9789100173784

Det fanns inga alternativ, söndagslunchen måste stå färdig klockan tolv. Soppan måste stå ångande på bordet när klockan slog tolv. Inte för att min morfar ville ha det så. Jag talar om morfar Tauber. För honom hade det gått bra med något ljummet klockan ett, sådant brydde han sig inte om. Över huvud taget åt han knappt. Han talade sällan, och när han talade var det kortfattat. När han reste sig från bordet tackade han för lunchen med en nickning. Men det var oklart vem det var han tackade. Kanske riktades tacket till mormor, eventuellt tänkte han på Gud, någons Gud, jag vet verkligen inte. Och jag vet inte heller vilka slags världsliga ceremonier som skulle ha intresserat honom. Han var en tunn man, snarast ett skelett, revbenen stod ut tydligt under huden på hans bröstkorg. Han drog mig försiktigt intill sig, slängde upp mig i luften så att jag flög, Péter flyger, svisch, där flyger han, och så till sist fångade han snabbt upp mig där jag störtade nedåt, nu störtar den lilla fågeln, och nu kom jag helt nära hans nakna benstomme; jag kan fortfarande idag känna benen i hans armar, hans nyckelben och de vassa revbenen. Och ännu idag har jag svårt att förstå hur detta att den lilla fågeln störtade med sådan munterhet kunde komma över hans läppar, även om det bara var en enda gång. Småfåglar störtar från träden när jägaren skjuter dem eller när deras ben fryser i den stränga vinterkylan. Han var försiktig med känslorna, min morfar, och jag såg honom aldrig bli arg. Möjligen kunde han ge en särskild betoning åt saker genom sitt humör. På botten av hans stoiska lugn slumrade alltid något hotfullt och skrämmande, hans döttrar var rädda för honom, 7