PROLOG I
2005
âHar de satt fast sĂ„n dĂ€r skit nu igen?â Anker smĂ€llde upp framdörren och strĂ€ckte ut en arm över framrutan. âMan ser ju inte ett piss i vinkeln dĂ€r de har satt den.â
âFĂ„r jag gissa?â muttrade Hardy frĂ„n baksĂ€tet. Han tittade pĂ„ klistermĂ€rket som Anker viftade med.
âJaha, en ny variantâ, fortsatte han. âPolishusets tre musketörer. Kollegerna inne i Huset har banne mig blivit pĂ„hittiga.â
âDe Ă€r bara avundsjuka för att vi tre jobbar sĂ„ bra ihop, Hardyâ, sa Carl frĂ„n förarsĂ€tet. âMen kolla dĂ€r borta.â Han pekade mot andra sidan gatan. âKolla pĂ„ de tvĂ„ snubbarna som stĂ„r i nischen. Han till vĂ€nster, Ă€r inte det knivmannen som vi letar efter?â
Hardy lutade sig fram mellan de andra tvĂ„ i framsĂ€tet. âNej, det Ă€r hans bror. Men i sĂ„ fall kommer han sĂ€kert snart.â
âOm vi Ă€r de tre musketörerna sĂ„ Ă€r jag fan inte Aramis, den skenhelige jĂ€veln, fastĂ€n jag Ă€r minst av ossâ, sa Anker torrt.
Carl ruskade pĂ„ huvudet. âVarför inte, gamle gosse? Aramis var visst lite av en charmör ocksĂ„.â
âNej, det var den dĂ€r store, han som söpâ, inflikade Hardy. âSĂ„ det borde vara jag dĂ„.â
De smÄskrattade i framsÀtet. Det kvinnliga könet och Hardy, det var en avdelning för sig.
âLĂ€gg av. Tror ni inte att jag kĂ€nner mig sjĂ€lvâ, stönade Hardy. âKvinnor! Man blir ju galen pĂ„ dem.â
âHar du verkligen nĂ„got att klaga över?â frĂ„gade Anker. âMinna Ă€r ju en riktig pudding.â
Carl tittade nerför gatan och lÄtsades som ingenting. Det var inte första gÄngen som Anker uttryckte Carls tankar pÄ pricken.
âJa, det Ă€r hon, och det vet hon om.â
Nu kom det skrik frĂ„n trottoaren pĂ„ andra sidan, och Hardy vevade ner rutan en bit. âJag Ă€r trött pĂ„ att Minna flörtar med allt och alla, Ă€ven med er tvĂ„.â
Anker vĂ€nde sig om mot honom. âĂh, Hardy, din lille fjant, ni har det vĂ€l bra. Inte som jag och Elisabeth. Jag tror i alla fall att jag snart kommer att behöva lĂ„na en soffa hos en god vĂ€n.â
âDu vet vĂ€l att du alltid Ă€r vĂ€lkommen hem till mig, Anker?â frĂ„gade Carl.
âEller till ossâ, tillade Hardy.
Anker vinkade mot baksĂ€tet och kramade Carls axel med handen. âTack, kamrater, vad mycket hjĂ€rterum det finns!â
âJag tror att snubben kommer nuâ, sa Hardy.
âDet Ă€r ju för fan hans tjej. Fast du har kanske aldrig har sett en kvinna med byxor pĂ„â, retades Anker.
âMen du, Carlâ, fortsatte Anker. âHur lĂ€nge sen Ă€r det egentligen du och Vigga separerade? Ska ni inte skilja er snart?â
Carl kvÀvde ett flin. Vigga var den mÀrkligaste varelsen i vÀrlden. Ingen man med en gnutta förnuft i behÄll skulle kunna pÄstÄ att Vigga var nÄgon man höll ihop med livet ut. Men att bara slÀppa henne helt var ÀndÄ inte ett alternativ.
âHoppas du att det ska bli fritt fram för dig, Anker, eller vadĂ„?â sa Carl. âEller har du nĂ„got annat pĂ„ gĂ„ng?â
Anker log ett snett leende. âAlltid! Jag har trĂ€ffat nĂ„gon, och det Ă€r verkligen en vild tjej. Full av överraskningar. Du kĂ€nner vĂ€l till typen?â
Carl nickade. Ăverraskningar var Ă€ven Viggas specialitet.
Anker blinkade med ena ögat. âDen hĂ€r har i alla fall vett nog att komma med erbjudanden som en man inte kan tacka nej till. Om jag inte aktar mig kommer hon att bli min död.â
Hardy skakade pÄ huvudet Ät honom och öppnade dörren.
Det var nÄgot som hade fÄngat hans uppmÀrksamhet.
JasÄ minsann! tÀnkte Carl. Just den upplysningen var ny, men sÄ var det varje gÄng de tre hade ett jobbpass ihop. Den enda skillnaden mellan dem och tre tonÄringar med bulor i byxorna var Äldern. Inget annat team i polishuset trivdes sÄ bra i varandras sÀllskap, det var ett som var sÀkert.
âHon lĂ„ter farlig och vĂ€ldigt spĂ€nnande. Vem Ă€r hon, Anker?â frĂ„gade Carl.
Han satt och drömde sig bort en stund, som om han redan befann sig i paradiset, alldeles intill trÀdet med förbjuden frukt.
SÄ fyrade han av det dÀr leendet som fick de flesta kvinnor att sÀnka garden.
âDet vet du vĂ€l, Carl!â
Och sÄ blev det plötsligt fart pÄ Hardy.
âKom igen, killar, nu har vi honomâ, ropade han medan han sprang i full fart över vĂ€gen.
PROLOG II
Lördag 26 december 2020
âVĂ„gar du upprepa det du sa nyss, Eddie? VĂ„gar du det, din mes?â
Eddie Jansen slog ner blicken för att inte provocera mannen, men kom ÀndÄ inte undan slaget.
âVi hade en tydlig överenskommelse, eller hur? Vad sĂ€gs om att hĂ„lla den?â sa mannen, medan tjutet i Eddies ena öra blev allt starkare.
Eddie nickade försiktigt. Han hoppades verkligen att det dolde hans förtvivlan, för det sista han ville var att bli osams med ledarna och deras stÀllföretrÀdare, mannen med olikfÀrgade ögon som satt mittemot honom.
Han mÄste hÄlla överenskommelsen med dem, sa mannen, som om Eddie inte visste det. Saken var ju den att han var sÄ illa tvungen, annars kunde det gÄ riktigt illa.
Den jÀvla överenskommelsen!
I Äratal hade han varit förblindad av omfattningen av mutorna, vilket inte var sÄ konstigt. Hans lön som brottsutredare pÄ polisen i Rotterdam var som en droppe i havet jÀmfört med vad de hÀr mÀktiga mÀnnen hade erbjudit honom för hans tjÀnster och upplysningar. SÄ Eddie slog till, och precis som vÀntat blev det lÀttförtjÀnta pengar, som han genast omsatte till ett behagligare liv, presenter till sin Àlskade och senare deras dotter, rÀntor pÄ sommarstugan och avbetalningar pÄ bÄten och bilarna. FrÄn
och med dÄ var det definitivt slut med att oroa sig för ekonomin och grubbla om nÀtterna.
Men sÄ kom ÀndÄ rÀkenskapens dag. Naturligtvis gjorde den det.
Han hade flera gÄnger tvekat inför uppgiften som mannen mittemot honom nu krÀvde skulle slutföras. För jÀmfört med allt annat sÄ var den obestridligt kompromisslös och mycket vÄldsam. Och Àven om han sannerligen hade varit ouppmÀrksam och slarvig under Ärens lopp, sÄ hade ju tiden ramlat pÄ, och hans arbetsgivares krav verkade ha blivit mindre. Vad hade det egentligen funnits att vara orolig för?
Eddie försökte fÄ hÀnderna att sluta darra. Var problemet i sjÀlva verket att han med tiden hade tappat modet att göra det han blev beordrad att göra? Men det var ingen idé, det kunde kosta honom allt.
Han tog ett djupt andetag och nĂ€stan viskade med blicken i golvet. âVi ⊠nej, en gĂ„ng till. JAG lovar att jag ska komma Ă„t honom. Det blir precis som vi har kommit överens om, lita pĂ„ det.â
I samma stund som han tittade upp sÄg han rakt in i en pistolmynning, som i nÀsta ögonblick trycktes mot hans panna.
Den store mannen höll pistolen i ett stadigt grepp och rörde inte en min, men rösten var iskall. âDet hĂ€r uppdraget har vĂ€ntat pĂ„ dig i tretton Ă„r, och sĂ„ Ă€r du inte redo nĂ€r vĂ„ra varor dyker upp i en resvĂ€ska pĂ„ mannens vind. Och nu berĂ€ttar du sĂ„ dĂ€r helt apropĂ„ att mannen Ă€r anhĂ„llen och just nu sitter i den danska polisens hĂ€kte. Fattar du ens hur jĂ€vla allvarligt det blir för oss allihop om han plötsligt börjar snacka?â
âJa, men âŠâ Klickljudet frĂ„n avtryckaren som trycktes Ă€nda ner fick Eddies kropp att spritta till.
Mannen skrattade. âJadu, Eddie, vilken chock, va? Som nĂ€r en dödsdömd kines har stĂ€llt sig pĂ„ knĂ€ bredvid andra som vĂ€ntar pĂ„ nackskottet och den stackaren i ren chock hoppar till av skottet som dödar den bredvid. Nej, det Ă€r sĂ€kert inte sĂ„
trevligt att tĂ€nka pĂ„, men du skulle kunna bli en av dem, Eddie, sĂ„ allvarligt Ă€r det faktiskt. För du kan lita pĂ„ att om vi en vacker dag Ă€r i samma situation som nu sĂ„ kommer det att ligga en kula i trumman, fattar du? SĂ„ ta nu för helvete och visa oss vad du gĂ„r för, vi vĂ„gar inte ta nĂ„gra risker med vad Carl MĂžrck vet och vad han kan tĂ€nkas hitta pĂ„.â
Eddie tittade ut genom fönstret ner över Schiedam och Louis Raemaekersstraat som lÄg i mörker och dÀr trafikljuset under höghuset slog om till grönt. Om nÄgra minuter skulle hans fru Femke stÄ hÀr uppe i lÀgenheten med deras lilla troll efter att ha varit hos sin gamla kollega Siri hela dagen. Femke skulle le mot hans gÀst, och efterÄt skulle hon frÄga Eddie vem det var som kom sÄ sent. Men den delen av hans liv fick hon absolut inte bli inblandad i.
âJa, sjĂ€lvklart! Det Ă€r uppfattat.â Han nickade och föste försiktigt bort pistolpipan frĂ„n ansiktet. âJag kontaktar danskarna redan i kvĂ€ll.â
KAPITEL 1
Lördagâsöndag 26â27
december 2020
Just nu var Carl i ett skick som kÀndes som nÀr oskuldens dis pÄ ett sÄ smÄsint sÀtt lÀttade frÄn barnaÄren, dÄ nÀr det begav sig. NÀr han för första gÄngen plötsligt lÀrde sig att se allting lite för tydligt och kÀnna att lögner sved. Eller som nÀr en orÀttvisa brÀnde sig fast pÄ kinden efter en oförtjÀnt örfil. Som i ungdomen, nÀr kÀrlek inte blev besvarad, eller senare i vuxenlivet, nÀr flickvÀnnens oförutsedda svek tornade upp sig över en.
Carl mindes alla de hÀr kÀnslorna i samma ögonblick som den kollega som han uppskattade mest, vÄldsrotelns chef Marcus Jacobsen, tryckte handbojorna kring hans handleder, och dessutom spÀnde dem lite hÄrdare Àn nödvÀndigt. Och Ànnu hÄrdare nÀr de slÀpade bort honom frÄn Mona och knuffade in honom i den vÀntande polisbilen, medan hon gestikulerade uppifrÄn trappan att han inte var ensam i det hÀr.
En klen tröst.
Och inte blev det bÀttre nÀr polisen i framsÀtet sa Ät chauffören att han inte skulle köra till polishuset utan direkt till VÀstra fÀngelset.
âHallĂ„, nej, vad gör ni? Det Ă€r inte rĂ€tt det hĂ€r. Varför kör ni mig inte till sĂ€kerhetsavdelningen i polishuset?â frĂ„gade han utan att fĂ„ nĂ„got svar. Han hörde bara mummel frĂ„n framsĂ€tet, och Marcus Jacobsens namn nĂ€mndes flera gĂ„nger.
CARL
Carl lutade sig försiktigt fram mot framsÀtena sÄ att handbojorna bakom ryggen inte skulle stoppa blodcirkulationen. Nu var det uppenbart att trots att han hade jobbat som en iller i polishuset i flera decennier och klarat upp svÄra och nÀstan omöjliga fall, sÄ kunde han frÄn och med nu inte rÀkna med nÄgon som helst uppbackning frÄn sina kolleger. Fast vad hade han egentligen hoppats pÄ?
Hur mÄnga gÄnger hade han inte sjÀlv eskorterat en anhÄllen ut till den dÀr tröstlösa kolossen till fÀngelse? Och hur mÄnga gÄnger hade inte den anhÄllne i baksÀtet grÄtfÀrdigt försökt försvara sig pÄ vÀgen dit pÄ alla möjliga vis? Med oskuld, Änger, en familj som lÀmnades ensam, och givetvis varje gÄng gjort det förgÀves. Alla som blev anhÄllna fick helt enkelt finna sig i att bli förnedrade och förödmjukade fram till hÀktningsförhandlingen. Och han ledsagade ju aldrig de hÀr brottslingarna för att agera sjÀlasörjare. I det skedet i processen var man skyldig tills motsatsen hade bevisats.
SÄ medan polisbilen denna annandag jul 2020 rullade fram pÄ iskalla och mörka gator med girlanger och julhjÀrtan som inte lÀngre hade nÄgon funktion, försökte Carl förestÀlla sig vilket försvar han sjÀlv skulle kunna komma med i den hÀr situationen.
Vad Àr det ens jag ska försvara mig mot? tÀnkte han. Han blev anhÄllen precis nÀr de hade klarat upp fallet Sisle Park och befriat Gordon. Men vad hade han gjort sig skyldig till med tanke pÄ att det hade gÄtt sÄ hÀr lÄngt? Oviljan att ta sig an de dÀr morden som utfördes med spikpistol? Naiviteten ifrÄga om sin kollega Anker HÞyers förehavanden? Hans misstankar om att Anker knarkade? Att han var sÄ dumsnÀll att han förvarade resvÀskan Ät honom utan att frÄga vad den innehöll? Att han struntade i att den stod i sÄ mÄnga Är pÄ vinden utan att han skÀnkte den sÄ mycket som en tanke? En resvÀska som visade sig vara proppfull med tunga droger och en ansenlig mÀngd kontanter i olika valutor. Herre Jesus, om han bara hade brutit
upp den innan andra kom Ät den och sjÀlv kunnat lÀmna in den. Det var ju nÀrmast en dödssynd att leva i den löjligt blinda tron att nÀr det kom till kritan sÄ skulle ingen misstÀnka att han, den trogne brottsutredaren, kunde göra nÄgot brottsligt. Han visste helt enkelt inte vad han skulle kunna försvara sig med, bara att kollegerna i bilen inte skulle orka lyssna pÄ oskuldsförklaringar eller sorgen över att familjen nu lÀmnades Ät sitt öde, varför skulle de göra det? De ville bara höra om Änger, medgivanden och ruelse, men det fick de inte. SÄ Carl sa ingenting nÀr de körde in genom fÀngelseporten och sedan eskorterade honom mot en vinterblek och trött fÄngvaktare i inskrivningen.
AnhÄllningsordern som en av poliserna lÀmnade över studerades noga genom matta glasögon, och sedan tittade fÄngvaktaren upp och konstaterade korthugget att det inte fanns nÄgot krav pÄ isolering, vilket verkade förvÄna honom, eftersom det handlade om en högprofilerad polis.
Ăven Carl blev överraskad. Ingen isolering, vad menade karln?
âMen hallĂ„â, sa han. âJag slĂ„r vad om att jag har burat in mĂ„nga av dem som sitter hĂ€r i dag. Och dĂ€rför âŠâ
âDu fĂ„r det jag har att erbjudaâ, avbröt fĂ„ngvaktaren.
Det bÄdade verkligen inte gott, och det gjorde inte heller det faktum att Carls kolleger lÀt bli att nicka adjö nÀr han leddes vidare och ombads klÀ av sig.
Den torre fÄngvaktaren som skötte kroppsvisitationen tittade pÄ Carl med samma sorts förakt som Marcus Jacobsen gjorde nÀr han lÀste upp den anhÄllnes rÀttigheter för honom.
âJahaja, ser man pĂ„! Den högaktade Carl MĂžrck, ser man pĂ„â, upprepade mannen och kastade hans klĂ€der i en hög. âDet finns nog en och annan dĂ€r ute i flygeln som kommer att bli vĂ€ldigt glad för det hĂ€r. Du ska nog Ă„tminstone inte rĂ€kna med att det finns en enda intagen pĂ„ den hĂ€r inrĂ€ttningen som skulle vilja vara i dina skorâ, fortsatte han och tryckte nĂ„gra plagg i hans armar.
Trots att Carl hade förutsett det hÀr pÄverkade orden honom ÀndÄ mer Àn vad som var nyttigt för honom. Han hade eventuellt vÀntat sig att nÄgot slags sagoport skulle öppna sig mot en lösning. Men vad fan hÀnde med den?
Och nÀr han leddes vidare genom vÀlbekanta smala och fÀrglösa korridorer och in genom flagnande gallervÀggar till östra flygelns imponerande virrvarr av trappor, rÀcken, sÀkerhetsnÀt och ett otal celldörrar och rakt mot cell 437, försvann det sista skyddande pansarlagret kring honom, och han började svettas. HÀr insÄg han pÄ allvar att om han hade kvar en naiv rest av rÀttvisekÀnsla inom sig, sÄ skulle den alldeles strax försvinna nÀr den tunga dörren smÀllde igen bakom honom med ett oÄterkalleligt klick.
Carl svepte med blicken över den stora, sterila fÀngelseflygeln med sina kalla lampor innan han leddes in i cellen och nyckeln vreds runt pÄ andra sidan dörren. Han hade givetvis sett en massa fÀngelseceller under Ärens lopp, men aldrig förut hade en svart, smal madrass som den framför honom varit HANS sÀng. DÀr fick han försöka finna ro utan att ha Mona bredvid sig. DÀr skulle han i morgon bitti inte bli vÀckt av att hans dotter hejdlöst störtade sig över honom, och dÀr skulle han inte vakna med hopp om att nÀr den nya dagen grydde sÄ kunde den bara föra nÄgot gott med sig.
Carl mönstrade den skamfilade, grÄ anslagstavlan ovanför sÀngen och lÀste vad en tidigare fÄnge hade skrivit med blÀckpenna och vid det hÀr laget halvt utsuddade bokstÀver.
Bara deprimerande budskap, inga smÄ ljus i mörkret.
Han hade precis fallit i nÄgot slags sömn efter att under större delen av natten ha försökt analysera sig fram till vad som skulle hÀnda nu, nÀr det bankade pÄ dörren och en grov mansröst ropade att man nog fan visste vem han var och garanterat skulle komma Ät honom. Sedan tystnade rösten, uppenbarligen med god hjÀlp av ett par vakter som föste bort den aggressive mannen.
Men orden var oÄterkalleliga:
âVi ska nog komma Ă„t dig, snutjĂ€vel.â
Carl hĂ€vde sig upp pĂ„ armbĂ„garna och tog ett djupt andetag. DĂ„ var trakasserierna alltsĂ„ igĂ„ng, verkligheten hĂ€rinne blev tydlig. âKomma Ă„tâ betydde âdödaâ. âSnutjĂ€velâ att han dessutom förtjĂ€nade det. FrĂ„n och med nu var det inget mindre Ă€n livsfarligt att vara han. Han svalde klumpen i halsen och tĂ€nkte pĂ„ alla gĂ„nger som det hade gĂ„tt illa för en fĂ€ngslad polis. Nu hoppades han att han skulle fĂ„ en offentlig försvarare som kunde fĂ„ bort honom frĂ„n skottlinjen. Antingen genom att han försattes pĂ„ fri fot efter hĂ€ktningsförhandlingen eller genom att han placerades i skyddsisolering, vilket han som fĂ€ngslad polis borde ha rĂ€tt till.
Förutom det mÄste han pÄ nÄgot sÀtt se till att fÄ prata med Rose, Assad och kanske Àven Gordon, om den stackaren inte var för drabbad av de vÄldsamma hÀndelserna över julen, dÄ han var oerhört nÀra att bli avrÀttad av seriemörderskan Sisle Park efter att ha suttit inspÀrrad i flera dagar. De tre mÄste jobba pÄ med hans fall och ta reda pÄ vad som hade hÀnt i spikpistolsfallet, nu nÀr saker och ting plötsligt hade tagit sÄdan hiskelig fart. Och slutligen var det helt avgörande att Mona i egenskap av psykolog i polishuset fick rÀtt att besöka honom oftare Àn vad som var brukligt för nÀra anhöriga.
Grunden för den samling fall som Ätalet mot honom skulle bygga pÄ lÄg femton Är tillbaka i tiden. Huvudvittnet alias den huvudanklagade, hans gamle kollega Anker HÞyer, avled ju pÄ Amager 2007, och vid samma tillfÀlle blev deras andra kollega, Hardy Henningsen, invalidiserad efter ett skott i ryggen. SÄ vem skulle kunna vittna förutom den tredje inblandade i skottdramat, nÀmligen han sjÀlv? Skulle Hardy kunna göra det? Ville han göra det? Var han ens pÄ Carls sida?
Carl sjönk bakÄt pÄ den tunna madrassen och kÀnde hur tung hjÀlplösheten var. Skitfall, det var vad det var, och allting pekade mot Anker HÞyer, som en gÄng i tiden var en mycket god vÀn och kollega. Hade det inte varit för honom skulle han
inte ligga hÀr, det var han övertygad om. Anker var den sortens polis som inte sÄg sig sjÀlv i samma roll resten av livet som Carl och Hardy, det förstod de redan pÄ den tiden. Anker hade ambitioner, och för honom kom Anker och Ankers behov alltid först. Det var dÀrför frun kastade ut honom, det var dÀrför han jÀmt letade efter nÄgot som kunde hjÀlpa honom att klÀttra pÄ samhÀllsstegen. För Anker var det lika med att komma över pengar, mycket pengar. Varför insÄg Carl inte att det kunde bli ett problem? Men att Anker skulle vara korrumperad och medskyldig till knarkhandel och sÄdant som var Ànnu vÀrre, det trodde han faktiskt aldrig. Inte heller att Anker skulle dö i det dÀr rucklet pÄ Amager. Och nu lÄg han sjÀlv hÀr misstÀnkt för att vara Ankers medbrottsling. Uppriktigt sagt mindes han nÀstan inte ett skit av det som hÀnde dÄ.
Han önskade mer innerligt Ă€n nĂ„gonsin förut att hans gamle vĂ€n Hardy hade suttit bredvid honom nu sĂ„ att de tillsammans kunde försöka förstĂ„ och reda ut vad som egentligen hĂ€nde i det sĂ„ kallade âspikpistolsfalletâ 2007. Carl suckade igen, för han visste ju mycket vĂ€l. Det var bara önskedrömmar, eftersom den förlamade Hardy just nu var pĂ„ en flera mĂ„nader lĂ„ng alternativ och sĂ€kert verkningslös rehabilitering i Schweiz. Hur skulle han kunna komma in i bilden?
Under de följande timmarna stÀllde han mödosamt upp alla fragment frÄn det förflutna och försökte sÀtta ihop dem. Vilken idiot han hade varit, tÀnkte han nÀr han sÄg dem uppradade sÄ hÀr. Han hade haft Ankers tjuvgods undangömt i en resvÀska pÄ vinden. Han och Hardy hade lÄtit sig lockas ut till Amager och inte lÄtsats om Ankers avvikande beteende. EfterÄt hade han struntat i att grÀva i hÀndelserna. Bilmekanikerna som blev dödade med en spikpistol i SorÞ, precis som farbrodern Georg Madsen, den gamle mannen pÄ Amager. Han hade struntat i att intressera sig tillrÀckligt mycket för vad offren som fick skallen genomborrad av en spik egentligen hade gjort med tanke pÄ att deras liv slutade sÄ elÀndigt.
Carl fÀste blicken pÄ en flÀck i taket medan han radade upp sina ursÀkter. Först och frÀmst att Ankers död och Hardys svÄra handikapp nÀstan tog kÄl pÄ honom, med tvÄ efterföljande sammanbrott och ett skenande posttraumatiskt stressyndrom, som han förstÄs inte ville kÀnnas vid. DÀrefter en förbannad godtrogenhet som inte alls var lik honom.
PÄ söndagsmorgonen blev Carl skjutsad in till stan och placerad i tingsrÀttens cell klockan 8:30 efter en elÀndig natt. Och bara en kvart innan rÀtten skulle samlas leddes han upp till ett sidorum dÀr hans okÀnda försvarare vÀntade.
Carl suckade nÀr han sÄg mannen. En hastig blick pÄ hans slitna, gröna lodenrock och orakade ansikte rÀckte för att faststÀlla att Carl inte kunde hoppas pÄ att hjÀlpen skulle komma frÄn det hÄllet. En sÄdan dÀr offentlig försvarare som verkar ha gett upp en lysande karriÀr som stjÀrnadvokat av den dÀr sorten som figurerar i dÄliga teveserier och fÄr juridikstudenter att tro att det Àr det som vÀntar dem efter universitetet.
Fast vad kunde man Ä andra sidan begÀra? Utbudet av lediga och supermotiverade advokater var nog inte sÄ stort pÄ tredjedag jul, och en söndag till pÄ köpet.
âHar min fru blivit underrĂ€ttad om att jag Ă€r den förste som ska in pĂ„ hĂ€ktningsförhandling i dag?â
Advokaten ryckte pĂ„ axlarna. âJag vet faktiskt inte, det verkar nĂ€stan som om det bestĂ€mdes alldeles nyss.â Han slĂ€tade till sitt glansiga hĂ„r. âAdam Bang var namnetâ, sa han och tog Carl i hand. âJag har mina tvĂ„ yngsta som Ă€r tre och fem hos mig den hĂ€r helgen, sĂ„ jag var tvungen att truga min syster att komma över och passa dem först. SĂ„ du fĂ„r ursĂ€kta mitt yttre.â
Han försökte rĂ€tta till sin sneda slipsknut lite. âJag hann faktiskt inte ens duscha.â
Det var förmildrande att han erkÀnde det.
I salen dĂ€r hĂ€ktningsförhandlingen hölls kunde Carl med en enda blick konstatera att ingen av hans nĂ€rstĂ„ende eller vĂ€nner frĂ„n avdelning Q var pĂ„ plats. DĂ€remot var det fullt med journalister frĂ„n Köpenhamns tidningar, och dessutom alla poliser som var med nĂ€r han blev anhĂ„llen, dĂ€ribland sĂ€kert ocksĂ„ de frĂ„n OPA , Oberoende polisansvarsnĂ€mnden, som skulle sköta den fortsatta utredningen eftersom bedömningen var att Carl hade begĂ„tt de hĂ€r olagligheterna i tjĂ€nsten, precis som Anker HĂžyer. Carl sökte efter nĂ„gra vĂ€nligt sinnade ansikten pĂ„ Ă„skĂ„darnas svarta stolar men hittade bara ett, och det var poliskommissarie Bente Hansen. Hon fĂ„ngade Carls blick och nickade kort mot honom med ett försiktigt leende, men han slog skamset ner blicken. TĂ€nk att hon var dĂ€r för honom, det var verkligen rörande. Han kanske borde berĂ€tta för Rose att QÂteamet nog kunde rĂ€kna med en hjĂ€lpande hand dĂ€rifrĂ„n.
âVad i helvete Ă€r det som hĂ€nder egentligen?â viskade han till sin försvarare. âVad gör journalisterna hĂ€r? De dĂ€r murvlarna ska bara ut ur salen snabbt som ögat. Vet du hur de har fĂ„tt reda pĂ„ att jag Ă€r anhĂ„llen?â
Carl vĂ€nde sig om mot Marcus Jacobsen, som satt bakom honom pĂ„ den första bĂ€nkraden med Ă„hörare. âĂr det hĂ€r ditt verk, Marcus?â frĂ„gade han och nickade mot journalisterna, som redan satt och klottrade.
VĂ„ldsrotelns chef skakade pĂ„ huvudet. âNej, tyvĂ€rr Ă€r det nog djungeltrumman. Informationen kommer tydligen frĂ„n VĂ€stra fĂ€ngelset, sĂ„ det fĂ„r man naturligtvis beklaga.â Han kunde inte ens förmĂ„ sig att se honom i ögonen eller sĂ€ga hans namn. Det var lika iskallt som om det flöt issörja i salen. Carl hade aldrig sett besvikelse lysa sĂ„ starkt.
Men Carl lĂ€t honom inte komma undan. âJasĂ„! Och varför i helvete lĂ€t ni mig inte sitta i polishuset i natt dĂ„, sĂ„ hade vi sluppit den hĂ€r cirkusen?â
Chefen vĂ€nde sig mot âSpĂ„rhundenâ, narkotikaavdelningens
chef Leif Lassen, som satt bredvid honom och viskade nÄgot i hans öra.
âDĂ€rför att hĂ€ktet pĂ„ Polititorvet bara Ă€r för utlĂ€nningar numeraâ, sa han kort nĂ€r de Ă€ntligen fick ögonkontakt.
Det var andra gÄngen pÄ ett dygn som Carl hade kunnat klippa till honom.
Sedan kom Äklagaren in och satte sig, och han hade definitivt hunnit med sin morgondusch, för det svÀvade en vÀldoft kring honom som var som en pust frÄn Magasin du Nords parfymavdelning.
Domaren som kom in och satte sig pÄ podiet medan alla i salen reste sig var precis som försvararen och Äklagaren helt okÀnd för Carl.
DĂ€refter blev det en kort process. Ă
klagaren var torr som grus en sommardag och rabblade upp hÀktningsframstÀllan som om det var danska rapmÀsterskapet. Carl hann inte mer Àn lÀsa om vad det stod om hÀktning uppe pÄ den stora planschen pÄ vÀggen till höger i salen förrÀn framstÀllan om sjÀlva anhÄllandet var överstökad. Hans försvarare reste sig ganska lÄngsamt och strÀckte pÄ ryggen sÄ myndigt som hans skrynkliga rock tillÀt och begÀrde att journalisterna skulle lÀmna salen och att förhandlingen skulle ske bakom lyckta dörrar. Domaren satt en stund och iakttog först honom och sedan Carl, varefter han skakade pÄ huvudet, som om de hade begÀrt champagne och en skÄl med kaviar, men till slut kungjorde han ÀndÄ att det rÄdde namnförbud, varefter journalisterna reste sig och lÀmnade salen. Som vÀntat kom det högljudda protester bland de hungriga reportrarna. Hur kunde man krÀva namnförbud nÀr namnet redan florerade i stan, och vad skulle det vara för nytta med att de blev utslÀngda? LÄg det inte i den misstÀnktes intresse att nÄgon bevakade fallet Àrligt och objektivt?
Men det hjÀlpte inte. Med hÀnsyn till den högprofilerade polisens sÀkerhet kunde det inte bli pÄ nÄgot annat sÀtt.
Carl nickade uppskattande mot domaren, och dÀrefter lade
Äklagaren med tydlig röst fram punkter som fick Carl att spÀrra upp ögonen. Anklagelseakten mot honom inbegrep mord eller medverkan till mord, korruption, stöld och narkotikahandel, och Carl förstod ingenting, trots att var och en av misstankarna följdes av en motivering. Han tittade bakom sig pÄ vÄldsrotelns chef, som tog in allt med kyla i blicken.
Carl skakade pÄ huvudet och böjde sig mot sin försvarare.
âDet Ă€r lögn frĂ„n början till slut, allting Ă€r grovt förvanskatâ, viskade han, men försvararen viftade med handen och bad honom vara tyst sĂ„ att han kunde koncentrera sig pĂ„ ordalydelsen.
âMin klient förnekar brott pĂ„ samtliga punkterâ, sa försvararen till slut, utan att först ha konfererat med Carl. Men sĂ„ lĂ„ngt var de pĂ„ samma vĂ„glĂ€ngd. SjĂ€lvfallet förnekade han brott. Han klappade försiktigt försvararen pĂ„ axeln sĂ„ att vĂ„ldsrotelns chef skulle se det tydligt, varpĂ„ han blev hĂ€ktad i fyra veckor.
Mörkret hopade sig ovanför honom. Redan hÀlften av de upprÀknade anklagelserna skulle ge minst fem Ärs fÀngelse, och om misstankarna inte blev motbevisade skulle hÀktningen bli förlÀngd flera gÄnger om.
Han sneglade Äterigen pÄ planschen pÄ vÀggen, dÀr det framgick att Ätskilliga stycken i rÀttegÄngsbalkens paragraf 762 var tillÀmpbara pÄ de hÀr anklagelserna.
Carl satt i klistret.
