Issuu

Ortopediskt magasin

nummer 4/2025 grundad 1979 Medlemstidskrift för Svensk Ortopedisk Förening och Sveriges Ortopedingenjörers Förening.

Ortopediskt Magasin utkommer 4 ggr/år; vecka 12, 24, 41 och 52. Manus till redaktionen senast sex veckor innan respektive utgivningsvecka.

Ansvarig utgivare: Maziar Mohaddes Ordförande Svensk Ortopedisk Förening Svensk Ortopedisk Förening Box 738 101 35 Stockholm tel. 08-550 390 50 e-post: sofkansli@ortopedi.se

Redaktion: Huvudredaktör: Överläkare Karin Bernhoff Andreredaktör: Överläkare Christian Carrwik Redaktionschef: Linda Linnskog Rudh, tel. 0707-467047 Samtliga nås på e-postadressen redaktionen@ortopedi.se Manuskript skickas till samma e-postadress.

Redaktionsadress: Ortopediskt Magasin Svensk Ortopedisk Förening Box 738, 101 35 Stockholm tel. 08-550 390 50 e-post: sofkansli@ortopedi.se. Hemsida: www.ortopedisktmagasin.se

Prenumeration: 4 nr 150:- per år för medlemmar. Övriga 250:- per år i Sverige. Övriga länder: 280:- per år. Prenumeration SOF:s kansli Svensk Ortopedisk Förening Box 738, 101 35 Stockholm tel. 08-550 390 50 e-post: sofkansli@ortopedi.se Prenumeration SOIF, e-post: info@soif.se Annonser: För prisuppgifter, övriga uppgifter eller annan information, samt bokning av annonser: Erik Lind, i första hand e-post: annons@ortopedi.se. Telefon: 08-550 390 50 vid brådskande ärenden. Bokning senast fyra veckor innan respektive utgivning. Lämning av annonsmaterial senast tre veckor innan respektive utgivning. Rabatt 10% vid bokning av fyra annonser samtidigt. Upplaga: 2.300 ex.

Tryck: Printall AS, Estland Nr 4, 2025. ISSN 0349-733X. Omslagsbild: Filippa Fredhöj/Försvarsmakten

Ortopediskt Magasin 4/2025

Ledare Maziar Mohaddes

När vardagen är beredskap Beredskap förknippas ofta med kris och undantagstillstånd. För oss i sjukvården är den snarare en del av vardagen. Den byggs inte när något inträffar, utan i hur vi organiserar arbetet, hur vi tränar våra team och hur vi fattar beslut när förutsättningarna är ofullständiga.

detta nummer av Ortopediskt Magasin riktas fokus mot ortopedins roll i totalförsvaret och civilsjukvårdens förmåga att fungera under påfrestning. Texterna visar att kraven i kris till stor del är desamma som i vardagen, men mer koncentrerade. Det handlar om tydligt ansvar, fungerande samarbete och om att kunna prioritera när resurserna inte räcker till allt. Ortopedin har här en central roll. Vid masskadehändelser dominerar extremitetsskador, men vårt uppdrag sträcker sig längre än till det kirurgiska ingreppet. Det handlar om att skapa struktur i komplexa situationer och att säkerställa en evidensbaserad vård av god kvalitet på lika villkor, även när trycket är högt. Flera av texterna i numret berör ledarskap. Inte som titel, utan som funktion. Ledarskap i vården innebär att ta ansvar när besluten är svåra, att stå kvar när läget är oklart och att hålla riktning när förutsättningarna förändras. Det bygger på kommunikation och samarbete, och på hög kompetens och lärande genom hela yrkeslivet. 4 Ortopediskt Magasin 4/2025

Samtidigt blir det tydligt att beredskap inte kan byggas vid sidan av den ordinarie verksamheten. Om vardagen inte fungerar, fungerar inte heller krisen. Därför måste utveckling och beredskap gå hand i hand, genom forskning som gör skillnad och genom arbetssätt som stärker vården även när allt är som vanligt. Beredskap är ingen reservlösning. Den är summan av hur vi arbetar, varje dag.

Maziar Mohaddes

ordförande Svensk Ortopedisk Förening

FOTLE

SARTR

Innehåll

OCH F

nr.4

LEDS

TROD

FOTLE

4 Ledare

SARTR

6-23 Tema: Försvarsmakten och ortopedin •

Hur kommer ortopedin att påverkas vid kris och katastrof?

26 Epiphysen • •

OCH F

Intervju med ortopeden Olha Bohdanini i Ukraina Intervju med Fredrik Larsson om tjänstgöringen i Mali

LEDS

29 Patientsäkerhetspriset 30 SOIF-nytt •

TROD

Protes-, rehabiliteringsoch utbildningsinsatser i Ukraina

32 Välkommen till Ortopediveckan 2026 •

Stockholm 8-10 september, 2026

34 Samarbete privat-offentlig vård •

Behov, möjligheter och konkreta erfarenheter

37 SPUR – full pott till Eksjö

38 Fot- och fotledskirurgi •

Långsiktigt kvalitetsarbete samt referat från Ortopediveckan 2025

40 Utblick • • •

Fellowship i Australien Studiebesök i Schweiz Kongress om fragilitetsfrakturer i Porto

47 NPO-spalten – ordförandeskifte 47 John Sevastik •

Sextio år med Karolinska Institutet

52 SOF-intervjun

• •

Birgitta Ekstrand Lagerqvist Oscar Gustafsson

55 Bidrag till Årets avhandling 57 Pompes hörna Ortopediskt Magasin 4/2025

Försvarsmakten & ortopedin

XX XX XX XX

det här temanumret har vi försökt få en inblick i vad som händer med mobiliseringen av sjukvården inom vårt totalförsvar. Och framför allt försöka svara på frågan om hur vi ortopeder kommer att påverkas i kris och katastrof. Vad händer med mobiliseringen på högsta nivå? Vad händer när en värnpliktig skadar sig? När ockska vi öva och vad? Vad kan en enskild ortoped bidra med när det kommer till vårt försvar? Hur är det att göra lumpen?

Frågorna för ett år sedan var många och sedan dess har redaktionen letat svar. Från högsta instans på högkvarteret till företagshälsovården inom Försvarsmakten. Vi har intervjuat styrningen av den regionala samordningen och Hemvärnet (som är en enorm enhet!). I det här temanumret får vi dessutom möta kolleger som redan är engagerade i Försvarsmakten och vi får veta hur det är att göra lumpen som doktor. Vi hoppas att temat kan visa att det händer rätt mycket, på flera nivåer, och att vi alla är del av vårt totalförsvar. Tack till alla som generöst bidragit och delat med sig i text och bild för att ge oss en större, sammanhållen bild av hur totalförsvaret berör oss alla.

Karin Bernhoff

Huvudredaktör Ortopediskt Magasin 6 Ortopediskt Magasin 4/2025

Foto: Caitlin Qvist/Försvarsmakten

TEMA: FÖRSVARSMAKTEN OCH ORTOPEDIN

Medicinsk beredskap i förändringens tid Stabsläkare Erik Zettersten om civilsamhällets roll i totalförsvaret När världen förändras snabbt och hotbilderna skiftar, krävs en robust och flexibel sjukvårdsberedskap. Stabsläkare på Generalläkaravdelningen, Erik Zettersten, specialist i anestesi och intensivvård samt ordförande för Försvarsrelaterad medicinsk forskning och teknik (FoT), befinner sig mitt i arbetet med att stärka Sveriges medicinska försvarsförmåga – både civilt och militärt.

slutet av september får jag kontakt med Erik via försvarets pressenhet. Han bjuder in mig till försvarets högkvarter för en intervju. Jag blir alldeles exalterad. Högkvarteret! Stab! Det låter så spännande! Och jo, säkerheten är hög. Jag får lämna personnummer innan jag kommer och det är tydlig identitetskontroll i ”vakten” innan jag släpps in. Eriks kontor ser dock ungefär ut som mitt i en liten korridor. Vi sätter oss i ett rätt ordinärt mötesrum och jag pepprar honom med frågor. FRÅN UBÅTSDÄCK TILL NEUROINTENSIVVÅRD Zettersten började sin bana som ubåtsofficer i Försvarsmakten mellan 1999 och 2005, innan han bytte kurs mot medicinstudier i Linköping. Efter AT på S:t Görans sjukhus och ST på Karolinska i Solna, blev han specialist anestesi och intensivvård med fokus på neurointensivvård och 2021 disputerade han. Efter många år inom neurointensivvård så hörde kollegerna från Försvarsmakten av sig. Det var inte ett helt enkelt beslut att lämna Karolinska eftersom han trivdes så bra där, men uppdraget att jobba med ett nationellt uppdrag som stabsläkare vann till slut. Han har dock kvar en symbolisk timanställning på Karolinska om längtan till kliniskt jobb blir för stor. – Att försöka samordna militära och civila sjukvårdsinsatser är som intensivvård, fast på systemnivå. Problemlösning hela dagarna, säger han.

Erik Zettersten. Ortopediskt Magasin 4/2025

TEMA: FÖRSVARSMAKTEN OCH ORTOPEDIN

Erik Zettersten påpekar att som medlemmar i Nato går inte Sveriges försvarsgränser där de tidigare gick. Nu är våra gränser samma som våra allierades i Nato. Foto: Jimmie Adamsson/Försvarsmakten.

CIVILSJUKVÅRDENS ROLL I KRIS OCH KRIG Jag undrar vad som händer med Sveriges sjukvård och vår beredskap. Jag kör ju på precis som vanligt med höftfrakturer och diabetesfotsår på jobbet. Jag har knappt hört ett ljud om hur jag ska förbereda mig eller hur vi ska kunna skala upp vår verksamhet i händelse av kris eller krig. Erik betonar att det händer massor. Högkvarteret, både försvarsstaben och operationsledningen, samverkar både mot myndighetsnivå men också mot regionsnivå. – Det handlar inte bara om att kunna skala upp det vi gör på operationsavdelningarna, berättar han. Jag förstår snart att det Erik och hans avdelning jobbar med är så mycket större än att bara samordna kring fler vårdplatser. I händelse av krig i Europa så handlar det om el- och vattenförsörjning, transporter, försörjning av vanligt sjukvårdsmaterial och mat. Det kanske inte ens går att få fram produkter som vi behöver från Kina eller Taiwan om det är konflikt i de länder som transporten ska passera. Att leverera stora mängder livsmedel över nationsgränser kräver papper och justering av importbestämmelser. Jag baxnar över hur många saker som vi behöver samordna i vår ökade beredskap. Erik jobbar ju på högsta strategiska nivå, den nivå som samverkar med andra nationella myndigheter – Transportstyrelsen, Livsmedelsverket och Socialstyrelsen, för att nämna några av 8 Ortopediskt Magasin 4/2025

de 70 myndigheter som ska samverka. REGIONNIVÅ Men på min nivå märker jag fortfarande ingenting. Vad händer på regionnivå? Erik berättar om den nya funktionen Nationell samverkan och planering inför höjd beredskap och krig (NSPL), som precis startat och som är baserat i Uppsala. På sin hemsida beskriver NSLP sin uppgift så här:

”NSPL ska bidra till att stärka Sveriges totalförsvar. Det görs dels genom att stärka regionernas strategiska och operativa förmåga inför och under höjd beredskap och krig, dels genom att utveckla samverkan mellan regionerna, med nationella myndigheter och andra aktörer. Genom att fungera som en länk mellan Sveriges 21 regioner, SKR, myndigheter och andra samhällsaktörer, bidrar NSPL till att möta beredskapens krav och skapa förutsättningar för en fungerande samhällsstruktur under kris och krig”. För mig verkar hela organisationen nationellt och regionalt lite rörig och Erik håller delvis med. Han jobbar ju på nationell nivå gentemot de aktörer som verkar nationellt, exempelvis Socialstyrelsen. medan den operativa ledningen arbetar mot regionnivån. Det verkar som att man behöver hålla ordning på var i organisationen man befinner sig och inte detaljpeta i någon annans uppdrag. NATO Jag frågar om Nato och om det är ett stort uppdrag att justera vår sjukvårds-

organisation för att passa Nato. Erik beskriver anpassningen till Nato som både svår, men till stor del uppstyrd. Många dokument och riktlinjer finns ju redan inom Nato. Men jobbet med att docka in dem i en nations egen organisation är en utmaning. Det handlar om detaljer även här. Man har kanske inte samma materiel eller ens språk. Detta måste justeras och klickas ihop. Erik menar att uppgifterna för sjukvårdsstaben har ökat men att personalresursen inte har hängt med och att man kommer att behöva skala upp. Efter Rysslands invasion av Ukraina har Natos fokus skiftat från mindre insatser till storskaliga militära operationer i Europa – så kallade LSCO (Large Scale Combat Operations). – Den militära sjukvården har tidigare räckt till, men nu måste civilsamhället engageras för att klara större insatser. Han påpekar att det inte är Försvarsmakten som gått med i Nato utan Sverige som nation. Han säger också att vi egentligen befinner oss i en slags förkrigstillstånd sedan Ryssland gick in i Ukraina. Som medlemmar i Nato går inte heller våra försvarsgränser där de tidigare gick. Nu är våra gränser samma som våra allierades i Nato. Vi kommer i ett krig inte att vara frontland, men vi kommer att behöva ta emot skadade och ge vård i vårt land. Sedan måste vi ha en infrastruktur så att vi kan transportera hem skadade till sina respektive länder. Att bygga den logistiken (typ rusta upp järnvägen) är en prioritet. Men Zettersten betonar att Sveriges civilsamhälle har en stark tradition av totalförsvar, något som Nato nu ser som en nyckelresurs. Ända sedan andra

Försvarsmedicincentrum i Göteborg jobbar med kurser och utbildningar och söker också personal från sjukvården. De fokuserar på vård i fält och vid masskadescenarion. Foto: Gustaf Rydelius/Försvarsmakten.

världskriget har vi ett engagemang, ett hemvärn och en allmän insikt om att skydda vårt land och våra värden, något som inte är självklart i alla andra Nato-länder. Inom Nato talar man om ”Whole of government approach" och ”Whole of society approach” och här ligger Sverige som land långt fram. Kommer vi att översvämmas av utländska övande Nato-soldater vid övning? Erik svarar att det inte är troligt att vi i civil sjukvård kommer att beröras av stora övningar. För det första har övningen egna medicinska personalresurser och om något riktigt allvarligt skulle hända så gäller 112 som för alla andra. Har Nato-soldater någon förtursrätt eller gäller särskilda bestämmelser? Erik betonar att det är precis som vanligt, som med vilken patient som helst. Soldat eller civil, vi agerar ju utifrån medicinsk prioritering. Nato kräver dock ett så kallat ”värdlandsstöd” för sina övningar och det innebär att det i landet finns en god hälso- och sjukvård i landet i händelse av skador. Nato har också tydliga etiska regler och det är Sveriges hälso- och sjukvårdslag som gäller både vid övning och i ett eventuellt krig. Vem vill skicka sin anhörig att öva i ett land där sjukvården är undermålig? Men någon mängd av patienter kommer det aldrig att röra sig om. Beroende på nationell tillhörighet blir ju pappersexercisen därefter, precis som för alla utländska patienter. Men hur ska vi förbereda oss som ortopeder? Eftersnack. Erik har ju inte den civila sjukvården på

sitt bord men samarbetar med Socialstyrelsen dagligen. Socialstyrelsen har ett stort uppdrag i att öka beredskapen i den civila vården och de har en bra plan, försäkrar han. Vad kommer privata artroskopister och framfotskirurger att göra vid ett skadepanorama vid masskadehändelser? – Det är en viktig beredskapsfråga, säger Zettersten, men det handlar numer om att bygga hållbara system, inte bara ha skickliga kirurger. Vi pratar om att pandemin var en väckarklocka för den svenska beredskapsmobiliseringen. Det behövs infrastruktur för att ta sig igenom en kris och förberedelserna går ner på detaljnivå. Vilka blodpåsar använder vi vid blodgivning? Kan man få tag i dem vid en konflikt? Behöver vi ha en reservplan? Under pandemin tog förkläden slut och skyddsutrustning saknades ibland. SAMMA KOMPETENSER BEHÖVS I FÖRSVARET SOM I DET CIVILA Så för sjukvårdspersonal som vill engagera sig finns stora möjligheter. Men försvaret behöver inte bara läkare. I korridoren där Erik sitter är hans kolleger veterinärer, tandläkare och psykologer. Det är bred kompetens som behövs i toppen. För ortopeder som vill engagera sig i Försvarsmakten finns det alltså möjligheter, med eller utan militär bakgrund. Försvarsmakten har helt enkelt platsannonsering. Försvarsmedicincentrum i Göteborg jobbar med kurser och utbildningar och söker också personal från sjukvården. Här fokuserar man på

vård i fält och vid masskadescenarion. Men regionerna och den civila vården efterfrågar samma kompetenser. – Vi fiskar kompetens i samma damm, men behöver öka på alla fronter, säger Erik. Men regionerna har ännu större uppdrag än att omskola artroskopister till traumakirurger – stora uppdrag som vi på golvet inte ser. Hur ska till exempel ett sjukhus kunna vara självförsörjande på vatten i händelse av leveransavbrott? FRAMTIDENS MEDICINSKA FÖRSVAR Vi har ett växande behov av samordning då närmare 70 myndigheter på nationell nivå (exempelvis MSB, Trafikverket och Energimyndigheten) behöver jobba ihop. NSPL i Uppsala är ett nav för att samordna regionerna och myndigheterna är uppdelade i sex sektioner. Alla dessa enheter behöver organiseras för snabba anpassningar. – Omvärlden ändras så fort, säger Zettersten, vi måste vara redo att samverka med andra enheter kring det som dyker upp.

Karin Bernhoff

Huvudredaktör Ortopediskt Magasin Ortopediskt Magasin 4/2025

TEMA: FÖRSVARSMAKTEN OCH ORTOPEDIN

NSPL och Emma Spak – en nyckelroll i svensk beredskap Med Nationell samverkan och planering (NSPL) – regionernas gemensamma funktion för samordning och planering inför och under höjd beredskap och krig, får regionerna en gemensam röst – och i spetsen för arbetet finns läkaren och chefen Emma Spak. Hennes erfarenheter från pandemin, SKR och länsstyrelsen gör henne till en nyckelperson i arbetet med att säkra sjukvårdens uthållighet, även under förhöjd beredskap och krig.

är Sverige rustar för en tid präglad av osäkerhet, hybridkrigföring och nya hotbilder blir frågan om vårdens förmåga att stå stark central. I centrum för denna utveckling står NSPL – en ny funktion om ska ge samtliga 21 regioner en gemensam röst och skapa förutsättningar för civilsjukvården att fungera även under förhöjd beredskap och krig. Sedan oktober leds NSPL av Emma Spak, läkare, disputerad inom fysiologi och med en bakgrund som sträcker sig från fackligt engagemang till nationell samordning på högsta nivå.

NSPL:S UPPDRAG OCH STRUKTUR NSPL:s kansli är placerat i Uppsala och består i dagsläget av Emma och ytterligare två medarbetare. Ambitionen är att växa till sex anställda. Regionerna ska bidra med ytterligare motsvarande tio heltider, som ska kunna arbeta inom ramen för NSPL, utöver deltagande i arbetsgrupper och genom befintliga nätverk. Uppdraget är tydligt: • •

EMMA SPAKS VÄG TILL NSPL Emma Spak är välkänd inom svensk sjukvård. Hon engagerade sig fackligt redan som AT-läkare och var ordförande i SYLF när hon påbörjade sin ST-utbildning inom allmänmedicin. Under sin tid som ST-läkare blev hon även aktiv i Göteborgs läkarförening. Hennes engagemang och förmåga att navigera komplexa frågor ledde senare till att hon rekryterades till Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), där hon blev sektionschef för hälso- och sjukvårdssektionen. Planen var att parallellt slutföra sina randningar för att erhålla specialistbevis, men pandemin satte stopp. I en tid då vården stod under enorm press var det inte möjligt att kräva tid för utbildning. Emma själv är noga med att påpeka att hon inte är färdig specialist – en detalj som understryker tyngden i de uppdrag hon haft och de utsatta positioner hon verkat i. De senaste tre åren har hon arbetat som länsråd vid länsstyrelsen i Värmland och varit kontaktlänsråd för samhällsbyggnads- och landsbygdsfrågor. Erfarenheter som gett henne erfarenhet av bredare samhällsfrågor inte minst inom totalförsvarsområdet – en kompetens som nu är ovärderlig i rollen som chef för NSPL. 10 Ortopediskt Magasin 4/2025

•

Skapa förutsättningar för samarbete mellan regionerna, som har olika utgångslägen och resurser. Vara samtalspart gentemot Socialstyrelsen, Försvarsmakten och andra nationella myndigheter och aktörer. Ge regionerna en gemensam röst i frågor om beredskap och krig.

Socialstyrelsen är sektorsmyndighet och ansvarar för Styrning genom statsstöd, föreskrifter och kunskapsunderlag. Från 1 januari 2026 kommer vissa förändringar i hälso- och sjukvårdslagen träda i kraft avseende sjukvård i kris och krig, samt förberedelser inför kris och krig. För att uppnå större samordning i regionernas implementering av de nya skrivningarna i HSL kommer regionerna genom NSPL att arbeta med delar av införandet, som inte ligger inom ramen för Socialstyrelsens vidare arbete. Man kan se att strukturen liknar organisationen för kunskapsstyrningen med en liten central enhet och en tung förankring i regionerna där det stora arbetet ska genomföras.

CIVILSJUKVÅRDEN OCH MILITÄRENS SAMVERKAN En särskild utmaning är att civilsjukvårdens regionala indelning inte överensstämmer med militärregionerna. Olika regioner har olika beredskapskrav. Kraven på totalförsvar kan skilja geografiskt men också demografiskt och behoven av planering kan se olika ut. Därför kan inte heller alla regioner ha exakt samma plan. Totalförsvaret befinner sig i förändring.

Emma Spak betonar att krig ser annorlunda ut idag än under 1980- och 90talet. Och kanske är det tur att vi inte bygger dagens beredskap på 80-talets uppfattningar om ett snabbt övergående masskadescenario. Hybridkrigföring, cyberattacker och Sveriges roll som transitland inom NATO ställer helt nya krav. Det handlar inte längre om det korta totala kriget, utan om långvariga krig där fjärrbekämpning och samhällsstörningar blir vardag. Källa: Gemensamma utgångspunkter för totalförsvaret 2025-2030 | MSB ”Sverige är inte i krig, men det råder inte heller fred”, sade statsminister Ulf Kristersson (M) i sitt tal vid Folk och försvar i Sälen 2025. Vi är med andra ord inte i öppen konflikt men vi är redan nu utsatta för främmande makts provokationer och försök att rubba våra samhällsstrukturer.

NSPLS FÖRSTA STEG NSPL är inte helt nytt utan verksamheten har funnits i projektform i två år. Nu har den dock formaliserats och man har tillsatt ett kansli och samtliga 21 regioner har efter beslut i regionfullmäktige tecknat samverkansavtal. Finansieringen kommer från regionerna gemensamt. NSPL:s verksamhet styrs av chefsgruppen som är sammansatt av sex regiondirektörer och sex hälsooch sjukvårdsdirektörer, en vardera från de sex samverkansregionerna som fungerar som beslutande organ. Chefsgruppen styr NSPL:s verksamhet men chefsgruppen beslutar inte för de 21 regionerna i sak, alla beslutsrätt ligger kvar hos regionerna. Sedan starten i oktober har NSPL fortsatt projektets arbete genom att bygga nätverk och strukturer. En GAP-analys genomförs och kansliet har arbetat vidare med frågor som rör personallån. Emma Spak ser NSPL som en långsiktig aktör i totalförsvaret. Fokus ligger initialt på hälso- och sjukvården och i

Emma Spak har på kort tid blivit en central aktör i svensk beredskap. Hennes bakgrund inom fackligt arbete, SKR och länsstyrelsen har gett henne en unik kombination av organisationsförmåga och samverkan liksom en djup förståelse för sjukvårdens utmaningar.

det uppdraget ligger också att se till de förmågor som skapar förutsättningar för sjukvården, som till exempel robusta sjukvårdsfastigheter och energiförsörjning. ÖVNINGAR PÅGÅR Arbetet inom ramen för NSPL kräver ett helhetsperspektiv, något Emma är van vid och välkomnar. En utmaning i arbetet med återuppbyggnaden med totalförsvaret kan vara att få med alla på tåget, trots att inte alla kan få ta del av all information. Delar av planerna är öppna och del av avskräckningen, annan information hanteras bara av de den berör. – Man måste lita på att alla delar i totalförsvaret sköter sitt uppdrag och lyfta problem och frågor till den instans som berörs. Som person med stort kontrollbehov kan det vara utmanande, säger Emma lite skämtsamt. Jag undrar över detta övande som alla säger att vi ska ägna oss åt. Jag har inte sett så mycket av att vi övat på att till exempel inte ha tillgång på rent vatten. – Det är mycket möjligt att det redan övats men just du var inte del av den övningen, säger Emma. Precis. Det verkar hända väldigt mycket som inte alltid syns och som heller inte ska synas.

LÄRDOMAR FRÅN PANDEMIN OCH UKRAINA Covid-19 blev en ofrivillig men ovärderlig övning i krishantering. Den visade hur vården kan mobiliseras. Men under

pandemin befann vi oss mitt i krisen. Jag undrar hur man motiverar sig att öva och torrsimma för ett scenario som vi bara kan gissa. Emma påpekar att vi i vården har massor av övningstillfällen hela tiden. Sjukvården befinner sig alltid i skarpt läge. Alla som jobbar i en verksamhet som bedriver 24/7verksamhet är ju redan i akutläge. Emma menar att småkriser bör ses som övningar – varje incident genererar lärdomar för framtiden. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har dessutom identifierat sju scenarion för hur ett modernt krig kan se ut och utifrån dessa kan vi planera. Se Gemensamma utgångspunkter för totalförsvaret 2025-2030 | MSB Ukraina är ett annat exempel som vi kan lära ifrån. All infrastruktur i Ukraina är inte utslagen hela tiden; el och internet återställs snabbt, bilar repareras och vardagen fortsätter trots kriget. För Sverige innebär detta att totalförsvaret måste planera för robusta system för vattenförsörjning, livsmedel och samhällsservice. Att dagis, skolor och omsorg fungerar även under krig är avgörande för försvarsviljan. Emma klargör att om vi ska ha personal som går till jobbet så behöver samhällsfunktionerna fungera även i krigstid. Vilken sjuksköterska går till sitt pass på akuten om inte barnomsorgen fungerar?

akuta operationer utan lika viktigt är det att vården fungerar som vanligt med rehabilitering, utredningar och behandling även av vanliga sjukdomar. Sjukvården idag är särskilt sårbar eftersom den kräver avancerad utrustning och tekniker som behöver resurskrävande teknologi för att fungera, men i en tid av långvarig konflikt så måste allt fungera så vanligt som möjligt. Erfarenheterna från pandemin visar att planerade operationer kan skjutas upp under en kortare tid, men i ett krigsläge måste även denna kapacitet kunna upprätthållas för att bevara försvarsviljan och samhällskontraktet.

BRA PLAN Emma Spak har i skrivande stund jobbat sex veckor på sitt nya jobb. Beredskapsuppdraget är verkligen brett och utmanande. Att samordna 21 regioner verkar dock inte avskräcka henne, det har hon gjort förr och nätverk och kontakter har hon redan. Det känns lite tryggare att veta att det finns en plan för sjukvården i händelse av kris och krig och att hon håller i spakarna. Jag sover lite lugnare nu.

BETYDELSE FÖR ORTOPEDIN För ortopedin, liksom för andra specialiteter, innebär NSPL:s arbete att vården måste kunna leverera även under kris. Det handlar inte bara om att säkerställa

Karin Bernhoff

Huvudredaktör Ortopediskt Magasin Ortopediskt Magasin 4/2025

TEMA: FÖRSVARSMAKTEN OCH ORTOPEDIN

Ortopeder i Hemvärnet – en växande del av framtidens försvarssjukvård

Rickard Ånell har en bakgrund som företagsläkare, reservofficer i flygvapnet och medicinskt ansvarig för globala fältsjukhus. Med rötterna i Östergötland och ett liv i Försvarsmaktens olika grenar – både på heltid och deltid – är han idag en central figur i utvecklingen av svensk försvarssjukvård. I rollen som global medicinsk rådgivare bygger han militärsjukhus världen över och leder utbildningen av tusen nya sjukvårdare inom Hemvärnet.

raditionella fältsjukhus har länge varit en symbol för militär sjukvård, men enligt Ånell är deras tid förbi. I dagens krigföring, där drönare och fjärrstyrda attacker är vardag, blir stora sjukhus mål för bombningar. Istället tänker man nytt: små, flyttbara enheter med kirurgisk kapacitet – så kallade Role 1-2-enheter – som kan placeras i exempelvis ett parkeringshus eller bredvid en vårdcentral. Dessa innehåller en liten intensivvårdsavdelning och operationssal, och kan snabbt sättas upp och tas ned. Ånell har fältsjukhus och tandläkarmoduler "på hyllan", redo att flygas till vilken plats som helst. Men han poängterar att det är civilsamhället som står för personalen. Försvarsmakten tillhandahåller däremot materialet i många delar av världen. Trots att många förknippar militär sjukvård med trauma och krigsskador, visar erfarenheter från Ukraina att endast cirka 35 procent av den totala belastningen på sjukvårdskedjan är direkt krigsrelaterade. Resten är så kallade Disease Non Battle Injuries (DNBI) – som liknar vårdcentralsproblem: knän, axlar, ryggar och överbelastningsskador. Här spelar ortopeder en avgörande roll. – Vi som är kirurgiskt orienterade går ju igång på trauma, men det är en mycket liten del av krigsberedskapen, säger Ånell. Han lyfter också att ortopeder ofta gillar att jobba som, och har erfarenhet av, att vara lagläkare inom idrott med förståelse för träning och hållbar fysisk kapacitet. Jobbet med att förebygga skador och bygga hållbara förband påminner mycket om lagläkaruppdraget. Jag som är uppväxt på 70-talet har ju en bild av Hemvärnet som rätt mossig. Lite äldre män som vill leka krig, men som inte platsade i försvaret på riktigt som nu övar lite i skogen för att komma ifrån frun.

12 Ortopediskt Magasin 4/2025

I tjänsten som militär flygläkare hos SAAB ingår flygtjänst upp till 9G i Gripen.

8 SNABBA FRÅGOR TILL ÅNELL Tror du att Corona-pandemin har stärkt vår beredskapsförmåga? Och hur i så fall? – Jag tror den öppnat ögonen på oss att ”just in time” inte fungerar och allierade kan bli konkurrenter om livsviktig trustning. Vi har insett vikten av beredskapslager av livsviktiga läkemedel och förbrukningsmateriel. Behövs det ännu fler personer i Hemvärnet? Det behövs generellt fler anställda inom alla delar av totalförsvaret. Kan man jobba deltid om man är intresserad? Absolut inom de flesta delar är det deltid eller T-anställningar (tidvis tjänstgörande). Vi har ont om tid i den civila sjukvården idag, hur ska vi få tid att öva? Kan vi öva ihop med Hemvärnet? Det är en prioriteringsfråga och den kraftigt ökade dokumentationen för samtlig sjukvårdspersonal är i många avseenden kontraproduktiv även om kvalitet och utveckling är viktigt. Man kan undra om det är rimligt att så mycket legitimerad personal ska vara borta från den faktiska vården och engagerad i t.ex. utveckling samt digitalisering. Många söker sig idag till Försvarsmakten för att få bättre arbetsvillkor och ”worklife balance” än i regionerna. I Försvarsmakten är det obligatoriskt med utbildning och övning för att upprätthålla din kompetens. I regionerna kan det se annorlunda ut när du är färdig med din specialisering. Om man som ortoped vill göra nytta ska man då gå sjukvårdarutbildningen eller finns det andra vägar in? Man bör söka en traumatropp eller en tjänst inom Försvarsmedicin där man kan få sin militära grundutbildning eller bygga vidare på den bas man har. Vad är roligt och stimulerande med Hemvärnet? Möjligheten att arbeta i en utvecklande miljö med riktiga uppgifter, bra utrustning och tydliga uppdrag. Kan man ha praktisk nytta av sitt hemvärnsengagemang även i sin kliniska vardag? Att få en större förståelse för totalförsvaret gynnar alla samt hela samhället. Hemvärnet och Försvarsutbildarna har rikligt med utbildningar inom de flesta områden som CBRN, TCCC och ledarskap. Saknar du att operera? (En fråga som alla kolleger får som inte precis just nu är på en operationssal). Nej, det gör jag inte trots att jag trodde att traumakirurgi skulle vara min karriär. Jag har dagarna fulla av intressanta uppgifter, drivna arbetskamrater och jag känner att mitt arbete spelar roll för hela Sverige.

Rickard Ånell, MedDr och specialist i ortopedi tilldelades "Arnold Tuttle Award" som huvuvdförfattare till " Evolution and preservation of venous gas emboli at alternating high and moderate altitude exposures", publicerad i AMPH.

Rickard skrattar och håller med om att på 80- och 90-talet var det kanske en bild och föreställning som man hade av Hemvärnet. Man kunde få kommentarer som: ”Va? Håller ni på med det där fortfarande?” Man kan konstatera att belackarna har tystnat och idag består Hemvärnet av tiotusentals soldater och anställda. Det är Försvarsmaktens största enhet och bär en enorm del av vår försvarskapacitet. Armén har de värnpliktiga och de som ingår i krigförande förband. Men Hemvärnet ser till att de kan verka där de ska kriga. Man tar också in de som kanske inte riktigt klarar sin mönstring men som ändå har bra egenskaper. Man kan till exempel stå på blodtrycksmediciner eller ha vissa begränsningar och ändå tjänstgöra i Hemvärnet. Har man en utbildning eller kunskap som passar så kan man komma i fråga för tjänst. Dock behöver man som med alla andra tjänster inom försvaret genomgå säkerhetskontroller och tester. Hemvärnet drunknade i tjänsteansökningar efter Rysslands invasion av Ukraina. Under ledning av generalmajor Laura Swaan Wrede har Hemvärnet blivit en drivande kraft i mobiliseringen av totalförsvaret. Bland annat har en digital sjukvårdsutbildning lanserats. Sjukvårdarna genomgår först en digital förberedelsekurs. Därefter följer nio dagars praktisk träning, sedan en digital uppföljning. Utbildningen är kort och inriktad på praktiskt omhändertagande. Målet är att sjukvårdare ska kunna agera direkt på skadeplatsen – i max 30 minuter – innan de lämnar fältet. Karolinska Institutet och Katastrofmedicinskt Centrum LiU forskar på resultaten. Den korta utbildningstiden och den växelvisa tjänstgöringen ställer höga krav på samverkan med det civila samhället. Det gör Hemvärnet annorlunda jämfört med övriga stridskrafter och deras fast anställda personal. Ånell betonar vikten av träning, framför utbildning: – Efter år av utlandstjänst har utbild-

ningskrav och akademisering tagit allt större plats. Det har lett till att vi nästan utbildar sönder oss. Alla måste vara godkända varje år, på samma utbildningar, med samma checklistor. Det kan ibland kännas som om man nästan måste vara läkare för att sätta på ett plåster, säger han. Tillgången på legitimerad personal är mycket begränsad idag och sannolikt mycket värre i kris och krig. Allt kräver idag formell kompetens på papper, men man ska öva mycket mer precis som ÖB och Försvarsmaktsförvaltaren säger, samt sprida kunskap och möjligheterna att agera till andra personalkategorier. – Vi ska helst öva tills det inte går bra, så vi kan tänja på gränserna och bli bättre – först då lär vi oss och utvecklas. Akutrummen bör bli träningsarenor där samarbete och flexibilitet står i centrum. Kvalitet kommer inte automatiskt med ett nytt PM, men med rätt övning kan vi bli så mycket bättre, säger han. En stor utmaning är samordningen mellan Försvarsmakten, räddningstjänst, polis, regioner och kommuner. 19 av 21 regioner använder samma digitala systemleverantör, men systemen har inte samma tillgänglighet för t. ex. ambulanspersonal och deras tillgång till t. ex. kommunala journaler. Det finns en föreställning om att 15 fältsjukhus ska "komma från ovan" om det blir krig, men Ånell menar att det krävs mer realistisk planering och frekvent samövning inom totalförsvarets samtliga delar. Hemvärnet, med sina frivilligorganisationer och breda rekryteringsbas, står redo att ta ansvar – men det kräver att hela totalförsvaret tänker nytt.

Karin Bernhoff

Huvudredaktör Ortopediskt Magasin Ortopediskt Magasin 4/2025

TEMA: FÖRSVARSMAKTEN OCH ORTOPEDIN

Från plan till förmåga – ortopedins betydelse för svensk beredskap Svensk sjukvård står inför en ny verklighet: Vi behöver bygga upp vår beredskap för kris och krig. Ortopedin har en nyckelroll – både i masskadehantering och i att skapa robusta flöden som håller även i kris. Martin Kempka, beredskapsöverläkare i Region Värmland, beskriver hur plan blir till förmåga när kliniken själv tar ägarskap.

ag heter Martin Kempka och arbetar som beredskapsöverläkare i Region Värmland. Jag är ortoped i grunden, men mitt nuvarande uppdrag handlar om att stärka sjukvårdens förmåga att hantera kris, katastrof och krig. Under mitt arbete med att ta fram den lokala masskadeplanen för Centralsjukhuset i Karlstad har jag insett att beredskap inte byggs i dokument – den byggs i korridorerna, operationssalarna och förråden. Det är där vår verkliga förmåga finns, inte i pärmar eller planer. FRÅN PLAN TILL FÖRMÅGA – KLINIKEN ÄGER BEREDSKAPEN Beredskap kan inte vara något separat från sjukvårdens vardag. Den är en naturlig förlängning av vårt dagliga arbete. Om vi inte klarar vardagen, klarar vi inte heller krisen. Det handlar inte om att skapa nya system, utan om att förstärka det vi redan gör – diagnostik, triage, kirurgi, logistik och ledning. Vår beredskap avgörs inte av hur många planer vi skriver, utan av hur väl vi kan omsätta dem i handling. För att lyckas krävs att klinikerna själva äger frågan. När verksamheten deltar i planering, övning och uppföljning uppstår både förståelse och förmåga. I Värmland har vi till exempel etablerat så kallade beredskapsresurser inom traumakedjan – nyckelpersoner som fungerar som länkar mellan beredskapsarbetet och klinikens vardag. Det har varit ett viktigt steg mot att göra beredskap till en levande del av sjukvården. 14 Ortopediskt Magasin 4/2025

Beredskap är ingen av–på-knapp – det är samma system där vi skruvar upp volymen från vardag till krig.

ORTOPEDINS ROLL I MASSKADEHANTERING Vid en storskalig händelse kommer majoriteten av skadorna att vara ortopediska – frakturer, krosskador och mjukdelsskador. Ortopedin utgör en central del i svensk katastrof- och krigssjukvård. Vår förmåga att stabilisera, prioritera och operera avgör hur många som överlever och med vilken funktion. Det ställer krav på både teknik, ledarskap och flexibilitet. I övningar i Region Värmland har vi använt simulerade patienter baserade på data från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). På så sätt kan vi öva hela kedjan – från skadeplats till operation – med realistiska patientfall och samtidigt beräkna vår faktiska kapacitet.

Denna typ av träning gör det möjligt att identifiera svagheter i flöden, logistik och bemanning långt innan krisen inträffar. VARDAGENS HINDER – OCH VÄGEN TILL ROBUSTHET De problem som begränsar vår förmåga i vardagen – platsbrist, personalbrist och brist på utrustning – är exakt de samma som kommer att utmana oss i en kris. Vi behöver alltså inte uppfinna en ny vårdorganisation, utan bygga en vardag som tål påfrestningar. När flöden, ansvar och kommunikation fungerar under normala förhållanden kan de även skalas upp vid en krissituation. Jag brukar säga att beredskap inte är en knapp man trycker på eller av, utan

en volymknapp man skruvar upp. Vid en större olycka skruvar vi upp till tre, vid en masskadehändelse till sju och vid krig till elva – men principerna är desamma. Det är samma vårdpersonal, samma system, samma patienter – bara fler och under större tryck. TRE VÄGAR MOT VERKLIG BEREDSKAP 1. Träna – inte bara planera. Övning ska vara en naturlig del av vår vardag. Två procent av arbetstiden, sju dagar per år, för all personal. Det räcker för att skapa en mätbar ökning av beredskapsförmågan. 2. Gemensamma principer. Alla nivåer i vården – från vårdcentral till universitetssjukhus – behöver dela samma språk för triage, prioritering och ledning. Det gör att systemet håller ihop när trycket ökar.

FRÅN LUFTSLOTT TILL FÖRTROENDE Planer utan förankring skapar inte trygghet. De riskerar i stället att underminera förtroendet för beredskapsarbetet. Men när kliniken äger frågan och beredskapen byggs in i vardagen – då växer både förmågan och tilliten. Beredskap handlar i slutändan om människor: om tillit till kollegor, system och beslut. Ortopedin har en unik position. Vi är tränade i att hantera det oväntade, skapa struktur i kaos och fatta beslut när tiden är knapp. Det är därför jag menar att ortopeder har en självklar roll i beredskapens frontlinje – för där precision möter improvisation, där finns förmågan.

3. Bygg för dubbel nytta. Varje investering i beredskap ska samtidigt stärka vardagen: fler flexibla vårdplatser, effektivare logistik, robust IT och kompetensutveckling som ger värde varje dag.

VART VÄNDER JAG MIG OM JAG VILL JOBBA MER MED BEREDSKAP? Är du nyfiken på beredskap på din egen klinik eller i din region? Börja med att ta kontakt med: • •

Regionens beredskapssamordnare eller motsvarande funktion Beredskapsläkare/katastrofmedicinskt ansvarig, om en sådan finns

De kan hjälpa dig att hitta rätt forum, utbildningar och pågående arbete där just din kompetens behövs.

Martin Kempka

Beredskapsöverläkare Specialist ortopedi, Civilingenjör Region Värmland

Kostnadsfria möten i SLS hus! Visste du att som medlem i Svensk Ortopedisk Förening är du även föreningsanknuten medlem i Svenska Läkaresällskapet? Genom ditt medlemskap har du förmånen att kostnadsfritt* låna medlemsrum för arbetsmöten i vårt vackra hus mitt i Stockholm city. (*Gäller endast angivna medlemsrum under kansliets öppettider.)

Läs mer www.sls.se/prislista Konferens_sof.indd 1

2024-09-02 16:11:11

Ortopediskt Magasin 4/2025

TEMA: FÖRSVARSMAKTEN OCH ORTOPEDIN

Hon ritar kartan för Sveriges framtida fältsjukvård Ortopeden och reservofficeren Anna Magnusson om sitt dubbla kall – och hur hon är med och formar Försvarsmaktens framtida sjukvårdsförband.

nna Magnusson arbetar till vardags som ortoped i Skövde och deltid som utvecklingsläkare vid utvecklingsavdelningen på Logistikskolan i Skövde. Hennes upplägg är ovanligt. De flesta reservofficerare gör några veckor i fält varje år, men Anna arbetar på ett helt annat sätt. I stället deltar hon i arbetet med att ta fram riktlinjer för, och bygga upp, Försvarsmaktens framtida fältsjukvård. – Jag tycker lika mycket om båda jobben, jag vill inte välja mellan dem. Båda är så oerhört intressanta, säger hon. FRÅN YRKESOFFICER TILL ORTOPED Anna började sin karriär som yrkesofficer inom sjukvårds- och logistikförbanden – de som ser till att mat, ammunition, drivmedel och sjukvård når ut i fält. 2005 började hon läsa till läkare och tog examen 2012. – Jag hade redan jobbat med sjukvårdsenheter i Försvarsmakten innan jag började läsa, så steget tillbaka kändes naturligt. Jag visste hur organisationen fungerade. I dag arbetar hon deltid som ortoped i Västra Götalandsregionen och deltid inom Försvarsmakten, där hon tillhör utvecklingssektionen vid Logistikskolan (FMLOG). – Vi är inte så många läkare som jobbar kontinuerligt inom FM. Jag är en del av utvecklingssektionen där vi tar fram framtidens sjukvårdsförband. Just nu arbetar vi med en kirurgisk enhet som ska kunna verka ett par mil från frontlinjen – med allt från IVA till operationssal. 16 Ortopediskt Magasin 4/2025

Arbetet handlar om att designa hur hela vårdkedjan ska fungera i en miljö utan rinnande vatten, värme och begränsad tillgång till el. – Vi måste bygga något som fungerar i trettio graders kyla, mitt i fält. Vi ritar upp hur tält och containrar ska se ut, beslutar vilka instrument som ska finnas på operationsgallren till DCO och DSC ingreppen och vilka läkemedel som vi ska ha, vilka lampor som fungerar, hur utrustningen ska packas. Det handlar om att förstå båda världarna – den kliniska och den militära. NATO OCH NYA SAMARBETEN Sedan Sveriges inträde i NATO har samarbetet med de nordiska grannarna och Försvarets materielverk (FMV) intensifierats. – Vi jobbar tajt med Norge, Danmark, Finland och FMV. Vi skriver krav på hur en operationslampa ska fungera, hur stora autoklaver som behövs, hur snabbt en enhet ska kunna upprättas och brytas. Målet är sex timmar upp och sex timmar ner. Det är verkligen intressant, säger hon.

Anna Magnusson.

har en chef som ser värdet i att vi får utbildning och erfarenheter vi kan ta tillbaka till den civila vården.

Försvarsmedicinen är just nu i en uppbyggnadsfas efter många år av neddragningar.

Genom Försvarsmakten har Anna Magnusson erhållit flera specialkompetenser – bland annat i stabstjänst, masskador och kemiskt-biologiskt försvar.

– Under lång tid såg man inget direkt hot mot Sverige. Nu har situationen förändrats, och behovet av läkare – särskilt ortopeder – är stort. Skadepanoramat i moderna konflikter är fortfarande till 60–70 procent extremitetsskador.

– Det är utbildningar jag har direkt nytta av i mitt civila arbete. Jag fick frågan om att gå in som klinikens beredskapsansvarig och tackade ja. Det är samma typ av frågor och samma beredskapstänk.

EN FOT I VARJE VÄRLD

Men skillnaden mellan sjukhusets trygga miljö och verkligheten i fält är stor.

Att kombinera den civila vården med militärt engagemang kräver planering – och förstående chefer. – Vi är fyra–fem läkare på min klinik som tjänstgör i Försvarsmakten. Man kan säga att en av oss är borta på heltid varje år. Det fungerar tack vare att vi

– Vi är bortskämda på sjukhuset. I fält finns inga perfekta narkosmaskiner, inget rinnande vatten, inga digitala journalsystem. Vi arbetar fortfarande med papper och penna. Det låter gammaldags – men våra sambandssystem kan störas ut och då gäller det att

Bilden visar en Förbandsplats i Försvarsmakten. Foto: Claes Dahl och Martin Zander.

ANNAS VÄG – FRÅN VÄRNPLIKT TILL MILITÄRLÄKARE •

Fick tidigt intresset för Försvarsmakten genom sin tränare, som arbetade på fältsjukhus.

•

Gjorde lumpen vid T3 i Sollefteå, med ansvar för ammunitionstransporter.

•

Fortsatte som yrkesofficer inom sjukvårds- och logistikförband – de som förser förbanden med mat, ammunition, drivmedel och vård.

•

Började läkarprogrammet 2005 och utbildade sig samtidigt till reservofficer.

•

Tog läkarexamen 2012 och började arbeta civilt som ortoped.

•

Återvände som tidvis tjänstgörande läkare, knuten till utvecklingssektionen vid Logistikskolan (FMLOG).

•

Arbetar med att utveckla framtidens fältsjukvård och kirurgiska enheter.

•

Tjänstgjorde som stabsläkare i Mali 2019 och som chef för en sjukvårdspluton i Kosovo 2001

•

Kapten inom Försvarsmaktens sjukvårdsförband i Skövde.

•

Idag: Kombinerar civilt ortopedarbete med militär tjänstgöring.

kunna jobba även när det inte finns några digitala hjälpmedel. Just den erfarenheten ser hon som viktig framåt, även för civila sjukhus. – Om ett sjukhus förlorar el eller IT-stöd måste vi ändå kunna upprätthålla vården. Den kunskapen kan vi föra tillbaka till det civila.

organisationen är fortfarande under utveckling. – Det är många som hör av sig och vill bidra, men Försvarsmakten hinner inte alltid bygga upp strukturerna i samma takt. Jag säger till alla: ge inte upp – om du får nej nu, återkom – det satsas verkligen på fler tjänster och att förbättra ekonomi, lön och avtal.

ETT UPPDRAG MED MENING För Anna handlar engagemanget i grunden om samhällsansvar. – Man gör det här för att man vill göra rätt för landet. För att hjälpa de soldater som försvarar Sverige och vår demokrati. Hon hoppas att fler läkare vågar söka sig till Försvarsmakten, även de utan militär bakgrund. – Man måste kunna stå och gå och föra sig i fältmiljö, men det finns utbildning för allt. Det handlar inte om att vara elitsoldat – det handlar om att kunna försvara sig själv och sin patient, säger hon. Framtiden för svensk försvarsmedicin ser ljus ut och för egen del vill Anna fortsätta precis som nu: – Jag tycker verkligen om båda mina yrken. Det är en lyx att få arbeta som ortoped och samtidigt bidra till Sveriges försvar. Det är två världar – men båda handlar om att rädda liv. Att intresset ökar märks redan, men

Linda Linnskog Rudh

Redaktionschef Ortopediskt Magasin

Ortopediskt Magasin 4/2025

TEMA: FÖRSVARSMAKTEN OCH ORTOPEDIN

För Daniel Brandin har militär tjänstgöring aldrig varit ett sidospår. Det har varit en naturlig del av hans yrkesliv, parallellt med arbetet som ortoped. Övningar, uppdrag och två insatser i Mali har format ett medicinskt ledarskap som han i dag har stor nytta av, också i civila vården.

Beroende på olika år, övningar och behov kan Daniel Brandin vara engagerad för Försvarsmaktens räkning fyra till åtta veckor per år. Här vid en av de övningarna.

Ett yrkesliv– två roller

ill vardags arbetar Daniel Brandin som överläkare på ortopeden i Skövde, men när övningar eller militära uppdrag kallar kliver in i rollen som militär läkare. Beroende på olika år, övningar och behov kan han vara borta fyra till åtta veckor.

Sedan dess har han rört sig fram och tillbaka mellan sina roller – ibland mer, ibland mindre, beroende på uppdrag, familjesituation och Försvarsmaktens behov.

– Det är en annan miljö och andra arbetssätt, men jag har alltid tyckt att det varit givande, säger han.

När Daniel beskriver vilken nytta han har haft av sina militära erfarenheter är det inte kirurgin i sig han lyfter. Det är arbetsmetodiken.

FRÅN INFANTERIETS ELDLEDNING TILL FÖRSVARSMEDICIN Daniels väg in i försvarsmedicinen började redan i värnplikten, då han utbildades till eldledare inom artilleriet. Det som började som en traditionell militär roll väckte ett större intresse för medicin, ledning och samarbete i utsatta miljöer. När han senare påbörjade läkarstudierna kom nästa steg naturligt: – Jag utbildade mig till reservofficer, men när jag blev legitimerad läkare 2001, bytte jag över till medicinalkåren. Jag blev placerad som läkare istället som för eldledare. 18 Ortopediskt Magasin 4/2025

ARBETSMETODIK SOM ÄR VÄRD ATT TA EFTER

– Medicinen är ganska lik. Det som skiljer sig – och som jag tagit med mig – är teamarbetet. Hur man jobbar ihop, hur man tränar, hur man förbereder sig. Militära övningar präglas av tydlighet, rollfördelning och kommunikation. – Vi är till exempel inte lika bra på att dubbelkolla varandra i civila vården. I Försvarsmakten kallas det ‘closed loop’: man säger vad man gör och får det bekräftat. ‘Controlling is caring‘ är en devis som gäller inom Försvaret, och borde gälla mer inom den civila sjukvården enligt min mening, säger han.

Hierarkin fungerar också annorlunda än många föreställer sig. Formella grader finns – men i fält är det samarbetet som styr. – En sjukvårdare, utan mer utbildning än grundutbildningen, kan ifrågasätta mig. Det är nödvändigt. Vi är ju soldater som sover i samma tält. Det är en dynamik som skiljer sig från sjukhusets. ATT BALANSERA YRKE, UPPDRAG OCH FAMILJELIV Det praktiska livet mellan två världar är ibland krävande. – Jag vet ibland att en av mina patienter i mitt vanliga jobb kommer att behöva en operation om tre veckor – men då är jag borta. Det är det som är svårast. Samtidigt upplever han ett stort stöd i organisationen: – Mina chefer och kollegor förstår. De tänker på större perspektivet – att vi behöver ett fungerande försvar.

Stiftelsen

DANIEL BRANDINS KARRIÄRSSTEG •

Värnplikt: Eldledare, Infanteriet.

•

Reservofficersutbildning.

•

Placerad och tjänstgjorde vid övningar som eldledare.

•

Legitimerad läkare 2001.

•

Förbandsplatsläkare samt stabsläkare vid pansarbataljon.

•

Två internationella insatser i Mali.

•

Nu: kliniskt verksam ortoped civilt + återkommande militär tjänst (4–8 veckor/år) som ortoped i ett mobilt operationslag.

skobranschens utvecklingsfond

Ledigförklarar forskningsanslag för: Vetenskaplig forskning angående skodons och annan skobeklädnads betydelse för folkhälsan, framförallt i fråga om påfrestningar på fötter, knän, ryggar och nackar. Den avkastning av stiftelsens medel som är disponibel för ansökan uppgår för år 2026 till ca 1 000 0000 kr.

VAD HÄNDER FRAMÅT? Daniel fyller snart 55 och har ibland funderat på att trappa ner sitt militära engagemang.

Ansökningsblanketter och ytterligare information fås genom Olle Nilsson: olof.nilsson@akademiska.se

– Jag har sagt att jag ska sluta, men när, är det svårt att svara på. Jag tycker fortfarande att det är roligt. Om han fortsätter ser han framför sig ett uppdrag som mer handlar om planering, ledning och logistik än om fältarbete. Men oavsett riktning har kombinationen av roller format honom. – Det är väldigt givande. Man får en annan dimension i sitt yrke.

Ansökan i 5 exemplar ska senast den 15 mars 2026 vara stiftelsen tillhanda på adress:

Linda Linnskog Rudh

Redaktionschef Ortopediskt Magasin

Olle Nilsson Inst för kirurgiska vetenskaper Enheten för ortopedi Akademiska sjukhuset 751 85 UPPSALA

Confidence to go the extra mile. Letar du efter en lätt, hydraulisk fot som ger dig självförtroende och kontroll? Motion Foot SLX anpassar sig till varje fas i steget, från hälisättning till frånskjut, vilket resulterar i en fot som avlastar stumpen och anpassar sig till ojämn terräng.

Ortopediskt Magasin 4/2025

TEMA: FÖRSVARSMAKTEN OCH ORTOPEDIN

Skadepanoramat i Försvarsmakten: "Varje förband är sin egen olyckliga familj" Att sammanfatta skadepanoramat bland de värnpliktiga i Försvarsmakten (FM) är svårt. Man kan likna det vid det berömda Tolstoj-citatet: ”Den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt”; det vill säga olika förband har egna mönster gällande skador. FM brukar utifrån bakas ihop till en enda stor enhet, men ska det finnas någon rättvisa måste alla de olyckliga familjerna betraktas som egna enheter. Jag får gå efter hur min vardag ser ut med lite input från kollegor ute i landet.

örsvarsmakten har strategier för att bygga upp den fysiska förmågan hos värnpliktiga och förebygga skador under värnplikten. Strategin grundar sig på att öka den dagliga belastningen successivt (inte all utrustning och packning på en gång), att stegra intensiteten och volymen på marscher över tid samt att fysisk träning ska anpassas till vad som behöver tränas och inte på vad som är kul att träna. Fokus ligger på kontrollerad och generell styrka samt kondition. Många förband jobbar också med att skicka ut träningsrutiner till de värnpliktiga innan inryck, så de kommer igång med passande träning långt innan inryck (oklart hur mycket de följs hemma under ”sista sommaren i frihet”, dock). Befälen är utbildade på belastning från sina officersutbildningar men får även utökade utbildningar som stöd från försvarshälsorna i hur de ska tänka vid belastningsförändringar. Problemet blir när alla de goda planerna och intentionerna ska blandas med ett högt tempo gällande utbildningskrav, stora kullar med spridd fysisk förmåga samt brist på instruktörer och erfarna befäl. Då finns det risk för snabb belastningsstegring på kanske icke optimalt tränade värnpliktiga med för lite återhämtning och ett högt stresspåslag. Då kommer vävnadsskadan och smärtan – och de söker hjälp hos oss. Det är Plikt- och prövningsverket som gör uttagningarna till FM och bedömer vilka mönstrande som ska tas ut till vilken typ av utbildning. Oavsett utbildning ska alla värnpliktiga genomföra en grundläggande militär utbildning (GMU), för att lära sig grundläggande soldatfärdigheter. Denna utbildning är lika för alla, oavsett befattning. Bredden på typen av befattningar inom FM gör att det kommer in en lika stor bredd av värnpliktiga. Vissa ska i huvudsak sitta framför en dator och vissa ska vara ute i skogen och bära runt på tunga vapen och mycket packning. Det ger stor spridning på grundfysiken; vissa är väldigt vältränade och vissa har en aktivitetsnivå som legat på knappt mer än nödvändig. Därmed finns det en stor bredd på hur mycket fysisk och psykisk belastning de olika värnpliktiga kan hantera. Som en av mina kollegor från ett annat förband säger: ”Det är inte lätt att uttala oss om hur grundfysiken är i sin helhet eftersom vi bara träffar de individer som uppsöker oss på grund av smärta, skada eller känning.” 20 Ortopediskt Magasin 4/2025

Vid samverkan med kollegor i landet ser den stora bilden ändå relativt lika ut gällande vanliga skador: • • •

• • •

•

De vanligaste skadetyperna är överbelastningsskador i fötter, knän och underben. Andra vanliga lokalisationer för belastningsproblematik är höft, ländrygg och axlar – olika för olika befattningar. Gällande traumatiska skador är fotledsdistortioner vanligast, men även axelskador förekommer, exempelvis efter fall. Traumatiska frakturer är tacksamt nog ovanliga, men förekommer. Utifrån vävnadsmekanismer är det vanligt med senproblematik i nedre extremitet (akilles-, patellar-, tibialis posterior- och tibialis anterior-tendinopatier). Även generella ledirritationer i fötter och knän är relativt vanliga, ofta beroende på nedsatt muskulär avlastning, exempelvis retropatellära besvär. Det finns tyvärr inga samlade siffror på hur många stressfrakturer (bone stress injuries) våra värnpliktiga drabbas av. Vissa förband har i princip inga alls, medan andra har klart fler. Hos oss på Uppsala garnison har vi vissa år inte en enda stressfraktur, och vissa år en till två begynnande som ofta hinner vändas snabbt. De flesta skador som värnpliktiga drabbas av upptäcks snabbt då de har rätt till fri sjukvård och väntetider sällan överstiger ett par dagar. Det gör att många skador som inte skulle söka vård civilt, på grund av ett snabbt naturalförlopp, ändå dyker upp hos oss och blir en pinne i statistiken.

Men varför är det så här? Borde inte ungdomarna vara pigga, friska och skadefria? Borde kanske – men är de det? Nja … En hel del värnpliktiga rycker in med tidigare skador som har varit helt återställda eller delvis återställda, men som inte kommit upp i hög vävnadstålighet, vilket ökar risken för att gamla skador blossar upp. Folkhälsomyndigheten visar i flera rapporter att ungdomar generellt rör sig mindre ju högre upp de kommer i tonåren. De tränar inte nödvändigtvis mindre, men de rör sig mindre. Vardagsmotionen är sämre än för femton år sedan. Fysiska förmågor är något som tränas upp och habitueras, så man kan vara en fantastisk fotbollsspelare eller grym på sina ben-

ANNIKA LARSSONS YRKESVÄG Sjukgymnast Försvarshälsan Uppsala sedan 2018. Jobbar med förebyggande och behandlande arbete främst för värnpliktiga och kadetter inom flygvapnet och armén Många frågar ”hur landar man ett sådant jobb?”. Det söker man som vilket jobb som helst, det räknas ofta som meriterande ifall man har erfarenhet från Försvarsmakten tidigare, men på denna befattning är det inget krav. Det är de sjukgymnastiska meriterna som är det primära. • • • • • •

•

Sjukgymnastexamen 2008 Uppsala universitet. Masterexamen sjukgymnastik 2014 Umeå universitet. Masterexamen ortopedisk manuell terapi 2021 Luleå tekniska universitet. Specialistsjukgymnast ortopedisk manuell terapi 2022. Specialistsjukgymnast fysisk aktivitet och idrottsmedicin 2025. 10 år inom primärvård Region Gävleborg och Region Uppsala med fokus på patienter med muskuloskeletala besvär och smärtproblematik. Samverkansdoktorand Ki och Försvarsmakten sedan hösten 2025.

pass på gymmet varje vecka – men är man inte van att gå, stå och arbeta utifrån generell uthållighet kommer systemet inte vara vant vid belastningen och risken finns att den överstiger vävnadens tålighet. I det civila kan man dessutom välja de lättaste och bekvämaste skorna man hittar. Inom FM behövs stabila och säkra kängor; bara det är en invänjningsfas som kan vara besvärlig i början. Att arbeta som sjukgymnast/fysioterapeut på en försvarshälsa är annorlunda än i civil vård. Det främsta är att patientkategorin har ganska höga fysiska krav. Patienterna kommer in generellt kort efter smärtdebut och besvären går ofta snabbt att vända med lagom avlastning, riktad rehab och genom att hjälpa befälen att hitta lagom belastning medan besvären läker och kroppen stärks upp. Vissa behöver långvarig och riktad rehabilitering eftersom det viktigaste är att de rehabiliteras upp till den belastningsnivå de behöver vara på – inte bara till att bli smärtfria. Det kräver i sig en kontinuerlig samverkan med befälen för att hela tiden hitta lagom belastningsnivå i både träning och verksamhet, eftersom de värnpliktiga behöver fortsatt belastas i någon form. Det kräver god kunskap hos oss sjukgymnaster/fysioterapeuter och att vi är uppdaterade inom det som är vår specialistkompetens: att undersöka, bedöma och behandla muskuloskeletala besvär.

Annika Larsson

Leg. sjukgymnast MSc Specialist OMT Försvarshälsan Uppsala

Foto: Filippa Fredhöj/Försvarsmakten Ortopediskt Magasin 4/2025

TEMA: FÖRSVARSMAKTEN OCH ORTOPEDIN

Från läkare till soldat – en berättelse om vilja, smärta och kamratskap Solens varma decemberstrålar lyser över den frostiga marken och luften är sådär krispig som bara riktigt kalla morgnar kan vara. Jag brukar älska dagar som denna, men nu vill jag bara gråta av smärtan i höften. Varje steg bränner, och jag är så utmattad att jag tänker: ”Är det inte över nu så vägrar jag fortsätta. De får sätta mig i fängelse, jag bryr mig inte.”

ag är född på 90-talet, och då undrar ni, varför är det relevant? Jo för vi hade inte allmän värnplikt i Sverige då. Jag minns än idag brevet man fick hem om att göra lumpen. Jag var sugen redan då men som alla osäkra tonåringar, så gör man som ens vänner gör. Så det blev ingen värnplikt. Jag har alltid ångrat det. När jag sedan blev läkare så började jag känna att det även hade varit nyttigt på ett högre plan. Om jag nu i framtiden behöver arbeta i en krigszon, frivilligt eller ofrivilligt, så kan det ju inte skada att ha erfarenhet av krigsföring. Jag läser mycket böcker av läkare som arbetat för olika organisationer i olika länder. Något som har fastnat är hur de beskriver känslan av att höra vapen avfyras för första gången och hur det fick dem att frysa till. Jag tänkte att egen erfarenhet av vapen och pressade situationer kunde öka chansen att agera rätt om det värsta skulle hända. Det kan ju i alla fall inte minska chanserna. Som 28-åring sökte jag därför till mönstring. Mest ångest hade jag inför det intellektuella testet – tänk att vara färdig läkare och inte klara det? Jag klarade testet och kunde sedan slappna av genom styrketester, syn och hörselutvärdering, samt psykologsamtal. I väntan på att komma in till officeren som skulle meddela resultaten hörde jag en konversation mellan två andra rekryter. ”Så hur gick det för dig?”, ”Njae, jag fick bara 4 av 10 hos psykologen så jag blev inte godkänd. Men de sa att jag kunde vara med i Hemvärnet istället”. Har alltid tyckt att det är lite humoristiskt och skrämmande att man kan vara med i hemvärnet, där man får ha sin utrustning i hemmet, men inte i militären, där allt är noggrant övervakat, när man inte presterat bra psykologiskt ... 22 Ortopediskt Magasin 4/2025

Elin Kramer i full stridsutrustning med en mycket begränsad andningsförmåga och synfält.

Jag var kvalificerad för allt, så jag fick välja fritt och valde då sjukvårdspluton. Det kändes mest relevant, och Skövde, då Boden kändes för kallt. Sedan följde elva månader av slit. De första två månaderna var vi gruppchefer själva för att förbereda oss på att senare kunna leda soldaterna (som gör nio månader). Jag minns den tiden med värme. Allt var nytt, allt var jobbigt men vi hade en gemensam vilja som var stark då alla var högpresterande individer. Ett vackert minne är när vi skulle bygga bivack för första gången. En bivack är en tillfällig boning som kan byggas upp på olika sätt. Inom militären vanligen med en

presenning över en stock. Nu byggde vi en bivack som skulle kunna stå ett tag med stockar om varandra och granris i mängder, det tog flera timmar av slit. Men när jag sedan satt på mitt vaktpass framför vår eldstad med stjärnhimlen ovanför mig och suset från vinden genom träden så kände jag mig faktiskt lycklig. Tillbaka till början av berättelsen. Under lumpen gör man något som brukar kallas ”baskerprov” för att man ska få äran att bära basker. Man är alltså ute i 2-3 dygn och utför olika uppdrag. Man har en karta, kompass och en ryggsäck

Baskerprovet är utformat som en tävling mellan de olika plutonerna. Rekryterna pushar sig till det yttersta – en upplevelse som svetsar samman och stärker gruppen. Fotograf: August Järpemo/Försvarsmakten.

med vatten och kläder, ingen mat, inget snus eller annat som man brukar ”leva” på. Jag ledde min grupp på åtta personer. Den andra gruppchefen blev oförmögen att leda redan första timmarna på grund av snusbrist och började sedan hallucinera, så jag band ett rep runt honom så han inte skulle vandra iväg. Nämnde jag att jag gjorde lumpen i Skövde? Det regnade konstant. Första natten tog vi skydd i en gångtunnel för några huttrande timmars sömn, andra natten under en presenning. Vi grävde skyttegravar i stenig mark och löste uppdrag under hunger, kyla och trötthet. Vi gick fyra mil. Sedan var min vilja slut. Vi hade kämpat så länge och nu var det svårt att motivera sig. Jag hade pushat min grupp genom allt och var otroligt stolt över oss, men jag hade så ont i min höft nu att det var omöjligt att gå utan att hjälpa till med armarna. Sista uppdraget var att springa med full utrustning två km tillbaka till regementet. Jag trodde inte min grupp skulle klara av det, tills vi hörde att vi var på tredje plats. Baskerprovet är som en tävling mellan de olika plutonerna som deltar, det är många hundra soldater då

Skövde har två regementen med ett flertal plutoner och min lilla grupp sjukvårdare var på tredje plats. Jag är fortfarande rörd över hur väl vi kämpade och hur nära man kommer varandra efter en upplevelse som detta. Militären gav mig tålamod och insikt om att jag fungerar även hungrig, törstig och pressad – värdefullt i mitt yrkesliv. Jag stressar inte över övertid längre; man får ju faktiskt gå hem till slut. Jag fick erfarenhet av vapen, press och en unik gemenskap. Men det finns nackdelar. Organisationen håller hårt fast vid traditioner, även när modernisering vore rimligt. Det uppskattas inte om man påpekar detta, jag fick nämligen lågt betyg i uppförande. Som kvinna fanns det ingen anpassad utrustning, exempelvis hade trosorna resåren framtill så den verkligen skar in och alla BH:ar man fick ut var fodrade!? Det finns en ovilja att ta vara på de resurser man har. Jag försökte tidigt lyfta att jag var läkare och gärna hade fortsatt med uppdrag inom det militära efteråt, men som det ser ut nu måste jag vänta tills jag är färdig specialist innan jag kan vara användbar enligt deras nuvarande system. Vilket är synd för jag

tror det finns en plats för unga, intresserade ST läkare att göra stor skillnad inom den militära sjukvården. Om någon efter denna exposé känner sig lockad att göra lumpen är det möjligt upp till 45 års ålder och något som jag starkt rekommenderar. Det var det jobbigaste jag gjort i mitt liv men också något av det mest givande jag gjort. Även om jag ångrade mig tusen gånger om – jag var ju där helt frivilligt, så är det inget jag ångrar idag, utan jag ser tillbaka på den tiden med värme!

Elin Kramer

ST-läkare Ortopedi och handkirurgi Akademiska Sjukhuset Ortopediskt Magasin 4/2025

Epiphysen

”Vi opererar dygnet runt” – så förändrades ortopedens vardag över en natt Vården i Sverige är belastad i hela landet; vårdplatserna och operationslagen är för få, väntetiderna är långa på akuten och mottagningen. Och visst känner man sig emellanåt pressad och trött. Man tar sig in till röntgenronden en tisdagsmorgon och det känns som att veckorna bara rullar på; höft, radius, emellanåt en öppen underbensfraktur som höjer pulsen på hela kollegiet på morgonrapporten när man rullar igenom trauma-CTn. Efter första halkan och det ligger tjugo fall i akutlistan undrar man om man någonsin kommer ikapp. Men i allt detta har vi ändå en ordnad tillvaro där vi för det mesta hinner med både lunch och kaffe och så småningom tar oss hem. Men cirka 180 mil åt öster är verkligheten en annan. I Ukraina är det inte vitesplatser i korridorerna, utan krig – ett krig som aldrig verkar sluta. Och tillvaron som ortoped blev över en natt helt annorlunda den 24 februari 2022.

Zaporizjzja är 48-åriga Olha Bohdan chef för den ortopediska traumasektionen på regionsjukhuset sedan 14 år, där hon nu är kollega med sin dotter som är traumaläkare. Vi har svårt att få kontakt per telefon: hennes engelska är lite knagglig, och en videointervju med tolk är svårt att få till när det bara finns elektricitet några timmar på kvällen, och man aldrig vet vilka. Men med hjälp av en kollegas tidigare kollega, Ievgeniia Kryvoruch, får vi mailkontakt och hjälp med översättning, och Olha skriver svar på mina frågor som får det att stå stilla i huvudet en stund när jag försöker förstå situationen hon beskriver. Hon skriver att hon har levt i Zaporizjzja hela sitt liv, och sedan invasionens början har hon inte lämnat staden – inte ens en dag på snart fyra år. Vad arbetade du med innan krigets början? – Jag specialiserar mig på operativ och konservativ behandling av frakturer och andra skador på rörelseapparaten. Före kriget hade veckan en tydlig struktur: måndagar var icke-operativa, med rond tillsammans med professorn, administrativt arbete och planering av veckans operationer. Tisdag till fredag var operationsdagar – rena, minimalt invasiva ingrepp, allt enligt schema. Man kunde planera dagen nästan på minuten. Hur ser en arbetsvecka ut idag? – Strukturen är nästan helt raserad. Nu är det akuta som styr allt. Operationssalen är redo 24/7. Patienter kommer in hela tiden, ofta flera svårt skadade samtidigt. Under morgonens rond med såromläggningar hittar vi ofta indikationer för urakuta ingrepp – och går direkt till operationssalen. Det går inte att

24 Ortopediskt Magasin 4/2025

planera en vecka, knappt ens en dag. Personalen arbetar ständigt i beredskapsläge. Det ger extra stress – man vet aldrig när man kan åka hem eller ens få sova. Hur har skadepanoramat ändrats? Hur mycket av inflödet är soldater eller civila offer? Går den ordinarie verksamheten fortfarande runt? – Före kriget var 95–98 % fallolyckor och trafikskador. Nu är 80–90 % sårade soldater: minor och explosioner, multipla splitterfrakturer, svåra öppna frakturer med skelettoch mjukdelsskador. Civila är färre i absoluta tal, men de kan inte evakueras någonstans, så de behandlas hos oss tills de är helt återställda – vilket är tids- och resurskrävande. Samtidigt lever staden vidare: folk faller från stegar, bryter benen på vinteris, råkar ut för trafikolyckor. Vi kan inte neka sådana patienter – vi ger full vård, även när avdelningen är överfull av sårade soldater. Har ni erbjudits någon specifik utbildning i detta skadepanoramat, eller är det “learning by doing”? – I början var det nästan helt ”learning by doing”, plus litteratur från tidigare konflikter. Det fanns erfarenhet från kriget i östra Ukraina (invasionen av Krim 2014, red. anm), men omfattningen och svårighetsgraden nu är något helt annat. De första svårt sårade betydde långa nätter vid operationsbordet, när man tvivlade på varje beslut. Senare kom centraliserade kurser, DSTC- och TCCC-utbildningar för civila kirurger, och team från Storbritannien, USA och Israel. Men när allt detta kom hade vi redan egen erfarenhet – som vi själva kunde dela med oss av.

Får man även rycka in på kirurgiska skador, eller går det att hålla uppdelning mellan de olika disciplinerna? – Nej, lyckligtvis inte. Vi har tillräckligt med kirurger, kärlkirurger och neurokirurger. Vi håller tydligt på gränserna mellan specialiteter. Traumatologer arbetar enbart med rörelseapparaten. Går det att fortsätta vara en "vanlig" människa, kollega och familjemedlem? Hur påverkas stress och mående på och utanför arbetsplatsen? – Ja, det går. Stressen är densamma hemma och på jobbet – hela familjen sitter i samma båt. Det gör oss snarare mer enade. Ibland blir man förstås helt utmattad, men det är normal fysisk trötthet, inte ett psykologiskt sammanbrott. Vi förblir helt vanliga människor – vi bara lever i en något annorlunda verklighet. Erbjuds någon psykosocial stödfunktion, typ kurator eller kamratstöd? – Jag har personligen inte behövt det. Det finns hjälptelefoner i landet och på sjukhuset kan man också få stöd. Men vi stöttar varandra mycket kollegialt – ibland hjälper en kopp kaffe efter ett pass och ett förtroligt samtal i läkarrummet mer än någon psykolog. Vad har varit den största omställningen på arbetsplatsen? Är flödet annorlunda? – Skiftet från en ren planerad traumavård till dygnet-runt-mottagning av svårt stridsskadade har varit det svåraste. Arbetsmängden har ökat flera gånger om, och kaoset och oförutsägbarheten sliter ibland mer än den fysiska belastningen. Funkar grundläggande infrastruktur med elektricitet och uppkoppling, VVS etc? Hur är tillgången på material? – Här ligger en stor del av förtjänsten hos sjukhusledningen. Redan under de första månaderna skapade de starka kontakter med hälsoministeriet, volontärer och utländska partners. Tack vare detta har vi alltid allt vi behöver – från plattor och skruvar till antibiotika, förbrukningsmaterial och fungerande generatorer. Operationsavdelningen står aldrig utan ström. Nya tekniker och behandlingsprotokoll kommer också genom dessa samarbeten. Det låter oss fokusera på patienterna, och resultaten är bättre än de hade varit utan sådan hjälp. Basmaterial kommer från staten; allt utöver det – från volontärer och internationella partner. Vi har aldrig stått utan något som krävs för att fixera en fraktur eller sluta ett sår. Vad måste vi andra vanliga ortopeder förbereda oss på och träna på i en allt mer orolig värld? – Förbered er på just detta. Med stor sannolikhet kommer det även till er. Tre nyckelsaker: 1) Stora överskottslager av material och läkemedel på sjukhusen. 2) Regelbunden utbildning i massskadeinflöden och stridsskador (kompartmentsyndrom, tourniqueter, extern fixation, kärl/ nervskador).

Olha Bohdan reponerar en proximal tibiafraktur på en sårad soldat.

3) Ett tydligt protokoll för att kalla in personal till sjukhuset när som helst på dygnet. Och utöver det, det mest värdefulla – tjänstgöring på plats i Ukraina. Man kan inte förbereda sig teoretiskt. Bara här förstår man den verkliga omfattningen och tempot. Vad hade du önskat att du kunnat förbereda inför den rådande situationen? – Det går inte att förbereda sig – inte moraliskt, inte tekniskt, inte fysiskt. Det är omöjligt att föreställa sig denna omfattning. Det enda jag skulle ha insisterat på är större lager och tätare övningar för massinflöden. Men de första veckorna hade ändå blivit en chock.

Karin Bokvist

Ansvarig för Epiphysens sidor i Ortopediskt Magasin

Är det något särskilt du skulle vilja att världen visste om hur er situation är? – Att vi i det tjugoförsta århundradet, i hjärtat av Europa, varje dag opererar dussintals och ibland hundratals svårt skadade. Att hundratusentals människor runt omkring oss lever utan el, ibland utan vatten och uppvärmning under vintern. Att Ukraina fortfarande behöver stöd – medicinskt, humanitärt och militärt. Vi är oerhört tacksamma för allt som redan har gjorts. Det räddar verkligen liv. Men kriget är inte över. Och vi kommer att behöva hjälp länge än. Tack till alla som hör oss.

Olha Bohdan

Chef för den ortopediska traumasektionen Regionsjukhuset i Zaporizjzja

Översättning:

Ievgeniia Kryvoruch Ortopediskt Magasin 4/2025

Epiphysen

KRIGSKIRUGI:

8 frågor till

Fredrik Larsson I det här numret av Ortopediskt Magasin beskrivs hur det pågående skiftet och omvärldsläget påverkar ortopedin och vården i Sverige och i krigsoch oroshärdar. Här intervjuar Epiphysen Östersundskollegan Fredrik Larsson, som tjänstgjorde två månader vid den svenska FNflaggade fredsbevarade insatsen i Mali, för åtta år sedan. Numera känns svenska FN-flaggade missioner av det slaget avlägsna.

mvärldsintresserade ortopeder vet att situationen i Mali inte är någon solskenshistoria. Jihadister håller just nu på att kasta ut den ryskstödda militärjuntan. Läser vi denna artikel igen om åtta år kanske nästa FN-insats planeras eller så har globala stormakter agerat efter eget tycke. Fredrik, vad lockade dig till att tjänstgöra i Mali? – Jag var lite less på jobbet och hade en önskan att testa något nytt och hittade en annons i LT, där Försvarsmakten sökte ortopeder och kirurger till utlandsmission.

Fredrik Larsson.

narie, krigskirurgikurs med mera. Det var givande veckor tillsammans med många av de människor jag skulle jobba med nere i Mali. Hur jobbade ni i Mali? – En mycket lugn vardag infann sig snabbt. Materialvård, lite mottagningsverksamhet, träning, sjukvårdsövningar och så vidare. Min placering var inne på campen och tältsjukhuset tillsammans med en kirurg, narkosläkare, operations- och narkossyrra. Där var också en allmänläkare samt distriktssköterska. Ett medicinskt team hängde också med spaningstrupper ut i fält med jämna mellanrum. Behövde ni hantera några krigsskador?

Vad har du för militär bakgrund?

– Vi hade ett traumacase från en annan FN-nation som hamnat i ett eldöverfall.

– Lumpen K1 sthlm/A9 Kristinehamn i början av 1990-talet.

Kände du dig rädd/utsatt när du tjänstgjorde i Mali?

Hade du erfarenhet av internationellt läkararbete/krigskirurgi innan du åkte till Mali?

– Det var en riktigt lugn period under min placering men varje gång camp-larmet gick igång blev det lite pulsökning.

– Inget alls.

Har arbetsgivaren visat förnyat intresse för dina erfarenheter nu när omvärldsläget försämrats och ökade krav ställs på regionernas beredskap?

Vilken träning/förberedelse fick du innan du åkte dit? – Tämligen lång och i mitt tycke gedigen förberedelse/ utbildning som innefattande vapenhantering och andra allmänna soldatkunskaper, träning i att ställa i ordning och riva mobila tältbaserade operationssalar. Liksom krigsskadesce-

– Nej.

Erik Jansson Palmer

Specialistläkare i Östersund samt styrelseledamot i Epiphysen Annons Epiphysens enkät OM 4/2025 Bästa ST-läkare!

Epiphysens enkät Bästa ST-läkare!

Vi i Epiphysen kartlägger just nu hur din ST-utbildning fungerar. Inspiration för enkäten är den enkät Epiphysens första styrelse lanserade 2001 samt en del vi konstruerat för att undersöka hur privata vårdgivare kan användas för att ge dig den bästa ST-utbildningen, samt vilka hinder den ökade privatiseringen av elektiv vård innebär för just dig att uppnå dina ST-mål. Den första delen av enkäten ser likadan ut som den 2001 och vi har således 25 års observationstid. Enkäten är uppbyggd i moduler och kommer se lite annorlunda ut beroende på om du väljer att extern randning hos privat aktör var möjlig eller inte. I Svensk Ortopedisk Förenings ST-skola är i nuläget inskrivet c:a 400 ST-läkare. Vi i Epiphysen är engagerade för att bevaka att du får så bra ST-utbildning som möjligt och ett sätt du kan hjälpa oss och dina blivande kollegor är att fylla i denna enkäten.

Skanna QR-koden för att komma till enkäten.

Med vänlig hälsning, Epiphysens styrelse 2025

Vi i Epiphysen kartlägger just nu hur din ST-utbildning fungerar. Inspiration för enkäten är den enkät Epiphysens första styrelse lanserade 2001 samt en del vi konstruerat för att undersöka hur privata vårdgivare kan användas för att ge dig den bästa ST-utbildningen, samt vilka hinder den ökade privatiseringen av elektiv vård innebär för just dig att uppnå dina ST-mål. Den första delen av enkäten ser likadan ut som den 2001 och vi har således 25 års observationstid. Enkäten är uppbyggd i moduler och kommer se lite annorlunda ut beroende på om du väljer att extern randning hos privat aktör var möjlig eller inte. I Svensk Ortopedisk Förenings ST-skola är i nuläget inskrivet cirka 400 ST-läkare. Vi i Epiphysen är engagerade för att bevaka att du får så bra ST-utbildning som möjligt och ett sätt du kan hjälpa oss och dina blivande kollegor är att fylla i denna enkät.

Epiphysens styrelse 2025 26 Ortopediskt Magasin 4/2025

Ellen Sallfeldt (Fysioterapeut), Radica Karlström (Geriatriker), Johanna Rundgren (Ortoped), Olof Sköldenberg (vetenskaplig sekreterare i Svensk Ortopedisk Förening), Sogol Mohammadi (Sjuksköterska Avd 12), Monica Renström (Vårdenhetschef Avd 15), Cristina Larsson (Sjuksköterska Avd 15) , Karl-Åke Jansson (Vo-chef, Ortoped), Lotta Håkansson (ordförande Reumatikerförbundet). Saknas på bilden: Lovisa Lind (ST-läkare Ortopedi) och Sofia Johansson (Undersköterska Avd 15). Foto: Torkel Ekqvist, Fotogruppen SöS.

Patientsäkerhetspriset Den 27 november hade jag förmånen att närvara på Södersjukhuset i rollen som vetenskaplig sekreterare för Svensk Ortopedisk Förening när VO Ortopedi tilldelades SOF och Reumatikerförbundets Patientsäkerhetsstipendium.

riset delades ut av mig tillsammans med Reumatikerförbundets ordförande Lotta Håkansson, efter en kort men engagerad presentation av arbetsgruppen bakom projektet kring akut konfusion och införandet av 4AT. Det var tydligt hur mycket arbete, struktur och hjärta som lagts ned av personalen på avdelning 12 och 15 – och stoltheten i rummet gick inte att ta miste på. Arbetsgruppen beskrev hur de, med utgångspunkt i det nationella vårdprogrammet för höftfraktur, utvecklat och implementerat ett nytt arbetssätt för att tidigt upptäcka och förebygga akut konfusion hos äldre patienter. Med hjälp av den standardiserade 4AT-screeningen, utbildningsfilmer, fickkort, affischer och ett integrerat journalsystem har de skapat en gemensam rutin som är enkel att använda i klinisk vardag. Resultaten är redan tydliga: över 80 % av patienterna screenas, kommunikationen mellan professioner har förbättrats och ortopeden på SÖS har idag bland landets lägsta mortalitetstal vid höftfraktur.

Ortopedteknik för ett liv utan begränsningar Som en del av ett globalt nätverk fortsätter vi att utveckla vårt ortopedtekniska arbete genom stärkt kunskapsutbyte och innovation – allt för våra patienters bästa. Vårt fokus ligger fortsatt på hög service, klinisk kvalitet och lösningar som möter patienternas behov så att de kan leva ett liv utan begränsningar. Läs mer på www.formotion.se

Efter ceremonin följde mingel med cider och tilltugg, där många goda samtal uppstod kring patientsäkerhet, implementering och hur framgångarna kan skalas upp inom sjukhuset och nationellt. Ett inspirerande besök och ett fint exempel på hur ett tydligt arbetssätt, delaktighet och engagemang kan göra konkret skillnad för en sårbar patientgrupp.

Olof Sköldenberg

Vetenskaplig Sekreterare SOF Ortopediskt Magasin 4/2025

SOIF-nytt

Bidrag för att stärka protesrehab i Ukraina Kriget i Ukraina fortsätter att lämna djupa och långvariga spår. En särskilt akut, men ofta förbisedd, konsekvens är den dramatiska ökningen av människor som lever med en eller flera funktionsnedsättningar. Enbart under 2023 rapporterade Ukrainas sociala myndigheter över 300 000 nya fall, mer än 20 000 gällde nya amputationer. Denna alarmerande utveckling har lagt en enorm börda på landets redan hårt ansträngda sjukvårdssystem, inte minst inom rehabilitering.

Svenska och ukrainska SU-CARE-teammedlemmar.

om svar på detta akuta behov leder Jönköping University ett ambitiöst initiativ: SU-CARE (Supporting Ukrainian Capacity for Advanced Rehabilitation Education). Projektet finansieras genom ett anslag på 2,7 miljoner kronor från Svenska Institutet (SI) och syftet är att föra samman svenska och ukrainska experter för att utveckla långsiktiga och högkvalitativa rehabiliteringsoch utbildningsinsatser i Ukraina. HANTERA EN KRITISK KOMPETENSBRIST En av de största utmaningarna som Ukraina just nu står inför är bristen på utbildad personal inom rehabilitering. Särskilt påtaglig är bristen på ortopedingenjörer, samtidigt som efterfrågan på fysioterapeuter och arbetsterapeuter med kompetens inom rehabilitering och ortopedteknik fortsätter att växa. SU-CAREs insatser syftar till att möta denna brist genom att fokusera på utbildning och kompetenshöjning av rehabiliteringspersonal i Ukraina. Genom att utveckla den lokala personalens kompetens bidrar projektet till att inte bara säkerställa att vården förbättras omedelbart utan också är hållbar på lång sikt. Det handlar om att bygga en grund för varaktig förändring genom utbildning, mentorskap och samarbete. 28 Ortopediskt Magasin 4/2025

Kartläggning av behov med ukrainska ortopedingenjörer, fysioterapeuter och arbetsterapeuter.

ETT INTERNATIONELLT EXPERTISNÄTVERK SU-CARE-projektet är ett samarbete mellan Jönköping University och flera viktiga svenska partners: Otto Bock Care, ForMotion och Region Jönköpings län (RJL). Projektet samarbetar nära Protez Hub och Patients for Ukraine – två organisationer som är djupt förankrade i ukrainsk rehabilitering. Tillsammans utvecklar dessa partner skräddarsydda utbildningsmoduler riktade till ortopedingenjörer, fysioterapeuter och arbetsterapeuter. Dessa moduler inkluderar inte bara kliniska erfarenheter och evidensbaserad vård utan även utbildning i pedagogik och undervisningsmetoder. Målet är att erbjuda deltagarna möjlighet att bli framstående framtida förebilder och pedagoger inom Ukrainas hälso- och sjukvårdssystem. PRAKTISK UTBILDNING OCH KUNSKAPSUTBYTE I maj 2025 höll SU-CARE sitt officiella kick-off-möte. Svenska och ukrainska representanter samlades under två dagar för att identifiera de mest angelägna utbildningsbehoven i Ukraina. Under det kommande året kommer ett antal utvalda ukrainska yrkesverksamma att delta i ett omfattande utbildningsprogram. Programmet innefattar både praktik vid ortopedtekniska avdelningar i Sverige där deltagarna får praktisk erfarenhet i avancerade rehabiliteringsmiljöer, samt stöd och diskussionsmöjlighet vid Jönköping University. Projektet uppmuntrar också till ett dubbelriktat kunskapsutbyte, med insikten att ömsesidigt lärande är avgörande för att bygga motståndskraftiga och innovativa rehabiliteringsinsatser. BYGGA EN BÄTTRE FRAMTID Genom ett holistiskt och interprofessionellt förhållningssätt strävar SUCARE efter att inte bara lindra den akuta nuvarande krisen utan också bidra till ett självförsörjande rehabiliteringsoch utbildningssystem i Ukraina.

Nerrolyn Ramstrand

Professor Ortopedteknik

Saffran Möller

Universitetslektor

Kompetens är inget tillval – det är själva grunden för en trygg vård! Så var det så dags igen för ett nytt nummer och temat denna gång är Försvarsmakten och ortopedin, där vi bidrar med två intressanta artiklar. Trevlig läsning och ett stort tack till våra skribenter i detta nummer.

lla vi ortopedingenjörer möter varje dag patienter som litar på att vi inte bara kan hantverket utan också att vi följer det senaste inom forskning och utveckling. Ortopedingenjörsyrket är inte ett yrke som man “bli klar med” då materiel, produkter och behandlingsmetoder hela tiden utvecklas. Ändå är fortbildning i praktiken ofta något som sker lite på övertid när så kalendern eller verksamheten tillåter. Det är som om vår kompetens tas för given trots att den i själva verket är förutsättningen för en god och säker vård. Därför är betänkandet från Socialdepartementet ”Stärkt patientsäkerhet genom rätt kompetens (SOU 2025:63)” ett steg i rätt riktning. Förslaget om lagstadgad fortbildning ger äntligen tyngd åt något som bland annat vi ortopedingenjörer länge har påtalat: att kunskapsutveckling inte kan bygga på personligt engagemang och god vilja utan måste vara en rättighet men även en skyldighet. Att vi som en av flera legitimerade yrkesgrupper föreslås få detta lagstadgat innebär två viktiga saker: • Vi får större trygghet i att kompetensutveckling inte prioriteras bort. • Patienterna kan lita på att vi faktiskt har en uppdaterad kunskapsnivå. Men frågan är hur det ska fungera i praktiken? Vi vet alla hur pressad vardagen redan är. Ska vi försöka klämma in kurser mellan protesprovningar och gånganalyser? Eller vågar våra arbetsgivare faktiskt skapa utrymme i schemat för fortbildning? Om lagstiftningen blir verklighet måste också resurserna följa med – annars blir det hela bara ytterligare en betydelselös pappersprodukt. För oss ortopedingenjörer handlar det dessutom om mer än traditionell fortbildning. Vi står mitt i en digital transformation där 3D-printing och avancerade proteser med AI-stödda processer inte är framtiden – den är här och nu. Ska vi kunna använda all ny teknik på ett patientsäkert sätt måste vi få chansen att lära oss den under ordnade former. SOIF välkomnar som sagt förslagen i SOU 2025:63. Lagstadgad fortbildning är ingen lyx för oss ortopedingenjörer – det är själva fundamentet för att vi ska kunna göra ett bra jobb. Patientsäkerhet börjar med kompetens och för att skaffa sig denna kompetens krävs avsatt tid. Om inte regionerna såväl som de privata arbetsgivarna tar det på allvar riskerar vi att hamna i en situation där patienterna får ortopedtekniska hjälpmedel som riskerar att vara tekniskt undermåliga – bara för att vi aldrig fick chansen att uppdatera oss. Jag vill också passa på att nämna att vi som förening har varit en av flera remissinstanser som bidragit med synpunkter i framtagandet av betänkandet. Vår röst har faktiskt hörts – och det är viktigt. Det visar att ortopedingenjörernas perspektiv anses vara en viktig del av vårdkedjan. Vi kan faktiskt vara med och formar framtidens vård dels som individuella yrkesutövare men även som en gemensam yrkeskår. Jag tror att SOU 2025:63 kan bli en vändpunkt om vi tar den på allvar. Förslagen ger oss en chans att sätta kunskap och kompetensutveckling i centrum – där den hör hemma. Men för att det ska fungera måste vi själva fortsätta lyfta frågan både i dialog med arbetsgivare och i det dagliga samtalet mellan kollegor. I slutändan är det vi och ingen annan som vet att fortbildning inte är en paus från jobbet – det är en viktig del av jobbet! Med dessa ord önskar jag samt hela styrelsen er alla en riktigt god fortsättning på det nya året!

Rickard Bergman Universitetsadjunkt

Michael Ceder

Universitetsadjunkt Samtliga Jönköping University

Per Källvant Ordförande SOIF Ortopediskt Magasin 4/2025

SOIF-nytt

Hållbar ortopedteknisk service i Ukraina

– krigsskadade patienter ställer nya krav När Ryssland invaderade Ukraina 2022 upphörde de flesta leverantörer av ortopedtekniska komponenter att sälja till Ryssland och riktade i stället sitt stöd mot Ukraina. Behovet är enormt – tiotusentals nya amputerade, både soldater och civila, förväntas behöva hjälp under de närmaste åren.

en ukrainska patientgruppen skiljer sig tydligt från de amputerade vi vanligtvis möter i Sverige. Här handlar det ofta om unga män med traumatiska krigsskador, inte äldre patienter med kärlsjukdom eller diabetes. Skadorna är mer komplexa, ofta kombinerade med andra trauman, och rehabiliteringen blir lång och krävande. För ortopedingenjörer innebär detta nya krav: man måste behärska avancerad teknik, arbeta nära traumakirurger och fysioterapeuter och möta patienter med mycket höga förväntningar på att återfå rörlighet och arbetsförmåga. En kartläggning som gjordes av organisationen Protez Hub 2023 visar att åtta av tio ukrainska ortopedtekniska verksamheter rapporterar snabbt ökad efterfrågan på benproteser, och mer än hälften ser växande behov av armproteser. Trots att en specialist i snitt tillverkar 95 proteser per år täcks bara omkring 80 % av det totala behovet. Personalbrist är en avgörande utmaning: tre fjärdedelar av klinikerna har svårt att rekrytera både ortopedingenjörer och tekniker. I Sverige är vi vana vid att statlig finansiering täcker stora delar av försörjningen. I Ukraina finansieras enklare hjälpmedel, men för avancerade lösningar – som myoelektriska händer – krävs ofta stöd från NGO:er, stiftelser eller patienterna själva. Det gör tillgången ojämn och förstärker behovet av långsiktiga lösningar. Vägen framåt handlar om fyra områden: utbildning, profession, service och industri. Utbildningen av ortopedingenjörer, som legat nere sedan 2003, har nu återupptagits med stöd från bland annat Hälsohögskolan i Jönköping. 32 ortopedingenjörer har certifierats enligt nya statliga regler – en viktig pusselbit för framtiden. Samtidigt behöver klinikerna utvecklas till regionala nav för vård, utbildning och forskning, och industrin måste både öppnas för internationella aktörer och stärka inhemska företag. För att lyckas krävs partnerskap byggda på respekt för Ukrainas självbestämmande, transparens och långsiktighet. Endast komponenter som uppfyller internationell standard bör användas, och målet måste vara att stärka Ukrainas kapacitet – inte skapa nya beroenden. 30 Ortopediskt Magasin 4/2025

Många ukrainska soldater drabbas inte bara av benamputationer på olika nivåer utan även av multipla skador, som förlorad syn, hörsel eller arm. För dessa patienter blir livslång rehabilitering och tillgång till bl.a. ortopedteknisk service helt avgörande. Foto: Anton G Johannesson.

Utmaningarna är stora, men möjligheterna är också tydliga. Genom uthålligt samarbete mellan ukrainska och internationella aktörer kan en hållbar ortopedteknisk service byggas upp – och tusentals krigsskadade soldater och civila få chansen att återgå till ett aktivt liv.

Anton G. Johannesson

Med dr, Leg. Ortopedingenjör Össur Nordic, Stockholm

Ortopedingenjörerna Irina och Volodjimir protesförsörjer egen patient under handledning av specialiserad personal på ForMotion i Kungsbacka. Foto: Stewe Jönsson.

Utbildningen omfattade även underhåll och service av proteser för att ge en långsiktighet i protesförsörjningarna. Foto: Stewe Jönsson.

Våren 2023 kontaktades ForMotions specialistklinik för armproteser i Kungsbacka av organisationen Protez Hub. De önskade hjälp med utbildning av ortopedingenjörer med avseende på proteser för övre extremiteter. Självklart sågs detta som en extremt viktig insats. Enheten hade året innan varit delaktiga och supporterat systerbolaget i Oslo med armprotesförsörjning av ett antal krigsskadade personer från Ukraina.

skadebild och en yngre patientgrupp som krigsskadorna gett upphov till, belystes även vikten av konstruktioner som kan hanteras av bilateralt amputerade och med eventuellt nedsatt syn, som exempelvis kroppsdrivna system.

Kungsbacka delar med sig av viktig spetskompetens

september 2023 välkomnades två ukrainska ortopedingenjörer till Kungsbacka. Irina Tkach och Volodjimir Pavliuk, bägge hade goda grundkunskaper och mycket stor motivation, dock ej spetsutbildade mot försörjning av armproteser. Ett omfattande utbildningspaket hade skapats som grundar sig på en hög evidensbas och bestod av två veckors intensivutbildning i syfte att förmedla effektiva metoder, processer och teknik vid armprotesförsörjning. Målet var att ge kunskap i bra individanpassning och goda funktionella resultat. Teori blandes med kliniska moment och produktion med ett stort inslag av praktisk träning. Fokusområden var patientanalys och val av lämplig proteskonstruktion. Utbildningsdelarna bestod av: protessuspension, där ett antal hylsvarianter för olika amputationsnivåer belystes, myoelektrisk styrning av proteser och komponentsystem, produktion av test och slutgiltig protes, utprovning, anpassning och träningsmetodik samt underhåll och service av proteser. På grund av den komplexa

De hade även med sig två patienter från Ukraina. Bägge med amputation på transhumeral-nivå men med skilda längder på amputationsstumpar, en mycket kort stump och en på mittdiafysär nivå. Detta gav bland annat goda möjligheter till utbildning av skilda suspensionsprinciper. Bägge patienterna protesförsörjdes med myoelektriska hybridproteser och gavs träning via arbetsterapeut. Efter protesförsörjningen kunde bägge uppvisa mycket god funktion och en stor nöjdhet. – Under två veckor här har vi lärt oss mer än vad man gör på två år när man arbetar hemma, sa den Ukrainska ortopedingenjören, Irina Tkach. I efterhand har man kunnat se resultatet av utbildningsinsatsen. Både Irina och Volodjimir har efter denna utbildning och hemkomsten till Ukraina försörjt ett mycket stort antal krigsskadade med armproteser med mycket bra resultat, samtidigt som de fört kunskapen vidare till sina kliniker och kollegor i Ukraina.

Stewe Jönsson

Leg. Ortopedingenjör ForMotion Ortopedteknik, Kungsbacka Ortopediskt Magasin 4/2025

Välkommen till Ortopediveckan i Stockholm 8-10 september 2026 Välkommen till Ortopediveckan 2026 som äger rum i huvudstaden den 8–10 september 2026 (vecka 37) på Karolinska Institutet med föreläsningar i Aula Medica. Konferensen är öppen för läkare och alla andra hälsoprofessioner som jobbar med ortopedisk verksamhet. Temat är forskning, utbildning och samverkan. Ortopediveckan anordnas tillsammans av akutsjukhusen och många viktiga vårdgivare i Stockholm.

rtopediveckan är årets gyllene tillfälle att tillsammans träffas för utbildningsfrågor och forskning och i god dialog samverka för att utveckla oss själva och deltagare för våra patienters bästa. Hur ser den vetenskapliga evidensen ut för de kliniska val vi gör inom ortopedin? Vad är nytt och vad är mest riktigt? Hur utvärderas och implementeras nya forskningsresultat i vår kliniska vardag? I en tid där ofta fokus ligger på produktion och effektivitet, hur ser vi till att det finns ett gott utbildningsklimat och tillräckligt utrymme för fortbildning av ortopeder? Hur kan vi ta vara

32 Ortopediskt Magasin 4/2025

på den samlade kompetensen och resurserna i landet (regionerna) för att öka kvaliteten inom ortopedisk vård, utbildning och forskning? Hur samverkar privata och offentliga vårdgivare idag? Alla dessa frågor kommer att färga Ortopediveckan i Stockholm 2026. ORTOPEDEXAMEN Veckan inleds måndagen den 7 september med verksamhetschefsmöte och studierektormöte. Samma dag genomförs Ortopedexamens praktiska del. Ortopedexamen är frivillig och består av en skriftlig och en muntlig/ praktisk del. Det är den praktiska delen som kommer att genomföras på Södersjukhuset. Eftersom Ortopedexamen är en viktig del i utbildningen och som de flesta ST-läkare genomför, förväntas 2026 ett rekordstort deltagande, vilket ställer höga krav på organisationen. INSTRUKTIONSKURSER Under de senaste åren har instruktionskurser inte varit en del av programmet, men där emot vissa kurser riktade till ST-läkare. På Ortopediveckan 2026 är det dags att satsa på fortbildning för specialister! Instruktionskurserna ges av kliniker i Stockholm måndag 7 september, kl 13-17. Teori varvas med falldiskussioner, praktiska övningar och eventuellt liveoperationer. Kursadministration,

ÅRETS TEMA: Forskning • Utbildning • Samverkan

Stockholms stadshus. Foto: Ola Ericsson/stockholmmediabank.com

anmälan och betalning av kursavgift sker via MKON och den gemensamma hemsidan för Ortopediveckan – håll utkik, save the date och anmäler er! I skrivande stund är det åtta högintressanta kurser som kommer att vara öppna för anmälan och först till kvarn gäller för de som är specialister i ortopedi. DET VETENSKAPLIGA PROGRAMMET Det vetenskapliga programmet rivstartar den 8 september kl 11 och avslutas på torsdag 10 september kl 16. Programmet kommer att innehålla högklassiga föreläsningar av nationellt och internationellt erkända experter inom hela det ortopediska panoramat där ni kommer att ha utmaning att välja vilken av de tre till fyra parallella sessionerna ni vill gå på. Föreläsningssalarna är anpassade till ett högt förväntat deltagarantal i den berömda byggnaden Aula Medica och på lokaler vid Karolinska Universitetssjukhuset, Solna. Karolinska Institutets borg Aula Medica blir även basläger för posterutställning, proviantering och mingel för nätverkande samt inte minst företagsdialog. SAMARBETE MED INDUSTRIN En comeback i huvudstaden är att företag är inviterade till mötet. De kommer att delta aktivt i instruktionskurser, utställning och eventuellt ha lunchföreläsningar under veckan. Många företag kommer således att exponera sina produkter och berika mötet med, utbildning, fortbildning och utveckling. Kärntruppen håller nu på tillsammans med SOFs vetenskapliga sekreterare på att finslipa ett unikt program där även postersession och fria föredrag kommer att få stor och viktig plats.

Kärntruppen för Ortopediveckan 2026: Från vänster Annika Tiliander, Sara Lindmark, Asle Hesla, Mathilde Baekkevold, Lina Walther Sjödin, Li Felländer-Tsai och Karl Åke Jansson. Med på bilden finns inte: Erica Domeij Arverud, Harald Brismar, Jenny Saving, Olof Sköldenberg och Per Svedmark.

SOCIALA AKTIVITETER Avslutningsvis är relationsbyggande viktigt och därför är mingelkväll, pubrunda, Epiphysens middag för ST-läkare, Ortopedmilen och en traditionsenlig bankett på Berns är skäl nog att inte missa 2026 års Ortopedivecka i Stockholm! VARMT VÄLKOMNA! Ortopediskt Magasin 4/2025

PRIVAT/OFFENTLIG VÅRD

Samarbetet mellan offentlig och privat ortopedi är inget nytt – och när det fungerar kan vinsterna vara stora för patienter, personal och verksamheter. I dag, när vården är utspridd på fler aktörer, är samverkan viktigare än någonsin. I de följande tre artiklarna beskrivs behovet, möjligheterna och de konkreta erfarenheterna av hur samarbete faktiskt kan och har fungerat.

När forskningen kräver samarbete Varför vi ska bedriva forskning på olika enheter är enkelt att svara på. Mindre del av ortopedisk vård och omhändertagande av ortopediska tillstånd sker idag på universitetssjukhus och även i regional regi. I privat ortopedisk vård behandlas ofta den stora andelen av ”vanliga” ortopediska åkommor. Likaså tas många ortopediska tillstånd, initialt eller i uppföljningsfas, om hand av fysioterapeuter (ofta privat regi) eller allmänläkare i primärvården. För att bedriva studier på våra vanliga tillstånd/ sjukdomar måste forskningen bedrivas där patienterna är.

in erfarenhet av forskningsprojekt med medarbetare anställda hos olika arbetsgivare inom Sverige innefattar privat ortopediverksamhet, privat fysioterapi, primärvård (både privat och offentlig), offentlig vård (universitetssjukhus såväl som regionsjukhus) och universitet. Jag har, eller har varit, handledare/bihandledare åt fyra doktorander anställda av privata vårdgivare och medverkat i ett antal forskningsprojekt där privata vårdgivare deltar. 34 Ortopediskt Magasin 4/2025

I alla typer av samarbeten finns utmaningar och utifrån vilken arbetsgivare personer har kan dessa variera. Jag upplever att det viktigaste för att forskning ska kunna bedrivas mellan/på olika enheter är att såväl medarbetare som chefer är överens om att forskningen är viktig och ger ett mervärde till verksamheterna och inte enbart ses som ett intrång. De kanske två största utmaningarna:

specifik individ får stå tillbaka mer under en period, sedan tvärt om. För personal som medverkar med mindre delar, t ex provtagning vid besök, är det viktigt att informera om studien och att avsätta extra tid om det behövs. Kom ihåg: Forskning tillför kunskap i den organisation den genomförs, ger bättre utbildade medarbetare och sätter enheten ”på kartan” inom det aktuella forskningsfältet.

1. Forskningstid – andra kostnader för forskningen? Oavsett var forskning bedrivs och vilka kostnader som finns är det viktigt med tydlighet från början – lösningarna kan variera beroende på typ av studie och en mängd olika omständigheter. Kort föredrag jag att forskningstid för doktorand/medarbetare vanligen är ett delat ansvar för forskningledare och arbetsgivare. Övriga kostnader bör i första hand täckas av anslag, fonder med mera, men det viktigaste är diskussion, tydlighet och överenskommelser/avtal.

Förståelse för varandras vardag bidrar till att hitta lösningar. De gånger jag har upplevt friktion mellan enheter – inte alltid mellan universitet/universitetsklinik och privat klinik – utan lika ofta mellan universitet/universitetssjukhus och offenliga mindre vårdgivare, har det ofta berott på att kommunikation mellan de som skrivit avtal, skrivit på doktorandanmälan etc inte är de personer som är chefer/schemaläggare för personerna som bedriver forskningen. Tidig och tydlig kommunikation är oerhört viktig!

2. Forskningstid och genomförande i relation till annan verksamhet? Även här är det viktigt att den plan som finns är genomförbar – det vill säga att det går att ta ut forskningstid för den eller de som ska bedriva den på ett rimligt sätt – med planering så att både verksamhet och forskning kan fortgå så smidigt som möjligt. Detta innebär ofta att den ena verksamheten för en

Så vilka är då de positiva sidorna med att jobba med forskning som spänner mellan offentlig och privat vård, utöver de direkta forskningsresultaten och enskilda medarbetares ökade kompetens? •

Ökad förståelse mellan medverkande enheter för varandras vardag, vilket även underlättar kliniska samarbeten även runt icke forskningspatienter.

När patienterna inte finns på universitetssjukhuset Klinisk forskning inom degenerativa ryggsjukdomar är svårt att driva isolerat på landets universitetssjukhus. Detta med anledning av att endast en bråkdel av operationer för våra vanligaste ryggåkommor, som till exempel spinal stenos och diskbråck, sker på universitetssjukhusen.

M •

•

Överföring av kunskap mellan arbetsplatser avseende organisation och arbetssätt på olika typer av enheter – vilket kan leda till att bra arbetssätt sprids. Forskning leder alltid till ett ökat ifrågasättande vilket är positivt, ökar bildningsnivån hos medarbetarna och leder till en mer kompetent arbetsplats där den bedrivs.

Redan idag finns exempel på många fina forskningssamarbeten avseende ortopedisk forskning mellan enheter, regioner och personer. Om vi i Sverige ska fortsätta ha det fina anseende som vi faktiskt har internationellt för vår kliniska ortopediska forskning krävs dock att vi fortsätter vidareutveckla samarbeten mellan alla de enheter och vårdgivare som bedriver vård för ortopediska tillstånd och universitet/universitetskliniker.

Helena Brisby

Professor, Göteborgs Universitet Överläkare, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg

ajoriteten av kirurgi för våra vanligaste degenerativa ryggåkommor görs nu hos privata vårdgivare med offentliga avtal. Endast om patienten har en påtaglig samsjuklighet som omöjliggör operation utan akutsjukhusets resurser sker handläggningen på universitetskliniker. Detta är en naturlig utveckling eftersom våra stora sjukhus behövs för de sjukaste patienterna och den komplexa kirurgin. Jag och många andra kliniskt verksamma forskare har ofta upplevt en frustration när man som anställd på universitetssjukhus försöker driva kliniska studier men patientunderlaget sviktar. Det spelar ingen roll hur välplanerad en studie är om patienterna inte finns på enheten eller om de efter inklusion i till exempel en RCT hamnar i en lång väntelista till operation och till slut utlöser vårdgarantin. Därmed riskerar de att hamna hos en annan vårdgivare där de inte är tillgängliga för interventioner eller uppföljningar enligt studieprotokollet. Alternativt att planerade studierelaterade operationer på universitetssjukhuset stryks på grund av mer angelägna akuta fall. Forskningen blir mer effektiv och inklusionen i studier går snabbare om den kan göras i samarbete med de enheterna som har stor volym av aktuella patientgrupper. Ett eget exempel på ett sådant framgångsrikt samarbete är svenska spinal stenos-studien publicerad i New England Journal of Medicine 2016 (Ref). I denna multicenter-RCT, som omfattade 233 inkluderade och opererade patienter, jämfördes två etablerade operationsmetoder; enbart dekom-

pression och dekompression med samtidig fusion. För 45% av studiepopulationen gjordes inklusion, operation och uppföljning i studien hos privata vårdgivare. Utan dessa vårdgivare hade inklusionstiden varit betydligt längre än de sex år som krävdes. En framgångsfaktor var att de privata vårdgivarna deltog i planeringen av studien och framtagandet av studieprotokoll. Min erfarenhet är att deltagande i kliniska studier blir ett positivt och meningsfullt inslag i vardagen för de privata klinikerna och samarbetet är sällan problematiskt så länge studien inte innebär kraftigt ökade kostnader eller en minskad produktivitet. Sedan tre år tillbaka arbetar jag som chef hos en privat privat vårdgivare i Uppsala, Aleris Elisabethsjukhuset. De senaste åren har Elisabethsjukhuset varit delaktig i flera kliniska studier i nära samarbete med forskare vid Akademiska sjukhuset. Inte sällan sker majoriteten av de studierelaterade interventionerna hos oss. En framgångsfaktor för detta nära samarbete är det faktum att flera enheter på Akademiska förlagt delar av sin ordinarie verksamhet på Elisabethsjukhuset. Inom ortopedin delar alltså flera medarbetare sin tid mellan Akademiska och oss i sin tjänst på universitetssjukhuset. Sammanfattningsvis behöver klinisk forskning genomföras där patienterna finns och med ett nära samarbete mellan akademiska enheter och privata produktionsenheten gynnar det båda parter. Hinder för samverkan i form av rigida ogynnsamma regler kring anställningar eller upphandlade avtal, som begränsar möjligheten till forskning och utveckling, måste överbryggas.

Peter Försth

Verksamhetschef Aleris Elisabethsjukhuset Uppsala Ortopediskt Magasin 4/2025

PRIVAT/OFFENTLIG VÅRD

När politiken stoppar samarbeten Samarbeten mellan privat och offentlig ortopedi är inget nytt. Under min tid på KS vid millenieskiftet var jag med om att starta upp ett mycket fruktbart samarbete som tyvärr gick i graven av rent politiska skäl.

tockholm Spine Centrer på Löwenströmska sjukhuset utanför Stockholm var en av de första större privata vårdgivarna inom ortopedi och öppnade år 2000. Det startades av två ryggkirurger från S:t Görans sjukhus, Tycho Tullberg och Björn Brandt, och blev en framgångssaga i sig. Jag hade jobbat med båda dessa pionjärer på S:t Göran, och min dåvarande chef på KS, Gunnar Nemeth, var en mycket innovativ. Tillsammans med ortopedkollegan Lars Weidenhielm, som då var började vi planera för ett samarbete. På KS hade vi problem med volymerna på höft- och knäplastiker som allt som oftast trängdes undan av akut trauma och vi hade under flera år funderat på hur detta kunde lösas. Även om vi försökte ”freda” två salar för elektiv kirurgi går det ju aldrig fullt ut att göra på ett Trauma 1-sjukhus. Dessutom hade KS då liksom nu en stor tumörverksamhet. Vi ville därför starta ett helt oberoende patientflöde utan36 Ortopediskt Magasin 4/2025

för KS och då Spine Center tog form startades diskussionerna. Tanken var att vi från KS skulle hyra in oss på ett antal platser där våra KS-patienter vårdades av Spine Ceneters personal. Dessutom hyrde vi en av Spine Centers operationssalar. Från KS åkte två ortopeder per dag ut för att operera, ronda och sköta det medicinska med KS-patienterna. Planen tog form, rutiner utarbetades och kontrakt skrevs. Ungefär 1 månad innan vi skulle dra i gång var jag ute på Löwenströmska för att träffa Tycho och se lokalerna. Det såg ut som ett bombnedslag på avdelningen och ombyggnaden var långt ifrån avslutad. Jag kunde aldrig drömma om att det skulle gå att starta som planerat. Men Tycho var inte orolig (sa han) och döm om min förvåning när vi kunde öppna upp på dagen som planerat. Detta var början på ett flera år långt och givande samarbete. En överläkare och en ST-läkare var veckovis placerade på Löwenströmska och vi gjorde tre plastiker per dag måndag till torsdag. Utbildningen för ST-läkarna blev mycket bättre då man kunde assistera och operera veckovis utan störningar. För överläkarna var placeringen populär och för mig som sektionschef var det givetvis fantastiskt att kunna ha ett ostört elektivt flöde med stabil produktion. Vi kunde också visa att samarbetet

var bra för sjukhuset och regionen då alla siffor gick med plus. För patienterna kortades väntetider och risken för sena strykningar minimerades. Efter några år fortsatte vi samarbetet på samma sätt men då med Orthocenter som partner. Det var politiska skäl som gjorde att vi fick sluta med samarbetet. Vid ett regimskifte i regionen, då de rödgröna tog över, togs beslut om att en offentlig klinik inte skulle ha denna typ av samarbete. Trots att vi uppvaktade politikerna och kunde visa på de uppenbara fördelarna med systemet, alla kategorier, fick vi inte fortsätta. I backspegel ser jag detta pionjärsamarbete som något mycket positivt och något som på samma sätt skulle fungera väl idag. Vi som var inblandade i projektet kan i princip inte se några nackdelar, men man måste förstås ha politikerna med sig hela vägen.

Per Wretenberg

Professor i Ortopedi Universitetssjukhuset, Örebro

Eksjö

SPUR

Full pott vid senaste SPUR-inspektionen Jag har inspekterat ST-utbildningar vid många av landets ortopedkliniker sedan 2002. I begynnelsen var jag själv ST-läkare och fick följa med de rutinerade inspektörerna runt om i Sverige. Jag tyckte att det vittnade om självinsikt av dåtidens inspektörer att ta med en ung ST-läkare. Deras egen STtid och ibland FV-tid låg ofta långt tillbaka i tiden.

Men nu har det hänt! Efter 23 års inspekterande och flera reviderade inspektionsmallar senare så har jag satt kryss i alla rutor och kunna konstatera ”full pott”! Straight A:s. Rakt över.

om nuvarande inspektör så har jag inte samma självinsikt utan ”spurar” glatt på, trots att det nu är många år sedan min ST tog slut.

I Eksjö har man jobbat målmedvetet i fem år med att komma hit. Det har krävts struktur och riktlinjer, DOPS och CEX på lättillgängliga ställen, återkoppling, dokumentation, handledarhandledning, påminnelser, schemaläggning med samtalstider, handledning under handledning osv … (samt en hel del tjat). I Eksjö så satte man helt enkelt ST-utbildningen på den klinikgemensamma agendan. Och det gav ett helt fantastiskt resultat!

Och det har hänt väldigt mycket med ST-utbildningen sedan min tid. Struktur, ST-skola, engagerade studierektorer och utbildade handledare. Möjlighet till teoretisk förkovran genom den web-baserade utbildningen OrtoS och vetenskapliga projekt. Inget av detta fanns på den gamla onda tiden då man gick första frakturkursen sista året på sin ST för det var då man äntligen fick en plats på kursen ...

Ett sådant resultat är inget som bara händer. Det är ingen slump. Det kräver ett gediget och ihärdigt arbete av studierektor, verksamhetschef, seniora kolleger och handledare. Dessutom krävs det en hel del av ST-läkarna själva.

Bra jobbat Eksjö! Grattis och hatten av.

Jag har nog sett det mesta av en ST-utbildnings bra och mindre bra genomförande. Jag har risat och rosat och alltid kommit med förbättringsförslag. Jag har dömt kliniker till handlingsplaner och om-inspektioner där det behövts. Men de flesta enheter har ju fått rätt goda betyg även om någon eller några rutor inte kunnat kryssas i vår inspektionsmall.

Karin Bernhoff

Huvudredaktör Ortopediskt Magasin

Sinovial HL ®

E v i d e n sb ase rad smärtl i ndri ng f ö r d i n a artros p ati e nte r 1 Upptäck Sinovial® HL – en intraartikulär hyaluronsyrabehandling för mild till måttlig artros (OA) som återskapar synovialvätskans naturliga funktion.1 • • •

Långvarig smärtlindring – kliniskt dokumenterad effekt i upp till 6 månader.2 Hög koncentration av hyaluronsyra (3,2%)1 – särskilt lämpad för patienter utan aktiv inflammation. Välstuderad behandling – med stöd av flera publicerade kliniska studier.2,3,4,5

Vill du veta mer eller boka ett besök? Skanna QR-koden för att boka ett möte med din lokala IBSA-representant och få veta hur Sinovial® HL kan bli en del av dina behandlingsalternativ vid artros. 1. Sinovial® HL IFU, February 2023 2. Migliore A, Blicharski T, Plebanski R, et al. Knee osteoarthritis pain management with an innovative high and low molecular weight hyaluronic acid formulation (HA-HL): A randomized clinical trial. Rheumatol Ther. 2021;8:1617-1636. doi:10.1007/ s40744-021-00363-3.2. 3. Papalia R, et al. Hybrid hyaluronic acid versus high molecular weight hyaluronic acid for the treatment of osteoarthritis in obese patients. J Biol Regul Homeost Agents. 2017;31(4 Suppl 2):103–109. 4. Papalia R, Zampogna B, Russo F, Torre G, De Salvatore S, Nobile C, et al. The combined use of platelet-rich plasma and hyaluronic acid: prospective results for the treatment of knee osteoarthritis. J Biol Regul Homeost Agents. 2019;33(2 Suppl 1):21–28. 5. Papalia R, et al. Comparing hybrid hyaluronic acid with PRP in end-career athletes with degenerative cartilage lesions of the knee. J Biol Re

CE 4841

Ortopediskt Magasin 4/2025

FOT- OCH FOTLEDSKIRURGI

Lateral fotledsinstabilitet – historik, evidens och ny patoanatomisk förståelse Under SOF-mötet i Jönköping hölls ett uppskattat seminarium om lateral fotledsinstabilitet, där Jon Karlsson tillsammans med gästföreläsaren Andrew Goldberg från Storbritannien, belyste både historiska perspektiv och aktuella kliniska frågeställningar.

on Karlsson inledde med att sätta dagens behandlingsprinciper i ett historiskt sammanhang och lyfte särskilt pionjärinsatserna av Lennart Broström – en av giganterna inom fotledskirurgi. Karlsson, som träffat Broström personligen, sammanfattade hans vetenskapliga gärning och dess avgörande betydelse för dagens behandling av laterala fotledsskador. När Broström var verksam var traditionen att operera laterala ligamentskador akut. En direkt ”lagning” av ligamenten sågs som en logisk åtgärd. I sin klassiska avhandling The Sprained Ankle från 1966 visade Broström dock att även om akut kirurgisk lagning ofta gav goda resultat, ledde strategin till betydande överbehandling – uppemot 80 procent. Majoriteten av patienter med grad-3-stukningar, det vill säga fullständiga ligamentrupturer, tillfrisknar utan kirurgisk behandling. Han visade dessutom att kirurgi i ett senare skede, vid kvarstående instabilitet, ger utmärkta resultat. Före Broströms arbeten opererades laterala ligamentskador rutinmässigt akut, och vid kronisk instabilitet utfördes ofta tenodesoperationer, i dag benämnda icke-anatomiska rekonstruktioner. Broströms forskning förändrade detta paradigm i grunden. I Sverige, liksom internationellt, blev icke-kirurgisk behandling snabbt ”gold standard” vid akuta laterala stukningar och ligamentskador. Anatomisk rekonstruktion reserverades för kroniska fall, medan icke-anatomiska metoder på de flesta kliniker användes endast vid utvalda reoperationsfall. Den klassiska ”Broström repair” innebär lagning av det skadade ligamentum fibulotalare anterius (FTA, eng. ATFL). I dagens kliniska praxis utför många ortopeder istället en rekonstruktion, där FTA förstärks med periost eller extensorretinaklet, samtidigt som ligamentum calcaneofibulare (CF) inspekteras. Seminariets andra del hölls av Andrew Goldberg, gästprofessor i London och ordförande för British Orthopaedic Foot & Ankle Society (BOFAS). Goldberg fokuserade på de laterala ligamentens anatomi och patoanatomi samt deras koppling till subtalar smärta och instabilitet. FTA-ligamentet består av två fasciklar: en övre, större och en nedre, mindre. Den nedre fascikeln delar sitt ursprung på fibula med CF-ligamentet. CF har en central stabiliserande roll för både fotleden och subtalarleden. Den laterala stabiliteten i den talokalkaneära leden är dessutom beroende av det cervikala ligamentet i sinus tarsi. 38 Ortopediskt Magasin 4/2025

Andrew Goldberg (t.v) och Jon Karlsson.

Goldberg beskrev flera skademekanismer för CF-ligamentet: • Avlösning från fibula tillsammans med den nedre fascikeln av FTA. • Avlösning från calcaneus med inläkning i förlängt läge mot calcaneus eller peroneussenornas senskida. • Avlösning från calcaneus där den distala änden hamnar på motsatt sida om peroneussenorna, i analogi med en Stener-lesion vid UCL-skada i tummen. Vid kirurgi är det därför viktigt att visualisera ligamentet i sin helhet och inte enbart fokusera på infästningen vid fibulaspetsen. Enligt Goldberg är det kliniskt mycket svårt, eller omöjligt, att skilja mellan lateral fotledssmärta och smärta med ursprung i subtalarleden. Vid instabilitetsrelaterad subtalar smärta är det ofta det cervikala ligamentet som är avlöst. Detta fynd beskrivs sällan i MR-utlåtanden i Storbritannien, men kan i efterhand ofta identifieras när radiolog granskar preoperativ MR efter intraoperativa fynd. Detta pekar på ett sannolikt underrapporterat problem och ett område där både diagnostik och forskning behöver utvecklas vidare.

Emil Kilander

Överläkare, fot- och fotledskirurgi Eksjö

Långsiktigt kvalitetsarbete inom fot- och fotledskirurgi Svenska Fot- och Ankelkirurgiska Sällskapet (SFAS) första version av Nationella rekommendationer för fotkirurgi kom ut 2018 (se QR-kod) och omfattar 15 diagnoser eller diagnosgrupper.

u pågår ett arbete med digitala Nationella Kliniska Kunskapsstöd (NKK) för specialistnivå där fot- och fotledskirurgin har några färdiga kunskapsstöd publicerade. Detta är ett arbete under samma paraply – NPO rörelseorganens sjukdomar, som de stora nationella vårdprogram som skrivits (t.ex handledsfrakturer och höftfrakturer) men använder ett bredare, istället för ett mycket djupare, angreppsätt. Detta ser vi som en digital uppdatering av de tidigare nämnda nationella rekommendationerna inom fotkirurgi. NKK har funnits för primärvård sedan en längre tid men det nya är utökningen med specialistvård. De redan publicerade diagnoserna är Hallux valgus - 1177 för vårdpersonal, Hallux rigidus - 1177 för vårdpersonal, Hammartå - 1177 för vårdpersonal och Mortons neuralgi - 1177 för vårdpersonal, där man på sidan kan välja fliken för specialiserad vård. Målet är att alla de diagnoser/diagnosgrupper som följs upp i våra båda kvalitetsregister ska finnas med, det vill säga fler diagnoser än i de tidigare nationella rekommendationerna. I den nationella arbetsgruppen (NAG) ingår två ortopeder med specialisering inom fotkirurgi som är Bengt-Erik Larsson och Maria Cöster, dessutom specialistfysioterapeut Cecilia Elam, fysioterapeut Linda Örnholmer, överortopedingenjör Ulla Hellstrand Tang, ortopedingenjör Fredrik Bergljung, specialistläkare allmänmedicin Gudrun Greim samt processledare Ann-Charlotte Lindström. Det andra stora kvalitetsprojektet är förstås registrering i Fotledsregistret (Swedankle) och Riksfot. Dessa två register täcker nästan helt elektiva ingrepp inom fot- och fotled med väldigt många olika diagnoser.

Fotledsregistret har länge haft fullständig (100%) täckningsgrad för fotledsproteser men kommer inte riktigt upp i samma nivå för fotledsartrodeser, där en del registreringar saknas. Förmodligen görs dessa artrodesoperationer av mindre subspecialiserade ortopeder som inte är vana vid att registrera. Gör du fotledsartrodeser? Se till att ansluta dig till fotledsregistret! Kontakta fotledsregistret.ortopedi.sus@ skane.se för att få blankett för ansökan om behörighet. I Riksfot håller registreringarna över landet på att öka kraftigt och i år har snart 7000 ingrepp (nästan 55 000 sedan starten 2014) redan registrerats. Alla enheter är inte med men det ökar, just nu är 87% av de identifierade (85 st) offentliga och privata, stora och små kliniker som utför någon typ av fotkirurgi anslutna även om ett fåtal inte aktivt registrerar. Den enda region där ingen enhet är ansluten är Värmland. Nästa utmaning för registerna är att se till att PROM-data blir heltäckande med både pre- och post-PROM för alla patienter, något som digital inmatning och post-PROM via 1177 hjälper till med. Tillsammans har alltså Riksfot och Fotledsregistret ett väldigt brett angreppssätt där målet är att i princip all elektiv kirurgi inom fot- och fotled, oavsett vårdeller driftsform, ska registreras. Resultaten presenteras och analyseras sedan dels på nationell nivå men även på verksamhetsnivå för att utveckla och säkra vårdens kvalitet samt stödja tillgången på god och lika vård över landet. Skanna QR-koden för att läsa Nationella rekommendationer för fotkirurgi, 2018.

Anna Östberg Elmlund

Överläkare, fot- och fotledskirurgi Danderyds sjukhus Ortopediskt Magasin 4/2025

UTBLICK

Äventyret ... ... är det mödan värt? En månad in i mitt fellowship var det fortfarande – låt oss kalla det – utmanande. Av en slump hade jag ett kort samtal med en av tumörortopederna som spontant hade stannat och hälsat på mig. Han frågade hur länge jag hade varit där och sa "ah, you're in that phase where you feel like an idiot and everything you do goes to sh*t.” Han fortsatte, “... and you feel like you have two left hands and the things you could do before don't work anymore". Han gick vidare med att förklara att när man kommer som fellow till ett nytt land, nytt sjukvårdssystem, nytt sjukhus, nytt språk, ny stad, nytt allt så funkar ingenting som det ska.

ur du än gör behöver din hjärna arbeta på högvarv samma sekund som du vaknar upp i din obekanta säng. Du kliver upp i ett främmande hus, tar på dig andra arbetskläder än de du brukar, det är varmare, doftar annorlunda, fåglarna kvittrar annorlunda, dörrhandtaget sitter på fel sida, du kör en annorlunda bil, det är vänstertrafik, ny väg till jobbet, nya människor, nytt språk och andra hälsningsfraser. "By the time you get to work you're exhausted. And then you have to do the actual work. Using a slightly different kind of knife, and the hammer is called a mallet and the rongeur we call a nibbler". Det tar två månader att bara komma in i det, sedan följer 6-8 månader av att man lär sig det man kom hit för att lära sig. "The last two months you're actually good." Nu är jag inne på mina två sista månader och jag hoppas att delen "where I'm actually good" snart börjar. Svensken i mig kommer möjligen inte känna att jag någonsin når dit, men ni förstår poängen.

Bland plattor och skruvar.

En helt vanlig dag på stranden. 40 Ortopediskt Magasin 4/2025

Den första delen av den här artikeln skrev jag under en bilresa genom the Outback, någonstans mellan Adelaide och Alice Springs, en 160 mil lång resa. Två månader kvar av äventyrsåret i Australien och just här, mitt ute i ingenstans, med barnen i bilen och ett ändlöst körande med utsikt över röd torr jord fördes tankarna tillbaka till tiden inför det stora äventyret. Jag insåg att det var exakt ett sådant här ögonblick jag föreställde mig att jag någon gång under resan skulle ha. Inte bara själva jobbet jag skulle göra som fellow, sjukhusmiljön, arbetsmiljön, hemmamiljön, för det går inte att föreställa sig, den vet man ingenting om. Men det här, ute i the Outback, det här hade jag tänkt på att vi skulle göra och här var vi nu. Två år senare. En mäktig känsla. Hela processen med ett fellowship börjar förstås långt innan man står där förvirrad och bortkommen första dagen på jobbet. Det tar tid och det hela börjar med en undran - jag

kanske ska göra ett fellowship utomlands? Jag vill vara mycket tydlig här – JA! Du bör göra ett fellowship. Det spelar ingen roll vilket. Ge dig ut i världen, du växer som människa och som ortoped. Och nej, det är inte roligt hela tiden. Ja, det var stundtals jättejobbigt. Men välj ett område du är intresserad av och bestäm vilken världsdel du vill åka till. Fråga runt. Googla. Hittar du inget passande på direkten, sök fram ett sjukhus och maila till folk. Gör det inte mer komplicerat än det behöver vara. Jag hade en bekant som själv varit fellow i Australien. Han gav mig en mailadress till Sylvia, sekreterare på ortopedkliniken Flinders Medical Centre, Adelaide. Jag skickade iväg ett kort mail, fick svar att "du kan börja hos oss augusti 2024". Att ta första steget brukar ju normalt vara det svåraste men visade sig här vara det enklaste. Sedan började ett evigt mailväxlande och en process på mer än ett år av pappersarbete. Detta förbannade pappersarbete hade jag blivit varnad för, ungefär med orden “ge dig inte in i det om du inte mäktar med att fylla i en outsinlig mängd formulär och att åldras ett par år på köpet.” Det började med engelskaprovet IELTS, som i ärlighetens namn var svårare än jag förväntade mig (jag är ju bra på engelska!). Sen följde en stadig ström av formulär, inloggningar, kopierande och vidimerande av papper, vaccinationer, stämplar, polisutdrag, kreativa intyg, mera vaccinationer samt många avgifter. Och ID-kontroller. Dessa ständiga ID-kontroller! Australien har riktiga trust issues. Vid ett tillfälle räckte inte ens passet i kombination med körkortet till för att bevisa att jag var jag. Jag kom inte på en bättre lösning än att mitt under en middag hos vänner i Nyköping boka en akuttid och köra ut till Skavsta flygplats och fotas för ett internationellt ID-kort. Sedermera fick jag under stor tidspress hoppa av tåget i Södertälje , hämta ut kortet, promenera till närmaste advokatbyrå en halv kilometer bort för att få en vidimerad kopia att skicka in på direkten. Kostnad för allt detta var cirka 2000 kr

och ID-kortet använde jag bara en enda gång. (Tips, om man har ett SITHS-ID med foto, så slipper man detta moment). Hela upplevelsen får en i alla fall att verkligen uppskatta det svenska personnumret. Vid ett tillfälle i den senare delen av processen fick jag nog, gav upp och smällde igen datorn. För gott tänkte jag. Turligt nog har jag en fin make som tröstade och stöttade mig tillbaka in i det. Jag började allt i god tid, åtminstone 1-2 år innan jag skulle starta mitt fellowship, men det var ändå med bara två veckors marginal vi fick visumet klart. Så det är klokt att vara inställd på att man kommer att få boka resa och boende med mera utan att ha allt pappersarbete klart eller ens veta om man är välkommen i landet.

The Outback.

Har man en hel familj som ska med (till er andra, vad fasiken väntar ni på, ut och utforska, det är ju hur lätt som helst att packa ihop och åka) är det en del annat att fixa med också. Men det var faktiskt relativt okomplicerat. Att ordna plats i skolan var oförskämt lätt, på tisdagen möte med rektorn på närmsta skola, på onsdagen inhandlades uniform och på torsdagen fick barnen börja skolan. Dag ett kunde de en handfull ord engelska. Det gick klart över förväntan och nu pratar vår 8-åring engelska med australiensisk dialekt. Väl på plats i Australien inledde vi med att bo på hotell i några dagar, skrev på kontrakt och flyttade in i huset vi hade hyrt. Vi köpte en bil av föregående fellow vilket är vanligt att man gör och de bilarna är billiga, men förstås inte alltid i topptrim. Vi köpte begagnade cyklar, möbler och skoluniformer. Vi var jetlaggade och utmattade. För att barnen skulle ha lite roligt och trivas gick vi på zoo och chokladfabrik samt åt mycket frozen yoghurt. Vi promenerade även gärna längs havet och spanade efter delfiner för att påminna oss om varför vi gjorde det här.

Det blir som bäst när man är två. Här op med assistans av fellowkollega Dirk.

Med allt detta sagt kan ett fellowship kanske framstå som för mycket jobb och möda för att orka ta sig an. Men det är det faktiskt inte. Vinsten är utan tvekan större än mödan både för dig som ortoped och även för hela familjen. Det är vanligt i många länder att man som ortoped efter avslutad "training" (ST) direkt gör ett eller flera års fellowship både för att subspecialisera sig och för att kunna få ett bra jobb. Som svenskar är vi ju relativt privilegierade genom att det i allmänhet inte är så svårt att få jobb när man väl är specialist inom ortopedi. Vi har även ofta möjlighet att få tjänstledighet även om arbetsgivaren och kollegorna ogärna ser att vi är borta ett helt år. Man kommer ju hem med en hel del nya kunskaper och erfarenheter att dela med sig av. Så det finns egentligen ingen ursäkt att inte åka. Faktiskt inte ens att det är för mycket pappersarbete, det är ju trots allt "bara" pappersarbete. Det kräver en del energi och engagemang, men det behöver vi för att få det utbyte vi önskar. För familjen är detta äventyret med stort Ä som man väntat på. Det blir ju vad man gör det till, men oj vad barnen växer av det, det är faktiskt svårt att beskriva. Det måste helt enkelt upplevas.

Det fanns många bra fotoobjekt.

Narine Hakopian

Kvällspromenad efter jobbet.

Överläkare Ortopedkliniken Nyköpings lasarett och Fotcenter, Stockholm Ortopediskt Magasin 4/2025

UTBLICK

Visiting Switzerland studiebesök på ortopedklinikerna i Zürich och St. Gallen

När jag reste till Schweiz för att besöka Stadtspital Triemli och Kantonsspital St. Gallen gjorde jag det med nyfikenhet och en ganska svensk föreställning om hur ortopedi bedrivs i Centraleuropa. Resan fyllde mig med inspiration och perspektiv – jag möttes med vänlighet och nyfikenhet, lärde mig mycket och fick erfara mycket – som att stå på operationssal med fyra kirurger sterilt påklädda, galler uppdukat, alla redo, men utan patient.

et schweiziska sjukhuslandskapet är brokigt, charmigt kaotiskt. Det finns stora universitetssjukhus men också en uppsjö av privata kliniker, regionala enheter och lokala skinande sjukhus som varenda dalgång tycks vilja bygga så snart en förmögen invånare visar intresse. Detta gör enhetlighet svårt – både i vård och i utbildning. De två kliniker jag besökte tillhör däremot landets mer moderna utbildningsmiljöer, mycket tack vare drivande personer som professor Christian Spross och professor Bernhard Jost, båda djupt engagerade i utbildningsfrågor.

I bakgrunden syns det snöklädda berget Matterhorn. 42 Ortopediskt Magasin 4/2025

En av de tydligaste kontraster jag mötte var kopplingen mellan vårdens finansiering och dess vardag. Medan svensk vård formas av skattefinansiering och fokus på korta vårdtider, styrs den schweiziska av ett privat försäkringssystem där vissa rutiner får en helt egen logik. På Triemli berättade man att alla patienter (läs distal radiusfraktur mm) måste stanna två dygn, annars går sjukhuset back ekonomiskt. Ju högre försäkingspremie, ju mer vård. Det är inte primärt ett medicinskt behov – det är ett ersättningssytemet som styr. I ett sådant system är det kanske inte konstigt att logistik, planering och arbetsfördelning ser annorlunda ut än hemma på Akademiska.

Utbildningsmässigt finns det mycket som imponerar. Måndagsundervisningen samlar alla ortoped-ST-läkare, där man tillsammans med en av de seniora specialisterna går igenom alla veckans opererade fall och inkorporerar teori och praktiska tips och får återkoppling. ST-föreläsningar hålls en gång i veckan efter morgonmötet med förplanerade föreläsningar med tvåårscykler, vilka ST läkarna turas om att hålla. Men det är också viktigt att förstå att detta inte är representativt för hela landet. Många sjukhus arbetar fortfarande i en mer traditionell traumakirurgisk modell där en kirurg tar hand om allt trauma, inklusive frakturer. Det skapar en variation i kompetensmiljöer som är betydligt större än i Sverige. Nationellt jobbar man för att införa en nationell ”adaptive learning”- plattform, där undervisningsmaterial, instruktionsvideor, quiz, målbeskrivningar och kompetensportföljer mm ska finnas tillgänglig i en gemensam digital lösning. Det låter som en dröm i en studierektors öron! På morgonmötet märks kanske den största kulturella skillnaden. Hierarkin är tydlig – nästan ceremoniell. Ett ST-läkare presenterade dagens fall kort, koncist och välstrukturerat. En ST visar bilder (röngen, foton, labb-resultat) av allt som är relevant på ett välsynkroniserat, inrepiterat sätt med rapporten. Planerna var redan satta. Överläkaren/klinikchefen godkände handläggningen och planen med en kort nick eller kommenterade om något ej var acceptabelt, då kunde en kort diskussion uppstå. Ingen övrig diskussion. Och AT-läkarna och underläkarna? De stod längs väggen i givakt, bokstavligen. Det var effektivt och tydligt – men också så långt ifrån svensk konsensuskultur som man kan komma. Även på operation var det en tydlig struktur och hierarki. ST-läkaren håller hakar, tvättar och syr ihop, men själva opererandet tar fart först när man blivit specialist. Fokus ligger på att teamets nyblivna specialister ska lära sig ingreppen tillsammans med sin mentor, och operationsmetoden följer nästan alltid

Undertecknad och professor Spross.

Operationssal på Triemli sjukhus.

Gamla stan Zürich.

Demosida för adaptive learning platform för ST.

den överläkare som leder teamets egen stil. Avvikelser från chefens teknik är få, ibland obefintliga. Det är ett uttalat läromästarsystem där lärare och lärling arbetar nära varandra, både på mottagning och operation.

ning samtidigt, opererade samma dagar och rörde sig genom veckan som en sammanhållen enhet. Det skapade en nära utbildningsmiljö där lärandet inte alltid behövde planeras – det uppstod naturligt.

Den praktiska logistiken på sal är också annorlunda än hemma. Kirurgerna klär och tvättar själva, bytestiderna var korta och det var väldigt personaltätt på sal, där de flesta hade en vettig uppgift. Någon gång så haltade denna effektivitet och det hände att jag stod – tillsammans med tre andra sterilklädda kirurger – färdig vid ett dukat bord och väntade på en patient som ännu inte ens var färdigintuberad. En annan lätt chockerade upplevelse för en svensk ortoped var dörröppningarna. Dörrarna stod nästan mer öppna än stängda (även vid protesoperation!), det skapade en stark obehagskänsla hos mig men övriga på sal verkade relativt obrydda, och huruvida det påverkar deras infektionsmönster lämnar jag åt någon mer kunnig att kommentera.

Mottagningarna var ett annat område där Triemli lyckats skapa en effektiv struktur. Genomlysning på rummet, fysioterapeuter direkt tillgängliga och sekreterare nära kliniken gav snabba förlopp och tydliga beslut. Det var effektivt utan att kännas stressat – snarare som att flödet var byggt efter ortopedins behov och inte tvärtom.

I Triemli började alla nya specialister som fått tjänst på kliniken (här finns ingen LAS och det finns inga garantier till fortsatt anställning efter genomförd ST) i en gemensam trauma-ortopedisk sektion där vanliga frakturflöden – höfter, fotleder, handleder mm– gav dem stora volymer. Efter ungefär två år gick man vidare till en subspecialitet i något av teamen: övre extremitet, fot/ankel, höft, knä, rygg eller hand. I dessa team opererades både elektiva fall och mer avancerade frakturer inom respektive område. Teamstrukturen var elegant i sin enkelhet: teamchef, överläkare, specialist och ST hade mottag-

Huvudentré Triemli med nybyggt annex med patientrum.

Så vad tar man med sig hem? För mig blev resan en påminnelse om att system alltid speglar sina förutsättningar. Schweiz har en mångfald av sjukhus och ett privat finansieringssystem som både skapar variation och möjliggör utveckling. Sverige har stabilitet, likvärdighet och en utbildningskultur som bygger på dialog snarare än hierarki. Båda systemen har styrkor – och båda har sina egenheter men gemensamt så strävar vi efter samma sak: Hög medicinsk kvalitet, ST-läkare som utvecklas till självständiga ortopeder, trygg, effektiv och säker vård. Men vägarna dit skiljer sig. Sverige bygger på tillit, jämlikhet och öppenhet. Schweiz bygger på struktur, tydlighet och precision. Kanske är den perfekta modellen någonstans mitt emellan. Och kanske är det just därför vi ska resa – för att se andra sätt, låna det som fungerar, och fortsatt utveckla vår egen modell.

Miriam Wadström

ST-studierektor Ortopedkliniken Akademiska sjukhuset Uppsala Ortopediskt Magasin 4/2025

UTBLICK

Fragilitetsfrakturer – FFN öppnar för nya perspektiv och nätverkande Benskörhet och fall, resulterande i fragilitetsfrakturer, är ett stort och växande folkhälsoproblem i Sverige såväl som globalt. I syfte att adressera utmaningarna som hälso- och sjukvården står inför har en nationell gren av det globala multiprofessionella nätverket Fragility Fracture Network (FFN) nu startat i Sverige, på initiativ av ortopeder. FFN Sverige lanserades internationellt på den globala FFN-kongressen i Porto i oktober.

ed fragilitetsfraktur avses en fraktur som uppstår vid ett lågenergitrauma (motsvarande fall i samma plan) hos äldre individer. Dessa frakturer är ofta associerade med en underliggande benskörhet (osteoporos eller osteopeni) samt en ökad falltendens. Risken ökar med stigande ålder. De vanligaste Stina Ek sjukgymnast och forskare lokalisationerna är höft, bäcken, länd-/ Karolinska Institutet presenterade bröstkotor, proximal humerus och ”Gaps in Secondary fracture prevention in Sweden” på mötet. distala radius. Varannan kvinna och var fjärde man över 50 år i Sverige förväntas drabbas av en fragilitetsfraktur. Enligt International Osteoporosis Foundation (IOF) uppstod cirka 124 000 nyaBild 1 Stina Ek sjukgymnast och forskare Karolinska Institutet presenterade ”Gaps in Secondary fracture prevention in Sweden” på FFN mötet i Porto. osteoporosrelaterade frakturer i Sverige år 2019. Antalet fragilitetsfrakturer i Sverige beräknas öka med 30 procent fram till 2034 till följd av demografiska förändringar med en växande och åldrande befolkning. FRAKTURPREVENTION VID BENSKÖRHET Frakturförebyggande behandling består av skelettstärkande läkemedel samt fallförebyggande åtgärder. Indikationen för läkemedelsbehandling grundar sig på patientens sammantagna frakturrisk: ju högre risk, desto starkare indikation. Det finns idag flera kostnadseffektiva läkemedel mot osteoporos som stärker skelettet och minskar risken för nya frakturer. Förstahandsrekommendation är zoledronsyra, en bisfosfonat som ges intravenöst en gång per år. Fallförebyggande åtgärder innefattar bland annat läkemedelsgenomgång, tillse behov av gång- och synhjälpmedel, minimera fallrisker i hemmet samt fysioterapi för att förbättra styrka och balans. EN FRAKTUR ÄR NOG! Att ha drabbats av en fragilitetsfraktur 44 Ortopediskt Magasin 4/2025

Nordiska FFN-deltagare från Norge, Danmark och Sverige nätverkar.

medför ökad risk för ytterligare frakturer och risken är särskilt hög under de första två åren efter den första frakturen. Alltså finns tydliga vinster med tidigt insatt prevention och läkemedelsbehandling. Införandet av systematiska frakturkedjor med frakturkoordinatorer har högsta prioritet både i Socialstyrelsens nationella riktlinjer och i ”Personcentrerat och sammanhållet vårdförlopp Osteoporos – sekundärprevention efter fraktur”. BEHANDLINGSGAP ATT UTJÄMNA Trots tydliga riktlinjer för sekundär frakturprevention i Sverige får endast 5–17 % av äldre personer med höftfraktur osteoporosbehandling, med stora regionala skillnader. En nyligen genomförd inventering av frakturkedjor vid

Kebba Marenah presenterade data från de afrikanska länderna.

Sjuksköterskorna Cristina Larsson och Monica Renström framför en poster från Södersjukhuset om akut konfusion och 4AT.

Sveriges ortopedkliniker visade att den vanligaste åtgärden vid en misstänkt benskörhetsrelaterad fraktur var att remittera patienterna till primärvården för uppföljning och behandling. Dessvärre visar en färsk undersökning från Stockholm att endast 20 % följdes upp inom 6 månader. Allt talar för att det finns ett behov av att stärka uppbyggandet av frakturkedjor runtom i Sverige genom ett ökat samarbete mellan akutsjukhus och primärvård. ORTOGERIATRIK – ETT EVIDENSBASERAT OMHÄNDERTAGANDE AV SKÖRA ÄLDRE MED FRAKTURER I det nationella vårdprogrammet för höftfraktur från 2024 framhålls vikten

HOT TOPICS PÅ FFNKONGRESSEN: •

”Good alignment” och stabil osteosyntes som blir belastningsbar är målet vid ortopedisk kirurgi på patienter med fragilitetsfraktur. Avlastning fungerar ofta inte alls och tidig mobilisering är essentiellt för denna patientgrupp för att bibehålla muskulatur, benmassa och gångförmåga.

•

Akut konfusion (delirium) – en vanlig och farlig komplikation hos patienter med höftfraktur, vilken kan förebyggas genom god vård och tidig detektion, t.ex. genom screening med instrumentet 4AT.

•

Skelettstärkande behandling i anslutning till höftfrakturkirurgi är ett effektivt sätt att säkerställa att frakturförebyggande behandling initieras. Storbritannien och Norge är föregångsländer. I Sverige har ortopederna i Ystad, region Örebro, och på Södersjukhuset varit tidiga med att införa behandling i anslutning till höftfrakturen.

•

Kotkompressioner – utgör den vanligaste fragilitetsfrakturen samt medför ett stort patientlidande och en ökad risk för andra fragilitetsfrakturer. Stor underdiagnostik föreligger pga att många individer har ”tysta” kotkompressioner. AI-assisterade arbetsprocesser kan utgöra ett stöd för förbättrad detektion och diagnostik.

•

Nutrition – ett pre- och postoperativt lågt näringsintag ökar risken för komplikationer efter fragilitetsfraktur. Malnutrition kan med enkla medel identifieras och motverkas.

Delar av styrelsen för nybildade FFN Sverige under kongressen i Porto. Från vänster till höger: Margareta Hedström, ortoped KS, Adrian Meehan, geriatriker Örebro, Johanna Rundgren, ortoped SÖS, Karl-Åke Jansson. ortoped SÖS, Kristina Åkesson. ortoped Lund, Cecilia Rogmark. ortoped Malmö, Jenny Forsberg, fysioterapeut Örebro och Anna Spångeus, endokrinolog Linköping.

av en strukturerad vårdkedja som innefattar s k Comprehensive Geriatric Assessment (CGA), Det är ett evidensbaserat och personcentrerat arbetssätt som bygger på teambaserat omhändertagande av sköra äldre patienter, där hänsyn tas till samsjuklighet, fysisk och kognitiv funktion samt social situation. Begreppet ortogeriatrik innebär CGA av sköra äldre med fraktur. Det är

oklart hur många ortopediska enheter i Sverige som har tillgång till geriatrisk kompetens (eller motsvarande) och som kan erbjuda CGA till patienter med höftfraktur. FRAGILITY FRACTURE NETWORK (FFN) GLOBALT FFN är en internationell organisation

som startade 2011 i Europa i syfte att adressera det växande globala folkhälsoproblemet med fragilitetsfrakturer. Det har vuxit till en global organisation med över 14 000 medlemmar från fler än 100 länder. FFN är en tvärprofessionell organisation som samlar sjuksköterskor, läkare (ortopeder, geriatriker, anestesiologer, akutläkare, endokrinologer och allmänläkare), fysioOrtopediskt Magasin 4/2025

terapeuter, arbetsterapeuter, dietister, forskare, med flera. Medlemskap är gratis. Länken till hemsidan är: fragilityfracturenetwork.org ÖVERGRIPANDE MÅL FÖR GLOBALA FFN: 1. 2. 3. 4.

Att förbättra det akuta multiprofessionella omhändertagandet av äldre patienter med frakturer. Att förbättra rehabilitering efter fragilitetsfraktur. Att minska risken för nya frakturer genom att förbättra sekundär frakturprevention. Att verka för bildandet att nationella nätverk som kan påverka beslutfattare för att möjliggöra de tre ovanstående punkterna.

FFN SVERIGE FFN Sverige bildades i september 2025 efter ett omfattande förankringsarbete. Det är en tvärprofessionell obunden ideell förening som vill samla vårdpersonal och forskare intresserade av fragilitetsfrakturer, ortogeriatrik och frakturprevention. FFN Sverige vill verka enande för vården av denna stora patientgrupp genom att samverka med berörda professions-, specialitets- och intresseföreningar i Sverige. FFN Sverige ligger under det globala FFN-paraplyet och har anslutit sig till globala FFNs mål. Den svenska styrelsen har representation från olika professioner, discipliner och regioner i Sverige. GLOBALA FFN-KONGRESSEN I PORTO 1–4 OKTOBER 2025 Den tvärprofessionella kongressen samlade cirka 700 personer från hela världen för att ta del av nya rön, erfarenheter och evidensbaserade arbetssätt avseende frakturkedjor, osteoporos, ortogeriatrik, kirurgi av fragilitetsfrakturer samt optimalt omhändertagande av patienter med höftfraktur. Många möjligheter gavs för diskussioner och nätverkande med kollegor från andra länder. Det var en stor multiprofessionell svensk delegation på plats i Porto. Sverige var representerat med föredrag och flera postrar om pågående forskning och kliniska utvecklingsprojekt. MÅL FÖR FFN SVERIGE Fokus för föreningens arbete under de kommande åren är frakturkedjor och ortogeriatrik. Genom en nationell översyn kan ”flaskhalsar” och utvecklingsområden i vårdkedjan identifieras, samt goda exempel på framgångsrika modeller för sekundär frakturprevention och ortogeriatrik lyftas. Därtill vill vi uppmärksamma och sprida kunskap om dessa frågor i svensk sjukvård och för allmänheten.

46 Ortopediskt Magasin 4/2025

Katarina Greve, anestesiolog från Karolinska sjukhuset, deltog på mötet i Porto.

FÖRSTA VÅRMÖTET FÖR FFN SVERIGE 10 MARS 2026 I GÖTEBORG Det finns stor potential och kraft i nätverk som spänner över professions- och specialitetsgränser, liksom i samverkan på lokal, nationell och internationell nivå. Vi hoppas att FFN Sverige kan göra nytta för patienter med fragilitetsfrakturer såväl nationellt som genom att bidra till ett nordiskt, europeiskt och globalt FFNnätverk. I linje med detta kommer FFN Sverige att arrangera ett första nationellt möte den 10 mars i Göteborg med intressanta föreläsningar och möjlighet att nätverka. Save the date! Medlemskap i FFN Sverige är öppet för alla. Medlemsavgift 100 kr. Kontaktperson är Karl-Åke Jansson, kassör FFN Sverige: karl-ake.jansson@regionstockholm.se.

Margareta Hedström

Professor, Överläkare Karolinska sjukhuset Styrelseledamot FFN Sverige

Johanna Rundgren

Med dr, Specialistläkare, SÖS Ordförande, FFN Sverige

NPO

SOF-medlemmar

Nya SOF-medlemmar Tero Laine, Kållered Viktor Hansen, Varberg Gustav Ahlgren, Göteborg Iris Holweg, Göteborg Beata Tersander, Västervik Luka Blažević, Varberg Axel Henriksson, Nyköping Jovan Ostojic, Värnamo Oscar Dahlberg, Växjö Andreas Englund, Skövde Axel Lindberg, Norrköping Eric Narup, Malmö Sinan Alhilali, Södra Sunderbyn Rikard Hansson, Luleå Tewodros Marew, Örebro Ehsan Asfour, Örebro Felix Forsberg, Malmö Per Vestin, Sundsvall Johan Person, Luleå

SOF:s företagsmedlemmar Anatomica AB Bolshedens Industriväg 20 427 50 BILLDAL Kontakt: Sverker Stomberg sverker.stomberg@ anatomica.se www.anatomica.se Arthrex Sverige AB Textilgatan 43 120 30 STOCKHOLM Kontakt: Johan Karlsson johan.karlsson@arthrex.se www.arthrex.se DePuy Synthes Kolonnvägen 45 170 67 SOLNA Tfn: 08-626 22 00 info.se@synthes.com www.depuysynthes.com Episurf Europe AB Karlavägen 60 114 49 Stockholm Kontakt: Veronica Scholz Castro nfo@episurf.com www.episurf.com Heraeus Medical AB Vasagatan 28 111 20 Stockholm Kontakt: Eva Norrbin eva.norrbin@heraeus.com www.heraeus-medical.com Link Sweden AB Box 180 184 22 AKERSBERGA Kontakt: Gunilla Eriksson link.sweden@linksweden.se www.linksweden.se

Linvatec ConMed AB Datavägen 10 D 436 32 ASKIM Kontakt: Sofia Palomaa sofiapalomaa@conmed.com Sectra Orthopaedics AB Teknikringen 20 583 30 LINKÖPING Kontakt: Ulrika Vach ulrika.vach@sectra.se www.sectra.com Smith & Nephew AB Krokslättsfabriker 39 431 37 MÖLNDAL Kontakt: Thomas Weine Tfn: 031-746 58 00 www.smith-nephew.com Zimmer Biomet Sweden AB Industrivägen 4 433 61 SÄVEDALEN Kontakt: Jenny Stokke jenny.stokke@ zimmerbiomet.com www.zimmerbiomet.com Ottobock Scandinavia AB Box 4041 169 04 Solna Kontakt: Anett GrusserPettersson anett.grusser-pettersson@ ottobock.se www.professionals.ottobock.se Stryker AB Långhusgatan 5B 215 86 MALMÖ Kontakt: Åsa Svanberg asa.svanberg@stryker.com www.stryker.com

Nu lämnar jag stafettpinnen vidare Detta är min sista NPO-spalt då jag lämnar uppdraget som ordförande vid årsskiftet. Som medlem sedan starten 2018 vill jag dela några reflektioner.

unskapsstyrningssystemet har kritiserats, men vad är alternativet? Före 2018 lade vi stora resurser på lokala och regionala kunskapsstöd. Det nationella systemet infördes för att arbeta mer effektivt och ta fram rekommendationer med högsta möjliga kompetens som stöd till regioner och verksamheter. Som aktiv deltagare sedan starten ser jag att arbetet gör skillnad. Vi verkar för en jämlik och god vård i hela landet och tar fram nationella rekommendationer som möjliggör regional anpassning. NPO är en viktig aktör för övriga delar av hälso- och sjukvården, och vi lyckas rekrytera personer med hög kompetens till de nationella arbetsgrupperna. Våra kunskapsstöd är både realistiska och genomförbara. Samverkan inom svensk ortopedi, mellan SOF, NPO, kvalitetsregister, verksamhetschefer, akademi och privata vårdgivare, har stärkts betydligt. När vi driver frågor tillsammans blir vi starkare. Det lokala arbetet (LPO, LAG) har tagit stora steg framåt, men kopplingen till linjen behöver fortsatt stärkas. Utan linjen och medarbetarnas delaktighet blir implementeringen inte hållbar. Vi behöver också kontinuerligt utvärdera vår insats och visa att resurserna används effektivt. Detta blir centralt under de kommande åren. NPO består av en representant från varje sjukvårdsregion, och vid årsskiftet är alla medlemmar från 2018 ersatta. Lotta Fornander, ortoped och verksamhetschef vid Vrinnevisjukhuset i Norrköping, tar över som ordförande. Samtliga medlemmar finns listade på SKR:s webbplats: NPO rörelseorganens sjukdomar | Kunskapsstyrning vård | SKR (se QR-koden nedan). Avslutningsvis vill jag rikta ett varmt tack till alla som bidragit till NPO:s arbete, och till alla er som arbetar med att implementera kunskapsstöden i praktiken. Skanna QR-koden för att komma till NPO rörelseorganens sjukdomar.

Magnus Eneroth

Ordförande Nationellt Programområde (NPO) Rörelseorganens Sjukdomar Ortopediskt Magasin 4/2025

JOHN SEVASTIK:

Sextio år med Karolinska Institutet John Sevastik var den förste grekiske läkaren som kom till Sverige efter andra världskriget. Vi fann ett manus som blivit liggande i ett arkiv efter hans bortgång. Där beskrev han sin odyssé från det krigshärjade Grekland till en ambulerande tillvaro i det karga, tidvis mörka och kalla Norden. Hans resa har mer allmänt intresse om immigrantens tidlösa situation i ett Sverige som numera har både likheter och olikheter jämfört med den tidsanda som rådde på 1950-talet.

ohn gjorde en lysande akademisk karriär och blev slutligen professor vid Karolinska Institutet och även verksamhetschef med uppdrag att bygga upp en klinik från start, med allt vad det innebar i form av entreprenörskap och utmaningar. Han var en omtänksam, charmig och stundom mycket bestämd, men alltid entusiasmerande, person som gjorde ett outplånligt intryck på oss yngre medarbetare. Han var en läkare av den gamla stammen där humanism och läkekonst styrde – inte algoritmer, vårdförlopp och digitalisering. Sedan 1950-talet har möjligheterna att behandla sjukdomar och skador utvecklats enormt, betydligt mer än empati och medmänskligheten i vården. Och resultaten har aldrig varit så bra som i dag – men märkligt nog har också missnöje och frustration bland vårdpersonalen heller aldrig nått sådana höjder som i dag. John kom till Sverige under medicinens guldålder och skulle förmodligen inte känna igen sig i dagens toppstyrda vård. Resurserna för sjukvård och medicinsk forskning verkade obegränsade, liksom framtidstron. John kände sig kanske aldrig riktigt svensk. I Grekland hade han arbetat som krigskirurg och för motståndsrörelsen, vilket därmed gav honom andra perspektiv på politiken än vad som då var vanligt i den svenska läkarkåren ... Och när han återvände till sitt Hellas, så fanns inte det Grekland kvar som han hade lämnat sextio år tidigare.

Professor emeritus Olle Svensson Umeå universitet, olle.svensson@umu.se

Professor Li Felländer-Tsai Karolinska Institutet, li.fellander-tsai@ki.se

John Sevastik (1920–2012) Professor emeritus i ortopedisk kirurgi, Karolinska Institutet, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge

48 Ortopediskt Magasin 4/2025

fter läkarexamen i Aten 1946 och militärtjänstgöring fick jag 1949 en inbjudan från Erik Jorpes, professor i kemi vid Karolinska Institutet (KI), att under tre månader studera de nya rönen om blodpropp efter operationer. Som militärläkare hade jag under de italienska och tyska ockupationerna en del erfarenhet av kirurgi, samtidigt som jag var aktiv i motståndsrörelsen.

Väl i Stockholm arbetade jag med att förebygga blodproppar efter kirurgi och auskulterade också vid ortopedkliniken, Karolinska sjukhuset. Jag läste och skrev till sent på kvällarna och rapporterade på engelska till Jorpes om vad jag lärt mig inom detta helt nya område. Materialet sammanställdes i en monografi utgående från KI; den trycktes på grekiska 1951, men försvarades dock aldrig som doktorsavhandling i Grekland. Jag rapporterade då även för professor Sten Friberg, ortoped och rektor vid KI, att både mitt arbete och grunden för monografin hade slutförts och att jag planerade att åka hem. Han funderade en stund innan han frågade: – Varför vill du återvända till Aten? Jag förklarade orsaken så gott jag kunde. – Ja, men snälla du, sa han. Du har bara varit här ett halvår. Varför inte stanna? Vi behöver ju läkare här i landet. – Men vad ska jag göra och hur ska jag leva? Familjen är ju kvar i Aten! – Det kan ordnas. Om du vill kan du åka till Skåne, där kliniken har ett annex i Vejbystrand för rehabilitering av polioskadade barn och ett kustsanatorium för barn med skelett-tuberkulos och andra ortopediska åkommor. Du får ett vikariat och kan arbeta där tills du lärt dig svenska. Med barn kan man lära sig språk mycket lättare. På kvällen ringde jag min fru och föreslog henne att ta med vår son och komma till Stockholm för att se sig omkring som turist och dessutom fira jul tillsammans. Därefter kunde vi åka till Vejbystrand och bekanta oss med stället innan vi bestämde oss. Så i mitten av januari 1950 åkte vi alla tre till Vejbystrand och stannade där i ett år. För första gången i våra liv vistades vi i en liten by vid havet, och vi trivdes mycket bra. Vi blev vänligt mottagna på vilohemmet och kustsanatoriet liksom av byns invånare. Vi var den första grekiska läkarfamiljen. Vi trivdes, Grekland var krigsdrabbat. Det var lätt att se en framtid i Sverige. Arbetet var lätt och intressant. Det gick snabbt för sonen med svenskan, och så småningom gick det hjälpligt även för oss

Rond med unga kollegor och läkarstudenter vid Karolinska Institutet. Foto: Staffan Larsson.

vuxna. Jag sammanställde trombosmaterialet på grekiska och skrev några artiklar om skelett-tuberkulos som publicerades i Acta Orthopaedica Scandinavica. Tillbaka i Stockholm, forskning och kliniskt arbete, samtidigt som jag försökte få den nödvändiga tvåårstjänstgöringen i kirurgi, men utan framgång. En afton under Riksstämman 1951 var familjen bjuden på stor middag hos Jorpes med många läkare. Jag berättade min historia för min bordsdam om mina försök att få ett vikariat. Hon ropade till sin man på andra sidan bordet: – Knut, Knut, här är en grekisk läkare som söker arbete på kirurgen! Knut Hallberg, kirurgchef i Hudiksvall, behövde just då en läkare och intervjuade mig. Strax efter julen 1952 åkte familjen med en nyfödd son i famnen till Hudiksvall. Här fick jag möjlighet att ägna tid åt bokliga studier. Knut var en kylig, kolerisk, mycket skicklig kirurg; beläst och idérik. Han beundrade den grekiska kulturen, fastän mer den spartanska än den atenska. Han älskade diskussioner i alla möjliga ämnen. Under en av våra promenader i sjukhusparken, bland våra filosofiska betraktelser, tog jag upp mina forskningsidéer. Jag gavs tid att forska på nätterna i ett laboratorium på sjukhusvinden. När jag efter två år lämnade Hudiksvall fick jag ett mycket smickrande tjänstgöringsbetyg och senare ett varmt gratulationsbrev när jag 25 år senare

utnämndes till professor i Umeå. Tillbaka i Stockholm arbetade jag på Norrbackainstitutet som vikarierande amanuens. Jag hade läst om vävnadskultur av tillväxtbrosk och funderade över benbildningen från brosk. Det blev starten på mitt avhandlingsarbete på Wenner-Grens institut för experimentell biologi. Korta avbrott för vikariat på kliniken, i kombination med ortopedisk konsultation på Epidemisjukhuset och Södersjukhuset under den stora polioepidemin 1953. Familjens kassa förstärktes med nattjour på stan och, i samband med barnens sommarlov, provinsialläkarvikariat på olika ställen ute i landet, bl.a. Alfta, Iggesund, Norrsjö och Järvsjö. Jag var ofta ängslig för ansvaret som jag hade som provinsialläkare, men arbetet gav den tillfredsställelse som jag hade drömt om: att bli läkare. Jag älskade mina patienter och jag tror de älskade mig också. Min dialekt gjorde dock att de trodde att jag var stockholmare! Avhandlingen försvarades 1958 och gav docentbetyg. Vid promotionen samma år i Stadshuset hissades den grekiska flaggan. Jag var den förste grekiske läkare som promoverats vid KI. Femtio år senare skedde promovering till jubeldoktor. På Norrbackainstitutet arbetade jag under docenten Carl Hirsch, en inspirerande, dynamisk, stimulerande och varm människa. Han Ortopediskt Magasin 4/2025

När Calle 1961 flyttade till Göteborg fick jag vikariera som professor och klinikchef vid Akademiska sjukhuset i två år. Forskningslaboratoriet flyttades från Anatomen till sjukhusets gamla köksrenseri, där jag handledde två doktorander. Jag fick kontakt med amerikanska forskare som bjöd över mig för att forska om benmetabolism. Så 1963 utvandrade vi igen, denna gång till Chicago, för att jag skulle få fördjupa mig i samspelet mellan kalcium, fosfat, vitamin D och bisköldkörtlarna. Vid sidan av mitt arbete i laboratoriet auskulterade jag på sjukhuset och undervisade kandidater.

John Sevastik under rond. Rond med yngre ortopedkollegor och studenter vid dåvarande Huddinge sjukhus. Bilden visar gammaldags sträckbehandling. John Sevastik betonade alltid vikten av att sätta patienten i centrum. Han menade att genom att ha ett starkt patientfokus blev det möjligt att effektivt kombinera högkvalitativt ortopediskt arbete med omtanke om patientens behov och välmående. Foto: Staffan Larsson.

Här ses John Sevastik vid promotionen till jubeldoktor 2008 dekorerad med Nordstjärneorden som han erhöll 1971. Foto: Privat.

var bland de första som i Sverige hade opererat ryggradskrökningar med samma metod som vid ryggradstuberkulos då ryggen stelopererades med hjälp av bentransplantation så att alla kotorna blev som ett lårben. På den tiden var det ett mycket stort ingrepp med strikt sängläge i gipsvagga i flera veckor och sedan läderkorsett månader eller år. Calle blev en god vän och hans gästfria hem öppnades för mig och min familj från den allra första tiden i Stockholm. Calle fick senare en professur i Uppsala och han erbjöd mig en underläkartjänst vid den nya kliniken. Vi flyttade till Uppsala, nu med vår tredje son i bagaget, och bodde i en vacker lägenhet på Luthagen som Calle hade ordnat. På Anatomen studerade jag missbildningar hos kycklingar, mer av kuriösa skäl än vetenskapliga. 50 Ortopediskt Magasin 4/2025

1967 flyttade familjen till Umeå där jag erhöll professuren. Jag kastades här med entusiasm, nästan frenesi, in i arbetet för att utveckla den moderna ortopediska verksamheten. Först intensifierades undervisningen med fler föreläsningar och klinisk tjänstgöring med ”bedside”-undervisningsronder med små grupper studenter. Ortopedin var då mest begränsad till vård av ”lytta och vanföra”, huvudsakligen barn med skelettdeformiteter men även amputerade, förlamade eller andra patienter med degenerativa rygg- och ledförändringar. Med andra världskriget och Koreakriget hade dock ortopedin utvecklats i USA, och även tagit över frakturkirurgin som tidigare behandlades av allmänkirurgerna. Detta kunde vi överföra till Umeå genom fakultetens stöd, trots kirurgkollegornas motstånd. Vi ordnade kurser för alla professioner och startade även ett forskningslaboratorium. Min entusiasm för laboratorieforskning vilar på två övertygelser: För det första bör ortopeder inte enbart arbeta som tekniker, utan också inspireras till intellektuellt och vetenskapligt tänkande. Jag införde termen ”the thinking orthopaedic surgeon”. Jag använder det fortfarande när det behövs. Uttrycket hade jag lånat från en för sin spydighet känd engelsk professor i patologi i London, Sir Arthur Keith, som i början av 1900-talet under en obduktion, där två kirurgkollegor var närvarande, ironiskt utropade: ”Äntligen har kirurgerna börjat visa tecken på intellektuellt intresse.” Min andra övertygelse är att klinikern, som direkt konfronteras med patientens problem, är bättre lämpad att leda samarbetet med den teoretiske forskaren än tvärtom. Under mina fem år i Umeå ledde jag lika många doktorander till disputation. Trots att familjen trivdes i Umeå lika bra som jag med mitt arbete, kände vi att vi hade hamnat alldeles för långt bort från hemtrakterna. Odysseus hägring började växa inom oss. Dessutom hade jag kommit till Sverige som gäst för bara tre månader och sedan dragit med mig familjen. Vi var inte där för att stanna i Umeå resten av livet. Under en kort period ledigförklarades tre professurer i ortopedi. Lockelsen söderut blev alldeles för stark. Jag sökte alla men fick ingen, trots att jag, som jag själv tyckte, var mer kvalificerad än de andra medsökandena. Så tycker väl alla som missar tåget. Det kunde väl inte bero på att mitt hår fortfarande var svart?

Men innan vi hunnit packa för långresan till Aten ledigförklarades KI:s nya professur i ortopedi med klinisk befattning på Huddinge sjukhus. Jag sökte tjänsten trots min fasta övertygelse att jag aldrig kunde komma i fråga. Mot alla odds fick jag den ändå och utnämndes 1973. Vi flyttade till Stockholm redan sommaren 1972 och jag satte omedelbart i gång med att organisera en klinik och en institution ”from scratch”. Att beställa operationsinstrument, skrivbord, stolar och andra utensilier var tidskrävande men roligt. Men att locka folk till det nya – dåtidens modernaste sjukhus i Europa – visade sig dock inte alls vara lätt. Kliniken hade ursprungligen planerats för två avdelningar med 22 vårdplatser vardera, för vård inom den ”traditionella” ortopedin. Frakturer skulle skötas av allmänkirurgerna men, som brukligt var i Stockholm, tog ortopeden komplikationerna. Det var inte rationellt. Så, som första ortopediska klinik i Stockholm tog vi över all frakturkirurgi. Bland vårdpersonalen var det bara en sköterska som hade erfarenhet från ortopedisk vård. Så vi fick genomföra ett omfattande undervisningsprojekt för att kunna rekrytera. Kliniken fick snart ett gott rykte tack vare kvalificerad vårdpersonal där verksamhetens subspecialisering så småningom också bidrog till rekryteringen av läkare. Vi organiserade vetenskapliga internationella kongresser och kurser, samt aktiviteter i form av interna kliniska konferenser och möten med Mälardalens ortopeder i regi av den legendariske ortopedchefen på S:t Göran, Mac Felländer. Mötena kallades Metropolitan Orthopaedic Club (MOC) och befäste ortopedins ställning i Stockholmsregionen. Det materiella stödet och handledningen som gavs till institutionens doktorander gav tydliga resultat. Trots utmaningarna med uppbyggnad, rekrytering och utbildning kunde 13 avhandlingar läggas fram från den första disputationen 1974 fram till min avgång 1986 – alltså i genomsnitt en per år. Forskningsklimatet som hade skapats bidrog till accelererande produktionstempo. Till 2009 hade 54 avhandlingar utkommit, två per år. Åldersskillnaden mellan klinikchefen, då 55 år, och läkare och vårdpersonal runt 25 år, gjorde att jag blev en sorts fadersgestalt för dem. Dörren till min expedition stod alltid öppen och alla fick komma in. Ibland gråtande efter konflikter på jobbet eller i hemmet. Ibland pigga och glada efter semesterresa, särskilt till Grekland, eller med nyfödda barn i barnvagn. Jag hade också god relation med patienterna, både medicinskt och personligt. Jag gick ofta rond ensam på eftermiddagarna på avdelningarna. Jag satt bredvid sängen och frågade patienterna hur de mådde. Jag förklarade och lugnade dem inför operationerna. Från Skåne till Umeå med KI som epicentrum under ett drygt halvt sekel i det nya landet som vi har valt att leva i gav en ljus horisont för oss, våra barn och barnbarn. Vi

John Sevastik med två av sina tre söner i Vejbystrand. En bild från Vejbystrand, där John Sevastik tidigt i sin karriär arbetade med rehabilitering av polioskadade barn samt behandlade skelett-tuberkulos och andra ortopediska åkommor. Foto: Privat.

bytte medborgarskap och förkortade officiellt familjenamnet från Sevastikoglou till Sevastik, men jag blev aldrig riktigt svensk – men anpassades och assimilerades i de nya livsförhållandena. Tre månader blev 60 år, vilket föder funderingar i åldringens tankevärld. Har ungdomens äventyrslystnad och drömmar infriats? Har allt varit resultatet av gränslös ambition, egoism, fåfänga eller var det nyfikenheten som stakade ut min bana? Att bekanta sig med det okända landet och med det lika okända KI:s betydelse och storhet blev mycket snart både en utmaning och en rädsla. Nu, när cirkeln slutits, kommer den avgörande frågan: Håller sig debet och kredit i relativt god balans efter ett halvt sekels kamp? Att lämna sitt eget land och byta det språk man bäst kan uttrycka sina egna tankar och känslor med mot ett nytt språk, vars nyanser och synonymer man aldrig riktigt kan behärska, ger skuggor i den dagliga tillvaron. I backspegeln har det ständigt utvecklande sjukvårdssystemet nått i det närmaste idealet – om man jämför det med andra system. För den akademiska läraren innesluts en mångfacetterad uppgift i ramen. Den första är dels att kritiskt granska existerande data, att finna, introducera och tillämpa nya vägar för problemlösning. Den andra, den ultimata uppgiften, är att stimulera till meningsfull, innovativ vetenskaplig forskning. Dessa och många andra frågor kan få olika svar beroende på vem som löpt sin sträcka i livets stafettlopp. För mig sattes det hela i rörelse genom morbror Mimis initiativ. Han hade svenska kontakter. Vi förtrollades av den okända, utopiska Shangri-La i Norden som vi drömde om, med de grekiska krigsoch efterkrigserfarenheterna som mått för vår jämförelse. Ortopediskt Magasin 4/2025

SOF-INTERVJUN

Sluta!

För allas skull Birgitta Ekstrand Lagerqvist, ortoped, chefläkare och tidigare ordförande i SOF, tvekar inte när hon formulerar sitt viktigaste budskap efter ett helt yrkesliv i vårdens tjänst: vi måste sluta ge icke värdeskapande vård. Sluta utföra massa onödiga arbetsuppgifter, dubbeldokumentation inte minst. "Om vi fortsätter som i dag kommer vården inte att räcka till och det är hög tid att göra kloka val, inte bara kloka kliniska val utan i alla andra led också", säger hon.

är Birgitta talade på Ortopediveckan i Göteborg 2023 hade precis SKR:s prognos landat på hennes bord: antalet 80-plussare ökar med drygt 43 procent fram till 2032. Samtidigt ökar andelen arbetsför befolkning med endast 4.3 procent. Det får djupgående konsekvenser, både gällande antal medarbetare men också i fråga om skatteintäkter. En del av 80-plussarna kommer vara friska och behöva proteser – andra multisjuka med komplexa behov och antalet osteoporosfrakturer kommer att skjuta i höjden. – I dag jobbar 25 procent av Sveriges befolkning i välfärden. Fortsätter vi som nu behöver 54 procent göra det. Det är ju omöjligt, säger hon.

personalgrupp gå utbildningen, inklusive vårdadministratörer och ortopedingenjörer. – Det har sålt sig själv, från mun till mun. När ledningsgruppen börjar arbeta på det här sättet syns resultaten direkt: minskad personalomsättning, lägre sjuktal och högre trivsel. LEDARSKAP, PATIENTSÄKERHET OCH EN NY SORTS LÄRANDE Utbildningsinsatserna stannar inte vid BasOrtO. Birgitta håller även ledarskapsutbildningar, processgrupper för erfarna verksamhetschefer och undervisar i ST-skolan och Bakjoursskolan. Hon föreläser i Jönköping och Växjö på utbildningar för vårdadministratörer. – Jag väver alltid in patientsäkerhet, etik, kultur och reflektion. Det är inte korvstoppning. Människor behöver tid att tänka kloka tankar tillsammans. Hon återkommer ständigt till sitt mantra: – Man måste kunna bedöma behov, värdera, reagera och sedan agera. Det är grunden för allt, oavsett vilket yrke vi har inom vården. ICKE VÄRDESKAPANDE VÅRD – OCH VARFÖR VI MÅSTE SLUTA

Samtidigt har hon sett något annat växa fram: sjunkande medicinsk kunskap, minskad praktisk utbildning, ökande administration och vårdenhetschefer som drunknar i HRuppgifter.

Vad menar hon egentligen med ”sluta”?

– Det här duger inte. Det är bråttom så in i fanken.

Hon nämner exempel: omvårdsepikriser som skrivs rutinmässigt fast lagen inte kräver det, dokumentation långt utöver patientdatalagens princip om att endast det väsentliga ska journalföras, och vårdenhetschefer som tvingas ägna sina dagar åt schemaläggning och rekrytering i stället för arbetsledning.

NÄR SYSTEMET INTE LEVERERAR – GÖR DET SJÄLV När Birgitta insåg att det var lättare att ta saken i egna händer än att påverka Högskoleverket, bestämde hon sig för att agera där hon stod. Resultatet blev Klinisk BasOrtO, ett omfattande utbildningspaket för i första hand sjuksköterskor och undersköterskor som möter ortopediska patienter. Det var nämligen så hon själv började sin yrkesbana – som undersköterska, sjuksköterska och så småningom läkare – och därför ser behoven tydligt. – Basen saknas från högskolan. Man måste kunna ta hand om det vanliga och det farliga, och veta när det är fara och färde under uppsegling. Utbildningen startade i Region Jönköping och spred sig snabbt. Redan 2024 utbildade Birgitta personal i Mölndal, på Sahlgrenska, Drottning Silvias barnsjukhus och Östra. Året därpå reste hon till Norrbotten – där man lät hela ortopedins 52 Ortopediskt Magasin 4/2025

– Vi lever med en hel del hittepå i vården. Vi gör saker som inte skapar värde för patienten.

– De nytutbildade är dåligt rustade, och de har inte med sig tillräcklig kunskap från utbildningarna och de får inte rätt typ av arbetsledning. Allt detta skapar en gigantisk administration. Vi måste back to basic. Annars räcker vi inte till. Och på tal om det här med att "sluta": Birgitta valde att avsluta sin ordinarie tjänst i höstas, för att fokusera på det som hon just nu känner är viktigast. NÄRA PATIENTERNA – OCH FJÄLLEN Vid sidan av utbildningsarbetet arbetar Birgitta som ortoped i Norge. Sedan elva år återvänder hon varje år till en liten klinik mellan Bergen och Ålesund.

Trogen SOF-styrelsen i många år Frågar alltid hur andra mår Noggrann med kommunikationen Väl anpassat till situationen Värnar ständigt patientsäkerheten Men om kollegors behov av stöd också väl medveten Har utvecklat styrelsearbetet stort Genom att ifrågasätta hur vi ”alltid ” har gjort Tog föreningen tryggt genom pandemin Hela tiden med en vänlig min Vilken värdigare hedersledamot kan vi väl hitta Än allas vår stjärna, Birgitta

Versen som SOFs styrelse skrev till Birgitta när hon blev SOFs hedersledamot 2023.

Birgitta och flera svenska kollegor åker regelbundet till Norge och arbetar i den lilla staden Nordfjordeid. Deras insats bidrar till att ortopedkliniken kan finnas kvar, trots att det bara bor 5000 personer i Nordfjordeid. Här en bild från ett reportage som lokaltidningen skrev om den svenska ortopederna.

– Jag älskar att vara där. Det är hands on. Dokumentationen är enkel och det går snabbt. Jag får ägna mig åt patienterna, det jag tycker allra bäst om. Arbetsrytmen är intensiv: 24/7-pass i en till två veckor, åtta till nio veckor per år. – Jag känner mig nästan som anställd. Och jag mår så bra av miljön där fjällen är som högst och fjordarna är djupa. SOF, LEDARSKAP OCH ETT LIV I ORTOPEDINS TJÄNST Birgitta har varit aktiv i SOF i mer än tio år och utsågs 2023 till hedersledamot. – Det betyder mycket. Jag blev väldigt glad, och motiveringen var så fin, säger hon. Privat beskriver hon tacksamhet som en viktig livshållning, formad under de år då hon blev änka och ensamstående med små barn. – Då insåg jag att jag behövde fokusera på tacksamhet – det föder glädje. FORTSATT ENERGI – OCH FRAMTIDSPLANER I dag skriver Birgitta på en romansvit, snickrar på sitt hus och njuter av livet vid sjön. Barnen och de fem barnbarnen är den största källan till glädje. I övrigt tar hon uppdrag som försäkringsmedicinsk rådgivare och fortsätter utbilda nästa generations ortopeder. Hur hon hinner? – Jag har mycket inneboende energi och jag planerar själv. Regelbunden motion och träning är livsnödvändigt. Visst blir det mycket ibland, men jag är fortfarande lika passionerad efter närmare 45 år inom ortopedi. Jag är inte trött alls på detta. Och huvudbudskapet står fast: – Vi måste sluta med allt som inte skapar värde. Annars räcker vi inte till för framtidens patienter, säger Birgitta som inte alls tänker att sluta för egen del …

Nyligen kallades Birgitta till landshövdingen i Jönköpings län. Man hade uppmärksammat hennes arbete med Ortopediveckorna 2009 och 2025. För det fina arbetet har hon utsetts till ambassadör för Jönköpings län.

På nästa sida kan du läsa intervjun med Oscar Gustafsson, verksamhetsområdeschef för ortopedin i Norrbotten. Ortopediverksamheten är samlad i en gemensam klinik vid Sunderby, Piteå och Gällivare sjukhus. I intervjun berättar Oscar hur arbetet med Klinisk BasOrtO har påverkat arbetssätt och samverkan i verksamheten.

Linda Linnskog Rudh

Redaktionschef Ortopediskt Magasin

Ortopediskt Magasin 4/2025

SOF-INTERVJUN

Oscar Gustafsson, verksamhetsområdeschef för ortopedin i Norrbotten (till vänster) tillsammans med utbildningsansvarig Birgitta Ekstrand Lagerqvist och Klas Edin, ortoped vid ortopedkliniken i Sunderby (även sekreterare i SOF) under en av utbildningsdagarna.

Klinisk BasOrtO

som gemensam grund i Norrbotten Ortopediverksamheten i Norrbotten är organiserad som en länsgemensam klinik med verksamhet vid Sunderby, Piteå och Gällivare sjukhus, där samma organisation och arbetskultur ska gälla. För Oscar Gustafsson, verksamhetsområdeschef för ortopedin i Norrbotten, har Klinisk BasOrtO blivit ett sätt att skapa en gemensam bas – inte som ännu en utbildning, utan som ett gemensamt språk för hur verksamheten ska fungera över tid.

akgrunden går tillbaka till 2019, då Oscar gick utbildningen Att leda sjukvård vid Handelshögskolan, som kom att dras ut under pandemin. Vid den tiden hade han ännu ingen chefsroll, men under utbildningen lärde han känna Birgitta Ekstrand Lagerqvist. När Oscar, efter några år som läkarchef, 2023 tillträdde som verksamhetsområdeschef stod verksamheten inför flera utmaningar: brist på slutenvårdssjuksköterskor, hög personalomsättning och en upplevelse av att ny personal inte alltid hade tillräcklig klinisk bas. – Vi var duktiga på utvecklingsarbete inom varje enhet, men betydligt sämre på att arbeta tillsammans över sjukhusoch professionsgränser. Mycket blev personberoende i stället för systemberoende, säger Oscar. EN GEMENSAM BAS FÖR ALLA YRKESGRUPPER Tempot i verksamheten var högt och komplexiteten stor. Samtidigt saknades en gemensam struktur för det vardagliga och det potentiellt farliga inom 54 Ortopediskt Magasin 4/2025

ortopedin – precis det som Klinisk BasOrtO tar sikte på. När beslutet togs att genomföra utbildningen gjordes det fullt ut. Samtliga medarbetare deltog: läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, vårdadministratörer, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, ortopedingenjörer, ortopedtekniker, narkossköterskor, operationssköterskor och steriltekniker. Utbildningen skräddarsyddes för verksamheten och genomfördes under 1,5 år. Varje medarbetare deltog i fyra heldagar. De tre första modulerna genomfördes sammanhängande, följt av en uppföljande dag med fokus på kvalitet, patientsäkerhet, samarbete – och frågan om vad verksamheten faktiskt kan sluta göra. Arbetet organiserades i tvärprofessionella grupper, sammansatta över både enheter och sjukhus, ett arbetssätt som tidigare sällan använts i verksamheten. – Det som uppskattades mest var att innehållet var konkret. Beskrivningarna kändes igen och gick att relatera till den egna vardagen. Sambandet mellan arbetsflöden, patientsäkerhet och kvalitet blev tydligt, säger Oscar. Redan efter den första modulen märktes en förändring. De som initialt varit kritiska till satsningen mjuknade när de såg att utbildningen tog avstamp i verkliga situationer och faktiska problem. TRANSPARENS OCH ICKE-GÖRA Den avslutande modulen fokuserade på förbättringsarbete. Alla deltagare fick i uppgift att utifrån sin roll identifiera förbättringsområden som var möjliga att genomföra och följa upp. Förslagen skrevs initialt på post-it-lappar. – När vi bad alla skriva sina förbättringsförslag på post-it-lappar blev det väldigt

konkret. Det var inget abstrakt utvecklingsarbete, utan sådant som skaver i vardagen. Och vi var tydliga från början: varje lapp ska tas på allvar och varje förslag få ett svar, säger Oscar. Resultatet blev över 500 unika förbättringsförslag, från små justeringar till större förändringar. Förslagen har digitaliserats och samlats i Microsoft Planner i Teams, där det går att följa status, ansvar och tidsplaner. Arbetssättet är öppet och transparent. Diskussionerna under utbildningen gjorde också att vardagliga missförstånd kom upp till ytan. När olika professioners perspektiv blev synliga ökade förståelsen för de avvägningar som görs i det dagliga arbetet. BÖRJAR REDAN GE EFFEKT Efter 1,5 år är arbetet fortfarande i sin början, men resultaten börjar märkas. Samverkan mellan enheterna har stärkts, frisktalen är goda och medarbetarna upplever mindre frustration. – Det här är ingen tillfällig satsning. Det är motorn i vårt förändringsarbete. För oss har Klinisk BasOrtO blivit basen för hur vi vill arbeta långsiktigt, säger Oscar. Och i linje med Birgitta Ekstrand Lagerkvists budskap är riktningen tydlig: det handlar inte om att springa fortare, utan om att arbeta klokare – tillsammans.

Linda Linnskog Rudh

Redaktionschef Ortopediskt Magasin

Luftkvalitet och infektionsrisk tid att ifrågasätta CFU Min avhandling fokuserar på luftburna postoperativa sårinfektioner. I dagens moderna operationssalar är det oklart hur stor andel av infektionerna som orsakas via luften jämfört med andra smittvägar – till exempel från patientens egen hud, vilket dock tros vara den vanligaste smittkällan. Thesis at a Glance

I Studie II undersökte vi om det fortfarande finns ett samband mellan luftkvaliteten i moderna operationssalar och risken för sårinfektioner. Luftkvalitet mäts ofta med CFU/m³, som anger hur många bakteriebärande partiklar som finns i en kubikmeter luft, vilket anses vara ”gold standard” för att bedöma luftens renhet. Vi samlade in 429 luftmätningar från 101 olika operationssalar på 30 olika sjukhus i Sverige mellan 2013 och 2019. Dessa kopplades till registerdata för 4 603 patienter som opererats i dessa salar. Våra resultat visade inget samband mellan mängden luftburna bakterier (CFU/m³) och risken för sårinfektion. I stället var det patientens hälsotillstånd, manligt kön och operationens längd som tydligast påverkade risken. Våra fynd ifrågasätter därmed synen på CFU som det bästa måttet på luftkvalitet och tyder på att luftburen smitta kanske spelar en mindre roll än man tidigare trott. I vår största delstudie, Studie III, genomförde vi en randomiserad kontrollerad studie för att undersöka om en ny typ av luftrenare kunde minska risken för sårinfektioner. Vi installerade luftrenare i 34 operationssalar på 7 sjukhus i Sverige, där apparaterna slumpmässigt programmerades att vara ”På” eller ”Av” under

FAKTA: •

6-månadersmortaliteten för patienter med PJI efter THA är nästan 10% Det är ffa komorbiditet och ålder som driver dödligheten efter THA PJI Manligt kön (OR 1.34), komorbitetssstatus (OR 1.32 per Elixhauserpoäng) och op-längd (OR 1.07 per 30 min) är de starkaste prediktorerna för infektion CFU-mätning som gold standard bör ifrågasättas Stora, multicenter, registerbaserade RCT:er är genomförbara i Sverige

• •

I: PJI and mortality

II: CFUs and SSIs

III: Air-purifier and SSIs

Increased mortality after total hip prosthetic joint infection is mainly caused by the comorbidities rather than the infection itself (Acta Orthopaedica)

The correlation between bacterial load in the operating theatre and surgical site infections following orthopaedic surgery: a register-based cohort study (manuscript)

Effect of Plasma Air Purifiers on Infection Rates in Orthopedic Surgery (NEJM Evidence)

To compare mortality risk after revision surgery for PJI versus aseptic failure following THA

To examine the correlation between CFU levels and SSI risk in modern operating theatres

To assess whether a novel technique air purifier can reduce SSI rates after orthopedic surgery.

Cohort study based on prospectively collected data from the SHAR (1998–2018). Mortality data from the Cause of Death Register

Retrospective cohort study using NPR, PDR and SPOR data. CFU protocols were collected directly from each hospital

Multi-center, clusterrandomized, placebocontrolled trial with registrybased outcomes based on NPR and PDR data. Perioperative data collected from SPOR

12,529 aseptic revisions were compared to 4,943 PJIs. IRR was 1.19, crude HR 1.19 and adjusted HR 1.05 (n.s.) for the PJI group compared to controls. The strongest mortality predictors were age and comorbidity

429 CFU protocols from 101 OTs collected; 4,603 surgeries analyzed. No significant association found between CFU level and SSI risk, antibiotic use, or mortality in the entire cohort or in any of the subgroups

19,869 surgeries in the intervention group and 20,678 in the control group. No significant reduction in SSI risk (OR 0.98). No differences in postoperative antibiotic use or mortality.

PJI increases mortality even in the long term, but it’s mainly due to comorbidity and age of the patient rather than the infection itself

Findings question CFU as gold standard for air quality assessment. Strongest SSI risk factors were male sex, comorbidity, and longer surgery duration. Prevention efforts should focus on these areas

Plasma-based air purifiers in OTs do not reduce SSI risk after orthopedic surgery. Fakta: Large-scale, nationwide, ü RCTs 6-månadersmortaliteten för patienter med PJI efter TH register-based are ü Det är ffa komorbiditet och ålder som driver dödlighet feasible in orthopedic ü Manligt kön (OR 1.34), komorbitetssstatus (OR 1.32 pe research 1.07 per 30 min) är de starkaste prediktorerna för infe

Study Title Objective Methods Results

I Studie I ville vi ta reda på om en djup infektion efter en höftprotesoperation ökar risken för att patienten dör. Tidigare studier har visat att så är fallet, men vi ville undersöka om det verkligen är infektionen i sig som orsakar denna risk, eller om det snarare beror på andra faktorer. Vi analyserade data från Svenska Höftprotesregistret för åren 1998–2018 och inkluderade 4 943 patienter med implantatinfektion, jämfört med 12 529 patienter som re-opererats andra orsaker. Precis som i tidigare studier såg vi att risken att dö var högre hos dem med infektion. Men vår fördjupade analys visade att detta till stor del berodde på att patienterna med infektion var äldre och hade fler andra sjukdomar snarare än att infektionen i sig direkt påverkade risken att dö.

Conclusions

yftet med avhandlingen är att öka förståelsen för varför dessa infektioner uppstår och att undersöka möjliga sätt att förebygga dem.

Årets Avhandling

ü CFU-mätning som gold standard bör ifrågasättas ü Stora, multicenter, registerbaserade RCT:er är genomf

Avhandlingen i korthet.

olika operationer. Vi inkluderade sedan patienter som opererades i dessa salar mellan 2017 och 2021. Totalt analyserades 40 547 operationer: 19 869 med luftrenaren påslagen och 20 678 med den avstängd. Resultaten visade att luftrenarna inte hade någon effekt på infektionsrisken – oavsett typ av operation, sjukhus, ventilation eller operationslängd. Vi drog därför slutsatsen att denna typ av luftrenare inte bör rekommenderas som metod för att minska infektionsrisken efter ortopedisk kirurgi – åtminstone inte i moderna operationssalar som redan har god hygienisk standard.

Anders Persson

Överläkare Capio Ortho Center Stockholm Löwenströmska Sjukhuset Karolinska Institutet Danderyds Sjukhus

Anders Persson Överläkare Capio Ortho Center Stockholm, Löwenströmska Sjukhuset Karolinska Institutet Danderyds Sjukhus

Ortopediskt Magasin 4/2025

Hur arbetar er verksamhet med levnadsvanor inför operation år 2025? – en uppföljande enkät

När forskning visade att rökstopp inför operation kunde halvera antalet komplikationer hos rökare var svensk ortopedi bäst i världen på att i större skala införa rökstopp inför operation. Svenska Läkaresällskapet genomför nu en kort enkät inom ramen för projektet Stark för kirurgi – stark för livet för att kartlägga hur arbetet med levnadsvanor inför operation har implementerats.

Roger Olsson är ortoped och projektledare för ”Stark för kirurgi – stark för livet”.

Undersökningen genomförs för tredje gången, vilket ger ett värdefullt longitudinellt perspektiv. Du kan läsa resultat från tidigare enkäter (2015 och 2020) genom att skanna QR-koden nedan till vänster. • • • • •

Enkäten tar endast några minuter att besvara. Den består av sju frågor och kan besvaras av verksamhetschef eller annan person med god insyn i verksamhetens arbete. Det finns få studier i världen som på motsvarande sätt följt upp utvecklingen över tid med hur opererande verksamheter arbetar med levnadsvanor inför operation. För att uppföljningen ska kunna ge tolkbara resultat så är din medverkan värdefull! Vi ber dig som är verksamhetschef att se till att enkäten besvaras.

QR-kod till tidigare enkäter:

QR-kod till den aktuella enkäten.

Stark för kirurgi – stark för livet är en del av Svenska Läkaresällskapets levnadsvaneprojekt och syftar till att öka patientsäkerheten vid operation samt bidra till goda levnadsvanor och bättre hälsa.

Pompes samlade verk 2012-2025 Pompe har sedan 2012 roat sig med att skriva kolumner i Ortopediskt Magasin – i 14 år – om diverse problem och samhällsfrågor.

ompe är själv ingen muntergök, utan låter hälsa: ”När man, drygt ett decennium senare, läser kolumnerna kan man konstatera att om det hänt något, så är det möjligen att det blivit ett eller ett par snäpp sämre.” Något som dock stått sig är Åke Karlboms (1950–2018) lysande illustrationer och akvareller; han var SOF:s oskattbara skattmästare 1998–2015. Illustrationen av hunden Pompe i Ortopediskt Magasin är ett verk av hans hand.

Gå in på www.ortopedi.se skrolla en bit ner på sidan och klicka på Pompes samlade verk för att läsa och ladda ner dem som PDF! Trevlig läsning!

56 Ortopediskt Magasin 4/2025

Pompes betraktelser 2012-2025

Pompes betraktelser 2016-2025

Pompes betraktels er 2012-2025

Pompe betraktels s er 2012-2025

S hörn POMPE

Stärk den svenska benstommen! Svensk ortopedi ligger efter många andra länder – exempelvis Norge¹, Storbritannien², Irland och Australien – vad gäller sekundär fall/fraktur-profylax, delvis beroende på föråldrade svenska riktlinjer. I den grundläggande kunskapssökningen av SBU exkluderades explicit trauma (sic!) – vilket sticker i ögonen på en ortoped, eller hur? Lika kontraproduktivt var att exkludera flera av de viktigaste riskfaktorerna för geriatriska frakturer: multimorbiditet, polyfarmaci, extern miljö och sociala/ekonomiska faktorer i SBU:s litteratursökning. Här finns dock gedigen kunskap. Varför inte utnyttja den evidensen i det brottsförebyggande arbetet!

steoporos-, fragilitets-, benskörhets- och fallfrakturer – eller vad man nu ska kalla dem – är ett av de stora folkhälsoproblemen i rika länder. Trots enorma ansträngningar i decennier har vi inte fått frakturkedjorna att fungera på så många ställen i Sverige. Det finns förvisso lysande undantag, men det kräver eldsjälar, och för att bli utbränd måste man ju ha brunnit. Och administrativa/organisatoriska interventioner går svårligen att studera med prospektiva randomiserade studier: det är så många icke-linjära faktorer, och att renodla patienterna genom att exkludera de sjukaste³ minskar det praktiska värdet av kliniska prövningar – så säger väl ändå sunda förnuftet att förebyggande åtgärder är bra och nyttiga.

ämför med hur kardiologer och onkologer följer upp sina patienter. Varför inte också efter frakturer? The treatment gap är ett internationellt problem⁴: dagens kostnadseffektiva farmakologiska och fysikaliska åtgärder kommer inte riskpatienter till godo. Det beror till stor del på kommunikationsbrister mellan ortopedi och primärvård. Här finns förbättringspotentialer. Digitala snarare än analoga modeller (bilden). Ett innovativt grepp är att, som på Danderyds sjukhus, använda ICD-koderna för fraktur för att göra halvautomatiska remisser för uppföljning. Det går att vässa med AI och maskinlärande. Men primärvården kan i dag inte svälja 90–120 tusen frakturer per år. Så först krävs det lokala överenskommelser där primärvården definierar vilka frakturer de kan ta; de har ju även andra organ att sköta. Den offentliga ortopedin har ju också brist på folk.

Telefonkoordinatörer i Nynäshamn anno 1950.

et kanske viktigaste är att all personal – även läkare – utnyttjar det gyllene pedagogiska tillfället att påverka i den akuta situationen. Och upprepa det vid alla återbesök. Det var så ortopedin genomförde rökpaus inför operation. För att stärka den svenska benstommen måste vi också fokusera på dem med högst frakturrisk: patienter med höftfraktur. På flera ortogeriatriska enheter även i Sverige ger vi nu zoledronat direkt efter operation, utan bentäthetsmätning, vilket som nämnts sedan länge har gjorts i andra länder. Varför inte även på ditt sjukhus? Det minskar risken för nya frakturer med upp till en tredjedel. Pompe tror även att det minskar risken för reoperation: de har ju redan skört ben, och frakturen, operationen och inaktiviteten ökar bennedbrytningen direkt. Vi ska ta reda på om det stämmer.

ör övrigt anser Pompe att de nationella kvalitetsregistren bör länkas med journalerna. Det är ju samma personer vid samma datorer som för in samma data femtioelva gånger. REFERENSER 1. Googla “norsk ortopedi benhelse” 2. Johansen A et al. Call to action: a five nations consensus on the use of intravenous zoledronate after hip fracture. Age Ageing 2023; 52 2023/10/01. DOI: 10.1093/ageing/afad172. 3. Watts G. Why the exclusion of older people from clinical research must stop. BMJ 2012; 344: e3445. 2012/05/23. DOI: 10.1136/bmj.e3445. 4. Akesson KE et al. Post-fracture care programs for prevention of subsequent fragility fractures: a literature assessment of current trends. Osteoporos Int 2022; 33: 1659-1676. 2022/03/25. DOI: 10.1007/s00198-02206358-2. Ortopediskt Magasin 4/2025

Ur: Acta Orthopaedica ARTIKELN I ACTA: Thirty-day mortality following surgery for foot and ankle fractures: a nationwide study using SPOR Acta Orthopaedica 2025; 96: 601–605 Elin LUNDIN, Jon KARLSSON, Jan G JAKOBSSON

30-dagars mortalitet efter fot- och fotledsfrakturkirurgi En ny nationell Acta-studie visar att den tidiga dödligheten efter kirurgi för fot- och fotledsfrakturer i Sverige är mycket låg. Mortaliteten var stabil även under covid-året 2020 och studien pekar samtidigt ut tydliga riskgrupper där optimerade perioperativa rutiner är viktiga.

FAKTARUTA Data: SPOR 2017–2022 Totalt antal patienter: 26404 30-dagars mortalitet: 0,22 % (58 patienter) Hög risk: • Ålder >80 år → OR 22 • ASA-klass 3–4 → OR 4,2 Säsongseffekt: lägst risk på sommaren (OR 0,4 vs vinter) Kön: ingen skillnad Årlig variation: minimal, stabil även 2020 Metodbegränsning: SPOR saknar data om komorbiditeter, vilket begränsar möjligheten att bedöma samsjuklighet.

BAKGRUND Fot- och fotledsfrakturer är bland de vanligaste frakturerna som kräver operation, särskilt under vinterhalvåret. Trots hög incidens har den tidiga mortaliteten historiskt beskrivits i få studier. Den aktuella Acta-artikeln syftade till att belysa 30-dagars dödlighet efter kirurgi, samt analysera betydelsen av säsong, ålder, ASA-klass och andra basala patientfaktorer. MATERIAL OCH METOD Totalt inkluderades 26 404 patienter ≥18 år registrerade i SPOR 2017–2022. Utfallsmåttet var all-cause 30-day mortality. Säsong definierades enligt meteorologiska perioder. Oddskvoter justerades för ålder, kön, ASA och operationsår. SPOR saknar detaljer om komorbiditeter och komplikationer, vilket författarna också lyfter som en metodologisk begränsning. RESULTAT Den totala 30-dagars mortaliteten var mycket låg: 0,22 % (58 dödsfall). Det fanns inga större variationer mellan åren, inte heller under januari–december 2020 då svensk sjukvård belastades av covid-19-pandemin. Risken ökade tydligt med stigande ålder och hög ASA-klass. Patienter över 80 år hade OR 22 jämfört med åldersgruppen 18–65 år. ASA-klass 3–4 var kopplad till OR 4,2. Detta är förenligt med tidigare ortopediska registerstudier som visat att allmäntillstånd och biologisk ålder är viktigare riskfaktorer än frakturtyp. Ett av studiens mest uppmärksammade fynd var den lägre mortaliteten under sommaren. Efter justering hade sommarperioden OR 0,4 jämfört med vintern. Författarna diskuterar att säsongsvariation i allmänsjuklighet – 58 Ortopediskt Magasin 4/2025

Stapeldiagram över justerad oddsratio för 30-dagars mortalitet per säsong. Diagrammet tydliggör studiens mest oväntade fynd: lägre dödlighet under sommaren jämfört med övriga årstider.

exempelvis vinterinfektioner och respiratoriska sjukdomar – kan vara en möjlig förklaring. Samtidigt noterades en högre operationsfrekvens under vintermånaderna, vilket överensstämmer med kända incidensmönster. Patientpopulationen bestod till 57 % av kvinnor och hade en medelålder på 53 år. En stor andel tillhörde ASA-klass 1–2, vilket speglar en grupp som generellt är relativt frisk trots kirurgibehovet. Detta bidrar sannolikt till den låga mortaliteten. KLINISK BETYDELSE Studien visar att svensk fot- och fotledskirurgi har en generellt mycket hög säkerhet. Samtidigt tydliggörs att äldre patienter med högre ASA-klass är utsatta och bör ha noggrannare perioperativ optimering, riskbedömning och postoperativ övervakning. Författarna påpekar även att studiens stora material gör resultaten robusta och värdefulla för framtida planering av resursfördelning och förbättringsarbete.

Sammanfattningen av artikeln i ACTA Orthopaedica är gjord med hjälp av AI. Därefter har författarna korrigerat och godkänt texten för publicering i Ortopediskt Magasin.