Vad vore vÀrlden utan herr Gniech?
Mars 2006. Utanför MĂŒnchen, i Schönau, svarar en gammal man i telefon. âHallĂ„!â Han vet att jag ska ringa och lĂ„ter glad. Inte sĂ„ mĂ„nga har intresserat sig för Klemens Gniechs berĂ€ttelse, Ă€ven om han för en dag eller tvĂ„ hade den viktigaste birollen i efterkrigshistorien. NĂ€r jag började söka honom visste jag inte ens hans namn, bara vad han gjort, eller snarare vad jag trodde att han gjort. Jag frĂ„gade runt, âvad hette mannen somâŠâ och det visade sig att fĂ„ mindes herr Gniech. Dem jag frĂ„gade var heller inte sĂ€rskilt intresserade av att fĂ„ veta hans identitet. Klemens Gniech var redan förpassad till historiens ansiktslösa kollektiv. Att jag alls kom att tĂ€nka pĂ„ herr Gniech berodde pĂ„ JyllandsPostens rasistiska Muhammedteckningar. Inte kunde tidningens klumpige kulturredaktör Flemming Rose förestĂ€lla sig vilken effekt de skulle fĂ„. Tolv teckningar pĂ„ Jylland satte Mellanöstern och CentralÂasien i gungning. NĂ€r jag nĂ€mner detta i telefonen förstĂ„r herr Gniech genast vad jag menar. âEn obetydlig sak som blir katalysator för nĂ„got mycket större.â HistoÂrien minns sĂ€llan förlorarna, sĂ€rskilt inte de smĂ„, de som rĂ„kade trycka pĂ„ en knapp eller sĂ€ga nĂ„gra ord vilka satte igĂ„ng en kedja av hĂ€ndelser som ingen kunde förestĂ€lla sig. Klemens Gniech kom att spela en sĂ„dan roll, frĂ€mst för att han inte sa nĂ„got alls, och nĂ€r han vĂ€l talade var det för sent. Ja, nĂ€r han upphĂ€vde sin stĂ€mma var det för att skrika men han kunde inte 9
kadhammar_Fru Anna och generalen.indd 9
09-03-25 10.16.34