Förspel Det Ă€r en sĂ„dan sommar, dĂ„ VĂ„r Herre behagar pröva om vi duger till stek. Om natten ligger Stadens gator öde och tomma. Burget folk vistas helst pĂ„ sina sommarstĂ€llen pĂ„ malmarna, ute pĂ„ Lidingön eller i Sickla, och grĂ€ndernas invĂ„nare har dragit sig undan för att slumra dessa fattiga svala timmar. Det Ă€r mörkt i kungens slott, i palats och kĂ„kar lĂ€ngs Boll husgrĂ€nd, SaltkompanigrĂ€nd och Skeppar Carls grĂ€nd. Koftor och rockar hĂ€nger pĂ„ sina krokar. Svetten rinner under nattmössorna. Det kliar under peruken nĂ€r han kommer gĂ„ende lĂ€ngs ĂsterlĂ„ng gatan. Inte att undra pĂ„, för han har inte haft den av sig sedan igĂ„r morse. Han stannar upp, stoppar in ett finger och lĂ€ttar pĂ„ den â drar en smula i en hĂ„rnĂ„l och kĂ€nner hur luften sipprar in. Stor sak. Det kan gĂ„. Han har inget att klaga pĂ„. NĂ„got hĂ€ver sig i bröstet, och en sorts stolthet kommer över honom. BelĂ„ten. Just det. BelĂ„ten Ă€r vad han Ă€r. Kring ho nom Ă€r det alldeles tyst. Inte en fluga surrar, inte en endaste katta slĂ€par ner ett fiskhuvud i kĂ€llarsvaln. Han petar in hĂ„rnĂ„len igen och fortsĂ€tter sin strĂ„t. Mannen som vandrar genom den mörka grĂ€nden Ă€r Ă€nnu ung â nog vuxen att vara sin egen herre, nog ung att Ă€nnu vara fri. SĂ€kert kommer han en gĂ„ng att ta sig en hustru, och nĂ€r han skĂ€mtar med kamrater na lĂ„tsas han att barnen kommer att se ut precis som han â skrangliga, lĂ„ngbenta som nyfödda föl, med litet huvud och stor nĂ€sa, och poeter al lesammans. Under peruken Ă€r mannens hĂ„r snarare ljust Ă€n mörkt, och under de lĂ€tt svĂ€rtade ögonbrynen Ă€r ögonen bruna. I övrigt Ă€r han mest pudrad
11