Solen Ă€r en kall, frusen stjĂ€rna och allt stĂ„r stilla. Det Ă€r den vĂ€rsta tiden pĂ„ dagen och Ă„ret, en eftermiddag i mitten av mars. Det Ă€r mycket kvar av mitt liv, kanske sĂ„ mycket som sextio Ă„r om jag börjar med stenĂ„lderskost och skaffar fler nĂ€ra relationer. Ăr det dĂ€rför allting kĂ€nns sĂ„ jobbigt? För att det fortfarande finns en chans att Ă€ndra pĂ„ allt, om jag bara orkade? Genom de smĂ„ fönstren i aulan pĂ„ Institutionen för kultur och estetik visar sig en molntĂ€ckt, stĂ„lgrĂ„ himmel. Jag biter lite pĂ„ ett nagelband. Framme vid podiet hĂ„ller en germanist en förelĂ€sning med rubriken âApokalyps och besvikelseâ.
Hon pratar om en roman som jag glömt lÀsa och tolkar den efter Freuds teori om dödsdriften:
âI allt liv finns en rörelse mot död och mĂ€nniskan tenderar söka sig till sjĂ€lvdestruktivitet och smĂ€rta. Freud invĂ€nder mot en berĂ€ttelse om det organiska livets ursprung som prĂ€glat av framĂ„tskridande och vilja till liv. I stĂ€llet Ă€r ursprunget traumatiskt, urcellen Ă€r neurotiker.â
Germanisten tar av sig lĂ€sglasögonen och stoppar dem i fickan pĂ„ sin kavaj. En flock killar pĂ„ stolsraden lĂ€ngst fram viftar ivrigt med hĂ€nderna och en av dem fĂ„r ordet: âDet kĂ€nns som att det finns en reva i texten som vetter mot det ordlösa? Ăr huvudpersonen fĂ„ngen i kronos eller var i romanen öppnas hennes kairos?â
Killen som sitter bredvid mig sneglar pÄ min datorskÀrm, dÀr Facebook Àr öppet. Jag stÀnger generad skÀrmen. Jag har knappt hört nÄgonting av förelÀsningen, i stÀllet har jag scrollat igenom sociala medier och öppnat utkastet till romanen jag vill skriva. Det Àr omöjligt att skriva skönlitterÀrt. Jag försöker skriva fram en handling och det kÀnns sÄ tydligt att jag har hittat pÄ alltihop, att det bara Àr en berÀttelse. SÄ kÀnns ocksÄ mitt eget liv mer och mer.
Jag ser pÄ ett par som sitter framför mig, de har ofÀrgat hÄr och naturfÀrgade plagg. De ser ut som tvÄ skÄdespelare i en Netflixfilm om ett universitet dÀr det kanske sker ett mord eller dÀr en man och en kvinna med likartade personligheter och bakgrunder blir kÀra och, efter att ha lyckats övervinna motgÄngar, Àven blir ihop. Jag kan redan gissa hur det slutar, liksom jag kan gissa precis vad som kommer att hÀnda resten av den hÀr dagen.
KÀnslan av att befinna sig i en film stiger som ett illamÄende i halsen och jag börjar kallsvettas. Jag ser mig
sjÀlv liksom utifrÄn och tÀnker att det mÄste synas att jag hÄller pÄ att fÄ en panikattack. Det Àr bara signalsubstanser som utsöndras, det Àr bara en kortslutning i hjÀrnan, sa psykologen. Jag stirrar mot dörren, germanistens prat Àr ett dovt sorl i bakgrunden:
âFör att överleva i en vĂ„ldsam omvĂ€rld laddad med starka energier mĂ„ste cellmembranet i viss mĂ„n bli ickeorganiskt, hĂ€rdas och dö lite pĂ„ utsidan. Vad som gĂ„r förlorat i denna process av hĂ€rdning kan inte Ă„terskapas. Det ursprungliga traumat frammanar ett upprepningstvĂ„ng, nödvĂ€ndigheten i att gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng upprepa en tidigare katastrofal situation, kanske för att kunna ge den en lösningâ, sĂ€ger hon och avslutar förelĂ€sningen.
Studenterna börjar resa pÄ sig, skrap av stolar och prat fyller lokalen. Jag gÄr snabbt mot utgÄngen. HjÀrtat saktar ned, kallsvetten rinner av. Jag plockar upp mobilen och öppnar Messenger. Johan har inte hört av sig sedan i gÄr.
Bakom mig hör jag kursarna prata om hur mycket de lÀser varje dag. Jag borde gÄ till dem, ansluta mig till mÀnniskornas vÀrld. Det vore bra att ha pratat med nÄgon i dag, för mentalhygienen. Jag saktar in och nickar mot dem. De pratar om sin Homerosbokcirkel. Jag har inte blivit tillfrÄgad om att vara med, men hade ÀndÄ inte velat. MÀnnen Àr nyrakade och har flÀckfria, strukna skjortor.
Kvinnorna Àr ungefÀr likadana, exekutiva nittiotalister. PÄ nÄgot sÀtt hinner de bÄde skriva sina uppsatser och gÄ de obligatoriska kurserna och arbeta vid sidan av. Har jag gÄtt pÄ en förelÀsning behöver jag vara ledig och bearbeta upplevelsen en hel vecka efterÄt. De har nÄgot slags förmÄga att inrÀtta sig i tillvaron och i tidens framÄtskridande.
âHur Ă€r det med dig, Elise? Du ser lite blek utâ, sĂ€ger en av dem, hon brukar prata med mig, jag vet inte varför.
âDet Ă€r okejâ, mumlar jag och slĂ„r ned blicken i mobilskĂ€rmen.
En dörr med skylten Endast personal stĂ„r öppen, jag gĂ„r in genom den, passerar genom ett rum med kopiatorer och kommer sedan till en slĂ€ckt korridor. Den hĂ€r delen mĂ„ste vara byggd lĂ„ngt tidigare Ă€n resten av huset; det luktar Ă€ldre hĂ€r, pĂ„ de vitkalkade vĂ€ggarna hĂ€nger gamla skolplanscher. En av dem visar uttĂ„get ur Egypten mot det förlovade landet, undertill lĂ€ser jag texten âEtt land av mjölk och honungâ. En annan förestĂ€ller en antik stad i lĂ„gor: âRoms sista dagarâ. Bilderna vĂ€cker ett minne som kanske egentligen Ă€r mina förĂ€ldrars: en stĂ€mning frĂ„n barndomens skoldagar, dĂ„ det skymde utanför fönstren och man sjöng psalmer och lĂ€rde sig om Bibelns heliga lĂ€nder.
Ur ett rum hör jag röster. Jag stÀller mig i dörröppningen och ser in i salen som har högt i tak, trÀpaneler och en
eldstad. DÀr inne sitter tvÄ mÀn och pratar med varandra pÄ ett sprÄk som lÄter urÄldrigt, antikt. De Àr för gamla för att vara studenter men för unga för att ha brutits ned av den akademiska byrÄkratin, ögonen har en mörk glöd. Kanske Àr det sprÄket som fÄr dem att verka Àldre Àn de Àr, ger dem Àdla och arkaiska drag. Som mÀnniskor som levde för lÀnge sedan.
Deras tal lÄter rent och ger ett slags kÀnsla av tröst; situationen framstÄr som orörd av nuets smuts, av att det funnits nÄgonting bÀttre innan allt detta. En Strindbergslampa kastar ett grönt sken över deras ansikten. Den ene lÀser högt ur en bok han har i knÀt. Han Àr lÄng och har en lugg som faller ned över pannan. Mittemot honom sitter en nÄgot kortare, hÄlögd man med glasögon och mörkt yvigt
hÄr som han försökt kamma i en prydlig sidbena. De har bÄda kavaj och svart skjorta, knÀppt till översta knappen.
GÄng pÄ gÄng avbryter de varandra.
Jag försöker identifiera orden och sprÄkmelodin men det Àr som att befinna sig i en djup skog eller höra musik jag aldrig förut hört.
âNej, Johannes, det Ă€r fel kasusâ, sĂ€ger mannen med luggen, nu pĂ„ svenska.
âJag vetâ, sĂ€ger den andre indignerat. âJag testade dig bara.â
De verkar inte ha mÀrkt mig, de fortsÀtter att tala docerande till varandra:
âHan kallades Europas ensammaste man, eftersom han var den ende som fortfarande kunde grekiska.â
âDet enda som Ă€r dĂ„ligt med texten Ă€r att jag inte Ă€r död.â
Jag kvÀver ett skratt. Min mobil brummar till och mÀnnen tittar upp, överraskade av ljudet. De ser pÄ mig, och jag pÄ dem; det kÀnns som om en vÄg av ljus strömmar genom mig, solvarm och gyllene. Jag skyndar bort frÄn dörröppningen och fortsÀtter ut, nedför trapporna. Studenter rör sig över universitetsomrÄdet, deras gÀlla röster och dÄnet frÄn RoslagsvÀgen skÀr i öronen och ljuset Àr skarpt och vitt.
Jag tar tunnelbanan, röda linjen, hÄller mig i ledstÄngen. Jag lÀser sms:et frÄn Johan. Hans raderade nummer överst.
Det kÀnns som att vi behöver prata, stÄr det. Jag bÀttrar pÄ min foundation och kammar luggen, kliver av i Hornstull och gÄr mot Bergsunds strand, hjÀrtat dÄnande i huvudet.
Hunden kastar sig över mig nĂ€r Johan öppnar och han hindrar den inte, trots att han mycket vĂ€l kĂ€nner till min aversion mot den. Jag gĂ„r in i hans sovrum, det ser ut som senast: kalt, böcker i bokhyllor, inga mattor eller gardiner. Ăver stolarna i köket hĂ€nger klĂ€der pĂ„ tork, en brun tröja
Johan brukar ha pÄ seminarierna pÄ masterkursen som vi lÀst tillsammans under vÄrterminen.
Han bjuder inte pÄ kaffe utan lÀgger sig i den obÀddade sÀngen och stirrar upp i taket med hunden i famnen. Jag sÀtter mig och lÀser i soffan.
Johan ser pÄ sin mobilskÀrm.
âSka vi ha sex?â frĂ„gar han.
âDu har inte nĂ€rmat dig mig pĂ„ nĂ„got annat sĂ€tt i dagâ, sĂ€ger jag.
Han vrÀker undan kurslitteratur frÄn sÀngen, Stridsbergs nya. Jag klÀr av mig, lÀgger mig intill honom. Han tar av sig glasögonen och fattar tag om mina handleder. Hunden morrar.
âBra. FortsĂ€tt sĂ„. Var helt stillaâ, sĂ€ger Johan.
Jag minns hur det kÀndes den dÀr gÄngen dÄ vi satt pÄ baren vid Odenplan och han sa att jag var den viktigaste han trÀffat.
Jag betraktar mitt avskavda nagellack och mina nedbitna nagelband. En psykolog sa en gÄng till mig att hon kunde se pÄ mina nagelband hur jag mÄdde. VÀggklockan tickar. Den Àr hyresvÀrdens. Johan har sagt i flera mÄnader att han ska ta ut batterierna. EfterÄt klÀr jag pÄ mig och sÀtter mig i soffan igen. FrÄn Johans mobiltelefon spelas svag datorspelsmusik, koreaner har turnering i ett strategispel.
âJag Ă€r sĂ„ understimuleradâ, sĂ€ger han. âJag har tĂ€nkt att det Ă€r cancer, depression, adhd eller boreout. Det Ă€r som utbrĂ€ndhet, fast man Ă€r inte sĂ„ stressad, man har liksom vĂ€ldigt trĂ„kigt bara, hos vissa beror det pĂ„ överbegĂ„vning.â
Fönstret Àr strimmigt av torkat regn. De kala, sovande trÀden stÄr orörliga nedanför huset, deras grenar strÀcker sig hjÀlplöst efter ljus.
MÀnniskor gÄr till och frÄn kvartersgymmet med de bjÀrt orange skyltarna, de automatiska dörrarna öppnas och stÀngs.
âJag har samma personlighetstyp som Stalin och Pol Pot, den ovanligasteâ, fortsĂ€tter Johan.
VÀggklockan tickar. Koreanska hurrarop hörs frÄn telefonen. Jag har varit hÀr i fyra timmar nu.
âJag tĂ€nkte kanske gĂ„ hem snartâ, sĂ€ger jag.
Johan ser upp i taket, hunden slickar honom i ansiktet.
âHur ska vi göra med det hĂ€r dĂ„?â frĂ„gar han.
âJag vet inte. Det kanske Ă€r bĂ€st att vi slutar trĂ€ffas.â
Han rÀttar till sina glasögon.
âVi kan ocksĂ„ fortsĂ€tta ses som vĂ€nner och sĂ„ kanske det vĂ€xer fram igenâ, sĂ€ger han. âOm det Ă€r meningen sĂ„ kommer det att bli vi, jag tror pĂ„ ödet i sĂ„dana hĂ€r frĂ„gor. Att det inte fungerat kanske bara beror pĂ„ att vi trĂ€ffades vid fel tidpunkt. Det Ă€r turbulent hĂ€r inne.â
Han pekar pÄ sin bröstkorg och vrider huvudet mot mig, det grÄ ljuset speglas i glasögonen.
âJag mĂ„ste tĂ€nka pĂ„ detâ, sĂ€ger jag.
Hunden gnyr och springer fram till mig medan jag knyter mina Dr. MartensÂkĂ€ngor, den hoppar upp pĂ„ mina ben och glĂ€fser, klorna skĂ€r in i lĂ„ret. Johan kommer fram till mig vid dörren.
âDet har varit fintâ, sĂ€ger jag och strĂ€cker fram armarna, lindar dem om hans överkropp.
âDu kan ju inte kramasâ, sĂ€ger han under omfamningen.
Han skrattar till, sedan börjar hunden skĂ€lla, han kastar sig över den och tar tag i nackskinnet. âNej du, Melker, lugna ned dig nu.â Jag tittar pĂ„ djurets svarta stirrande ögon och vita tĂ€nder.
âJag hade precis börjat tycka om honomâ, ljuger jag.
âHan Ă€r en nervös och Ă€ngslig sjĂ€l, precis som du och jagâ, sĂ€ger Johan, lĂ„ser upp och öppnar dörren Ă„t mig.
NÀr den slÄr igen bakom mig minns jag kÀnslan av lyx nÀr jag fick komma hem till honom första gÄngen, till insidan. KÀnslan av att bara spela en roll i en film med ett förutsÀgbart slut tonade bort och nÄgot verkligt och oförutsÀgbart bröt in.
Jag gÄr lÀngs den asfalterade vÀgen runt Reimersholme. PÄ andra sidan vattnet vid stranden stÄr tomma fabrikshus som hÄller pÄ att rivas, det ska byggas bostadsrÀtter.
De spruckna fönstren gapar tomt. Brustna isflak flyter omkring pĂ„ det svarta vattnet. Jag tĂ€nker pĂ„ Platons berĂ€ttelse om den söndring som sker i mĂ€nniskans början, dĂ„ hon splittras i tvĂ„ och dĂ€refter alltid söker efter sin andra hĂ€lft. Men det kan inte ha varit bara tvĂ„. Det mĂ„ste ha funnits fler delar frĂ„n början. Ăven nĂ€r man Ă€r tvĂ„ Ă€r man ju ensam. FĂ„glar flyger i ett strĂ€ck över himlen. Ăr det fortfarande mars?
TvĂ„ kvinnor med barnvagn passerar raskt förbi mig, de Ă€r pĂ„ vĂ€g hem frĂ„n en middag med âtjejernaâ, pratar med ljusa röster om planer för helgen, de ska Ă„ka till ett hus i skĂ€rgĂ„rden. NĂ€r de försvunnit Ă€r det helt tyst. Jag minns en kvĂ€ll nĂ€r jag var tolv och bad till Gud, och plötsligt visste att han inte fanns i rummet lĂ€ngre, att han lĂ€mnat vĂ€rlden. En kĂ€nsla som nĂ€r det nyss spelats musik.
NÀr jag var yngre var naturen besjÀlad, och vÀrlden full av ljud. NÀr jag trÀffade Johan kÀndes det sÄ igen, ett litet tag. I början frÄgade han om jag ville ha barn, han sa att han var redo.
Den stumma marken och trÀdgrenarna som hÀnger ned, fastfrusna i isen; deras stumhet Àr sÄ pÄtaglig, jag
förnimmer den som ett slags sorg. Jag kĂ€nner hormonerna som utsöndras vid kroppskontakt försvinna ut ur blodomloppet, de lĂ€mnar efter sig en sugande kĂ€nsla bakom pannbenet, som efter ett MDMAÂrus, det Ă€r inte mycket mer komplext Ă€n sĂ„. Bara signalsubstanser som kommer och gĂ„r.
PÄ Liljeholmsbron stannar jag och blickar tillbaka över Hornstull, Panasonicskylten lyser blÄtt i diset. Det Àr kvÀll, men upplyst sÄ att man ser allting, den smutsiga snön ligger i drivor pÄ asfalten. LÀngs den flerfiliga utfarten passerar en brusande ström av bilar. Volvo och Audi med familjer pÄ vÀg frÄn Ikea, rusningstrafiken frÄn arbetsplatserna. Adventsljusstakar stÄr fortfarande kvar i fönstren pÄ de nybyggda kontorskomplexen i Liljeholmshamnen.
NÀr vi var med varandra, Johan och jag, hade jag kÀnslan av att vara pÄ vÀg nÄgonstans, att i morgon hÀngde ihop med i dag, och att platserna i staden bildade en helhet dÀr mitt liv ingick. Jag gick i vinterljuset pÄ Sergels torg, rörde mig lÀtt och planlöst i timmar utan dÄligt samvete över att inte ha planerat nÄgot för kvÀllen. Jag behövde inga planer; samma kvÀll skulle vi prata i telefon.
Jag trÀffade mÀnniskor som jag inte hade orkat ta kontakt med pÄ evigheter. Vi satt lÀnge och pratade, jag
berÀttade om saker som hÀnt under dagen, sÄdant han sagt. Tiden kÀndes inte bortslösad. Jag talade om mina kÀnslor och det bemöttes med intresse. Allt kunde infogas i en meningsfull tillvaro, mitt eget liv och andras.
MÀnniskor skÄlade för mig nÀr jag berÀttade om oss tvÄ, deras ögon lyste. Jag var inte lÀngre bara Ànnu en ung kvinna med intressen och egenskaper som andra samtida kvinnor, utan utvald, sÀrskild, tidlös.
NÀr jag kommer hem till lÀgenheten stirrar jag pÄ stjÀrnorna som har börjat visa sig pÄ himlen. Ljuset Àr isande, tanken pÄ de slocknade himlakropparna miljarder ljusÄr bort fÄr mig att rysa.
Jag drar ned mörklÀggningsgardinen och gÄr till kylskÄpet, hÀmtar hÄrdprocessade livsmedel. Jag tar med maten till sÀngen, Àter för att uppnÄ en stillhet, en vÀrme. Det tar mig tjugo minuter att Àta de tolvhundra kalorierna.
Det skulle behövas en mil pĂ„ löpbandet för att brĂ€nna dem. Jag ser pĂ„ vĂ€ggen dĂ€r det hĂ€nger en plansch som annonserar en Nick CaveÂkonsert pĂ„ Tempodrom i Berlin 3 oktober 1988 och en affisch frĂ„n Ivan AguĂ©liÂutstĂ€llningen pĂ„ Moderna museet, köpt av min hyresvĂ€rd 1986.
Hon Àr en Àldre konstnÀr som blev rik pÄ bostadsrÀtter pÄ nittiotalet och Àr utomlands ett halvÄr. Hon mÄste ha haft ett fantastiskt liv dÄ under slutet av Ättiotalet i Stockholm och Berlin, hon kom in pÄ det nÀr vi talades vid under nyckelöverlÀmningen. Jag sÄg för mitt inre barer
dimmiga av cigarettrök, en trasig kristallkrona i ett tak prytt av gammal sprucken stuckatur. Hon nÀmnde en bokhandel pÄ Alexanderplatz dÀr hon jobbat, förelÀsningar pÄ
Freie UniversitĂ€t och morgonljuset över HansaÂUfer dĂ„ hon gick hem frĂ„n nĂ„gon fest.
PÄ den tiden satt grupper av unga mÀnniskor pÄ trÄnga kaféer och skrev pÄ texter tillsammans. Man bytte inte klÀder pÄ veckor och lÄnade kassettband av varandra, hade alltid en anledning att ses. Man hittade exklusiva, antika möbler i en container. PÄ den tiden trodde folk fortfarande att det fanns en verklighet bakom den mediala. Ingen hade mobil, ÀndÄ hittade man varandra. VÀrlden var nyöppnad.
Ăven om mĂ€nniskorna mĂ„dde dĂ„ligt dĂ„ ocksĂ„ sĂ„ mĂ„dde de inte dĂ„ligt som nu, nĂ€r man har Ă„ngest för att man har Ă„ngest och dĂ„ varje motgĂ„ng fĂ„r en att oroa sig för att gĂ„ under.
Mitt psyke Ă€r vĂ€rldens centrum och jag hasar omkring i min egen privata lilla diktatur, med den inre monologen pĂ„ högtalare dygnet runt. Jag tittar pĂ„ Nick Caveplanschen pĂ„ vĂ€ggen, ett svartvitt fotografi, han stĂ„r och sjunger klĂ€dd i svart tröja i mesh. Jag blir sjuk av nostalgi dĂ„ jag ser den tidens scener framför mig, de övergivna paradvĂ„ningarna bebodda av husockupanter, intill DDRÂkomplex i stĂ„lgrĂ„ betong. Nostalgin för en
plats och en tid som inte Àr min, den Àr begriplig men outhÀrdlig. Den vÀrker i bröstet.
Jag öppnar Messengerfönstret pÄ mobilskÀrmen, funderar pÄ vem jag skulle kunna höra av mig till. Det finns ingenting att berÀtta. Det gÄr inte att skapa mening av det som hÀnt genom att infoga det i nÄgonting större; om jag var en av mÄnga som utsatts för en grym orÀttvisa, ett systemfel, dÄ skulle det kanske inte kÀnnas sÄ tomt.
TillstÄndet jag var i nÀr Johan fortfarande Àlskade mig, det var unikt, en enskild, outbytbar hÀndelse. Det jag Àr i nu, det Àr banalt, klyschigt, en upprepning man sett och hört gestaltad tusentals gÄnger. Nu Àr det som en meningslös trafikolycka, eller som nÀr ett stort djur dödar ett mindre djur i skogen; inte ondska, bara stum och likgiltig natur. Om det fanns nÄgot att hÀmnas skulle det bli meningsfullt. Jag skulle kunna sprÀnga en byggnad. Jag har tÀnkt pÄ att gÄ med i frÀmlingslegionen ocksÄ.
Jag försöker somna med datorn i knĂ€et, till det kinesiska lĂ„gprisbolaget Wishs reklamvinjett. En autotunead röst sjunger âCome rescue meâ.
I tidiga tjugoÄrsÄldern var det annorlunda, innan de sociala medierna kom. De jag var kÀr i dÄ var det alltid för evigt med. Vi jÀmförde barnnamn och pratade om var vi skulle semestra nÀr vi gick i pension. Det kÀndes
som ödet att hitta varandra. NÀr jag har kÀnslor nu för tiden tÀnker jag mer pÄ det som en reaktion pÄ kemisk exponering.
Johan Àr online, precis som han Àr hela tiden. En cirkel med hans ansikte i listan. Hans fÀrger, svart, blÄtt, mjölkblekt. En vÄg av ilska. Plötsligt ser jag hur lik han Àr indiekillar jag trÀffade i ungdomen, indiekillar i band, indiekillar som lÀser böcker, de har det sÄ lÀtt, ÀndÄ fÄr de det att verka som att livet Àr svÄrt för dem och att de behöver ens hjÀlp.
Vi pratade ofta hela dagarna pÄ chatten, Johan och jag, han var alltid med mig och det liknade upplevelsen jag hade i den tidiga barndomen av att nÄgon alltid sÄg mig och var med mig överallt.
Min kropp Àr svullen i sÀngen, jag kÀnner vÀvnaden omkring mig som en oformlig drÀkt, brösten och höfterna; en kort tid uppskattade jag dem, nÀr Johan sa att han gillar den sortens kropp. Det kÀnns liksom sÄ tydligt att min kropp Àr skapad av naturen, och den kÀnns obehaglig.
I spegeln pĂ„ vĂ€ggen ser jag mitt ansikte upplyst av datorskĂ€rmen, utrunnet svart smink, höga kindben, halvlĂ„ngt ganska tunt hĂ„r. Ăgonen verkar redan ha fĂ„tt nĂ„got av ensamhetens vildhet i sig, stirriga och tomma.
En vÄg av obehag vid synen av chattfönstren som öppnats pÄ skÀrmen, det dÄliga samvetet över obesvarade meddelanden. NÀr Johan var med mig var jag sÄ lÀttad eftersom jag inte skulle behöva andra mÀnniskor mer. Alla de utspridda, grÀnslösa, odefinierade relationerna var överflödiga nu nÀr han kommit.
Jag tar en Lyrica och domnar bort. Jag vaknar halvvÀgs genom drömmen, tittar pÄ telefonen, halv fyra pÄ morgonen. I drömmen var jag i en solnedgÄng i en trÀdgÄrd, nÄgon bar mig hem nÀr vi arbetat fÀrdigt pÄ fÀltet för dagen.
Jag kan fortfarande se diset över Äkern, det gyllene augustiljuset, övermogen fallfrukt i drivor pÄ marken. Jag gÄr genom fÀltet, bÀr tungt, svetten rinner över ryggen.
Det Àr alltid samma dröm: sen eftermiddag, sensommar, doft av jord och blommor, ett hus med höga fönster och lÄnga korridorer, nÄgon som tar emot mig och redan vet mitt namn.
Jag cyklar till Tulegatan för att gĂ„ pĂ„ institutionens after work pĂ„ det vanliga stĂ€llet. Johan Ă€r inte hĂ€r. Runt bordet sitter mina kursare. Kvinnorna pratar om barn och en av dem Ă€r gravid i Ă„ttonde veckan. âDen Ă€r redan stor som ett gelĂ©hallon och har lever och njurar.â
âMan lĂ€mnar sitt gamla liv och uppgĂ„r i nĂ„got helt annatâ, sĂ€ger en kvinna mittemot mig som Ă€r lika gammal som jag och redan har tvĂ„ barn. Hon tycks förutsĂ€tta att jag vet det.
âBarn Ă€r bara distraktion frĂ„n sökandet efter den verkliga meningenâ, sĂ€ger jag.
âJohan har ju sĂ„dan barnlĂ€ngtanâ, sĂ€ger hon mjukt. âMen ni trĂ€ffas inte lĂ€ngre, eller hur? Hur kĂ€nns det?â
âBĂ€ttreâ, sĂ€ger jag.
Mattheten inför situationen, att prata om en kille som inte riktigt ville. Den har jag upplevt tiotals gÄnger. Det finns inget vackert med den, och ingenting absolut, den Àr inget objektivt trauma. Relationer kan man alltid ha olika Äsikter om, vad som gick fel, vems felet var.
âDejtar du nĂ„gon ny?â frĂ„gar tvĂ„barnsmamman.
Jag börjar sÀga nÄgot om hur trÄkigt det Àr pÄ Tinder. Plötsligt kommer kÀnslan av att höra min röst utifrÄn, som om den var inspelad, och jag ser mig sjÀlv liksom frÄn ett avstÄnd dÀr jag sitter i baren bland de andra. Jag ursÀktar mig, sÀger att jag mÄste hem tidigt för att plugga i morgon. De nickar hejdÄ.
NÀr jag cyklar hemÄt genom marsmörkret har jag kÀnslan av att ingen har hört min riktiga röst i kvÀll. Det Àr den jag anvÀnder nÀr jag skriver, och den jag hade nÀr jag bad till Gud som liten, och den jag hade med Johan.
Jag kör mot rött, en manlig cyklist skriker Ă„t mig: âHĂ„ll dig pĂ„ din sida!â LĂ€ttnad nĂ€r jag rullar nedför backen förbi bilkön och hĂ„ret fladdrar, jag kör mellan en lastbil och en stor jeep och accelererar; susar fram genom staden och kĂ€nner stillhet inuti. Annars Ă€r jag alltid lite rĂ€dd, en flytande rĂ€dsla i de flesta situationer, men dĂ€r i mitten av bilvĂ€gen, oskyddad och snabb, kĂ€nner jag mig helt lugn.
Jag cyklar över Sankt Eriksbron och ser neonskyltarna, mörkblÄ moln och violett lÀngs Hornsbergs strand. Asfalten visar sig under den smÀltande snön. Marken Àr sÄ hÄrd, gatorna sÄ raka. Min spegelbild i det blanka glaset utanför en galleria. HÀr Àr allting snyggt, ingenting Àr vackert. Det finns inga torg, bara butiker. Inne pÄ Hemköp lyser det varmt, skulle vilja gÄ in och köpa nÄgot, men har redan gÄtt upp i vikt efter separationen.
Jag tittar in genom fönstret pÄ H&M. DÀr inne finns inga minnen. Samma klÀder hÀnger pÄ galgarna nu som nÀr jag började trÀffa honom, relationen varade inte ens en sÀsong.
Simone de Beauvoir skriver att kvinnor saknar en sjÀlvstÀndig subjektivitet, de mÄste vara begÀrda för att existera. NÀr jag skriver nÄgot folk gillar eller sÀger nÄgot bra pÄ kursen kÀnner jag mig för en stund som ett subjekt, jag
fÄr bekrÀftelse pÄ att jag existerar och spelar roll, men det gÄr över; efterÄt kommer tomheten.
Jag tyckte om nÀr Johan sov, nÀr han hade feber. Han lÄg helt stilla med huvudet vilande mot mig, kroppen var slak och varm. NÀr febern lÀttade och han vaknade skrattade han till, vÀnde sig bort och tÀnde sin telefonskÀrm.
Jag förstod Sandra Bullock i Medan du sov, som jag sÄg med Johan. Hon Àr sÄ kÀr i den komatöse mannen. Det Àr en perfekt relation: han Àr medvetslös. Hon verkar knappt ledsen över att inte kunna kommunicera med honom, tvÀrtom. Hon ser pÄ hans sovande ansikte med en fridfull min som sÀger att allt kommer att ordna sig sedan, och hon blir vÀlkomnad av hans familj och de lever upp av hennes nÀrvaro. NÀr han var vid medvetande orkade han ÀndÄ aldrig umgÄs med dem. SÄ har jag ofta upplevt det, att det Àr skönt nÀr killen inte Àr med, det blir mer avslappnat dÄ. Deras relation Àr perfekt eftersom han Àr medvetslös. Han Àr hundra procent frÄnvarande och det finns en vÀldigt bra förklaring till varför. Ofta nÀr jag Àr ihop med nÄgon har det kÀnts som att försöka vÀcka en död person till liv.
Jag öppnar ett chattfönster jag lÄtit bli i mÄnader, hÄller ned inspelningsknappen och pratar i en minut. De andra
i gruppchatten sÀger ibland mitt namn och jag kÀnner att jag existerar.
âJag vet, jag vill inte heller mĂ„ braâ, sĂ€ger nĂ„gon. âMan blir sĂ„ besviken sedan, nĂ€r det tar slut.â
Jag behöver inte nicka och skratta bekrÀftande. Deras röster Àr sÄ mjuka och ljusa. De Àr bara online ibland, bÄda bor lÄngt bort. Deras röster fyller lÀgenheten, de pratar med mig i mörkret.
NÀr jag blundar och sömnen börjar nÀrma sig rycker jag till och vaknar upp igen.
Jag vÄgar inte somna, det kÀnns som om lÀgenheten lutar och att jag kommer att falla ur den, handlöst ut i vÀrlden.
Tanken pĂ„ antalet mĂ€nniskor som finns pĂ„ jorden och pĂ„ hur stor yta ger mig svindel. För att inte tala om hur mĂ„nga romaner som utkom under 90Âtalet i USA. Alla berĂ€ttelser Ă€r redan skrivna och omvandlade till Netflixthrillers.
Sömntabletten börjar ta. Mellan dröm och vaken ser jag tvÄ gestalter nÀrma sig i den nedÄtgÄende solen, de Àr trötta och hungriga efter den lÄnga dagen i hettan, de sÀger mitt namn. Jag hinner inte se vilka de Àr innan jag domnar bort.
âTacka universumâ, sĂ€ger yogalĂ€raren. PĂ„ den hĂ„rda mattan kĂ€nner jag sĂ„ tydligt att jag Ă€r en kropp som snart inte finns mer.