Issuu

Two remembrances, olja på linneduk.

EMILIA LINDERHOLM

COPYRIGHT © EMILIA LINDERHOLM 2021 emilialinderholm.com FOTO: Anna Nordström: sid. 52, 61, 79-81, 83, 110, 112-113, 133, 134-143, 149 Martina Mellgren: sid. 92, 99, 100-101, 124 Sofia Regnander: sid. 5, 122 samt baksidan Kjell Ekvall: sid. 15, 36, 98 Erica Lindblom Uddin: sid. 42 | Jessica Glow: sid. 45 Barnebys: sid 9 Övriga foton är privata FOTO MÅLNINGAR: Gösta Linderholm, sid. 2-3, 6-7, 26, 30, 48, 55, 62, 69, 70, 74, 76, 77, 98, 104-105, 131 Övriga foton på målningar är tagna av: Patrik Ekenblom och Galleri Melefors GRAFISK FORM: Madeleine Strandberg, Newsfactory AB KORREKTUR: Karin Landmér TRYCK: Grafoma Tryck AB, Strängnäs ISBN 978-91-519-9465-9

Nu faller en tidig vårsol in på mig i mitt kök i lilla Tolg och jag har en paus från ateljén. De sista raderna börjar falla på plats i denna bok som du nu håller i din hand. Snart kommer familjen hem från skola och jobb och huset fylls av ljud, matförberedelser och stök, men en liten stund till är det lugnt och stilla. Jag tänker på resan det varit att skapa denna bok. En resa in i mig och mitt liv bakåt i tiden. Jag hoppas att du som tar del av boken får kraft och inspiration i ditt eget liv. Och kanske får den dig att våga byta riktning eller inse att du är precis där du vill vara. I morse gick jag ut på en av mina promenader i skogen och plötsligt fick jag syn på en ensam liten snödroppe i en grågrön grästuva. Stolt lyfte den upp sin vita vackra krona. Jag la mig på knä framför detta lilla underverk och tanken for igenom huvudet att inför naturens uråldriga kraft knäböjer vi alla. Jag tänkte också att denna lilla blomma kan symbolisera oss alla. Med allas vår styrka och trasighet. Vårt sökande efter vår plats i livet, glädjen och sorgen som går sida vid sida. Trots kyla och motstånd kan vi med alla våra sidor inuti oss spränga ur jorden och våga bära våra kronor genom livet med högburet huvud. Våren 2021

Den vakande ängeln, olja på linneduk.

8Black Swan, olja på linneduk.

FÖRORD PONTUS SILFVERSTOLPE

En passion för färg FÖR EN TID SEDAN BESÖKTE jag Emilia i hennes ateljé. Mitt i rummet stod ett staffli med en vit omålad duk. På ett bord bredvid bildade färgtuber, kritor och paletter ett hav av färger. Vi pratade medan hon satte sig tillrätta och klämde ut strängar av oljefärg. När hon började måla liknade jag hennes intensiva färgskala med Göteborgskoloristen Ivan Ivarsons färgspråk. Han som lär ha sagt ”jag skulle vilja äta färg”. Hon sken upp och sa, precis så känner jag också, samtidigt som en klarröd kvinnas former uppenbarade sig på duken framför oss. Det råder ingen tvekan om koloritens betydelse i Emilias måleri. I hennes livsbejakande målningar skänker hon kraft till sina motiv genom intensiva känslostormar gestaltade i olika färgnyanser. När man betraktar Emilias verk fylls man av energi. Det är som att dukarna ”smittar av sig” med sitt temperament, och fyller såväl konstverken som betraktarna med glädje och lust. ”ART IS THE MIRROR OF LIFE”, sa modeikonen Vivienne Westwood när hon lanserade en klädkollektion utanför Versailles i Paris. Och visst har hon rätt, det finns få saker som berättar så mycket om livet och vår historia som konsten gör. Något som är tydligt i Emilia Linderholms konst där man kan se livets alla schatteringar. Mötet med ett konstverk kan liknas vid en förälskelse. Lika väl som man kan drabbas av kärlek vid första ögon-

kastet, kan det handla om en framväxande övertygande kraft. Det kan vara baserat på det visuella. Motivet, färgerna, till och med sammanhanget som pockar på ens uppmärksamhet. Men lika gärna kan det långsamt växa fram. Man fylls av dukens färger eller skulpturens blanka yta men än mer av innehållet som blir allt tydligare ju mer man tillåter sig att lära känna det, bli uppslukad och låta det växa fritt. SOM BETRAKTARE TYCKER JAG att mötet med konstnären är en både upplevelse- och innehållsmässig stor och viktig del av konsten. På samma sätt som vi människor har djup, innehåller konsten flera lager, och det är mellan något av dessa lager som kärleken ofta uppstår. Inom det äldre måleriet lever sällan konstnärens egna berättelser kvar. Istället är det konstkritikers nedskrivna tolkningar som blir sanningar för sentida betraktare. Av den anledningen är den samtida konstens skildringar och konstnärliga betraktelser särskilt intressanta om de sätts i en kontext som inkluderar konstnärens egna ord och tankar.

att få ta del av Emilias livsresa, hennes inspiration och både ljusa och mörka stunder. Där kärleken till livet, konsten och färgerna löper som en röd tråd genom hennes konstnärskap. I motiven fångas minnena, i färgerna ryms olika temperament och i penseldragen formas känslornas palett.

DÄRFÖR ÄR DET EN YNNEST

”Jag snurrar och sträcker ut armarna mot min kjol som böljar runt omkring mig. Jag är en prinsessa, en drottning, jag är fri och stark i mitt eget fantasirike.”

Bräcklighet, olja på linneduk. 10

10 | E M I L I A L I N D E R H O L M - Fä r g , f a n t a s i & f e m i n i t e t

Ljuset

Det starka varma morgonljuset. Jag snurrar och sträcker ut armarna mot min kjol som böljar runt omkring mig. Jag är en prinsessa, en drottning, jag är fri och stark i mitt eget fantasirike. Solen var min strålkastare och trägolvet i min pappas ateljé var min scen. Mina allra första minnen i livet utspelar sig just där. I ateljén, långt upp mellan Härjedalen och Jämtland, vid kanten av Sveriges högst belägna väg. Någonstans redan där började mitt skapande, i dansen, i fantasin och i ljuset. Det här är en bok med nedslag i mitt liv och berättelser kring målningar jag skapat. Upplevelser som gjort mig till den jag är och som gjort att jag har hamnat där jag nu är i livet och i konsten. Självklart finner du även en rad målningar som jag skapat under åren. Så varmt välkomna in i min värld av färg och frihet!

OM EMILIA LINDERHOLM

LIVETS VÄNDNINGAR Det här är en berättelse om en kvinna som gestaltar kvinnor. Det handlar om glädje och sorg, om konstnärlig kreativitet men också om försoning med sitt arv. Emilia Linderholm är en mångfacetterad konstnär med ett uttryck som inte lämnar någon oberörd. TEXT: INGELA ENGBLOM

ÄRGSTARKT, LEVANDE OCH omfamnande. Det är kanske de mest uppenbara orden för att beskriva Emilia Linderholms konstverk. Vid ett närmare betraktande uppenbarar sig hennes historia och livets olika vändningar i målningarna. Hon är född 1975 och uppväxten i Vaxholm var fylld av musik, konst och kärlek. ”Typiskt bohemiskt 70-tal”, är Emilias beskrivning av sin barndomsmiljö. Familjen var inte som alla andra med föräldrar som gick till jobbet klockan åtta och kom hem klockan fem. Det faktum att Gösta och Lena Linderholm är välkända kulturpersonligheter har präglat Emilias resa genom livet. Föräldrarna skapade sin egen verklighet och tillsammans levde de i en värld fylld av möjligheter. Emilia och hennes bror Hampus lärde sig att bejaka sina konstnärliga anlag och fick ofta höra från sina föräldrar: ”Ni kan bli och göra precis vad ni vill.” Familjen Linderholm umgicks i kretsar bestående av framgångsrika konstnärer och musiker. Miljön gav barnen en positiv och stark tro på sig själva. Långt senare skulle Emilia inse att få kulturarbetare kan leva på sin konst och att det krävs enormt mycket och hårt arbete för att nå sina mål.

REDAN SOM SEXÅRING VISSTE Emilia att hon ville sjunga. Även om hon älskade att måla och teckna var det sången som fascinerade henne allra mest. När hon för första gången fick uppleva en operaföreställning, Madame Butterfly på Kungliga Opera i Stockholm, bestämde hon sig för att bli operasångerska. De stora och kontrastrika känslorna hade en stark dragningskraft på henne. Sorg, passion, styrka och bräcklighet. Känsloyttringar som vi idag kan se i Emilias målningar. UTBILDNINGEN TILL OPERASÅNGERSKA var en hård skola. Det gällde att vara bäst på allt från teori till höga toner. Emilia tror att det var disciplinen och den klassiska musikens regelverk som lockade henne in i operans värld. Efter en frihetsbaserad barndom längtade hon efter struktur. Under hela denna period pågick dock en kamp inom henne. I måleriet fanns friheten och skapandet i lugn och ro. I sången det extroverta sceniska uttrycket. Tio år ägnade hon åt operaskolning på både operastudios och på högskolenivå, därefter arbete i Malmöoperans kör. Innerst inne fanns en längtan efter att våga välja en annan väg och hela tiden finns måleriet med i hennes liv.

Dans ur mörkret, olja på linneduk. 13

It is always darkest before the dawn,

14 olja på linneduk.

Min fågel och jag, olja på linneduk.

Det var i måleriet hon till slut kände sig mest hemma, men kärleken till den klassiska sången var fortfarande stark. År 2006 möter hon sin stora kärlek Jonas och blir gravid med lilla Lea. Kärleken får henne att våga erkänna att det är måleriet som är hennes uttryck. Samtidigt som Emilia vaggar Lea till sömns börjar hon skapa akvareller och teckningar där moderskapet står i centrum. År 2011 drabbas hennes mamma av bröstcancer (som hon sedan blir frisk ifrån) och Emilia väntar sitt andra barn. Upplevelsen av att vara nybliven mamma och dessutom stötta sin egen mor under denna tuffa tid är mycket stark LIVET FÖRÄNDRAS.

och kommer att ligga till grund för hennes första temautställning där text och måleri smälter samman om moderskap på olika vis. med familj för att flytta till Småländska höglandet där hennes sambo har sina rötter. Flytten till den lilla byn Tolg blir återigen en vändning i livet. Separationen från föräldrarna som nu bor i Strängnäs, blir inte smärtfri. Men för henne var det nödvändigt att bryta sig loss från sitt arv och bli sin egen och hitta sin livsväg. Den första tiden i Småland är inte helt lätt. Det blir en stor omställning med ett nytt sätt att leva, inte minst att få

ÅR 2012 BESTÄMMER SIG EMILIA

”Idag lever det mörka parallellt med det ljusa i hennes målningar. Emilia målar återigen i de starka varma färgerna. Att både svärta och glädje hör livet till har Emilia verkligen fått erfara och det gestaltar hon genom sina starka kvinnomålningar.”

det att gå ihop ekonomiskt. Emilia städar kyrkans lokaler mellan passningen av barnen och stunderna vid staffliet. Hon drömmer om att nå ut med sin konst men vet inte riktigt hur hon ska komma vidare. SAMTIDIGT I STRÄNGNÄS besöker en konsthandlare Lena Linderholm. Han får syn på ett självporträtt som Emilia målat (”Min fågel och jag”, sid 15) och blir betagen. Det här kommer att bli en avgörande och positiv vändpunkt i Emilias karriär. Han kontaktar henne och sedan dess har Galleri Melefors funnits vid Emilias sida både som galleri och mentor. Att någon trodde så starkt på hennes konstnärliga uttryck fick henne att satsa på ett helt nytt vis. Formaten blev större och det konstnärliga uttrycket tydligare. Med Galleri Melefors ställde hon sedan ut på Antikmässan i Stockholm år 2015. Konstverken sålde slut på några timmar och genombrottet var ett faktum. Emilia har sedan dess kunnat leva helt på sin konst. MED FRAMGÅNGEN OCH DISTANSEN till sina föräldrar följde försoning. När Emilia fick en egen plattform och karriär kunde hon bli vän med sitt arv och sin bakgrund. Idag sjunger hon mer än gärna pappas visor och är stolt över att i perioder kunna använda ljusa varma färger precis som sin mamma. Nu är hon trygg i att formspråket är hennes eget och att arvet är en del av hennes konstnärskap. Visst låter det som en solskenshistoria? Emilia är lycklig och kan leva på sin konst. Men då tar livet återigen en ny vändning. I augusti 2017 blir sonen Albin allvarligt

sjuk av en magbakterie som hotar att kosta honom livet. På några dagar förändras allt. Mot alla odds klarar han sig med livet i behåll men efter det blir det svårt att återgå till det färgstarka uttryck Emilia har arbetat i. till ateljén kan hon inte hitta tillbaka till sina starka färger och inte heller till sina motiv. Målningarna blir mörka och mer inspirerade av barockoch renässansmåleri. Hon målar fortfarande kvinnor men med ett tyngre uttryck.

NÄR HON ÅTERVÄNDER

IDAG LEVER DET MÖRKA parallellt med det ljusa i hennes målningar. Emilia målar återigen i de starka varma färgerna. Att både svärta och glädje hör livet till har Emilia verkligen fått erfara och det gestaltar hon genom sina starka kvinnomålningar. Under senare tid har även närhet och distans blivit ett centralt tema i hennes verk samt abstrakta verk inspirerade av naturen runt omkring hennes plats på jorden. Idag ger Emilia även konserter med allt från visor och jazz till opera, tillsammans med sina målningar. Allt smälter samman till ett allkonstverk. Livets vändningar kommer även fortsättningsvis att spegla Emilias konstnärsbana och hennes uttryck. Den ska bli spännande att följa!

År 2020 tilldelades Emilia Smålands Akademis kulturpris för sitt färgstarka konstnärskap.

Amour Fou, 17 olja på linneduk.

Promenad vid havet, olja på linneduk.

”Med andakt öppnande jag paketen och när jag klädde mig i allt det ljuvliga förvandlades jag till drottning, gudinna och prinsessa.”

BARNDOMENS STIGAR

FRIHET OCH GEMENSKAP I EN SYMBIOS Jag föddes en aprildag 1975. In i en kärleksfull och levande familj. Redan som unga var mina föräldrar ofta på resande fot. Även efter att både jag och min bror Hampus, som föddes 1977, kom till världen. Ett bejakande liv där det var högt i tak och mycket energi.

TT RESA VAR ETT SÄTT att leva för mina föräldrar. Vaxholm blev basen någon gång på 1980-talet och därifrån styrde de kosan till olika resmål, men de mest återkommande var Skärkdalen i Härjedalen och Frankrikes olika regioner – de sista åren främst Provence.

VAXHOLM VAR EN JÄTTEHÄRLIG liten stad att växa upp i. Havet var nära och vi tillbringade mycket tid i vår lilla träsnipa. Mitt intresse för skapande fanns från början i mig som något självklart, det var inget som jag funderade över, det kom naturligt. Innan jag började skolan trodde jag nog att det var så för alla, något jag senare insåg inte alls stämde. Min verklighet var väldigt annorlunda mot andras.

I MINA TIDIGASTE MINNEN sitter jag under en vävstol, lekandes

med färgstarka trasor och nystan. Ljudet från skytteln som pressar textilier till mönster som slutligen blir till mattor. Mamma brukade alltid säga: ”Passa på att vara barn så länge det bara går. Vuxen är man alldeles för länge och det är mycket tråkigare än att vara barn, så njut av din frihet Emilia!”

EN SOMMARKVÄLL KOM PAPPA hem

från en turné. Med sig hade han två paket. I det ena fanns en ljusrosa klänning och i det andra en hatt med långt flor och ett tillhörande smycke. Med andakt öppnande jag paketen och när jag klädde mig i allt det ljuvliga förvandlades jag till drottning, gudinna och prinsessa.

Sommaren kom och visst älskade vi lika hett som någonsin förr Du färgade garner i forsarnas skum i rosa och lila kulör Katten tog råttor i vindkrusat gräs älgen Ruth fick två små barn Det doftade tvätt från luftburet band och ladan stod hjälpligt kvar Dina trosor blev kvar på linan Myren var mjuk och myggen flög tätt vi plockade hjortron och slån Dimman tog dalen i svävande vitt då Näcken tog paus ner vid ån Albert med lien slog tusende strån ett med smultron lämnade han kvar Lillflickan dansade ängarnas vals och pojken flög drake med far Dina trosor blev kvar på linan Häggen den doftade in i vårt rum lika starkt som någonsin förr Domherren sjöng oss till tröst i en sång då löven föll framför vår dörr Ingenting får vi tillbaka min vän sommaren tog våra frågor och svar Låt oss än vara nyfiket unga min vän det finns nydrömda stigar kvar ÄNGARNAS VALS GÖSTA LINDERHOLM 1981

Let love surround you, olja på bomullsduk.

”Det var just där i lugnet, kärleken och den klara luften som pappas mest älskade sånger kom till. Det är svårt att beskriva sin barndom men pappa gör det så fint i ’Ängarnas vals’. Att höra den sången är som en resa in i mitt liv som liten.”

VARJE DAG RESTE JAG sedan in i fantasin. Tänker att det är en pusselbit till min framtida bildvärld. Jag lekte och fantiserade väldigt länge. Ibland kan jag känna att det är den känslan som jag hittar nu i mitt skapande då allt stämmer. Känslan att allt är möjligt. UNDER RESORNA MOT SOLEN, som ofta var förlagda från april, var jag och min bror ofta ensamma med varandra. Ibland reste vi även med andra som hade barn, men lika ofta utan. Vi lärde oss tidigt att underhålla oss själva. Både under de långa bilresorna och när vi lekte ensamma eller med varandra. Att skriva dagbok och måla i den, dokumentera känslor och upplevelser, blev självklart för mig och la grunden till mitt skapande. Tidigt fick vi också hänga med på våra föräldrars arbeten. Ofta hade de en konsert och utställning i samband med en resa.

bror som idag livnär sig som cellist, fick spela bas eller gitarr med pappa. Medan jag sålde vykort och affischer med mamma. Sena kvällar, musik, fest, god mat på restaurang, en doft av vuxenvärlden.

HAMPUS, MIN MUSIKALISKE

Pappa var självklart också ute på turnéer i perioder, framför allt under 80-talet. Då var mamma ofta ensam med oss barn uppe i Skärkdalen där hon skapade, vävde och hittade sin väg och sitt uttryck i sitt måleri. För pappa tror jag det var en väldigt stor omställning att sedan varva ner från Stockholm, artistliv och bekräftelse till vår lilla värld däruppe bland de höga fjällen. MEN DET VAR JUST DÄR i lugnet, kärleken och den klara luften som pappas mest älskade sånger kom till. Det är svårt att beskriva sin barndom men pappa gör det så fint i ”Ängarnas vals”. Att höra den sången är som en resa in i mitt liv som liten när det var som bäst. Väl hemma i Vaxholm var jag en udda fågel när jag skulle börja skolan. Jag klädde mig alltid i klänning fram till högstadiet. Jag har alltid fascinerats av sagor och historia och jag kunde inte förstå varför vi tjejer och kvinnor skulle gå i byxor. Inte alls skönt och även väldigt fult tyckte jag.

då ett par av mammas bästa vänner var på besök, Lillemor Edstrand och Gunilla Pontén. Det var så spännande att höra deras historier. En dag hade de med det senaste – massor av nagellack

JAG MINNS I TREDJE KLASS

Hampus och jag i Skärkdalen, 1985.

Rosendröm, olja på bomullsduk.

i regnbågens alla färger och varje nagel skulle målas med en egen färg. Med lysande ögon sträckte jag fram mina små händer och Lillemor, Gunilla och mamma målade både mina och deras naglar. Rött, gult, grönt, rosa! Åh, vad naglarna glänste! Stolt och förväntansfull gick jag till skolan nästa dag. Fnissandet och de stirrande blickarna från de flesta i klassen på de där naglarna satte sig inuti mig. Men jag förstod inte vad som var fel. Gråten låg bakom ögonlocken och brände hål. Väl hemma kämpade jag med att få bort färgen, ingen annan hade något sånt. Att vara som alla andra och inte sticka ut. Hur skulle jag smälta in?

Ofta återkommande i mina dagböcker är känslan av utanförskap. Att stå framför en glasvägg. Jag på ena sidan – de andra, de ”vanliga”, på den andra sidan. Jag lyckades aldrig förstå deras språk. Min mamma hade inte permanentat hår och jeans. Utan hennafärgat hår till midjan och ballongbyxor. Hemma hos mig kunde det vara fest en måndag och arbetsdag en lördag.

LYCKLIGAST VAR JAG HEMMA i min värld eller med mammas vänner där alla fick vara precis som de ville.

TECKNADE OCH MÅLADE gjorde jag hela tiden för det gick ju så lätt. Jag ”visste” intuitivt hur jag skulle komponera bilden, det kom väldigt naturligt. Men jag längtade efter motstånd. Regler, något som stod i kontrast till det liv mina föräldrar levde. Och allt det tyckte jag sedan att jag fann i den klassiska sången, inget kontoristarbete precis men för mig var det en tydlig kontrast.

Runaway bride, olja på bomullsduk.

Blå horisont, akvarell och krita.

Sommarvindar i Vaxholm Barndomsstaden. Minns somrarna på väg ut till havs i vår träsnipa. Näktergalens ö. Båten var alltid fylld med god mat, vin och vänner. Mamma bakade bröd och paj som låg i stora vackra korgar och textilier. Riktiga glas och porslin. Linneservetter. Med vinden i håret låg jag alltid i fören. Kände det salta vattnet slå mot ansiktet. Väl framme badade vi från klipporna, jag och min bror. Solen somnade över horisonten som ett brinnande klot. Minns doften av tjära och fukt. Vaggad till sömns av klucket från båten och skratten i natten. Nykokt kaffe i gryningen. Barndomens somrar.

BARNDOMENS STIGAR

FRIHETEN VID HAVET Jag är uppväxt i ett ljusblått hus med rosa knutar på Hamngatan 34 i Vaxholm. Gatan leder ner till hamnen med sina små butiker, hav och båtar. Det var en fin liten stad att växa upp i och precis lagom stor för ett barn.

Å DEN TIDEN VAR DET en

härlig blandning av människor som flyttade från Stockholm ut till Vaxholm, många var konstnärer eller musiker. Men det fanns också de som var uppväxta på ön och fortfarande fanns det de som livnärde sig på fiske. Idag har staden närmast blivit en förort till Stockholm. Världen förändras och vi med den. Vaxholm förknippas nu mer med lyxiga villor och stora båtar än under min uppväxt.

NÄRHETEN TILL HAVET och skärgården har präglat mitt skapande, det är därifrån mina marina motiv kommer och också min kärlek till den blå färgen. Doften av tång och den salta vinden som blåser bort olust och oro med sin kraft. SOMRARNA I VAXHOLM präglades av många fester och middagar i den vackra lilla trädgården som låg bakom vårt

trähus. Syrenernas och kaprifolens starka doft tidigt i juni. Vita måsar på en klarblå himmel. Att kasta sig från en brygga eller stenhäll rakt ner i havet i strålande solsken. För mig är Vaxholm sommar och brunbrända ben. Seglarlektioner oavsett väder och iskall mjölk med nybakade kanelbullar. Min morfar och mormor i fören på sin segelbåt på väg ut till Uvö eller Näktergalens ö. och de öppna fälten, fågelsång och lugn. Skogen bär på en mystik som inte finns vid havet. Det gröna lummiga som omsluter mig. På våren väcks alltid en längtan i magen och i själen hos mig. En längtan efter att ta djupa andetag av den salta luften och känna den sträva klippan mot bar hud. Frihetens karga vind från det öppna vidsträckta havet. Horisonten i fjärran. Frihet.

NU BOR JAG NÄRA SKOGEN

Skimrande hav, 29 olja på bomullsduk.

30 vid havet, akvarell och krita. Dans

Att bada Så länge jag kan minnas har jag älskat att bada. I Vaxholm cyklade vi ner tidigt på våren och kastade oss i nere vid båtarna eller från klipporna. Minns den salta känslan mot kroppen. Friheten. Kicken. Jag vågar! Jag vill i först! Och värmen och lugnet i kroppen efteråt. Från att det blir lite vårvärme i luft och i vattnet så älskar jag fortfarande att bada, även om det nu oftast sker i insjöar. Känslan att doppa ner sin varma kropp i det blå vattnet. Det lindrar det som gör ont och väcker nya tankar till liv. Gräset under mina bara fötter, känslan av att kunna ta några djupa andetag av frisk luft. Ljudet av det kluckande vattnet. Värmen efteråt av solen eller handuken. Njutningen och sinnligheten.

Röda segel, olja på bomullsduk.

Green, olja på bomullsduk. 33

”När jag dök ner bland dessa teckningar och långa sagor jag skrivit med drottningar och prinsessor blev jag väldigt rörd, för just där fanns nyckeln till mitt nuvarande konstnärskap.”

Varje ögonblick är en ny början,

34 olja på bomullsduk.

NOSTALGI

MIN BILDVÄRLD OCH MIN RÖTTER Gården i lilla Skärkdalen ligger precis vid kanten av Sveriges högst belägna väg över fjället Flatruet. Denna vackra dal betyder väldigt mycket för mig.

BÖRJAN PÅ 1970-TALET reste mina föräldrar runt i Härjedalen tillsammans med min morfar och mormor. De besökte Flatruet där Sveriges högst belägna väg går. På väg ner därifrån kom de till en liten dal där det låg en stor gammal gård som de blev blixtförälskade i. Det visade sig att gården var till salu och sedan dess har vi tillbringat väldigt mycket tid där. SKÄRKDALEN HAR SEDAN 70-talet

varit säsongsboende för mina föräldrar. Det ligger rätt ensligt så tiden däruppe i huset har stannat av en aning på ett väldigt fint sätt. Visst har jag och min lillebror, som nu är två meter lång och har egna fina ungar, anpassat och gjort om en del men kärnan är densamma. Framför allt alla gamla lådor med minnen och foton och en hel del porslin och möbler.

EN KVÄLL DÄRUPPE hittade

jag, långt in under ett bord, en stor kartong med gamla teckningar från att jag var barn. Jag hittade även programblad från min första stora idol i livet, den legendariska operadirektören Thomas Jahnke, som bedrev sommaropera under flera år ute på Kastellet i Vaxholm. Som tioåring, ständigt klädd i klänning, levandes i en egen fantasivärld, var den nya grannen på Hamngatan

som en skänk från ovan. En karismatisk man utan fru eller barn som sydde alla kläder till sina föreställningar själv. Han var operadirektör och regissör och skrev böcker om att gå sin egen väg och inte följa Jantelagen utan Jahnkelagen, ”Du kan, du får, du vill”. Thomas blev min bästa vän och idol. operavärlden öppnade sitt draperi och svepte in mig i drömmar om sammet. Höga toner och sorgliga dramatiska slut där primadonnan dör en ryslig död i ett hav av spetsar i slutet av föreställningen. Att öppna den där kartongen med minnen var magi. Ofta får jag frågan var min bildvärld med de kvinnliga gestalterna kommer ifrån, och rötterna till mina kvinnor är från min tid i operans värld som jag levde i som vuxen men även som barn. När jag dök ner bland dessa teckningar och de långa sagorna jag skrivit med drottningar och prinsessor blev jag väldigt rörd, för just där fanns nyckeln till mitt nuvarande konstnärskap.

DET VAR DÄR OCH DÅ

VI VAR LÅNGA PERIODER i Skärkdalen och där skapade jag min egen värld, precis som hemma i Vaxholm i vår förtrollade trädgård bredvid operadirektörens hus.

Gården i Skärkdalen.

KANSKE BORDE JAG SAKNAT vänner under de långa perioderna i fjällhuset. Inte många i min egen ålder fanns där mer än min lillebror. Men jag har inga minnen av att jag hade tråkigt. Inga iPads eller tv-spel fanns. Inga sms från andra barn eller kompisar som berättade var de var och hur kul de hade eller vad de hade på sig och vilka de var med. Jag skapade, spelade teater med min bror, ibland kom kusinerna på besök, vi vävde, bakade och plockade svamp. Ibland kan jag tycka så synd om de barn som växer upp nu, de flesta klistrade framför skärmar och spel. Och vuxna blir de väldigt fort. Äventyret i skogen, att våga smyga förbi en övergiven lada. Att inte bry sig om vad man har på sig. Allt det där är så viktigt för att hitta sig själv i bruset. Jag tror att det har präglat mitt kreativa sinne och att jag vågat gå min egen väg på grund av de där åren som barn.

i min mammas gamla ateljé med mina barn och visa bilder och teckningar är så djup och stark. Sen tycker de så klart att det verkade vara rätt trist ”för 100 år sen” som de säger och de skrattar gott åt fåniga hattar och konstiga utsvängda jeans.

LYCKAN ATT SITTA DÄRUPPE

NÅGON SA ATT MAN blir mer nostalgisk med åldern och det tror jag stämmer väldigt väl. Det är en ny skön känsla som jag omfamnar. SÅ KASTA INTE ALLT är

min önskan, för att vara duktiga och rensa ut. Spara något av det gamla, och berätta sen för barn och barnbarn om lusten till äventyr utanför mobiler och surfplattor. För det äventyret är det som är verkligheten och som skapar vem du är och vem du är ämnad att bli. Att ha tråkigt kan ibland vara det bästa för kreativiteten.

Livets förgreningar, olja på linneduk. 37

En dröm i flykt, olja på linneduk. 38

Skärkdalen De höga tuvorna av gräs är större än jag. Utklädd till prinsessa vandrar jag med mina dockor i famnen. Det är sensommar och luften är klar som kristall. Jag, min bror och vår bästa vän Johannes springer tillsammans ner till forsen där våra mammor färgar garn. Det luktar starkt från koschenill, ljung och kokande vatten med garn i. En speciell doft och rök som slingrar sig upp mot fjällhimlen. Varma famnar, skratt och frihet. I forsen leker vi med dockorna och gör kojor i skogen.

En evighet av liv kan spira i ett ögonblick, olja på linneduk. 40

MAMMA LENA LINDERHOLM

EN MODIG KVINNA För mig är mamma Lena en doft. En doft av vallmo, lavendel och nybakat bröd. Alltid omgiven av vänner, projekt och nya idéer med en öppen dörr ut mot sin trädgård och sitt kök. ”Idag ska vi ta Waxholmsbåten in till Stockholm och gå på vernissage!” Mammas hennafärgade långa hår som rör sig i vinden vid fören av båten, mig och min bror Hampus håller hon som vanligt stadigt, en i varje hand.

I HAR FÅTT PÅ OSS finkläder, som varje helg då det bär iväg på gallerirunda. På båten får vi välja precis vad vi vill i caféet. Stora kanelbullar och dricka med sugrör. Galleri Doktor Glas, som då låg i Kungsträdgården i Stockholm, var en samlingspunkt på 1980-talet för Stockholms konstnärer, gallerister och galleribesökare. Bubblande dryck och salta pinnar i mängder. Bullriga varma skratt och massor av olika sorters människor från konst- och kulturvärlden. Jag minns lekarna runt det stora trädet som planterats inne i galleriet, eller om galleriet byggts runt det där mäktiga trädet. Ett träd i ett hus, det kändes som en saga och väckte fantasin till liv. JAG MINNS MÅNGA utställningar

som jag tyckte var konstiga som barn, målningar på nakna människor, extremt pinsamt i tonåren, eller märkliga skulpturer och målningar som inte föreställde någonting, tyckte jag då. Men en tidig förståelse fick jag där för att vi alla är

olika och att vi har behov av att uttrycka oss på olika sätt, att det inte är rätt eller fel utan bara olika. JAG ÄR UPPVÄXT NÄRA min

mamma. Som väldigt liten minns jag tydligt ljudet från vävstolens dunkande och alla färggranna garnnystan vid hennes fötter. Ur stereon strömmade alltid klassisk musik eller Evert Taube. När jag blev äldre var jag med både i köket, trädgården och ateljén. Hon lärde mig tidigt att skilja timjan från rosmarin. Jag minns ännu doften från köket i Vaxholm av vitlök och örter som fräser ihop med olivolja. Men hon visade även vilka penslar som hör till vad och vilka färger som går att blanda så nya uppstår. Under några år när jag var liten, då pappa turnerade som intensivast, bodde hon själv med mig och min bror uppe i Skärkdalen. Minnet av lodjuren som sov utanför huset en natt då det var snöstorm är starkt. Spåren av deras kroppar utanför vår dörr i snön på morgonen när vi vaknade. Hennes varma famn när jag och min bror på kvällen hade svårt att sova.

”Att måla och skapa med de där lätta ljusa klara färgerna är som en besvärjelse för min mor. En besvärjelse mot svärtan. Ett färgstarkt uppror mot döden. Det krävs mod att våga måla blommor!” DET KRÄVDES MOD att flytta upp så långt från Stockholm där hon var uppväxt med två små barn, det där modet har alltid inspirerat mig och det modet bär mamma med sig i allt hon gör även idag. Det var under den tiden hon fann sitt uttryck med citroner, fjärilar och färgstarka blommor. En slags besvärjelse mot det mörka i livet som vi alla drabbas av förr eller senare. Hon brinner för att sprida livsglädje och kraft till andra med sitt måleri. Mamma har aldrig varit intresserad av att måla de stora vidderna. Hellre vill hon föreviga färgen på en nyutslagen ros eller tvätten som fladdrar mellan två träd. IDAG NÄR VI SES FINNS det alltid goda ostar och ett franskt vin på bordet. Tomater, basilika och sallad från hennes trädgård eller en av hennes ljuvliga marmelader som doftar av kryddor och solsken. Värmen från de tända ljusen och samtalen om livet och konsten. Även nu inger hon kraft. Mamma som mot alla odds utbildade sig till konstnär och egen företagare i en tid då det inte hörde till vanligheterna att en kvinna gjorde det. Hon tog den platsen. Min älskade unika mamma, som alltid påmint mig om var kraften finns gömd – i kärleken och konsten.

Sky above me,earth below me, fire within me, olja på linneduk. 43

PAPPA GÖSTA LINDERHOLM

”FÖLJ SOMMARVÄGARNA I DIN SJÄL” ”Är det du som är Emilia?” Frågan kom för några år sedan på min mammas galleri i Vaxholm. Framför mig står en kvinnan i 70-årsåldern med ett brett vänligt leende. ”Vad roligt att träffa dig igen. Jag är barnmorska och jag var med då du föddes.”

hört många gånger, rikligt kryddad av min pappa som älskade att berätta mustiga historier från sitt liv med extra allt! I hans version kom jag ut som ett jehu! Det största fokuset var på att han senare på kvällen åt råbiff på Den Gyldene Freden och firade med Fred Åkerström. En typisk pappa Gösta historia! EN HISTORIEN HAR JAG

”DET VAR EN RÄTT JOBBIG förlossning, din mamma kämpade verkligen på, hon ville inte ha någon smärtlindring. Så kom du ut. På den tiden var inte alltid pappan med under förlossningen men med Gösta var det så annorlunda. Han var så oerhört berörd, var med hela tiden vid Lenas sida. Han tog dig i sin famn direkt och ville sedan inte släppa taget om dig. Vi fick knappt ta dig sedan, han ville hålla dig hela tiden, han var så rädd att något skulle hända. En sådan värme och kärlek var ovanligt på denna tid att se från just

pappan till ett nyfött barn. Hans kärlek verkligen strålade. Jag har alltid burit med mig det här minnet om er familj och det känns så stort att få berätta.” att få den bilden med mig. Gösta var född mellan två stjärntecken – tvillingarna och kräftan. Han hade en enorm skaparkraft och livsaptit i sig, men också en grubblande känslig sida och en oändlig stor kärlek till sin familj som hans liv kretsade kring in i det sista. En ständig längtan att få uttrycka sig i allt, framför allt i sin musik men också i text, måleri och foto. Han sökte efter sin glädje aktivt för att inte slukas upp i sina tankar. Och åkte ofta, som han skriver i sin låt ”Rulla in en boll”, jojo mellan skratt och gråt. För mig var pappa den som vaggade mig på natten då jag hade mardrömmar, den som alltid bar mig på ryggen till min säng och sedan satt där tills jag somnade.

FÖR MIG VAR DET STARKT

Freja, olja på linneduk.

Freja Något av det sista jag och pappa gjorde var att samtala om min då senaste målning. Vad skulle titeln vara? Han som älskade starka kvinnor ringde en dag exalterad: ”Emilia! Visste du att gudinnan Freja i asatron red fram på en galt och när hon inte gjorde det drogs hon fram i en guldvagn av två kattor! Vilken kvinna!” Vi skrattade gott och såg framför oss detta underbara galna ekipage i fantasin och titeln blev självklar. Målningen fick heta Freja. En kvinna som kastar sig ut i livet med full kraft och som vågar omfamna glädjen och sorgen.

Gyllene 48 morgon, olja på linneduk

Pappa och jag i Vaxholm 1986.

Nocturne, olja på linneduk.

PAPPA GÖSTA.

I perioder egensinnig och tyst, ibland svår att som barn förstå. Tänkande, i kamp med sitt inre. För att sedan på scenen explodera i sånger och briljanta underhållande historier ur sitt liv, alltid närvarande i stunden och i livet. PAPPA SOM JAG som

vuxen kunde sitta med hela kvällar vid de tända ljusen. Planera och tanka kraft till att våga ta nya kliv ut i livet. Råd och inspiration, det delade han ofta med sig av även till mina och sina vänner. De flesta konstnärer och artister bär på det där, en skörhet och ett mörker men också i och med det en kraft

att förmedla allt som rör sig inombords. Bekräftelsen och närvaron på scenen, njutningen då allt sitter. Samspelet med musiker och hans älskade publik som var som en andra familj. VI BRUKADE JÄMFÖRA våra händer. Han hade långa smala seniga fingrar. ”Konstnärshänder”, sa han, ”du har dem med! Ärvt av mig”, tillade han sedan stolt. Så brukade han omsluta sin hand runt min. De pepparkaksbruna intensiva ögonen mötte mina. ”Gå din egen väg Emilia! Hitta den, följ sommarvägarna därinne i din egen själ.”

Ljusdrottningen, olja på linneduk. 51

MIN MUSIKALISKA RESA

OPERAN, MUSIKEN OCH RÖSTEN Att sjunga opera är en enorm kick. När rösten bär dig. Den perfekta balansen mellan luft, projektion och uttryck. Hela kroppen blir till en luftpelare som bär tonerna ut över orkestern. Människoöden tolkade i toner. En upplevelse som bottnar rakt ner i mig själv, både fysisk och psykisk, och som i bästa fall träffar en annan människas inre. Det är magiskt!

Å EN FJÄLLVANDRING till

Helags när jag var runt åtta år frågade en präst, som hade en gudstjänst däruppe, mig vad jag ville bli när jag blev stor. ”Jag ska sjunga och måla”, svarade jag snabbt. Kanske inte ett så konstigt svar med två föräldrar som gjorde just det. Men jag brukar minnas den där stunden som också återberättats för mig många gånger. Just att jag sa det så självklart, utan minsta tanke eller tvekan. SOM SEXÅRING GICK JAG fram

till Lillemor Qvarnström, som ledde Vaxholms kyrkokör, efter en gudstjänst då barnkören framträtt. ”Jag vill också sjunga i kören”, sa jag. ”Du måste vara sju år”, blev svaret. ”Om ett år får du börja, om du klarar sångprovet.” Året efter fick jag börja i kören. Det var en bra skola där vi fick lära oss sånger utantill tidigt och stå inför en liten publik. Jag älskade alla de där psalmerna, speciellt de som var sorgliga. I bilen på väg mot Frankrike satt jag ofta ihopkrupen och sjöng sorgliga psalmer om döden och att vi ska ta hand om varandra för snart så ses vi ej mer. Jag grät så det skvalade tills pappa skrek bakåt i bilen: ”Nu får det väl ändå vara nog. Vi blir deprimerade, jag och mamma.

Sjung något roligt istället!” De där bitterljuva sorgliga stråken av vemod älskar jag än idag. Pappas smeknamn på mig var känslan. KUNGLIGA OPERAN I STOCKHOLM för

första gången. Tillsammans med mamma, min bror och min nyfunne vän, vår granne, operadirektören Thomas Jahnke. Madame Butterfly av Giacomo Puccini. Förtrollad satt jag som förstenad i den röda mjuka fåtöljen. Hennes oskuldsfulla naiva kärleksdrömmar som krossades av den fege Pinkerton. Mannen som inte bekänner sin kärlek till henne utan krossar hennes hjärta och liv. Kontrasterna mellan hennes bräcklighet och enorma styrka då hon tar sitt liv. Hennes suckar tonsatta då hon drar sitt sista andetag. Vemodet, smärtan, det vackra i en gränslös fördömd kärlek. Operans starka uttryck drabbade mig totalt, och tårarna föll sakta i mörkret utmed mina kinder. Så ville jag också kunna beröra. var dock inte spikrak. Sånglektioner började jag ta tidigt. Med åren blev jag allt bättre och till slut blev jag antagen till fina utbildningar med

VÄGEN MOT DEN DRÖMMEN

”Lyckligast var jag de stunder då jag skapade fritt. Målade mina rollkaraktärer som Carmen och Grevinnan i Figaros bröllop. Den insikten blev viktig för mig.”

fantastiska lärare. Men det tog tid. Stressen att ”allt ska sitta perfekt” tog ofta över lusten och lekfullheten. Trots det fortsatte jag min musikaliska resa. JAG MINNS KICKEN DÅ jag

blev antagen till Vadstena folkhögskolas specialinriktade sånglinje, en underbar tid med oförglömliga lärare och elever, många av dem nu berömda sångare och pianister. Under min tid i Vadstena fick jag även möjlighet att visa mina målningar på Galleri Salongen, som sedan utvecklades till ett mångårigt samarbete. Jag kämpade med noterna och att hamna rätt med stämmor, piano och orkester. Min styrka var texten och dramatiken. Att sjunga exakt har aldrig varit min styrka. Dock älskade jag varenda minut då allt satt och det gjorde att jag fortsatte. Sen följde operastudios i Göteborg och Stockholm, kurser för Sveriges främsta pianister, sångare och lärare i interpretation. Sommarföreställningar och kurser. Öva, förberedda sig, provsjunga. Om och om igen. Hålla sig frisk.

ÅR 2004 SÅ KOM EN ÖPPNING att få provsjunga för Malmöoperans kör som extrakorist. Provsjungningen gick kanon och jag fick mitt första sånguppdrag på en riktig operascen. Det var en otrolig känsla att få kollegor, men också något av en chock. Högt tempo och mycket musik som skulle studeras in, ofta på kort tid. Med arbetet kom också

insikten inne i mig – vill jag vidare måste jag släppa måleriet, utställningarna, det fria livet. Plötsligt levde jag en bit av den där drömmen jag sett framför mig som barn. Jag fick också insyn i solisternas slitiga och åtråvärda liv. Insåg mer och mer vilket enormt arbete som krävdes. Att kombinera det med måleriet kändes otänkbart. Jag förstod att det skulle kräva enorma uppoffringar om en solistkarriär skulle vara aktuell. Tankarna återkom ofta. Skulle det vara värt det? MELLAN ÅREN 2004 TILL 2006 arbetade jag som extrakorist

i olika produktioner i Malmöoperans kör, men målade gjorde jag hela tiden. Med två entreprenörer till föräldrar så startade jag mitt företag när jag var runt 20 år. Parallellt med sångutbildningarna ställde jag ut min konst. Målade och skapade, men hade ofta ångest över att jag inte kunde välja. Lyckligast var jag de stunder då jag skapade fritt. Målade mina rollkaraktärer som Carmen och Grevinnan i Figaros bröllop. Den insikten blev viktig för mig. Ett enda misstag på scenen och alla hör dig och alla ser dig. Både tjusningen och det läskiga. I ateljén kan jag måla om min målning tusen gånger om det behövs. Efter det visar jag verket, när jag är redo! Jag njöt av att sjunga men framför allt var jag oerhört nervös. Nervös för provsjungningar, att sjunga rätt, att minnas texter. Det överskuggade i perioder allt roligt. Visst njöt jag då allt stämde men framför allt var jag nervös. I måleriet däremot var jag fri.

Modet att våga, akvarell.

Every heartbeat is a change,

56 olja på linneduk.

Ett sammelsurium av ljud som överväldigar mig varje kväll. Alla musiker stämmer sina instrument samtidigt och ljudet sköljer över mig som en galen våg. En spänd förväntan i luften. Faust ska framföras. Publiken börjar strömmar in och jag har smugit mig in på scenen lite före alla andra. Längst in i mörkret på scenen. Dold från strålkastarna står jag och blundar. Njuter. Tar in atmosfären. Nu är jag här. Efter alla år av övande och kämpande. Luften darrar av spänning och förväntan. Tillsammans med mina kollegor kan vi lyfta taket med våra skolade starka röster. Kören. Gemenskapen. En kraftfull mäktig känsla. Snart fylls scenen av rörelse, och min stund ensam är över. Kören fyller utrymmet där längst bak i mörkret. Orkestern tystnar för en darrande minut innan allting börjar. Våra blickar spänt och koncentrerat vilandes på vår kördirigent. NU! Viskar han intensivt och luften fyller våra lungor! En explosion av ljud runtom mig, spelet kan börja! MALMÖ OPERA 2005

Springtime in New York, olja på linneduk.

MIN MUSIKALISKA RESA

BÖRJAN PÅ ETT OFÖRGLÖMLIGT ÄVENTYR Våren 2005 hoppade jag in i olika operaproduktioner som korist, målade och skapade men hade ingen tydlig plan på hur jag ville gå vidare med mitt liv. Min bror bjöd med mig till Edsbergs slotts årliga bal. En bal som kom att betyda mycket för mig men inte alls på det sätt jag kanske först trodde.

de slag i ett myller av frackar och långklänningar. Uppklädd i tyll och paljetter gick jag dit. I vimlet såg jag en kvinna som stack ut. Ett högt klingande skratt, blont kort hårsvall och stor karisma. Henne ville jag prata med! Någon viskade: ”Du vet väl att det är Erika Sunnegårdh? Hon har precis slagit igenom på Metropolitan i ett inhopp. Otroligt! Världens askungesaga!” LASSISKA MUSIKER AV ALLA

VÄL FRAMME HOS ERIKA pratade vi hela kvällen. Hennes berättelse var så berörande och gav mig en enorm kick. Från alla hennes år av kämpande med sin sång i New York. Öva, sjunga, provsjunga. Få en massa nej. Få höra att de som är yngre går före. Du är för gammal. Det är över. Sedan som 40-åring stå på Metropolitans scen och för

en miljonpublik sjunga sig in i människors hjärtan. Plötsligt låg allt framför hennes fötter. Trägen vinner. mig så djupt. Kan hon kan jag! Oavsett vad jag vill ägna mig åt, antingen det är sången eller mitt måleri, så finns det en väg. Bara jag inte ger mig. I slutet av kvällen sa hon: ”Vet du Emilia, vill du ta hand om min lägenhet i Riverdale-Bronx i New York en period? Jag har två katter och ska turnera. Du får kontakt med mina lärare som alla är anställda på Metropolitan om du bor där, fixar i lägenheten och tar hand om katterna. Vad säger du?” Jag svalde och tänkte att, nja det kanske inte kommer funka, bara kasta sig iväg sådär. Nä. Inte jag. Inte nu. Eller? Ett par månader senare satt jag på ett flyg mot New York!

HENNES HISTORIA BERÖRDE

”En krypande känsla av tvivel kom över mig. Skulle jag kunna leva så? Offra allt för sången? Att eventuellt stå på de största scenerna men det finns inga garantier, för det har inte livet, hur gärna vi än vill det.”

MÅNADEN I NEW YORK var

fantastisk. Livsavgörande, men kanske inte på det vis jag trodde från början.

JAG BODDE I EN TYPISK New York-lägenhet, känslan var som att bo och leva i en film de första dagarna. Jag joggade på morgnarna i parken, köpte frukostbröd och började sedan öva min röst. Skrev mycket. Läste och tecknade. Åkte tunnelbana till city där jag tog lektioner för legendariska sångerskor som lärde mig sådant jag än idag bär med mig. Och jag såg otroliga föreställningar på Metropolitan. EN DAG TOG JAG EN FIKA med

en kvinna som studerade för samma lärare jag gick för. Hon var runt 40 år. Väldigt rar men oerhört bitter. Hon bodde i sina föräldrars lägenhet i ett litet rum då det är svårt att hitta eget boende i den stora staden. Alla hennes pengar gick till sången och olika lärare som jag förstod lovade henne att en stor sångkarriär låg bakom hörnet.

Hon hade offrat allt i väntan på det stora genombrottet. Ingen egen familj, pojkvännen var det slut med sedan länge och barn hade ändå aldrig funnits med i hennes längtan så det var ingen förlust tyckte hon. EN KRYPANDE KÄNSLA av

tvivel kom över mig. Skulle jag kunna leva så? Offra allt för sången? Att eventuellt stå på de största scenerna men det finns inga garantier, för det har inte livet, hur gärna vi än vill det. Ju längre jag vistades i den stora staden, desto ensammare kände jag mig. Jag hade ju ingen att dela upplevelsen med. Och tankarna rusade i mitt huvud.

över och vi hade en oförglömlig sista tid. Men när jag satt på flyget hem var känslan så stark. Jag ville sjunga, men på mitt vis. Det kanske inte var de största scenerna som hägrade, kanske var det så att jag kunde hitta en kombination. Och jag visste att jag inte ville leva ensam längre. Men hur skulle det gå till?

TILL SLUT KOM MIN MAMMA

Lets tango!, akryl och kol. 62

MIN MUSIKALISKA RESA

ATT HITTA TILLBAKA TILL LUSTEN ATT SJUNGA Jag har ofta fått höra att jag måste välja – antingen sången eller måleriet – för att bli riktigt bra på en sak. Och det ligger mycket i det. De är båda så svåra yrken att kunna livnära sig på så fokuset måste vara totalt. Att efter lång tid av fokus på måleriet kunna hitta tillbaka till sången på ett nytt vis var en enorm kick. Att sänka förväntningarna på mig själv om att tonerna skulle vara perfekta, att sluta jämföra mig med andra och istället fokusera på att jag är en konstnär som också tycker om att sjunga och det måste inte bara vara långa operaarior! Insikten att den delen i mig också kan få blomstra när möjlighet finns. Det var en resa i sig.

ÄR JAG SJÖNG MIN examenskonsert

på Västerås konserthus 2009 var det en både vemodig och glädjefylld kväll. I mig visste jag att jag ville måla på heltid och att sången då tvunget skulle få stå tillbaka. Lea, vår dotter, vara bara två år och ändå hade jag genomfört min utbildning på högskola i klassisk sång för lärare på toppnivå. Fantastiska år men också tuffa. Att först inleda utbildningen gravid och sedan vara mammaledig en kort tid. Amma hela nätterna, för att tidigt på morgonen ta tåget till Västerås för att vara på topp och sjunga. Jag var äldst i klassen och den enda mamman. Så det var med extra högt buret huvud jag gick ut på scenen och sjöng av hjärtans lust den där vårdagen 2009. De följande åren hade jag blivit vän med att det nog var över med större konserter för min del. Jag sjöng i kyrkor och höll det vid liv men med större och större fokus på mitt målande. Nu skulle jag ju bara göra EN sak som alla sagt var så bra. Koncentrerat och inget velande.

ÅR 2016 STARTADE JAG ett

samarbete med företaget Glasvision i Växjö som trycker konst på massivt glas. Ett av mina verk blev utvalt att få vara en möjlig valfri gåva jämte en vas av Bertil Vallien om man arbetat 25 år i Växjö kommun. Ett otroligt hedersamt uppdrag.

PÅ MÖTET MED Växjö

kommun utbrister de: ”Men du är ju sångerska också!” ”Vi har en stor middag med efterföljande konsert för alla jubilarer på Växjö konserthus i april då ditt pris presenteras, förra året hade vi Hasse Andersson här. Du kan väl ha en konsert och berätta om din konst, kanske ha med något verk på scenen?” Jag svalde tre gånger. Jag som inte skulle sjunga mer, bara göra en sak som alla andra, hörde mig själv svara: ”Självklart!” Och så var min konstkonsert född.

Ett stort kliv mot ett nytt liv, olja på linneduk.

”Jag har mina målningar med på scenen som skyddar mig. De är mina gudinnor, mina vakande kvinnliga änglar. När sista strofen klingade ut i det fullsatta konserthuset var det först tyst. Darrande stirrade jag ut i mörkret. Då kom ett jubel och applåder som sedan blev stående ovationer!”

SÅ JAG TACKADE JA till

konserten i Växjö. Jag skulle njuta och ha roligt, annars fick det vara. En av anledningarna till att jag lämnande sången var just prestationsångesten. Mörkret i själen innan en föreställning, konsert eller provsjungning. Ångesten att inte räcka till, att famla ut i mörkret med blicken för att jag tyckte att jag såg folks besvikna blickar. Allt det spelades upp i mitt huvud som en film innan varje åtagande. Ibland i flera veckor. Aldrig mera ville jag dit. Men jag visste att jag ville sjunga och berätta min historia.

JAG FICK KONTAKT MED en duktig pianist i Växjö och vi började repetera i god tid. De sånger jag kände att jag spände mig inför strök jag helt enkelt och ersatte med annat. Nu började en ny resa i mitt liv, i konsertform och med start i Vaxholm, min barndomsstad. TAUBE, PAPPA GÖSTA OCH svenska folkvisor ... Sedan böljade

det vidare med musikal och till sist lite opera. Valet av operaaria var givet. Carmen. Älskade galna, sårbara, starka Carmen med sin kraft. Henne ville jag hitta i mig själv igen. Den sista sången jag valde att framföra var ”Gabriellas sång” ur filmen Så som i himmelen.

DAGEN DÅ DET VAR DAGS fanns

nervositeten där men så fort den tog överhanden tänkte jag: Detta är jag. Jag har valt musiken som framförs, jag är konstnär och jag älskar även att sjunga. Nu gör jag det! JAG HAR MINA MÅLNINGAR med på scenen som skyddar mig. De är mina gudinnor, mina vakande kvinnliga änglar. När sista strofen klingade ut i det fullsatta konserthuset var det först tyst. Darrande stirrade jag ut i mörkret. Då kom ett jubel och applåder som sedan blev stående ovationer! Tårar och en känsla av att nu ramlar jag rakt fram från scenen. JAG HADE BLIVIT VÄN med

min historia och öppnat upp en del av mig som jag trodde varit stängd. Efter detta fick jag mersmak och Galleri Melefors föreslog utställning med konsert i Linköping. Plötsligt ringde telefonen och Östgötamusiken fanns i luren. Ville jag samarbeta? Såklart ville jag det!

Love is in the air,

66 olja på linneduk.

Carmen L'amour est un oiseau rebelle Que nul ne peut apprivoiser Et c'est bien en vain qu'on l'appelle C'est lui qu'on vient de nous refuser Rien n'y fait, menaces ou prieres L'un parle bien, l'autre se tait Et c'est l'autre que je prefere Il n'a rien dit mais il me plait L'amour, l'amour, l'amour, l'amour ... DEL UR CARMEN OCH ARIAN HABANERAN AV GEORGES BIZET

FRIHETENS DILEMMA

LÄNGTAN EFTER KÄRLEKEN År 2006 hade jag nått fram till många av mina mål. Jag hade varit i New York och tagit sånglektioner för Metropolitans stjärnor. Hade en plats i Malmöoperans kör med härliga kollegor. Jag var fri, precis som jag ville vara. Eller? Inuti mig gnagde en ensamhet.

AG HADE JU INGEN att dela allt med. Som tur var kom mamma till New York så minnena kunde delas med någon. Men jag var 30 år och ensam. Jag som aldrig längtat efter vare sig fasta relationer eller barn kände nu en ny sorts känsla långt inuti mig. Jag längtade även mer och mer efter att måla och sjunga fritt, på ett sätt jag inte riktigt ännu visste formen på. De där nya tankarna fanns ständigt som en ny följeslagare i mitt liv, som en molande värk i själen. PÅ VÅRKANTEN SKULLE jag ut och sjunga och visa min

konst i södra Sverige. Jag hade börjat arbeta friare med min musik och skrivit texter till gitarristen Robert Öbergs melodier. En av sångerna, ”Fri”, fick jag möjlighet att sjunga i Sveriges Radio på Syréns Café som sändes lokalt i Småland. Sången framförde jag tillsammans med en trevlig och duktig pianist, Pär Renevall. Några dagar senare, hemma i Malmö efter en föreställning, damp ett fantastiskt mail ner. Från Jonas. Min stora kärlek från tio år tillbaka.

Han berättade att hans mamma Marianne hade hört radioinslaget och blivit berörd. Han ville höra hur jag mådde och var jag nu befann mig i livet. NÅGRA MÅNADER SENARE skulle

jag leverera min andra stora målning någonsin med en kvinna i röd klänning, ”Innesluten i det varma”. Jag hade deltagit i en samlingsutställning på Eksjö konsthall och sålt bra, vilket gav mig en stor kick, och en känsla av att jag kanske hade ett eget språk och något att berätta som berörde människor.

MÅLNINGEN HÄMTADES UPP i

Vaxholm där jag hade min ateljé för tillfället. Jag frågade det trevliga paret om jag kunde få skjuts in till Stockholm eftersom jag skulle träffa en gammal kärlek från förr. Nervös och pirrig satt jag där i baksätet med den stora röda målningen bredvid mig. Jag klev av på söder i Stockholm och just där och då förändrades mitt liv. Något föll på plats direkt när vi såg varandra, och efter det var jag inte längre ensam.

Innesluten i det varma, 69 olja på linneduk.

Som en smekning,

70 akvarell och krita.

”Jag, en utpräglad konstnärssjäl i hjärtat men utåt en operadiva ... Han, en envis och känslig rockbasist i slitna jeans ...” MIN JONAS.

Han som går ut i ösregn och sätter jordgubbsplantor när ingen annan orkar. Han som lagar makalöst god mat och lär sig alla växter på latin. Jonas som finns där med en varm famn när allt snurrar för fort och jag inte når jorden med mina fötter längre. Han som vill ha ordning och reda – och jag som aldrig vet var jag lagt någonting och som alltid har tusen tankar samtidigt i huvudet. Det som binder oss samman är det där kittet, lugnet och naturens helande kraft, god mat, längtan till sol och värme och det levande samtalet om livet. NÄR VI FÖRST VAR ETT PAR 1998

stirrade jag mig blind på just våra olikheter. Jag, en utpräglad konstnärssjäl i hjärtat men utåt en operadiva i tjusiga klänningar och alltid på jakt efter den perfekta tonen. Han, en envis och känslig musikälskande rockbasist i slitna jeans, med en stor kunskap om musik som jag inte kände till och ännu inte hade upptäckt. Jag tror att de flesta av oss, ofta som unga stirrar oss blinda på det vi tror att vi behöver i kärleken. Någon som är precis som vi själva. En spegel. Gärna med exakt den personlighet vi bestämt oss för på förhand. Så när väl kärleken knackar på dörren och kanske inte passar in i den där bilden är det lätt att bara leta vidare efter den där spegeln. Det perfekta, och inte förstå vad vi kanske egentligen har behov av, trots att det vi söker finns Love of my life, olja på linneduk.

Värmen från din kind, olja på linneduk. 72

”Det var början på ett nytt modigt liv. Modet att följa kärleken. Modet att bli gravid, trots att vi hade känt varandra så kort tid. Modet att börja släppa sången, som varit min målbild och mitt liv i så många år och våga släppa fram den längtan som legat och grott så länge – måleriet. Modet att inte tänka logiskt utan med hjärtat.”

precis rakt framför oss. Människan som utmanar dig att utvecklas. Den som ställer krav och ifrågasätter kan också vara personen som får dig att blomma. JAG HADE LÄNGE EN BILD av

mitt framtida liv. Jag skulle leva med någon känd äldre dirigent i New York. Där skulle vi bo med en liten hund och jag skulle efter min karriär på scenens tiljor ge sånglektioner till talangfulla unga människor. Så dök Jonas upp 1998 i en kö på väg in till jazzklubben Fasching – vände upp och ner på min förutbestämda värld, på hur min framtida livskamrat skulle se ut. Plötsligt var jag handlöst förälskad i en rockbasist från Småland med ring i örat och trasiga jeans. Då, 1998 vågade jag inte lita på min magkänsla – men åtta år senare var det dags - då kastade jag mig rakt ut i luften mot friheten och den stora kärleken!

I MARS 2007 FÖDDES vår

dotter Lea och 2011 kom Albin. Så den röda målningen ”Innesluten i det varma” betyder oerhört mycket för mig. Det var början på ett nytt modigt liv. Modet att följa kärleken. Modet att bli gravid, trots att vi hade känt varandra så kort tid. Modet att börja släppa sången, som varit min målbild och mitt liv i så många år, och våga släppa fram den längtan som legat och grott så länge – måleriet. Modet att inte tänka logiskt utan med hjärtat. Att allt på något vis kommer att ordna sig och hamna på rätt plats om jag vågar följa mitt flöde och inre.

NÄR JAG NÅGRA ÅR senare

klev in i lanthandeln i lilla Tolg möttes jag av ett stort leende från självaste lanthandlaren. ”Hej Emilia, känner du inte igen mig?” Det var min pianist från Syréns Café, Pär Renevall. Det kändes som att cirkeln var sluten.

Blue sky, olja på linneduk. 74

Fri Fri i min kärlek fri med dig fri när vi skrattar yr utav dig När minnena vakar och allting känns fel när hoppet är borta och jag inte är hel Är du dis över sjöar och ljus över berg ditt skratt bubblar i mig när solen byter färg Tusentals tankar jag vill bara andas mer Kvällar i soldis och alla färger i guld din hand runt mitt hjärta det finns ingen skuld En brinnande längtan jag alltid har haft en helande källa är kärlekens kraft Fri i min vilja rak i mitt steg följ dina drömmar inget blir fel Tusentals tankar jag vill bara andas mer Fri i min kärlek fri med dig Fri när vi skrattar yr utav dig. av Emilia Linderholm 2006

Att bli mamma var omvälvande för mig. Jag hade inte längtat, som många gör, och nästan räknat bort den möjligheten. Aldrig lekt mamma till bebisdockor. Så från mitt ständiga fokus på min röst och mig själv så var det en befrielse att känna en distans till jurys och provsjungningar. Allt det bleknade plötsligt bort. Det enda viktiga blev det där lilla knytet av liv. Så, för första gången på många år så såg jag våren slå ut. Sakta i den klara solen vaknade jag till liv tillsammans med krokusar och snödroppar. Dra vagn. Lea, Jonas och jag. Vi tre mot världen. Tacksamhet. Helande kärlek. 2011 kom sedan Albin till oss också. I mitt måleri inspireras jag av livet jag befinner mig i. Mina barn och ömhetskänslan som de uppväcker i mig har jag försökt fånga mycket under åren med min pensel.

I väntan, akryl och krita på bomullsduk.

Familjen, akryl och krita på bomullsduk.

SMÅLAND OCH FARMOR INGRID

ATT LEVA MED ÅRSTIDERNA I min barndom fanns alltid min farmor Ingrid mycket närvarande. Varje morgon tog hon bussen ut till Vaxholm från Frejgatan i Stockholm där hon bodde. Käpp, knallrött lockigt hår och alltid klädd i trenchcoat och basker.

kom hem från skolan fanns hon alltid där. Tvättade, stekte pannkakor och fixade med det mesta där hemma. Dock var hon noga med att hon inte ”bara” var farmor. Framför allt var hon Ingrid. En kvinna som ingen någonsin satte sig på. Passionerat kunde hon berätta om sina år som statist för självaste Ingmar Bergman. I Fanny och Alexander ses hon dansa förbi i en lång scen. Vacker som en drottning. ÄR JAG OCH MIN LILLEBROR

en lyxkryssare mot New York. Hon var servitris och han kock. Historierna var som filmer som spelades upp för oss barn. Ingrid var född i Småland. Hennes berättelser handlade om den stora vita herrgården, strax utanför Vetlanda, där hennes morfar arbetade och där hon växte upp. I min barndomsfantasi romantiserade jag om det där en hel del och lekte ofta att jag var farmor Ingrid som barn och piga på den stora herrgården. Vi lekte och seglade iväg tillsammans i fantasin.

FARFAR TRÄFFADE HON PÅ

I VUXEN ÅLDER HAR JAG återvänt till den lilla röda längan där hon växte upp. Strax nedanför den stora vackra vita herrgården. Idag har jag insett att farmors liv som statarbarn var extremt hårt och fattigt. Som tonåring reste hon ifrån det. Först till Göteborg och Stockholm och sedan över hela världen, men det är en hel bok i sig. Men där är mina första minnen om och från Småland. Och en av mina första starka kvinnliga förebilder i mitt liv. ”Låt dom aldrig sätta sig på dig Emilia! Glöm inte det, man sätter sig aldrig på en Linderholmare!” Dom där orden har jag burit med mig från farmor Ingrid. Rätat på ryggen åt elaka kommentarer och gått vidare. SOMMAREN 2012 ÅKTE jag och Jonas på snirkliga vägar i Småland bland tallar, granar och små förfallna torp. Jonas, som är bördig från området, hade hittat platsen. Bland fjärilar och grönska tornade det röda huset från början av 1900-talet upp sig och tog våra hjärtan med storm. Sedan december 2012 har vi bott här och jag har också min ateljé, min ”frihetssfär” som jag kallar den, belägen i den stora gamla ladan.

BÅDE JAG OCH JONAS HADE en dröm då vi flyttade hit att bygga upp en egen trädgård och att odla. Då vi båda har ett stort intresse för både god mat och allt som växer så såg vi potentialen i de stora markerna som fanns runt huset. Vi har under åren långsamt byggt upp en trädgård med plats för både blommor, kryddor och en stor härlig potatisåker. Att gå ut vilken årstid som helst i trädgården är befriande och att ha så nära ut till skogen är också en stor inspiration. Att kunna binda en stor bukett av en massa olika blommor till helgen. Stå och koka äppelmos på hösten av fallfrukten. VI ODLAR ALLT FRÅN SPARRIS och

potatis, till rödbetor och gurkor och massor av blommor. Att leva med årstiderna på ett sätt som är väldigt skönt för själen. Hela vår familj älskar mat och det dukade bordet är något vi alla samlas kring både till vardag och fest. Ingrid finns med mig här i vinden, skogen och mossan. Kramar om mig med sin stora famn från himlen. Många av mina mer abstrakta målningar kommer från det öppna landskapet som omger vårt hus. Och närheten till den stora skogen som tar vid bortom åkrar och ängar. Sedan vi flyttade ut på landet har jag och hela familjen fått en helt annan respekt för de generationer av människor bakåt i tiden som brukat jorden. Bara att flytta all sten för att få till en åker tar ofantligt lång tid.

JAG KÄNNER ATT FARMOR

när den varje år dyker upp. Rakt upp som en grön pinne växer den kaxigt ur jorden. Spränger marken med sin livskraft! Det är något av det första vi kan skörda och att koka soppa på den är ljuvligt. Här bjuder jag på mitt recept på sparrissoppa. Laga och njut! SPARRISEN ÄR EN STOR LYCKA

Min gröna sparrissoppa 500 gram grön sparris 2 buljongtärningar 6 dl vatten 3 gula lökar, om de är väldigt stora så ta 2 stycken olivolja till stekning 5 dl vispgrädde 1 dl vitt vin salt & peppar Till servering: Timjan, gärna citrontimjan som har en ljuvlig frisk smak, citronzest, torkad timjan och chili flakes. GÖR SÅ HÄR:

1. Börja med att skära av alla knoppar och spara till senare. 2. Skär sparrisen i bitar. och knäck av den nedre delen om den är träig. Koka upp en stor kastrull med saltat vatten och lägg i sparrisbitarna (inte topparna) i ca 3 minuter. Häll av vattnet men spara 6 dl och smula ner buljongtärningarna.

3. Fräs löken i en stekpanna med en god olivolja tills den fått fin färg. 4. Häll över lök, vitt vin och grädde i kastrullen med sparrisen och vattnet. Låt det koka i cirka 8 minuter. 5. Mixa därefter allt till en slät soppa och salta och peppra efter smak. 6. Koka upp en ny kastrull med saltat vatten. När det kokar som mest, lägg i knopparna i max 1 minut, ta upp dem och skölj genast under kallt vatten, vilket ger krispiga goda knoppar till garnityren. 7. Finhacka färsk citrontimjan och riv lite citronzest över för en fräsch och vårig smak. Tillsätt chiliflakes och torkad timjan efter behag. 8. Serveras med färskt bröd och goda ostar. Voilà!

Vägen hem, olja på linneduk.

Tiden far framåt. Rusar. Har öppnat fönstret mot den ljumma majkvällen. Hör barnens andetag från sovrummen. Har varit i Kristianstad på konstrunda och fick inviga tillsammans med Björn Ranelid! Tiden stannade, nervös. Väntande bara på att något skulle gå snett med sången. Men allt satt! Tonerna flög ut över lokalen. Applåder, värme! Magiskt. Jag visade mitt måleri med och sålde bra! Hela jag fick vara med. Lyckokänsla och pirr i magen. Denna väg vill jag gå. Att hela Emilia duger. Jag ÄR! UR DAGBOKEN 20 MAJ 2013

SMÅLAND OCH TRÄDGÅRDEN

DRÖMMEN OM EN TRÄDGÅRD OCH ATT HITTA HEM Under hela min uppväxt var min mamma väldigt mycket i trädgården. Hon hade antingen händerna i jorden eller bland penslar, färg och garn. Just trädgården lockade mig inte alls. Det gick inte att ha klänning på sig och när jag skulle hjälpa till med ogräset blev jag smutsig. Nej, jag ville hellre klä ut mig och sjunga.

AG DRÖMDE OM stora

scener, klackskor och böljande klänningar. Dock älskade jag alltid att plocka vackra buketter. Att kombinera ihop färgerna. Doften av sommar i en vas.

blev äldre, glömde bort den där lilla flickan med buketten i handen. Runt 30-årsåldern, då även min längtan efter lugn och kärlek började växa, så började även minnena om de där buketterna dyka upp i mitt inre. Jag mindes också mammas kämpande med ogräs och jord som resulterade i så mycket vackert. Bilden av att någon gång själv ha en trädgård växte sig starkare och starkare. Plötsligt kom nya behov och en ny längtan. En längtan efter jord under naglarna, inget nagellack utan färg och

SÅ VÄXTE JAG OCH

smuts på jeansen, inga sidenklänningar och klackskor. Grönska och klar luft. ALLT DET HITTADE JAG några år senare i Småland, i den lilla byn Tolg. Nu har jag möjlighet att gå ut i min egen trädgård och njuta av allt det där jag som barn mest tyckte var jobbigt. Jord under naglarna, men också en och annan bukett. Känslan av att gräva i jorden efter den där första lilla nypotatisen. Eller lyckan då de första tulpanerna slår ut. Att kunna dra ut stolar och bord i nysmält vårsnö och dra igång grillen med barnen. Den öppna dörren mot våren. Tvätten som fladdrar i sommarvinden, doften då den tas in. Kokta rödbetor med smör och salt. Alla de där små sakerna som gör livet rikt.

”Plötsligt kom nya behov och en ny längtan. En längtan efter jord under naglarna, inget nagellack utan färg och smuts på jeansen, inga sidenklänningar och klackskor. Grönska och klar luft.”

Blommande liv, olja på linneduk. 87

Låt oss leva lite till, olja på linneduk. 88

Nya vindar, olja på linneduk.

Lavendel och rosendoft, olja på linneduk.

Solbad, olja på linneduk.

Idag är livet som en dröm, olja på linneduk.

Cover me in sunshine, 91 olja på linneduk.

MIN KONSTRESA

”KILL YOUR DARLINGS” Många kanske tror att måleri och konstutbildningar är flummigt, och visst finns den delen med i skapandet. Det intuitiva. Men mina år på konstskola var allt annat än flummiga. Hårt arbete framför staffliet. Prick 8.00 började vi måla stilleben eller kroki. De som kom för sent fick sig en rejäl tillsägelse och fick först komma in i första pausen. Konsten tog man på allvar och därmed också sig själv och sitt skapande.

RAMFÖR MIG STÅR en man med armarna i kors. En man med pondus. Jag kämpar med mina verktyg. Bygger kroppen. Har kämpat i en vecka med denna krokiskulptur. Känner att halsen är för lång och armarma inte helt rätt men är ändå nöjd med en del av detaljerna. Arbetar vidare. Mer lera, mera vatten. Nervositeten sprider sig i kroppen då jag ser att skulptören och tillika vår lärare, Eugen Krajcik, tar sikte mot mig. Idag har han migrän så de svarta solglasögonen är på. Alltid en bister uppsyn. Tystnad. En enorm respekt har vi alla för denne stora konstnär. Tyst betraktar han min skulptur. ”Jag är ändå rätt nöjd med ansiktet”, säger jag med tunn röst varpå han svarar: ”Grunden är fel. Det finns ingen stadga i kroppen eller balans mellan kroppens delar. Du ser inte helheten och

det är alltid det viktigaste. Balansen. Är den fel är allt fel. Ansiktet är inte av intresse. Kill your darlings Emilia.” Han tar sin skulpturkniv och skär av huvud och armar och kvar är en klump lera. ”Börja inte gråta nu”, säger han och klappar mig på axeln, ”jobba på istället. Det här fixar du.” HÅRDA BUD KAN MAN tycka, men jag lärde mig enormt mycket den lektionen. Grunden måste alltid vara rätt. Ett vackert ansikte som sitter på en kropp utan rätt proportioner fungerar aldrig. Man måste våga i sitt konstnärskap. Våga släppa taget, våga göra fel och fult. Måla över. Börja om.

till slut blev väldigt nöjd med gjöt vi sedan och den står nu i vårt vardagsrum. En påminnelse om att inte stirra sig blind på små detaljer, och aldrig fastna i för trygg mark.

SKULPTUREN SOM JAG

Scenario, olja på linneduk. 94

MIN KONSTRESA

”GLÖM NU INTE ATT MÅLA EMILIA” Det är inte många av mina kollegor som är uppväxta med föräldrar som är konstnärer. Ofta har de fått höra: ”Du kommer inte att kunna leva på din konst, du måste ha ett ’riktigt’ arbete.” Mina föräldrar var precis tvärtom. Ett ”riktigt” arbete, vad det nu var, jag hade inte några sådana förebilder eller exempel i min närhet, det fanns liksom inte. Att jag skulle kunna göra vad jag ville i livet kändes självklart. Med det i ryggen växte jag upp.

IDIGT HITTADE JAG njutningen

i akvarellens underbara värld. Vattnet som bildar små sjöar, färgen som lever sitt egna liv svår att styra, en avancerad teknik att lära sig fullt ut. Dock kände jag när akvarellfärgen torkade att jag längtade efter mer. Det var då jag började bygga upp mina målningar med flera lager av färg. PÅ 1990-TALET VAR JAG ofta

hemma och övade sång och målade. Letade vackra bilder i tidningar som jag klippte ut och tecknade av, var i min värld. Under den här tiden hyrde mina föräldrar ett litet torp ute i Stockholms skärgård. Pappa spelade nästan alltid på helgerna och mamma tröttnade på att sitta själv och vänta, så på fredagen tog vi båten ut till Svartsö. Jag, mamma

och min bror. Torpet hade inget rinnande vatten och var väldigt litet men mysigt. Vi eldade brasa, lyssnade på radio och jag och mamma målade. Så min första konstskola var självfallet på något vis hos min mamma. direkt om mitt måleri, inga pekpinnar eller lektioner, men färgen fanns alltid framplockad, de bästa penslarna och tjockt vackert papper från Arche. Så satt vi och småpratade om uppbyggnaden av målningarna, inspiration och teknik. Det var nog därför det slog mig så sent att det var just där jag hade min kraft. Där dolde sig något som bara jag kunde uttrycka. I måleriet. Det var en del av mig som kom lustfyllt och naturligt, rann ut ur mina händer som en del av mig.

HON SA ALDRIG NÅGOT

Tillit och tröst, olja på linneduk.

”Men Emilia, du ska ju måla! Sluta kämpa mot din egen kraft. Du kan väl sjunga också, men sluta stånga dig blodig. Livet kommer vara nog jobbigt ändå. Du är målarinna! Och du kanske vill skaffa några ungar med nån gång? Vart ska dom vara när du ska uppträda i Tyskland och allt du pratar om?”

en duktig konstnär även om ingenjör var hans yrke. Han målade med breda stora grova penslar i olja och terpentin, hade stort skägg och älskade allt som hade med havet att göra. Han målade mycket båtar och landskap men han målade också ofta av min mormor som han älskade innerligt.

MIN MORFAR VAR ÄVEN HAN

som i skrivandets stund precis fyllt 97 år. När jag ser henne för mitt inre har hon alltid sin kamera i handen. Hennes stora passion i livet var och är att fotografera och dokumentera sitt liv och sin vardag. Ofta var de båda på väg ut till skärgården med deras älskade segelbåt. Mormor Marianne är fortfarande kristallklar i sin

MIN MORMOR MARIANNE

tanke och vi kan dela minnen från lång tid tillbaka. Hon är en stor källa till inspiration och finns som ett kärleksfullt stöd i mitt liv fortfarande, det är jag tacksam över. NÄR JAG SOM INTENSIVAST sökte högskolor inom opera och varje gång snubblade på målsnöret var morfar den enda som vågade säga: ”Men Emilia, du ska ju måla! Sluta kämpa mot din egen kraft. Du kan väl sjunga också, men sluta stånga dig blodig. Livet kommer vara nog jobbigt ändå. Du är målarinna! Och du kanske vill skaffa några ungar med nån gång? Vart ska dom vara när du ska uppträda i Tyskland och allt du pratar om?”

Jag var vansinnig. Tyckte han var antifeminist och knäpp. Men inne i mig bultade tvivlet. Det visade sig till slut att han hade rätt. I min ateljé ligger färglådan som jag fick av honom då han gick bort i cancer. Något av det sista han viskade till mig på sjukhuset var ”Glöm nu inte att måla Emilia.”

Att teckna kvinnorna, skriva ner karaktärsdrag och deras känslor, var en process för mina rolltolkningar. Till slut blev det min bildvärld. Eftersom jag inte hade någon ateljé eller fast punkt dessa år blev det akvarell och senare akrylmåleri då det var enklare att ta med och inte luktade inte lika starkt som olja.

NÄR JAG BLÄDDRAR BAKÅT i

ÅTERKOMMANDE GALLERIER som

mina dagböcker minns jag att jag skapade och hade utställningar i ett högt tempo hela tiden från att jag var runt tjugo år. Bildvärlden växte fram successivt och intuitivt i arbetet med Carmen, Musetta, Grevinnan och alla andra operakaraktärer som jag försökte förstå mig på och analysera på olika vis.

jag ställde ut hos under dessa år var Galleri Art On i Göteborg, Galleri Hedvigsdal i Skåne, Galleri Monica i Gamla stan i Stockholm och Galleri Salongen i Vadstena. Det var fantastiskt fina år och duktiga gallerister som lade grunden till platsen jag är på idag.

Kvinna i rött, akryl och krita på bomullsduk.

mycket i akvarell och ställde ut dem. Ljusa lätta landskap. Dock var jämförelserna med min mamma hela tiden närvarande och jag längtade efter en egen målarteknik att arbeta i.

I BÖRJAN MÅLADE JAG

RUNT ÅR 2000 STÄLLDE jag ut på Galleri Blå stolen i Göteborg och hade på natten, i den lilla lägenheten jag bodde i, målat en kvinna i röd klänning som slänger fram sin högklackade fot. För första gången arbetade jag i akryl och krita och det kändes helt rätt! Målningen väckte stor uppmärksamhet. ”Kvinna i rött” blev sedan både litografi och vykort. Där någonstans i mig förstod jag att jag hade någonting på gång. Men det skulle dröja några år till innan jag uteslutande lyssnade på den rösten i mig själv. NÄR LEA, VÅR DOTTER, hade fötts fick jag förfrågan att ställa ut på Roddarhuset i Vaxholm, ett nystartat galleri som var stort som en konsthall. Läskigt men underbart att få fylla den stora salen med mitt uttryck och det blev en av de utställningar som verkligen ledde mig vidare i mitt skapande. ÅR 2011, NÄR ALBIN var

nyfödd och min mamma drabbades av bröstcancer, skapade jag åter igen en utställning på Roddarhuset. Denna gång kring känslan att stötta sin mamma i en enorm kris och samtidigt bli mamma för andra gången till ett nytt liv. Jag visade då både texter och måleri i akvarell och olja. Att kunna beröra även med det som var jobbigt och med mitt skrivna ord blev en stark upplevelse för mig.

MIN KONSTRESA

GENOMBROTTET År 2014 smällde det till. Plötsligt hade jag två utställningar i månaden och den största var hos Galleri Melefors i Linköping. Kristallkronan i taket. De stora skyltarna med mitt namn. Där skulle jag ställa ut. Overkligt. På Konst- och Antikmässan i Stockholm samma år fick jag ringa i panik till mina föräldrar och kolla vad de hade för målningar av mig hemma hos sig, pappa fick fylla bilen och köra. Jag kände stor innerlig lycka och tacksamhet.

ÄR JAG BÖRJADE STÄLLA ut

hos Galleri Melefors hade jag målat och ställt ut länge parallellt med min sång men inte riktigt vågat gå in fullt ut i mitt uttryck i måleriet. Att få hjälp med strukturen, sätta upp mål och tydligare bilder av vad jag ville skapa och förmedla var oerhört värdefullt. Att förstå vikten av en vacker ram, hur den kan lyfta en målning och även bolla idéer om allt från motiv och storlekar på duk, till olika färgskalor var fantastiskt. Att hitta ett galleri som hade en positiv och generös inställning till livet och som dessutom genomsyrade deras arbete var helt rätt för mig och min utveckling, och är det än idag.

PARALLELLT MED UTSTÄLLNINGARNA och måleriet från genombrottet 2014 så började vi renovera vår lada till en ateljé och den vildvuxna trädgården började sakta förvandlas till en park. En gång i månaden begav jag mig uppåt eller neråt i landet för att ställa ut min konst. När ateljén var färdig kunde jag gå upp lite till i format och även ha ett större lager av färdiga och pågående målningar. MED TIDEN BÖRJADE JAG arbeta i projekt, vilket jag fortfarande gör. Jag tycker om att bestämma att dessa tio målningar exempelvis ska vara abstrakta i mycket kalla

100

nyanser. Eller dessa fem målningar ska inspireras av barocken eller en speciell opera eller sång. När jag bygger upp en utställnng vill jag att det ska finnas olika uttryck och färgsättningar. Målningarna ska kommunicera både med varandra och med betraktaren. Det blir på så sätt kollektioner med olika teman. PÅ EN UTSTÄLLNING I KRISTIANSTAD kom det fram en trevlig man som visade sig heta Leif B Frid. Han frågade om jag visste vem Birgitta Onsell var. Hon hade varit kvinnohistoriker och skrivit texter och böcker i hela sitt liv om kvinnan genom historien. Leif var en god vän till henne och bokförläggare. Han ville nu ge ut hennes sista samlade texter och letade efter en illustratör till boken ”Långt bort i tiden innan bibeln blev skriven” och undrade om jag var intresserad. Självklart var jag det! DENNA HÄNDELSEN blev också ett steg i att kunna leva på min konst. Boken gavs ut 2014 och många nya människor fick upp ögonen för mina kvinnomålningar. En dag kom ett mail från en Martin Lund som visade sig vara poet. Han hade genom boken upptäckt min konst. Sedan dess har vi setts många gånger då jag har haft utställningar runtom i landet.

101

En av de första utställningarna i Linköping på Galleri Melefors strax innan vi öppnade portarna för besökarna.

RUNT 2015 LÄRDE JAG känna

eldsjälen och den passionerade galleristen Staffan Nilsson i lilla Alvesta som ligger nära mitt hem. Han driver sedan 40 år tillbaka Galleri Småland. Från golv till tak, i en vacker sekelskifteslägenheten har han samlat konst från 1940-tal fram till våra dagar. En riktig skatt för en konstälskande person som jag. Jag hade ställt ut på konsthallen något år tidigare och tyckte det var roligt att få komma till Alvesta igen med mina verk. Ett fint samarbete startade och när vi hade utställningen ”Moulin Rouge” sjöng jag även sånger av Édith Piaf och visade målningar med inspiration från Paris. Kön ringlade sig lång på gatan utanför galleriet med nyfikna och glada besökare. Ett minne för livet! ÅR 2016 FICK JAG ett

samtal från SVT som gärna ville komma ut till ateljén och göra ett inslag om mig, min konst och

102

hur det är att bo och verka i en liten by i Småland. Det fina inslaget visades sedan flera gånger på Landet runt och gjorde också att min konst nådde ut till ännu flera människor. I ateljén böljade mina klänningar fram ur penseln och många gånger fick jag packa min väska och sätta mig på tåget mot en ny härlig utställning. SAMMA ÅR FICK JAG även möjlighet att ställa ut mina målningar i Frankrike på en stor antik- och konstmässa i Antibes. Det var en underbar upplevelse att flyga dit tidig vår och se mina målningar i katalogen och på plats i den vackra utställningen. Efter detta startade en intensiv tid i mitt liv med utställningar på konsthallar och på konst- och antikmässor runtom i Sverige.

Gudinnorna som vakar över världen, 103 olja på linneduk

”Just färgerna är det jag i första hand förknippar med Emilia Linderholm. De är oftast starka på ett sätt jag inte upplevt hos någon annan konstnär. Överväldigande. Men allt annat än skrikiga. De ropar. De är inte pastell. Det är blodet. Solen. Himlen. Ängen. Det är självaste livet. Emilias ofta ansiktslösa kvinnogestalter är inte spöklika. De är levande. Och kan helt enkelt bara komma ur en källa – konstnären själv. Hennes konst väcker upp den dolda gudinnan även i mig.” MARTIN LUND, POET

104

Min plats på jorden, olja på linneduk 105

MIN KONSTRESA

TIDEN PÅ PALLEN En vanlig fråga på utställningar är ”hur lång tid tog det att måla den här målningen?” Vi vill gärna tro att ett dyrt konstverk ska ha tagit år av målande med massor av lager. Och visst kan det vara så. Men lika ofta är det just det enkla, snabba och intuitiva penseldraget som blir det mest ärliga och drabbande verket.

N KONSTNÄR SOM FICK den frågan, om hur lång tid det tar, blev trött på frågan och svarade till slut: ”Jag är 70 år och det är så lång tid det tagit att måla den här tavlan.” FÖR DET ÄR JU SÅ ATT måleri

också handlar väldigt mycket om mellanrummen, den tid då man inte målar. Tiden på pallen som jag brukar säga. När man sitter och tittar. Om jag hoppar över den biten i processen händer det ofta att jag missar en nyckel till vart målningen vill. För det är inte ”bara” att bestämma sig, så här ska det bli. Det är när det är som bäst samspel mellan mig, min teknik och själva måleriet som verket får liv. Det är lätt att i stress förstöra en bra grund. För mig och för de flesta konstnärer går målningar in i olika skeen-

106

den och faser. Ibland kan en första skiss, det som jag tänker ”bara” ska bli grunden, få något självklart och luftigt i sig. Då måste jag välja väg. Antingen fortsätta att arbeta vidare, och då blir det oftast många lager, eller helt enkelt våga stanna i det enkla självklara uttryck som jag just fångat. ”SENSIBLE” VAR EN SÅDAN

jag väldigt tydligt.

målning. Just den dagen minns

UTAN ATT TÄNKA NJÖT JAG bara av all gul färg som jag vräkte över duken. Nästa dag slog jag mig ner på min pall och då så såg jag plötsligt kvinnans axlar och huvud i mitt inre, och hur hon graciöst vände sig bort från betraktaren mot den zinkvita duken. Klänningen var redan där i det gula. Med några få koldrag växte hon sedan fram.

Sensible, olja på linneduk.

107

Fötterna dansar på Moder jord, olja på linneduk.

”Många gånger har jag tröttat ut min gallerist med att väsa och peka under ett vernissage. ’Den målningen måste ner. Nu! ’ Sen har kvinnorna fått åka hem igen till Småland ...”

ANDRA MÅLNINGAR KAN följa mig i ateljén i flera år. De kan ha ställts ut på galleri och när jag ser konstverket på väggen så är det något i mig som skaver. Jag har varit för snabb med att få den färdig. Inte låtit målningen få den tid den behöver. Många gånger har jag tröttat ut min gallerist med att väsa och peka under ett vernissage. ”Den målningen måste ner. Nu!” Sen har kvinnorna fått åka hem igen till Småland och ateljén, flera färger och lager har skrapats av och nya har lagts på. MEN DET ÄR SEDAN extra fint när just de målningarna hittar sin ägare. När någon kliver rakt in på en utställningen och säger: ”Det verket ... åh! Jag måste få ha det i mitt hem.” Känslan är så stark, som om det förlorade barnet äntligen hittat sin plats och sitt hem. I de stunderna får jag ibland svälja mina tårar. SÅ SAMMANFATTNINGSVIS, stor konst kan inte mätas i tid. Och vad är egentligen stor konst? Konst blir stor hos betraktaren. Om ett konstverk möter en annan människas väsen och själ. Då är det ointressant med tiden och vad det kostar eller om konstnären är känd eller inte. Det är det där mötet, tycker jag, som är det starka.

108

109

110

KONSTPROJEKT

PORTRÄTT AV EN KVINNA Jag älskar att arbeta i projekt och blev därför väldigt glad när jag fick erbjudandet att skapa en serie verk med inspiration av Helene Schjerfbeck. En konstnär som redan under min studietid var en stor källa till inspiration.

östen 2018 berättade min gallerist att han skulle visa ett antal litografier av Helene Schjerfbeck på Antik- och konstmässan i Stockholm och ville att jag skulle skapa en serie konstverk inspirerad av denna fantastiska konstnär. JAG LÄSTE RAKEL LIEHUS bok om Helene, studerade mitt ansikte i spegeln, tecknade målade och läste vidare. Inte sedan studietiden på Birkagårdens Folkhögskola hade jag ägnat mig så intensivt åt självporträtt. Vem har jag blivit? Och hur har jag förändrats? Då var jag 20 år, nu det dubbla. Att arbeta med självporträtt i perioder är väldigt spännande och en resa in i det inre. UNDER MÄSSAN VISADES sedan mina målningar tillsammans med Helene Schjerfbecks litografier. Det var en stark upplevelse att få ställa ut mina verk ihop med hennes. Som ett konstnärlig möte genom historiens vingslag. Helene Schjerfbeck (1862-1946) började måla i 1800-talets naturalistiska och historiserande stil men utvecklade genom åren ett alltmer reducerat och sparsmakat modernistiskt måleri. Hon är mest omtalad för sina uttrycksfulla och avskalade självporträtt — de flesta och mest kända målade under åren 1939–1945 då hon var kring åttio år gammal.

111

Owl. Foto: Anna Nordström Modell: Hillebil Andersen Måleri: Emilia Linderholm

112

KONSTPROJEKT

TALES OF NATURE Ibland träffar man människor som det klickar med direkt. Samtalen böljar på och idéerna flödar. Så var det när jag och fotografen Anna Nordström träffades 2014. Detta resulterade i en fin vänskap och projektet ”Tales of nature ” som kretsar kring kvinnlig kraft och naturens mystik. SKOGEN OCH DESS DJUR fick träda in i min ateljé som för några veckor blev fotostudio. Jag älskar både rovfåglar och ugglor som båda står för klokhet och den vilda friheten. Mina verk målade jag direkt på olika kvinnors kroppar.

JAG KAN UPPLEVA ATT VI i vår tid jagar så förtvivlat efter de perfekta ögonbrynen, midjan och läpparna. Alla ska se likadana ut. Vi stirrar på våra instagramflöden med perfekta retusherade ansikten. PÅ ANNAS FOTON FÅR varje kvinnas kropp och kvinna vara det den är. Njuta av sin kraft. Vi är alla vackra i våra olikheter. I många kulturer används kroppsmålning som ett sätt att manifestera ett firande. Det kan också ha en rituell betydelse. Jag tänker att målandet av kroppen är ett sätt att fira sig själv precis som den man är. En ritual. Your imperfections make you perfect.

113

MIN KONSTRESA

MÄSSAN 2017 Äntligen skulle jag iväg! Finaste klänningen nedpackad i väskan. Älskar antik- och konstmässorna. Mixen av människor, konstupplevelser, kollegor, kunder och betraktare – massor av kärlek! På denna mässa skulle mina verk få hänga med storheter som Lars Lerin och Bruno Liljefors. Pirr i magen och lyckokänslor. I bilen ringer telefonen och det är min gallerist: ”Hej! (paus...) Jo, den här ’juryn’ var precis förbi här …”

bestämmer på mässan. Galleristen fortsätter: ”Vi måste tyvärr ta bort dina målningar från montern. Vi har försökt prata med dem, men tyvärr. Vi kommer göra allt för att det ska bli fint hängt på den nya platsen. De säger att du inte platsar riktigt här, många andra utställare har tydligen också stört sig på att du alltid säljer så många verk på mässorna ... du tar så mycket plats. För populistisk och helt enkelt för mycket av allt verkar det som. Vi är så ledsna, tråkigt då du är den enda nutida konstnären på plats.” URYN ÄR DE SOM

VÄL FRAMME OCH med en stor klump i magen ser jag mina kvinnor bäras bort ifrån den stora mässhallen med dämpad belysning och kristallkronor. En stor EXIT-skylt. Sen en stor skylt ”TOALETTERNA FINNS HÄR.” Där under lysrören i en korridor började vi sedan skapa min monter. Som i ett mellanrum. En ”du-passar-inte-in-vad-trodde-du”-plats.

114

NEDSÄNKTA BLICKAR FRÅN män i kostym som passerar. Känslan av att inte veta vilka ”juryn” riktigt består av eller vilka av de andra utställarna som stört sig på mig. En kompakt tystnad. PLÖTSLIGT KÄNDE JAG samma

känsla som infann sig i högstadiet då jag gick genom korridorerna och fick glåpord slängda efter mig. Att vara fel. Udda. ”Vad konstig du ser ut!” ”Det är inte påsk ännu, hö hö hö!” ”Tror du att du är nåt speciellt för att dina föräldrar är kändisar, eller?”

HÄR KOMMER JAG OCH tror

att jag duger med mina fjantiga färger och glada målningar på något så banalt som kvinnor. Kvinnor som är sinnliga och njuter och tror att de är drottningar. Fjanterier. Gråt. Kramp i magen. In på toaletten. Två alvedon. Sminka om. Inte visa mig svag nu. Tänkte på alla fina människor och kunder som hade

Juryn, olja på linneduk. 115

La fémineté,

116 olja på linneduk.

”Tänkte på vad fint det hade varit om någon ur den där ansiktslösa juryn hade haft ryggrad att komma till min monter, sträcka fram handen och presentera sig. Stå för sina ord.” hört av sig. Stirrade ner i telefonen på meddelanden: ”Vi kommer till mässan! Heja dig! Vad roligt det ska bli att se dina senaste målningar och äntligen få träffa dig! Din konst ger mig kraft!” DAGEN INNAN STOD DET en hjort mitt på vägen i den småländska skogen. Jag kunde knappt andas, så vacker. Så fri. Våra blickar möttes en kort sekund, sedan sprang den in i den vilda skogen. Inne på toaletten mötte jag min egen blick i spegeln. Jag bestämde mig för att försöka hålla mitt huvud högt. Springa vilt och fritt i min egen skog, precis som hjorten.

I BILEN HEMÅT TÄNKTE jag på utanförskap. På människor som gömmer sig bakom sina smartphones och skriver taskiga kommentarer anonymt. Tänkte att det där jurygänget säkert inte såg sig själva på det sättet men det blev precis så. Som den där mobben på skolgården, de som viskar bakom ryggen och fnissar. De som bakifrån smäller till dig i nacken så din keps flyger av. Tänkte på hur mycket bättre världen vore om vi alla tänkte efter en gång extra. Tänkte på vad fint det hade varit om någon ur den där ansiktslösa juryn hade haft ryggrad att komma till min monter, sträcka fram handen och presentera sig. Stå för sina ord.

PÅ MÄSSAN DETTA ÅR

fanns det en riktigt dyr målning som visades av en kvinnlig konstnär från en annan tid. En underbar färgexplosion målad av Sigrid Hjertén. Blommor. Ljus och rytm. Jag stod framför den där enda målningen varje dag då orken försvann. Tankade i mig energi från hennes fria penseldrag och klara glada färger.

VÄL HEMMA BÖRJADE jag måla verket ”Juryn”. En stor mörk målning med de ansiktslösa männen bakom den självcentrerade ”för mycket” hjortgudinnan med sin röda sprakande klänning som breder ut sig. Hösten 2017 blev den jobbigaste perioden i mitt liv och de mörka målningarna var plötsligt det enda uttryck jag kunde finna i mig själv.

DET VAR INGEN STOR försäljning av de stora manliga genier-

SÅ KOM VÅREN 2018.

nas konst under mässan. De dyra verken hängde tungt på sina krokar och männen med kostym avlöste varandra i de dämpade korridorerna. Jag hade dock en strid ström med människor under mina lysrör och en trevlig stämning som alltid med de som brukar besöka mina utställningar. Skratt och värme. Sista dagen plingade telefonen till. Sigrids målning med alla blommor hade sålts för en rekordsumma. Lyckokänsla.

Jag skulle åter få ställa ut mina senaste verk på Antik- och konstmässan i Stockholm. Min gallerist har precis hade precis hängt i ordning min vägg med mina mörka konstverk. En ur juryn från året innan frågade intresserat på förhandsvisningen: ”Vad är det här för en ny stjärna du hittat?” ”Ja du”, svarade min gallerist, ”det är din favorit Emilia Linderholm”.

117

Dockan,

118 olja på linneduk.

MIN KONSTRESA

BLACK PERIOD År 2016 och 2017 rullade på i raketfart. Utställningar, mässor och massor av uppmärksamhet. Yr av alltihop målade jag så penslarna brann! Jag levde äntligen min konstdröm. Det snurrade fortare och fortare, kvinnorna dansade sig in i många hem runtom i Sverige. Dock tog snart vernissage och mingel lite överhanden. Sommaren 2017 var jag rätt sliten och hade börjat känna en molande oro i magen. Ville jag inte uttrycka något mer?

ER OCH MER FUNDERADE

jag på vart min konst-

väg skulle föra mig. De starka färgerna var ju mitt signum, som jag älskade att förmedla, men jag kände att jag inte ville hamna i upprepning. Min gamla skulpurlärare Eugens ord ljöd plötsligt i mitt huvud: ”Kill your darlings!”

SOMMAREN BJÖD PÅ RESOR med familjen, utställningar och måleri och plötsligt kom dagen då sonen skulle börja sin första skoldag. Förväntansfull begav han sig iväg med sin lilla ryggsäck med en sexårings mod. En vecka senare blev Albin svårt sjuk i en maginfektion. Hela hösten fick plötsligt bokas av och hela våra liv kretsade runt hans liv. Lunds barnintensiv och senare Växjö lasaretts barnavdelning.

i december var jag bara en trasa, en skugga av mitt forna jag. Vad skulle jag nu måla?

TILLBAKA I ATELJÉN

I de drömmar som kom på natten fanns det en flicka i sorgflor. I sin famn bar hon en docka som skrattade med plirig blick. När jag vaknade var det just den bilden i huvudet som jag var tvungen att måla. Det var som att drömmen ropade! ”Han lever nu Emilia! Albin klarade sig! Glöm inte den där glada flickan som du har långt inom dig!” UMBRA, PURPUR och

svärta. Gråa stora penseldrag, massor med vatten, nästan som akvarell. Svärta och tjock kol. Plötsligt rann det ett annat uttryck ur mig. Kvinnor och flickor skapade jag fortfarande men nu med en annan färgskala och ett annat sökande i min blick.

STORA TJOCKA BÖCKER med

renässans- och barockmåleri åkte fram i atején och plötsligt hade jag vågat glänta på en ny dörr i mitt inre som alltid funnits där.

119

Out of the darkness,

120 olja på linneduk.

Det jag insett av resan med Albins sjukdom, som varit väldigt tung, är att jag aldrig känt mig så nära livet som då. Utan mörkret kan vi aldrig riktigt ta till oss ljuset och ur det svarta och tunga har det växt nya friska rötter och livstrådar som gjort vår lilla familj starkare. Min och Albins första tur utanför sjukhuset var med honom i rullstol då han var för svag för att gå. Ändå var lyckan fullständig när vi kom ut. Att se honom andas in luften, njuta av den grå oktoberdagen och varenda litet löv som virvlade upp runt vår väg. ”Mamma kolla! Kolla det där mörka molnet, det har som en guldkant runt sig! Mörka moln kan också vara av guld!” brast han ut då solen plötsligt gömde sig bakom den höstlika himlen. Jag svalde gråten och rullade vidare Albin i hans rullstol och med en djup tacksamhet i hjärtat. Vi måste försöka lyfta blicken och se guldkanten som döljer sig i det svarta, den starka klara färgen som tränger sig envist ur mörkret. Krama om den där glada dockan som döljer sig långt in i vår famn även om den ibland kan kännas onåbar.

121

Mot ljuset,

122 olja på linneduk.

Växtligheten, olja på linneduk.

MIN KONSTRESA

DJUPA ANDETAG, TACKSAMHET OCH YOGA Våren 2018 var jag fortfarande otroligt matt efter höstens och vinterns kämpande som familj för Albins liv. Tacksamheten, men också tomheten då allt var som vanligt igen.

RON ATT HAN SKULLE bli sjuk igen. Tilliten till livet som plötsligt hade dragits undan våra fötter. Svindlade. Tröttheten och genomskinligheten.

det fanns Mediyoga nära vårt hem. Inbäddad i spirande grönska med en vacker liten sjö framför tornade Norraby gård upp sig. Väl inne i salen möttes jag av en våg av värme. En sprakande brasa, tända ljus och lugn musik. Det var som att bli kramad av en varm famn. Orden att denna stund nu helt var min. Kommer det skratt så skratta,

JAG FICK REDA PÅ ATT

kommer det gråt så gråt. Mina tårar rann stilla under hela passet på den där ullfilten. ATT BÖRJA MED MEDIYOGAN hjälpte mig att hitta tillbaka till mina ljusare lätta färger, både i mig själv och i mitt måleri. Och till en känsla av tacksamhet och djup lycka. I de målningar som föddes då var det just det jag ville förmedla. Känslan av värme, tillit och tröst. Att svärtan kan få vandra hand i hand med ljuset. Att hitta tillbaka till mitt djupa andetag och närvaro i både glädje och sorg.

123

124

MIN KONSTRESA

EN DAG I ATELJÉN Väl nere i min ateljé förflyttas jag till min frihetssfär, det är här jag lämnar vardagen bakom mig och kliver in i min inre verklighet. När jag har lämnat barnen på skolan, katterna har fått mat och jag fått i mig mitt kaffe så går jag ner hit.

USIKEN STÖMMAR OFTA från

min gamla cdspelare. Klassiska operatoner blandas med Sofia Karlsson, Queen och Kate Bush. Mitt målarförkläde åker på och jag börjar arbeta. Alltid med flera dukar på gång samtidigt.

I DET FÖRSTA LAGRET färg

använder jag ofta mycket vatten som får rinna och bilda sina egna mönster. Även om det inte finns något tydligt landskap i många av mina motiv så vill jag att målningarna ska andas luft, frihet och en känsla av en horisont. Öppna vidder eller ett hav som växer fram bakom kvinnogestalterna.

DE ANDRA LAGREN läggs på efter att de första torkat. Med mer färg, ofta med palettkniv eller stor pensel, bygger jag sedan upp målningen i olika lager. Det sista lagret, då allt torkat, är en lång process. Då

använder jag ofta en liten pensel för detaljer och även krita eller penna. Ansiktet, kroppen eller landskapet mejslas då fram och det sista arbetet med ett verk kan ta väldigt lång tid. olika håll. Filmer och serier, men också från litteratur och poesi. Jag är en riktig boksamlare och kan inte gå förbi en bokhandel eller ett antikvariat utan att se vad som finns. I ateljén har jag tjocka böcker, både med konst och mode men även dikter. Uppslagna bland penslar och färg. Att försöka fånga tygets nyanser i en klänning eller känslan av vinden i ett utsläppt hår. Jag älskar att leta med min pensel och penna efter olika uttryck hos mina kvinnogestalter. Bräckliga och hudlösa eller starka och kraftfulla. Ibland allt på en gång!

INSPIRATION KOMMER FRÅN

125

VÄRME, SOLLJUS & KRAFT

Den gula färgen ”Detta intryck av värme kan upplevas på ett livligt vis om vi betraktar ett landskap genom ett stycke gult glas, speciellt under en grå vinterdag. Ögat gläder sig, hjärtat vidgas i jubel, och det är som om värme blåser emot oss.” Ur Goethes färglära sig och stråla! Jag använder ofta gult i mitt måleri, en färg som, framför allt i Norden, kan vara svår. Vi har väldigt mycket vitt, svart och grått i våra hem, så är det inte i exempelvis Frankrike. Där finns inte alls den ängsligheten över starka färger som jag ofta kan uppleva här. Gult för mig står för värme, solljus och kraft.

GULT VILL BREDA UT

Ljus och värme, olja på linneduk.

126

Blessed, olja på linneduk. 127

LÄNGTAN & STILLHET

Den blå färgen Efter krispig luft och vila. Hav och porlande vatten. En klarblå himmel eller en nyss utslagen blåklocka.

LÄNGTAN EFTER LUGN.

färg sägs det och jag älskar blått och alla de nyanser som den färgen kan ha. Från den kalla klara turkosa till varm kobolt och ljuvlig ultramarin. Ibland vill jag gömma mig, få vara bortvänd och lugn. Den blå färgen bär mig då.

BLÅ ÄR LÄNGTANS

Havet sjunger, olja på linneduk.

128

Follow your own path, 129 olja på linneduk

MOD, KRAFT & KÄRLEK

Den röda färgen NJUTNINGEN NÄR JAG länge målat i blå och kalla nyanser och sedan tar upp tuben med röd färg är nästan fysisk. Vattnet som blandas med det röda pigmentet, rinner ner som blod över den vita duken. Rött. Färgen som inte ber om ursäkt. Den skriker: HÄR ÄR JAG!

så att jag målar så som jag känner mig. Ofta målar jag det jag längtar efter, som affirmationer. Jag vill våga visa mer av mig själv. Den röda färgen symboliserar för mig mod och kraft. Mina mest uppmärksammade målningar har varit på kvinnor som burit just röda klänningar.

DET ÄR INTE ALLTID

Sincerity, olja på linneduk.

130

Nattens drottning, olja på linneduk.131

MEDKÄNSLA & HOPP

Den rosa färgen IBLAND HÖR DET AV sig

människor, ofta kvinnor, som säger: ”Jo, det där rosa originalet, den målningen med mycket rosa i ... den älskar jag! Men säg det inte till någon! Lite pinsamt men älskar verkligen allt med rosa.” Det känns så märkligt att vi i så hög grad skäms för den färgen. Nu för tiden förknippas rosa som tur är också med kampen mot bröstcancer, men annars är det lite pinsamt att tycka om den mjuka och snälla färgen rosa. Den är inte burdus och inte politiskt korrekt. Bara mjuk, snäll, pirrig och helt underbar tycker jag. Det finns även en kraft i det enkla, det snälla. Rosa symboliserar medkänsla, romantik och hopp! Något jag tror att vi alla behöver mer av.

I kärlekens tid, olja på linneduk.

132

Skogsdrottning ur Tales of nature Foto: Anna Nordström. Olja på duk: Emilia Linderholm.

133

134

GLASKONST

VÄRMENS OCH KYLANS MEDIUM Värmen från elden. Den glödande massan som formas, växer fram från kraften ur glasblåsarens lungor. Kylan från den öppna dörren som leder rakt ut i den småländska skogen. Tystnaden. Koncentrationen. Att få vara del av en så gammal konsthantverkstradition som glasblåsning är ren magi.

ET FINNS EN SPECIELL stolthet

och styrka hos alla jag träffat som arbetar med glas. Min resa med glaset startade 2008 med Klafreström Kristall. Där målade jag på glas med ormosolfärg och puderfärg som brändes in i kristallglas. Det är en spännande teknik och jag lärde mig mycket under de åren. Jag fick också möjlighet att starta spännande projekt och Ulf Rosén som drev glasbruket välkomnade alla idéer. ÅR 2012 FICK JAG exempelvis

frågan att göra unika glas som skulle finnas med på en konstutställning under Sweden Rock. En häftig känsla att veta att medlemmarna i Kiss och Mötley Crüe ätit middag med mina stora glasvaser på bordet.

ÅR 2014 BÖRJADE SAMARBETET med Micke Johansson i Nybro där jag fick dyka in i hela processen. Jag älskar utmaningar och när jag med darrande hand vågade ringa till Micke som är glasblåsarmästare så tänkte jag att han har nog inte tid med detta. Jag berättade att jag var bildkonstnär, hänvisade till min hemsida och att drömmen var att få vara med i hela processen i hyttan. Välja form och färg och storlek. ”Kom hit klockan åtta på måndag så ser vi vad vi kan göra”, blev svaret. Sedan dess har vi haft ett jättefint samarbete som resulterat bland annat i att jag blivit formgivare för Web Service Award som varje år delas ut till Sveriges bästa webbplatser. MINA URNOR SOM JAG SKAPAR med honom är enkla i sin form med starka varma färger, ibland även med bladguld och silver.

135

136

GLASKONST

Web Service Award HÖSTEN 2018 RINGDE en man och undrade om jag var

intresserad av att presentera en idé på formgivning av ett pris som varje år delas ut till Sveriges bästa webbplatser – Web Service Award. En höstdag begav jag mig, väldigt nervös, till ett vackert kontor mitt i Stockholm. Jag berättade om min idé i form, tanke och färg, visade skisser och samtalade. Det kändes bra men tänkte att detta uppdrag får jag nog aldrig, det går till någon mer erfaren formgivare. Men efter några dagar ringde de och uppdraget var ofattbart nog mitt.

VARJE ÅR I DECEMBER så munblåser Micke Johansson detta

pris och jag är med i hyttan i nära samarbete under processen. I januari varje år delas priset sedan högtidligt ut på Nalen i Stockholm. Jag ser framför mig en droppe av någonting som vi under det gångna året har längtat efter eller något som präglat vår tid. Självfallet var 2020 års droppe en blåskimrande droppe av hopp.

137

138

GLASKONST

Klänningar sin egen skull. Att klä sig fin. Sätta värde på sig själv. Njuta av tyget, av det där lilla extra. Ha tid att välja ut de klädesplagg som gör just mig stark. Klänningar. Yta? Kanske det. Femininitet? Absolut! Att unna sig det extra. Våra val av vad vi klär oss i säger också mycket om oss själva. En klänning kan vara så mycket mer än ett tygstycke. Det kan laddas med kraft. Se bara på Sara Danius i sin villkorslösa knallrosa klänning, eller hennes knytblus. I landet lagom behöver vi en motvikt! Ett klädesplagg kan förändra hur vi känner oss och hur andra uppfattar oss. ATT GÖRA NÅGOT FÖR

ÅR 2019 STARTADE samarbetet med Orranäs Glasbruk i Orrefors med Amy Krüger i spetsen. Glasvärlden domineras av män och därför blev jag väldigt glad att få kontakt med en kvinna som var mästerblåsare och även skulptör i glas. Vi skapar både skulpturer av kvinnor i glas men även endast klänningarna som alla har olika namn inspirerade från sagans och operans värld.

139

140

GLASKONST

PROCESSEN Många frågar om det är jag som munblåser glaset själv. Det kan vara svårt att förstå de olika yrkena men att vara glasblåsare är ett helt eget yrke som kräver många års utbildning och arbete i glashytta, och förutom operasångerska och konstnär så har jag inte hunnit utbilda mig även till detta komplicerade yrke! Min roll i glashyttan är att formge verk. Inte blåsa dem.

ET HAR I ALLA TIDER funnits

samarbeten just mellan konstnärer som formger glas och glasblåsare. Micke Johansson som jag arbetat med i många år uttrycker sig så bra om det: ”För en stund får jag vara dina händer, du målar, tecknar och berättar vad du vill skapa och jag försöker komma så nära som möjligt din inre bild av glaskonstverket.” Så formgivare och glasblåsare är två olika yrken. Det blir ett samarbete, en dialog mellan två skapande själar. Sen formger självklart många glasblåsare sina egna verk och serier, både Amy Krüger som munblåser mina glasskulpturer och Micke Johansson som munblåser mina vaser är även fantastiska formgivare.

två personer förutom jag, ibland tre om stora skulpturer ska skapas.

I HYTTAN ÄR VI ALLTID

Vi börjar med att diskutera mina skisser, vilka färger ska användas, vilka nyanser. Sedan lägger vi in de färgerna i värmen så de är redo att arbetas med. Ofta är det även puderfärg som tillkommer, då går vi och väljer ut dessa. Vi diskuterar och jag försöker vara så tydlig som möjligt med vad jag ser i mitt huvud. Om det är en kvinnogestalt, hur ska kroppen luta och armarna ligga, var börjar midjan och hur många lager av glas ska finnas i klänningen? Hur hög och bred ska skulpturen vara? Vi mäter med måttband, skriver ner. Mycket kalkylerande tillkommer så verket inte blir för tungt, då kan allt bara rasa sönder i ett av momenten. för mig att öva mig på att vara tydlig i vad jag ser framför mig. Lite svävande förklaringar fungerar inte. Då blir också verket därefter. Eftersom glasmassan blir kall fort är det sekunder man

DET ÄR VÄLDIGT NYTTIGT

141

”Om akvarellmåleri är vattnets medium så är glasblåsning värmens och kylans medium. Utmaningen är att få den perfekta temperaturen på glasmassan, som till största del består av sand, så att den formar sig som vi vill att den ska göra.” har på sig att forma en arm i rätt vinkel. Blir glaset för kallt måste det in i ugnen som är cirka 1 300 grader och värmas upp igen. Men det är inte säkert att det blir lika bra denna gång så man måste vara mycket snabb. OM AKVARELLMÅLERI ÄR vattnets medium så är glasblåsning verkligen värmens och kylans medium. Utmaningen är att få den perfekta temperaturen på glasmassan, som till största del består av sand, så att den formar sig som vi vill att den ska göra. Man har bara en chans på en skulptur. Annars får man börja om.

att förstå varför en vas eller en skulptur är så dyr. Vi är idag vana i samhället att det mesta ska vara billigt och fabriksgjort. Vi glömmer lätt glädjen i att äga något som faktiskt skapats på ett uråldrigt vis med kunskap, tid och kärlek. Då kanske det är värt att lägga undan en slant då och då och sedan kunna investera i det där unika glaskonstverket man drömt om.

lite som en orkester. Varje person måste vara på rätt plats för att allt ska flyta på. I en orkester kan inte plötsligt dirigenten börja spela fiol. På samma vis är rollerna i hyttan också viktiga att hålla. Då det är ett tungt och farligt yrke med den glödheta glas-

DE FÖRSTA GLAS som skapades i världen blåstes 5 000 år f.Kr. De första munblåsta glas man hittat är från 50 år f.Kr. Det krävs lagarbete och skicklighet. Så när du håller en av mina skulpturer eller vaser i din hand så vet du vilket arbete och hantverk som ligger bakom.

JAG UPPLEVER GLASBLÅSNINGEN

142

massan och de varma ugnar så finns det inte utrymme för flams och trams. Det får man ta i pauserna. IBLAND KAN DET VARA svårt

143

Soul sisters, olja på linneduk. 144

STARKA BAND

VÄNSKAP OCH SYSTERSKAP Jag har inga systrar men kan ofta känna att mina närmaste vänner, som de flesta är kvinnor, är som mina systrar. Några har jag växt upp med och andra har tillkommit på livets väg.

E VÄNNERNA SOM JAG gråtit

tillsammans med i skydd av mörkret, som har lyssnat och tröstat. Lekt Röda Vita Rosen med i de härjedalska skogarna tills skymning blir natt. De vännerna som jag upplevt tonåren med och allt vad det innebär av sökande efter identitet och sin plats på jorden. Så finns de vännerna som tillkommit under mina år inom operan. Vi som stöttat varandra genom läskiga provsjungningar och produktioner på olika teatrar och konserthus.

FLERA KONSTNÄRSSYSTRAR HAR också

tillkommit under de senare åren. Att stötta varandra i en mansdominerad konstvärld, är enormt mycket värt och viktigt. Vi knyter band och spröda trådar blir till starka rötter som slingrar sig in i konstvärlden. Styrkan i att kunna ringa när som helst och fråga om råd och ge råd. Dricka champagne tills solen går upp över Stockholms hustak och dansa tills benen är för trötta.

Så är det alla småländska nytillkomna vänner, band som knutits härnere i skogarna. Systerskap har under åren blivit lite av ett hånat uttryck i media. Men jag älskar ordet systerskap! Ett hemligt band som förgrenar sig mellan generationer kvinnor bakåt och framåt i tiden. Jag tror på att vara generös i sitt yrke och i sitt liv och jag tror att vi får tillbaka det vi ger. är hyllningar till den där starka känslan av samhörighet och känslan då jag är i min kraft tillsammans med andra. Lusten till liv och glädjen i mötet med varandra. När jag själv i perioder tappat bort vem jag är och inte längre kan finna min innersta kärna så fångar de upp mig, de där systrarna. På samma sätt som jag hoppas kunna fånga upp dem.

MÅNGA AV MINA MÅLNINGAR

”Vänner är änglar som lyfter dina fötter när dina egna vingar har glömt bort hur man flyger.”

145

INSPIRATIONSRESOR

PROVENCE I MITT HJÄRTA Under hela min uppväxt och också i mitt vuxna liv med min familj har jag rest ner mot Europa och Frankrike i perioder. Under de senaste åren har även Kreta, med sitt turkosa hav, lagts till de platser som värmer upp mitt hjärta och ger inspiration. De blånande bergen, värmen, underbar mat och härliga människor är sådant som jag älskar och uppskattar när jag styr min färd söderut.

ESORNA MOT SOLEN var alltid i bil när jag var liten. Jag kan fortfarande idag tycka att det har en charm även om trafiken idag är mycket tuffare än den var på 1980-talet. I bilen hinner även själen resa, med flyg går allt fort och plötsligt är man bara framme.

plats för akvarellblock, penslar, hattar, böcker och goda oljor och viner när färden hemåt tar vid. De första åren av min barndom reste vi över hela Frankrike men på 1990-talet köpte mina föräldrar, efter många års sparande, ett litet hus i norra Provence där vi tillbringat mycket tid. Sedan Jonas och jag fick barn har även vi rest tillsammans neråt i många år.

I BILEN FINNS OCKSÅ

Moulin Rouge, olja på linneduk.

146

Blå lavendel. Foto: Gösta Linderholm

147

När det dagas, olja på linneduk

ett stråk av det där speciella ljuset som finns söderut. Jag tycker mycket om att gestalta känslan av att vara genomvarm av sol. Därav alla gula nyanser i många av mina målningar. Att bära en vacker klänning, känna sig stolt och stark, axlarna som får sjunka ner lite till. Känslan av att få släppa på det bagage som vi alla ofta går och bär på, få vila från vardagens bekymmer. Jag tror vi alla behöver ha en sådan plats oavsett om det är i Sverige eller i ett annat land, det viktiga är att ibland få vistas i den närvaron och känslan. I MITT MÅLERI FINNS OFTA

BILEN SOM SLINGRAR sig uppför den lilla vägen. Jag drar ner rutan och vinden fångar håret med sin kraft. Jag blundar och njuter, drar in djupa andetag med solvarm luft. Lea slumrar i baksätet medan vi färdas vidare ut på

148

tur bland bergen. Plötsligt en platå med olivträd. Här stannar vi och Jonas och jag kliver ut. Som en våg möter oss värmen utanför bilen och en vägg av dofter. Timjan och massor av lavendel. Cikadornas visa spelar i luften. Därnere breder ett ofantligt lavendelfält ut sig. Jag blir nästan knäsvag. Denna färgprakt och doft som genomsyrar varje por i min kropp. Springer ner mot fältet på en stenig liten stig. Vill komma närmare, vill äta allt det lila och blå, dricka den knallblå himlen. En liten citronfjäril med sina spröda vingar seglar förbi oss i den heta luften och slår sig ner på en lavendelblomma. I DEN NATTSVARTA Provencekvällen

sitter jag sedan och skissar i mitt block. Det lila böljande fältet får bli en klänning, den gula fjärilen blir ett böljande hår.

Livfullt och sinnligt. Känslan när det är riktigt hett en sommardag. Ett sista bad innan solen somnar. På med en vacker luftig klänning. Dofter av lavendel och mynta i luften. I mörkret på kvällen under stjärnor ekar skratt och samtal om livet. En gitarr åker fram, musik, dans och liv. Sinnligheten går som en röd tråd i mitt skapande. Den är viktig, kryddan i livet, njutningen då allt känns lätt och livet böljar fram. Stunderna kommer plötsligt så det är viktigt att gripa dem då dem finns där. Det är de minnena vi ska ta fram när regnet strilar utanför fönstret. Göm dem i ditt hjärta.

149

Den första kramen, olja på linneduk.

Desiderate

Vandra lugnt i brådskan och larmet – minns vilken frid som kan finnas i tystnaden. Lev i sämja med andra människor, så långt det är möjligt utan att förneka dig själv. Hävda din sanning lugnt och högt, lyssna också till vad andra säger, även dårar och ignoranter har sin berättelse. Om du jämför dig med andra, kan du bli bitter eller inbilsk, ty det kommer alltid finnas någon som är bättre eller sämre än du. Undvik de högljudda och aggressiva, ty de är en plåga för själen. Gläds åt det du uppnått och åt de planer du gör upp. Gör det du gör med hjärtat, hur oansenligt ditt arbete än är, när lyckan skiftar är det ett beständigt värde. Var försiktig i dina företag, ty världen är full av svek. Men låt inte detta skymma den sanna dygden, många strävar efter höga ideal och livet är fullt av hjältemod. Var dig själv och trotsa framför allt inte känslan: var inte cynisk inför kärleken, ty i jämförelse med all strävhet, kyla och alla besvikelser är hon evig som gräset. Mottag sorglöst vad åldern bär med sig, uppge utan bitterhet ungdomens attribut. Utveckla din själsstyrka, så att den kan bli ett värn vid en plötslig olycka. Men plågas inte av fantasifoster. Mycken ängslan föds ur ensamhet och leda. Behåll en sund disciplin men var mild mot dig själv. Du är ett barn av världsalltet, liksom stjärnorna och träden har du rätt att vara här, oavsett om det står klart för dig eller ej. Betvivla inte att världsalltet är sådant som det borde vara. Förbli således i fred med Gud, vad du än tror om hans existens, vad du än upptas av och vad du än åstundar. I gatularmet, i livets förvirring, förbli i fred med din själ. Med all sin förljugenhet, sin möda och sina skingrande drömmar är denna värld alltjämt härlig. Var aktsam, försök vara lycklig.

... TEXT SÄGS VARA FUNNEN I EN KYRKA I BALTIMORE, DATERAD 1692

151

Tack Jag vill rikta ett stort tack till alla som gjort denna bok möjlig. Framför allt till er som köper min konst, kommer på utställningar, följer mig på sociala medier och läser min blogg! Utan er hade aldrig denna bok blivit verklighet. Tack också alla fina fotografer som bidragit med fantastiska foton, jagat högupplösta bilder och ställt upp på alla vis. Jag vill tacka alla vänner och kollegor som peppat mig och hjälpt mig att komma vidare med projektet. Jag vill också tacka min pappa Gösta som funnits med mig från himlen genom hela denna process, och min älskade mamma Lena och min bror Hampus för allt stöd och bollande av idéer. Ett stort innerligt tack vill jag också sända till mina fantastiska svärföräldrar Marianne och Kennerth som alltid ser livet från en positiv vinkel och där problem är till för att lösas! Er värme och generositet och känslan att ni alltid finns där för barnen och oss är ovärderlig. Mest av allt vill jag tacka min älskade familj. Jonas, Lea och Albin. Det är inte alltid lätt att leva med en livskamrat och mamma som är konstnär och som ofta befinner sig inuti sina starka känslor. Tack för att ni finns i mitt liv och orkar med mina känslostormar och projekt. Ni får mig att landa med båda fötterna på jorden i verkligheten då jag seglar runt i mitt inre och inte hittar ut. Jag älskar er så innerligt! Stort tack också till dig som håller denna bok i din hand. Glöm nu inte att fylla ditt liv med färg och frihet och våga följa sommarvägen i din själ.

Blommande väg, olja på linneduk.

”I hennes livsbejakande målningar skänker hon kraft till sina motiv genom intensiva känslostormar gestaltade i olika färgnyanser. När man betraktar Emilias verk fylls man av energi.” - Pontus Silfverstolpe Konst- och antikexpert & grundare av Barnebys

Emilia Linderholm är utbildad inom klassisk sång och i många år var det operakonsten som hon ville ägna sitt liv åt. Men inne i henne växte ständigt en längtan efter att fritt få utlopp för sin kreativitet i färg och form, något som sedan 2014 varit hennes huvudsyssla. Varmt välkommen in i Emilias värld där svepande klänningar, fantasi, sinnlighet, mystik och en stor portion passion får ta plats i hennes alldeles egna frihetssfär!

ISBN 9789151994659

9 789151 994659 >