Förgör de falska gudarna
Palmyra och kriget mot kulturarvet
albert bonniers förlag
i nnehÄll
Prolog 9
DEL I: PALMYRA
1. Khaled 17
2. VĂ€gen till Damaskus 25
3. Drömmen om Zenobia 36
4. Ruinromantikerna 53
5. Generaldirektören 62
6. Uppror i ruinerna 74
7. Den döda staden 88
8. Snart Àr de galna hundarna hÀr! 100
DEL II: VĂGEN TILL DEN ISLAMISKA STATEN
9. Okunnighetens tid 119
10. Krig mot stenar 125
11. Hur mÄnga vaser finns det i Bagdad? 131
12. Diktatorns nÀsa 136
13. Rikedom och terror 143
14. Zahi Hawass förlorade dröm 150
15. Grönsakshandlaren 156
16. Plundringsalgoritmen 162
DEL III: UTRENSNING
17. Den första natten 175
18. Kalifatets lejonungar 179
19. TvÄ ton guld 188
20. Vi kan skaffa en fru Ă„t dig! 194
21. Domstolen 202
22. Den vÀrsta dagen 211
23. De eviga bildstriderna 220
24. Den elegante terroristen 244
DEL IV: SMUGGLARNA
25. Ali Babas skattkammare 255
26. Plundringsmyndigheten 261
27. Palmyras skönhet 273
28. Antikviteter talar inte 277
29. Balkanrutten 282
30. Du skall icke stjÀla 287
31. Smugglarna i Paris 295
DEL V: BEFRIELSEN
32. Bach i ruinerna 309
Epilog 315
Tidslinjer och karta 326
Om arbetet 333
KĂ€llor 336
Noter 338
Register 359
Till vĂ€nster: Khaled al-Asaâad i Palmyra 1963.
Palmyra, Syrien, den 18 augusti 2015. Middagsbönen Àr slut och muezzins bönerop har tystnat. De rÀttrogna strömmar frÄn den vita moskén ut pÄ torget dÀr handlarna brukade överrösta varandra för att prisa sina varor: granatÀpplen, tomat, lök, honung, ris, russin och yoghurt. Nu syns inga grönsaksförsÀljare, bara ett dussin bevÀpnade mÀn i en vid halvcirkel.
Somliga av dem bÀr ökenkamouflage, andra Àr svartklÀdda, samtliga har militÀrvÀst med reservammunition och kommunikationsradio. Vapnen Àr inte dragna; kpistarna hÀnger lojt över mÀnnens axlar, pistolerna vilar i sina hölster, knivarna i sina slidor. Krigarna Àr maskerade, deras ansikten dolda av svarta balaklavor, enbart ögonen syns. En enda Àr omaskerad.
Det Àr domaren, hÄret grÄtt, skÀgget vildvuxet, pannan glÀnsande av svett, en megafon i handen.
â GĂ„ inte hem, stanna och se, rĂ€ttvisa ska skipas idag, ropar han.
NĂ„gon slinker diskret ivĂ€g men de allra flesta lyder, somliga av rĂ€dsla, andra av nyfikenhet â vem blir det den hĂ€r gĂ„ngen?
Minaretens slagskugga faller kort och blĂ„svart över marken; solen stĂ„r som allra högst pĂ„ den ljusblĂ„ himlen. En soldat leder fram en Ă€ldre man med förbundna ögon. FĂ„ngen Ă€r barfota, benen kedjade, han stapplar nĂ„gra steg, stannar till och andas tungt innan han tvingas vidare. Det gĂ„r en stöt genom folkmassan nĂ€r ögonbindeln tas av, det vita hĂ„ret, det sobra rektangulĂ€ra ansiktet och de tjocka glasögonen gĂ„r inte att ta miste pĂ„. Det Ă€r Khaled al-Asaâad, Ă„ttiotvĂ„ Ă„r, som i ett halvt
förgör de falska gudarna
sekel styrt över de antika ruinerna â de tempel, kolonner och gravtorn som Ă€r stadens stolthet â mannen som kallas herr Palmyra. Fyra veckor i kalifatets vĂ„ld har mĂ€rkt honom. Han var en imposant man med viss rondör, nu fladdrar den ljusa skjortan och de svarta byxorna kring en avmagrad kropp . Han Ă€r illa tilltygad, men anden Ă€r alltjĂ€mt okuvad. Khaled stĂ„r rak i ryggen, blicken klar och ogrumlad, nĂ€r domaren tar till orda:
â Detta Ă€r hĂ€mndens dag! Khaled al-Asaâad har varit avgudabildernas beskyddare. Han har representerat Syrien pĂ„ de otrognas internationella konferenser. Han har besökt kĂ€ttarna i Iran för att fira Ă„rsdagen av Khomeinis revolution. Han har samarbetat med den gudlösa regimens sĂ€kerhetstjĂ€nster via sin bror, generalen Issa, och med diktatorn Bashar al-Assads presidentstab.
â AvfĂ€llingen Khaled, lojalist till den gudlösa regimen, Ă€r skyldig! sĂ€ger domaren.
En florstunn molnstrimma glider över himlavalvet.
â Ă ngrar du dina brott?
â Jag Ă„ngrar inget, svarar Khaled.
â SvĂ€r du trohet till Islamiska staten och kalif Abu Bakr al-Baghdadi?
â Jag vĂ€grar, svarar Khaled.
Soldaten som ledde fram Khaled drar ett svÀrd. à skÄdare och soldater kippar efter andan, svett rinner lÀngs spÀnda nackar. NÄgon blundar, nÄgon annan kvÀver ett skrik och trÀnger sig genom folkmassan, bort frÄn torget.
â KnĂ€böj! sĂ€ger bödeln.
âJag knĂ€böjer bara inför Gud, sĂ€ger Khaled.
Khaled ser upp mot himlen och reciterar koranverser med hög röst. Bödeln sparkar undan hans ben. Den gamle faller framĂ„t och tar emot sig med hĂ€nderna, men rycker bort dem nĂ€r han brĂ€nner sig pĂ„ den heta marken, bara för att ramla framĂ„t igen. Bödeln lyfter upp honom pĂ„ knĂ€. Khaled al-Asaâads sista ord blir:
â Allahu akbar, Gud Ă€r störst! Gud Ă€r âŠ
Bödeln höjer svĂ€rdet mot himlen och lĂ„ter det falla. Blodet stĂ„r som en plym ur torson. Huvudet landar pĂ„ marken och rullar tre varv innan det stannar, ansiktet vĂ€nt uppĂ„t, fruset i en grimas, munnen vidöppen â det blixtrar till nĂ€r solen reflekteras i Khaleds guldlagning, minns en Ă„skĂ„dare.
Ett sorl av protester hörs frÄn folkmassan.
â HĂ„ll tyst, om ni inte vill göra honom sĂ€llskap!
Efter halshuggningen fylls kalifatets soldater av ett glÀdjerus, hÀnryckta rör de sig runt kroppen och huvudet, som i en dans.
â Detta Ă€r bara början! Det kommer mer, ni ska fĂ„ se! ropar de. Plötsligt stannar de upp, en av dem höjer sin kpist och skjuter över huvudet pĂ„ Ă„skĂ„darna som snabbt skingras och skyndar hemĂ„t lĂ€ngs dammiga gator. Snart sprids nyheten:
â Khaled al-Asaâad Ă€r död! De halshögg honom, herr Palmyra Ă€r död!
Kalifatets mÀn lÄter liket ligga kvar pÄ torget. Timmarna gÄr, men ingen vÄgar röra det.
AvrĂ€ttningen av Khaled al-Asaâad inleder Islamiska statens destruktiva final, kulmen pĂ„ en serie eskalerande attacker pĂ„ kulturarvet i Mellanöstern. Inom kort sprĂ€ngs de största templen i Palmyra, helgade Ă„t Bel och Baal Shamin. Stadens vĂ€lkĂ€nda gravtorn och den berömda triumfbĂ„gen, Segerporten, förvandlas till stenskĂ€rvor och damm. Unika lĂ€mningar frĂ„n mĂ€nsklighetens fornhistoria utplĂ„nas. Förstörelsen sprids i kalifatets flöden, klickbeten som blir virala och plockas upp av nyhetsmedier över hela vĂ€rlden. Genomslaget för kalifatet blir större Ă€n nĂ„gonsin; vĂ€rldens ögon riktas nu mot Palmyra.
I alla krig har kulturarv förstörts och plundrats, men aldrig tidigare i modern historia har spÄren efter mÀnsklighetens första civilisationer utsatts för sÄ systematiska angrepp.
förgör de falska gudarna
Hur hamnade tempel tillÀgnade gudar som ingen dyrkat pÄ tusentals Är i frontlinjen för ett hypermodernt krig? Vad Àr de bakomliggande orsakerna och sammanhangen?
I vÄrt sökande efter svar urskiljer vi snart tvÄ parallella spÄr.
Det första Àr Islamiska statens förstörelsekraft, dÀr kalifatets soldater iklÀr sig rollen som bildstormare som i heligt raseri slÄr sönder falska avgudabilder. Det uttalade syftet Àr att rena den smutsiga och korrumperade vÀrlden och bana vÀg för en utopi som i slutÀndan ska omfatta hela vÀrlden. Förstörelsen Àr ett spektakulÀrt skÄdespel som utspelar sig inför en global och uppkopplad publik.
Det andra spĂ„ret Ă€r hĂ€ndelser som utspelar sig i skuggan â men som med sin storskalighet Ă€r lĂ„ngt mer förödande för kulturarvet: hur Islamiska staten etablerar en effektiv byrĂ„krati som med systematisk precision och moderna metoder â metalldetektorer, satellitbilder, kol-14-analyser â lokaliserar, plundrar och sĂ€ljer antika konstföremĂ„l pĂ„ svarta marknaden.
Vi följer spĂ„ren frĂ„n skövlingen av Palmyra bakĂ„t till det ödesdigra Ă„ret 2001 dĂ„ talibanregimen sprĂ€nger tvĂ„ jĂ€ttelika stenbuddhor i Bamiyandalen i Afghanistan â en ouvertyr till 11-septemberattacken mot New York sex mĂ„nader senare.
Plundring och förstörelse har följt varandra under 2000-talets första decennier. Attackerna pÄ kulturarvet har finansierat terrorrörelser, skÀnkt dem legitimitet och en sjÀlvklar plats i strÄlkastarljuset.
Resultatet av vĂ„ra efterforskningar Ă€r den hĂ€r boken, ett reportage och en kulturhistorisk odyssĂ© vars trĂ„dar löper frĂ„n antikens slagfĂ€lt till dolda Facebookgrupper. Och i berĂ€ttelsens centrum stĂ„r Khaled al-Asaâad och ruinstaden han vigde sitt liv Ă„t.
DEL I: PALMYRA
âDe idĂ©er som ruinerna frammanar inom mig Ă€r storslagna. Allt förintas, allt dör, allt förgĂ„r. Det Ă€r bara vĂ€rlden som bestĂ„r. Det Ă€r bara tiden som varar.â
Denis Diderot, Salon de 1767
Khaled al-Asaâad föds i Palmyra 1933 och vĂ€xer bokstavligen upp i de antika ruinerna. De halvt raserade templen har reparerats med stenblock och fragment frĂ„n pelare och monument, men ocksĂ„ med korrugerad plĂ„t, cement och plankor â resultatet Ă€r en labyrintisk bebyggelse dĂ€r ett antal storfamiljer bor tĂ€tt intill varandra. Dörrarna har inga lĂ„s och barnen springer fritt, men hierarkierna Ă€r tydliga: de yngre lyder de Ă€ldre, kvinnorna mĂ€nnen. Heder och gĂ€stfrihet vĂ€rderas högt bland beduinerna. Man hĂ„ller sig med fĂ„r och kameler, man har olivtrĂ€d, dadelpalmer och granatĂ€ppeltrĂ€d. Det lilla samhĂ€llet Ă€r isolerat, vĂ€garna blockeras ibland av sandstormar pĂ„ somrarna och av översvĂ€mningar om vintrarna. Man lĂ€ser inte tidningar och lyssnar inte pĂ„ radio. Om kvĂ€llarna röker gubbarna vattenpipa och berĂ€ttar historier. Det Ă€r hĂ€r Khaled fĂ„r höra legenderna om drottning Zenobia och Palmyras forna storhet, ett förflutet som stĂ€ndigt gör sig pĂ„mint. Ăverallt finns pelare och tempel i olika grader av förfall; somliga reser sig mot himlen, likt det vĂ€ldiga templet mitt i bebyggelsen, en gĂ„ng helgat Ă„t Ă„skans och himlens gud. Som barn utforskar Khaled vartenda skrymsle av ruinerna, klĂ€ttrar upp pĂ„ de femton meter höga murarna, leker kurragömma bland husgrunderna och i de underjordiska gravarna som sĂ€gs vara hemsökta av djinner. Khaled Ă€r frĂ„gvis. Hur kunde förfĂ€derna bygga dessa enorma tempel utan maskiner och modern teknik? Han drömmer om den svunna guldĂ„ldern, om drottning Zenobia som krigade mot Rom. I ett land
pÄ vÀg att skaka av sig kolonialismens bojor Àr det lockande att se henne som en nationell hjÀltinna i kamp mot utlÀndska förtryckare.
Vid den hĂ€r tiden lever syrierna sedan mĂ„nga generationer under utlĂ€ndska herrar. Osmanska riket har kontrollerat Syrien och stora delar av Mellanöstern frĂ„n Istanbul i fyrahundra Ă„r, men mot slutet av 1800-talet blir imperiet alltmer kraftlöst. NĂ€r osmanerna allierar sig med centralmakterna i första vĂ€rldskriget öppnas nya frontlinjer â och nya möjligheter till koloniala rov. Frankrike och Storbritannien lovar araberna frihet i utbyte mot en allians mot osmanerna. Men europĂ©ernas löften visar sig vara lögner; allt Ă€r uppgjort pĂ„ förhand. Rivalerna Frankrike och Storbritannien har delat upp Levanten med nĂ„gra streck pĂ„ en karta i det hemliga Sykes-Picot-avtalet. Ă r 1918 erövras Damaskus av brittiska och arabiska styrkor. Emir Faysal ibn Husayn utropar sig till kung, men tvingas bort av Frankrike, som 1920 tar makten i Syrien och Libanon med vĂ€lsignelse av Nationernas förbund under vad som kallas franska mandatet. Britterna lĂ€gger beslag pĂ„ Jordanien och Palestina och senare Irak, dĂ€r Faysal ibn Husayn installeras som kung.
Officiellt Ă€r mĂ„let med det franska mandatet att skydda den kristna minoriteten och att hjĂ€lpa araberna tills de Ă€r mogna att styra sig sjĂ€lva. Men bakom de vackra orden döljer sig imperialism och geopolitik: kontroll av naturresurser, grĂ€nser och handelsvĂ€gar, och araberna gör motstĂ„nd. Europa mĂ„ styra halva vĂ€rlden, men det pyr i Indokina, Senegal och Algeriet â och i Syrien utmanas Frankrike av ett uppror 1925â27. Det krossas med rena terroraktioner av kolonialmakten. Frankrikes militĂ€r brĂ€nner byar och flygbombar Damaskus. Ăver tusen civila dödas nĂ€r hela bostadskvarter jĂ€mnas med marken. KĂ€nda upprorsledare hĂ€ngs pĂ„ torgen, androm till varnagel.
Palmyra ligger strategiskt mitt i öknen mellan Medelhavet och Eufrat. HÀrifrÄn kontrollerar man vÀgen mellan Damaskus och Bagdad, men ocksÄ raffinaderier, oljefÀlt och pipelines som Àgs av British Petroleum, Standard Oil och Shell. DÀrför bygger Frankrike en garnison med soldater och ett flygfÀlt i ökenstaden.
Men Palmyra har inte bara ett militĂ€rt och ekonomiskt vĂ€rde, för Paris Ă€r platsen ett kap i den kulturella konkurrensen med London, ett exklusivt forskningsobjekt. De antika lĂ€mningarna ska rĂ€ddas av den franska republiken, Roms arvtagare, vars huvudstad stĂ„tar med klassicistiska byggnadsverk som PanthĂ©on, TriumfbĂ„gen och Palais Bourbon dĂ€r nationalförsamlingen huserar. Snart anlĂ€nder en grupp arkeologer anförda av Henri Seyrig, chef för franska mandatets arkeologiska departement. De förfĂ€ras av att araberna bor i ruinerna, lĂ„ter riva deras hem och tvingar bort dem till den nya, moderna stad som vĂ€xer fram intill â med raka gator enligt ett geometriskt rutsystem, motsatsen till bygemenskapens organiska myller.
Pojken Khaled iakttar spektaklet. Rivningarna och flyttlassen. De arabiska arbetarna, blanka av svett, med spadar i hÀnderna.
FransmĂ€nnen med sitt underliga sprĂ„k. Den mustaschprydde Seyrig som sitter i skuggan, i skjorta och kostymbyxor, med papper och penna. Svetten rinner nĂ€r skisserna av fresker och inskrifter vĂ€xer fram. Khaled lyssnar pĂ„ jublet över fynden: smĂ„ mynt, tunga statyer och en mosaik av mĂ„lat glas â en krigare pĂ„ en pegas som strider mot ett monster med lejon- och ormhuvud.
Flera av de finaste fynden skeppas ivÀg till Louvren i Paris.
I andra riktningen, frĂ„n Europas huvudstĂ€der, har en liten skara excentriska resenĂ€rer â vildhjĂ€rnor, ruinromantiker och författare â börjat komma. De bor pĂ„ hotell Zenobia, som drivs av Ă€ventyrerskan Marga dâAndurain och hennes man Pierre. PĂ„ terrassen sitter europĂ©erna under parasollen med varsin drink och ser ut över ruinfĂ€ltet. Författaren Agatha Christie beskriver sina intryck i en resedagbok publicerad 1946:
Efter sju timmars hetta, monotoni och en öde vĂ€rld âPalmyra! Det tror jag Ă€r charmen med Palmyra, dess smĂ€ckra, grĂ€ddvita skönhet som pĂ„ ett fantastiskt sĂ€tt stiger fram mitt i den heta sanden. Det Ă€r ljuvligt, fantastiskt och otroligt med allt det osannolikt teatrala i en dröm. GĂ„rdar och tempel och trasiga pelare [âŠ] Jag har aldrig kunnat bestĂ€mma mig för vad jag verkligen tycker om Palmyra. För mig har det alltid den dĂ€r första anblickens drömska karaktĂ€r. VĂ€rken i mitt huvud och i mina ögon fick det att mer Ă€n nĂ„nsin framstĂ„ som en feberillusion! Det Ă€r inte â kan inte vara â verkligt.
Ett overklighetens skimmer omger Ă€ven kvinnan som driver hotellet. I stilren page, blodrött lĂ€ppstift och pĂ€rlor hĂ„ller Marga dâAndurain hov för gĂ€sterna. Hon kallar sig contessa, grevinna, och sĂ€ger sig vara en reinkarnation av Zenobia. I arabernas ögon Ă€r hotellet ett syndens nĂ€ste. Det sĂ€gs att Marga Ă€r droghandlare och spion. Skandalerna avlöser varandra. Den falska grevinnan Marga skiljer sig frĂ„n Pierre â och gifter om sig med en beduin, konverterar till islam och Ă„ker pĂ„ pilgrimsfĂ€rd till Mecka. I en bisarr vĂ€ndning anklagas hon för mord pĂ„ sin nye man, fĂ€ngslas i Jeddah i Saudiarabien och Ă„tervĂ€nder till Palmyra men tvingas fly nĂ€r Pierre â som hon Ă„terförenats med â knivhuggs 1936.
DĂ€rmed stĂ„r hotell Zenobia utan Ă€gare. MĂ„nga vill ta över det, men det blir familjen al-Asaâad som lyckas. Det Ă€r en lukrativ investering, med sitt fantastiska lĂ€ge förblir det Palmyras exklusivaste etablissemang.
Khaled utmÀrker sig i den lokala skolan. Bara tio Är gammal skickas han ensam till Damaskus för att lÀsa vidare pÄ islamisk skola. Ett stort steg för en beduinpojke som bott hela sitt liv i en oas! Khaled lÀr sig Koranen, klassisk arabiska och matema-
tik; han fÄr stryk av lÀrarna och lÀngtar hem. PÄ loven liftar han till familjen i Palmyra, en resa pÄ tio timmar pÄ en vÀg som knappt Àr mer Àn hjulspÄr i sanden. Han sitter hopkurad pÄ flaket, ansiktet tÀckt av en vit sjal, medan vinden sliter i klÀderna.
Efter studenten pÄ ett kristet gymnasium i Homs lÀser han vidare pÄ universitetet i Damaskus. Han ska bli historiker!
Det Ă€r hans eget beslut â apotekare, ingenjör, lĂ€kare eller militĂ€r Ă€r mer sjĂ€lvklara karriĂ€rval i den unga syriska eliten. Bland studenterna blir han kĂ€nd som bokmal, och han lever knapert för att ha rĂ„d med böckerna som samlas i travar i inackorderingsrummet.
Khaled tillhör en global generation, ett elitskikt som föds som undersÄtar i kolonier men blir mÀn i sjÀlvstÀndiga lÀnder. Han försöker orientera sig politiskt i en ny tid, efter kolonialismens slut och kalla krigets begynnelse.
Bland studenterna Ă€r debatterna vilda; kommunister, nationalsocialister och Baathpartiet konkurrerar med varandra och med det populĂ€ra Muslimska brödraskapet. Man hĂ„ller möten och trycker pamfletter. Khaled skriver in sig i Baath, som betyder pĂ„nyttfödelse â ett medlemskap han behĂ„ller livet ut. Det Ă€r en sekulĂ€r rörelse med inslag av socialism och panarabism, men ocksĂ„ av fascism. Ett foto pĂ„ Khaled frĂ„n den hĂ€r tiden visar en allvarlig ung man med mörka ögon bakom stora, runda glas. HĂ„ret Ă€r vĂ€lfriserat och pomaderat, ansiktet slĂ€trakat, den vita skjortan perfekt struken.
Syrien vinner sin sjĂ€lvstĂ€ndighet 1946 efter en bitter kamp mot Frankrike. Den unga statens första Ă„r prĂ€glas av vĂ„ld och kaos. Och snart dras Syrien in i krig med de judiska miliser som grundar Israel Ă„r 1948, ett krig Syrien förlorar. Den nya författningen â inspirerad av den franska republiken â garanterar i teorin pressfrihet och demokratiska val, men statskupperna
avlöser varandra och frĂ„n och med mitten av 50-talet avskaffas de medborgerliga friheterna gradvis. En modern polisstat vĂ€xer fram och efter en kort union med Egypten 1958â61 tar Baathpartiet makten. âEnighet, frihet och socialismâ Ă€r parollen. Partiet har storslagna planer: befolkningen ska alfabetiseras och militĂ€ren rustas upp sĂ„ att man kan ta revansch pĂ„ Ă€rkefienden Israel. Staten bygger fabriker, moderniserar jordbruket och oljeindustrin. Utrikespolitiskt allierar man sig med Sovjetunionen. Till en början vĂ€xer ekonomin och politiken har folkligt stöd. Det Ă€r i denna alltmer auktoritĂ€ra stat som Khaled tar sin kandidatexamen. Han har fina meriter men partiboken Ă€r en förutsĂ€ttning för karriĂ€ren. Efter en kort sejour pĂ„ Directorate-General of Antiquities & Museums i Damaskus Ă„tervĂ€nder han till Palmyra, dĂ€r han 1963 blir chef för det nybyggda museet, bara tjugonio Ă„r gammal.
Michal Gawlikowski, professor emeritus i arkeologi vid Warszawas universitet, en av vÀrldens frÀmsta experter pÄ antikens Palmyra, minns hur han lÀrde kÀnna Khaled pÄ 60-talet.
â Jag var tjugofem Ă„r, Khaled nĂ„gra Ă„r Ă€ldre. Vi var sĂ„ unga, i början av vĂ„ra karriĂ€rer och vi fann varandra direkt, berĂ€ttar den drygt Ă„ttioĂ„rige akademikern pĂ„ telefon frĂ„n Polen.
Gawlikowski fick fri tillgÄng till samlingarna och möjlighet att starta nya utgrÀvningar och forskningsprojekt.
â Khaled satt pĂ„ alla nycklar. Det var ingen tvekan om vem som bestĂ€mde. Han var den frĂ€mste medborgaren i Palmyra, nummer ett!
Sedan 1965 har den polske arkeologen Ă„tervĂ€nt varje Ă„r Ă€nda till 2011. Med tiden blev han och museichefen goda vĂ€nner och umgicks med familjerna. Men nĂ€r vi ringer Michal Gawlikowski i Warszawa och ber honom berĂ€tta om Khaled al-Asaâad vill han först prata om en dagsaktuell nyhet.
â Palmyra brinner! Hela oasen, frukttrĂ€dgĂ„rdarna har fattat
eld, branden sprider sig och ingen stoppar den, sÀger Michal pÄ en knastrig uppkoppling frÄn sitt hem.
â Grönskan kommer aldrig tillbaka igen. Palmerna och olivtrĂ€den ⊠det tar Ă„ratal att fĂ„ dem att bĂ€ra frukt, man mĂ„ste ta hand om dem, vattna dem varje dag. Nu Ă€r det bara aska kvar. Det finns inga mĂ€nniskor som planterar nytt. Palmyra existerar inte lĂ€ngre.
Hans vĂ€n Khaled Ă€r halshuggen, hans forskningsobjekt sprĂ€ngda, staden som hela hans yrkesliv kretsat kring ligger i sönderbombade ruiner, dess svalkande grönska brinner, och sjĂ€lv Ă€r han över Ă„ttio. DĂ€rför Ă€r Michal Gawlikowski mĂ„n om att berĂ€tta, för snart finns det ingen kvar som minns. Trots sin Ă„lder Ă€r professorn glasklar, rösten uppfordrande â för att inte sĂ€ga mĂ€strande, men strĂ€ngheten avtar nĂ€r han förlorar sig i minnen. I Palmyra fanns hundratals kameler men bara en enda bil. Gatorna hade varken namn eller nummer, brevbĂ€raren tog alla brev med europeiska bokstĂ€ver och gick till museet och vĂ€ntade tills Khaled hade lĂ€st vem det var adresserat till. Michal Gawlikowski minns utflykter i öknen och jakten efter nya fornfynd â upptĂ€ckten av gudinnan Allats lejon och utgrĂ€vningarna av Diocletianus fort frĂ„n 300-talet. Khaled var ofta med vid fĂ€ltarbetet.
â Han stĂ€llde frĂ„gor och ville hela tiden lĂ€ra sig. Khaled hade en examen frĂ„n Damaskus. Det var ingen vidare utbildning, arabisk historia tagen frĂ„n förlegade böcker, ingen arkeologi, inget om antiken. Som arkeolog var Khaled sjĂ€lvlĂ€rd, han lĂ€rde sig allt pĂ„ jobbet. Khaled var ingen akademiker, men han Ă€lskade Palmyra och han visste, sten för sten, vad som fanns i ruinerna och blev med tiden ytterst kunnig, sĂ€ger Michal Gawlikowski.
Gravplundring var ett bekymmer redan dÄ. Det var viktigt att föra statyerna i sÀkerhet sÄ fort man grÀvt fram dem. Annars skulle de vara stulna nÀr man ÄtervÀnde nÀsta Är. DÄ kunde
polackerna hitta nygrĂ€vda gropar efter plundrarna som varit framme. Gawlikowski berĂ€ttar om hur stolt han blev nĂ€r han till sist â efter tio Ă„rs vĂ€nskap â blev hembjuden till Khaled och fick hĂ€lsa pĂ„ hans fru. En stor sak i den konservativa staden.
â Sista gĂ„ngen vi sĂ„gs var vĂ„ren 2011. Jag var pĂ„ middag hemma hos Khaled i Palmyra. Folk demonstrerade för frihet, men inbördeskriget hade inte brutit ut. Khaled formulerade sig försiktigt nĂ€r han pratade om protesterna, allt skulle lösa sig, trodde han. Vi kunde inte förestĂ€lla oss vilka ohyggligheter som vĂ€ntade, vi var helt aningslösa.
Bleknade fotografier visar Khaled i tunn vindjacka i sÀllskap med européer framför vita tÀlt i öknen. PÄ andra bilder stÄr han med den syriske diktatorn Hafez al-Assad. Khaled guidar japanska prinsessor, franska presidenter, palestinska ledare, italienska filmstjÀrnor och till och med en kvinnlig sovjetisk kosmonaut i ruinfÀltet; en visit i Palmyra Àr obligatorisk vid ett Syrienbesök.
Khaled betonar vikten av bildning och citerar ofta Cicero:
âAtt inte veta vad som hĂ€nde innan du föddes Ă€r att alltid vara ett barn. För vad Ă€r en mĂ€nniskas tid om den inte vĂ€vs samman med förfĂ€dernas tid genom minnet av det som hĂ€nde förr?â
PÄ familjeportrÀtten kan man se hur barnen blir allt fler. Sönerna klÀdda som smÄ farbröder i slips och kostym, döttrarna i vita slöjor, ibland med utslÀppt hÄr. En flicka med kolsvart hÄr och blygt leende Àr med pÄ alla bilder, det Àr den förstfödda.
â Visst minns jag Zenobia, hon följde med sin pappa överallt, sĂ€ger Gawlikowski, och inflikar att Khaled efter hennes födelse tog sig smeknamnet Abu Zenobia, Zenobias far. Det brukar man av tradition bara göra om en son fötts â ett tecken pĂ„ hur fĂ€st han var vid henne. Han och hans fru Hayat fick elva barn, men Zenobia förblev favoriten, enligt professorn.
â Han Ă€lskade henne innerligt, de stod varandra sĂ„ nĂ€ra.