NEW DELHI, 2004
Fem hemlösa ligger döda vid Delhis Inner Ring Road.
Det lÄter som början pÄ ett osmakligt skÀmt.
Om det Àr ett skÀmt har ingen berÀttat det för dem.
De avlider pÄ platsen dÀr de sovit.
NĂ€stan.
Kropparna har slÀpats tio meter bort av Mercedesen som sladdat upp pÄ trottoaren och krossat dem.
Det Àr februari. Tre pÄ natten. Sex grader kallt.
Femton miljoner sjÀlar ligger hopkurade i sina bÀddar.
En blek svaveldimma hÀnger över gatorna.
Och en av de döda, flickan Ragini, var bara arton Är. Hon var gravid i femte mÄnaden. Hennes tjugotreÄriga man Rajesh sov vid hennes sida. BÄda lÄg pÄ rygg med tjocka sjalar instoppade under huvudet och fötterna sÄ att de redan sÄg ut som lik, bortsett frÄn de uppenbara livstecknen: ryggsÀckarna under huvudet, sandalerna som stod prydligt uppradade lÀngs armen.
Ădets grymma nyck var att paret kommit till Delhi sĂ„ sent som igĂ„r. De hade sökt skydd tillsammans med tre migrantarbetare, Krishna, Iyaad och Chotu, frĂ„n samma omrĂ„de i Uttar Pradesh. MĂ€n som varje morgon steg upp före gryningen, traskade hela vĂ€gen till jobbmarknaden vid Company Bagh i hopp om en dagsanstĂ€llning â som dhabakock, servitör pĂ„ bröllop, byggnadsarbetare â
och sedan skickade hem pengarna till byn, bekostade en systers bröllop, en brors skolgÄng eller en fars kvÀllsmedicin. De levde frÄn dag till dag, timme till timme, arbetande fattiga, stÀndigt kÀmpande för sin överlevnad. De ÄtervÀnde efter mörkrets inbrott för att sova pÄ denna torftiga plats vid Ring Road, nÀra Nigambodh Ghat. NÀra Yamuna Pushta, det demolerade slumomrÄde som varit deras hem.
Men tidningarna uppehÄller sig inte vid de tre mÀnnen. Deras namn bleknar i gryningen med stjÀrnorna.
En piketbuss med fyra poliser anlĂ€nder till olycksplatsen. De kliver ur, ser de döda kropparna och den arga, vrĂ„lande folkmassan som nu omringar Mercedesen. NĂ„gon sitter fortfarande dĂ€rinne! En ung man, kĂ€pprak i ryggen med hĂ€nderna pĂ„ ratten och ögonen hĂ„rt hopknipna. Ăr han död? Dog han sĂ„ dĂ€r?
Poliserna knuffar undan den larmande folkhopen och kikar in. âSover han?â sĂ€ger en polis och ser pĂ„ sina kollegor. Orden fĂ„r föraren att vrida pĂ„ huvudet och öppna ögonen, som ett monster. Polisen vĂ€nder sig mot honom igen och Ă€r nĂ€ra att hoppa till av förskrĂ€ckelse. Det Ă€r nĂ„got groteskt med förarens slĂ€ta, vackra ansikte. Blicken Ă€r lömsk och vild men annars ligger inte ett hĂ„rstrĂ„ fel. Poliserna rycker upp dörren, viftar olycksbĂ„dande med sina lathis och befaller honom att kliva ur. En tom flaska Johnnie Walker Black Label ligger vid hans fötter. Mannen Ă€r slank, vĂ€ltrĂ€nad och bĂ€r en grĂ„ safarikostym i gabardin, hĂ„ret Ă€r oljat och kammat i en perfekt bena. Under whiskystanken gömmer sig en annan doft: Davidoff Cool Water â inte för att snutarna skulle ha koll pĂ„ det.
Vad de har koll pÄ Àr följande: det hÀr Àr ingen rik man, ingen rik man alls, snarare en kopia av rikedom, en man iklÀdd dess imitation: i dess tjÀnst. Hans vÀlvÄrdade yttre, klÀderna och bilen kan inte dölja hans ursprungliga fattigdom: den luktar starkare Àn all sprit och eau-de-cologne i vÀrlden.
Nej, han Ă€r en tjĂ€nare, en chaufför, en âgrabbâ.
En vÀlnÀrd och rumsren version av vad som ligger dött pÄ vÀgen.
Och Mercedesen Àr inte hans.
Vilket innebÀr att han kan skadas.
Poliserna slÀpar ut honom och han snyftar omtumlad. Han krÀks dubbelvikt över sina egna loafers. En polis slÄr honom med sin lathi och drar upp honom pÄ fötter. En annan visiterar honom, hittar plÄnboken, hittar ett tomt axelhölster,
hittar tÀndstickor frÄn ett hotell vid namn Palace Grande, hittar en sedelklÀmma med tjugotusen rupier.
Vems Àr bilen?
Var kommer pengarna ifrÄn?
Vem har du stulit dem av?
Var du ute och buskörde?
Vems Àr spriten?
Var Àr pistolen, chutiya?
Vem jobbar du för, idiot?
I plÄnboken ligger ett id-kort, ett körkort och trehundra rupier. PÄ korten stÄr det att han heter Ajay. Faderns namn Àr Hari. Han föddes den 1 januari 1982.
Och Mercedesen? Den Àr registrerad pÄ en Gautam Rathore.
Poliserna överlĂ€gger: namnet lĂ„ter bekant. Och adressen â Aurangzeb Road â talar för sig sjĂ€lv. Bara de rika och mĂ€ktiga bor dĂ€r.
âChutiya!â gormar en polis och hĂ„ller upp bilens registreringsbevis. âĂr det hĂ€r din chef?â
Men den unga mannen som heter Ajay Àr för full för att tala.
âTog du hans bil, din skit?â
En av poliserna gÄr fram och ser pÄ de döda. Flickans ögon Àr vidöppna och huden redan blÄ i kylan. Hon blöder mellan benen, dÀr liv funnits.
PÄ stationen klÀr de av Ajay och lÀmnar honom naken i ett kallt och fönsterlöst rum. Han Àr sÄ full att han tuppar av. Konstaplarna kommer tillbaka och slÀnger iskallt vatten över honom och han vaknar med ett skrik. De sÀtter honom upp, pressar axlarna mot vÀggen och drar isÀr hans ben. En kvinnlig polis stÄr pÄ hans lÄr tills blodcirkulationen upphör och han vrÄlar av smÀrta och svimmar igen.
NĂ€sta dag har fallet rönt uppmĂ€rksamhet. Pressen Ă€r förfĂ€rad. Först handlar det om den gravida flickan. Nyhetskanalerna sörjer henne. Men hon var varken fotogenisk eller löftesrik. Fokus flyttas dĂ€rför till mördaren. En kĂ€lla bekrĂ€ftar att bilen, en Mercedes, tillhör Gautam Rathore, och detta Ă€r nyhetsstoff â han Ă€r ett stĂ„ende inslag i Delhis societetsliv, polospelare, historieberĂ€ttare och prins, en riktig kunglighet, parlamentsledamoten maharaja Prasad Singh Rathores första och enda son. Var det Gautam Rathore som körde? Det Ă€r frĂ„gan pĂ„ allas
lÀppar. Men nej, hans alibi Àr vattentÀtt. Han tillbringade gÄrdagskvÀllen utanför Delhi, pÄ ett palatshotell nÀra Jaipur. Hans nuvarande vistelseort Àr okÀnd. Men han har gjort ett uttalande och uttryckt sin förtvivlan, framfört sina kondoleanser till de avlidnas familjer. Av meddelandet framgÄr att Gautam just anstÀllt föraren. Han verkar ha tagit Mercedesen utan Gautams vetskap. Tagit en flaska whisky och Mercedesen och gett sig ut pÄ en olovlig Äktur.
Polisens uttalande bekrÀftar samma sak: Ajay, anstÀlld av Gautam Rathore, stal en flaska whisky frÄn sin arbetsgivare nÀr han var bortrest, tog en nöjestur med Mercedesen och tappade kontrollen över bilen.
Historien blir till fakta.
Den gör sig hemmastadd i tidningarna.
Och polisen inleder förundersökningen.
Misstanken mot Ajay Hari gÀller brott enligt indiska brottsbalkens paragraf 304 A. VÄllande till annans död. Maxstraff: tvÄ Är.
Han körs till den fullpackade domstolsbyggnaden, dÀr han stÀlls inför distriktsdomaren. Inom tvÄ minuter beslutar domaren att han ska hÀktas utan möjlighet till frigivning mot borgen. En buss för honom till TiharfÀngelset tillsammans med andra fÄngar. DÀr vÀntar de pÄ att skrivas in; de sitter i dystra rader pÄ trÀbÀnkar i receptionen, omgivna av regelskyltar som spikats upp pÄ de gropiga, fuktskadade gipsvÀggarna. NÀr det blir hans tur förs han in pÄ ett trÄngt kontor dÀr en tjÀnsteman och en fÀngelselÀkare vÀntar med sin skrivmaskin och sitt stetoskop. Hans Àgodelar radas Äterigen upp: plÄnboken, sedelklÀmman med tjugotusen rupier, tÀndsticksasken frÄn Palace Grande, det tomma axelhölstret. De rÀknar pengarna.
TjÀnstemannen tar en blyertspenna och börjar fylla i rapporten.
âNamn?â
FÄngen stirrar pÄ dem.
âNamn?â
âAjayâ, sĂ€ger han, knappt hörbart.
âFaderns namn?â
âHari.â
âĂ
lder?â
âTjugotvĂ„.â
âYrke?â
âChaufför.â
âTala högre.â
âChaufför.â
âVem Ă€r din arbetsgivare?â
TjÀnstemannen betraktar honom över glasögonen.
âVad heter din arbetsgivare?â
âGautam Rathore.â
De tar tiotusen rupier frÄn sedelklÀmman och ger honom resten.
âStoppa dem i strumpanâ, sĂ€ger tjĂ€nstemannen.
Han registreras och skickas till fÀngelse 1, leds över gÄrden mot barackerna och vidare genom en fuktig korridor till en bred cell, dÀr nio andra fÄngar lever inklÀmda tillsammans. KlÀder hÀnger frÄn cellgallret som i ett marknadsstÄnd och golvet Àr tÀckt av slitna madrasser, filtar, hinkar, bylten och pÄsar. Ett latrinhÄl syns i hörnet. Trots att det inte finns nÄgon golvyta kvar beordrar fÄngvaktaren att de ska röja upp ett litet utrymme Ät honom pÄ det kalla golvet bredvid latrinen. Men ingen madrass kan undvaras. Ajay lÀgger ut filten de gett honom pÄ stengolvet. Han sÀtter sig med ryggen mot vÀggen och stirrar tomt framför sig. NÄgra av cellkamraterna kommer fram och presenterar sig men han svarar inte, reagerar knappt. Han kurar ihop sig till en boll och somnar.
NĂ€r han vaknar ser han en man stĂ„ lutad över honom. Gammal och tandlös, med vilda ögon. Mer Ă€n sextio Ă„r pĂ„ denna jord, sĂ€ger han. Mer Ă€r sextio Ă„r pĂ„ denna jord. Han Ă€r en rickshawförare frĂ„n Bihar, eller var Ă„tminstone det pĂ„ utsidan. Han har vĂ€ntat pĂ„ rĂ€ttegĂ„ng i sex Ă„r. Han Ă€r oskyldig. Det Ă€r nĂ„got av det första han sĂ€ger: âJag Ă€r oskyldig. De hĂ€vdar att jag Ă€r knarklangare. Men jag Ă€r oskyldig. Jag var pĂ„ fel plats. Langaren satt i min motorrickshaw men han sprang i vĂ€g, sĂ„ polisen tog mig istĂ€llet.â Han frĂ„gar vad Ajay stĂ„r anklagad för, hur mycket pengar han har. Ajay lĂ„tsas inte om honom, vĂ€nder sig Ă„t andra hĂ„llet. âDet Ă€r upp till digâ, sĂ€ger den gamla mannen muntert. âMen du ska veta att jag kan fĂ„ saker och ting att hĂ€nda hĂ€rinne. För hundra rupier kan jag fixa en extra filt, för hundra till kan jag fixa bĂ€ttre mat.â âLĂ„t honom varaâ, hojtar en annan cellkamrat, en fetlagd mörk kille frĂ„n Aligarh som petar tĂ€nderna med en tandpetare av neem.
âVet du inte vem han Ă€r, han Ă€r Mercedesmördaren.â Den gamla mannen lommar i vĂ€g. âJag heter Arvindâ, sĂ€ger den feta. âDe sĂ€ger att jag dödade min fru, men jag Ă€r oskyldig.â
Rast ute pÄ gÄrden. Hundratals fÄngar vÀller ut ur cellerna och samlas i klungor. MÀnnen mÀter honom med blicken. Han Àr nÄgot av en kÀndis. Alla har hört om Mercedesmördaren. De vill ta sig en nÀrmare titt, avgöra om han Àr oskyldig eller inte, se hur tuff han Àr, hur rÀdd, var han kan tÀnkas höra hemma. De mÀrker genast att han Àr en av de oskyldiga; syndabocken Ät en förmögen chef. Man försöker lirka ur honom sanningen. Vad blev han lovad för att ta smÀllen? NÄgot oemotstÄndligt? Pengar, nÀr han kommer ut? SkolgÄng för sina döttrar och söner? Eller var det tvÀrtom? Hotade de hans familj? Var hans liv i fara? Eller var han bara lojal?
Representanter för gĂ€ngen som styr fĂ€ngelset kommer fram till honom pĂ„ gĂ„rden, i matsalen, i korridorerna, de försöker vĂ€rva honom, lĂ€gga fram sin pitch. ChawannigĂ€nget, SissodiagĂ€nget, BeedigĂ€nget, HaddigĂ€nget, AttegĂ€nget. Det fruktade BawaniagĂ€nget. AcharyagĂ€nget, GuptasgĂ€nget. Oskyldig som han Ă€r, ovan vid det kriminella livet, kommer han att behöva beskydd. Utan ett gĂ€ng kommer han snart att bli föremĂ„l för utpressning; utan ett gĂ€ng blir han sĂ„ smĂ„ningom vĂ„ldtagen, en fĂ„ngvaktare kommer att flytta honom till en ny cell, ensam med en annan fĂ„nge, dĂ€r han blir hans leksak, ingen kommer att höra honom skrika. Och de kommer att stjĂ€la hans pengar. De lĂ€gger fram förslagen som visdom och opartiska rĂ„d, som om hotet inte kom frĂ„n dem. Man drar i honom frĂ„n alla hĂ„ll. Hur mycket pengar har du? GĂ„ med i vĂ„rt gĂ€ng. GĂ„ med i vĂ„rt gĂ€ng sĂ„ fĂ„r du beskydd. Du fĂ„r mobiltelefon, pornografi, kyckling. Du slipper ânollningenâ som vĂ€ntar. GĂ„ med i vĂ„rt gĂ€ng sĂ„ fĂ„r du knulla, du kan vĂ„ldta. Anslut dig till oss innan det Ă€r för sent. Han lĂ„tsas inte om dem. NĂ€r han Ă„tervĂ€nder till cellen Ă€r filten borta.
Han föredrar ÀndÄ att vara ensam och lida. De döda förföljer honom inuti, han sörjer dem med varje andetag. Han avvisar gÀngen, vÀnder ryggen Ät deras sÀndebud och förslag. Andra dagen, ensam utanför apoteket efter att han skickats till lÀkaren, omringas han av tre mÀn frÄn en annan cell. De rÀcker ut tungan och tar fram rakbladen de gömt i munnen; de ger sig pÄ honom, snittar hans ansikte och bröst och underarmarna han hÄller upp för att skydda sig. Han
tar emot vÄldet som botgöring, visar inga tecken pÄ smÀrta. Men sÄ brister hans tÄlamod, ger vika som en fallucka. Han krossar den första angriparens nÀsben med handloven, den andra mannens arm bryter han mitt itu vid armbÄgen. Den tredje fÀller han till marken. Han tar ett av rakbladen, bÀnder upp den gnyende fÄngens kÀke och trycker det hÄrt lÀngs mitten av tungan, tills den gÄr i tvÄ delar.
Han hittas stÄende över dem, flÀckig av blod, fÄngarna vrÄlar av smÀrta och han kastas i isoleringscell, omtöcknad. De slÄr honom, sÀger Ät honom att han kommer att stanna dÀr mycket lÀnge. NÀr dörren slÄs igen blir han som galen, han morrar, bankar och sparkar i vÀggarna. Skriker utan sprÄk. Obegripliga ord. Han kan inte kontrollera sin vÀrld.
Han förestÀller sig slutet. Allt han Àr och allt han gjort. Men nej. NÀsta morgon öppnas dörren och nya vakter kliver in. De sÀger Ät honom att följa med. Först ska han duscha. Han darrar, naken och rÄ. NÀr de nÀrmar sig vÀnder han ryggen mot vÀggen och knyter nÀvarna, gör sig redo att slÄss. De skrattar och slÀnger Ät honom rena klÀder.
Han förs till fĂ€ngelsedirektörens kontor. DĂ€r vĂ€ntar en festmĂ„ltid: skivad fĂ€rsk frukt, paratha, lassi. En paradisisk syn. Direktören ber honom sĂ€tta sig. âTa en cigarett. VarsĂ„god. Det har skett ett misstag. Jag fick inget vetaâ, sĂ€ger han. âOm jag fĂ„tt veta hade det hĂ€r aldrig hĂ€nt. Tro mig, ingen visste om det, inte ens dina vĂ€nner. Men nu blir det Ă€ndring. Vi ska ta dig till dina vĂ€nner hĂ€rinne. Du fĂ„r en viss frihet, inom rimliga grĂ€nser. Och den dĂ€r olyckliga hĂ€ndelsen med de andra mĂ€nnen, den Ă€r glömd. De kanske till och med blir straffade. Fast du har ju redan straffat dem, eller hur! Sannerligen en uppvisning. Ă
h, och hĂ€r Ă€r dina pengar. Du skulle ha sagt nĂ„got. Du skulle ha förklarat för oss. Du skulle ha berĂ€ttat. Varför berĂ€ttade du ingenting?â
Ajay stirrar pÄ maten, pÄ cigarettpaketet.
âBerĂ€ttade vadĂ„?â
FÀngelsedirektören ler.
âAtt du Ă€r en Wadiaman.â
