t idigare utgivning i urval (pÄ annat förlag):
Grim 2021
Norra Latin 2017
Engelsforstrilogin (med Mats Strandberg):
Nyckeln 2013
Eld 2012
Cirkeln 2011
Mer info: sarabelfgren.com
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-017872-7
© Sara Bergmark Elfgren, 2024
Enligt avtal med Grand Agency aB
o M slag Sara R Acedo
tr YCK ScandBook, eu 2024
The night is darkening round me
The wild winds coldly blow But a tyrant spell has bound me And I cannot cannot go
The giant trees are bending Their bare boughs weighed with snow And the storm is fast descending And yet I cannot go
Clouds beyond clouds above me Wastes beyond wastes below But nothing drear can move me I will not cannot go
Emily Brontë
Stormen rasade omkring mig dÀr jag stod pÄ öns högsta punkt. Jag höll mig fast i trÀdet, mina armar kramade om stammen. VÄt bark pressade mot min kind. Den krokiga tallen pÄ klippan dÀr vi hade suttit sÄ mÄnga gÄnger nÀr vi var unga, Nia och jag.
Nia, min Nia, hur blev det sÄ hÀr?
Vinden slet i mitt hÄr, i mina fuktiga klÀder, men jag frös inte lÀngre. Det var som om en hemlig vÀrme strÄlade frÄn stammen. Lampan som hade installerats vid trÀdets fot lyste upp en del av ravinen nedanför mig. Resten av vyn lÄg dold i mörker, men jag kunde höra dÄnet frÄn vÄgorna som vrÀkte sig mot ön. Jag kunde höra hur tallkronan knakade och vred sig i vindens vÄld, jag kunde kÀnna stammens skÀlvningar.
KÄda och blod klibbade mot mitt ansikte. Min kropp ömmade och vÀrkte, det sved i mina sÄr.
En röst i vinden.
En röst nedanför mig, pÄ botten av ravinen. Jag tittade dit, fast jag inte ville. SÄg en ficklampas sken spela över de vassa stenarna pÄ marken. LjuskÀglan trÀffade kroppen som lÄg dÀr, lika orörlig som stenarna.
Jag öppnade munnen, och vinden tog mitt skrik.
Jag hade inte hört frÄn min syster pÄ över ett Är nÀr hon plötsligt skickade ett meddelande.
Det var en eftermiddag i augusti och jag hade just avslutat dagens sista lektion. Fönstren i bildsalen stod pĂ„ vid gavel. SĂ„ hĂ€r Ă„rs vrĂ€kte solen in pĂ„ eftermiddagarna och rummet blev plĂ„gsamt varmt. Barnskratt frĂ„n lekplatsen vid den nĂ€rliggande Fâ6-skolan letade sig in, en buss stannade med ett pysande vid hĂ„llplatsen. Högljudda tonĂ„rsskrik hördes, springande steg över skolgĂ„rdens asfalt: Skynda dig för fan!
Jag drog med en fuktig trasa över de nötta bÀnkarna och försökte hÄlla tillbaka tÄrarna. Sedan Juan lÀmnade mig hade grÄten varit min stÀndiga följeslagare. För det mesta somnade jag med den, och det hÀnde att jag vaknade av mina egna snyftningar. Arbetsdagen inledde jag med att lÄsa in mig pÄ toaletten och visualisera hur jag tryckte ner sorgen djupt inom mig. Det hjÀlpte, Ätminstone sÄ lÀnge eleverna krÀvde min uppmÀrksamhet. SÄ fort jag blev ensam ville grÄten fram igen.
Jag sköljde trasan i den fÀrgflÀckiga diskhon och hÀngde den pÄ kranen. Travar av fÀrgpuckar, penslar i burkar. Eleverna slarvade alltid nÀr de skulle rengöra dem. Jag torkade mina fuktiga hÀnder pÄ jeansen. Solljuset trÀffade den fransiga affischen med Goyas lille rödklÀdde pojke som en
tidigare bildlĂ€rare hade lĂ€mnat efter sig. PĂ„ torkhyllan lĂ„g mina niondeklassares tolkningar av temat âpĂ„nyttfödelseâ. DĂ€r fanns allt frĂ„n zombier till bebisar, och en fĂ„gel Fenix som reste sig ur lĂ„gorna. Salma, som hade mĂ„lat den, var en av mina favoritelever, nyfiken och begĂ„vad. FĂ„gelns fjĂ€drar smĂ€lte samman med elden.
Ett plötsligt tryck över bröstet. Jag behövde inte ens tÀnka pÄ Juan för att smÀrtan skulle komma. Den rÄa saknaden lurade stÀndigt i min kropp och krÀvde varken minnen, bilder eller ord för att bryta fram. SÄ fort jag cyklat hem skulle jag tillÄta mig att grina ohÀmmat. Sedan skulle jag laga en bedrövlig middag och bedöva mig med jobb. Om jag hade tur skulle jag somna av utmattning, men troligtvis skulle jag ligga och vrida mig i timmar. Eller, Ànnu vÀrre, vakna alldeles för tidigt, för trött för att orka gÄ upp, för uppvarvad för att sova vidare. Djuret Ängest hoprullat mot bröstet, vassa klor som borrade sig in, tankarna som snurrade: Det hÀr Àr mitt liv nu, jag Àr helt ensam, jag borde gÄ till vÄrdcentralen, Catta fick
Lergigan utskrivet för att sova bÀttre nÀr hon separerade, jag borde gÄ tillbaka till min terapeut, jag kanske behöver antidepressiva igen, jag mÄste bestÀlla mer akrylfÀrg, jag borde gjort det för en vecka sedan, jag borde röra pÄ mig mer, jag borde Àta bÀttre, jag borde sova bÀttre, jag borde dricka mindre, jag kommer bli utbrÀnd och utförsÀkrad, ensam och utförsÀkrad, ensam, ensam, ensam, det hÀr Àr mitt liv nu, det hÀr Àr mitt liv.
Dörren till bildsalen öppnades, och jag hann precis ordna mitt ansikte innan en flicka kom in. En av eleverna i min nya mentorsklass. LÄngt blont hÄr och ett nÀpet utseende.
âHejâ, mumlade hon.
âHejâ, svarade jag med ett pĂ„klistrat vuxenleende. âVad har du pĂ„ hjĂ€rtat?â
Jag försökte komma ihÄg vad hon hette. Vanligtvis brukade jag snabbt lÀra mig mentorselevernas namn, till min medmentor Cattas stora avund. Den hÀr terminsstarten hade jag famlat, och nu var det helt tomt i huvudet. Med ens blev jag osÀker pÄ om den hÀr flickan ens var en av mina elever. Det hjÀlpte inte att skolans ungdomar lika gÀrna skulle kunna bÀra uniform. NÀr man blickade ut över ljushallen pÄ rasterna var klÀderna desamma, fÀrgerna desamma: grÄtt, mörkblÄtt, jeansblÄtt. Killarna hade likadana frisyrer, tjejerna likadan sminkning och identiska hÄrsvall. Men jag brukade vara bra pÄ att lÀgga mÀrke till deras individualitet. Kanske hade jag tappat den förmÄgan nu, kanske var den borta för alltid.
âJag glömde en sakâ, sa flickan. âJag skulle bara kolla om den var hĂ€r.â
Hon lĂ€t blicken glida över klassrummet. Det var tydligt att âsakenâ var ett svepskĂ€l. Hon ville prata med mig om nĂ„got, men hennes mod rĂ€ckte inte riktigt. Hon hoppades nog att jag skulle frĂ„ga hur det var fatt. I vanliga fall skulle jag ha gjort just det, men nu var jag upptagen av att försöka komma pĂ„ vad hon hette. Ella, Elin, Ellen, Ebba, Tilda, Tuva, Tova, Tyra? Jag behövde förstĂ„s inte veta hennes namn för att prata med henne, namnet var inte viktigt just nu, men jag var helt lĂ„st och fick inte fram ett ord, fast jag mĂ€rkte hur illa till mods hon blev av min tystnad.
âDen Ă€r nog nĂ„gon annanstansâ, sa hon, smet ut i korridoren och drog igen dörren efter sig.
Ăgonblicket var förbi, och jag förbannade min egen oförmĂ„ga. Nu kom jag ihĂ„g att hon hette Elsa. Hon hade varit en del av ett intensivt tjejgĂ€ng under terminens första dagar. Nu insĂ„g jag att jag inte hade sett henne i den konstellationen pĂ„
ett tag. KÀnde hon sig ensam? Jag tÀnkte att jag mÄste fÄnga upp henne vid ett senare tillfÀlle.
En vindpust for in i rummet och fick papper att fladdra.
Jag gick bort till fönstren och stÀngde dem, ett efter ett.
NÀr jag var i Elsas Älder hade min inre vÀrld tett sig stor och mÀrklig. Jag hade varit övertygad om att ingen annan skulle kunna förstÄ den, Ätminstone ingen vuxen. MÄnga av de unga jag mötte nu hade lÀtt för att vÀnda sig till vuxna. Jag undrade hur det kÀndes, att kunna gÄ till sina förÀldrar eller sina lÀrare med sina problem, att ha en sÄdan tillit till vuxenvÀrlden. För mig var min syster Nia den första jag kunde prata med pÄ riktigt.
Nia som inte pratade med mig lÀngre.
Oron och skuldkÀnslorna började mola i mig. Det var sÄ det var numera. Om jag lyckades slÀppa saknaden efter
Juan dök oron för Nia upp, som om de löste av varandra. En smÀrta lÀmnade plats för en annan.
Det var tyst i rummet. Solen gick i moln och jag lade mÀrke till att taklamporna var tÀnda. Jag slÀckte dem, och var just pÄ vÀg att lÀmna bildsalen nÀr telefonen vibrerade i min bakficka.
Ett meddelande. Nias namn pÄ skÀrmen.
Mitt hjÀrta rusade, tid och rum suddades ut, jag kastades tillbaka till perioden dÄ jag gick i stÀndig beredskap pÄ ett nödrop. Vad hade hÀnt? Behövde hon hjÀlp? Befann hon sig i fara?
Ălskade syster Mirjam, stod det. Som du vet Ă€r det snart min födelsedag.
Vi fyllde fyrtio det Äret, min syster och jag. Min egen födelsedag hade varit min vÀrsta nÄgonsin.
KvÀllen före satt Juan och jag i vardagsrummet och öppnade en flaska cava för att skÄla ut lÀsÄret och skÄla in min fyrtioÄrsdag. De fÄ arbetsdagar som Äterstod hade jag bestÀmt mig för att inte tÀnka pÄ just dÄ.
Fönstren stod öppna och kvÀllsluften var behaglig. Jag hade klÀtt upp mig, som jag alltid gjorde nÀr det var skolavslutning, och jag hade varit noga med att vÀlja vattenfast mascara. Det var en dag dÄ elevernas kÀnslor vibrerade i luften. Sjuorna som hade tagit sig igenom sitt första Är pÄ högstadiet. à ttorna som skulle bli störst pÄ skolan efter sommaren. Niorna som skulle sÀga farvÀl till den vÀrld som varit deras i tre Är, och Àven pÄ nÄgot vis till barndomen. Just niorna gjorde mig alltid sÀrskilt kÀnslosam, att se hur de hade vÀxt och mognat, och nu stod beredda att ta nÀsta kliv. Vissa puttrade mest pÄ, andra följde en vÀg som tycktes utstakad sedan lÀnge. Somliga hade gjort en eller flera tvÀra girar under de tre Ären som jag hade följt dem. Det fanns alltid nÄgra elever som gjorde mig sÀrskilt rörd och, i den mÄn jag hade rÀtt att vara det, stolt. En ung mÀnniska vars liv tagit en bÀttre vÀndning. Den ensamma som hade fÄtt vÀnner. Den som mot alla odds kÀmpat sig till godkÀnt. Den som haft farligt hög frÄnvaro ett tag, men lyckats komma tillbaka.
Vissa elever lÀmnade stora frÄgetecken efter sig. De som vacklade och vinglade vidare i livet, eller körde alldeles för fort som om de befann sig pÄ en Àndlös rakstrÀcka. Det enda jag kunde göra var att hoppas att det inte skulle sluta med isolering, missbruk, fÀngelse eller en alltför tidig död. De fanns alltid, de dÀr eleverna, och efter ungefÀr ett decennium
som lÀrare hade jag fÄtt höra om flera sorgliga slut. Vissa elever visste man att man skulle oroa sig för under sömnlösa nÀtter.
Det var just ett sĂ„dant barn jag pratade om dĂ€r jag satt i soffan. Gradvis mĂ€rkte jag att Juan inte lyssnade. Det var inte likt honom. Han brukade alltid vara intresserad av att höra om âminaâ ungdomar. Han hade jobbat som fritidspedagog och fĂ€ltare, och nu arbetade han som arbetskonsulent för unga som inte gĂ„tt vidare till gymnasiestudier. Han hade nyligen fĂ„tt en chefsroll och tröttnade aldrig pĂ„ att prata om sitt jobb, eller nĂ„got annat för den delen. Juan var den mest pratsamma av oss, den som alltid ville diskutera. Men nu satt han tyst och frĂ„nvarande.
âHur Ă€r det?â sa jag. âHar det hĂ€nt nĂ„got?â
Juan sÄg pÄ mig. En koltrast satt i den höga björken utanför fönstret och sjöng för full hals. SÄngen var sÄ pÄtrÀngande att jag hade svÄrt att uppfatta vad Juan sa. Han sÄg konstig ut nÀr hans mun öppnades och stÀngdes. Sedan tittade han pÄ mig, som om han vÀntade pÄ ett svar. Hans ögon var rÀdda och blanka av tÄrar.
âFörlĂ„tâ, sa han. âJag hade inte tĂ€nkt att sĂ€ga det i kvĂ€ll.
Jag hade tĂ€nkt vĂ€nta till efter din födelsedag. Men jag kunde inte ljuga nĂ€r du frĂ„gade sĂ„ dĂ€r.â
âVadĂ„?â sa jag. âJag fattar inte.â
Cava skvÀtte pÄ mitt bara knÀ. Juan tog försiktigt glaset ur min darrande hand. Sedan upprepade han det han nyss hade sagt. Denna gÄng hörde jag varje ord, ord som klöv vÄr enhet i tvÄ:
âJag Ă€r kĂ€r i nĂ„gon annan.â
âVa?â sa jag. Det var alldeles tomt i mitt huvud. âVem?â
âFrida, heter hon. Jag trĂ€ffade henne pĂ„ Mackans fyrtio-
Ă„rsfest. Sedan sĂ„gs vi genom jobbet av en slump, hon jobbar ocksĂ„ med ungdomar, fast pĂ„ soc.â
Han sÄg oroligt pÄ mig.
âFridaâ, sa jag, upprepade namnet, som om det vore ett obegripligt ord. âFrida. Vem fan Ă€r Frida? Varför har du aldrig pratat om henne?â
âJag har pratat om henne, eller nĂ€mnt henneâ, sa han. âJag vet att jag har gjort det. Men ja ⊠Jag har vĂ€l mest hĂ„llit det för mig sjĂ€lv.â
Jag skrattade till, hÄrt. SjÀlvklart var det sÄ. Juan var usel pÄ att förstÀlla sig. Han hade förstÄs inte vÄgat prata om Frida av rÀdsla för att det skulle mÀrkas hur förÀlskad han var.
âDu Ă€r kĂ€r i nĂ„gon annanâ, sa jag. âNĂ„gon som jag inte ens vet vem det Ă€r. Fattar du hur sjukt det kĂ€nns?â
Min röst darrade sÄ att jag knappt kÀnde igen den. Mackan, en av Juans bÀsta vÀnner, hade haft sin fest i januari. Jag hade legat hemma med feber den kvÀllen, hade dragit pÄ mig det som hÀlften av mina elever haft under jullovet. Medan jag lÄg dÀr och var sjuk trÀffade Juan Frida hemma hos Mackan. Han blev kÀr i henne. Han hade varit kÀr i henne i ett halvÄr.
âDu har ljugit för migâ, sa jag, och nu kom tĂ„rarna.
âJag försökte reda ut vad jag egentligen kĂ€nde.â
âOch prata ihop dig med henne?â Jag snubblade över orden. âDu ville vara sĂ€ker pĂ„ att hon kĂ€nde samma sak som du innan du pratade med mig, eller hur? Du ville ju inte brĂ€nna nĂ„gon bro i onödan!â
Det var sÄ lÀtt att vara sarkastisk, jag var den sÄrade, den krÀnkta. Det var sÄ frestande att slÄ tillbaka med alla medel som stod till buds.
âDet var inte sĂ„ det varâ, sa Juan.
âHur lĂ€nge har du gĂ„tt runt och hĂ„llit tyst? NĂ€r började ni prata om det hĂ€r?â
âJag minns inte.â
Juan drog med handen över huvudet, över sitt snaggade hÄr som jag alltid Àlskat att röra vid.
âDu har kĂ€nt henne i nĂ„gra mĂ„nader!â skrek jag. âVi har varit ihop i tio Ă„r!â
TÄrar och snor rann lÀngs mitt ansikte. Juan reste sig, gick bort till fönstren och stÀngde dem.
âBra prioritering!â skrek jag. âStĂ€ng fönstren! Se till att ingen hör!â
âJag förstĂ„r att du Ă€r argâ, sa han med sin bĂ€sta fĂ€ltarröst.
âKör inte ditt jĂ€vla lĂ„gaffektiva bemötande pĂ„ mig!â frĂ€ste jag.
âFörlĂ„tâ, sa han och skakade pĂ„ huvudet. âDu har rĂ€tt. FörlĂ„t. Du har sĂ„ klart rĂ€tt att vara arg.â
Tack för din tillÄtelse, var jag nÀra att snÀsa, men jag svalde orden. Jag hade mina förÀldrars smutsiga grÀl i bakhuvudet, jag ville inte vara som dem, jag ville vara saklig, försöka förstÄ. Om jag visade att jag förstod kunde jag kanske vÀnda situationen, vinna tillbaka honom. Det hÀr var en del av livet. Just nu kÀndes det som undergÄngen, men det fanns par som övervann Àven sÄdana hÀr svÄrigheter.
Jag Àlskade honom. Han hade ju valt att berÀtta, jag mÄste ge honom en chans.
âJag Ă€r ledsen, Mirjamâ, sa han och satte sig tungt i soffan. âJag Ă€r ledsen att det blev sĂ„ hĂ€r.â
âHur gick det till?â sa jag och snörvlade. âSnĂ€lla, jag ⊠Jag Ă€r sĂ„ klart sĂ„rad, men jag vill förstĂ„.â
Juan lutade sig fram med huvudet böjt, hans fingrar sam-
manflÀtade över nacken. Han grÀt ocksÄ, sÄg jag. DÄ brydde han sig Ätminstone.
âVi kan inte fortsĂ€ttaâ, sa han med kvĂ€vd röst.
âVad menar du?â sa jag, fast jag inte ville höra svaret.
âDu och jag. Vi kan inte fortsĂ€tta. Jag Ă€r ledsen, Mirjam. Jag Ă€lskar dig, men ⊠Inte pĂ„ samma sĂ€tt.â
âPĂ„ samma sĂ€tt som du Ă€lskar henne? Hur kan du Ă€lska nĂ„gon du bara kĂ€nt i ett halvĂ„r?â
Det var förstÄs en absurd sak att sÀga. Jag mindes ju hur omedelbart jag blivit förÀlskad i Juan. Hur jag liksom visste.
âJag mĂ„ste vara med henneâ, kved han.
âSĂ„ du vill bara ge upp allt vi har?â sa jag. âHela vĂ„rt liv?
Har du legat med henne?â
Ănnu en frĂ„ga jag genast ville ta tillbaka.
âJaâ, svarade Juan.
Jag försökte minnas senaste gÄngen vi hade haft sex. Det mÄste ha varit för nÄgra mÄnader sedan. Vi hade ett ganska regelbundet sexliv men vÄrterminen hade varit ovanligt stressig, och dÄ tappade jag ofta lusten. Nu skulle jag aldrig fÄ vara nÀra Juan igen, aldrig mer dra honom intill mig, kyssa honom, kÀnna hela hans kropp mot min, hans varma hud, kÀnna hur han blev hÄrd under mig, hans hÀnder, hans lÀppar, hans skÀgg mot min kind. Senaste gÄngen vi lÄg med varandra var den sista. Jag hade inte vetat det dÄ.
âFörlĂ„t, Mirjam. Jag Ă€r sĂ„ ledsen att det blev sĂ„ hĂ€râ, snyftade Juan. âJag försökte hitta en strategi för hur jag skulle sĂ€ga det. Det blev fel. Jag fuckade upp allting. FörlĂ„t.â
Jag stÀllde in allt. Bokade av bordet pÄ den fina restaurangen dÀr vi skulle ha Àtit, Juan, min mamma, min bror och jag. Jag skyllde pÄ magsjuka. Juan tog kudde och tÀcke till soffan i vardagsrummet. Jag var plÄgsamt klarvaken under
natten, fick bara nĂ„gon timmes ytlig sömn. NĂ€r jag gick pĂ„ toaletten pĂ„ morgonen lĂ„g Juan pĂ„ rygg i soffan och snarkade lĂ€tt. Mobilen lĂ„g pĂ„ soffbordet. Jag kunde koden, vi hade litat fullstĂ€ndigt pĂ„ varandra. Jag lekte med tanken pĂ„ att lĂ€sa meddelandena som de mĂ„ste ha skrivit till varandra under natten. Hans rapport om vad som hĂ€nt. Hur detaljerad hade redogörelsen varit? Hade han beskrivit min hejdlösa grĂ„t? SĂ€kert inte. Han skulle inte vilja riskera att Frida fick dĂ„ligt samvete. Nu Ă€r det gjort, hade han kanske skrivit. Jag insĂ„g att jag inte ville veta, gick och kissade och lade mig igen. Juan vaknade strax dĂ€rpĂ„. Kom in och sjöng Ja mĂ„ hon leva och sĂ„g olycklig ut. Han sa inte âgrattisâ, kĂ€nde vĂ€l att det hade varit för absurt. FrĂ„gade om jag ville ha kaffe. Jag nickade stumt. Han hade köpt chokladtĂ„rta. Mirjam 40 Ă„r. Jag tog en tugga men kunde inte svĂ€lja, spottade ut i en servett. Sedan grĂ€t jag igen. Juan strök mig över ryggen och jag tĂ€nkte att jag borde dra mig undan frĂ„n hans beröring, men jag förmĂ„dde det inte. Jag ville ju att han skulle röra vid mig. Det var det enda jag ville. Jag lutade huvudet mot hans axel och drog in doften frĂ„n hans tröja.
PĂ„ kvĂ€llen gick jag trots allt till den fina restaurangen. Det gick att fĂ„ plats för en person i baren. Jag satt dĂ€r och försökte njuta av maten med mobilen framför mig. Gratulationer frĂ„n bekanta som jag knappt lĂ€ngre mindes vilka de var. Jag tackade dem mekaniskt. Jag kĂ€nde ingenting. Det var skönt att inte kĂ€nna nĂ„gonting. Det var skönt att sitta dĂ€r, ensam. Jag tĂ€nkte: Jag klarar det hĂ€r, det gör inte lika ont lĂ€ngre. Jag gick in pĂ„ Fridas sociala medier. Det hade inte varit svĂ„rt att hitta henne via Juans konton. Hon var typen som delade med sig av sitt liv utan att bli sjĂ€lvutlĂ€mnande. Privat, men pĂ„ ett opersonligt sĂ€tt. Ăl pĂ„ uteserveringar med vĂ€nner
som sÄg ut som att de skulle kunna vara Juans vÀnner. Spelningar med band som Juan gillade. Högar med böcker som jag skulle vilja lÀsa. KrukvÀxter, sticklingar och en kolonilott som gjorde mig djupt avundsjuk. Det störde mig att vi delade intressen. PÄ en bild stod hon med en motorsÄg vid ett fÀllt trÀd. Juan hade lajkat de flesta av bilderna men hÀr hade han Àven lÀmnat en eldemoji som kommentar.
Fridas exsambo dök upp hÀr och var i flödet. SjÀlv hade han ett lÄst konto med ett par hundra följare. Han hade ett ganska ovanligt namn, och jag tog reda pÄ att han jobbade som tandlÀkare pÄ en mottagning inne i stan. Han sÄg intetsÀgande ut. Juan hade sagt att Frida redan hade pratat med honom och att han snabbt hade flyttat frÄn lÀgenheten i BredÀng. Den var tydligen hennes. Hur hade sambon reagerat pÄ Fridas bekÀnnelse? Hade han ocksÄ grÄtit? Hade han blivit hatisk, kallat henne hora? Det hoppades jag inte. Jag önskade inte Frida nÄgot ont nÀr jag satt pÄ restaurangen och blÀddrade i hennes kurerade flöde. Just dÄ kÀnde jag ingen hÀmndlystnad eller ilska, bara uppgivenhet och sjÀlvförakt.
Jag hade gĂ„tt runt och trott att allt var bra, att det var Juan och jag, och att det sĂ„ skulle förbli. Och samtidigt förĂ€lskade han sig i Frida. Frida och Juan, Juan och Frida. Jag kunde höra deras gemensamma version av hur de trĂ€ffades: âFörst möttes vi pĂ„ en fyrtioĂ„rsfest och sedan var det sĂ„ mĂ€rkligt, för bara nĂ„gra veckor senare sĂ„gs vi genom jobbet ocksĂ„.â
Det mÄste varit ödet.
Juan hade sagt det till mig nÀr vi trÀffades. Jag hade svarat att jag inte trodde pÄ ödet, men jag hade kÀnt likadant, och jag hade sett framför mig hur vi skulle Äldras ihop. Vi hade aldrig gjort nÄgra stora planer för framtiden, ett litet torp kanske, en lÀngre resa genom Europa. Det hade inte behövts
nÄgra planer, för Juan skulle alltid finnas dÀr, det var det som var det vÀsentliga, han och jag kunde ta livet som det kom. Desserten serverades, en vacker chokladkreation. Jag fotade den, tÀnkte lÀgga upp bilden för att pÄ nÄgot sÀtt manifestera att jag hade ett liv. Sedan kom jag pÄ att min mamma eller bror skulle kunna se den och förstÄ att jag inte alls var sjuk. Sanningen fick vÀnta. Jag fick Ängest av att tÀnka pÄ hur hÄrt mamma sÀkert skulle döma Juan för hans otrohet. Min bror skulle nog bara bli illa till mods. Det var svÄrt för oss tvÄ att prata kÀnslor. Den enda jag egentligen ville prata med var min syster, Nia. Jag hade övervÀgt att skriva till henne och berÀtta, men hon hade inte ens gratulerat mig pÄ födelsedagen. Det gjorde ont, fast det var vÀntat. Som för att dyka ner i den smÀrtan öppnade jag vÄra meddelanden. Eller snarare mina meddelanden, dem som jag hade skickat under det gÄngna Äret och som hon hade lÀst ett efter ett, och underlÄtit att besvara. Sedan gick jag in pÄ hennes Instagram, som hon inte hade uppdaterat pÄ flera Är. NÀrbilder pÄ blommor. TrÀd i motljus. Den stackars taxvalpen Baby. Vreden och oron började bulta i mig, skuldkÀnslorna hakade i de sÄrade kÀnslorna. Jag plockade fram det vanliga mantrat: Hon vet att jag finns hÀr om hon behöver mig. Jag har inte slÀppt henne men det finns ingenting jag kan göra just nu. Jag kan bara höra av mig med jÀmna mellanrum och pÄminna om att jag finns hÀr.
Jag blĂ€ddrade tills jag nĂ„dde det första inlĂ€gget, en bild pĂ„ henne och mig, med ett av filtren som var populĂ€rt dĂ„. VĂ„ra ansikten tĂ€tt ihop, dragen som liknade varandra, dragen som skilde sig Ă„t, tvĂ„ systrar. Hon blundade och log, jag skrattade med öppen mun. Hennes gyllenblonda hĂ„r, mitt rödblonda, âBlondie och RödspĂ€ttanâ som en bĂ€nkalkis
kallat oss en gĂ„ng nĂ€r vi var sjutton. Under flera Ă„r efterĂ„t undertecknade vi vĂ„ra brev till varandra med de smeknamnen. Det stod ocksĂ„ i bildtexten: âBlondie och RödspĂ€ttan pĂ„ nya Ă€ventyrâ. Jag hade skrivit det, jag hjĂ€lpte henne att skapa Instagramkontot. Det var samma kvĂ€ll som hon berĂ€ttade att hon var förĂ€lskad i Honom. Om jag bara hade vetat dĂ„, fast nej, vad hade det spelat för roll, hon hade aldrig lyssnat pĂ„ mig Ă€ven om jag hade kunnat varna henne, hon var för kĂ€r, hon var för instĂ€lld pĂ„ att han var rĂ€tt för henne. Jag bestĂ€llde in ett glas calvados till kaffet, för det kĂ€ndes som nĂ„got man kunde göra pĂ„ sin fyrtioĂ„rsdag.
NĂ€r jag kom hem var Juan inte dĂ€r. Hans löparskor var borta, han var bara ute och sprang, men tomheten i lĂ€genheten slog mig som en annan, inte âhan kommer snart hemâ-tomheten, utan en försmak pĂ„ hur det skulle vara nĂ€r han inte kom hem alls, nĂ€r mitt hem inte lĂ€ngre skulle vara hans hem, vĂ„rt hem, nĂ€r allt som varit vĂ„rt skulle vara borta. Det var redan borta. Jag föll ihop pĂ„ soffan och grĂ€t.
Under resten av sommarlovet var jag upptagen av att försöka fungera. Att tvinga mig upp ur sÀngen pÄ morgonen, Àta nÄgot och försöka lÄta bli att titta pÄ Juans och Fridas konton. Att lÀmna den överhettade lÀgenheten, Ätminstone en stund pÄ eftermiddagen fast varje man som ens vagt liknade Juan fick det att hugga till i hjÀrtat. Och nÀr jag var pÄ vÀg hem tittade jag av ren reflex mot huset för att se om det lyste i fönstren, om balkongdörren stod öppen, tecken pÄ att han var hemma, tecken som jag aldrig mer skulle se.
I augusti fick jag Àntligen gÄ tillbaka till jobbet. DÀr vÀntade det förberedande terminsarbetet med min medmentor och vÀn Catta, och sedan kom eleverna. De krÀvde min fulla uppmÀrksamhet. Under arbetsdagarna fick jag nÄden
att glömma mig sjÀlv och mina problem, resten av tiden tillbringade jag med grÄten. SÄ sÄg mitt liv ut nÀr jag stod i bildsalen och fick meddelandet frÄn Nia. Jag hörde hennes röst inom mig medan jag lÀste.
Ălskade syster Mirjam. Som du vet Ă€r det snart min födelsedag.
Hon ville att jag skulle komma till ön.