som eld, precis som eld. Det var de första orden den hypnotiserade pojken uttalade. Trots att han hade livshotande skador â hundratals knivsĂ„r i ansiktet, pĂ„ benen, bĂ„len, i ryggen, under fötterna, i nacken och bakhuvudet â hade man försatt honom i djup hypnos med hopp om att genom hans ögon fĂ„ se vad som hĂ€nt. ââŻJag försöker blinka, mumlade han. Jag gĂ„r in i köket, men det stĂ€mmer inte, det knastrar mellan stolarna och en alldeles röd eld sprider sig över golvet. Polisassistenten som hittade honom bland de andra kropparna i radhuset trodde att han var död. Pojken hade förlorat stora mĂ€ngder blod, gĂ„tt in i medicinsk chock och inte Ă„terfĂ„tt medvetandet förrĂ€n sju timmar senare. Han var det enda överlevande vittnet och kriminalkommissarie Joona Linna ansĂ„g att det var troligt att han kunde ge ett bra signalement. Förövaren hade haft för avsikt att döda alla och det var dĂ€rför sannolikt att han inte hade brytt sig om att dölja sitt ansikte under förloppet. Men om de övriga omstĂ€ndigheterna inte hade varit sĂ„ exceptionella hade man aldrig ens kommit pĂ„ tanken att vĂ€nda sig till en hypnotisör.
5