Birgitta Lillpers skriver platsens poesi, och aldrig mer så än i Kälda, som både beskriver en högst konkret källa – dit man går och hämtar vatten, dit djuren kommer för att dricka – och källan som metafor, att ösa ur. Kälda handlar också om att nöja sig med det som finns, här, rätt under näsan. Den är både sinnligt och sinnrikt, en naturlyrik som gör poesin även till en naturupplevelse.
