nÀr stjÀrnorna faller
mari jungstedt
NÀr stjÀrnorna faller
albert bonniers förlag
Av Mari Jungstedt har tidigare utgivits:
Den du inte ser 2003
I denna stilla natt 2004
Den inre kretsen 2005
Den döende dandyn 2006
I denna ljuva sommartid 2007
Den mörka Àngeln 2008
Den dubbla tystnaden 2009
Den farliga leken 2010
Det fjÀrde offret 2011
Den sista akten 2012
Du gÄr inte ensam 2013
Den man Àlskar 2014
Det andra ansiktet 2016
Det förlovade landet 2017
Ett mörker mitt ibland oss 2018
Jag ser dig 2019
Innan molnen kommer 2020
DĂ€r den sista lampan lyser 2021
Andra sidan mÄnen 2022
Det slutna rummet 2023
Den sista utposten 2024
Av Mari Jungstedt och Ruben Eliassen:
En mörkare himmel 2015
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-01 8378-3
Copyright © Mari Jungstedt 2025
o mslag Sofia Scheutz Design
o mslagsbild © Sofia Scheutz
t ry C k ScandBook, EU 2025
Till Ingemar, med kÀrlek
Prolog
Bommen gĂ„r upp och den mintgröna Maseratin kör in i Puerto BanĂșs i Marbella. VĂ€l inne i den exklusiva hamnen gör den italienska sportbilen en U-svĂ€ng och föraren parkerar mitt emot Louis Vuittons eleganta butik. Ăn sĂ„ lĂ€nge Ă€r det inte sĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskor pĂ„ strandpromenaden dĂ€r tjusiga klĂ€daffĂ€rer, cocktailbarer och restauranger ligger pĂ„ rad. Vid bryggorna trĂ€ngs överdimensionerade yachter och hĂ€r och dĂ€r syns nĂ„gon matros eller stewardess pyssla pĂ„ dĂ€ck. Oftast Ă€r Ă€garna hĂ€r sporadiskt och under tiden sköter besĂ€ttningarna bĂ„tarna och hĂ„ller oinbjudna besökare borta.
Himlen Àr molnfri och solen blÀnker i vattnet. Den kÀnns redan stark, trots att det Ànnu Àr ganska tidigt pÄ dagen. Enstaka personer strövar lojt lÀngs esplanaden, kvinnor i högklackat med glittrande bikinis under en tunn sarong, mÀn med backslick och solglasögon. NÄgon med en liten chihuahua i guldkoppel, en annan med barnvagn. Ett mjukt sorl hörs frÄn caféerna dÀr sena frukostÀtare sitter med en café con leche och en croissant. StÀmningen Àr avslappnad, hÀr finns ingen oro för hur nÀsta mÄnads rÀkningar ska betalas.
Mannen i Maseratin har blont, lockigt hÄr och pilotsolglasögon med guldbÄgar frÄn Chanel. Han tar ett smidigt kliv ur cabrioleten och stiger in hos Louis Vuitton med den sjÀlvklara sÀkerhet man finner hos dem som fötts med pengar och inte vet nÄgot annat.
Klockan har passerat elva pÄ förmiddagen, det Àr precis efter öppningsdags och föraren av Maseratin Àr just nu den enda kunden. Han sÀtter solglasögonen pÄ huvudet, slÄr ut med sina muskulösa armar i den luftiga, uppkavlade skjortan och ber ödmjukt om hjÀlp pÄ spanska med tydlig svensk brytning. Sedan avfyrar han det mest oemotstÄndliga leende som blottar en kritvit, perfekt tandrad.
Genast fÄr han de sysslolösa expediternas uppmÀrksamhet. SvartklÀdda med strama frisyrer och höga klackar flockas de omkring kunden som har en magnetisk utstrÄlning. Alla har noterat den lyxiga sportbilen han parkerade utanför, de exklusiva solglasögonen och den Rolex han bÀr pÄ armen. Detta Àr drömkunden och eftersom de fÄr provision pÄ allt de sÀljer ser de alla tre sin chans att börja den hÀr dagen riktigt bra.
Mannen beskriver den besvÀrliga situation han just hamnat i för de ivriga bitrÀdena med en oroad Àngslan i den havsblÄ blicken, som Àr oskyldig och sensuell pÄ samma gÄng. LÄngsamt lÄter han den vandra mellan var och en.
Med inlevelse berÀttar han att han just anlÀnt till Marbella med flyget frÄn Stockholm, att han befinner sig hÀr pÄ en viktig affÀrsresa, men att bÄda vÀskorna blev överkörda av en slarvig truckförare i Las Palmas sÄ hela hans garderob har gÄtt om intet. Han behöver akut en komplett ny uppsÀttning klÀder.
Expediterna vet inte hur gÀrna de vill hjÀlpa honom; ivrigt plockar de fram skjortor, byxor, skinnjackor, skor,
fritidsklÀder och kostymer. Han kÀnner omsorgsfullt pÄ tygernas kvalitet och provar det ena plagget efter det andra under kvinnornas angelÀgna överinseende.
Efter nÄgon timme stÄr fyra fullpackade kassar med klÀder till ett vÀrde av tiotusentals euro pÄ den glÀnsande marmordisken vid kassan. Mannen trevar vant efter plÄnboken i innerfickan pÄ kavajen, men fÄr strax en bekymrad rynka i pannan. Tydligen ligger den inte dÀr den brukar. Han börjar kÀnna efter i alla fickor, men inser att han lÀmnat den i bilen som stÄr utanför pÄ andra sidan gatan. Han ursÀktar sig, förklarar sitt misstag och sÀger att han bara ska hÀmta den. Mannen grabbar tag i tvÄ av kassarna och menar att han inte kommer att fÄ med sig allt pÄ en gÄng, sÄ han kan lika gÀrna ta med hÀlften nÀr han ÀndÄ ska hÀmta plÄnboken. Expediterna hinner inte reagera förrÀn han Àr ute ur butiken, hoppar in i sin bil, rivstartar och kör dÀrifrÄn. HÀpet vÀnder de sina vÀlsminkade ansikten mot varandra innan de slÄr larm.
Den mintgröna Maseratin Àr borta.
Malin GarcĂa stod pĂ„ den övre terrassen i lyxvillan i det fashionabla omrĂ„det Nueva AndalucĂa strax utanför Marbella och tittade ut över golfbanan. Vart hon Ă€n vĂ€nde blicken sĂ„g hon golfspelare som stod och svĂ€ngde med sina klubbor eller puttade pĂ„ greenen.
Motvilligt hade hon gĂ„tt med pĂ„ att flytta hit, Ă€ven om hon tyckte att det var snudd pĂ„ vansinne att köpa ett hus för Ă„ttio miljoner svenska kronor utan havsutsikt och i stĂ€llet se ut över gubbar som hela dagarna gick omkring och drog sina golfbagar över en grĂ€smatta. Ăven om villan hade fem badrum och italiensk marmor pĂ„ golvet. Men det var Ignacios pengar. Och hennes spanske make var tokig i golf. Om han inte Ă€gnade sig Ă„t arbetet eller sina politiska uppdrag sĂ„ utövade han garanterat sporten. Bara ett smalt staket skilde huset frĂ„n golfbanan. Man kunde höra svischande av klubbslag frĂ„n deras tomt och nĂ€r hon lĂ„g och solade vid poolen var hon rĂ€dd att en golfboll skulle komma flygande och trĂ€ffa henne i huvudet.
NÄja, hon kunde inte klaga. Ignacio tog vÀl hand om henne. à tminstone ekonomiskt. Hon behövde varken arbeta eller göra ett dyft nÀr det gÀllde hushÄllsarbete. De hade
stÀdhjÀlp tvÄ gÄnger i veckan, en trÀdgÄrdsmÀstare som klippte grÀs och buskar och en kille som rensade poolen frÄn kvistar och löv. Under sonens uppvÀxt hade de alltid haft en barnflicka boende i huset. Malin, som kom frÄn en enkel uppvÀxt i Norrbotten, upplevde det som jobbigt att ha utomstÄende som gick omkring i deras privata hem. Hon tyckte fortfarande att det kÀndes obekvÀmt att ligga och slappa vid poolen medan stÀderskorna skurade kök och badrum eller att poolgrabben kollade in henne i smyg nÀr hon solade i bikini medan han pysslade med bassÀngfiltren och tog orimligt god tid pÄ sig. Att ha andra som skötte arbetsuppgifterna i hemmet fanns inte pÄ kartan nÀr hon vÀxte upp.
Nu skulle de strax i vÀg pÄ Ànnu ett eftermiddagsmingel. Ignacio fick stÀndigt inbjudningar till olika fester och event och Malin brukade följa med, Àven om hon inte tyckte att det var sÀrskilt roligt.
NÀr hon stod framför spegeln i badrummet och sminkade sig tÀnkte hon tillbaka pÄ deras liv tillsammans. Kanske berodde hennes benÀgenhet att numera ofta hamna i grubblerier pÄ omstÀndigheterna, att hon tyckte sig stÄ vid ett vÀgskÀl. Hon förstod att situationen hon försatt sig i var ohÄllbar i lÀngden. Det mÄste fÄ ett slut. FrÄgan var bara nÀr och hur.
Hon och Ignacio hade en lÄng historia bakom sig. Malin trÀffade sin make pÄ en nattklubb nÀr hon som ung var pÄ en semesterresa med nÄgra tjejkompisar i Marbella. Hon blev blixtkÀr och de gifte sig nÄgot Är senare.
Hon flyttade frÄn sina förÀldrars enkla radhus i LuleÄ till Ignacios extravaganta takvÄning i Marbella som han bodde i pÄ den tiden. Han kom frÄn en förmögen familj och hade redan nÄtt en bra bit pÄ karriÀrstegen.
I början hade hon gjort ett halvhjÀrtat försök att skaffa sig ett jobb. I LuleÄ hade Malin arbetat pÄ en möbel- och inredningsbutik och gjort bra ifrÄn sig. Hon hade ocksÄ gÄtt flera kurser inom företaget och hade precis kommit in pÄ en ettÄrig heminredningsutbildning pÄ Folkuniversitetet nÀr hon trÀffade Ignacio. Malin hade hoppats pÄ att kunna jobba med samma sak i Spanien och prövade att starta ett eget företag. Hon hade inte lyckats fÄ nÄgra direkta kunder, förutom en rik arab som tycktes mer intresserad av att försöka ligga med henne Àn att lÄta henne inreda hans och hustruns nya semesterbostad, ett palatsliknande hus i mÄngmiljonklassen. Förutom det hade hon hjÀlpt en och annan vÀninna med inredningsdetaljer, fast utan att ta betalt. Sedan kom sonen och familjelivet tog över. Den enda inredning hon Àgnade sig Ät var att piffa till deras eget hem.
Inte för att hon behövde arbeta för ekonomins skull. Ignacio tjÀnade mycket bra som VD för ett större konsultbolag, men han reste mycket i jobbet och lÀmnade henne ofta ensam med sonen David i det stora huset. Dessutom hade han flera betydande politiska uppdrag. Han satt i kommunstyrelsen i Marbella och var nÀra vÀn med stadens borgmÀstare.
Malin hade genom Ären lÀrt kÀnna flera svenskor i Marbella som hon umgicks med. Efter att David blivit vuxen och flyttat hemifrÄn kunde Malin Àgna sig Ät sig sjÀlv pÄ heltid. Hon och vÀninnorna tog morgonpromenader pÄ stranden, spelade padel, gick regelbundet pÄ yogaklasser och Ät luncher pÄ trevliga restauranger. Malins liv hade utvecklats frÄn en ansprÄkslös tillvaro i ett arbetarhem i Norrbotten till en vardag med besök pÄ spa, skönhetsbehandlingar och drinkar med olika vÀninnor. Hon hade
flera bilar till sitt förfogande i deras stora garage och hon kunde ta sig vart hon ville.
Ignacio försĂ„g henne med ett eget kontokort, VIP-kort till olika klubbar, gym och spa, trots att de hade ett eget gym i bottenvĂ„ningen pĂ„ huset. Han verkade nöjd bara hon lĂ€t honom göra sitt och inte störde. Innerst inne tyckte nog Malin att hennes make var lite vĂ€l slĂ€pphĂ€nt, pĂ„ grĂ€nsen till ointresserad. Det var som att han tog henne för given. PĂ„ sistone hade han ocksĂ„ fĂ„tt en mer distanserad och kylig attityd. Politiskt hade han blivit alltmer högerorienterad och hans nya engagemang i det ultrakonservativa partiet Vox gjorde honom till en annan man, tĂ€nkte hon olyckligt. Ăven vĂ€rderingsmĂ€ssigt stod de bĂ„da lĂ„ngt ifrĂ„n varandra.
Hon sköt undan tankarna och ÄtervÀnde till nuet. Lade pÄ lÀppglans och trutade med lÀpparna framför spegeln. Nu sÄg hon ut precis som det förvÀntades.
Fast hon var vÀl medveten om att hon ÀndÄ inte riktigt skulle passa in.
Svenska Magasinets nya redaktionslokal var inrymd i ett fyravÄningshus i en hörna pÄ gÄgatan i orten San Pedro, nÄgon mil utanför Marbella. I bottenplanet fanns en tobaksaffÀr och intill lÄg en italiensk guldsmed. Detta var turistkvarter, Àven om San Pedro inte tillhörde de mest exploaterade orterna lÀngs den spanska solkusten. Trots att redaktionen var belÀgen lÄngt ifrÄn Lisa Hagels hus i den lilla byn Benagalbón pÄ andra sidan Målaga tyckte hon om lÀget som de nya Àgarna av tidningen hade valt. Lokalen lÄg ett stenkast frÄn kyrkan och plazan Ät ena hÄllet och hennes favoritrestaurang La Tizona Ät det andra.
Lisa klev ur bilen som hon parkerat nÄgra kvarter dÀrifrÄn och promenerade över den stora, öppna platsen vid kyrkan dÀr barn som just slutat skolan samlades och blev mötta av nÄgon förÀlder eller annan slÀkting som stod och vÀntade i eftermiddagssolen. DÀr var övervÀgande kvinnor med barnvagnar, ett smÄsyskon de höll i handen eller ett Àldre som höll dem sÀllskap. Det var ett stim och ett kackel och Lisa njöt av ljudet. Hon uppskattade verkligen hur spanjorerna alltid tycktes ha nÄgot att sÀga varandra, att de hade sÄ mycket att prata om; vart man Àn vÀnde sig
pÄ restauranger, stadens parkbÀnkar eller pÄ stranden sÄ pÄgick stÀndigt livliga konversationer.
I Sverige kunde man se ett par ligga och sola en halv dag bredvid varandra utan att vÀxla ett ord, eller nÄgra som satt pÄ en restaurang, Ät av maten och dÄ och dÄ sÄg sig omkring, utan att yppa en mening eller ens titta pÄ varandra. Lisa hade alltid upplevt det som sÄ frÀmmande, hÀr i Spanien var det en annan kultur och hon Àlskade den.
Strax var hon inne pÄ gÄgatan som löpte frÄn plazan ner mot havet. Vid den hÀr tiden vimlade det av folk. De smÄ butikerna vid promenadstrÄket var fyllda av kunder, pÄ caféerna lÀngs trottoaren satt spanska pensionÀrer och barnfamiljer och Ät churros med varm choklad till. De friterade bakverken pÄminde om munkar och intogs ofta med chokladsÄs eller vaniljkrÀm.
Lisa tog trappan upp till redaktionen dÀr det just nu sprudlade av liv. Hennes bÀsta vÀninna Annie, som hon kunde tacka för att ha fÄtt jobbet som reporter pÄ tidningen, satt koncentrerad och knackade vid datorn. Hon sÄg snabbt upp med ett kort hej och tittade sedan Äterigen ner pÄ skÀrmen och fortsatte skrivandet.
Det var Annie som fÄtt Lisa att ta steget att flytta till Spanien efter den uppslitande skilsmÀssan frÄn Axel, hennes make sedan trettio Är tillbaka. Axel, som var lÀrare pÄ universitetet, hade kommit hem en dag och berÀttat att han blivit kÀr i en av sina studenter och ville fortsÀtta sitt liv med henne. En kvinna som var lika gammal som deras dotter Olivia.
Den gemensamma villan sÄldes i ett nafs och plötsligt befann sig Lisa i en helt ny situation. SÄrad, ledsen och chockad sa hon upp sig frÄn sitt jobb som lÀrare, tog sitt pick och pack och pengarna frÄn försÀljningen och köpte
ett hus i den lilla bergsbyn Benagalbón, nÄgon mil öster om Målaga. Det var ett och ett halvt Är sedan.
De bÀgge barnen, Olivia och Victor, var vuxna och hade flyttat hemifrÄn. De klarade sig sjÀlva.
Det nya hemmet hade ett vackert lÀge med utsikt över dalen och havet, men det var ett renoveringsobjekt och hon gjorde det mesta sjÀlv. Det innebar mycket jobb, men Lisa hade inte rÄd att ta hjÀlp med allt. Hon hade heller ingen brÄdska, utan tog en del i taget. Viss handrÀckning hade hon fÄtt av en ung snickare i byn, Javier, men det hade slutat med att de hamnat i sÀng och Lisa kom pÄ att det kanske inte var en toppenidé med tanke pÄ att hon var ny i byn, svenska och dÀrmed utböling och till rÄga pÄ allt mycket Àldre Àn Javi. Kanske inte det mest lÀmpliga sÀtt att göra sig hemmastadd bland byborna.
Dessutom var hon egentligen intresserad av polisen och mordutredaren Hector Correa som hon trÀffat pÄ en flamencokurs och som hon ocksÄ samarbetat en del med nÀr hon tolkat i nÄgra olika mordfall dÀr svenskar varit inblandade. Men Hector verkade fortfarande fast i sorgen efter sin avlidna fru och han hade nog fÄtt för sig att det var mer mellan henne och Javier Àn vad det i sjÀlva verket var.
Ett halvÄr tidigare hade Hector en dag dykt upp vid hennes hus nÀr Javier var dÀr och hon inte var ordentligt pÄklÀdd. Sedan dess tyckte Lisa att han betett sig kyligt mot henne och han hade inte deltagit i flamencokursen en enda gÄng under vÄren. NÀr hon ringt och frÄgat hade han skyllt pÄ att han hade för mycket jobb.
Efter att Lisa börjat arbeta som journalist pÄ Svenska Magasinet kunde hon inte lÀngre hjÀlpa till att tolka vid polisutredningar. De tvÄ rollerna krockade tyvÀrr. Trots att hon saknade tolkuppdragen tyckte Lisa att hon gjort rÀtt.
Hon hade tÀnkt försörja sig som lÀrare pÄ distans nÀr hon flyttade till Spanien, men det visade sig vara svÄrare Àn hon trott. NÀr hon fick erbjudandet om fast jobb pÄ tidningen hade hon helt enkelt inte rÄd att tacka nej. Dessutom tyckte hon att det var roligt, jobbet var bÄde sjÀlvstÀndigt och varierande och hon hade till sin egen förvÄning talang för journalistyrket. Lisa hade inga problem med att se vad som var viktigt, hur hon skulle vinkla sina historier och hur hon skulle fÄ folk att prata. NÄgot i hennes sÀtt gjorde att mÀnniskor gÀrna öppnade sig och berÀttade mer Àn de i sjÀlva verket tÀnkt.
Lisa slog sig ner vid sin arbetsplats vid fönstret och tittade ut över folklivet pÄ gatan. Det hade ordnat sig riktigt bra ÀndÄ hÀr i Målaga, tyckte hon. Det enda som gjorde henne ledsen var att hon förlorat den goda kontakten med Hector. FortsÀttningskursen i flamenco skulle börja om nÄgra dagar och Lisa tÀnkte gÄ. Hon hade funderat pÄ att frÄga om Hector ville följa med, men hade ingen lust att pusha. Det hade gÄtt flera mÄnader sedan de sÄgs senast, hon undrade om han Àntligen hade kommit över Carmens död. Eller hade han trÀffat nÄgon annan? Eftersom det inte hade hÀnt nÄgot mellan dem Àn, sÄ skulle det vÀl aldrig ske, tÀnkte hon.
Det kÀndes som om hoppet om de tvÄ var helt ute.
Den pampiga moderna villa dÀr eftermiddagens mingelparty skulle hÄllas tronade i ensamt majestÀt pÄ en högt belÀgen klippa med strÄlande utsikt över havet. Den lÄg i utkanten av det exklusiva bostadsomrÄdet vid foten av berget La Concha, strax ovanför Marbella.
Sierra Blanca, Marbellas eget Beverly Hills, beboddes av de mest vÀlbestÀllda. HÀr lÄg det ena grandiosa huset efter det andra, ofta omgivet av höga hÀckar och ointagliga staket med lÄsta portar och skÀllande hundar innanför. För att överhuvudtaget komma in i det stÀngda omrÄdet som avgrÀnsades med bommar krÀvdes ett passerkort. SÀkerhetsvakter gjorde sina rundor med jÀmna mellanrum och överallt fanns övervakningskameror uppsatta.
Trakten andades lugn och rikedom, ett eget nÀste för de lyckligt lottade, lÄngt ifrÄn de vanliga spanjorernas vardagstrivialiteter. Gatorna var oftast ganska tomma, en och annan vÀltrÀnad kvinna i tofs och hörlurar kunde ses promenera med nÄgon liten jycke, annars tog de flesta bara bilen ner till playan eller shoppingcentret. En viss sömnighet vilade över kvarteren. HÀr levde invÄnarna i en egen
fridfull vÀrld utan större bekymmer Àn att trÀdgÄrdsmÀstaren inte dök upp nÀr han skulle, att stÀderskan blivit sjuk eller att poolens filter behövde bytas.
Malin och Ignacio anlÀnde i en taxi. Under fÀrden hade Ignacio suttit upptagen i telefon med en av sina affÀrskontakter medan Malin tittade ut genom bilfönstret. Som vanligt bÀvade hon inför evenemanget. NÀr bilen saktade in framför huset avslutade Ignacio samtalet, betalade, klev ur och höll upp dörren pÄ hennes sida.
MÀnniskorna som strömmade till festen passade vÀl in i den sofistikerade omgivningen. De hörde alla till det vackra folket; finlemmade kvinnor i korta glitterklÀnningar eller kroppsstrumpor och högklackade sandaletter, mÀn med hÄrda muskler under de strama, perfekt strukna skjortorna, vÀltrimmade skÀgg och dyra armbandsur frÄn Breitling eller Jaeger. Den ena taxibilen efter den andra slÀppte av folk, parkeringsmöjligheterna var begrÀnsade i de branta backarna.
I entrĂ©n fick Malin och Ignacio varsitt glas vĂ€lkyld champagne och sedan fortsatte de ut pĂ„ pation vid poolen dĂ€r hors dâoeuvres serverades av unga servitriser i guldshorts. Medelhavet bredde ut sig framför festdeltagarna dĂ€r de minglade runt i ett gemytligt sorl till tonerna av mjuk bossanova frĂ„n osynliga högtalare.
Malin smuttade pÄ champagnen och sÄg sig osÀkert omkring, hoppades att hon skulle fÄ syn pÄ Ätminstone nÄgon av sina egna vÀnner. Trots att de vÀlkomnades med varma leenden och mötte idel vÀlvilliga kollegor och bekanta till Ignacio kÀnde hon sig malplacerad. Malin hade svÄrt för mingelpartyn som var mer ett sÀtt att visa upp sig Àn att umgÄs pÄ riktigt. De befann sig i ett internationellt omrÄde med invÄnare frÄn vÀrldens alla hörn, men gÀsterna utgjordes
mest av vÀlbestÀllda spanjorer som tillhörde grÀddan av Marbellas elit bÄde inom affÀrsverksamhet, politik och kultur.
Malin hörde inte hemma hÀr. Innerst inne var hon en ansprÄkslös och blyg norrlÀndska som Àlskade naturen mer Àn ytligt kallprat om ingenting och det blev sÀrskilt tydligt vid tillstÀllningar av den hÀr typen. Hon kÀnde sig som en isstod bland de vackra, sjÀlvsÀkra spanjorskorna med sina rödmÄlade munnar, yviga gester och intensiva tjatter.
För att komma undan gick hon ut och stÀllde sig och lÄtsades prata i telefonen. Hon betraktade trÀdgÄrden och loungemöblerna vid poolen. Efter en stund rÀddades hon av att Ignacio gjorde henne sÀllskap.
â Hej, stĂ„r du hĂ€r ensam?
Malin lÀt handen som höll i mobilen sjunka. Det var ingen idé att lÄtsas inför honom.
â Har du trĂ„kigt? frĂ„gade han med bekymrad min och strök bort en hĂ„rslinga frĂ„n hennes ansikte.
Det var alltid viktigt för honom att visa omtanke utÄt.
â NejdĂ„, ingen fara, sa hon och anstrĂ€ngde sig för att le. Plötsligt sken hennes make upp.
â Har du sett vem som har kommit? sa han och pekade mot de uppstĂ€llda glasdörrarna. DĂ€r Ă€r ju Valeria Fuentes, hon Ă€r Marbellas mest legendariska filmstjĂ€rna. KĂ€nner du igen henne?
Ut pÄ terrassen skred en amazonliknande kvinna i femtioÄrsÄldern, klÀdd i en Àrmlös rosaskimrande silkesklÀnning som Malin kÀnde igen frÄn Prada. Till den bar hon ett par knallrosa öppna sandaletter med stilettklack. De svartglÀnsande korkskruvslockarna hÀngde lÄngt ner pÄ den smala ryggen och lÀpparna var mÄlade i samma fÀrg som skorna. Hon avfyrade ett blÀndande leende mot en mingelfotograf som dök upp frÄn ingenstans.
â Ja, Ă€r inte hon med i den dĂ€r Netflixserien Toy Boy? frĂ„gade Malin.
â Jo, det stĂ€mmer, sa Ignacio. Och kolla vem hon har med sig, Ă€r det inte just en sĂ„dan, en toy boy? Den dĂ€r snyggingen mĂ„ste ju vara femton Ă„r yngre.
Han fnissade till pÄ sitt karaktÀristiska sÀtt som Malin i början tyckt var charmerande, men som hon med tiden börjat finna nÀst intill olidligt.
I nÀsta sekund kunde hon ocksÄ urskilja vem som framtrÀdde strax bakom den glamorösa skÄdespelerskan. Trots att han bar sina vanliga guldbÄgade solglasögon och verkade göra sitt bÀsta för att försvinna bakom filmstjÀrnan han var i sÀllskap med, kÀnde hon omedelbart igen honom.
Och Malin drog djupt efter andan.
Hector Correa satt pÄ sin vanliga plats pÄ Bar Picasso. StamstÀllet lÄg i samma port som hans lÀgenhet, vilket passade honom utmÀrkt. Inne i den enkelt inredda restaurangen fanns ett högt, runt bord direkt under teven pÄ vÀggen vid bardisken och Hector gillade att sitta dÀr, mitt emellan ute och inne. Glasdörrarna ut mot Plaza de la Merced i hjÀrtat av Målagas gamla stad stod alltid öppna och han kunde betrakta folklivet utanför medan han dryftade diverse ovÀsentligheter med bartendern eller kollade en fotbollsmatch nÀr hans lag Målaga CF spelade, vid de tillfÀllen dÄ han inte kunde se matcherna live pÄ stadion La Rosaleda.
Hector tog en klunk av den kalla ölen, favoriten Cruzcampo pÄ flaska, och sÄg ut över torget. Plaza de la Merced var alltid fyllt med folk. BÄde turister och lokalbefolkning trÀngdes pÄ de mÄnga restaurangerna och caféerna. I mitten tronade de imponerande jakarandatrÀden dÀr man kunde hitta skugga och slÄ sig ner pÄ en parkbÀnk solvarma dagar. Bar Picasso hade sitt namn efter den store konstnÀren vars barndomshem Äterfanns i ena hörnet av den öppna platsen.
Eftersom Hector var Ànkling, bodde ensam och bara
lagade mat nÀr han hade besök av andra, Ät han ofta hÀr. Det var sÄ vanligt förekommande att han inte ens behövde sÀga vad han ville ha; det var alltid samma tapasrÀtter bestÄende av rÀkor i vitlök, grillade smÄpaprikor med grovt salt och spansk lufttorkad skinka. Nu var han dock sÀrskilt hungrig och lade dÀrför till en tÄrtbit tortilla, en krÀmig potatisomelett som var hög och fast i formen och smakade ljuvligt.
Just som han var i fÀrd med att ta den andra klunken öl flÀktade en lÄng, blond kvinna förbi pÄ plazan utanför.
Hector hann uppfatta att hon hade hÄret i en slarvig knut och att hon var klÀdd i linne och lÄng kjol. Han satte ölen i halsen vilket medförde en omedelbar hostattack. Var det inte Lisa Hagel som just passerat?
Hector stÀllde ner flaskan pÄ bordet och skyndade ut. Han sÄg henne försvinna runt hörnet och sprang efter. NÀr han vek in pÄ nÀsta smala tvÀrgrÀnd fick han korn pÄ henne pÄ andra sidan gatan och utan att se sig för rusade han tvÀrs över vÀgen. En bil fick tvÀrbromsa för att inte köra in i honom, föraren skrek nÄgot genom sidorutan och slog ut med armarna i en ilsken gest som vittnade om att han tyckte Hector var en idiot.
I samma ögonblick vÀnde kvinnan sig om och han kunde direkt konstatera att det inte var Lisa Hagel. Hector blev sjÀlv förvÄnad, bÄde över att han sprungit efter den okÀnda kvinnan utan att tÀnka och över graden av besvikelse som kom över honom.
Moloket lomade han tillbaka till sin barstol dÀr maten redan dukats fram. Han drack ur det sista av ölen, bestÀllde en till. SÄg Lisa framför sig med hÄret som alltid föll ner i ansiktet, smilgroparna och de intensivt blÄ ögonen. Han kunde höra hennes skratt. Tankarna gick till den senaste
gÄngen de sÄgs. DÄ hade han bestÀmt sig för att skjuta problemet med hennes dubbla roller som tolk Ät polisen och journalist Ät sidan. NÄgra dagar tidigare hade de haft ett storgrÀl om saken.
SÄ en dag efter jobbet begav han sig spontant upp till Benagalbón och ringde pÄ Lisas hus, oanmÀld, med en bukett blommor och en flaska vin i handen. Det visade sig dessvÀrre vara ett misstag. Lisa hade öppnat i morgonrock med rufsigt hÄr fast klockan bara var sju pÄ kvÀllen och i soffan halvlÄg en ung spanjor som sÄg ut som om han bodde dÀr. Hector förstod direkt att det inte rörde sig om hennes son, fast han mycket vÀl hade kunnat vara det. Utan ett ord hade han vÀnt pÄ klacken och gÄtt dÀrifrÄn.
NÀr Lisa sedan hade ringt honom hade han inte velat svara. För första gÄngen efter Carmens död fem Är tidigare hade han kÀnt nÄgot för en kvinna och sÄ gick det sÄ hÀr. Han orkade inte med besvikelser och bakslag. I stÀllet för att svara Lisa eller kontakta henne sjÀlv och prata ut om saken hade han krupit in under ett tÀcke av sjÀlvömkan och bara Àgnat sig Ät jobbet, barnen och barnbarnen. Vilket var ganska ynkligt egentligen, insÄg han nÀr han tÀnkte efter.
Medan han Ät funderade han pÄ hur han skulle gÄ till vÀga om han ville kontakta henne igen. TÀnk om han hade missuppfattat situationen med grabben i soffan? Det kanske bara var en granne, en vÀninnas son eller nÄgon Lisa kÀnde i byn som spontant hade tittat in nÀr hon just rÄkat duscha. Hector mÄste erkÀnna för sig sjÀlv att han faktiskt inte hade en aning om hur det lÄg till. SkÀrp dig, tÀnkte han och doppade en bit bröd i den vitlöksdoftande olja som de nu uppÀtna rÀkorna hade legat och frÀst i. Var inte sÄ patetisk.
Han tuggade frÄnvarande pÄ brödet. Om han nu skulle
ta sig sjÀlv och sina kÀnslor pÄ allvar sÄ borde han kontakta Lisa. Han insÄg att han inte kunde fortsÀtta att grÀva ner sig i sorgen efter Carmen. Han behövde slÀppa sin avlidna hustru och gÄ vidare. Alla Är tillsammans med henne och barnen hade han ÀndÄ samlade inom sig som en skatt som alltid skulle finnas dÀr. Han kunde vara lycklig för den tid de fick och de goda minnena. Men nu var den perioden i hans liv över och hade varit det lÀnge.
Vad har jag att förlora? tÀnkte han.