9789100188733

Page 1

Allt jag finner i er ska jag finna i mig

Malin Ek

an Allt jag finner i er ska jag finna i mig

M

ro M an ‱ alb E rt bonni E rs förlag

Inom mig bÀr jag mina tidigare ansikten, som ett trÀd har sina Ärsringar.

Det Àr summan av dem som Àr »jag«.

Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag kÀnner av alla mina tidigare.

o M as t ranströ ME r
t

Mamma knackar pĂ„ med tjugo röda tulpaner och berömmer mitt nya hem. Jag sĂ€ger att det Ă€r tack vare henne. Det kommer bli bra, sĂ€ger hon. Hennes parfym kolliderar med enrummarens alldaglighet. Det var det hĂ€r jag alltid ville. Bli fri att forma nĂ„got eget. Mamma slĂ„r sig ner pĂ„ min enda möbel, pallen som stod hĂ€r nĂ€r jag flyttade in. Hon halar upp block och penna ur handvĂ€skan. Jag sĂ€tter mig pĂ„ golvet och öppnar frysen, stĂ€ller in en kastrull med hett vatten. Den förra Ă€garens matrester har frusit fast i innanmĂ€tet. Det ska du klaga pĂ„, sĂ€ger mamma. Jag skrapar tomatsĂ„s frĂ„n frysvĂ€ggen och förebrĂ„r henne för att tala om det banala. Vatten droppar i kastrullen. Hon rĂ€cker mig sin handskrivna lista. Svinto, gardinstĂ„ng, brandvarnare, vit vĂ€ggfĂ€rg, sĂ„pa, flyttstĂ€dning – klaga!, blomvas, dammsugare, skura garderob, adressĂ€ndra, mopp, hemförsĂ€kring – ASAP , tvĂ„l,

7

tvÀttmedel. Tulpanerna lyser lÀppstiftsröda. Hon snittar dem Ät mig och stÀller dem i ett dricksglas pÄ fönsterbrÀdet. Dagsljuset trÀnger genom bladen som genom fönstren till en kyrka. Magsyran frÀter i halsen. Jag vÀnder mig om för att bespara mamma synen av min kvÀljning. SÀger tack för blommorna. Hon sÀger att det kommer ordna sig, du var ÀndÄ aldrig glad med honom. Jag vill sÀga att hon ljuger.

Mamma lÀgger sin hand pÄ min axel och stannar vid mig. Hennes ansats gör mig rÀdd. Allt det avvisande i hennes blick Àr borta. Hon kramar handen om axeln och stÀller sig bakom mig. Masserar min nacke och talar lugnande. Du behöver inte veta allt nu, sÀger hon. Hon lovar mig att en dag ska jag finna meningen med allt jag inte kan se i stunden. Hennes nÀrhet gör mig stel. Jag kan inte ta emot den och hatar mig sjÀlv för det. Min chans Àr nu. Dörren stÄr pÄ glÀnt och ska snart stÀngas. Det stramar i nacken. Mammas fingrar knÄdar den som en deg. Underhudsfettet höjs och sÀnks under skinnet. Jag sÀger Ät henne att inte ta i sÄ hÄrt. Hon

sÀger att det Àr bra att det gör lite ont. SnÀlla, sÀger jag. Tonen avslöjar mig och rubbar mamma. Hon

slÀpper taget och sÀger Ät mig att anstrÀnga mig

lite. Hon har rest lÄngt, vigt hela sin helg Ät mig. Jag sÀger att jag anstrÀngt mig för henne hela mitt

liv. Hon sÀger att jag minns det jag vill minnas och

8

jag svarar att det inte stÀmmer. Jag minns det jag minns. Hon sÀger som hon alltid gör. Man mÄste se framÄt. Hon förstÄr inte att jag pratar om det förflutna för att jag vill vidare.

Del 1

Gatan vi bor pÄ sluttar i en bÄge och upphör i en vÀndplats pÄ grÀnsen till en skogsglÀnta som mamma sÀger att vi inte fÄr vistas ensamma i. En gÄng blottade sig en man för henne dÀr och minnet av hÀndelsen har besudlat hela skogen. Vi fÄr bara leka dÀr mamma kan se oss frÄn fönstret. All mark hennes blick omfamnar Àr sÀker. SÄ vi hÄller oss till rutschkanan och gungan och vinkar till henne

nÀr vi ser att hon tittar pÄ oss. Ibland försvinner vi ur hennes blickfÄng och dÄ ropar hon vÄra namn frÄn balkongen.

Huset vi bor i reser sig över skogen och staden. Om man har tur och vÀntar tillrÀckligt lÀnge om kvÀllarna brinner himlen rosa eller röd som en kupa

över allt. Granarna ser vackra och ofarliga ut nÀr solen trÀffar dem innan den störtar i horisonten och

vÄrt hus glÀnser i det rödrosa ljuset. I dagsljus ser det inget vidare ut. Gröna balkonger klÀnger pÄ en grÄ kloss. NÀr vi flyttade in fanns tvÄ lÀgenheter till

13

salu. Mamma sÀger att oron för att en brandbil inte skulle kunna ta sig fram över berget som strÀcker sig under betongen pÄ andra sidan fick henne att vÀlja lÀgenheten pÄ sidan som blev vÄr. Hon lever i tvÄ vÀrldar samtidigt: den greppbara vÀrlden som pÄgÄr med förutsÀgbarhet dag efter dag och katastrofens vÀrld som bara finns i hennes inre men Àr lika förutsÀgbar i sitt nÀra förestÄende kaos. Allt som kan gÄ snett kommer att gÄ snett, sÀger den till henne. Det syns inte pÄ henne att hon tÀnker sÄ. Hon skiner som solen och alla runt om henne trÀffas av ljuset. Det hÀnder att andra vÀnder sig om efter mamma pÄ gatan men jag tror inte att hon lÀgger mÀrke till det. Hon fortsÀtter bara gÄ. Mammas ögon Àr ljusblÄ och ser nÀstan överjordiska ut mot hennes röda hÄr. Hennes hÀnder har synliga gröna Ädror. Det ser ut som ormar slingrar sig under huden. Mina hÀnder Àr smÄ och konturlösa. Bleka, knubbiga klot. Min kropp Àr mjuk och saknar hÄllning fastÀn jag gÄr pÄ balett. Jag Àr ett huvud kortare Àn de andra flickorna i gruppen. De har lÄnga rosettprydda hÄr som lyfter med rörelserna. Mitt hÄr Àr kort och glanslöst. Jag har klippt luggen sjÀlv. Framför spegeln i mormors badrum greps jag av en impuls. Jag var tvungen att öka mitt avstÄnd till vÀrlden. Göra mig Ànnu fulare. Förmodligen saknar jag personlighet. Inte ens nÀr jag nyper mig i armen kÀnner jag mig verklig. Jag

14

undrar varifrÄn jag kommer. Allt runt om mig Àr frÀmmande. Min bror och mamma Àr av en annan sort: blÀndande varelser förbundna med vÀrlden och mÀnniskorna i den. Mamma sÀger att de liknar varandra, Alexander och hon, och jag ser att det stÀmmer.

Mamma Àr smal men ser stark ut. Som en löpare i friidrotten pÄ teve fastÀn hon inte springer förutom nÀr hon har brÄttom. Jag har aldrig sett henne idrotta men jag ser henne ofta le. Hennes tÀnder Àr vita och raka. Starka som en hÀsts. Och de gröna ormarna som slingrar sig under huden, jag kan inte sluta titta pÄ dem. De kravlar sig ner mot handen pÄ vars utsida de stÄr ut ur skinnet. Jag vill ocksÄ ha sÄdana hÀnder. PÄ fingrarna bÀr mamma ett artilleri av ringar i silver och guld, utom pÄ pekfingret som omsluts av en som jag har gjort av pÀrlor och stÄl. Hon Àr klÀdd i jeans och skinnjacka. En upprorets uniform har hon lÀrt mig. Hon bar den redan som tonÄring i protest mot mormors ideal av en duktig flicka. En som talar med smÄ bokstÀver och bÀr kofta och sidbena. SÄ ska mamma aldrig se ut. Hon tÀnker aldrig se ut som en tant. Mamma kommer alltid vara ung. I gÄr fyllde hon trettioett. Hon sitter pÄ köksgolvet och pratar i telefon. Luren Àr klÀmd mellan axel och kind och ryggen lutar mot kylskÄpet. Telefonsladden spÀnner över kroppen och nacken Àr böjd över ett spiralblock

15

i knÀt. Jag ser ner i det frÄn dörröppningen. Hon ritar blommor, cirklar, bokstÀver. Nej, sÀger hon i luren. NEJ , skriver hon i blocket. NÀr hon blir tyst och lyssnar pÄ den hon talar med fyller hon i ordet. BokstÀverna svÀller till blÀckblÄ figurer. Jag vill komma nÀra men stannar dÀr jag stÄr.

»Mmm«, sÀger mamma och drar pennan över arket.

»Vad sÀger du?«

»Inte?«

»Jaha, det visste jag inte.«

»DÀr ser man.«

»Herregud.«

»Nej, vad sÀger du?«

Hon har skinnjackan pÄ inomhus. Utanför prasslar trÀden i vinden. Tjut frÄn lekplatsen bryter in i rummet. Jag vill sÀga att hon Àr fin i jackan men fÄr inte avbryta henne nu. Min nÀrvaro fÄr inte skrÀmma henne. Hon ser mig inte fastÀn jag stÄr alldeles intill.

»Det var som  «

»Nej, det menar du inte.«

»Vad sÀger hon dÄ?«

Sorlet trÀnger genom rutan. Lyckliga tjut. Jag

mÄste ut, avbryta trots allt.

»Mamma 
 FĂ„r jag gĂ„ ut och leka?«

Hon ser pÄ mig utan att se mig.

16

»Bara jag ser dig.«

PÄ lekplatsen sjunger fÄglarna och Alexander gör mig sÀllskap. Vi tÀvlar om att gunga högst. Jag vinner och tycker synd om honom. Ger honom chans till revansch och vinner igen. Den tredje gÄngen vinner han. Hans ögon gnistrar som mammas. Ovanför trÀden hör vi hennes röst. Vi tittar upp och hon tittar tillbaka frÄn balkongen.

»HallÄ Àlsklingar. Jag vill bara försÀkra mig om att jag kan se er.« *

PÄ kvÀllen sitter vi alla tre i min sÀng. Mamma i skrÀddarstÀllning, med oss tÀtt intill. Hon har ett vapen, en magisk fras.

»Om alla jordens barn stod pÄ en rad«, sÀger hon. »DÄ skulle jag vÀlja dig och dig.«

Hennes pekfinger borrar i magen. Först i Alexanders, sedan i min. Jag kÀnner mig trÀffad. Det spelar ingen roll att jag Àr för lik min pappa. Mitt gula hÄr, mitt intetsÀgande ansikte, min blick som inte bjuder in utan iakttar, min lÀggning; jag Àr teoretisk, som jag har fÄtt höra att han var, och jag tÀnker för mycket, vistas för ofta i min egen vÀrld och för sÀllan i den verkliga, den som mamma och Alexander lever i. Jag

17

Àr fel sorts vÀsen, vÀnd inÄt mot mig sjÀlv. Men nÀr mamma uttalar den magiska frasen uppstÄr gemenskapen. DÄ Àr det vi tre mot vÀrlden. *

Mamma vÀcker mig med nyheten att ett fartyg sjunkit. Ett sken frÄn gatan bryter in i rummet nÀr hon rycker upp rullgardinen. Det lÀgger sig som en matta över golvet. Hon sÀtter pÄ radion som stÄr pÄ mitt skrivbord och skruvar upp volymen.

NyhetsupplÀsaren rapporterar om olyckan med avstÄnd mellan orden. Jag rycker till under tÀcket. Kroppar sjunker mot havsbotten. MÀnniskor drunknar mitt i radioinslaget. Jag ligger kvar i sÀngen och blundar, följer kropparna ner i djupet. Mamma stÄr vid sÀngkanten och vi lyssnar ihop. Inslaget tar slut och hon sÀger god morgon. Golvet kyler fotsulorna nÀr jag reser mig ur sÀngen och radion överröstar rummet nÀr mamma försvinner ur det. Sakta drar dagen mig ur dvalan.

Motorn hostar nĂ€r mamma startar bilen. Hon slĂ„r pĂ„ bilradion och grĂ€ver fram ett lĂ€ppstift ur handvĂ€skan. Helikoptrar Ă€r pĂ„ vĂ€g mot Östersjön, rapporterar nyhetsupplĂ€saren i samma ton som tidigare.

18

Mamma tittar sig i backspegeln och applicerar lÀppstiftet medan hon kör ut frÄn parkeringen. Pressar överlÀppen mot underlÀppen för att jÀmna ut fÀrgen.

»Herregud«, mumlar hon. »Detta Àr lika stort som Titanic.«

LÀppstiftet Àr brunrött som fÀrgen pÄ tegelhusen utanför bilen. MÀnniskor pÄ vÀg ut ur dem sveper förbi fönstret. Jag trycker pannan mot den kalla rutan. Daggen dröjer över grÀsmattorna lÀngs vÀgen.

»NÀr slutar ni i dag?« frÄgar mamma.

Vi svarar i mun pÄ varandra:

»Klockan tre.«

»Mormor hÀmtar. Jag Àr trött pÄ henne, men vad ska jag göra? Ni klarar er inte sjÀlva.«

»Det gĂ„r bra. Jag gillar nĂ€r mormor  «

Mammas ögon flackar i backspegeln. BerÀttar att det inte Àr tid att prata om mormor nu. Jag hejdar mig. Mamma hinner före, lÀser mina tankar.

»Vad skulle du sĂ€ga, Anna? Gör mig inte irriterad nu Ă€r du snĂ€ll. Er mormor  «

En blÄ bil kör ut frÄn en korsande vÀg.

Mamma tvÀrbromsar.

Ropar: »Idiot!«

Sedan: »SÄg ni, barn?!«

Alexander vÀnder sig mot henne.

»Han kom frÄn höger, mamma. Han hade företrÀde.«

19

Jag vet varifrÄn han fÄtt det. Morfar lÀrde oss högerregeln nyss.

»För sjutton. Han kunde ha sett sig för.«

Hon trycker ner gaspedalen sÄ att husen och trÀden och mÀnniskorna försvinner ur bilfönstret. Mamma

kör nÀstan alltid lite för fort. PÄ gatan som leder ut frÄn oss och fogas samman med nya gator, pÄ leden som förbinder staden med förorten dÀr mormor och morfar bor, pÄ motorvÀgen bort frÄn alltihop, men aldrig utanför skolor eftersom hon sÀger att hon aldrig skulle förlÄta sig sjÀlv om hon körde ihjÀl ett barn. DÄ skulle mitt liv ocksÄ ta slut, sÀger hon.

Vi nÀrmar oss skolan. Mamma vÀxlar ner och lÄter bilen glida fram. Intill skolgÄrden bromsar hon och vÀnder sig mot oss i baksÀtet.

»Har ni med er allt ni behöver?«

PÄ skolans vÀgg sitter en klocka som visar att vi Àr sena. Mamma gestikulerar Ät oss att kliva ur bilen och ropar:

»Jag Àlskar er. Kom ihÄg det!«

Jag vÀnder mig om. Hennes ljusblÄ ögon fastnar i mina. Jag tar Alexander i handen. Daggen tÀcker

Àven grÀset intill skolan. Jag hatar luften sÄ hÀr Ärs.

NÄgot har tagit vid och nÄgot annat tagit slut. Det gÄr en stöt genom kroppen nÀr jag andas in. Alexanders hand slÀpper min nÀr vi nÄr skolgÄrden.

20

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978­91­0­018873­3

© Malin Ekman 2022

Citatet pÄ s. 5 av Tomas Tranströmer ur Minnena ser mig, 1993

o M slag Valentin Nordström

oM slagsbild Karin Mamma Andersson

tryck ScandBook, EU 2022

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.