UndergĂ„ngens lockelse Enligt en klassisk förestĂ€llning har varje mĂ€nniska en stjĂ€rna. Det Ă€r hennes genius som glimmar i rymden, och nĂ€r mĂ€nni skan dör far denna ande ner och lyfter hennes sjĂ€l ur stoftet. NĂ€r vi tror oss ha ett öde, nĂ€r vi följer en innersta röst, Ă€r det ytterst med tanken att nĂ„gonting av oss skall leva vidare, om sĂ„ bara namnet, minnet. SĂ„ mycket betyder uttrycket âfölja sin stjĂ€rnaâ Ă€nnu nĂ€r vi har slutat att tro pĂ„ andeÂvĂ€sen. Att fördriva sin skyddsande och slĂ€cka sin stjĂ€rna vore att efterstrĂ€va den totala utplĂ„ningen, att inte nöja sig med Âdöden. I Den förste att fullborda denna hemska gest i litteraÂturen var Byrons Manfred, i det versdrama frĂ„n 1817 som bĂ€r hans namn. Manfred Ă€r den utbrĂ€nda överÂmĂ€nniskan, som vill det totala slutet. Byron placerar honom i ett storslaget alplandskap och lĂ„ter hans sjĂ€lsstrider omges av övernaturliga aktörer och ackompanjeras av antydningar om mĂ„ttlösa synder. Vid dramats kulmination stĂ€lls Manfred inför andarnas furste Ariman â en orientaliskt praktfull satansgestalt. Likt 9
ENGDAHL_ARRET_090427.indd 9
09-05-20 10.27.53