Prolog Hoppet är ett mynt jag bär med mig: ett amerikanskt encentsmynt jag fick i gåva av en man jag kom att älska. Det fanns stunder under min resa när det kändes som att det där myntet och hoppet det representerade var det enda som fick mig att fortsätta. Jag begav mig västerut för att hitta ett bättre liv, men fattigdom och umbäranden och girighet förvandlade min amerikanska dröm till en mardröm. De här senaste åren har präglats av förluster av olika slag: Jobb. Hem. Mat. Marken vi älskade vände sig mot oss, knäckte oss allihop, även de envisa gamla männen som brukade prata om vädret och lyckönska var andra till årets goda veteskörd. En man som vill överleva här ute måste vara beredd att kämpa, sa de till varandra. En man. Det handlade alltid om männen. De verkade inte tycka att det fanns något värde i att laga mat och städa och föda barn och sköta trädgården. Men även vi kvinnor som levde på slättlandet arbetade från det att solen gick upp tills den gick ner, och slet ut oss på vetefarmar tills vi var lika uttorkade och solsvedda som marken vi älskade. Jag svär, ibland när jag sluter ögonen kan jag fortfarande känna sma ken av sand i luften …
7