Kapitel ett
w
Marmordammet virvlade i luften och glittrade nÀr det fÄngade upp skenet frÄn kvÀllssolen. Ogotai kÀnde sig varm om hjÀrtat nÀr han red lÀngs huvudgatan och noterade allt han sÄg och hörde. Det var nÄgot angelÀget över kakofonin av hammarslag och utropade befallningar. De mongoliska tumenerna hade samlats utanför staden. Hans generaler och folk hade kallats dit för att se vad tvÄ Ärs arbete hade skapat: en stad i vildmarken dÀr Orkhonfloden hade tÀmjts och tvingats lyda hans vilja. Ogotai höll in hÀsten ett ögonblick för att se en grupp arbetare lasta av en kÀrra. Arbetarna, som blev nervösa nÀr han sÄg pÄ dem, anvÀnde rep, taljor och ren muskelkraft för att placera vita marmorblock pÄ lÄga slÀdar som kunde slÀpas in i verkstÀderna. Alla de mjölkvita blocken hade en svag Ädring i ljusblÄtt som tilltalade Ogotai. Han Àgde stenbrottet som marmorblocken kom ifrÄn. Det lÄg tiotals mil österut och var bara ett av tusen uppköp som han hade gjort de senaste Ären. Det rÄdde inget tvivel om att han hade varit slösaktig och spenderat guld och silver som om det saknade vÀrde. Han log vid tanken och undrade vad hans far skulle ha tyckt om den vita staden som reste sig ute i vildmarken. Djingis hade föraktat mÀnniskornas myrstackar, men det hÀr var inte en fiendes urÄldriga stenar och myllrande gator. Detta var nytt, och det tillhörde nationen. Det hade aldrig tidigare funnits en skattkammare som den han hade fÄtt Àrva, hopsamlade rikedomar frÄn Kina och Khwarezm som khanen aldrig hade gjort av med. Enbart tributen frÄn Yenking rÀckte för att Ogotai skulle kunna klÀ alla nya hus med vit marmor eller till 15
Silvrets_rike_inlaga.indd 15
11-03-04 14.38.15