Issuu

Hällebergaboken Hembygdsföreningens 40-årsjubileum 1990

Hällebergaboken 1990

Text: Se resp artiklars underskrift Foto: Dick Måård och Ragnhild Madeland Redaktör: Harald Leandersson Utskrift: IBM 30 / Works ordbehandlingsprogram Canon LBP 4 laserskrivare Tryck: Infomedia, Växjö

Hällebergaboken 1990

Hälleberga Hembygdsgård Står där vid ingången lindar så höga väktare från fordom vid stugans vita grind. Vinden går i kronor av lindblommor ljusa sjunger sakta sången sen länge svunnen tid Stilla går vi in i tider, tider som nu hägnas i framfarna släkters forna hem. Minnen oss omsluter, förtäljer oss sägner talar om kaplaner, om bönders enkla liv Gamla orgeln spelar med spröda silvertoner koraler som dem tröstat i livets ångst och kiv. Slut ditt öga, knäpp nu händer! Helig är platsen, där fädernas böner och sånger gav ro Tycks det inte visst som om Sellergren talte, frågar om hur verket en gång fullbordan fick, frågar om hans budskap till sentida släkten in i deras hjärtan till bot och bättring gick Tacksam står du, Ödmjuk får du taga mot vad fäderns möda och slitsamma gärning berett. Inledningsdikt skriven i Hälleberga hembygdsmuseums gästbok av Ragnhild Madeland. Mel: Slumrande toner

Innehållsförteckning

Förord 1 Hälleberga Hembygdsförening 40 år. Hyllningsdikt ...2 Fyrtio år med Hembygdsföreningen 4 Sockenbildningen i Hälleberga 21 Ortnamnen i Hälleberga 31 Hälleberga nya kyrka 41 En sång till Hälleberga kyrka 42 Kyrkvandringen på Sellergrens tid 43 Några minnen från 1800-talets senare hälft 47 Fröneskruvs rote 53 Folkskolan i Hälleberga 81 Floran i Hälleberga 103 Hälleberga postala historia 121 Flottningen i Hälleberga 134 Järnbruket i "Orraforss" 140 Kleren 147 Villköls marknad 152 En torvtig historia 157 Ur en tiondelängd 159 Arrendekontrakt 163 Tankar vid en husgrund 165

Förord Hälleberga Hembygdsförening ger härmed ut sin andra bok. Den första kom ut 1974. Då var syftet att kunna publicera det omfattande material, som hängivna medlemmar samlat på sig under årens lopp. Utgivandet av föreliggande volym är ett sätt att fira föreningens 40-årsjubileum. Jag har fått föreningens förtroende att renskriva och sammanställa boken. Det har varit ett omfattande och intressant arbete. Artiklarna skiljer sig högst avsevärt från varandra. Vi har tre artiklar, som det ligger ett ganska omfattande forskningsarbete bakom, nämligen de om Floran, Posten och Ortsnamnen. Andra är friare, minnesanteckningar skulle man väl kunna kalla dem. Om författarna finns i och godkänt har vederbörande korrekturläst livet, utskriften. Artiklar och bilder är författarnas resp fotografens egendom, och Hembygdsföreningen tackar för att vi fått publicera dem. Därmed överlämnas Hällebergaboken 1990 till dig käre läsare. Jag hoppas att personerna du möter här, blir lika levande för dig, som de blivit för mig.

Furuby Jungfru Marie Bebådelsedag 1990. Harald Leandersson

Vi har Sellergrens minne och husen och kvarnen. Det är något att ge till de växande barnen, där de leker som barnungar gör. När på grönskande ängen de hoppar och springer. kanske stannar de till, när de hör att det ringer. Säteriklockans klanger de hör. Mången eldsjäl har verkat så oförtrutet medan sanden i timglaset genomflutet De har arbetat helt utan lön. De har ej fått medaljer och blivit berömda. En del av dem är gömda men alls icke glömda Vi vill ge dem en blomma så skön. Thor Lindahl (Melodi: Det var dans bort i vägen)

Fyrtio år med Hembygdsföreningen Vid ett jubileum kan det vara lämpligt expose över vad sig tilldragit haver.

med

liten

Materialet har Thor Lindahl plockat fram ur protokollsböckerna. Jag har valt att låta varje år bilda ett "kapitel". Det var en mycket fascinerande syssla att plocka ihop allt materialet till en berättelse. Många av de drivande krafterna har gått ur tiden, andra har kommit i stället så är nu en gång livets villkor. Intensiteten i verksamheten har växlat mycket. Under några år på 50-talet var den nästan obefintlig, medan den tog fart omkring 1960. Man måste erkänna, att det är ett stort och värdefullt arbete, en investering för framtiden, som föreningen åstadkommit. Harald Leandersson

1950 Ett allmänt möte med intresserade för bildandet av en hembygdsförening i Hälleberga hölls söndagen den 7 maj i Kommunalsalen i Hälleberga. Kyrkoherde Harry Brodmar välkomsttalade. 45 personer antecknade sig för medlemskap. Styrelsen kom att bestå av följande sju personer: Harry Brodmar, Hälleberga John W Johnsson, Målerås Hilding Järnstam, Målerås Hjalmar Jonsson, Stallslycke Karl Petersson, Orrefors Eva Svensson, Orrefors Ingeborg Ejderstedt, Klerkeboda. Hjalmar Jonsson hade som 40-årsgåva uppvaktats med 500 kr. Denna summa överlämnade han som gåva till föreningen.

Den 12 maj hade styrelsen sitt första möte och konstituerade sig. Till ordförande valdes Hjalmar Jonsson, Stallslycke, vice ordförande Harry Brodmar, kassör Karl Petersson, sekr John W Johnsson, biträdande sekr fröken Eva Svensson, Bocklareboda, Orrefors. Den 5 juli uppgjordes förslag till stadgar. I dem kan man läsa målsättningen för Hälleberga Hembygdsförening: Hälleberga Hembygdsförening skall * stärka samhörigheten med och kärleken till hembygden, * utforska, bekantgöra, samla och vårda byggnader, fornlämningar, och lösa fornsaker av arkeologiskt och kulturhistoriskt intresse * uppteckna sagor och sägner, folkvisor och låtar, seder och bruk * verka för åstadkommande av ett hembygdsmuseum. Förslaget presenterades vid årsmöte den 3 dec i Gullaskruvs Folkets Hus, och blev enhälligt antaget. 1951 Den 10 april överlade styrelsen om riktlinjerna för en hembygdsfilm. Filmfotograf Einar Nihl, Konga skulle inbjudas för vidare överläggningar. Vid årsmötet den 6 maj beslöts att låta honom spela in en sockenfilm. Kostnaderna beräknades till 4.000:- kr. Vid möte den 7 maj uppdrogs åt John W Johnsson och Harry Brodmar att utarbeta manuskriptet till hembygdsfilmen.

1952 Vid möte den 19 maj anhöll Hjalmar Jonsson att pga hälsoskäl få lämna sitt uppdrag i styrelsen. Han avtackades och ersattes av Harry Brodmar. Den 2 juni invaldes Erik Nordgren, Gullaskruv, i styrelsen. Årsavgiften vid denna tid var 2 kr. Ständigt medlemskap kostade 25 kr.

1958 Ingen protokollförd verksamhet. 1959 Ingen protokollförd verksamhet. 1960 Vid årsmötet den 24 april 1960 invaldes Erik Leandersson i styrelsen i ett fyllnadsval. I stället för T Wiss, som flyttat från orten. Till revisorer valdes Sixten Valving och Alfred Karlsson, Orrefors. Medlemsantalet uppgick till 178. Kyrkoherde 0 T Svennebring höll föreläsning om "Jordkulor och stenkulor". 1961 Årsmötet hölls 14 maj 1961. Under året som gått, hade Erik Leandersson och Karl Petersson insamlat många äldre föremål och gjort en förteckning över dessa. Styrelsen utökades till 9 ledamöter. David Svensson, Erik Leandersson och Thor Lindahl invaldes. Under året hade Artur Holmström avlidit. Ordföranden erinrade om hans arbete inom föreningen. Erik Leandersson tog upp frågan om att restaurera en gammal vattenkvarn som finns på Kvarnkullen under Åslahult. 1962 Vid årsmötet 29 april invaldes Erna Isacsson i styrelsen. Genom Erik Leanderssons försorg hade ett antal gåvobrev skrivits, så att Hembygdsföreningen fått ett stort antal kyrkstallar som gåvor. Erik Leandersson hade med hjälp av Harald Leandersson och Karl Petersson lagt ner ett stor arbete på att bygga om stallarna till utställningslokaler. Disponent Oskar Rosander hade gjort en förfrågan till Hembygdsföreningen angående kvarnen på Kvarnkullen i Åslahult: - Om jag skänker virket, står då föreningen för reparationskostnaden? Styrelsen beslöt att acceptera förslaget. Reparationskostnaden beräknades till 4.800 kronor. 1963 Vid årsmöte 28 maj höll prosten Brodmar parentation

Några av hembygdsföreningens gamla ljudband spelades upp. Där kunde man höra rösterna av August Leandersson, Harry Brodmar, John W Johnsson, Johannes Svensson. Erik Leandersson talade om "Sjuka Vendla" Zackrisdotter. 1968 Till styrelsemötet i Hembygdsgården den 17 juni hade Sigrid Dahlgren vävt vackra gardiner. Bengt Olsson hade målat gardinstänger, som anskaffats av Erik Leandersson. I gästboken på Kvarnkullen fanns nu 1731 namn. 200-årsminnet av P L Sellergren skulle firas den 18 aug. Då skulle en utställning av Sellergrensföremål göras i Hembygdsgården. Arsmötet var den 22 sept. Då hade prosten Gustaf Haglund, Stenbrohult, skänkt en monter och manuskript av Sellergren, samt skrifter om honom, liksom predikomanuskript av prosten Jonas Sandell. Erik Madeland visade en film från sommarens Sellergrensjubileum. 1969 Den 12 mars beslöt styrelsen att köpa Erik Madelands film om Sellergrens dag 1968. Filmen innehöll också en del annan dokumentation från föreningens verksamhet. Jenny Olsson hade en skänkt moraklocka till Hällegården. Om Hällegården upphör, skall klockan tillfalla hembygdsföreningen. David Svensson utsågs till ledamot i den samarbetsnämnd som tillsatts av verksamma hembygdsföreningar inom Nybroblocket. Dessa skulle i anslagsfrågor samarbeta med kulturnämnden i Nybro. Vid årsmötet den 13 april ersatte Ada Holmström, Gullaskruv, Ingeborg Ejderstedt, som flyttat från orten. Flera gånger under året dryftades frågan om en restaurering av ett gammalt boningshus i Stengårdsholma. Landsantikvarie Selling var närvarande på ett möte den 2 juni. Eftersom huset låg på ofri grund, och det hela skulle bli mycket kostsamt, beslöt man att tills vidare låta ärendet vila En mängd gåvor hade under det gångna

Den 12 november samma år kunde styrelsen med tillfredsställelse konstatera att arbetet burit frukt. I ett protokoll från Nybro Kommunfullmäktige kunde man läsa, att kommunen tecknat avtal med Vägverket, att kommunen skulle övertaga det vattenrättsliga och ekonomiska ansvaret för bron. Vid ett styrelsesammanträde den 14 maj fick Gunnar Karlsson och Axel Karlsson uppdrag att reparera kyrkstallarna. Kjell Eriksson skulle ta hand om en torpinventering, liksom att ta reda på vad det skulle kosta att sätta upp skyltar vid de gamla torpställena. Thor Lindahl bad vid detta sammanträde att bli entledigad ur redaktionskommittén för Hällebergaboken. David Svensson berättade, att enligt en legend skulle det finnas en gammal gravplats vid Kärraboda. Landsantikvarien skall undersöka om det är sant. 1975 Vid ett styrelsesammanträde den 20 jan hemma hos Kjell Eriksson, kunde ordf meddela, att frågan om den gamla stenbron nu fått en lycklig, slutlig lösning. Den hade blivit förklarad som fornminne. Man beslöt att ansöka om bidrag till Hällebergaboken hos Kalmar läns hembygdsförbund och hos Nybro kulturnämnd. Försäljningen hade dittills gått bra. Övriga ärenden under året var att upprätta ett kostnadsförslag till en genomgripande renovering av hembygdsgården. Under en mängd år hade framlidne skogvaktaren Birger Granstam gjort anteckningar om Fröneskruvs rote. Dessa skänktes nu till Hembygdsföreningen, som ansåg dem mycket värdefulla och med glädje tog emot dem som gåva. Vid årsmötet den 8 juni hölls en parentation över Harry Brodmar. Efter honom invaldes Marianne Andersson, Gullaskruv. Styrelsen beslöt vid ett sammanträde den 7 augusti att en träskylt med inskriften "Hembygdsgård" skulle placeras vid häcken utmed Hembygdsgården. Bengt Modig skulle få i uppdrag att ordna saken. Samlingarna utökades med en självbindare från 1930talet, skänkt av Lars Axel Karlsson och en aktie från Nybro-Sävsjöström järnväg, skänkt av Gotthold Dahlgren, som också skänkte en skrivelse angående Hälleberga kyrkas första orgel, som byggdes år 1849.

konstateras att Hembygdsgården varit flitigt besökt under året, också av olika skolklasser. Från Hjalmar Jonasson, Stallslycke, hade kommit en krönika om Zander Karlssons släkt och gården Jordanstorps historia. 1978 Den 6 mars var sockenfilmen åter på tapeten. För att den skulle kunna bevaras, behövde den prepareras av en filmexpert. Jan-Olof Widén skulle inhämta kostnadsförslag. Vid årsmötet den 12 juni visade Seth Sigvardsson, Västorp filmen "Det gamla bondeåret" Nu kunde också torpinventeringen komma till stånd. Nybro Kulturnämnd anslog 5.000 kronor för ändamålet. Soffor, bord och stolar skulle inköpas till Hembygdsgården. Skymmande buskar skulle tas bort och vid den gamla landsvägsbron skulle en skylt sättas upp. Genom Sigrid Dahlgrens försorg skulle en dubbelvävd gobeläng, tillverkad i Finland, inköpas av Hembygdsföreningen och skänkas till Hälleberga nya kyrka. Gobelängen skulle placeras i besöksrummet. 1979 Vid årsmötet den 27 maj underhöll Nybro Spelmanslag. Invigningen av den nya kyrkan hade filmats. Arthur Lindahl, Orrefors hade lämnat boken "Sellergrens Brev" som gåva. Elin Fredriksson, Älghult, höll föredrag om "Torp och torparliv" samt lämnade praktiska anvisningar inför arbetet med att inventera torpen i socknen. Vid sammanträdet den 9 augusti beslöts att förutom gobelängen också skänka två mässingslampetter till kyrkans besöksrum. Kjell Eriksson skulle skaffa ekonomiska kartblad till inventeringen. 1980 Kyrkoherde 011e Madeland invaldes efter Jan-Olof Widån, som flyttat från församlingen. Mårten Björnsson invaldes som rådgivare. Man kunde konstatera att det var dags att ge kvarnen på Kvarnkullen en översyn. Hembygdsföreningen önskar köpa Hembygdsgården och 011e Madeland får i uppdrag att skriva till stiftsnämnden i denna fråga.

Hälleberga Hembygdsförening kommer med i en folder över Hembygdsföreningar i Kalmar län. Vid årsmötet den 1 juni var det Sigrid Dahlgrens tur att undanbe sig omval. Ruth Fransson invaldes i hennes ställe. Medlemsavgiften höjdes till 15 kronor och avgiften för ständig medlem till 150. Sigrid Dahlgren och Ada Holmström valdes till hedersledamöter. Medlemsantalet uppgick nu till 275. Även detta år hade man en hembygdsdag med ett lyckat resultat. Föreningens byggnader och samlingar skulle försäkras i Länsförsäkringar. 1984 Den gamla stugan vid Hällegården "Mor Stavas stuga", skulle överlåtas till Hembygdsföreningen den 25 jan kl 1400. Representanter för Nybro kommun samt Kjell Eriksson, Gösta Törnquist och Ruth Fransson deltog. Från biblioteket i Nybro hade man fått tillbaka en del böcker, som en gång i tiden tillhört Hälleberga Lånebibliotek. Vid årsmötet den 20 maj tackade Kjell Eriksson alla dem som hjälpt till med Mor Stavas stuga. Ett nytt projekt stod på programmet, nämligen reparation av kvarn och kvarndamm i Hälleberga. Man skulle få ekonomiskt stöd från kommunen och församlingen. Man fick också 10.000 i bidrag för renovering av Hembygdsgården. En budkavle anlände med veteranbil från Bäckebo. Willy Karlberg tog emot den till häst, klädd i husaruniform. På styrelsesammanträdet den 25 juni upplästes budkavelns text, alltsammans ingick i projektet "Hembygdens år".Den 26 juni lämnade Hälleberga över budkaveln till Madesjö. Vid årsmötet den 11 aug erhöll Ada Holmström och Sigrid Dahlgren Föreningsbankens hedersmedaljer för förtjänstfulla insatser i föreningen. Den 24 sept fick styrelsen med en tyst minut hedra minnet av Gösta Törnquist. I hans ställe utsågs 011e Madeland till vice ordf. Elna Karlsson valdes som suppleant i stället för Brita Andersson, som blivit sjuk. 1985 Ingrid Törnquist och Ingvar Jonasson invaldes styrelsesuppleanter. Vid årsmötet visades också en

som

Hälleberga kvarn skall renoveras till en kostnad av 5.000:-. Helen Nilsson, Nybro Kulturnämnd, skall tillsammans med representanter för Hembygdsföreningen och resp ägare besöka Säteriet och andra byggnader, för att utröna vilka insatser som behövs för att hålla byggnaderna i stånd. En videokamera inköps tillsammans med Hälleberga kyrkoråd. Målerås Samhällsförening bidrar med 5.000:Vid hembygdsdagen den 15 augusti höll antikvarie Ebbe Westergren föredrag om livet i Hälleberga under stenåldern. Gösta Leandersson och Nils Grönquist hade tillsammans med medhjälpare lagt nytt tak på Hälleberga kvarn. Ingvar Jonasson och medhjälpare hade målat stallar, linbasta, trä och järnräcke vid valvbron och röjt upp i hembygdsparken vid kvarndammen. Även Orranäs gärde behövde röjas. 1988 Vid årsmötet den 28 febr meddelades att Nils Grönquist underhandlade med Nybro kommun om muddring av kvarndammen. Den 23 maj var det åter dags för en torpvandring, denna gång till Kollingen, Svenstorp, Marieberg, Floahult, Nymålen, Holmsjö och Klereskruv. hade inköpts för placering på Stolar och bord Kvarnkullen, Talludden, Hälleberga kvarn och Hembygdsgårdens tomt. I kyrkstallarna skulle det ordnas en avdelning om biodling. Den 20 augusti var det hembygdsdag, då Seth Sigvardsson berättade om "Oxen, oket och smålänningen", vidare var det underhållning av Målerås musikkår, Nybro Brukshundsklubb och Nybro Spelmanslag. Ladan från Stenstorp hade flyttats till hembygdsparken. Ytterligare gåvor, bl a från Målerås skola kommer föreningen till del. Säteriets vällingklocka placeras i Hembygdsgården."Jungfruburen" på Säteriet och ängsladan i Hembygdsparken reparerades. AB Hälleskog skänkte virket. 1989 Det började bli dags att fundera på 40-årsjubilAet. Harald Leandersson och Dick Måård hade lovat hjälpa

Sockenbildningen i Hälleberga - Den värsta vildmark i det gamla Göta rike... På detta sätt omnämner Gunnar Olof Hylten-Cavallius Hälleberga socken i sin ännu aktuella bok "Wärend och Wirdarne". Trehundra år tidigare i samband med den första svenska fornminnesinventeringen hade prästen för Älghult och Hälleberga tillsammans med "körkornas säxmen" avgivet ett liknande omdöme om sin socken. - Efter hans Kongl majts vår allra nådigaste Herre Konungs befallning uthi Kongl Placatet om antiquiteters och monumenters uppsökande, och där å vördiga domkapitlets givna förmaning, är granneligen sökt och rannsakat här i elghults gäld och idkeligen frågat dem äldsta dock alls inget funnit av någon tänkvärdighet, av orsak, här är mycket stenigt, och obruklige skogar. Hällebergaskogarnas vildmarkskaraktär har naturligtvis varit en realitet, men så länge människan verkat här, så har hon också förstått att nyttiggöra den viktigaste naturtillgång vår socken har. SKOG KOL MYRMALM Fast bebyggelse etablerades här huvudsakligen under tidig medeltid. Nya bebyggelseenheter kunde inte längre inrymmas i de gamla kulturbygderna i Wärend och Möre. Folk tvingades flytta till icke uppodlade skogsbygder för att röja ny mark. Till Hälleberga såväl som till kringliggande socknar drogs människan också av ett annat skäl. Här fanns rikligt med myr- och och sjömalm, skogen gav energi för smältning och kol för reducering av malmen till järn. Järnframställningen skedde i små gropugnar, och tekniken medgav inte så höga temperaturer att järnet blev flytande. Efter varje smältning tog man upp järnet, som en seg klump ur ugnen. Slaggen hamrades ur och man fick

kyrkan ligger där den ligger och varför vår socken fick namnet Hälleberga, det heliga berget. Svälta är ett gammalt anglosaxiskt ord för dö. Svältabackran i Oby, Blädinge, är en begravningsplats från järnåldern, dvs före år 800 e Kr. Svälta kvarn betyder alltså kvarnen vid begravningsplatsen. I Helgåkra, den heliga åkerns socken, täcker kyrkogården delvis en begravningsplats från järnåldern. Mot bakgrund av dessa punkter kan man våga hypotesen att kyrkan placerades på eller intill en äldre begravningsplats, givetvis en mindre sådan, och att kyrkbacken är det heliga berget i vårt sockennamn. I gamla tider var mycket heligt. Det här indikerar samtidigt, att vi i socknen åtminstone temporärt haft någon enstaka bebyggelseenhet innan tidig medeltid. Det fåtal fasta fornlämningar man i övrigt hittat här får betraktas som resultat av företagna jaktfärder från bosättningar i kringliggande socknar. Det upplevda välstånd som föregick sockenbildningen förbyttes snart i sin motsats. Den första pestvågen, digerdöden, drabbade naturligtvis Hälleberga på samma sätt som landet i övrigt. Pest och möjligen också klimatförsämring ledde till den djupgående medeltida agrarkrisen. För Hällebergas del blev denna kris så allvarlig, att man tidvis inte kunde hålla kvarnen vid kyrkan igång. I ett belägg från 1480 kan man läsa - En öde quaern ok heter Swaelta Redan 20 år senare anges dock att -Thaer aer och en jernsmidhia, som jern görs uthy. Svältaområdet är socknens intressantaste kulturområde, idag tyvärr kraftigt förbuskat. Donationsbrevet från 1395 har redan nämnts. Där angavs 3 gårdar som öde: Brinkagärde, Stunomåla och Olofsmåla. Av dessa rapporteras Brinkagärde som öde senast 1502. Samtliga 3 gårdar är idag helt obekanta för oss. När man läser detta så återkommer ständigt misstanken, att en av orsakerna bakom donationerna till kyrka och kloster just var svårigheten att få arrendatorer till gårdarna. Prisnivån för fast egendom måste dock under alla förhållanden varit så pressad, att köp och uppbyggnad av stora godskomplex i kyrkans och adelns händer kraftigt underlättats. Samtidigt kan man också

Flygsforsvägen, ligger på denna gamla bruksfastighets område. Till bruket hörde också en strömfallsfastighet uppe vid Orranässjöns utlopp. Några av de stora gränsrösen med ett antal resta stenar, som skulle markera fastigheten finns fortfarande kvar. Järnbruksrörelsen drevs under olika ägare, och med blandad framgång. Fram till slutet av 1800-talet. Något större antal sysselsatta hade själva järnbruket aldrig, men i den kringliggande bygden skapades ett antal sysselsättningstillfällen genom malmupptagning ur sjöarna, skogsavverkning, kolning och körslor. Skogen och malmen blev på nytt ryggraden i den icke jordbruksorienterade delen av socknens näringsverksamhet. Också vattenkraften nyttiggjordes av järnbrukets masugnsbläster och de olika järnhamrarna drevs med vattenhjul. Ån användes också tidvis som transportled, masugnar anlades både vid Barkeström och Höneström, Tackjärn från Barkeström lär ha pråmats ner till hammarsmedjan i Orrefors. Under järnbrukstiden en anmärkningsvärd utfördes livsgärning av bruksförvaltaren R W Queckfeldt. I hela 62 år, 1836-1898, skötte han bruket. Brukets grundare, Lars Johan Silfversparre, var son till en av Karl XII:s officerare. Queckfeldt kom också från krigarsläkt. Den siste levande man som varit med om kalabaliken i Bender 1713 var Erik Gustav Queckfeldt. Han dog som generallöjtnant 1776. Den Queckfeldska familjen var man alltså van vid rejäla mannagärningar. Det sägs om W Queckfeldt att han skötte sitt folk med käppen och sin socken med maktspråk. Den hammarsmedja, som nu är industrimuseum i Orrefors, uppfördes under förvaltare Queckfeldts tid. Andra minnen från järnbrukstiden är den återstod av den gamla bruksgatan, som Smedernas väg utgör. Bruksägaren bodde vid nuvarande Kalmarvägen, tomten är idag obygd,och härifrån gick en rak allA ner till arbetsplatsen vid masugn och smedja. När ägaren gick ner till sitt bruk passerades först på vänster hand brukets handel, vilken sedan på 1700talet legat på samma plats som ICA nu gör. Framme vid dammen hade man vita tjänstemannabostäder till vänster och röda smedbostäder till höger. Trots att bruksgatan tyvärr stympats kan vi ändå idag njuta av en väl sammanhållen bruksmiljö.

I Hälleberga byggdes en ny kyrka under åren 1819-21. Det var emellertid inte bara under gudstjänsterna, som folket behövde tak över huvudet. Det var under denna tid, som torpbildningen tog fart. I Hälleberga fanns som mest ett 80-tal torp. En betydande uppodling skedde naturligtvis parallellt med detta. Många imponerande stengärdesgårdar och odlingsrösen finns kvar från denna tid. Sellergren dog den 1 maj 1843, den utdragssäng som var hans sista viloplats finns i Hälleberga hembygdsmuseum. 10 söndagen efter Trefaldighet firas ännu i Hälleberga som Sellergrens söndag.

SKOG SAG JÄRNVÄG Mellan 1870 och 1913 minskade antalet järnbruk i Sverige från 381 till 140. Under den stora bruksdödens tid tynade de småländska järnbruken bort. Sjömalmen räckte inte till för nya ekonomiska masugnstyper. Inom Hälleberga gällde det nu som tidigare att tillvarata vad skogen gav. Ett antal mindre sågverk med vatten som drivkraft hade funnits länge, exempelvis Orranäsa såg och mjölkvarn som omnämns 1698 och 1809 angavs en skattelagd såg i Kleftetorp. När man 1875 byggde sågverk i Orrefors ökade produktionen av trävaror inom socknen. För att lägga om driften vid sina bruk hade de båda ägarna till Orrefors och Sävsjöström genom stor aktieteckning lyckats få till stånd ett järnvägsbygge Nybro-Sävsjöström. Järnvägen möjliggjorde transport av sågade trävaror till andra delar av Sverige. I och med detta hade man skapat en ny möjlighet att utnyttja socknens skogstillgångar. Sågat virke såldes och spillveden tillvaratogs för att elda den ångmaskin, som drev sågarna. Vattenkraften som under masugnstiden lämnat drivkraft till olika faser i smält och smidesarbetet kom nu till en annan användning. Vattnet blev transportled och merparten timmer från de egna skogarna flottades ner till sågen i Orrefors. Detta tog sin början kring

anställda. 1922 var det åter igen dags för konkurs. Turerna i glasbrukssamhällena har varit många. Sederera riksdagsmannen Gustav Rosander blev VD i ett nytt bolag, som återupptog driften 1924 och under de närmaste 20 åren skedde en mycket positiv utveckling. 1946 var man 169 personer som arbetade vid Målerås glasbruk. Gullaskruf fick sitt första glasbruk 1893, då en glashytta byggdes. 1894 kom driften igång. Grundaren var greven Axel Emil Lewenhaupt på Gullaskruvs säteri. Fram till 1895 blåstes flaskor, men då lades tillverkningen om till fönsterglas. Al' 1900 såldes Gullaskrufegendomen, bruk och skogar till den redan omnämnde grosshandlaren Samuelsson, som ägde Orrefors, och viss samordning av produktionen skedde med det där 1898 byggda glasbruket. I Gullaskruv tillverkades fönsterglas fram till 1921, då driften lades ner. 1926 köptes bruket av ingenjör William Stenberg med kompanjon och i mars 1927 kom produktionen igång med ett tiotal anställda. Driften lades om till hushålls- och prydnadsglas och utvecklingen blev gynnsam. I början på 50talet hade man ca 100 anställda. Orrefors Glasbruk började byggas 1898. Erik Widlund, en glasarbetare, urprungligen från Boda, som via Alsterfors, Transjö, Kosta och Sölvesborg kom till Orrefors, byggde bruket. Han hade under sin tid som chef och försäljare för glasbruket i Sölvesborg lärt känna grosshandlare Samuelsson och lyckades övertyga denna om att ett glasbruk på hans nyförvärvade egendom, Orrefors, skulle vara en god affär. Spillved från skogsrörelsen skulle kunna tillvaratagas vid glassmältInnan Widlund var färdig fanns här både ningen. fönsterglashytta och småglashytta. Spillveden räckte också länge. Kvar efter uthuggningen kring 1920 fanns det tjänbart bränsle i drivor över hela skogskomplexet och uppsamlingen pågick under flera år.

KULTURELLT CENTRUM II Orrefors Glasbruk bytte ägare 1913. Konsul Johan Ekman från Göteborg trädde till. Med sin kulturliberala livsinställning lät han övertyga sig om att anställa ett

Ortsnamnen i Hälleberga Den som skriver detta - sommartorpare i Fröneskruv sedan 1975 - fann snart att socknen saknar namn som säkert är från hednisk tid, tiden före 1100. De urgamla odlingsbygdernas namn på -löv, -by, -lösa, tuna, -hem, -inge, -vi, -hög, -stad, by m fl söker vi här fåfängt. Vi finner medeltida bildningar med - torp, -ryd, -boda, hult, -skruv, -måla eller andra mer eller mindre lättbegripliga ord. Om järnframställning skett här först under vår tidiga medeltid eller kanske redan före 1100-talet, kan möjligen arkeologer fastställa. Stora slagghögar litet varstans säger oss att järnblåsning spelade stor roll när bosättningen började. Mot slutet av 1300-talet var troligen byarna och de stora gårdarna bildade, med namn som alltjämt brukas med förvånande liten förslitning. Först några år före 1400 lösgjordes Hälleberga socken från Algutsboda, och lustigt nog betecknas kyrkan ännu på 1689 års häradskarta som "anexa". Om namnet Hälleberga har rått delade meningar. Den ortnamnskunnige prästen Axel Eile tolkade det som sammansatt med genitiv av mansnamnet Helge. Svensk Uppslagsbok godtar den tolkningen och garderar sig med "ev en form av adj helig". Där står också den delvis felaktiga uppgiften: "Namnet, givet efter kyrkbyn, skrevs 1382 i Halgaborgom (osäkert), 1395 i Haelghabaergha." Det finns ingen kyrkby i Hälleberga och har aldrig funnits någon, liksom inte heller någon gård med det namnet. Om G Hallberg hade vetat det, så hade han väl inte i "Ortnamn i Småland" avvisat helig som förled. På 1300-talet bildades Kristberg i Östergötland och Kristdala i Småland som "fromma" sockennamn. Möjligen kan också Korsberga räknas som fromt. Namnet Hälleberga kan vara en återklang av det bibliska Förklaringsberget eller något annat heligt berg. Kyrkan ligger på en låg höjd. Man brukar räkna namn på -torp och -ryd som ofta äldre än de på -boda, -hult

Aplaryd

(1473 Appelryd, 1482 Appolarydh) säger förstås

att där fanns aplar. Bredaryd (1538 bredary) som nu räknas till Madesjö, men ännu på 1800-talet hörde till Hälleberga, är ju helt lättbegripligt. Knappt 400 år är namnet Mårtensryd (1599 års tiondelängd nämner torparen Mårtin i Rydh; 1689 års karta kallar det Mårtensry. Det vore intressant att veta om röjningen kallats Ryd redan före Mårtins tid. Vi kan tydligt se, att de här rydnamnen inte hör till bygdens första odlingsvåg. Av socknens fem gamla namn på -boda (som tidigast alltid är flertalsform av -bod i betydelsen skjul o d) har Tokeboda mantalssiffran 3. Det tyder på en ansenlig ålder. Det skrevs 1451 i Thokabodhum, men det är känt i osäker form från 1340. Förleden är en smeknamnsform Toke, av Torkel. Mera spännande som namn är Bocklareboda (1447 bwklarabodha). Förleden är ett ord som betyder sköld, här troligen också sköldmakare. Ordet böklare, buckler är det franska ordet bouclier, kanske förmedlat via det plattyska bokeler. Jfr sköldbuckla! Vårt ord buckla är ytterst det latinska buccula, diminutiv av bucca "uppblåst kind". Klerkeboda (1538 Klaerkeboda) och Munkamåla (1538 Nibjanaake) visar prästerskapets och klostrens godsintresse i bygden. Ordet klerk (=prästman) tycks inte finnas i något mer ortnamn i landet, medan munk finns i en stor mängd namn. Kärraboda (1545 Kerrebo) kan med Sugande (se nedan sid 38)

till betydelsen jämföras

Trolleboda (1539 trollebo) har i sin förled antingen en syftning på trolltyg eller ett minne av den förste ägarens namn (öknamn?). Alla namnen på -boda uttalas nu i dagligt tal som om

mantal den största byn i Hälleberga. Det skrevs fröneskruff 1538, På kartan 1689 läser man Frönesiön, Fröneflyet och Frönegiöhl. Det är inte gott att säga vilket namn, som är äldst. Förledens innebörd är mycket svårbestämd. Gudanamnet Frö kan inte komma i fråga, inte heller gudinnenamnet Fröja, och det namnlösa, ståtliga bronsåldersröset i vildmarken norr om Fröneflyet saknar ju samband med namnen. Formellt enklast är det att i förleden se det dialektala adjektivet frön-skör, narig, murken mm, på danska fro/n, fro/nnet, men tolkningen är inte är inte riktigt övertygande. Gullaskruv (1598 gullaskruff) har som förled bondenamnet Gulle. Så hette den gode karl som omtalas på den östgötska Högbystenen och som hade fem stridbara söner med olika våldsamma öden. Det nuvarande samhället Gullaskruv ligger på en gammal marknadsplats på Villköls mark. På 1500-talet var byn Gullaskruv 3 mantal. Långaskruv (1545 2 mantal) skrevs 1538 longaskruff. Förledsbetydelsen är klar - byn var långsträckt. Jämför Yttratorp sid 32 ovan. I Tikaskruv (1545 1 mantal) bodde 1538 socknens länsman. "Lensman berge i tikaskruff han er frij" står det i den första bevarade skattelängden. Det betyder att Berge slapp skatt. Förleden -tika betyder hynda. Formen är genitiv singularis. Många bebyggelsenamn från medeltidens senare odlingsskeden har de mindre husdjurens namn som förled. Katteskruv fortsätter tendensen närmare vår tid. Det fanns inte med på 1689 års karta. (1827 Katteskruf). Klereskruv (1747 Klerskruf, 1755 Klereskruf) är välkänt för den berömde smeden Kleren. Han fick sitt öknamn av stället, vars förled betyder taltrast. Jag har inte i Hälleberga funnit fler gamla namn på skruv, men namnen på -målen är många i socknens kyrkböcker under 1800-talet. Ordet måle (=uppmätt jordstycke) blev under medeltiden ortnamnsbildande i sydöstra Sverige och det då danska Blekinge, med utlöpare till Östergötland. Några måla-namn i sydvästra Finland visar oss, att medeltida emigranter kommit dit

De andra namnen på -rås i socknen, både bebyggelse och naturnamn, är lättbegripliga: Långerås (så 1755) och Linnerås (så 1747. Det betyder "lindås"), Hägerås (så 1804, borde stavas med 2 r), Kalverås och Alerås tycks vara helt unga namn. I äldre svenska var kull vanligare än kulle. Det är efterled i Koppekull (1538 copekulle, 1539 Kopokulla). Det uttalas koppeku'll. Förleden kan vara det tidigt inkomna låneorden kopp med betydelsen huvud (Jfr tyskans Kopf). Ytterst är det latinets cuppa = skål. Efterleden gård fanns på 1500-talet i Björkegård (1538 Nygård (1545 birkegord) och Nigaardth). Dessa lättförståeliga namn har uttalats björkega'ur och ny'ggå. Betydelsen stängsel har gård kanske i Stengårdsholma (nu vanligen Holma, 1447 Steengardzholm). 1538 bodde bonden Haaken på den ena gården i Stengordszholm och (en änka) Elin på den andra. Kvinnonamn är tyvärr sällan med i längderna. Högelycke (så 1538), prästgårdens namn, betyder tidigast högt liggande lyckt dvs kringgärdad odling. (1482 Nordanbäck) Norrbäck är förstås bäcken i norr, eller snarare från norr.

gården

vid

Gränd har in i vår tid uttalats gräne, ett gammalt ord för granskog. Ar 1391 köpte drottning Margareta gods i Virdegraeno, ett av de ytterst få ortnamn som virdar kan åberopa för att klargöra vad som hörde till Värend. Det skrevs grene 1538 och gräne 1539. Stavningen med "ö" har drabbat många andra Gräne, t ex det närbelägna Madesjö-Gränö. Orranäs låter självklart, men det skrevs 1538 och 1539 arnanes, 1545 Wranes (läs: uranäs). Både örnar och uroxar i förleden alltså! 1570 skrevs orrenes öde. När säteriet bildades 1644 var stavningen Arrenäs. Då var det orrar som gällde, liksom 1689 (orranääs). Orrefors, som bildades 1726 med masugn och stångjärnshammare, övertog orrarna i namnet. (1747 Orrafors Järn Bruk). Om man lyssnar på uttalet "aranäsasjön" (så låter det för mina öron), så kan man undra, om inte

Hetalåga anses vittna om forntida järnsmältning. Det skrevs 1545 Hettelöff, i 1570 års tiondelängd Hetelåga, på 1869 års karta Hetalågen. Namnet låter sagoaktigt, och man skulle ha önskat äldre belägg för att vara säker. I 1599 års tiondelängd nämns Riffuebärgh (1689 Riberg), Förleden skulle kunna nu Riveberg vid Orrefors. jämföras med rassla (= en fällekratta) som finns som förled i Rasslebygd i Algutsboda. I 1827 års husförhörslängd läser jag (under Kleftetorp) Barkeströms faktori. Det var tydligen ett försök till industri. Namnet Barkeström är ju klart bit för bit, men anledningen till den namnbildningen känner säkert någon hällebergsbo bättre än jag. De vackra brovalven vid Sjöabro (så 1804) är däremot en synbar motivering till det namnet med sin ålderdomliga genitivform sjöa; jfr folkvisans sjöastrand! Mindre poetiskt låter Pålavik (1755 Pålavik Pollavik). Samma undran som inför Barkeström.

1827

Villköl har som bekant en lång (av Linne' ifrågasatt) berömmelse som gästgivargård. Säkert är det ingen slump att ett torp under Villköl hette Laggaremålen (= tunnbindaretorpet). Så skrevs det 1747. Det hade förstås varit roligare med det medeltida kimmare (också det tunnbindare), som i Kim(b)ramåla på tre ställen öster om Värend. Av de naturnamn (utöver de ovan nämnda med Fröne som förled) som finns med på 1689 års karta framstår Derasjö som ålderdomligt. Förleden är utvecklad ur dighra och betyder "den stora". På 1689 års karta läser och Älghult:

man i gränsen mellan Lenhovda

"Een stoor Feeremoo Kallas Gråsteensmo, med steenskierff, Kiärr, moras, giölger, Flyy och Bergh. Gråstensmon sträcker sig långt in i Hälleberga. På 1300-talet kallades den Skritstenmo. I en urkund från 1334 läser man:

Hälleberga nya kyrka Hällebergaboken 1974 pryddes av ett vackert färgfoto: Hälleberga kyrka, vars spegelbild avtecknade sig i Vapenbäcksåns vatten. Den kyrkan är nu endast ett minne. Den förstördes av en förödande brand, som bröt ut natten mellan den 17 och 18 oktober 1976. Skadorna var så omfattande, att man efter många diskussioner och överväganden beslöt att riva återstoden av de brända väggarna och tornet. En ny kyrka byggdes på samma plats som den föregående med Jerk Alton som arkitekt. Den invigdes Trettondedag Jul 1979. Den gamla kyrkans enkla och klassiska form har tjänat som inspirationskälla. Kyrkan är uppförd i trä och har vitputsade fasader. Kyrkorummet kännetecknas av närhet mellan församling och präst/kantor. Inredningen är enkel och ändamålsenlig. Från den gamla kyrkan återfinns bl a dopfunten från 1653, ett golvur och tre ljuskronor av mässing. Korfönstret är utfört i glasmåleri av konstnär Brita Reich-Eriksson. Många bygdebor har bidragit till utformningen och förskönandet av kyrkan. så har t ex korset och ljusstakarna på altaret, liksom de nya ljuskronorna och lampetterna - allt i kristall - utförts av konstnär Sven Palmqvist, Orrefors. Klädseln på bänkar och altarring kommer från Bernes stilmöbler, Målerås och tavlan vid dopfunten "Jesu dop" är målad av gullaskruvskonstnären Hugo Gelin. nya kyrkan, dess Många har sökt sig till den gudstjänster och andakter och känner sig hemma där, även om särskilt äldre hällebergabor saknar sin gamla från andra helgedom. Även grupper och enskilda församlingar kommer gärna till Hälleberga kyrka. För många som sommartid färdas riksväg 31 genom Glasriket, har Hälleberga kyrka med sin vackra omgivning blivit ett omtyckt rastställe.

011e Madeland

Kyrkvandringar på Sellergrens tid Vilket gensvaret på Sellergrens förkunnelse var under första åren efter hans omvändelse 1814 är svårt att avgöra på grund av brist på material. Det gäller isynnerhet åren 1814 och 1815. Därför kan endast några allmänna iakttagelser göras. Enligt Sandell präglades folkets reaktion vid Sellergrens återkomst av "undran och förundran" och en avvaktande inställning till fortsättningen. En grupp människor sökte sig dock genast till honom enligt Hultbrings uppgifter i personalierna. Det var elfvingianerna, både de som bodde i Hälleberga och i församlingarna omkring. På lärofadern Elfvings tid hade de företagit vandringar till "rätte lärare". Att de nu sökte sig till Sellergren visar, att de ansåg honom vara en sådan. I Växjö domkapitels akter för år 1816 har påträffats en skrivelse från "Elghults Sockenmän", vilken är av intresse vad beträffar gensvaret för Sellergrens förkunnelse. Skrivelsen innehåller en anhållan, att komministern i Hälleberga skulle få förrätta gudstjänst var tredje eller var fjärde söndag i moderförsamlingen Älghult. Som skäl för sin ansökan anförde de, att han erhöll lön från ett par torp och gårdar, som var belägna i Älghult men låg närmare Hälleberga. Domkapitlet återsände skrivelsen till pastoratets präster för yttrande.Kyrkoherde Colliander i Älghult hänvi-

Även i ett domkapitelsprotokoll berörs kyrkobesökarna antal i Hälleberga. Då Nyman år 1824 stod till svars inför domkapitlet beträffande sina predikningar, som han hållit i Hälleberga, framhöll han, att folksamlingarna vid Hälleberga kyrka "från långa tider" var större än vid angränsande kyrkor. Men några oordningar hade inte förekommit. Ternström berättar i sin minnesanteckning över Sellergren om sitt första besök i Hälleberga en söndag sommaren 1825. En del av kyrkfolket kom tidigt och lägrade sig i grupper runt kyrkan. I väntan på gudstjänsten sjöng de ur 1695 års psalmbok samt Mose och Lambsens visor. Någon läste högt ur Trons andeliga spegel eller Luthers förklaring till Galaterbrevet. Författaren sade sig aldrig ha sett något liknande och det hela gjorde ett outplånligt intryck på honom. I kyrkan rådde ibland den "otalige mängden" den största stillhet och uppmärksamhet. Ternström uppger även, att människor kunde vandra från orter belägna på 16 -18 mils avstånd för att lyssna på Sellergren, och att man några år tidigare hade fått bygga en ny kyrka för att ta emot alla besökarna. Ternströms uppgifter om anledningen till kyrkbygget är emellertid missvisande liksom även Virdestams uppgifter i Växjö stifts herdaminne. Förslag om en ny kyrka hade framförts redan 1796 på grund av den tilltagande folkmängden i församlingen. Beslut om kyrkbygge fattades samma år, men eftersom församlingen var fattig ansåg man sig böra dröja något med att bygga kyrkan. Först 1817 lades grunden till den nya kyrkan. Man kan möjligen säga, att byggande av den ny kyrkan påskyndades genom det stora antalet besökare vid denna tid. Predikanten S A Johansson, som i mitten av 1800-talet reste omkring i södra Sverige omtalar, att han under sina färder träffat många som vandrat långa vägar för att höra Sellergren. En del av de församlingar från vilka man gick har genom uppgifter från olika källor varit möjliga att bestämma. De återges här fördelade på olika stift.

Några minnen från 1800talets senare hälft August Leandersson föddes 1866 i Åslahult. Han flyttade sedemera till Trolleboda och innehade under en lång följd av år olika kommunala uppdrag, bl a var han kommunalnämndens ordförande, vilket kom att ge honom epitetet "ordföran". När Hälleberga Hembygdsförening bildades engagerade man fotografen Einar Nihl till att göra den första hembygdsfilmen i Hälleberga. I samband med detta arbete gjorde han också en del ljudupptagningar. Efter övertalning gick August Leandersson med på att låta sig spelas in på band, men detta var en nymodighet, som väl ingen tidigare varit med om i socknen, i vart fall inte "ordföran". Man ger sig inte in på sådana äventyrligheter, utan att vara väl förberedd, så han skrev ett manuskript som här återges. Aret var 1951. Kyrkan som han nämner är givetvis den gamla kyrkan som brann 1976. Telefonstationen (Nybro-området var ännu inte automatiserat) var då andra huset efter Vapenbäcksån på vägen mot Fröseke. Det har hänt en del under de 40 år som gått sedan manuskriptet skrevs! Inspelningen finns bevarad i sockenarkivet. ****************

I Hälleberga kyrka voro från kyrkans uppförande de två närmast väggen till vänster inom sidodörren belägna stolarna reserverade för stamsoldaterna. De två till höger närmast trappan belägna stolarna voro reserverade för utsockenbor. De övriga stolarna nere i kyrkan voro delade efter det hemmanstal gårdarna deltagit i kostnaderna för kyrkans byggande. Dock ingick häri en särskild stol för Orrefors Järnbruks smeder. Alla sistnämnda stolar voro ambulerande med framflyttning till närmaste stol första söndagen i Advent.

Några meter sydväst om kyrkogårdsporten låg den gamla sockenstugan, som var ett envåningshus och inrett till ett större rum för männen, i vilket det stod det långbord, som nu är i den nya sockenstugan. Det andra gavelrummet, som var mindre, var avsett för kvinnorna, och vid den korta sidoväggen stodo efter varandra två väggfasta sängar (ståndssängar). Under vintertiden eldades vid alla gudstjänster förutom juldagen i båda dessa rum av kyrkoväktaren, som även var orgeltrampare. Före gudstjänsten var det endast ett fåtal som besökte dessa rum och vid gudstjänstens början låste väktaren sockenstugudörren på det att ingen skulle kunna uppehålla sig där under gudstjänsten. Men när det var mycket kallt tände han vid gudstjänstens slut upp en brasa i den stora triangelformade spisen som hade låg spishäll och en mycket hög öppning mot rummet och därvid rätade han två dubbla varv 75 centimeter lång barrved på varandra. De kyrkobesökare som först kom in ställde sig runt omkring spisen och packade sig så att ingen värme kom till rummets utkanter. Men det dröjde inte många minuter förrän de förstnämnda försökte ta avstånd från spisen genom att tränga sig tillbaka, och de senare inkomna ville tränga sig närmare värmen varvid uppstod en olidlig trängsel, som böljade fram och tillbaka, tills de förstnämnda till följd av hettan nödgades lämna rummet. Jag konfirmerades år 1881 och i Högelycke drängstuga meddelades undervisning därtill av pastorsadjunkt A E Pålsson. Stugan var inredd till ett rum, kök och förstuga. Vid väggen mot den stora öppna spisen stodo tvenne väggfasta sängar. Jag hörde uppgivas att under slutet av 1840-talet fick några höns vistas i vindsvåningen (och i en del andra boningshusvindar inom socknen voro även höns inhysta). Konfirmanderna voro 28 pojkar och 36 flickor och därav var 3 pojkar från Madesjö och 2 flickor från Älghult. Vi skulle samlas i Högelycke kl 9 fm. Det var en mycket sträng vinter och rikligt med snö, som vid yrväder drevs ihop till hårda drivor på tre ställen av vägen innan jag kom till landsvägen. Jag minnes att det började gry till dager då jag kom till Orranässjön. Alla konfirmander infann sig alltid i rätt tid, och jag hörde aldrig någon klaga över väglag eller väglängd. På

Hö skördades huvudsakligen från vidlyftiga fastmarks och kärrmarksängar och arbetet började tidigt om morgnarna enär det var lättare att slå gräs medan det var daggigt. En dag hade tjänarna i regel fritt till att övervara en passionsgudstjänst i kyrkan samt fritt att besöka två frimarknader årligen. Det var tjänare som stannade kvar i två eller flera år, ja till och med sju år hos samme husbonde. Vid varje friveckas början den 24 oktober fick varje helårstjänare en rågbrödskaka, några rågkringlor en pannkaka och en ost, med halvårstjänare var det den skillnaden att de icke fick någon ost. På de under Orrefors lydande herrgårdarna utövades det, enligt vad jag hört uppgivas, mycket sträng disciplin mot drängarna och om det var någon som förbröt sig, anmälde rättaren detta för bruksförvaltaren, varefter drängen, åtföljd av rättaren, kallades att infinna sig på brukskontoret. Sedan bruksförvaltaren avkunnat domen, att drängen skulle straffas med däggen, steg rättaren upp, bugade sig, varefter bruksförvaltaren utdelade ett godtyckligt antal rappar. Däggen, som under grosshandlare Samuelssons tid hängde på brukskontoret, finns sannolikt ännu kvar på Orrefors. Socknens första examinerade folkskollärare var A Ideqvist. Han började vid höstterminen i Orrefors 1874. Varje termin var 11,5 veckor lång. Till skolsal användes det till vänster liggande rummet på nedre botten i nuvarande telefonstationen. Där inskrevs barn från Gränö och Gullaskruvs säteri samt från däremellan liggande gårdar och torp. Hela barnantalet var 43, men det var ofta 3 barn frånvarande. Det var en nitisk lärare och han utdelade mycket kroppsaga. En nioårig pojk, som betett sig oordentligt i bänken under skoltiden, gick på lärarens befallning ut till en i närheten av skolan stående sälgbuske och skar en käpp och sedan han kom in med densamma tilldelade läraren honom många slag av käppen. Det var sex eller sju pojkar som inte var tysta på hemvägen då de mötte en skjuts, varpå lärarens syskon

Fröneskruvs

Rote

Författaren till denna artikel är BIRGER GRANSTAM Han föddes 1883 i Mjöbäcks församling i Västergötland. Han kom 1911 som skogvaktare för Orrefors Skogar och bosatte sig i Jonsbo, Fröneskruv. De sista årtiondena av sitt liv bodde han på Hällegården, där han nedtecknade sina minnen. Han gick bort 1975.

Fröneskruvs rote Om någon sentida ättling läser detta och stannar undrande inför ordet ROTE, så betyder det i detta sammanhang ett visst landområde eller del av en socken. Det har liksom ordet kvarter i städerna betydelse för redovisningen av fastigheterna på området samt där mantaiskrivna personer. Ja, det var roten, men var har namnet Fröneskruv kommit ifrån? Ja, säg det! För min del tror jag att de båda förstavelserna Fröne härleder sig från fruktbarhetens gud, Frö eller Frej. Ändelsen -skruv kommer, som vi snart ska få se, av jord eller riskoja på något utmål (allmänning). Alltså Frö eller Frey = Fröne och jord eller riskoja = -skruv. Fröneskruv. Namnet skrevs enl

röset gick förr en väl upptrampad gångstig, som av ålder begagnats till marknadsväg från Norrabygden i Algutsboda till Willköls marknad. Långt in på 30-talet var stigen i bruk och lätt att följa men är troligen nu igenvuxen. Den återfinnes på Generalstabens kartblad , skalan 1:100 000. Från Snöbollshall fortsätter vi sockengränsen Algutsboda- Hälleberga till tresockenröset Muggehall. Detta röse, med fem resta stenar, ligger på en liten höjd 220 meter öster Kostavägen med Kollinge ägo i Hälleberga socken österut och Muggehults by ägor i Ekeberga socken västerut. Från Muggehall tar vi ett jättekliv sockengränsen Hälleberga- Ekeberga fram till Lenhovda sockengräns och därmed till det andra tresockenröset på rotens gräns. Därifrån följer vi ägogränsen Långaskruv Fröneskruv till Vapenbäcksån och fortsätter i stort sett efter denna till den punkt, där gränsen emot Nygårds ägor viker av från nämnda å och vidare upp mot järnvägen samt ut till vägen Nybro - Lenhovda, 80 m sydöst Stenslätt. Från denna punkt går gränsen i rak linje till Vapenbäcksån, som den tillstöter i västra delen av Gullaskruvs samhälle, varefter den sedan följer ån till Hälleberga stoms gräns och denna gräns ånyo till Vapenbäcksån, som den slutligen följer till utgångspunkten för gränsen runt roten. Den sålunda rundade ytan uppgår i runt tal till 5000 hektar, eller 50 kvadratkilometer landareal. Gårdarna Alla gårdarna utom Stibbetorp ha av ålder ingått i ett större jordinnehav med det gamla Orranäs Säteri och 1 mantal Tikaskruv som kärna. Gårdarna i roten äges, med undantag för två delar i Stibbetorp av AB Orrefors Skogar och äro följande Kollinge 3/4 mantal frälse Fröneskruv Södregård 1/2 mantal skatte Fröneskruv Jakobsgård 1/2 mantal skatte frälse Fröneskruv Mellangård 1/2 mantal Detta mantal har varit delat på två lotter med 1/4 mantal på varje

Topografin Ja, inte är Fröneskruvs rote någon turistattraktion. För de djupa dalarna med forsande, skumpiskande älvar och höga bergsklackar med milsvida betagande utsikter, finner man inte där, ej heller de böljande sädesfälten för de är för få och för små att kunna göra sig gällande i det gröna skogshavet. Men där finns något mycket väsentligt och synnerligen värdefullt som de flesta människor ej tänker på, men som lärt mig att högt värdera denna trakt.Det är de tysta, vidsträckta och rogivande markerna med sitt för varje år förnyade liv, som ständigt bjuder på överraskningar från myran, spindeln och näbbmusen samt hela skalan av rörligt liv upp till vårt lands största villebråd - älgen. Nivåskillnaden mellan högsta och lägsta punkt är 75 meter. Lägsta punkten 167 meter över havet är belägen i östligaste delen av roten och högsta punkten 242 meter över havet är triangelpunkten vid Linnerås. Stibbetorpsjön ligger på 189 m, Millesjö 199 m, Derasjö 202 m, och Frönesjö 211 allt över havet. Vid den s k Triangeltallen på Fröneskruv-Södregårdskogen är höjden över havet 211 meter, och därifrån såg man förr skorstenen vid Orrefors glasbruk, ett avstånd om 7,2 km. Även Hälleberga kyrka och Ödgården syntes dit. För övrigt syns ej himmelskupan i horisontalplanet annat än på mycket korta avstånd. Undantag göres för Derasjö och de största öppna myrarna. Där människan med yxa och såg ordnat utsikter medtages i detta sammanhang. Några geologiska rariteter utöver Barkeström åsar känner jag ej till. Kanske ett och annat större flyttblock på Stibbetorpsmarkerna kan vara värt att anteckna. Vad andra sagt om hela den trakt (Gråstensmon) varav Fröneskruvs rote blott är en ringa del. Vi börjar då med landshövding Wennerbergs yttrande vid invigningen av järnvägen Nybro Sävsjösträm. - Man söker fåfängt en ort utom eller inom Kronobergs län, som hittills varit en sådan obygd som Uppvidinge Härad.

Att människorna drog sig fram så pass hyggligt, som de ändå gjorde får väl delvis tillskrivas den magra torvans och djurens avkastning. För övrigt var det ett arbetsamt och sparsamt folk som hade sin bärgning i roten, och inte var de vana annat än att slita och fara illa. Jorden brukade de mot ett lågt arrende och djuren var deras egna och som bekant, djuren växer eller producerar mjölk när människorna sover. De flesta brukarna hade fler djur än som egentligen fanns plats och vinterfoder till. Betning i skogen med storboskap var tillåten, men den allmänna meningen från skogbrukets förespråkare gick ut på att betesdjur av alla slag skulle bort från skogsmarken. Så har även skett under den efterföljande tiden. Emigration Någon sådan till USA eller andra länder förekom ej, eller hade tidigare förekommit. Detta förvånade mig, ty från den trakt i Västergötland - en typisk skogs- och småbrukaretrakt - där jag vuxit upp hade förut varit eller var vid sekelskiftet 8 - 10 % av befolkningen i Amerika. Seder och bruk Inte äger jag så mycken vetskap om hithörande frågor, men då det bara avser ett så begränsat område som en sockenrote, tror jag mig kunna bidraga med något, som annars kunde falla i glömska.Som en parentes vill jag inskjuta att vi ständigt måste hålla i minnet, att i stort sett allt som gäller människorna i roten återdaterar sig till hösten 1911, där ej annat angivits. Om vi då börjar med årstiderna Våren Vad först då brukningen av jorden beträffar fick väl i första hand väderleken vara bestämmande, men även almanackan rådfrågades. Man räknade nämligen tiden för sådden av de olika sädesslagen baklänges med början den 6 april, då 13 veckan gick in och därefter 12 veckan osv. Om jorden redde sig kunde man börja vårbruket i 10 veckan.I 7 veckan borde arbetet med våren vara avslutat. Detta gjordes som regel med sådden av rotfruktsfrö. Potatisen borde också vara satt vid det här laget. Vad jag nu kan minnas sådde alla för hand utom i Kollinge och Södregården.

Potatisen upptogs vid tiden för Mickelsmäss (Den Helige Mikaels dag). Det var ungefär en vecka senare än nu. Jag observerade särskilt att blasten som regel avskars och bortforslades från åkern en eller ett par veckor före upptagningen. Tröskningen av säden på gårdarna och delvis på torpen utfördes av ett ambulerande maskindrivet tröskverk. På småställen drogs ett mindre tröskverk för hand. Slagan eller prägeltröskning hörde jag några gånger på de minsta ställena. Ostberedning Ett arbete som helt var förbehållet kvinnorna var ystningen. Det utfördes i vanliga fall på sensommaren och hösten. När det skulle ystas på något ställe, bestämdes tidpunkten härför några dagar i förväg. Grannkvinnor och närboende släktingar skulle då infinna sig med ett visst kvantum mjölk. Nästa gång ystades det på ett annat ställe och på så sätt alternerade ystningen från ställe till ställe tills hela laget var omgånget. Alla som deltog skulle bjudas på kaffe och i enstaka fall på mat. Då det sällan hände att kvinnorna kom så mangrant tillsammans hade de säkert mycket roligt, för de fick då tillfälle att ventilera vad som i roten och socknen sig tilldragit hade sedan sist de råkades. Vintern nalkades och därmed den grå vardagen och det enahanda arbetet. Tiden före jul rullade undan rätt bra med allehanda bestyr, som föregår den långa och stora helgen. När höstplöjningen var undanstökad tog vedkörningen för alla hästägare vid. Ett och annat oxpar kunde man också få se efter vägarna och i skogen. De män som ej hade några dragare att följa var i regel sysselsatta med vedhuggning. Timmerhuggningen kom ej på allvar igång förrän efter helgen. Kvinnorna hade sitt arbete i stuga och ladugård. I god tid före julen slaktades julgrisen. Det blev en hel del arbete med palt, korv, sylta och läckerheter. En myckenhet bröd och småbröd andra bakades. Storstädning och julpyntning tog sin tid. Att se till och utfordra djuren i ladugården, göra rent och

Utan att kvista björken drogs den fram till stora dörren vid fästmöns hem. Ibland kunde björkarna vara så stora, att man måste taga främre delen av en vagn eller kälke och lägga rotändan av björken på dem. Antingen på själva rotändan eller längre in på stammen placerades en spelman, vanligtvis med dragspel, och så satte ungdomsskaran sig igång till dragspelets toner under muntert raljeri. Som regel blev de församlade inbjudna på kaffe och då höggs björken up och röjdes undan. Varom inte fick den ligga kvar framför dörren till allmän förtret. När kaffet var drucket, tog dansen och lekarna vid. Under kvällens gång gick någon omkring och samlade in penningar till fästfolket, även presenter överlämnades. Denna sed, som alltfort hålles levande, är begränsad till ett mindre område. Bröllop Det var inte alla föräldrar, som hade råd att ordna med storartade bröllop åt sina barn och om de än hade det, kanske de av olika skäl drog sig för att göra det. Antingen det nu var bröllop eller inte, skulle de unga vigas, och detta gjordes i de flesta fall i prästgården av församlingens egen präst. Skulle det nu bli bröllop samlades närboende ungdomar och kanske även gift folk kvällen eller natten före bröllopsdagen och byggde granris beroende av äreport av lövkvistar eller årstiden. Två unga smäckra granar tre till fyra meter långa hämtades hem från skogen och fastgjordes en på vardera sidan av gången, som ledde till bröllopshuset. Granarna var kvistade och befriade från all bark från roten till omkring 75 cm från toppen. För mig, som aldrig sett något dylikt, verkade det rent av chockerande med dessa vita stammar, som lyste på långt håll och så den lilla gröna viskan i toppen. Naturligtvis skulle det skjutas vid bröllopsgården efter mörkrets inbrott. Det sköts ganska kraftigt vid en del ställen, med såväl handvapen, som dynamit. Det var lösa skott naturligtvis som användes i såväl gevär som hagelbössa. För att effekten skulle öka hölls geväret hårt tryckt mot någon av husets väggar, och så snabbeld tills magasinet var tömt. Jag var med en gång vid ett bröllop, när det gick till så. Prästfrun och några andra damer, som satt intill fönstret blev rädda och flyttade på sig. Mynningsflammorna från geväret lyste

knäckning av topparna, som fick sitta kvar vid trädet, men nu lutade nedåt. Jag hade aldrig sett seden med de brutna topparna, innan jag kom till Hälleberga. Därför har jag frågat några personer, vad det syftade till, men aldrig fått något besked härom, antagligen är det väl så, att den skall symbolisera det avbrutna livet. En annan sed, som jag förut ej känt till, var att småhacka, finhacka, granris och strö på vägen där begravningsföljet skulle gå fram. Var och en lade granriset på färdvägen mitt framför sin bostad för att på detta sätt hedra den dödes minne, och den familj han tillhörde. Ibland lades riset i form av ett altare eller ett kors. Elin Wägner berättar i sin bok "Tusen år i Småland": -Att risa för den döde består i att lägga ett kors eller en äreport av hackat granris på vägen där begravningsföljet skall dra förbi. Numera är det blott en ärebetygelse, men ursprungligen var det meningen, att man på ett diskret sätt skulle visa den döde vägen till begravningsplatsen, så att han ej vek av inåt gårdarna. Kyrkogång Inte ligger kyrkan mitt i Fröneskruvs rote, men avståndet från rotens östra gräns och till kyrkan är dock inte mer än en halv kilometer. Att besöka kyrkan på söndagarna och övervara högmässan brukades i ovanligt stor utsträckning av såväl unga som gamla. Väckelsepredikanten Peter Lorenz Sellergrens verk i församlingen bar ännu frukt, fast det gått 68 år efter hans död. Han dog 1843. Alla kvinnor och barn, samt män, som inga cyklar hade, fick gå den långa kyrkvägen, men de knotade inte för den saken. Några gamla människor, som var ägare till häst och finvagn, åkte till kyrkan. Nämnas kan Karl Johansson. Jordanstorp, och hans hustru. De två var oskiljaktiga på kyrkvägen. En som ej heller tröttnade på att åka till kyrkan var Johan Aron Petersson, Marieberg. Om jag ej missminner mig, åkte även torparna från Bönerås en och annan gång. Var det slädföre vid jul, åkte väl så många till ottan, som fick plats på hästskjutsarna. En gammal trogen kyrko-

skruvsgårdarna och Jordanstorp har jag sett flera sådana. Några stubbar efter en äldre generations skog fanns. Alla personer jag talat med om dessa rör, påstår att de kommit till när befolkningen gjorde i ordning åt sig, sk hackåkrar, och allt talar för att det är så. Hur länge sedan denna form av odling tillämpats skulle vara roligt att veta. Fil dr Sjöbäck har i sin bok "Småland - Öland" skrivit. - Linné bekräftar år 1749, när han var på väg till Skåne, att bokskogarna hade lätt att intränga på tidigare odlad jord. Han observerade nämligen vid Loshult och söderut, att bokskogarna var fulla av stenrösen, uråldriga rör. Dessa satte han i förbindelse med odlingar, vilka genom Digerdöden lagts öde. Kan det förhålla sig så, att vad som gällde för omkring 200 år sen för Linne och rören, bokskogen och digerdöden i sydligaste delen av Småland kan äga tillämpning på de överväxta rören på Gråstenmo 200 år senare. I Kronobergsboken 1955 av M Markheden står på sid 57 under rubriken Svedjebruk följande: - Svedjan anlades vanligen på utägorna helst i sydläge och på torr mark. Ofta hopsamlades de lösa stenarna och kastades i högar. Markytan bearbetades med hacka, stundom med kratta eller harv. Är rörens tillkomst beroende av svedjebruket, har dessa hopsamlats innan kolning på dessa skogar tog sin början, för i och med kolningens införande blev ju allt svedjebruk förbjudet. Rörens ålder behöver då inte vara mer än högst 250 år. Det är nu 240 år sedan järnbruket i Orrefors anlades. Kolbottnar, sinnerskutor och tjärdalar Kolbottnarna har sin egen historia tillsammans med järnbruksdriften på Orrefors. Om den skriver Wieselgren i "Ny Smålandsbeskrining" - Orrefors Bruk anlades 1720. L J Silversparre fick år 1726 privilegier för anläggning av masugn och stångjärnverk vid Orrefors. Sannolikt är dock bruket vida äldre och förmodligen har det om än i mindre skala fun-

Jag kommer ej ifrån kolarromantiken, när jag tänker på, vad som hände mig på Hunneberg 1910. Det var de mest hektiska timmar jag upplevt. Jag var ensam, långt från människor och mitt i natten i skogen, där jag kämpade med elden om milan, som det hade gällt mitt liv. Sedan den dagen, eller rättare sagt natten, har jag ej kunnat stå eller sitta på en kolbotten, utan att se den gulröda röken tillsammans med flammande eldtrasor, vältra sig upp ur frätet på milan, och med gnistregnet förlora sig i den becksvarta natten. Sinnerskutor Till fornminnen skall numera räknas s k Sinnerskutor, dvs gamla slagghögar, som vittnar om forntida framställning av järn ur myrmalm. Vad jag nu kan erinra mig finns sådana platser på följande ställen inom roten: Kollinge oxhage strax öster bäcken Stallslycke slåtter - Derasjö. I närheten av bäcken Mörtegöl - Svartahål, ett par ställen efter bäcken Totegöl - Sjöakärret, i Stockemad norr Kvarnamålen, Norrbacken strax nedanför Nissadammen, några hundratal meter nerströms Nybygget, norr bäcken (Sinneskutan kallad), omkring 100 m öster Fröneskruvs Södergårds damm, i närheten av utloppet på en mindre bäck, som rinner ut i västra delen av Trädammen. Säkerligen finns fler platser, som jag nu glömt eller aldrig vetat om. Litteratur i hithörande spörsmål: Naumans, Ambrosiani, Sahlins, Nihlens, Wrangels och Vejdes undersökningar. I anslutning till sinnerskutor citerar jag Hjalmar Bjurulf i boken "Västra Småland", där det heter: - I kärr och myrmarker påträffades rostfärgade klumpar av myrmalm. Dessa hämtades upp av smederna, vilka grävde en smältgrop och byggde en låg ugn av stora stenar, vari lades varvtal med ved och myrmalm. Av myrmalmen fick smederna efter smältningen en slaggblandad järnklump, vilken efter mycket värmande och mödosamt arbete vid bälg och hammare, blev förvandlad till smidbart järn. Fil dr Mårten Sjöbäck skriver i sina landskapsböcker:

var därför han kastade. När vi gått några steg vände han sig om och frågade: - Kastade du ej något? Han berättade att rishögen var en offerplats, vål, och att på den platsen hade en gammal gubbe blivit upphängd i ett träd efter att förut ha slagits ihjäl hemma i sin stuga och sedan burits till trädet. Detta hade hänt på senare delen av 1800-talet. Enligt samstämmiga uppgifter från flera trovärdiga personer skall mördaren varit en Johan Pettersson från Algutsboda socken. Kollinge oxar, vargarna mm Jag har läst i en publikation, kan ej minnas vilken, att i de skärviga skogarna på gränsen mellan Uppvidinge härad och Kalmar län, var vargen synnerligen talrik under första hälften av 1800-talet. Ända fram till 1860 fanns det gott om varg i Småland. I boken "Sveriges Djurvärld" står: Åren 1856 - 1860 dödades i Kronobergs län 65 st vargar. I en tidskrift, som på sin tid hette Skogvaktaren, berättar dess dåvarande redaktör, Gustavsson, om Kollinge oxar och vargarna. När oxarna genom vittring anade vargarnas närhet råmade de på ett sätt som betydde fara. Då lystrade oxarna och samlades i en ring, med bakdelarna i centrum och hornen i periferin och bjöd "tassarna" motstånd. Var dessa då ej många vågade de ej angripa oxringen. Denne redaktör Gustavsson var från Algutsboda socken. Han hade på 1870-talet varit anställd hos Ville i Kärraboda, som vallpojke och då träffat en mycket gammal man, som berättat historien om Kollinge oxar. Detta är i och för sig inte så märkvärdigt, för det hände på flera ställen än i Kollinge. Det var - och är fortfarande instinkten hos djuren som tvingar dem att kollektivt ta upp kampen mot rovdjuren. Gustavsson berättar också om hur han hörde hammarslagen, när det var lyhört, både från Orrefors och Lessebo järnbruk. Jag vet inte hur många par oxar det fanns i Kollinge på den tiden, då vargarna slog boskapen, men efter vad de gamla sagt, var där 4 till 5 par. Mot så många gamla

Oxarna har ju som bekant intagit en framskjuten ställning i forna tiders Småland, så låt mig få prata litet mer om Kollinge oxar. Den lilla episoden jag vill berätta, hände på samma plats som den föregående. Jag kom då, som förra gången, på cykel västerifrån på gamla Kostavägen mot bron över flottleden. Efter mig kom Karl Jonsson, Mörteberg körande ett par gamla oxar förspända en vagn med en tom gödselhäck på och i den satt Karl Jonsson. Ju närmare bäcken vi kom, desto angelägnare tycktes oxarna bli att komma fort fram. Det var i vårbruket, och dagen var varm, och oxarna säkert mycket törstiga. Utan förvarning kastade de sig plötsligt av vägen och in bland stenar och enbuskar rakt mot sitt gamla efterlängtade vattningsställe. Alla Karl Jonssons försök att få håll på oxarna misslyckades. Det hjälpte inte med allt hans "ptroande" och både kända och okända skällsord. oxarna var inte gamla trogna tjänare längre, de följde för ovanlighetens skull sin egen vilja. Det var som oxstynget kommit åt dem, de formligen skenade sista sträckan ned till vattnet. Karl Jonsson studsade upp och ned i häcken som en boll. På ett tidigt stadium sopade en enbuske av honom mössan. Ur häcken kom han, men hur det gick till fick jag aldrig se, för de stora enbuskarna skymde. När han utan piska och mössa hann upp oxarna, var de igång med att dricka sig otörstiga. Det kunde gått illa för honom bland stenar och annan bråte, men han hade tur den gången och kom från det skenande ekipaget med blotta förskräckelsen. Det kunde inte hjälpas, att för mig som stod på betryggande avstånd och följde den lustiga färden med blicken, framstod den, trots den farliga situationen, skrattretande. Något om intressanta namn Om vi börjar med myrslåttrarna, så har väl dessa oftast fått sina namn efter den person, som iordningställt dem eller av den gård eller torp, varunder de lyda. Några exempel: Kaspers kärr, Collins kärr, Gillemad, Stallslycke slåtter, Jordanstoprs fly, Kleftetorps mader, Fröjdaskit. Det sista namnet har sin egen historia. Då soldaten Fröjd begärde av Fröneskruvs arrendatorer att få taga upp en uteslåtter åt sig, blev han hänvisad till den plats, som senare fick bära hans namn med tillägg av ordet skit. Slåttern i fråga satte

fall. För den som timme efter timme har stått i den mjuka mossbädden i närheten av vattnet och med blicken försökt fånga in, vad som händer i diset ut på myren, blev tjärnen en vila för ögon och tanke, och därmed ett med människan och naturen. Den andra tjärnen jag vill beskriva, har ungefär samma egenskaper som den föregående, men med den skillnaden, att den ligger mer öppet. Namnet på denna tjärn är förtjusande, ja rent av förtrollande, för den heter nämligen Trollagöl. Namnet är besläktat med Trolla Spänge och Trolla Sten. Då det inte finns något berg i närheten, måste trollen som bidrar till namnet bott i sjumilaskogen, som varken har början eller slut. Från Trollagöl till Varghagen är blott ett tuppfjät, och då passar vi på att berätta, för dem som inte vet det förut, att i Varghagen finns ännu en varggrop. Första gången jag såg den var 1912, och då låg en del av virket kvar som använts till gropen. Då det säkerligen är den enda varggrop, som finns i socknen, borde vara ett hembygdsintresse att restaurera och det vidmakthålla den, samt utmärka en stig, som leder dit. Av det föregående har vi sett, att de vilda djuren fått bidraga till vissa namn och platser ute i markerna, såsom varg i Vargmossen, bjuren i Bjuma. Men vi har fler namn. Björnahallen och Björnamossen härleder sig sannolikt till någon nalle, som vistats på den trakten, när den förr i världen, var allmän i hela björnen i landet. För blott 100 år sedan förekom Dalsland. Rävhiet eller Rävidet, jag har hört båda namnen, har ju enbart räven att tacka för namnet. Råbockamaden har naturligtvis fått sitt namn efter rådjuret. Hjortakällan kan härleda sig från kronhjorten, som förr var utbredd över större delen av Götaland, men namnet kan också ha kommit av hjortronväxten, som finns på samma mosse, som källan är jag aldrig sett där, men belägen. Några hjortron har väl blommor och blad. Jag förmodar att växten lever kvar.I Fröneskruvs inägor fanns förr en liten hage, som kallades Bockatäppan, men förmodligen syftar det namnet

är mest känt av såväl barn som vuxna. Vissa år är han synnerligen talrik. Andra åter igen ser man inte mycket av honom. Det är näringsfrågan som orsakar upp- och nergågen i beståndet. I gångna tider var ekorren ett synnerligen eftertraktat jaktbyte för skinnets skull, som då kallades för Gråverk, och stod högt i kurs. Själv tycker jag att ekorren är skogens roligaste djur. När de jagar varandra upp och ner och runt trädstammarna så barkflisor ryker omkring dem, och samtidigt tjattrar på sitt ekorrspråk, då måste man lägga ansiktet tillrätta i ett stort grin. Om ekorrarna är de roligaste i det vildas rike, så är väl Mickel Räv den illmarigaste i alla fall. Han är symbolen för slughet och list och därtill en stor hönstjuv. Ludvig Munsterhjelm har skrivit. - Räven är utan tvivel vårt intelligentaste rovdjur. Ja dessa två djurarter ha var för sig egenskaper, som berikar trivseln i skog och mark, men har du som möjligen läser detta, någon gång på mycket kort avstånd helt plötsligt fått blicka in i de stora, blanka, outgrundliga ögonen på en gammal raggig älgtjur med mångtaggad krona på huvudet och ett långt skägg under hakan? Då har du också känt tyngden och urkraften stråla emot dig, som från intet annat djur. En fräsande, och med fötterna i marken slående älgko, bredvid sin nyfödda stapplande unge är också en upplevelse, som man aldrig glömmer. Om igelkottar, sorkar och möss inte direkt kan hänföras till det vilda, så lever de dock på gränsen till det som är vilt. Alla tillhör de däggdjurens långa rad. Igelkotten är väl den som mest tjusar människan, för han är åtminstone halvtam, om uttrycket tillåts. Ulf Bergström skriver i Svenska Djur: - Man förstår historien om den oerfarne stadsbon, som kommer ut på landet till en skånsk bondgård, och där vetgirigt hos ägaren gör sig underrättad om vad de olika husdjuren kallas och vem de tillhöra. Då får han syn på en igelkott bland den övriga fänaden, pekar och frågar vad för slags djur det är och vem som äger det,

orren beträffar iakttog jag samlingar om 20 till 30 stycken av dessa svarta riddare, som ömsom slogs och lekte. De största bataljerna såg jag på västra delen av Fröneskruvsflyet och Torparmossen tidiga vårmorgnar. Jag har även under senare delen av november och december månader i själva dagningen sett stora flockar drabba samman i yster lek på Kollinge Stormossen. Det förkom blott, när det var lugnt väder och frostigt eller dis och dimma.

Om vi fortsätter med de matnyttiga fåglarna anmäler sig åkerhönsen, morkullan, änderna och beckasinen. En rätt stor kull rapphöns uppehöll sig omväxlande i Fröneskruv och Kollinge vintern 1917, då de sannolikt omkom av svält och köld. Morkullan var allmän, men tillgången mindre god. Av änderna förekom gräsanden i normal utsträckning. Stibbetorpssjön sägs vara dem mest frekventerade betesplatsen. Såväl dubbel, som enkelbeckasin förekom på sumpmarkerna och vid grässjöarna. Enkelbeckasinen kallades också Horsgök, Hästgök, Himmelsget och andra lokalt uppträdande namn. Den igenkänns vid uppflygandet på sina tvära sick-sack-kast, då däremot dubbelbäckasinen flyger rakt ut. Åkerhönsen och skogshönsen är stannfåglar. Beckasinen och morkullan flyttfåglar, gräsanden flyttar undan för isen. Av rovfåglar som jag med säkerhet vet häckade på trakten, eller i vart fall hade sitt jaktområde där, var duvhök, sparvhök, vråk, ugglor och fiskgjuse. Av dessa är duvsparvhöken flyttoch stannfåglar. Ormvråken och flyttfågel, kattugglan stannfågel och fiskgjusen flyttfågel. Den senare har sitt bo utåt Deragårds kronopark, för däråt flög den alltid med sitt fångade byte. En så sällsynt fågel som berguven hade häckat i närheten av Råbockamaden ända fram till 1906 eller 1907. Till de största fåglarna hör utan tvekan grå häger och trana. Båda är flyttfåglar. Jag är inte riktigt säker på om grå häger förekom de första åren jag var i Hälleberga, men under de senaste 40 åren har den regelbundet återkommit från Stibbetorpsjön och Millesjö . Några år i rad hade den sitt bo i en stor al, som stod i Svarta Hål. Tranan har häckat i många år uppåt de stora sumpmarkerna i trakten av Frönesjö.

Glimtar ur folkskolans historia i Hälleberga under 100 år. Det är nästan 150 år sedan folkskolan infördes i Sverige. Givetvis är det mycket som förändrats, förhoppningsvis till det bättre, under denna tid. Det är många lärare, som nästan hela sitt yrkesverksamma liv arbetat i socknen. Några av dem får vi möta i följande berättelser: Gertrud Petersson, Per Lindgren, John W Jonsson, men det finns fler som blivit Hälleberga trogna. Min morfar, Johannes Svensson (inte att förväxla med den Johannes som nämns nedan) arbetade under fyra decennier i Borstetorp skola, där han hade sk B-3 skolform, dvs årskurs 1, 3, 5 och (senare) 7 det ena året och 2, 4, 6 det andra året. Nedanstående foto är taget någon gång i mitten av 1910-talet. Säkert har flera läsare ett likadant foto i sina gömmor. Det är taget vid Borstetorp skola. Det är förhållandevis få elever på den här bilden. Samma lärare undervisade ofta många flera barn under läsåret. Man hade då "skolförhör", en form av tentamen, där de äldre eleverna fick läsa på sin läxa hemma, och sedan någon dag i veckan komma till skolan och bli förhörd. Mer om detta i artikeln. När jag skriver det här, har jag fotot liggande vid sidan om min ordbehandlare. Namnen till fotot har säkert någon av eleverna på bilden skrivit, vem vet jag inte, men det syns på handstilen. Det är så mycket som förändrats. Jag känner tacksamhet mot den okände fotografen som för 80 år sedan var framsynt nog att dokuskriver HembygdsKommer den som mentera skolan. föreningens 100-årskrönika att känna lika dant mot mig/oss? Harald Leandersson

JW Johnssons anteckningar om Hälleberga skolhistoria. Skollärare Johnsson i Målerås skulle troligen hålla något fördrag med anledning av att Sveriges första skolstadga hade 100-åsjubileum. Material till sitt föredrag hämtade han ur gamla protokoll från skolrådets verksamhet. Han har gått kronologiskt fram och valt ut några intressanta steg och notiser ur Hällebergas skolhistoria. Folkskolan fyller i år 100 år. Författningen dagtecknades 18 juni 1842. Den 1 juni 1844 behandlade Hälleberga sockenstämma frågan om ordnande av folkskola inom socken. Början var väl efter vårt sätt att se blygsam. Någon fast skola kunde då ej inrättas utan man fick nöja sig med en flyttande. Skolan skulle pågå 10 veckor i sänder i socknens 5 gränder. För sitt arbete skulle skolmästaren erhålla 16...(?)Rgld för varje arbetsdag. Varje barn som hade råd därtill skulle erlägga 8 skilling i veckan. Resterande skulle församlingen svara för. I allmänhet började barnen skolan vid 8 års ålder men kunde också få börja tidigare. Vid vite ålades föräldrar att låta barnen komma till skolan. Eftersom de flesta varken önskade eller kunde tillgodogöra sig högre kunskaper än innanläsning, skrivning och räkning i allmänna tal, ansåg sockenstämman att man kunde vara belåten om man som lärare fick antingen klockaren i församlingen eller examinerade ynglingen Johannes Svensson från Gränö. Om någon för sina barn önskade högre undervisning borde komministern mot särskild betalning kunna meddela sådan. Den 30 juni samma år valde sockenstämman skolmästare. Valet stod mellan klockaren Nils Jonsson och examinerade drängen Johannes Svensson. Valet utföll så, att klockaren erhöll 5 1/8 röst och drängen 13 1/2, varför den senare förklarades vald till församlingens skolmästare. Fyra år därefter omtalas hur sockenstämman beslöt att till skollärare Wirs'dn i Älghult betala 30 riksdaler om året för att han skulle ha överinseende över Hälleberga skolväsen med sin ende lärare. Men drängen och skolläraren Johannes Svensson tycks inte i längden ha varit till belåtenhet. Ingen upplysning ger vid handen, vad det blev av honom, när man år 1855 valde ny skollärare

Första gången skolstyrelsen omtalas är år 1861. De första ledmöterna var: Arrendator Carl Jonsson, Hälleberga Alderman Nils Jonsson, Norrbäck Hemmmansägare Carl Johans Petterson, Applaryd Kyrkvärden Jonas Jonsson, Riveberg Bruksförvaltaren R U Queckfeldt, Orrefors Fanjunkare Sabelström Sergeant Lindahl Hemmansägare Johannes Gustav Pettersson, Stibbetorp Rättare Nils Nikolaisson, Kollinge Hemmansägare Johan Pettersson, Hetalåga Undantagsman Abraham Pettersson, Yttratorp Den duktige skolmannen lektor Abraham Rundbäck i Växjö var folkskoleinspektör inom Växjö stift. Efter ett inspektionsförhör i Hälleberga beslutade församlingen bl a följande: Arbetet mellan småskola och folkskola fördelades så, att i folkskolan fick inga andra barn intagas än sådana, som börjat läsa innantill. I småskolan skulle de undervisas som inte kommit ifrån innantillstavningen. Undervisningen i folkskolan skulle pågå 5 dagar i veckan. Lördag skulle användas till repetitionsförhör som skulle hållas i varje rote, där skola inte pågick. Om något barn utan giltigt förfall och anmäld orsak uteblev från skolan, inkallades det skolkande barnet från predikstolen. Den dagliga undervisningen kortades av till 7 timmar om sommaren och 6 om vintern, och likaså blev terminerna något avkortade för att överansträngning inte skulle behöva riskeras. Inspektören fordrade att inte barn fick avgå från folkskolan utan avgångsexamen i närvaro av ledamoten i skolstyrelsen. Om barnet icke var mer än 10 eller 11 år gammalt, kunde det få examen, bara det inhämtat det kunskapsmått, som folkskolestadgan föreskrev som minimum. Efter examen måste barnet besöka repetitionsförhör och där visa, "att det sig förkovrat, icke förglömmer det lilla det lärt"

för lång väg till skolan, antingen den hölls i Orrefors eller Aplaryd. Men beslutet höll sig inte längre än till året därpå, då Applaryd och Orrefors på inspektörens förslag åter sammanslogs. 1864 fick skolläraren Andersson 7,50 rdr som bidrag till vedbrand. Vid kyrkostämman samma år uttalades den innerliga önskan, att skolhus i varje rote snarast måtte uppföras. 1865 På cirkulär från konsortium 1865 att tillfälle till undervisning komme att under sommaren beredas småskollärare beslöts att - Småskollärarinnan Anna Jonsson skulle sändas till Växjö för att där undervisas under tiden 26 juni - 15 juli För sin vistelse där erhöll hon 8 riksdaler riksmynt. 1866 antogs på försök inhyses Sven Johannesson i Marieberg till lärare i småskolan nu till ordinarie lärare och beviljades honom ett anslag till hjälp till hans utbildning i Växjö. 1867 hade Hälleberga blivit ett eget skoldistrikt. Folkskoleinspektor var nu rektorn Dahlstedt i Växjö. Vid en inspektion härstädes hade han begärt att sedan nu Hälleberga blivit eget skoldistrikt, måste församlingen tillsätta examinerad lärare. Stämman framhöll - Att man allra helst önskade bibehålla sin nuvarande extra lärare Jakob Andersson som i 12 års tid förestått skolan både till skolrådets och församlingens tillfredsställelse och nöje. Men stämman ansåg sig inte kunna gå emot folkskolestadgan och beslöt att förklara platsen ledig. Inspektorn hade också påfordrat byggande av skolhus i rotarna. Stämma beslöt att 3 skolhus skulle uppföras, ett på Gullaskruv, Aplaryd och Orrefors rotar, ett för Holma rote och ett för Fröneskruv.

1879 Skolhuset i Hälleberga plus sockenstugan avsynas.

**************

Här slutar J W Johnsson sin genomgång. Kanske att det följande protokollen saknades. Ur andra källor kan man få en hyfsad bild av hur skolväsendet i Hälleberga utvecklades vidare. Materialet till följande kapitel är resultatet av en studiecirkel i Hälleberga. **************

Ar 1842 kom Sveriges första folkskolestadga. Tidigare hade föräldrarna ansvaret för sina barns läskunnighet och det var väl inte alltid de kunde ta detta ansvar. Annars var tanken att föräldrarna själva skulle undervisa sina barn eller överlåta läsningen till klockaren eller någon annan bokligt bevandrad. Nu skulle undervisningen bli obligatorisk för alla. Det var främst prästerskapet som drev på, eftersom en allmän läskunnighet var en förutsättning för att alla skulle kunna lära sig katekesen. Prästen blev den självskrivne ordföranden i skolrådet. Bönderna var inte så glada åt nymodigheten. Barnen var ju en bra arbetkraft, som var svår att undvara, och dessutom tvingades man betala extra skatt till lärarlöner. Detta var dock knappast allt för betungande, då man som exempel kunde nöja sig med tre lärare på 400 elever. Snart kom en förordning, som sade att varje socken måste ha minst en fast skola. Kyrkskolan i Hälleberga var nog ett exempel på en sådan. För att komplettera denna fick ett fåtal lärare ambulera i de olika skolrotarna, som socknen var indelad i. Varje rote hade en vald förtroendeman, som satt med i skolrådet. Denne var också inspektör när en skola var avslutad. Vid tvistigheter mellan bönderna eller om det var bråk i skolan, kunde läraren behöva stöd. i någon inhyst i ett rum Skolan blev alltså mangårdsbyggnad eller i ett uthus i sämsta fall. Det

Skollärare Hultgren fick flytta in i det nya skolhuset i Långaskruv, för att där glädja eleverna med fyra månaders sammanhängande undervisning. Han fick även betjäna Fröneskruvs skola. En av länstyrelsen fastställd skolorganisation för Hälleberga såg ut så här år 1900. A) En på två stationer flyttande småskola med en lärare (lärarinna). Första stationen i Borstetorp skolhus vartill höra a) Holma rote: Borstetorp, Gränö, Kärraboda, Stengårdsholma och Aslahult med underlydande torp och lägenheter. b) Sugande rote: Bocklareboda, Drottningehult, Munkamåla, Sugande och Trolleboda. c) Orrefors rote: Tikaskruv med underlydande torp och lägenheter. Andra stationen i Gullaskruv skolhus vartill höra a) Aplaryd rote: Aplaryd Storegård och Lillegård, samt Bredaryd, jämte de till dessa hemman hörande torp och lägenheter b) Gullaskruv rote: Gullaskruv Frälsegård, Säteri och Östergård med tillhörande torp och lägenheter. c) Av Orrefors rote: Orranäs säteri, Orrefors bruk, Kvarntorp med hithörande lägenheter. d) Av Kyrkroten: Torpen Hägerås, Alestoön och Ekmålen, alla under Villköl Östergård B) En på två stationer flyttande småskola med en lärare (lärarinna). Första stationen: skolhuset vid kyrkan vartill höra: a) Av Kyrkoroten: Högelycke, Norrbäck, Tokebo Mellangård, Västergård och Östergård,

inte att läskunnigheten var så angelägen, medan andra tyckte att prästen hade för starkt inflytande. Det kunde väl finnas annat än katekesen att spilla energi på. Barnen lärde sig rabbla både katekes och historia som ett rinnande vatten utan att förstå ett dugg av innehållet. - Den enda metod som hjälper är att säga samma sak hundra tusen gånger tills det går in i trindskallarna, menade en skolfilosof. Ett av lärarnas stora mål var att kunna visa upp katekeskunniga elever inför prästen, som samtidigt var lärarens närmaste arbetsgivare. Aren 1898 och 1900 byggdes glashyttorna i Orrefors. Befolkningen ökade från ett knappt hundratal till nära trehundra. Arbetarkasernerna växte upp som svampar ur jorden, fulla av vetgiriga barn. Mönstret var det samma i alla brukssamhällena i trakten. Det var upplagt för bråk om var skolhusen borde ligga. I "Några minnen från Hälleberga" nedtecknade av Maria Rosengren låter det så här om sekelskiftets skolor: - Och en stötesten blev naturligtvis skolan. Nyligen voro tre för den tiden synnerligen präktiga skolhus uppförda. Men de hade förlagts enligt principen: mitt i skolroten, och därigenom kommit att ligga ett par eller tre kilometer vid sidan av bruken. Det blev en förargelseklippa. Arbetarna tyckte: Skola våra barn, som är så många, behöva ha så långt till skolan, för att några spridda bondbarn skola få närmare? Och bönderna framhöllo, att medan bruksbarnen hade två eller tre kilometer präktig landsväg att gå, så hade bondbarnen ofta en lång, dålig och stenig skogsväg, ibland knappast någon väg alls, och "vi äro väl folk, vi med, skulle va". Viljorna bröto sig, och det fordrades av ordföranden mycken takt, insikt och hänsynsfullhet åt båda sidor, för att stämmorna skulle få ett fredligt förlopp och skolfrågorna lösas utan ömsesidig bitterhet. Men det gick.

Gertrud

Petersson

kunde man få stå en hel timme. Rydstedt satt bra till för att höra minsta viskning. Men visst hade vi ibland lyckats smussla in någon fusklapp med de besvärligaste årtalen, utan att han märkte något. När vi skulle ha gymnastik fick vi stå bredvid bänkarna och göra "armar uppåt sträck". Sedan var det till att vrida vänster och höger osv. Dagen slutade som den började med psalmsång - Så går en dag än från vår tid... Hade man tur kunde man få smygåka med Flygsforsarna, som varit i Älghults Långaskruv och hämtat ved. Hemma väntade katekesläxan. Det gällde att kunna rabbla den ordagrant så att man slapp sitta kvar nästa dag. Klockan åtta var det läggdags. -Jag var en av orreforsarna, som gick för Rydstedt i Säteriet, berättar Filip Gustavsson. - Det var mest psalmer, bibel och katekes. Men jag klarade mig bra. Jag tror inte att jag fick någon fråga på hela terminen. Att det var solförmörkelse 1914 det minns jag. Vi skulle ha sotat glas för att kunna studera förloppet. Något annat jag minns är, att vi badade i bäcken, som rann strax intill.Där fanns en bra djuphåla. Så minns jag smörgåsarna förstås! Vi brukade sno in dem i vanligt tidningspapper i brist på annat. Problemet var att det gärna blev mönster efter trycksvärtan. En gång hade jag en dödsannons på en av mina smörgåsar. 1915 byggdes äntligen skolan i Orrefors. Den reste sig mäktig och gul på en kulle i utkanten av samhället. Filip och de andra orreforsbarnen fick nära till skolan. Lärarna i Säteriet och Borstetorp fick arbetsro. - Efter att ha arbetat i den vandrande skolan i Lyckeby och i Koppekull, sökte jag mig litet lugnare arbetsförhållanden. Småskolan i Målerås blev min nya arbetsplats. Vi höll till i ordenshuset, minns Gertrud Petersson. - Målerås var väl bra, men jag tyckte att det var litet avsides. Det blev ett år i ordenshuset i Orrefors i stället. Under tiden bodde jag i Kantahuset tillsammans med Perssons nere och Rosendahls där uppe. 1915 var det även dags för mig att flytta in i den nya skolan. Där var två stora klassrum och min lärarbostad på nedre

gå hem. Elin i Björnamålen var mörkrädd, men jag var inte sämre än att jag följde henne nästan ända hem. Hon hade alltid med sig en extra smörgås, som jag fick för besväret. - Det där men smörgåsar var viktigt. Man kunde nästan prata om smörgåsrang. Barnen som kom från gårdarna hade mörkt bröd medan bruksbarnen hade vitt, berättar Erik Johansson. Redan på skolgården började den nästa militära disciplinen. Vid ringningen kom barnen rusande för att ställa upp utanför den höga trappan. Flickorna stod till vänster och pojkarna till höger. På kommandot "Rättning" sträcktes armarna framåt så att behörigt avstånd bildades. Någon hade varit nere i mossen och plurrat. För en annan hade en knapp lossnat i livstycket, så att långstrumpan hasade ner. Någon var blek och rödögd efter att förgäves försökt plugga in någon obegriplig psalmvers. Kvarsittning eller "lugg" hotade. Rystedt i Säteriet fick lungsot och drog sig tillbaka. Franzén i Orrefors fick rycka in i stället. På förmiddagarna hade han undervisning i Orrefors och eftermiddagarna i Säteriet. - Jag minns det så väl, för han cyklade förbi Frälsegården där jag bodde. Det var vid ett-tiden. Ibland fick jag åka med honom på ramen, berättar Gustav Karlsson. - 1919 kom Per Lindgren från Näshult till Orrefors. Han kom som en frisk fläkt med konserveringsapprat i famnen, berättar Gertrud Petersson. Han hade en hel del intressen, som var ovanliga för en karl på den tiden. Han plockade t ex svamp, konserverade och stickade. Lindgrens mäktiga psalmsång och uppfordrande visselsignaler genljöd runt Orrefors skolad ända fram till 1956 - Om mig brukar det sägas, att jag undervisat alla orreforsare utom möjligen möllare Fredriksson och Hugo Karlsson, för han gick i Borstetorp, säger Gertrud,

historieläxan dög det inte med egna Nej, bokstavstroget skulle det vara.

ord och uttryck.

Vi hade ganska gott om tid att repetera läxan för varandra längs skolvägen. Jag och min bror Stig gav oss iväg tjugo i åtta. Vid Mörteberg fick vi sällskap med 3-4 till. Vid Klingsborg fick vi åter igen repetera läxan för där tillstötte ytterligare två oroliga själar. När vi passerat Kollinge gård, Ängaholm och Sternslycke och var framme vid Krummamålen kunde vi vara 10-15 stycken. Där anslöt vägen från Stibbetorp. Om det parerade kunde skaran utökas med några till. På hemvägen var vi inte lika allvarstyngda. Då kunde vi hitta på en del hyss längs vägen. Vi hade ett byggnadsprojekt i en mosse. På små öar byggde vi modellhus. Till och med skogvaktarn tyckte vi var konstnärliga. Fisken längs flottrännan lockade också förstås. Fröken Fränkel var mycket intresserad av naturen. Vi gick t ex på utflykt till Barkestöm. Där tittade vi på rullstensåsarna och på det lilla kraftverket. När liljekonvaljerna blommade gick vi till Sibbetorp. Litet längre resor blev det också. Vi lade 5 öre i veckan till en skolresa. Det var till Nybro det skulle bära iväg. Georg Eriksson plockade ut inredningen i sin stora Dodge. För att alla skulle få plats gjorde han plank. Vi fick rum allihop. Vi åt på säten av Brunnshotellet och tittade i affärer. En senare resa bar det iväg till Karlskrona. Karl Pettersson hade en enaxlad liten lastbil. På flaket spikade han upp lämmar, så att vi inte skulle ramla av. Några plankor behövdes till att sitta på. Med bilen dekorerad med lövruskor skumpade vi iväg. Gubben Rosenbom gjorde starkast intryck på mig, minns Kjell. Fröken var sträng, men mycket mån om oss, framhåller han vidare. Hon insåg att vi behövde ut och se litet andra vyer. Vi var också i Jönköping på skolresa. Men då tog vi tåget. Det hela var välorganiserat med massor av korv och smörgåsar. Det jag särskilt kommer ihåg, var ett besök på ett konditori. Därinne var väggarna täckta med speglar. Vi stod och förundrade oss över hur det kunde fungera.

101

Floran

Hälleberga

socken

Vår kunskap om floran i Hälleberga har hittills varit obetydlig, men växtintresserade sockenbor har säkert haft ett relativt gott grepp om vad som finns hemomkring. Ingen har dock, såvitt jag vet, företagit någon mera omfattande undersökning, men kanske en och annan har intressanta anteckningar i sina gömmor, som det vore värdefullt att få ta del av. Smålands flora Sedan 1979 pågår en inventering av hela Smålands kärlväxtflora (lummer, fräken, ormbunkar och blomväxter). Bakgrunden till projektet är i korthet följande: Vi har aldrig haft någon heltäckande bild av Smålands växtvärld, vilket i många sammanhang upplevts som en brist. Markanvändningen har på många håll ändrats ganska radikalt (jordbruket har avtagit med påföljd att åker, betesmark och äng i stor utsträckning beskogats). Skogar och en del våtmarker har dikats och landskapet trasats sönder av skogsbilvägar. Spridning av handelsgödsel och gifter (försurande svavel- och kväveoxider samt bekämpningsmedel) har varit och är betydande. Vad kan allt detta innebära för växtvärlden, i andra hand för djurvärlden (från mikroorganismer till bl a insekter, fåglar och däggdjur) i sista hand för oss själva? Mot bakgrund av ett traktvis gott äldre vetande kan en inventering avslöja en del följder, och den kunskap vi nu skaffar oss kommer att utgöra en god faktabas, med vars hjälp man förhoppningsvis i en framtid säkrare kan bedöma den levande naturens förändringar, orsaker och verkningar. Kunskaperna bör också utnyttjas i kommunala planeringar. Projektet "Smålands flora" initierades 1978 av bröderna Ingvar och Johan Christoffersson. Som inventeringsenheter använder vi oss av kvadratiska rutor om 25 kvadratkilometer. Det finns 25 sådana på varje topografiskt kartblad i skalan 1:50 000. Varje ruta

103

avvattnas via Vapenbäcksån med biflödena norra och södra Flottbäcken, samt Lindåsbäcken till Ljungbyån. För att kunna lämna en i görligaste mån fullständig artförteckning, är det nödvändigt att syna inventeringsresultaten från sammanlagt 12 rutor. På flera av dessa finns dock bara en liten del av just Hälleberga. Dessa är nedan satta inom parentes. Rutorna anges här med det namn som motsvarande ekonomiska kartblad har, följt av namnet på ansvarig inventerare jämte förkortning av namnet. Samtliga tackas för att de välvilligt ställt sitt material till förfogande. Hälleberga finns till största delen på kartbladet Aseda SO (Silvereke och Alsterfors - Lennart Stenberg), Gilleskruv - Bengt-Erik Eriksson, Målerås - Göran Wendt m fl, GW Gullaskruv - Lennart Persson, LP Applaryd - Tomas Karlsson, TK Muggehult - Nils Norrby, NN Kollinge Curt Mossberg, CM Hälleberga - -Fridolf Jönsson och Curt Mossberg Orrefors - Curt Mossberg på kartbladet Lessebo NO Stengårdsholma och Kolsbygd - Tomas Karlsson, TK FLORAN En blott och bar uppräkning av inom Hälleberga funna växter blir ganska torftig. Därför har vissa arter försetts med en eller flera korta noteringar. Arten kan vara förvildad eller insådd på t ex vägkanter, eller den kan ha införts i landet sent. Den kan också ha införts för länge sedan, eller varit odlad och blivit förvildad. Ett årtal efter en växtart upplyser om när den första gången antecknats i den botaniska litteraturen som vildväxande. Man kan nog med ganska stor säkerhet antaga, att den redan tidigare funnits som förvildad, dock utan att ha iakttagits som sådan, och åtminstone inte förts in i någon tryckt skrift. Årtalsuppgifterna ha hämtats ur Hylander 1970. Framför allt egna erfarenheter men också anteckningar hos medinventerare ligger till grund för de bedömningar jag vågat mig på genom att påstå att en växt är sällsynt eller relativt sällsynt i socknen. Flera nu ovanliga växter har med säkerhet varit vanligare förr. Skulle en

105

Lummer fräken och ormbunkar Lopplummer, relativt sällsynt Mattlummer Revlummer Plattlummer, sällsynt Vårtsporigt braxengräs Åkerfräken Ängsfräken, sällsynt, VNV Säteriet CM Skogsfräken Sjöfräken örnbräken Majbräken Stenbräken Hultbräken Ekbräken Träjon Sydligt lundbräken, relativt sällsynt Nordligt lundbräken, sällsynt Applaryd TK Skogsbräken Stensöta

Barrträd, igelknoppar m fl Tall Gran En Bredkaveldun Dvärgigelknopp Vanlig igelknopp Stor igelknopp, relativt sällsynt Vild kalla, relativt sällsynt, dammen Orrefors CM Andmat Gäddnate Bäcknate Kärrsälting, sällsynt Kallgräs, sällsynt, Höljafly NN Kranssvalting Gräs Bladvass Rörflen, relativt sällsynt Vårbrodd Timotej, förvildad Vildtimotej, sällsynt, Målerås GW, Orrefors CM

107

Ängsull Dysäv, sällsynt, Gullaskruvssjön TK, Derasjön CM Knappsäv Tuvsäv Vitag Brunag, sällsynt, vid Fjorden CM och TK Nålstarr Loppstarr, sällsynt, Österslätt LP Taggstarr Strängstarr, sällsynt, Gullaskruvssjön TK Rävstarr, sällsynt, norra Applaryd TK Piggstarr, relativt sällsynt Snårstarr Harstarr Gråstarr Stjärnstarr Rankstarr, sällsynt, V om Säteriet CM Hundstarr Bunkestarr Pillerstarr Lundstarr, sällsynt Vispstarr, sällsynt, N om Tokebo LP Ärtstarr Grönstarr Slidstarr, sällsynt, Ö Österslätt LP Blekstarr Sumpstarr Dystarr Trådstarr Flaskstarr Blåsstarr, relativt sällsynt

Tågväxter Knapptåg Veketåg Trådtåg Borsttåg, relativt sällsynt Vägtåg Löktåg Pysslingtåg, troligen sällsynt, N Nyadal TK Ryltåg Vårfryle Knippfryle Ängs£ryle

109

Alm, nässlor, skräppor, mållor Skogsalm, relativt sällsynt, Säteriet, Östregården CM Humle, förvildad Spindelört, sällsynt, NV Gullaskruv LP Gårdskräppa Krusskräppa Tomtskräppa Ängssyra Bergsyra Trampört Bitterpilört Åkerpilört, relativt sällsynt Vanlig pilört Vattenpilört Åkerbinda Svinmålla Lungrot, sällsynt Vägmålla Nejlikeväxter Grönknavel Tuvknavel Åkerspärgel Vårspärgel, sällsynt Rödnarv Krypnarv Skogsnarv Sandnarv Våtarv Kärrstjärnblomma, sällsynt? Grässtjärnblomma Skogsstjärnblomma, relativt sällsynt? Källarv, relativt sällsynt Fältarv, 1744 Hönsarv Knipparv, relativt sällsynt, grusplaner Vårarv, relativt sällsynt Tjärblomster Gökblomster, sällsynt Vitblära, sällsynt, Stenstorp LP Smällglim Backnejlika Såpnejlika, förvildad 1749

111

Fetbladväxter m fl Kärleksört Kaukasiskt fetblad, förvildad, 1870 Vit fetknopp Gul fetknopp Taklök, förvildad, 1890 Knölbräcka; Mandelblom Krusbär, förvildad, 1875 Svarta vinbär Röda vinbär Måbär, sällsynt Rosväxter Hägg Sötkörsbär, förvildad, 1600-talet Slån Plommon, förvildad Häckspirea, förvildad Klasespirea, förvildad Storspirea, förvildad Spetshagtorn Korallhagtorn, sällsynt ?, sydöstra Applaryd TK Vildapel Rönn Oxel Häggmispel, förvildad, 1910 Svensk häggmispel, förvildad, 1875 Hjortron Stenbär Hallon Skogsbjörnbär Sötbjörnbär, sällsynt LP Smultron Kråkklöver Gåsört Norsk fingerört, relativt sällsynt, 1917 Femfingerört Gråfingerört, relativt sällsynt; SSV Säteriet CM, Villköl CM Blodrot Revfingerört, sällsynt Humleblomster Nejlikrot Älgört Brudbröd

113

Skogsnäva; Midsommarblom Stinknäva Mjuknäva Sparvnäva Skatnäva Dvärglin, sällsynt, Nyadal TK Jungfrulin Vårtörel, förvildad, 1805 Revormstörel Rävtörel, sällsynt, Stenstorp LP Dikeslånke Lönn Brakved Lind Myskmalva, förvildad

Sileshår, violer, m fl Fyrkantig johannesört Äkta johannesört Vanlig solvända Rundsileshår Storsileshår, relativt sällsynt Småsileshår Styvmorsviol Åkerviol Luktviol, sällsynt, förvildad Underviol, relativt sällsynt Kärrviol Skogsviol Ängsviol Fackelblomster Mjölkört; Rallarros Bergdunört Amerikansk dunört, invandrad, 1894 Mörk dunört, sällsynt, Tokebo LP Kärrdunört Hårslinga Murgröna, förvildad, sällsynt

Flockblommiga växter Hundloka Körvel, förvildad, 1792

115

Amerikansk snårvinda, förvildad Nässelsnärja, nordvästra Applaryd TK Uppländsk vallört, förvildad Fårtunga Äkta förgätmigej, sällsynt Skogsförgätmigej, förvildad? Akerförgätmigej Backförgätmigej Vårförgätmigej Brokförgätmigej

Kransblommiga och potatisväxt Blåsuga Frossört Jordreva Brunört Hampdån Pipdån Toppdån Vitplister Rödplister Flikplister, sällsynt, Hetalåga LP Mjukplister Stinksyska, sällsynt Bergmynta, sällsynt Backtimjan, sällsynt Strandklo Akermynta Besksöta,sällsynt Lejongapsväxter Vanligt kungsljus, relativt sällsynt Mörkt kungsljus Gulsporre Strimsporre Småsporre, sällsynt, Gullaskruv LP Flenört Majveronika Vårveronika Fältveronika Dyveronika Teveronika Ärenpris

117

Knölklocka, förvildad, 1761 Nässelklocka Stor blåklocka Blåklocka Korgblommiga Gullris Kanadensiskt gullris, förvildad, 1870 Tusensköna, förvildad Gråbinka, sällsynt Ullört, relativt sällsynt Kattfot, relativt sällsynt Skogsnoppa Sumpnoppa Brunskära, sällsynt, Tokebo LP Åkerkulla Färgkulla, sällsynt, Rosenborg GW, 1865 Rölleka Nysört Baldersbrå Gatkamomill Renfana Prästkrage Malört, sällsynt Gråbo Hästhov Slåttergubbe Korsört Bergkorsört Klibbkorsört Stånds, sällsynt, Tokebo LP Ullig kardborre Liten kardborre Krustistel, relativt sällsynt Vägtistel Kärrtistel Borsttistel Åkertistel Ängsskära, sällsynt, södra Applaryd TK Rödklint Väddklint Blåklint, sällsynt Harkål Bergklint, förvildad, 1883

119

Hälleberga postala historia INLEDNING De vanligaste sätten att behandla ett historiskt ämne är, antingen att utgå ifrån hur något en gång började långt tillbaka i historien och sedan beskriva utvecklingen fram till våra dagar, eller att utgå ifrån dagens situation och därifrån söka sig allt längre bakåt i tiden. Jag tänker dock börja på ett tredje sätt, nämligen att raskt gå 116 år tillbaka i tiden från i år, 1990, till år 1874, eftersom det året, såväl i Hälleberga som i den postala utvecklingen i Sverige, är en så påtaglig och viktig milstolpe. KRONOBREVBÄRINGEN År 1874 avskaffades nämligen den sk kronobrevbäringen. Den ersattes då med en skyldighet för Postverket (idag Posten) att även transportera och distribuera posten. Vad innebar och hur fungerade då den sk kronobrevbäringen? Postföringen på den svenska landsbygden vilade ännu vid 1800-talets mitt på jordbruksnäringen. Systemet byggde på för ändamålet speciellt avsatta hemman, som mot lättnader i skatter och andra pålagor ombesörjde postföringen. För fortskaffande av den allmänna posten fanns de redan 1636 inrättade posthemmanen, som låg på 2 - 3 mils avstånd från varandra utefter postvägarna och vars innehavare, postbönderna, var skyldiga att föra posten till nästa hemman. Bondeståndet hade sedan länge försökt att lätta denna börda på jordbruksnäringen och då tiden ställde allt större krav på effektiv postföring ersattes posthemmansinstutionen under 1860-talet alltmer av postföring på entreprenad. Denna omläggning hade slutförts 1870 då posthemmansväsendet helt avskaffades. Kungörelser och brev i tjänsten mellan olika myndigheter , befordrades genom den så kallade kronobrev-

121

De första lantbrevbäringslinjerna inrättades redan i januari 1878 inom Kalmar, Gotlands och Blekinge län. Sammanlagt tillkom under det första året 43 linjer, alla i landets södra län. POSTEN I HÄLLEBERGA UNDER KRONOBREVBÄRINGENS TID Genom Hälleberga socken gick postlinjen Växjö-Kalmar via Lenhovda på kronobrevbäringens tid före 1874. Posthemman eller postgårdar fanns i Långaskruv och Drottningehult. Postgården i Drottningehult ersattes dock av Sugande år 1748 enligt en notering på den tidens karta med postlinjer, postkontor och postgårdar. (En färgkopia av denna finns för övrigt i Hälleberga Hembygdsförenings ägo). Postbonden i Långaskruv fick befordra posten en gång i veckan, dels till Merhult och senare Renshult, dels till Drottningehult/Sugande. Avståndet / 2 mil Långaskruv till Merhult och Renshult anges till 11 (en gammal svensk mil = 10.688,4 m). Däremot förekommer det två olika uppgifter när det gäller avståndet Långaskruv-Sugande. Enligt Jordeboken är avståndet 1 3/8 mil resp enligt Generalpostkammarkontorets uträkning 11 / 2 mil. Postbonden eller postdrängen i Drottningehult/Sugande hade å sin sida, dels att forsla posten till Långaskruv, dels till Rismåla (på denna sidan Nybro). Här förelåg också olika uppgifter om alståndet. Enl Generalpostkammarkontorets mätning 1 1/4 mil men enligt Jordeboken endast 1 mil. En viss uppfattning om postbönders och postdrängars villkor får man i Erik Lindgrens bok "Berättelser från glesbygd", där han berättar om en inspektionsresa år 1720 till bl a postgårdarna i Långaskruv och Drottningehult. Som kompensation för postbönders skyldighet och besvär att transportera posten befriades de från vissa pålagor, som t ex skyldighet att delta i skallgång resp att bli utskrivna till krigstjänst. I kapitlet "Besvär mot skallgång" berättar Erik Lindgren i samma bok om klagomål från postförarna i Långaskruv och Sugande till landshövdingen i Växjö över att de blivit ålagda att delta i skallgång enligt ett beslut av sockenstämman i Hälleberga den 27 maj 1850. Jag rekommenderar intresserade att läsa denna bok.

123

turer i veckan från Nybrohållet på måndagar, onsdagar och lördagar. Då ankom posten kl 2345 och avgick 2400. Innehavare av postföringskontraktet för kärrposten mellan Växjö och Nybro, under poststationens i Hälleberga verksamhet, var kyrkovärden Gustav Magnusson i Norra Areda, men det var med all sannolikhet någon av honom anställd dräng, som utförde posttransporterna genom natt och dag.

JÄRNVÄGENS TILLKOMST, NYBRO-SÄVSJÖSTRÖM Efter högtidlig invigning den 20 oktober öppnades den 21 oktober 1876 sträckan Nybro-Sävsjöström för allmän trafik. Redan från början fanns det stationer i Orrefors och Målerås, men inte i Gullaskruv. Från starten fanns endast en tur per dag i vardera riktningen 5.40 fm Sävsjöström 3.25 em 6.13 Målerås 2.55 6.46 Orrefors 2.20 7.16 Nybro 1.45 Sedan järnvägstrafiken startades övergick man den 1 januari 1877 till att befordra posten med tåget sträckan Nybro-Sävsjöström och omvänt. Den tidigare kärrpostföringen avkortades därvid till att endast omfatta sträckan Växjö-Sävsjöström. Initiativtagare till indragningen av poststationen i Helleberga och inrättandet av poststationer i Målerås och Orrefors var Kungl Generalpost-styrelsen och dess dynamiske nydanare, generaldirektören A W Roos (Han var f ö far till Anna Maria Roos, som bl a skrev de av många barn förr i tiden lästa böckerna "Sörgården" och "I Önnemo", vilka utkom år 1913.) Sedan landshövdingeämbetet i Växjö tillstyrkt såväl, att postföringen skulle ske per järnväg och poststationer öppnas i Orrefors och Målerås, som att kärrpostföringen Sävsjöström-Nybro och poststationen i Hälleberga skulle dras in kunde förändringen genomföras. POSTEN I MALERAS Den 1 januari 1877 inrättades en förenad järnvägsstation i stationshuset i Målerås.

postoch

125

Denna postutdelning fullgjordes varje vardag och ersättning utgick första året med 2 kr per tur. Den första löspostutdelaren blev fröken Ruth Jonasson, Berghem, Målerås. Den siste var John Malm innan även detta område fick lantbrevbäring. Under många år tangerade omnibusslinjen RydeforsMålerås-Lenhovda samhällets station, varvid såväl post som järnvägsgods och passagerare utväxlades.Av en tidtabell från 1934 framgår, att det på vardagar var två turer per dag mellan Rydefors/Hohultsslätt och Målerås men enbart en daglig tur mellan Målerås och Lenhovda. Några statistikuppgifter av intresse kan vara: Frimärksförsäljning år 1877: 482,79 kr Frimärksförsäljning år 1898: 3.073,46 kr Frimärksförsäljning år 1918: 6,392:- kr Frimärksförsäljning år 1938: 6,669:- kr Poststationsföreståndarens årsarvode från starten år 1877 uppgick till 240 kr. Ar 1899 var beloppet 420 kr men höjdes 1 januari 1900 till 480 kr m a o KostaLessebo järnvägs och postens därifrån tillkomst. År 1879 inlämnades 65 assurerade försändelser, 449 rekommenderade brev, 21 paket samt 4.758 vanliga brev till inrikes orter. Till utrikes orter inlämnades 1 assurerat brev, 19 rekommenderade och 312 vanliga brev Föreståndare har varit Carl Erik Broberghs Åren 1877-1903 John Edvard Elfving Aren 1903-1913 Holger Svensson Åren 1913-1928 A Conrad Löfgren Åren 1928-1938 E Hjalmar Håkansson Åren 1938-1949 Gustav A E Forsberg Åren 1949-1951 Gustaf A H Nyström Åren 1951-1956 K Bertil A Scholander Åren 1956-1962 N G Erik Fransson Åren 1962-1971 Postombud har varit Ingrid Fransson

Åren 1972-1976

127

Några statistikuppgifter Frimärksförsäljning år Frimärksförsäljning år Frimärksförsäljning år

1877 1897 1927

680,14 2,160,64 10,530,00

Poststationsföreståndarens årsarvode 1877 utgjorde 240:- kr. För åren 1877-1878 saknas försändelsestatistik men år 1879 inlämnades 70 assurerade försändelser, 401 rekommenderade brev, 12 paket samt 2.744 vanliga brev till inrikes orter. Föreståndare har varit: 0 Victor Liljegren Ernst Leth *) Olga A M Johansson Ebba E Boström Laura E V Karlsson Gustav E N Frithiof Alin G M Börjesson Gerd Fredriksson tf Karin Felle Mona Karlsson

åren 1877-1918 åren 1918-1938 åren 1938-1942 åren 1942-1948 åren 1948-1949 åren 1950-1971 åren 1971-1976 åren 1976-1977 åren 1977-1987 åren 1987-

*) Vägen från Kantavägen ned mot f d stationshuset i Orrefors är uppkallad efter honom POSTEN I GULLASKRUV Invånarna i Villköl, sedermera Gullaskruv var länge styvmoderligt behandlade när det gällde postservice. Fr o m 1 januari 1877, när posten i Anderssons lanthandel i Hälleberga drogs in, var man hänvisad till Orrefors för sina postärenden. Denna del av socknen var tidigare en glesbygd med gårdar, torp och någon backstuga. Men 1893 lät greve A E Lewenhaupt i Orrefors bygga den första glashyttan för buteljglastillverkning där. Ett ytterligare uppsving fick trakten när man började tillverka fönsterglas i oktober 1895. Därmed fanns det en tätort Villköl/Gullaskruv. I juli 1897 utformades en petition ställd till Kongl

129

framställningen till postmästaren i Sävsjöström. Han i sin tur begärde in yttrande från poststationsföreståndare Victor Liljegren i Orrefors. Denne var synbarligen negativt inställd till begäran om en poststation i Villköl eftersom han bl a skrev "Af frimärksåtgången i Orrefors kommer omkring 1/2O-del på villkölsområdet äfwensom ett fyratiotal af här reqvirerade tidningar och tidskrifter." Med detta yttrande i ryggen avstyrkte därefter postmästaren i Sävsjöström begäran med följande yttrande "Hänvisande till poststationföreståndarens i Orrefors avgifna yttrande i ärendet,vågar jag fästa uppmärksamheten derå, att hvad särskildt vidkommer det i petitionen omnämnda glasbruket,synes dess postala behof blifvit tillgodosedda genom den lösväska, som egaren, grefve A E Lewenhaupt, af Kongl Generalpoststyrelsen under augusti månad detta år erhållit tillstånd att afgiftsfritt få använda mellan Orrefors poststation och Villköl och då derförutom endast Komministern i Helleberga och åbor från blott ett hemman inom nämnda församling undertecknat petitionen, anser jag för min del, att så länge förut omnämnda väska bibehålles, något afseende ej bör fästas vid den gjorda framställningen." På förfrågan från postinspektionen i Södra distriktet yttrade trafikchefen vid Nybro-Sävsjöströms järnväg, att det inte finns någon stationsbyggnad vid Villköls hållplats, att banvakten,som bor ett stycke därifrån är ordentlig, men oprövad i skrivgöromål varför det är ovisst om han kan sköta poststationen. Förslag har väckts om att utvidga och bebygga hållplatsen samt att tillsätta en föreståndare men inget är ännu bestämt. Saken torde draga ut på tiden eftersom nytt jordförvärv erfordras. Det såg så här långt lite mörkt ut. Men postinspektionen framför till Kungl Generalpoststyrelsen bl a "å den ifrågaställda poststationen skulle komma att betjena ett jemförelsevis stort område, med ej få korres-

131

Efter en framställning från Hjalmar Jonsson, Stallslycke, som talesman för samtliga boende, inrättades fr o m den 1 juli 1947 en lantbrevbäringslinje, benämnd Gullaskurv-Stibbetorp. Linjelängden var 16 km och sex turer per vecka fullgjordes, från början med cykel och därefter med moped. Förste och ende lantbrevbärare blev Ingvar Jonasson i nästan 21 år fram till 12 maj 1968, då linjen drogs in och ersttes med bilåkande lantbrevbäring från Orrefors. Från denna tidpunkt och fram till sin pensionering år 1985 var sedan Ingvar Jonasson stadsbrevbärare inom Orrefors samhälle. Några statistikuppgifter av intresse kan vara Frimärksförsäljning år 1899 690 kr Frimärksförsäljning år 1908 939 kr Frimärksförsäljning år 1928 2.803 kr Frimärksförsäljning år 1948 6.976 kr Poststationsföreståndarens årsarvode var från början 1898, 125 kr. Fr o m flyttningen år 1899 till stationshuset bortföll den särskilda transportersättningen och årsavodet bestämdes då till 120:- per år. Första halvåret 1899 inlämnades 29 assurerade försändelser 208 (1 rekommenderade brev, 14 paket, 62 postanvisningar samt 3.432 vanliga brev till inrikes orter. 1) denna uppgift gäller hela året 1899 Föreståndare har varit N Emil Sterner åren 1898-1899 Gustaf Wilhelm Petersson åren 1899-1905 Nils Fredrik Carlström åren 1905-1918 Gustaf Rosenblad åren 1918-1921 A Conrad Löfgren åren 1921-1928 E Hjalmar Håkansson åren 1928-1938 Johan Olof Arner åren 1938-1944 M H E Ågren (vik) åre 1944 Johan Olov Jönsson åren 1945-1952 K Arvid Olsson åren 1952-1961 Torsten A Olsson åren 1961-1968 Postombud har varit Solveig Karlsson åren 1968-1976 Hon blev fr o m år 1981 ordinarie lantbrevbärare i Orrefors. Kurt Holmström

133

det inte var högvatten. Den här Olof Jonasson "Flott011e", hade kanske med sig en förebild för flottningen från sin hemtrakt. Han fick i uppdrag att arbeta vidare med iden. Så fick vi systemet med sjöar och dammar, och det hela mynnade i Orranässjön. Där lades läns vid utloppet i sjön. Där samlades timret upp, för att sedan med ett spel dras över sjön. Men det var förenat med kolossalt mycket arbete. Det var två sträckningar på det här vattensystemet. De kallades för den Norra flottbäcken och den Södra flottbäcken. Den norra blev helt utbyggd från Frönesjö nertill Barkeström. Sedan påbörjades den södra delen, men kom aldrig längre än till Stibbetorpasjön. Annars var det meningen att den skulle kommit fram till Derasjö. För att få en bild av flottningen, måste man betänka, att det var ingen stor tillgång på vatten. Man fick börja i överändan, och sedan byggdes det undan för undan ut dammar nerströms i flottleden, så att när man tappade timmer från Frönesjö, samlades det upp i den damm som låg närmast Frönesjö, och när den dammen var full så tappades det från den dammen till nästa damm. Från Frönesjö var det Jordanstorpsdammen, Trädammen, Fröneskruvsdammen, Södregårdsdammen och så direkt ner i Barkadammen, vid Barkeström. Den rymde kolossalt mycket timmer, för där mynnade båda flottlederna ut, fast man flottade inte på samma gång från båda flottlederna. Där var inte vattenbrist, utan man kunde släppa timmer varenda dag, och sedan flöt det ner till Orranässjön. Det är väl en sträcka på ca 1 1/2 km. Man försökte använda terrängen så, att man med minsta möjliga arbete skulle få en damm. Man fick mura upp en mur med två stäm-hål. Det ena var tapp-hål, och det andra var för att kunna släppa ut vatten om det blev för mycket,för att det inte skulle spränga dammen. Så var det ju hela vägen neråt. Man må ju förstå med den tidens teknik och med oxar som dragare och denna kolossalt grova skog som fanns, vilken lättnad och vilket förbilligande det blev, när man kunde ta det vattenvägen ner till sågen, för de hade aldrig klarat det med att köra det med oxar. Man kan förstå vad det betydde för näringslivet i hela trakten när den här frågan löstes. Att det var dåligt betalt, och att det inte gick att göra några

135

värmlänningarna upp sina basvägar på fly och mossar, som var frusna och fick på så sätt en slät och jämn basväg ända från Ekebergagränsen ner till Frönesjö. De visste hur man skulle göra, och det uträttades ett kolossalt arbete. Jag hörde far säga, att de bara kedjade av sina lass på Frönesjö, och att det sjönk undan för undan, så det var fullt med timmer från botten och upp. När vårfloden kom blev det då det här med flottningen, och då kom flottsystemet till sin rätt. Dels var det gammalt utväxt timmer, som hade god flytförmåga, dels var allt timmer helbarkat. Bönderna på arrendegårdarna lärde sig av värmlänningarna att det gick att använda häst att köra med i skogen. När arbetet var slut, sålde de av sina kälkar, men tog hästarna med sig hem. Det lär finnas kvar någon värmlandskälke än.

Under Säveåns stora avverkning var Diedriksson från Brånahult bas. Han står mitt i bilden iförd benlindor och hatt. Platsen är landmaden, där Södragårdsvägen går till Kollinge över Bykebron. Vid bron fanns en klappbrygga och en plats där man kunde vattna oxar och hästar. Forograf Löwenfeldt tog bilden 1913. På bilden finns också Edvin Borg, Karl Nord, Erik Johansson (senare Aronsson) och Karl Augustsson, som även lämnat uppgifterna om kortet.

137

timret in allt efter tumtal. På en brygga lagd över den här dammen, gick en man dagen i ända och puttade timmer i rätt fålla enligt uppgjort schema för tumtal. När de inte fick rum med mera timmer i en länsa, fick man ställa om sågramen till det tumtal som skulle sågas dagen därpå, och så lossades länsen och man tog fram det här timret till sågen. Vid två väggar av betong stod två man och "snärjde" in timret. De drog in timret i buntar som sedan snärjdes om med wire och sedan drogs det in på sågen och släpptes av vid sågen. Med den tidens mått mätt, var det en mycket elegant hantering av timret Även sedan flottningen var slut för säsongen, var det en hel del arbete. Man fick försöka fiska upp sjunken timmer "dykare" undan för undan. Bäckarna var grunda, så de fick släppa på mycket vatten. För att hålla stockarna rätt, byggdes det upp väggar på båda sidor om flottleden och dessa fick ju underhållas. När flottningen var slut på försommaren blev det avdelade några mannar som skulle se till att allt var i ordning till nästa säsong. Därför var alltid folk sysselsatta. Kjell Eriksson

139

typisk sjömalm i en husgrund, som övergivits under 400talet e Kr, är man nog på den säkra sidan, att den blivit importerad utifrån, sannolikt från Småland (Älghultskrönikan 1968). Tekniken med järnframställningsgropar verkar ju enkel. I forskningssyfte har man gjort många försök att framställa järn på gammalt vis, men misslyckats. - På en gång är det stimulerande, retfullt och respektskapande, att tvingas inse, att vi inte klarar vad som varit vardagsarbete för många under årtusenden bakåt i tiden. (Tomas Johansson, institutionen för historisk teknologi, Östersund) - Farfar var med när de hämtade malm från Sandsjön ovanför Kosta, berättar Erik Johansson i Tikaskruv. De gav sig iväg med upp till femton par oxar, småungarna fick hjälpa till att köra, för det var svårt att få ihop så många vuxna. Vid Muggehult gick det alltid att få tag på frukt, som de sedan kunde byta mot glas i Kosta. Där låg de över natten. Nästa dag gick åt att lasta och att lunka ner till Orrefors igen. Man kan tycka att det var onödigt långa malmtransporter. Hade man misstagit sig på malmtillgångarna i Orrasjön (numera Orranässjön)? Kanske hade man lokaliserat bruket med tanke på möjligheterna att dämma upp sjön och masugnsdammen. - Det bara dräller av kolbottnar häromkring. Min morfar var kolare mellan Bönerås och Kostavägen. De fick sätta upp sig en enkel koja mot en backe. En eldstad upplockad av stenskärv var nödvändig. Skorstenen låg in mot backen. Sten och grus fick täta mot tjuvdrag. Till tak rätade man upp klyvda slanor med granris på. (Kjell Eriksson) Med en grov räfsa (harkla) sorterade man fram det bästa kolet. Det finare, stybben, fick ligga kvar. Det var bra att täcka nästa mila med. Kolet kördes i en kolhäck (ryss). Kolpriserna var alldeles för låga, som framgår av Landshövding Psilanders resolution av år 1733, varuti stadgades att:

141

Själva bearbetningen av järnet var sedan en viktig del av verksamheten. Det var t o m mödan värt att köpa tackjärn ända från Bergslagen. Man fick tillstånd av Bergskollegiet att köpa upp till en fjärdedel av den egna årliga tillverkningen. - Hade med mig sju skäppeland bergmalm från Kalmar till bruket. (Carl Jonssons dagbok 1827) Det var stångjärn som var den gångbara produkten. Man smidde ut tackjärnet till stänger, som märktes med brukets stämpel. Det är här som de stora vattendrivna hamrarna hade sin funktion. -Jag var inne i spiksmedjan och titta på när de gjorde spik, berättar Filip Gustavsson. De hade en mall i städet, där de skulle göra huvudet. Där fanns också en rätt så stor vattendriven hammare, inte fullt så stor som de i hammarsmedjan. En på måfå utplockad journal daterad 1820 från brukets arkiv, har kolumner för spadar, bultjärn, yxor, hästskor, söm, sågblad, spjäll, billar, ekspik och furuspik. Bruket hade ju egna gårdar, som måste underhållas med diverse järnmanufaktur. Omkring 1860 hade man i England lärt sig att använda stenkol för sin egen järnproduktion. En viktig exportmarknad försvann. Ett nytt billigare sätt att utnyttja malmen i Bergslagen, var Bessemermetoden. Bälgarna vid de utkonkurrerade småländska masugnarna drog sin sista suck. Stångjärnshamrarna stampade dock ystert vidare ännu några år med importerat tackjärn som råvara. För att få behålla rättigheterna måste man driva smedjan åtminstone något varje år. Genom att köra några veckor på båda sidor om årsskiftet kunde man hanka sig fram till 1915, då det blev definitivt tyst i den mörka hammarsmedjan. Hälleberga var en attraktiv kommun. Folk stod i kö för att få bosätta sig i torpen. I järnbrukets spår kunde de fattiga backstugusittarna klara sig med litet kolning. Transport av kol och myrmalm gav alltid någon liten inkomst. Om man tittar på statistiken över utflytt-

143

Anställningskontrakt för Wilhelm Carlsson. Kontrakt Härstädes antages för nästkommande år smeden Frans Wilhelm "Ville" Carlsson. Arbetslön per Centner stång - Extra och ämnesjärn är 41 öre. (1 centner = 42,5 kg) Bortsmitt järn och kol betalas av smeden efter brukets inköpspris. Foder till tvenne kor samt sommarbete på skogen till desamma bland övriga smeders kreatur. Wedbrand för tagas efter anvisning. Till byggnadsjärn erhålles fem Centner tackjern och två läster kol då smeden håller hammaren i gott skick. Drängen rengör vasklådorna varje lördag och pojkarna utföra slaggen för varje skift till anvisat ställe, samt håller smedjan,labbet och backarna rena, detta vid förlust av flitpengar för vecka om detsamma icke ordentligt verkställes. Beträdes smed eller dräng med oärlighet eller olydnad och gensvarighet emot husbonde eller inspektor skiljes genast ur tjensten, befinnes smeden överlastad eller försumlig i sitt arbete samt slarvig med eld eller på annat sätt oordentlig, böte då alla uppmuntringspengar samt ersättning för överjern och överkol. Orrefors den 29 apr. 1882 Taube

Quickfeldt

(Utdrag ur Ville Carlsson anställningskontrakt) Dick Måård

145

Kleren Det som jag här ska försöka berätta om tilldrog sig under 1800-talets senare del; något om hur allmogen levde då. I västra kanten av Hälleberga socken levde och verkade idoga människor i små torp som de brukat upp själva. Det var i djupa skogen de slagit sig ned, stenigt och kargt var det, men de fick sin bärgning genom hårt arbete. På torpen Klefreskruv (i dagligt tal, Klereskruv) bodde då en man, som allmänt kallades för "Kleren". Han var en riktig mångsysslare. Förutom jordbrukare var han skogsarbetare, kolare, tjärbrännare och en mycket duktig smed. Därför kontaktades Kleren förutom av grannarna även av folk från vida omkring för reparationer av olika slag, som lagningar av bössor, tillverkning av koskällor mm. Han var, som de flesta, dargsverkstorpare under Orrefors bruk och på Kollinge herrgård. Efter 1914 utfördes inga dagsverken på herrgården. När de gick i tidiga morgonstunden kändes säkert väskan på ryggen som något av en tvångströja för alla. På vintern höggs en del timmer, kolved samt kolades milor till järnbruket i Orrefors. Då blev det någon liten penningförstärkning, som så väl behövdes. Nu hände det sig, att Kleren hade pengar att fordra, men det dröjde med likviden, varför han beslöt att hämta den på självaste julafton. Med sin väska på ryggen och med yxa i näven anträddes färden till Orrefors. En vägsträcka på 1,5 mil tar en stund, men snart var han där och knackade på hos bruksförvaltaren. Jungfrun som öppnade, ville först inte släppa in honom. Kleren föste undan henne, vänligt men bestämt, och gick in i salen och satte sig vid finbordet. Förvaltaren lät inte vänta på sig, utan sporde - Vad är det fråga om? - Jo, sa Kleren, jag ha kommit för att hämta mina pengar och jag vill ha dem nu! - Vet hut!! Det är ju julafton, jag har inte tid med dig nu, tyckte förvaltaren. - Du får allt vänta ett tag!

147

- Det ska nog gå bra, för det tycks vara honor alla di store stockarna. Snart var alla stockarna kluvna till allmän belåtenhet. Träkilarna hade triumferat. Tiden gick. Snart var det vår och tid att se om gärdesgårdarna, ett tidsödande arbete. Det var Oxhagen, Fårhagen och Slåtterflyet som behövde ses över. Getterna tjudrades för de gick inte att stänga inne eller ute. Även kring torpet var det gärdslat så inte kreaturen kom åt säden. Korna fick släppas på skogen den 1 juni som regel. De gick över stora områden, därför behövdes det att man band en skälla på åtminstone en ko, så man kunde finna dem när kvällen kom. Kleren fick därför göra många skällor åt folk. När Kleren gick till kyrkan på söndagen, tog han med de skällor han fått färdiga. På kyrkbacken provades ljudet och tonen befanns vara bra i de flesta fall. Inte så sällan hände det att korna dröjde sig kvar i skogen när det började kvällas. Särskilt i svamptider gick de aldrig hem. Det föll för det mest på de små barnens lott att gå efter djuren. Stora djupa skogar och tankarna på vargen, som de ofta hört far och mor berätta om, gjorde att rädslan inte var långt borta. Där låg den lilla tjärnen Skeppegöl och glodde på dem med sitt blanka, svarta öga i kvällsdunklet. Kanske hörde de också en råbock skälla sitt hemska, hesa läte, från Brändafly. Mor brukade säga till sina små: - När ni hittat djuren, så ska ni smiska på skällkon med en slyta (=gren). Lämna henne ingen ro, så går hon hem och de andra följer snällt efter. När de kommer hem vidtar mjölkningen. Mor mjölkar med jämna lugna tag. Katten sitter vid sin bunke och spinner, väntande på den spenvarma mjölk han tycker är toppen. Ibland tittar katten ut och då ses öronen av en hare, som mumsar i klövern. Skymningen kommer smygande. Det rasslar litet ibland i bindslena, korna hörs idissla, svälja, idisslar igen. På linrepan under taket sitter ett duvpar och kuttrar svagt. Ute börjar det att mörkna alltmer, det doftar sommarnatt, nattviol, allt andas lugn och ro. Nu börjar spunnkärringen (=nattskärran) sin konsert, först skarp i tonen, strax därpå mjukare. Innan man går till vila, sjungs en aftonpsalm:

149

Morbror Frans berättar: - Jag var 18 år och skulle hjälpa Kleren att slå på Höljaflyet. Solen hade just gått upp över Frönesjö och jag hörde tranorna trumpeta. Storlommen skrek också. Från Linnerås hördes en gök, som gol så vackert, Kleren satt på ladans tröskel och väntade. I en stor björk hängde 17 nyslipade liar. Alla var smidda i den gamla "smean" som han hade byggt upp av bara gråsten. Alla liarna hade namn. Jag minns bara några. Det var Kungen, Stor-svassan, Blapiskan. Lille-govass, Döbasen. Jag fick Kungen att slå med. Själv tog Kleren Lillegovass. Vi slådde obarmhärtigt länge, länge medan daggen varade i staggen. Nu finns inga ställen kvar längre. Området kallas Kosta skjutfält. Där har I 11 från Växjö övningar året runt. Edmund Karlsson

,r• 4~'

44i 0

414,"

Ett gammalt torp "Kysarns stuga"

151

dem grundande kreaturspriserna. När det gällde hästar var det mest bytesaffärer. Men så var det inte med oxar, kor och ungdjur. Orrefors smeder var uppe och köpte slaktdjur, i allmänhet oxar. Bland smederna märks Stockhaus, Lemon, Bonnevier, Wallenthin och Strååt. Laget utökades sedan med den kände hammarsmeden Falgren. Köpen på marknaden bekräftades genom att säljaren bjöd på brännvin inne i krogrummet. Köpen gjordes upp genom att någon, som stod i närheten, räckte ut högra armen. Säljarens och köparens händer möttes sedan däröver. Därmed var köpet avgjort och betalning gjordes. När det gällde smedernas i Orrefors köp skedde dock alltid betalningen på Brukskontoret i Orrefors. Med passande tal och ett nyp i låret eller ryggen var det vanligt att handeln med nötkreaturen började. Fanns fickflaska och något i den så togs den fram och någon kringla bjöds att bita i till supen. Allt var liv och rörelse. Kreaturhandeln på Oxbacken började tidigt på morgonen medan hästhandel och byte pågick till sent inpå eftermiddagen. Orreforssmederna hade samma grepp på oxen som andra köpare. När priset var överenskommet sade de: - Led ned oxen till mig i Orrefors så får du betalt. Därefter följde handslag och handpenning. Marknaden var besökt av alla den tidens hantverkare. Då fanns också marknadshandlare, som drev sin handel i fasta bodar och även i stånd med lätta tak. Också fritt kringvandrande handlare förekom. Dessa var kända under benämningen "sjåcklare". Länsman F Lindegren tog upp planpengar, 50 öre för varje handlare, till Orrefors Bruk. Förutom dessa planpengar tog man upp 2 kronor i varje stånd av den som var marknadsföreståndare och hade hand om platserna och bestämmelserna om och av vem platsen (marknadsstånd och bodar) fick användas varje marknadsdag och härom för varje gång träffad överenskommelse. Guldsmeder från Kalmar och Växjö besökte marknaden och hade vigselringar av guld eller silver. Kopparslagare hade kittlar i olika storlekar samt bunkar mm. Sävsjöströms och Gustafströms bruk hade gjutgods kannor, grytor, kastruller, lager av fotringar mm, som då såldes. Unga människor som ville knyta hymens jordiska vänskapsband behövde därför inte göra någon stadsresa. Vad de behövde för att gifta sig

153

något att bita i frestar på både knän och huvud. Det var en erfarenhet, som många karlar gjorde då. Ingenting kunde liknas vid en Villköls marknad: kaffe, brännvinskask och våfflor och senare öl, bredda smörgåsar och pannkaka. Då var det en festdag tillika. Fästfolk som träffades hade då en högtidsdag. Somliga öppet och förtroligt, andra mera dolt. Det var vanligt att det även blev dans vid något vägskäl till dragspelets toner. Då blev det till att svänga om i en sprittande polka eller som ombyte mazurka eller gammal vals. Alla Villköls marknadsdagar satte sina spår på folklivet, som det levdes då. Pojkar, som ville bjuda sin flicka på vin, tog med en tombutelj. Vin fanns sedan att köpa för 50 öre halvstopet (1 stop = 1,308 liter). Positivspelare, som hade visor att sälja, fanns det också. Annars hade det inte varit någon riktig marknad. Visorna kostade 10 a 15 öre per styck. Visan om Alfred och Anna var en av dem. En annan var - På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad om forntida bragder en gång. eller visan - Om alla blad och blommor stod i en ring omkring den kära vännen som jag nu kallar min så skulle jag dem vattna med min tårar många som vatten på mina kinder liksom ett pärleband. Sedan fanns i regel årets beväringsvisa. Blinda Adolf från Mariestad var med. Han sjöng för att tjäna pengar. Han sjöng visor och som omväxling någon psalmvers. En gång sjöng han - Var man må nu väl glädja sig Här är stor fröjd å färde Ett slagsmål pågick att stycke längre bort. Då kom en pojke och sade till Blinde Adolf - Sjung inte om att fröjdas. Det är en klunga pojkar från Silvereke som slår och ger din bror stryk! Adolf ändrade då om och sjöng - Jag får ej se Guds dag som muntra fåglar prisa. Det fanns också en gubbe på marknaden som hade Lyckas

155

En torvtig historia Det har varit program i radio och TV. Det har handlat om olympiader och våra gamla olympiakämpar. Hur det gick för dem och så. Då har man bl a talat om Bruno Söderström Han tog medaljer i olympiader omkring sekelskiftet i så skilda grenar som spjut och stavhopp. Han introducerade bowlingsporten i Sverige. Tillsammans med ett par andra kompisar lär han ha startat Idrottsbladet, innan Torsten Tegner övertog tidningen. Men vad jag minns av Bruno Söderström är att han under 40- och 50-talet spelade en viktig roll i det samhälle, där jag bor. Det var under kriget, då det var ont om bränsle i landet. Då startade Bruno Söderström med upptagning av bränntorv i stor skala i en torvmosse utanför Målerås. Dit kom folk från när och fjärran för att arbeta. Nu finns säkerligen moderna metoder inom denna bransch. Men då tillgick det sålunda, att arbetare med skar upp gyttja (eller vesa, som vassa spadar smålänningrna säger). Denna lades i en elevatorränna och fördes upp i en kvarn, där den maldes och sprutades ut genom ett munstycke. Gyttjesträngen lades på trälappar och skars av. Lapparna hamnade på en linbana och forslades ut på mossen. Där stod en tippare och tog hand cia dem. Han tog lapparna med torven och lade dem på mossen för att de skulle torka i solen. De mest ansträngande jobben var att gräva upp gyttjan och att vara tippare. Kraftiga väderbitna sjömän och även andra kom till Söderström och sökte arbete. Han talade om för dem vilket oerhört strängt arbete det var. De log medlidsamt och menade, att de nog varit med om det som var betydligt värre. Basen satte dem på tippen eller i gropen. Det var ett riktigt karlaprov. Efter en halv dags arbete var deras kropp alldeles sönderbruten. Varenda sena och muskel var förlamad. En del härdade ut. Efter en vecka var de vana och klarade sig galant. Somliga försvann spårlöst efter en dag och hörde aldrig mera av sig. En och annan arbetade sig fördärvad. Lönerna var goda efter dåtida förhållanden. Arbetarna förtjänade mera än de var vana vid. Bruno Söderström ville, att folket skulle tjäna bra. Det

157

Ur en tiondelängd (Vidstående sida är ur 1599 års tiondelängd för Hälleberga; siffrorna avser skäppor rogh (råg) och kornn (korn), dvs sädestionden, varav prästen fick en tredjedel; av de återstående två tredjedelarna gick en mindre del till kyrkans behov och resten till kronan.) Törpara (Torpare). Joonn i målerås 1 1/2 s(käppa) rogh 1/2 s(käppa) kornn 0 Mårtin i Rydh 0 Frelses landboor (Frälsearrendatorer). 2 1/2 sr 3 1/2 sr Niels i Fröneskruff 4 sr 4 1/2 sr Anders i Bocklarebo(d)a 5 1/2 sr 6 1/2 sr Mattis i Fröneskruff 3 1/2 sr sr Nils i Högelycko 3 4 sr sr 7 Birge i Aslahultt 2 1/2 sr 4 sr Swenn i Gräne 2 1/2 sr 2 1/2 sr Peder i Klifftetörp sr sr 4 6 Joonn i Gulleskriff 2 1/2 sr 5 1/2 sr Christiern i quernatörp 1 1/2 sr 1 1/2 sr Hans i Orranäs 6 1/2 sr 2 sr Truels i Drotningahultt 2 1/2 sr 2 sr Swen i Monckamåle 4 1/2 sr Lasse i Nörbäck 2 1/2 sr 2 1/2 sr 2 1/2 sr Swen Tokeboda 2 1/2 sr 3 1/2 sr Gu(m)me, ib(ide)m (=sammastädes) 2 1/2 sr 1 1/2 sr Biörnn, ibm 4 1/2 sr Birge i Willköll 4 1/2 sr 3 sr 2 sr Sone ibm H(ustru).ibm är enn Adelss quinna. (Adeln gav i regel inte tionde, så inte heller adelskvinnan Cecilia, som här tituleras Hustru); man vet att hon var änka efter fogden Lars Persson i Vrånghult, Älghult. Hon var tydligen landbo åt någon annan adlig person.) sr 3 1/2 sr Nils i Apollarydh 3

159

•3'ese....

•014.4.;

.t..~ yyt —

fiZ 6

-0

3-446 2446c6b.

N.,;r4

3k,ft

3-19

cr11-""' WA, -;

3.0

ttf A4s9

ss sy n.742,-••••efi

'AP:L*9 4

" Z'

.r4;. * $97

3 . 4# 1

(27—

71 9•~441,4 4, se... En sida ur tiondelängden

161

Arrendekontrakt Jag underteknade egare af 1/4 mtl Aslahult upplåter en jordplan i min fårhage till Gustaf Adolf Jonsson och hans hustru Ida Matilda Petersdoter för att där byggga och bo samt odla och begagna efter behag i båda deras lifstid. Denna jordplan är belägen i haghörnet närmast Madesjö Gränö och sträker sig 415 fot från Gränö rågång och följer Trullebo rågång och i från hörnet vid Gränö badstuga och följer Carl Carlssons rågång 424 fot och däreftet tvärt öfver till Trullebo rågång och för övrigt med följande vilkor. 1/ Till nödigt vedbrand för deras räkning får de i hagen först taga och begågna sörnad skog samt ris och affall vad sedan kan erfordras får tagas efter anvisning och röjning der sådant fodras för betets förbättring. 2/ En ko och 2ne fårkreatur får de walla om somaren i hagen der intill men får ej utan särskild tillstånd utsläpas i hagen för än den 18 maj varje år. 3/ Skall de ensamt hålla stängslen mot min hage då virke der till får tagas i hagen efter anvisning. 4/ Skulle lägenhetens innehafvares medhinna att odla till åker mer än som nu är utmätt och nu instänger, så skall det vara tillåtit dock mot särskildt afgäld efter öfverenskomelse eller efter mättesmans ordom. 5/ För dessa rättigheter skall årlig afgäld till jordegaren utgöras med 46 dagsverken 12 mans och 12 quins i slåtertiden och 14 mans och 8 quins före eller efter slåtertiden. Dagsverken skall göras ved påfordran de utsatte tiderna då husmanskost erhålles af den som njuter dagsvärken. När för ålderdom eller sjukdom icke nogralunda fullgoda dagsverken kan af lägenhets innehafvaren göras, så anting måste de läja godkända arbetare eller betalla med penningar efter öfverenskommelse.

163

Tankar vid en husgrund vid en Det är en vacker försommarkväll 1986. Jag står gammal husgrund, och ser på resterna av vad som en gång var mitt barndomshem. Granskogen står mörk och dyster runt torpet, endast en lövträden. Den satte mor en gång, då alm står kvar av var den en liten planta. En morkulla kommer flygande. Jag hör hennes knarr, knarr, knisp allt svagare när hon försvinner i sydvästlig riktning. Här växte vi upp, en stor barnskara på 7 barn, såg årstiderna växla. Kalla vintrar då vi pulsade i den djupa snön på väg till skolan, nästan 8 km bort till Fröneskruvs skola. De ljusa månskensnätterna i februari, då man kunde höra pärlugglans hoande, och rävens parningsskri. Tranans återkomst i vårfrudagstid, flyttfåglarnas plog på väg mot norr. Bäckens sorl bland viden, vårblomster, äppelblom. Så kom då försommar, då det började bli varma dagar. Vi frågar mor: - Kan vi inte få ta av oss om fötterna? Det känns trångt i skor och tofflor. - När vi får höra göken, då får ni gå barfota en liten stund, svarar mor. Den sköna sommaren kom då man ibland kunde ligga på rygg i gröngräset och se de ulliga molnen dra förbi. Söndagarna då det alltid skulle vara stilla med allt ar-bete, utom det nödvändigaste. Då läste far och mor ur Bibeln eller någon annan andaktsbok. Det kunde vara författare som Schartau, Sellergren, Norborg, Johan Arndt m fl. Vi sjöng mycket i vårt hem. Mor sjöng ibland för oss ur ett litet sånghäfte "Moses och Lambsens visor". Jag minns mången söndagsmorgon då far gick sin rond kring teg och tun, Vi småpojkar traskade efter, ofta barfota. Det kändes så skönt i det våta gräset, daggkåporna hade små vattendroppar i sina skålar. Från skogen hördes skällors klang. Det var våra kor, som nyss släppts ut på bete. Inne var frukosten färdig. Mor hade tagit bort två ringar på norrahammarsspisen och satt kaffekulan av glas på i stället. Kulan lyser röd innan kaffet hunnit blandas. På golvet ligger mors hemvävda mattor över lördagsskurade tiljor. Vi pojkar gjorde väl

165

man och barn, men även hon kan berätta om Pinntorpafrun, Flickan som trampade på brödet och andra händelser inte att förglömma. Vi barn satt då tysta som möss i ring på golvet, andlöst lyssnande. Vinden slet i björkens grenar och man kunde höra hur det skrapade mot rutan. Så spännande! Bruksherrarna från Orrefors kom på harjakt. En gång var pastor Ydström med. Han är klädd i långstövlar med bössa på ryggen. Förutom präst i Hälleberga, är han regementspastor, jägare och fiskarentusiast och konstnär. Han har långa mustascher och ser ut som en militär. Han är en utomordentligt fin sångare. Mor blir både besviken och ledsen. Hon vill inte se församlingsprästen som en person som går omkring i långstövlar och bössa. Mor var gammalmodig, tillhörde sellergrenianerna, gammalkyrklig säger man visst nu. När man blev sjuk, var det besvärligt att komma till läkare. Far högg sig en gång svårt i benet. Vår granne, Gottfrid Olsson, skyndade till. Med häst och vagn kördes det till doktorn i Kosta. Det kunde inte gå så fort. Byvägarna var dåligt underhållna och knaggliga. Arbetet var tungt och dåligt betalt. En dag kom forstmästare Erik Hedberg från Orrefors. Han körde det lilla fullblodet Sara, och säger - Nu Ottoson blir det timmerhuggning vid Holmsjö i vinter. Pojkarna får plocka kottar. Jag betalar ett öre för gran och tre öre litern för tallkottar, det blir väl bra? För "hackning" (skogsplantering) betalades för ett dagsverke 2,65 för vuxen karl år 1925. Besvärliga tider var det även för glasbruken, då beställning av glas ofta uteblev, blev det stilla och tyst ute på bruken. Jag har varit med om att köra oxar. Far hade ett tag både häst och oxar. De vrenskades ibland, vände syn, som det kallades. Vi fick vara med och slagtröska. I frostiga höstmorgnar tröskade vi, upplysta av en stallykta på logväggen tröskades det "fyra". Det kallades så, när man var fyra man som slog. Andedräkten stod som en rök ur munnen på de små gossarna. Från de andra torpen kunde man också höra hur det dunkades.

167

uppnått på 50-talet, då kanske vi inte behövt anlita kärnkraften, som är så farlig. Kanske är det en ödets ironi, att vi skulle komma hit, där vi är nu, men inte får vi ge upp hoppet ändå. Julen var efterlängtad av oss alla i vintermörkret. Då läste far julevangeliet om undret i Betlehem. Man gick tidigt till sängs, för att kunna vara i form till kyrkfärden. Far hade tagit ut släden, det snöade stilla. Tore springer glatt, pinglan ringer. Efter julen var det julgransdans för barnen. Då träffade vi barn från de andra ställena. Femtioårskalasen träffades vi. Bröllopshögtidligheterna minns jag. Begravningarna, vännerna som gick bort. Det börjar bli sent. Jag har stått och drömt mig tillbaka till en svunnen tid. Jag tar min cykel och trampar hemåt. Alla ställen här runt omkring är rivna. Ett skjutfält har kommit i stället. Alla de gamla, som här arbetet och strävat sova under kyrkohällen. Edmund Karlsson

Författarens barndomshem "Linnerås"

169

oxar med stora spetsiga horn, när de uppträdde kollektivt hade en varg inte mycket att säga till om. Låt mig så berätta litet om Kollinge oxar, som jag själv upplevt. Något av åren på tiotalet medan Borg var rättare i Kollinge, kom jag väster ifrån cyklande på Kostavägen och fick då höra hur oxarna bölade och strax därefter se dem springa mot flottleden, under det att de råmade på en melodi, som jag aldrig hört förr. Fyra var de och ömsom travade och galopperade de ända fram till flottleden, där de ställde sig i en klump intill bäcken och betedde sig så underligt, att jag kände mig föranlåten att gå till dem och se efter vad det kunde vara, som bringade oxarna ur fattningen. Då jag kom i närheten av dem fick jag höra ett gällt skrik från botten av flottleden. Mitt för där oxarna stannat kämpade ett rådjur, en get, för sitt liv i vattnet och gyttjan. Flottleden var byggd av rundslan och med lodräta väggar och de var så höga och hala, där geten fallit, att hon inte förmådde taga sig upp igen. Om inte oxarna påkallat min uppmärksamhet, hade geten omkommit. Rättare Borg kom också tillstädes och vi hjälptes åt att bära in geten i en lada, som stod öster om flottleden. Detta hände ungefär mitt emellan nya och gamla Kostavägen. När vi lagt ned geten i ladan, gjorde hon inte något försök att resa sig, varför jag tog för givet att hon överansträngt sig och när som helst skulle dö. - Vi låter henne ligga några timmar, föreslog Borg. Jag var ju en ung spoling på den tiden, så jag ansåg mig böra gå med på Borgs förslag. Vi stängde ladan och avlägsnade oss ett par timmar. När vi sedan kom tillbaka och öppnade dörren, for geten omkring, som hon varit besatt och hoppade högt på väggarna, så tydligen hade hon inte tagit någon skada av sitt äventyr. Ja, så långt kommer jag ihåg händelsen med alla detaljer i ordningsföljd, men vad som sedan hände med geten har sjunkit i glömskans bottenlösa hav. Ett levande rådjur har jag i alla fall låtit forsla ned till Orrefors, där det sedan gick i en inhägnad en lång tid,men om det var detta som undgick drunkningsdöden eller något annat, har jag inget minne av.

-För den äldre bebyggelsens lokalisering är det emellertid viktigt att veta att myrmalmerna knytas till källrika sluttningar, översilningsängar, eller snarlika randområden inom den grusiga moränen. Som synes överensstämmer författarens klarläggande av fakta väl med de platser jag har angivit. Tjärdalar Dessa har kommit till så långt tillbaka i tiden, att även de kunde få heder och värdighet att inrangeras under begreppet Fornminnen. Sverige exporterade ju trätjära i stor utsträckning redan på 16OO-talet, och då måste det väl också ha funnits tjärdalar. Kalmar var en viktig exporthamn, och avståndet dit var inte avskräckande, varför allt talar för att Fröneskruvs rote även deltagit i tjärruschen. Offervål Ute i markerna där illgärning begåtts, en människa blivit dräpt har i vissa trakter i vårt land varit rådande en sed, att alla som passerade skulle kasta en liten kvist el dyl. Var det en trafikerad plats blev det så småningom en stor hög av diverse pinnar. Ingen skulle gå förbi, utan att kasta något på högen. På så sätt hölls denna och därmed traditionen vid liv. Undan för undan som bottenskiktet förmultnade tillfördes högen nytt material på toppen. Denna hög har nog olika benämningar från trakt till trakt. I Hälleberga kallades den för "offerkast". I Västsvenska Fornminnesarkivet därifrån min uppgift härleder sig,kallas högen "offervål". Ett sådant offervål finns i Fröneskruvs rote. Det är beläget strax intill gamla Kostavägens södra sidan och mitt emot det på norra sidan av vägen utlagda stället Nymålen. Från Kostavägen och till offervålet är det ca 250 m. Jag hade tidigare ej sett något offervål, då jag i nov 1911 under en jakt tillsammans med skogvaktare Karl Nordgren passerade platsen. Nordgren gick några steg före mig på vägen och så tog han upp en liten gren och kastade på en hög, som bestod av smärre kvistar och ris. Då jag ej var insatt i förhållandet,tänkte jag, att Nordgren ville ha bort kvisten från vägen, så det

nits vid mitten av 1600-talet. Handlingarna härom har kunnat gå förlorade vid vådelden 1807, som övergick bruket. Hur gamla de äldsta kolbottnarna är, vet väl ingen, men enligt förestående årtal 1720, bör de vara åtmin-stone 240 år. Själv påträffade jag år 1916 i samband med processen mellan Orrefors Bruk och Kronan en kolbotten, som var beväxt med 100-årig skog. Det låg ett tjockt lager av kolstybb under markbetäckningen, så man får minst en halv mansålder innan väl beräkna Efter den beräksjälvföryngringen av skog kom. ningsgrunden skulle det bli omkring 140 år tillbaka i tiden från 1916, alltså omkring år 1775, som den sista kolningen på den botten förekom. Men när det började kolas på såväl den botten som andra, förblir väl en Som sagt, processen mellan bruket och hemlighet. staten, blev den direkta anledningen till att jag hittade denna botten. För att kunna bestämma vissa ägogränser var det viktigt att undersöka stensamlingar, om i dem fanns av människor satta stenar. Flottningsförmannen Olof Jonsson sade sig ha sett en sådan sten strax söder om Fröneskruvs kyrkväg, och ett hundratal meter väster Kisterör. Vi var där flera personer en dag med experter för att undersöka stenen. Den blev dock underkänd som gränsmärke, till Olof Jonssons stora missräkning. Det slog mig på en gång att det måste vara en mycket gammal kolbotten, men jag aktade mig väldigt noga för att yppa något i experternas närvaro, för jag kunde ju haft fel. Dagen efter tog jag mig dit med hacka och spade, och konstaterade snart, att det var som jag trodde. Stenen låg inbäddad i den nedrasade kojspisen, och allt var väl överväxt med mossa, bärris allt detta den 100-åriga ljung samt utanpå och tallskogen. Jag har under årens lopp hittat många gamla igenväxta kolbottnar, men ingen som varit så väl gömd som denna. Hur många kolbottnar det finns inom roten har jag ingen aning om, men skulle de räknas, bleve det nog en aktningsvärd siffra. Några av bottnarna bär intressanta namn, såsom Fågelsjöbotten, Isaksbotten, Osakärrsbotten och Lille Gösse Mil. Den senare gick upp i rök vid 1904 års skogsbrand, som härjade ett område mellan 400 - 500 tunnland från Frönesjö till Stallslycke.

gångare, som jag särskilt fäste mig vid, var Karl Johansson, Kleaskruv, gemenligen kallad Kl'een. Han hade ungefär en mil till kyrkan, och gammal var han, så han behövde sätta sig och vila emellanåt. På ett ställe intill torparevägen, som var hans kyrkväg, låg ett par passande stenar att sitta på. Eftersom han nyttjade tobak, när han satt där, har stenarna blivit kallade Tobaksstenar. Ett par kilometer längre västerut efter samma väg, finns en källa, som Kle'en höll vid makt så länge han hade sina vägar förbi den. Allt sedan dess har den fått heta Klkens Källa. Fornminnen Två av människor hopsamlade rösen, som inte har med vare sig åker, äng eller sk hackåkrar finns. Det har sagts att de är hällkistor, men om det är vetenskapligt bevisat, har jag mig ej bekant.Ett av rösena som av ålder kallas Kisterör, är beläget omedelbart söder Fröneskruvs kyrkväg, och ungefär 1,3 km väster om kyrkan. Det andra ligger på ca 1,5 km avstånd i nordvästlig riktning från Fröneskruv Västregård. En mindre basväg har förr gått från gården och strax förbi och sydväst om röset. På senare tid har det blivit kallar Bremaröset efter en mossodling, nämnt Brema, som ligger i närheten. Om det namnet vunnit burskap utanför hemmabyn, är ej troligt, men däremot äger namnet Kisterör gammal hävd. Odlingsrör och utmarker På åtskilliga ställen i skogen med nära anslutning till inägorna har den under plog varande jorden där marken är tämligen jämn och fri grov sten, samt lättarbetad, förekommer en mångfald av små stenrör, som utan tvivel är en del av gångna tiders odling. Rörens storlek varierar mellan ca 1,5 m och 7-8 m i diameter samt ungefär 1,5 m i största höjd. Rören jag har sett, har i de flesta fall varit mossbelupna, samt beväxta med lingon, mjölon, kråkbär i enstaka fall hallon och småljung, samt diverse gräs. I en del av rören har hasseln invandrat. Vid tiden för min första bekantskap med rören omkring 1911-1912 förekom de till minst 90 % inne i och under äldre barrskog. I Södregårds oxhage var år 1911 så gott som alla rören belägna under 75-årig grov tallskog. Även på utmarkerna till de andra Fröne-

upp höstmörkret utanför stugan. När gästerna var mätta och glada, togs väl en svängom, antingen öppet i stugan eller i smyg på en loge. Det skulle givetvis följt en redogörelse för den mat och dryckjom, som serverades på bröllopen, men då jag helt sakar intresse för tillhörande frågor, har jag inga förutsättningar att lyckas. Dop I tidens fullbordan gjorde en ny människa sitt inträde i familjen och enlig kyrkans ordning skulle hon döpas. Dopet förrättades i kyrkan eller i prästgården. Om barnet döptes i kyrkan, så skedde det före och i omedelbar anslutning till högmässan. Efter dopet satt alla, som deltagit i ceremonin, kvar i kyrkan tills predikstolpsalmen intonerades, då alla uppvaktande följdes åt ut ur templet. Det sades, att före dopet var det nyfödda barnet en hedning, men efter var det en kristen, och om dopet sades det: - Att ungen skulle krestnas. Som regel bjöds väl alla som deltagit i dopförrättningen till barnets hem, för att undfägnas med mat och kaffe. Även andra personer, som t ex släkt och goda vänner till föräldrarna blev stundom inbjudna. Dessa kalas kallades "krestningsgille". Begravning När någon hade slutat sina dagar, förvarades stoftet efter den avlidne i hemmet till jordfästnirgsdagen. Var det den kalla årstiden, och det fanns utrymme i bostaden, ställdes i ordning ett rum i denna. Annars gjorde man ett likrum i ett svalt och lämpligt uthus. Så fort kistan kom hem sveptes, kläddes, den döda och lades i denna. Sedan ställdes den på ett par stadiga bockar eller lådor. Var det mycket varmt, och man ej kunde förvara den dödes stoft ovan jord, blev han bisatt (ett liks förflyttning till bårhus, kyrka el dyl i avvaktan på begravningsakten). På lämplig plats på gårdsplanen fästes i jorden 6 - 8 styck ca 2 m höga och vackra granar, som bildade häck omkring den döde, medan utfärdsbönerna lästes av präst eller annan lämplig person. En eller två psalmverser sjöngs av de församlade. Granarna stympades med en

mjölka tog mycken tid i anspråk. Vi får inte heller glömma de stora familjerna, som på den tiden och orten existerade, vilka krävde omtanke, möda, tålamod och ett arbete som kom igen för varje ny dag. Medeltalet medlemmar per familj uppgick vid ifrågavarande tid till drygt 6 personer, och det är en hög siffra. Någon vävnad, stickning eller sömnad, annat än till husbehov förekom ej. I södra Älvsborgs län, därifrån jag härstammar, var det allmänt bland de mindre bemedlade, att väva, sticka eller så sk dussinsömnad åt förläggare och fabrikörer i Borås och Viskadalen. Ja, där var dessa arbeten så omfattande, att även manfolken i stor utsträckning deltog i dem. Någon manlig hemslöjd på de långa vinterkvällarna förekom blott i undantagsfall inom roten. Men hur lång och besvärlig vintern än blev, så återvände dock solen med ljuset, snön smälte och 13 veckan gick in och därmed våren och de första blommorna. Dra björk I alla tider och på alla platser har väl de unga sökt sig till varandra och härvidlag utgjorde Fröneskruvs rote intet undantag. Det var dock ej så lätt att råkas som nu. De flesta fullvuxna pojkarna hade nog cyklar men ej så flickorna. Det var ingen ovanlig företeelse att se stora pojkflockar med cyklar om söndagseftermiddagarna. Mest stod de väl vid en gård där en kamrat bodde, eller vid ett vägskäl, och hängde, eller kanske spelade de kort på någon undanskymd plats. Flickorna gick för sig själva och i mindre sällskap. Hur det nu gick till kunde det inte undgås, att de båda könen korsade varandras vägar, vilket resulterade i att det då och då knöts band, som ännu i stor utsträckning håller. En dag ryktades det i bygden, att tvenne unga männniskor funnit varandra och beslutat bilda hjonelag samt varit på pastorsexpeditionen och tagit ut lysning. Lördagskvällen närmast andra lysningssöndagen samlades ungdomen och kanske ett och annat gift par någonstans i närheten av fästmöns hem, där de fällde en björk med risig krona, storleken varierade från fall till fall.

Rishämtning Efter vårbruket kom hopsamlingen av fjolårslövet och ris som fallit ned i ängarna. Det förekom fast i ringa omfattning, att avfallet brändes. Man var rädd att elden skulle gå ut, som det kallades. Arbetet med rishämtningen var enbart kvinnogöra. I min hemtrakt var bruket allmänt att bränna upp avfallet. Då samlades både unga och gamla i skymningen kring eldarna och hade hjärtans roligt Hägnader Efter vårbruket var tiden inne för översyn av gamla hägnader och uppsättning av nya sådana. Oberoende av vårbruket gick flottningen, vedhuggningen och skogskulturerna sin gilla gång. Så fort hästarna blev fria från vårbruket återupptogs vedkörningen till de tre glasbruken. Slåttern tog sin början något senare än nu. Om väderleken under försommaren hade varit normal ansågs andra veckan i juli lämplig som starttid för höbärgningen. De av torparna som ej hade annan höfångst än i kärr och på mader gick i skogen och högg ved, om de ej var på Kollinge gård eller hos någon arrendator, som redan börjat slåttern. Efter den 10 juli blev det tyst i skogen. Då den 11 i månaden av gammalt var avlöningsdag och var och en skulle själv hämta sin avlöning på brukskontoret i Orrefors, anslogs denna dag för det ändamålet. Vi får härvidlag komma ihåg att det till Orrefors var för de flesta en mil och däröver. Det skulle också provianteras för slåttern den dagen, och kanske en och annan utsträckte färden ända till Nybro, för att köpa hem sig en liter spirituosa till slåttern. Cyklarna var ej heller i allmänt bruk, så dagen kunde bli lång nog för den som ingen cykel hade. Skörden Vad bärgningen av den beträffar kunde det inte bestämmas på förhand till en viss dag, ty när säden var mogen, skulle den tagas (mejas). Redskapet man använde härför kallas mäjen eller mäjen. Säden krakades allmänt, dvs upphängdes på störar för torkning.

Fil dr Mårten Sjöbäck har skrivit i sin bok "Småland Öland" (1946) följande: -Söder om Aseda berör järnvägen blott äldre utmarker och isolerade gränsbygder, inneslutande några av Smålands glesast bebyggda områden. Längre fram i boken står det - Detta är Smålands dystraste och kargaste bygd, vilken av ålder bär det fattiga namnet Gråstensmo. Hylten-Cavallius skriver i Wärend och Wirdarna år 1862: - At öster fortlöper den gamla Kalmarvägen än i dag genom de skärviga och oländiga hålskogarna i Hälleberga och angränsande socknar, en vildmark, ödsligare än kanske någon annan av dem som ännu finns kvar i gamla Göta rike. Folkförsörjningen Man kan fråga sig vad människorna levde av i den fattigaste av socknens rotar, då den helt saknade industri, som kunde absorbera någon del av befolkningen. Av de 250 personerna som var bosatta i roten var det ca 90 arbetsföra män. En och annan gav sig väl utom rotens gränser, men huvudparten stannade och fann sin bärgning av den karga jorden med de små, steniga och grunda åkerlapparna och de stora sumpiga slåttermyrarna, jämsides med det omänskligt tunga skogsarbetet. Vad jag nu kan minnas förekom det ingen arbetslöshet bland männen att tala om. Däremot gick det nog i en del hem unga flickor , som jag tror saknade arbete. För att styrka mitt påstående att männen vid ifrågavarande tidpunkt ej var utan arbete kan jag återge ett samtal, som jag kom i tillfälle att höra några dagar efter min ankomst till Småland i november månad 1911.Samtalet ifråga fördes mellan skogvaktare Karl Nordgren och ett par bröder Gustavsson från Villköls Östrgård (Ödgården). Bröderna förebrådde Nordgren att de ej fick något arbete likväl som de hade detta i Fröneskruvs rote. Härtill svarade Nordgren, att det är en annan sak för där arbetar dom året om, men ni (Gustavssönerna) vill bara ha arbete, när det passar er.

skatte Fröneskruv Västregård 1/2 mantal skatte Jordanstorp 1/4 mantal frälse Kleftetorp 1/2 mantal Stibbetorp 1/4 mantal, ägare AB Orrefors Skogar Stibbetorp två gårdar om 1/8 mantal vardera ägs av privatpersoner. Ovanstående uppgifter, utom vad gäller Stibbetorp, är tagna ur "Ny Smålandsbeskrivning" av Rosengren och Wieselgren. Torpen och andra boplatser När jag kom till Fröneskruvs rote i november år 1911, var följande torp och andra boplatser bebodda. I mantals och husförhörslängderna redovisas under Kollinge gård torpen Klingsborg, Mörteberg, Källehult, Lilla Källehult, Sjöamåla, Svenstorp, Marieberg, Floahult, Kleaskruv, Linnerås, Stora och Lilla Bönerås, Lånerås, Stallslycke, Stora och Lilla. Under Stibbetorp torpen:Krummamålen, Kvarnamålen, Grönås. Andra boplatser:Ängaholm, Kvarnamålen. Under Fröneskruvs Södregård, andra boplatser: Nybygget, Jonsbo, Fröneskruvs skola, Sandslätt, Sandkullen, Lindsberg, Dopsholm. Under Fröneskruv Jakobsgård, andra boplatser:Stensborg. Under Fröneskruv, andra boplatser: Norramåla. Under Kleftetorp, andra boplatser:Barkestöm

Antal boende Ä samtliga gårdar, torp och andra boplatser var vid ovan angivna tid 253 personer. Då arealen utgör 50 kvadratkilometer, blir sålunda antalet inv/kvadratkilometer fem personer. På hösten 1959 motsvarades samma siffror av 80 personer, vilket tal räcker blott till 1,6 människor per kvadratkilometer. Enligt dessa siffror har befolkningen i roten minskat med 68,4% eller drygt 2/3 på ett halvsekel. Några jämförbara siffror på så liten areal känner jag ej till, men enl Nordisk Familjebok för år 1956 är vissa delar av Sunnerbo härad Smålands glesaste befolkningstrakt med sex invånare per kvadratkilometer.

fil dr Nihlen år 1546 Frönescruff och år 1631 Fröneskruvf. Enligt Rosengren i "Ny Smålandbeskrivning" skrevs Hälleberga år 1395 för Haelghabaergha och 1451 Helgheberga. Vi återvänder nu till kojan och skruven och ser vad fil dr Ödeen säger om saken i boken "Östra Småland och Öland" av H J Bjurulf - Vid denna järntillverkning och den därmed sammanhängande kolningen bodde arbetarna till en början i kolarkojor, som kallades skruvar och kring dem växte så småningom ett samhälle upp och så har ordet skruv från att i början endast ha varit namnet på kolarhyddan slutligen blivit beteckningen på den plats där kolning och järntillverkning skett. Fil dr Nihlen skriver i sin doktorsavhandling: - I min ovannämnda avhandling har jag visat att ordet skruv från början varit ett namn på den konformiga jordkojan. Denna hustyp som vi känna från norra Sverige återfinnes i kolbrännarnes skogshyttor för att använda Hylten-Cavallius ord, och det är utan tvivel dessa som kallas skruvar. I svensk etymologisk ordbok står nämnt om kvarnskruven i samband med ändelsen -skruv i småländska ortnamn, men författaren håller före att det är mera troligt att skruv härleder sig från jord- eller riskoja på något utmål, allmänning. Skruvnamnen uppträda framför allt i det sen koloniserade Uppvidinge, och ligga alla i stort sett i gamla järnbygder. Rotens gränser Vi börjar då längst i öster där Hälleberga stom, Munkamåla och Kleftetorps ägor mötas i Vapenbäcksån nedströms Barkeström. Från nämnda mötespunkt följer vi först ägogränsen Kleftetorp - Munkamåla fram till Stibbetorps ägor och därefter ägogränsen Stibbetorp Munkamåla och Stibbetorp - Bocklareboda fram till ägomärket Bölskullen, där Algutsboda socken stöter till. Från Bölskullen följer vi socken gränsen till femstensröset Snöbollshall, där Stibbetorps ägor slutar och Kollinge inom Hälleberga socken tar vid. Röset är beläget 550 m meter öster Millesjö. En aning väster om

åkte hem från Nybro marknad, och därför fick var och en av dessa pojkar dagen därpå en avbasning av nämnda käpp. En fjortonårs pojk fick ett slag för kinden, som han framdeles påstod sig lida men av, och när pojken blev två år äldre, kom det till lärarens kännedom, att pojken hyste agg till honom därför. Efter det att läraren ovisligen slagit en nioårig flicka på ryggen med sin promenadkäpp i skolan 1875 upphörde han med all kroppsaga.

"Ordföran" August Leandersson

vårsidan flyttades konfirmandläsningen till den nya sockenstugan, i vilken var mer än erforderligt utrymme. Pastor åkte hästskjuts dit och en pojke av konfirmanderna var vidtalad att stalla in hästen och spänna för den igen vid hemfärden. 1868 var ett svårt missväxtår. Gräset började växa i april månad och det föll intet regn efter denna månads slut förrän i augusti månad och därför blev 1869 ett mycket svårt nödår. Barn två eller tre i sällskap gick omkring i byarna och tiggde matvaror, av vilka en betydlig del voro från numera ödelagda hem å Sigislaryds skogsmarker. Även äldre kvinnor "gick omkring" i gårdarna och bad om livsmedel. Det fanns de som blandade hasselhängen eller frö av syrväxter i mjölet. Det var inte stor brist på pengar, men det fanns ingen spannmål eller mjöl till salu i Kalmar. Efter det 1871 års lag om fattigvården trädde i kraft blev (sannolikt på kommunalstämma) beslutat att fullt försörj för en person skulle utgöra en kubikfot spannmål, hälften råg och hälften korn samt en krona per månad. Vid fattigvårdens meddelande togs hänsyn till dem som fortfor att gå omkring i byarna. Erforderligt vedbränsle fick tas gratis i de angränsande skogarna och kördes hem gratis av de i närheten boende, som hade dragare. En fattigvårdsledamot valdes inom varje rote (gränd) som skulle ha tillsyn över de fattiga i roten. De i ekonomiskt hänseende bättre lottade ansågo även sedan fattigvårdens tillkomst som sin skyldighet att hjälpa de fattiga. Till jul bakades sex eller sju limpor i storlek motsvarande de i handeln förekommande, vilka jämte en sovelbit utdelades till dem som kom och ville ha litet extra hjälp till julhögtiden. En del barn från fattiga hem utackorderades till bönder, som åtogo sig att fostra, föda, kläda, hålla i skola och tiden därtill var inne låta konfirmera barnen mot en ersättning av 15 kr årligen. Tjänstedrängar och pigor voro inte, såsom någon från en grannsocken yttrat, slavar. Visst fingo de följa husbondefolket i arbetet, och arbetstiden var lång, men under skördetiden var det en timmes rast vid dagvardmålet kl 8 eller 9 och vid middagen kl 1 en och en halv timme, vid meraftonmålet kl 5 en halv timme.

Då någon soldat, eller gratialist, skulle begravas, skulle paradklädda soldater vara bärare. Ar 1878 skulle gratialisterna Tränk och Uhr begravas på samma söndag, och då måste en del bärare tillkallas från Älghult. På 1870-talet var en änka, Eva Arell, från Karlsmålen dOdgrävare, och var tillerkänd en ersättning av 67 öre för varje grav. Gravarnas djup var ofta endast 2 alnar (= 1,20 m). Gravarna kläddes med vackert granris. Såväl i Hälleberga som i Älghult öste de sex bärarna igen graven strax efter jordfästningen. Ringningen utfördes såväl sön- som helgdagar av lantbrukare, och från predikstolen kungjordes vilken bonde, som var ansvarig för ringningen nästa sön- och helgdag. Vid begravningar fick begravningsgästerna själva ombestyra ringningen vid gudstjänstens slut, sedan kollekt erlagts i kyrkan för det klockorna fick användas till denna ringning. Själaringning fick den avlidnes anhöriga utföra sedan anmälan om dödsfallet förut gjorts hos pastorsämbetet i Högelycke. Hustrus kyrkotagning förrättades vid dörren mot vapenhuset och den kvinna som kyrktogs var i regel åtföljd av en annan kvinna. Någon gång förekom kyrkogångsöl, som bestod däri, att den kvinna som skulle kyrkotagas medförde en pannkaka av risgryn eller potatisgryn och ägg, samt rågkringlor av siktat mjöl och grädde, varmed hon bjöd några bekanta efter gudstjänstens slut. Kyrkoposten, som från prosten Hörberg i Algutsboda, befordrades tidigt om söndagsmorgnarna till kyrkan av ägaren till Kärraboda, varefter posten sorterades och ordnades av klockaren och organisten A Sandberg innan pastorn ankom. Julljusen, till vilka åtgick 2 lispund (=17 kg) talg årligen, stöptes i den ene kyrkvärdens hem till slutet på 1870-talet, då Liljeholmens stearinljus kom ut i handeln. Skurning och städning utfördes av de av kommunens understödstagare, som ägde arbetskrafter därtill.

Det gamla Växjöstiftet Algutsboda, Ekeberga, Herråkra, Hovmantorp, Nottebäck, Ormesberga Sjösås, Södra Sandsjö, Tingsås, Älghult, Öhr Det gamla Kalmarstiftet Bäckebo, Fagerhult, Fliseryd, Högsby, Kalmar, Kristvalla, Ljungby Långemåla, Madesjö, Mortorp, Sankt Sigfrid, Vissefjärda, Aby Lunds stift Asarum, Edestad, Hjortsberga, Karlshamn, Karlskrona, Kyrkhult, Nättraby, Ringamåla, Ronneby, Torhamn Linköpings stift Höreda Från flertalet av de angivna församlingarna föreligger uppgifter om att de var "åtskilliga" som gick eller att "man brukade gå". Från Nottebäck, Hjortsberga och Edestad uppgives, att "några stycken" brukade sluta sig samman och gå till Hälleberga. Från Tingsås vandrade man "i stora skaror" och fick därifrån sällskap med dem, som kom från västra Blekinge. En "kyrkvandrare" från Hjortsberga i Blekinge, skriver i ett brev, att han ämnade gå till Hälleberga följande söndag, men förmodade, att adressaten ville gå "sin vanliga väg", eftersom han för rädd för "stora sällskap", där lätt något som inte var "tjenligt till förbättring kunde inblanda sig. I närheten av Klipperås finns ännu "kyrkstigen" på människor från Algutsboda och längre bort vilken liggande trakter vandrade till Hälleberga. Vid "Alsbo kro" en källa i Stibbetorp, rastade man innan sista etappen till Hälleberga kyrka påbörjades. Till besöket i Hälleberga hörde ofta enskilda samtal i Högelycke prästgård. Många av dessa samtal följdes sedan upp av "bref i andeliga ämnen". Över 500 sådana brev av Sellergrens hand är bevarade. 011e Madeland

sade till tjänstefördelningskontraktet 1667, enligt vilket vardera komministerna skulle förrätta gudstjänsten "hemma i sin Kyrcka". Han såg ingen anledning att ändra denna förordning. De i Älghult, som avlönade komministern i Hälleberga bodde nämligen så nära denna församling, att de kunde höra honom när de önskade. Men både Colliander och övriga präster ville finna sig i en förändring, om domkapitlet så önskade. Hälleberga församling, som även fick yttra sig, ansåg, att ingen förändring borde ske. Efter prövning fann domkapitlet inget skäl att vidtaga någon förändring i den "från uråldriga tider bibehållna Predikoturen". Man frågar sig om skälet till den önskade förändringen var en ekonomisk sak, eftersom man inte skulle vinna något på det. Och vidare, varför kom anhållan just då? Det är starka skäl att antaga, att älghultsborna ville få tillfälle att höra Sellergren utan att behöva överge sin egen kyrka. Även hällebergabornas motsättning mot förslaget visar, att Sellergren då vunnit uppskattning. År 1817 meddelade Sandell i ett brev till Waetterdahl, att Sellergren besöktes av människor från alla håll och att folket inte fick plats i kyrkan om söndagarna. Även i ett par kyrkostämmoprotokoll från några år senare omnämnes det stora antalet besökare i Hälleberga kyrka. År 1820 beslutades, att inte gudstjänstbesökare fick framtränga i koret. De som inte fick plats i bänkarna skulle förbli i stillhet i gångarna. Kantorn uppmanades att inte släppa in fler på sin läktare än som fick plats i stolarna. Samtidigt uttrycktes en förhoppning om att man skulle få bättre plats i den nya kyrkan, som var under byggnad. Förhoppningarna infriades emellertid inte, trots att den nya kyrkan hade ca 800 sittplatser och således var väl tilltagen för att rymma socknens dåvarande befolkning. I ett protokoll från 1821, det år den nya kyrkan tagits i bruk, är nämligen förbudet upprepat. Kyrkvaktmästaren fick till uppgift att se till att förbudet iakttogs. Ett vite av 12 sh Bco stadgades för den som under gudstjänsten steg upp på sätesbräderna. De som stod i gångarna eller sökte framtränga i koret eller in i bänkarna var tydligen utsocknes. befolkning hade sina bestämda Socknens egen bänkplatser.

En sång till Hälleberga kyrka Som ett smycke ligger hon på helga berget belyst i guld av aftonsol, av månens silver, av det vita skenet av strålkastare. Med sin väldiga krona står Sellergrenseken utanför som en minnenas skyddsvakt.

I tysta skaror står gravvårdarna runt henne, klädda i gult vid påsk, i rosglöd under sommar, i höstfärg eller kransgrönt i senhöstens tid och brinner med tusen lågor vid Allhelgona. Människor rör sig kring kyrkan, vänner, bekanta, okända, stannar till vid urnlunden, lyssnar till sorlet från bäcken och fontänen i dammen vid minneslunden, där korset står, med brutet spektrum i sitt glas. De går in i det helga bergets kyrka, möts av skapelsefönstret i koret, av det skimrande uppståndelsekorset på altaret, av orgelbrus och psalmsång, av predikans vädjan om tillit, tro. Sedan öppnas porten ... Och kyrkan på det helga berget ligger med sitt tysta vittnesbörd om fäders tro och liv om nutids längtan efter mening, mål. Ragnhild Madeland

"Fro/naeskro/ffh bodhe.

Skritsten kan betyda möjligen flisad sten.

Skritstenmo

parochia Algoos-

skridsten, dvs

flyttblock eller

Vapenbäcksån (vilken tafatt namnbildning!) tycks vara ett ungt namn. Det kan misstänkas ha något att göra med Orrefors som järnbruk. På 1689 års karta nämns Huengiöhl som en av källorna till ån. Venbäcken finns på ekonomiska kartan. Ordet ven betyder ett visst slags gräs, men också en mad med sådant gräs. (Kanske växer sådant gräs på slåttermaden Skiten på Fröneskruvs marker). Förlåt denna tarvliga avslutning! Jag försäkrar att Hälleberga har ovanligt få ringaktande ortnamn. Fridolf Jönsson

orrarna namnet.

har

trängt

bort de

förut

nämnda

djuren ur

Jag har sparat några mycket fängslande namn: Sugande, Villköl, Kollinge och Hetalåga. Sugande är ett säreget namn. Det skrevs så 1538 och Swgen 1545. Uttal: su'jan. Vattenfall hade i gammal tid ofta namn på -ande, men här finns ingen fors. Däremot kan man tänka sig ett mosse-såg. Uttal: mösasu med öppna ö och u, motsvarande såk (öppet ö) som är vanligt längre åt nordöst. Möjligen är den nuvarande formen en missförstådd bestämd form, som i fornsvenskan skulle ha varit i sugeno, dativ sing av det neutrala sug. Krångligt men möjligt! Kjell Eriksson i Gullaskruv karaktäriserar ett område vid Sugande som "ett mösa-su" med "suhål". Villköl (1541 Villyköl, avskr, 1538, 1539 villeköl) tycks ha £örleden vill (numera efter tyskt mönster vild). Efterleden (köll?) kan vara utvecklad ur kvill. På 1689 års karta ser man ett bäcksammanflöde strax nordväst om Villköl. Möjligen antyder förleden att det någon tid legat öde. För Kollinge har jag hört uttalet Kållningen. Det finns ett dåligt belägg 1441 Madhekeling (avskr). Bättre är 1538 i madakolning. Det skrivs i Kolningh 1570, och på 1689 års karta läses MadeKålning och Kållingen. Det senare tycks beteckna en gård (i folkmun av okänd anledning kallad "Bedakollinge") och den sjö, nu Stibbetorpssjön, som är fortsättning på dåvarande Råckemåse, delvis i Algutsboda. Vid sockengränsen är Råckebroo markerad. Det kan ha varit en kavelbro. Ordet råcke betyder "rött järnhaltigt vatten" och ingår i många ortnamn. Det passar bra in i bilden av traktens medeljärnutvinning. Däremot är det osäkert om tida Kol(n)ingen(n) skall tolkas som ett sjönamn "den kalla", eller om det kolats på maden. Om det senare är rätt (och det vill man väl helst tro) så har den gamla förleden mada kommit på fel plats: "kolningsmaden" hade varit riktigare. Det finns fler exempel på sådana omkastningar.

från våra bygder. Märkvärdigt nog var på 1500-talet de bokförda målanamnen i Hälleberga bara två: det i samband med Klerketorp nämnda Munkamåla och Mackamåla (1451 Makkamale) som troligen har ett mansnamn (smeknamn?) som förled. Nu försvunna är de i Vadstena klosters jordebok nämnda Olaffmale, Stibomaale och Vddaskogzmaale. Bland de många namnen på -målen väljer jag Krummamålen (1747 Krumtorpet, där Johan Krum då nyss dött. 1781 Krumamålen) under Stibbetorp. Förleden betyder ju krokig, men det är ovisst varför den förste brukaren soldaten Krum hette så. Hans efterträdare var soldaten Nils Stig. Håknamålen (1747 Håkansmålen, 1825 Håknamålen) mellan Bocklareboda och Orrefors, visar genom förledens form, en gammal genitiv Håkona, i stället för nutida Håkans, att namnet inte är ungt. beroende av namnet Mackamåla ser jag Målerås (1596 Som Målaråås, 1699 målarås, 1689 Måhleråhs). Liksom de flesta andra ortnamnen i Hälleberga uttalas Målerås oftast med efterledsbetoning, och rätt vanligt är alltjämt uttalet målera'us. Efterleden i Målerås är rås = fuktig dal. I Arvid Trolles jordebok från 1490-talet redovisas ett ödetorp Bälnaråsz, som troligen kan vara vår tids Bönerås (147 Bönerås). Vad förleden betyder vet jag inte. Lättare att tolka, kunde man tycka, är Klipperås, känt som tilltänkt sopstation för kärnkraftsavfall. Men ordet klippa i betydelsen fasta berget är ett lånord och bör undvikas vid ortnamnstolkning, Mycket riktigt var stavningen före 1841 Kläpperås. Som nybyggt(?) skrevs det så 1820, likaledes 1825, 1829 och 1836. Tack vare detta stavningsfynd kan tolkningen "fast berg" bestämt avvisas. (Om det nu kan påverka avfallshanterande beslutsfattare!). Ordet kläpp är pålitlig svenska, men det har knappast någon innebörd, som gör Kläpperås lättolkat.

det vore -bo. Många småställen från senare århundraden har namn på -bo, säkert med den vanliga innebörden bo, fågelbo och en tillflyktsort o dyl. Jag skriver detta i Jonsbo under Fröneskruv. Vem Jon var, vet jag inte ännu. Grannstället Nybygget nämns i kommunionlängden 1855, men inget Jonsbo. Socknens verkligt gamla namn på -hult är bara två. Ordet betyder träddunge, och namn på -hult har bildats in i vår tid. Aslahult är känt från 1337 i en avskrift från långt senare tid med den säkert förvanskade formen (i genitiv) Uskalahulte. Ar 1538 skrevs det aaslehult. Mansnamnet Asle hade i äldre fornsvensk form varit Aslak. Ännu på 1500-talet förekom Asle som bondenamn. Drottninghult (1354 in dro/gningahult, 1538 drottningehult) har i varje fall av skrivaren 1538 setts som sammansatt med drottning. Belägget från 1354 kan möjligen inge tvivel, men o/g i belägget får väl ses som osäkerhet hos skrivaren. Jag trodde länge att Drottninghult stod i motsättning till Konungaryd i Ljungby socken i Södra Möre, men jag fann senare att detta 1570 skrevs Ryydh, 1571 Kollingerytt. Utvecklingen till Konungaryd kan givetvis ha skett under viss påverkan av Drottninghult. De unga namnen Kjällehult (1820 Nybygget Källehult, 1837 Källehult och Floahult syftar med sin förled på någon källa och någon vattenfloe. Namnen på -skruv sätter gärna fantasin i rörelse. Nils Ödeen tolkade ordet på 1920-talet som "strutformat tak på enkel koja". Det fornsvenska ordet kunde betyda bl a biskopsmössa och bisamhälle (under strut av granbark, så som jag minns från min ungdom). Ödeens tolkning har i allmänhet godtagits, men hembygdsintresserade i skruvområdet ställer sig ofta undrande. Att ordet betydde strut verkar klart, men många menar att struten syftar på en smältugn för järnmalm. Den möjligheten är nog inte riktigt undersökt. Fröneskruv (1334 fro/nae skro/f£h) var 1545 med 4,5

osv. Det stämmer kanske dåligt i Hälleberga. Jag börjar ändå med socknens sex 1500-talsnamn på -torp, alla med låg mantalssiffra. Borstetorp tycks vara sammansatt med ett mansnamn, troligen Byrghir (Birger), som normalt har utvecklats till Börje. Beläggen 1538 och 1539 borgestorp, 1545 Biristorp, 1570 Böringgztorp. Ar 1596 Borristorp, 1689 Bårstorp, 1747 Borstetorp visar en underlig utvecklingsgång. Möjligen kan namnets uttal ha påverkats av Borstetorp i Algutsboda (1545 Borstatorp) som kanske skall tolkas annorlunda. Kleftatorp (1538 kliftatorp) med en troligen yngre namne Kliftetorp i Algutsboda har som förled möjligen ett gammalt ord för linbråka, klifta. Verbet klöfta "bråka lin" har funnits i Småland. Stibbetorp hade haft en föregångare 1480 Stibo maale, 1502 stunbomale, då ödetorp. Det var kanske en granngård, men förleden bör vara samma. Stibbetorp stavades 1538 stobbetorp, 1545 Stibbatorp. Förleden tycks mig vara "stigbo". Det är nära till Råckebroo (se nedan under Kollinge!) och (1689) Kyrckeråås Socknmärcke. Här har funnits en gammal kyrkstig, kanske ända från den tid, då Hälleberga ännu inte hade egen kyrka, så att folket gick eller red till Algutsboda vid helgerna. Kvarntorp (1400-talet qwaernatorp, 1538 quernatorp) under medeltiden redan den utnyttjade tydligen vattenkraft, som senare drev bruket Orrefors. Yttratorp (1538 ytratorp) skall antingen tolkas som odlingen längst ut mot vildmarken Gråstensmon, eller som tidigast den yttersta gården i Långaskruv. Jordanstorp, en gång komministerboställe, känt för sin ålderdomliga loftbod, skrevs 1570 Jordanstörp. Förleden är det ganska vanliga medeltida mansnamnet Jordan. Förleden bör inte ses som biblisk anspelning. I dessa namn betyder -torp ungefär nybygge. Den nutida innebörden litet torpställe blev vanlig när soldattorp byggdes vid slutet av 1600-talet. Namnen på - ryd (=röjning) var förr tre i socknen.

konstnärligt "smakråd". 1916 kom Simon Gate och 1917 Edward Hald. Under Edward Strömbergs skickliga ledning föddes sedan den moderna skandinaviska industridesignen i Orrefors. Redan 1925 var världsberömmelsen ett faktum. Brukets gästböcker från 20- och 30-talen visar att alla etablerade författare och konstnärer i landet då besökte Orrefors. Den lyskraft som utgick från Orrefors har nu i en mansålder varit hela den skandinaviska konstindustrins ledstjärna. "Glaset från Orrefors är den svenska exportens visitkort på världsmarknaden." SAMMANFATTNING Vår socken, Hälleberga och dess utveckling visar på en generell och självklar sak i historien: Människans förmåga att tillvarata och nyttiggöra de resurser som hon har till sitt förfogande. Den främsta resursen i Hälleberga är, och har varit skogen. Den har varit basen i samtliga de näringsmässiga aktivitetsvågor, som socknen deltagit i: två järnproducerande perioder, en period karaktäriserad av sågverksdrift och slutligen glasbruksepoken. Myrmalmen, som vi idag knappt är medvetna om, har varit med i näringsverksamheten 2 gånger, dels under medeltiden, med betydande export som följd, och dels under masugnstiden på 1700- och 1800-talen. Den lilla å, som rinner genom Hälleberga har de senaste 500 åren kunnat användas som kraftkälla för primitiva blästeranordningar, kvarnar, sågverk, järnhammare, masugnsbläster, sliperier och elektriska generatorer. Den har varit transportled för järn till Östersjöhamn för tackjärn till hammarsmedja och för timmer till såg. Våra lokala förfäder har även de visat prov på människans talang att på bästa möjliga sätt utnyttja de förutsättningar, hon ställs inför, och så kommer det att fortsätta. Mårten Björnsson

sekelskiftet då de stora Orreforsegendomarna samlats under gemensam ägare, en trägrosshandlare Samuelsson från Linköping. Flottningen förtjänar en alldeles egen beskrivning. Det byggdes 2 flottleder med upprinnelse längst upp mot Ekebergagränsen. För att tillvarata vattnet skedde flottningen stegvis mellan ett antal därför byggda dammar, efter vilka vallarna ännu finns kvar. Timmer från de längst upp belägna skiftena samlades i den översta av dammarna, luckorna öppnades och i särskilt grävda rännor, ofta med plankfodring, forsade vatten och stock ner till nästa damm. Så fortsatte flottningen ner till sjön. Där buntades timret i stora släp som fästes vid en dragflotte, en wire från flotten fästes på Tallön och med ett manuellt drivet spel på flotten vinschades hela släpet ut på sjön. Wiren drogs ut och fästes vid sjöns utlopp, Hålldammen, och vinschandet fortsatte. Från sjön flöt timret med ån ner till sågen vid bruket. Skogsdriften kulminerade mellan 1915-20, då all brukets skog dimensionshöggs. Merparten av kvarlämnade träd blåste ner, varför huvuddelen av socknens skogsareal blev rensad. Sågverksdrift finns fortfarande inom socknen. SKOG - GLAS Skogstillgångarna har, som vi sett hittills bidragit till tre näringsmässiga aktivitetsvågor, varav två producerade järn och järnvaror och den tredje trävaror. fjärde ännu pågående Glas blev slutprodukten i den näringscykeln. Skogens roll i detta sammanhang blev att svara för den vedråvara, som behövdes för smältning av glasmassan. I Hälleberga har glasbruk startats på 3 orter: Målerås, Gullaskruv och Orrefors. Målerås och Orrefors har idag sina glasbruk kvar. Målerås var först, 1889 startade där en brukstjänsteman Holmqvist från Kosta ett fönsterglasbruk. Arbetet kom igång 1890 med 20 anställda. Vid sidan om fönsterglaset tillverkades även en del kemiskttekniskt glas. 1893 var första konkursen ett faktum. 1896 kom nästa. Man började på nytt men lade ner 1904. AB Strömsborgs Glasbruk bildades 1915, med inte mindre än 80

KULTURELLT CENTRUM I Den 23 september 1812 avlade Peter Lorenz Sellergren sin trohulthets och ämbetsed inför tillträdande av komministertjänsten i Hälleberga. Enligt uppgift skulle han även denna dag varit spritpåverkad. I november 1813 anklagas Sellergren av brukspatronen C H Barchaeus för att ha varit plakat full vid ett barndop och berusad vid en gudstjänst. Sellergren beviljades permission från sin tjänst men i augusti 1814 återinträdde han, återställd från en "viss oreda, vilken tidtals skolat påkomma" Den 10 söndagen efter trefaldighet höll han sin första predikan efter återkomsten. Peter Lorenz Sellergrens omvändelse var ett faktum och en märklig prästgärning förestod honom. Åhörare kom från orter belägna mer än 20 mil bort. Hela det gammalkyrkliga läseriet kan räkna Sellergren som sitt ursprung. 1819 grundade Peter Wieselgren och hans kamrater den första nykterhetsföreningen i vårt land, delvis som ett resultat av den från Sellergren utgångna väckelsen. Arbetsfördelningen i Växjö stift blev från mitten av 1820talet den, att biskop Tegner byggde kyrkorna och att Sellergren fyllde dem med folk. "Freden, vaccinet och potäterna" som den berömde växjöbiskopen uttryckte saken, såg till att folkökningen gick snabbt.

Lk,*

,,,,htmi44. Den gamla hammarsmedjan i Orrefors 26

anta, att exempelvis Vadstena kloster dokumenterade effektivitet som förvaltare underlättat vår sockens återhämtning efter agrarkrisen. Denna kris underlättade samtidigt sannolikt också uppkomsten av en stark nationell centralmakt. I Gustav Wasas skattelängder framgår läget vid medeltidens slut. Här fanns då 40 gårdar, vilket betyder att varje gård var ungefär 4 kvadratkilometer. I Wärend var det då endast Ekeberga och Lenhovda där gårdarna låg glesare. 20 % av socknens areal var kyrklig jord och adeln ägde 40 %. Resten var enskilda skattehemman. Före 1550 upptogs ytterligare 7 gårdar. Från 1571 finns noterat att släkten Silfversparre ägde frälsehemmanet Orranäs. Silversparrarna samlade kring sig ett större gårdskomplex i socknen. Orranäs blev säteri 1644 och Gullaskruf under samma ägare, blev också säteri före 1657. Av tillgängliga handlingar framstår sedan Gullaskruf som det dominerande. Under det stora nordiska kriget 1699 - 1722 härjade ryssarna längs Sveriges kuster. De förstörde därvid sannolikt ganska systematiskt ett antal längs Östersjökusten belägna järnbruk. I samband med detta fick det småländska järnet ännu en chans. Den tidigare primitiva tillverkningen hade säkert aldrig upphört men mist sin ekonomiska betydelse. Huvudsakligen smältes för husbehov. Under 1600-talet hade den metallurgiska tekniken förändrats och man smälte nu helkontinuerligt i masugnar. De första 30 åren av frihetstiden mellan 1720 och 1750 anlades ett flertal masugnar i Smålands inland. Orrefors var en av dessa. 1726 fick Lars Johan Silfversparre privilegium Att få inrätta en Bruksbyggnad af Stångjärns samt Manufacturhammar uppå Frälsegrund under Orranäs Säteri.

Masugn och dess egen

Detta blev upprinnelsen till Orrefors bruk och samhälle. I samband med bruksbildningen avstyckades en bruksfastighet från den egna frälsegrunden. Fastigheten betraktades som torp och fick namnet Timmermålen. Nuvarande brukssamhälle, norr om en linje Konsum-Gamla mejeriet, i stort sett begränsat av Vapenbäcksån och

smidbart järn. Järnframställningen hade så stor ekonomisk betydelse att Kalmar var en stor exporthamn för järn. Denna tidiga svenska bergslag låg huvudsakligen inom nuvarande Nybro kommun. Idag kan vi se spåren efter järnproduktionen i form av slaggvarpar, "sinerskuthögar". Vid senaste fornminnesinventering noterades ett sextiotal sådana högar inom Hälleberga. De intresserade kan från den nya ekonomiska kartan utläsa belägenheten av flera högar och själva besöka dessa medeltida arbetsplatser. I sammanhanget skall vi slutligen konstatera att smältplatserna i flera fall legat nära Vapenbäcksån, exempelvis nedanför Björnamålen. Vattenkraften användes för att driva de blåsbälgar, som behövts för att förse ugnarna med tillräcklig förbränningsluft. Förutom vattendrivna bälgar fanns så kallade "kärringblästrar", som trampades manuellt. Vapenbäcksån var förmodligen också transportled till östersjöhamn för järnet. SOCKENBILDNINGEN Den tid som inledde den medeltida järneran upplevdes säkert av våra förfäder som en tid av relativt välstånd. Det var nu, som man bestämde sig för att bygga kyrka och bilda egen socken. Tidigare hade man sannolikt tillhört Algutsboda. I ett köpebrev från 1334 anges Fröneskruf höra hit. 1395 dyker Hälleberganamnet upp för första gången. Ett antal gårdar i socknen och "Swaelta quaern" donerades till Vadstena kloster. Någon gång mellan 1334 och 1395 blev alltså Hälleberga egen socken. Åtminstone några av de gamla gränsmärkena för socknen finns kvar och var utsatta på den äldre ekonomiska kartan. Gränsen mellan Wärend och Möre är av speciellt intresse. I den gamla Tiohäradslagen omtalas en nu oklar gränsmarkering "Brutabäck". En teori är, att därmed åsyftas den bäck, som rinner ut i Vapenbäcksån mellan Bråtemåla och Skedebäckshult. Detta sista namn betyder just gränsbäcksdungen. Här går inte gränsen idag, och man kan anta att socknens gränser justerats åtskilliga gånger under århundradenas lopp. Men åter till socknens centrum. Svälta kvarn är av allt att döma kvarnen nedanför kyrkan, och namnet är intressant. Det kan ge oss förklaring till varför

till att ta fram en ny Hällebergakrönika. Vid årsmötet den 26 febr undanbad sig Rut Fransson omval. Ingrid Törnquist valdes i hennes ställe. Årsavgiften höjdes till 20 kr och ständigt medlemsskap kostade nu 200:-. Uthusen vid Hälleberga kvarn var i behov av att rustas upp. Kvarnhuset och en tomt på 3.000 kvadratmeter hade köpts till Hembygdsföreningen. Köpesumman var 10.000:-. Hembygdsföreningen får överta "Sellergrens bod" från församlingen. Boden skall stå kvar i Högelycke. Från Länsmusiken i Växjö hade Thor Lindahl fått ta emot en stor samling noter, från 1700-talet. Dessa uppges vara från Målerås. Badrummet i Hembygdsgården behövde byggas om. Den 5 oktober samlades styrelsen + Harald Leandersson för att dryfta frågan om en ny hembygdsbok. Han utsågs till redaktör, och där är vi nu

Hembygdsföreningens centrum: Kyrkan, stommen och kyrkstallarna

videofilm från Sellergrensdagen och hembygdsdagen 1984. Nybro kommun hade gett ett bidrag på 12.000:- för inköp av Hembygdsgården. Antalet medlemmar hade nu stigit till 419. Hembygdsdag blev det den 17 augusti med föredrag av Carl Gustaf Holdar. Målerås Musikkår spelade och folkdanslaget Furuby-Snoan hade en uppvisning under ledning av Harald Leandersson. Vid styrelsesammanträde den 21 nov föreslog 011e Madeland att man skulle kontakta chefen för I 11 om en uppröjning av varggropen i Bönerås. Kjell Eriksson föreslog att hembygdsföreningen skulle förvärva och restaurera kvarnen i Hälleberga. 1986 Orrefors Föreläsningsförening hade upphört, och Hembygdsföreningen erhöll 4.000 som gåva från den. Den 8 maj var det torpvandring under ledning av Kjell Eriksson. Den 14 maj fick styrelsen besked från I 11 om att varggropen ligger på Domänverkets område, inte regementets. Hembygdsgården och kvarnen på Kvarnkullen målades. Bertil Ljungquist, Kalmar blev hedersmedlem. Den 14 sept konstaterades att Hembygdsföreningen från Hällegården mottagit bl a en moraklocka, porträtt av givaren Jenny Olsson, kejsarens hattar och flera tavlor. 1987 Det hade blivit nya ägare till Hällegården, varför man var tvungen att ta upp en diskussion med dem om Mor Stavas stuga. Man skulle ge en årlig tomthyra på 100 kr Bron vid Sjöabro hade underhållits. Vid styrelsesammanträde den 5 mars utses Erik Madeland till hedersmedlem. Han hade tagit fram "Karta över kulturella inslag i Nybro kommun". Hembygdsföreningen lämnar bidrag till tryckningen. Hembygdsfilmen skulle överföras till Den 28 maj ledde Nils Grönquist en videotape. torpvandring. Årsmöte hölls den 10 maj. Då avgick kassören Lars-Erik Karlsson. Ytterligare gåvor inflyter i form av gamla föremål.

1981 En kortfattad sockenbeskrivning var på gång, författad av Mårten Björnsson. Man hade röjt i skogen bakom kyrkstallarna. "Mor Stavas stuga" behövde repareras. Enligt 011e Madeland hade man funnit en pestkyrkogård i Kärraboda och en skeppssättning i Bocklareboda. Vid årsmötet den 14 juni avböjde Ada Holmström återval. Gösta Leandersson kom i hennes ställe. Germund Johansson redogjorde för torpinventeringen. Nybro kommun föreslog, att kommunen skulle stå för materialet och Hembygdsföreningen för arbetet med att reparera "Mor Stavas stuga". Den 3 dec hade kommunen anslagit 6000:-. Åke Petersson fick i uppdrag att utföra arbetet. Bland gåvor som kommit in kan nämnas en gammal båt från Långegöl, redskap för glasarbete och en stol. 1982 Sveriges Radio-TV hade lånat hembygdsfilmen och ett avsnitt ur den skulle visas i TV. Ragnhild Madeland hade skrivit en dikt, som skulle finnas med i Hembygdsgårdens nya gästbok (dikten finns med i denna krönika). Några föremål i den gamla kyrkan hade klarat branden, och de placerades i samlingarna i kyrkstallarna. Den 9 maj var det årsmöte, då riktades ett tack till Mårten Björnsson för hans sockenbeskrivning av Hällebergs. Detta år var det åter dags för en hembygdsdag. Målerås musikkår medverkade och man hade visning av alla samlingarna. En del gamla hantverk visades. spinning, skrubbning, kardning, vävning, slagtröskning, skomakeri. Talare var Mårten Björnsson. Hembygdsdagen gav ett gott ekonomiskt resultat. Vid styrelsesammanträdet den 29 sept noterades att taket på "Mor Stavas stuga" nu var färdigt. Man beslöt också att köpa Hembygdsgården Hälleberga Stom 1:1 för 15.000:-. 1983 Ebbe Vestergren, Kalmar blev ombedd att titta Gullaskruv Säteris miljö, magasin och "Jungfrubur".

på

Vid styrelsesammanträdet den 25 nov rådde förstämning. Ordföranden David Svensson hade hastigt avlidit. Hans minne hedrades med en tyst minut. Till hans minne överlämnades också från samlingarna i Församlingshemmet ett antal böcker, planscher mm. Kjell Eriksson fick uppdraget att överta ordförandeklubban. Man noterade flera gåvor. Kapten Erik Lindkvist hade skänkt två böcker "Kungl Kronobergs regemente under fyra sekel" och "Indelningsverket". Torsten Hellner hade skänkt en film om Orrefors Glasbruk. Erik Leandersson hade gjort färdig en noggrann inventarieförteckning. 1976 Detta år fyllde Orrefors Bruk 250 år. Med anledning av detta anhöll styrelsen hos Poststyrelsen att få använda en jubileumsstämpel på postexpeditionen i Orrefors. Orrefors Glasbruk bad Hembygdsföreningen att begära bidrag hos AMS för renovering av äldre gravvårdar på Hälleberga kyrkogård. Årsmötet den 25 april inleddes med en tyst minut till David Svenssons minne. Erik Leandersson avsade sig förnyat mandat i styrelsen. Jan-Olof Widån tackade honom för hans uppoffrande arbete för Hembygdsföreningen och överlämnade blommor. De nu tomma platserna i styrelse besattes av Gösta Thörnqvist och Lars-Erik Karlsson. Sven Blomgin från Älghult talade om gamla kontakter mellan Älghult och Hälleberga. Gåvorna till Hembygdsföreningen fortsatte att strömma för året att man in. Nytt var skulle hålla Hembygdsföreningens lokaler öppna för allmänheten under tiden 3 juli - 4 sept klockan 14 - 16. Ciceroner skulle vara Kjell Eriksson, Ada Holmström och Sigrid Dahlgren. Kjell Eriksson föreslog, att årskurs 6 i skolorna i Hälleberga skulle få komma och studera samlingar och Hembygdsföreningen. Vid redskap hos Gullaskruvs Södregård skulle de också få tillfälle att titta på moderna jordbruksredskap. 1977 Nu var det dags att höja medlemsavgiften igen. Denna gång sattes den till 10 kronor, engångsavgiften skulle bli 100 kronor. Vid styrelsesammanträdet den 7 sept

året kommit till Hembygdsföreningen. Ur Johannes Svenssons dödsbo kan nämnas: En dombjällra, en bok från 1750, foto på Hälleberga gamla kyrka och Hälleberga gamla altartavla. 1970 Årsmötet hölls den 7 maj. Eftersom Hembygdsföreningen fyllde 20 år, läste Thor Lindahl upp en historik, Erik Madeland visade en film, som han spelat in i svenskbygder i Amerika. 1971 Den 12 november beslöt man att lämna Kronobergs läns musei- och hembygsförbund, eftersom den nya länsindelningen gjort det riktigare att tillhöra motsvarande organisationer i Kalmar län. 1972 Året redovisar ingen större verksamhet. fronten kan nämnas att Sigrid Dahlgren Isaksson.

På styrelseersatte Erna

1973 Kyrkoherde Jan-Olof Widn ersatte Bror Svensson. 1974 Vid ett styrelsesammanträde den 28 mars meddelades att Anders Ljungdahl hade skänkt 125 kr, vilket var inkomster på hans bok "Gamla tiders Hälleberga". Under årens lopp hade en mängd manuskript till en hembygdskrönika samlats på hög. Harald Leandersson erbjöd sig att bli redaktör för en sådan, och en kommitté bestående av honom, Jan-Olof Widén och Thor Lindahl tillsattes. I oktober samma år var boken färdig. Den hade tryckts på Ljungdahls i Nybro till en kostnad av 15.000 kr för 2000 ex. Styrelsen uttalade ett tack till Harald Leandersson för hans arbete med att renskriva, korrekturläsa, ta fram bilder etc. Under året avled kontraktsprosten Harry Brodmar. Vid samma sammanträde den 28 mars, meddelade Erik Leandersson att Hembygdsföreningen nu var ägare till samtliga 23 kyrkstallar. Årsmötet ägde rum den 12 maj. LarsAxel Karlsson hade i Nybro kulturnämnd hårt drivit frågan om att bevara den gamla landsvägsbron vid Sjöabro.

tegelpannor och läkt. Detta skulle användas till att täcka bastan på Hälleberga stom. Vid styrelsemöte i Klerkeboda den 9 juni 1965 beslöt man om Hembygdsfest i Högelycke den 20 juni. Föredrag av Folke Petersson, Nybro, musik av Orrefors Musikkår. Bastan var nu restaurerad av Gunnar Carlsson. Erik Leandersson redogjorde för hur linberedning gick till. "Madhöladan" mellan prästgården och stationen hade reparerats av Gunnar Carlsson. Kvarnkullen hade varit välbesökt. Enligt gästboken hade den under 1964 haft 500 besökare. Bror Svensson föreslog vid årsmöte den 15 maj, att skrifter eller saker som hade samband brev, med Sellergren skulle insamlas, liksom gamla skolinventarier. Erik Madeland visade filmer från Madesjö. Bror Svensson avslutade med kort andakt. Styrelsemöte den 31 aug. Den öppna spisen i hembygdsgården var nu färdig och invigdes med brasa. Ordföranden tackade dem som genom gåvor och arbete iordningställt hembygdsgården: Brita Andersson Ingrid, Erik och Birgit Leandersson Birgitta och Berit Svensson Sigrid Dahlgren Gösta Petersson och Bengt Olsson. Erik Leandersson hade uppgjort en förteckning över skänkta gåvor. David Svensson utsågs till kontaktman med Hälleberga naturvårdskommitte. Erik Leandersson rapporterade, att föreningen hade 221 medlemmar. Kvarnen i Åslahult hade haft många besökare, men tillfartsvägen var dålig och man beslöt att den skulle förbättras. 1967 Vid ett styrelsemöte den 7 april kunde man konstatera, att föreningen fått ett antal värdefulla gåvor. Simon Johansson, Kvarnamålen hade skänkt en träbesman från 1700-talet. Vidare hade man fått skomakeriverktyg som tillhört skomakare Frans Petersson i Skälsek samt ett fotografi av prosten Åstrand.

över fyra av föreningens medlemmar, som avlidit sedan förra årsmötet. Bland dem var John W Johnsson, som varit aktiv och intresserad medlem sedan föreningens tillkomst. Kyrkoherde Bror Svensson invaldes i styrelsen. 1964 Årsmöte hölls den 26 april, då Göte Holmberg och Sixten Waiving valdes till revisorer. Hälleberga kyrka skulle fotografiskt dokumenteras. Jarl Lindahl, Orrefors, fick i uppdrag att fotografera såväl interiör som exteriör. Hälleberga stom hade fått en ny mangårdsbyggnad, och nu erbjöds hembygdsföreningen att överta och förvalta den gamla arrendatorsbostaden, som är ett av de äldsta husen i socknen. Förslaget från den av kyrkofullmäktige och Hembygdsföreningen tillsatta kommittén lydde: - Pastoratet står som ägare och står för underhåll och försäkringar. Hembygdsföreningen hyr bostaden för 150 kr om året fr o m 1 juli 1964. Årsmötet beslöt att ta hand om byggnaden, och så kom där att inrättas ett hembygdsmuseum. Nu var det dags att höjs årsavgiften till 5 kr. Engångsavgiften till 50 kr. När sockenfilmen spelades in försågs kopian med ett magnetljudspår, för att man i efterhand skulle kunna lägga på ljud. Utvecklingen gick emellertid mot optiskt ljud, och det var svårt att få tag på projektorer som klarade magnetljud till 16 mm film. Kostnaden skulle bli mycket hög för att lägga magnetljud på filmen. Emellertid var det svårt att veta vad filmen handlade om (texterna var bortklippta på kopian), ifall man inte hade manuskriptet. Harald Leandersson erbjöd sig att göra ett provisoriskt ljudband, som skulle löpa parallellt med projektorn på en bandspelare. Han fick årsmötets uppdrag att göra ett försök. Prosten Brodmar avsade sig uppdraget som ordförande i föreningen. Karl Petersson tackade honom för allt arbete i föreningens tjänst. Renoveringen av kvarnen på Kvarnkullen var nu klar. Alla styrelsemedlemmar, donatorer och medhjälpare inbjöds till ett samkväm hemma hon Erik Leandersson.

1953 Ingen protokollförd verksamhet 1954 Vid årsmötet den 25 april ersattes Erik Nord-gren, som på egen begäran avgick ur styrelsen av Artur Holmström, Gullaskruv. Den kände folklivsforskaren fil dr P G Vejde, Växjö före-läste om "Hälleberga socken i äldre tider". Einar Vid sammanträde den 8 dec visade upptagningar som gjorts till hembygdsfilmen.

Nihl

1955 Vid årsmötet den 11 april meddelades att vederbörande ställt utsikt, att den gamla vägmyndighet i landsvägsbron vid Sjöabro skulle bibehållas, om Hembygdsföreningen svarade för underhållet. Föreningen beslöt att åtaga sig dessa kostnader. Den 25 nov överlämnade John W Jonsson vid ett sammanträde fotografier av äldre sockenbor. De hade skänks av Ernst Johansson, Koppekull. 1956 Hembygdsfilmen var nu färdig. Den 12 april beslöts att den skulle visas i Hälleberga, Or-refors och Målerås. Dessförinnan skulle filmen visas för särskilt inbjudna i församlingssalen. Bland de inbjudna märktes: P G Vejde, J E Anderbjörk, Dr G Nilsson, Gustav Rosander, Sven Blomån, Gustav Abels, cheferna för för glasbruk samt representanter socknens tre ortspressen. 1957 Vid årsmötet den 5 maj avgick på egen begäran Hilding Järnstam och Eva Svensson ur styrelsen. Som ersättare valdes Brita Andersson, Orrefors och Thorbjörn Wiss, Målerås. Föreningens första Hembygdsfest hölls 16 juni Den inleddes med en friluftsgudstjänst med Harry Brodmar. Rektor Torsten Petersson, Växjö, höll föredrag och Brita Lindahl dirigerade Målerås sångkör. Rävkullens Folkdanslag och Orrefors Musikkår medverkade.

Oskar Rosander och Jenny Olsson (ägare till de två gårdarna i Aslahult), hade inte bara skänkt virket, utan också marken runt kvarnen samt servitut på att Hembygdsföreningen fick använda vägen fram till kvarnen. David Svensson valdes till ordförande. Styrelsen beslöt att inköpa en kopia av den film, som togs vid Bror Svenssons kyrkoherdeinstallation. Erik Leandersson lovade att stryka kvarnen med kuprinol. Man beslöt att flytta den gamla boden vid Kolbotten till området mitt emot kyrkstallarna. Vid styrelsemöte den 22 juni 1964 meddelade Brita Andersson att kyrkorådet skänker linbastan, som ligger mitt emot kyrkstallarna till hembygdsföreningen. Gunnar Karlssom fick uppdraget att reparera bastan. Sven Blomgin, Älghults Hembygdsförening, hade erbjudit föreningen en eka, funnen i Fröseke. Karl Petersson meddelade vid möte den 30 aug att Frösekeekan var försvunnen, då man skulle hämta den. Harald och Erik Leandersson hade skänkt banden med ljudillustrationer, som nu var klara, till hembygdsfilmen. 1965 Kjell Eriksson, Vid årsmöte den 2 mars invaldes Fröneskruv i styrelsen i stället för Karl Petersson, som begärt att få avgå pga hälsoskäl. Bror Svensson framförde föreningens tack till Karl Petersson och överlämnade blommor. Malte Joelssson spelade upp ljudmed intervjuer av Kerstin Åberg, Hugo Karlsson, band Orrefors samt f korpralen Teodor Roos. Vid styrelsemöte den 21 mars valdes Erik Leandersson till kassör efter Karl Petersson. Ordförande David Svensson fick den 28 april uppdraget att upprätta inventarieförteckning över föreningens filmer och ljudband och förse dem med etiketter. Den öppna spisen i hembygdsgården är snart färdig. Damerna i föreningen hade erbjudit sig att väva gardiner för gården. Föreningens värdefulla handlingar flyttas till brandsäkert förvar i församlingshuset. Vid styrelsemöte i Norrbäck den 12 maj 1965 fick Erik Leandersson styrelsens uppdrag att från ladugården som skall rivas i Orrefors, av AB Orrefors Skogar inköpa

När jag skulle läsa för prästen, var det husförhör i A Åstrand Fröneskruvs skola året 1925. Kyrkoherde 0 ledde förhöret. Fullsatt i skolsalen av arbetsmärkta män, kvinnor och ungdomar. Vi som skulle läsa blev förhörda i Lilla katekesen. Det gick väl någorlunda bra. Sedan fick vi läsa ur Bibeln alla som ville, ung och gammal. Läsningen gick riktigt bra, men tillåt mig säga - Mor läste väl! Rösten höjdes och sänktes, men de små pauserna här och var, var väl avvägda. När mor tystnat bad Åstrand - Var snäll och läs ett stycke till! Mor läste då hela kapitlet Det var många läsbarn det året. Vi sålde tidningar, Missionstidningen och Ljus och Kraft åt kyrkoherden. De brukade få hämtas i sakristian efter gudstjänstens slut. De som bodde i Orrefors, Gullaskruv och Målerås sålde massor av tidningar. Sämre gick det för mig. Jag hade bara de små stugorna att gå till och de låg mestadels långt från färdevägarna. Åstrand blev först förvånad och sen besviken över mitt dåliga resultat. Men när jag fått förklara orsaken bad han mig till och med om förlåtelse. Sådan var vår kära lärare. Många ögon tårades,når vi så småningom tog farväl. Arbete på torpet fanns annars hur mycket som helst. Jag minns alla gärdesgårdar som skulle hägnas. Jag var med och svedde vidjor av gran till gärdesgården. Man brände fingrarna mer än en gång. Åkerarealen var liten så alla torparna hade kärrslåtter att ta till för att utfordra alla sina djur. Ett stort fly, Helgaflyet, räckte till åt dem alla. Lador byggda av rundtimmer, inramade hela området. I skördeanden slipades liarna. Det slogs, det räfsades. Johan i Långerås, finsnickaren, var duktig på att göra bra lieorv. Kvinnorna prisade hans fina räfsor och de mjuka skaften. Det fanns ett slags gräs som kallades stagg. Om man passade på tidiga morgnar då daggen låg kvar, gick det någorlunda bra att slå. Jobbiga dagar var det på flyet i värmen. Kom det en regnskur, kun-de man hälsa den med tillfredsställelse, då gick man in i ladans hö och kanske sov en stund. På det hela taget levde man lycklig trots allt. Då var det ingen miljöförstöring. Barrträden var gröna, fisken i sjöarna led inte av kvicksilverförgiftning. Frågan är om vi inte skulle stannat upp vid denna levnadsstandard, vi

168

liksom Emil i Lönneberga, våra hyss, men inga allvarliga förseelser. En gång när vi var vid Frönesjö och metade tog vi dock en jättegädda, som huggit på en ståndkrok, som någon annan person satt ut. Mor lärde oss tidigt läsa aftonbön. Det var nog en syn, där vi stod vid våra sängar och sjöng och läste - Gud som haver barnen kär - Tryggare kan ingen vara och till sist alltid -Godnatt, godnatt var kristen själ Nu vill jag sova sött och väl Mig skall slätt ingen röra vid Ty Jesus är min sköld och frid. Amen På den tiden var det sexårig folkskola, men såvitt jag vet, kunde alla lära sig läsa och skriva. En dag i skolan: Vi ropas in. Ställer oss vid våra bänkar. Där sjungs en psalm, vi läser ur Bibeln eller biblisk historia. Lärarinnan Signe Fränkel läser en bön. Så går dagen med olika uppgifter och till sist sjungs en psalm innan vi går hem. Morgonbönen togs bort 1969, som vi alla vet. På sina håll har morgonsamling införts i stället. En gång fick jag sitta kvar. Jag hade förläst mig på några psalmverser. Vi syskon brukade förhöra varandra på läxorna när vi gick till skolan. Det gällde ju att kunna redogöra för vad vi läst på. Min syster Elin dog den som-maren hon gick och läste. Hon trampade på en sten, och det uppstod ett litet sår på hälen. Det blev stelkramp och efter en vecka var hon död. Hon dog samma dag, som hon skulle konfirmerats i Hälleberga. Det var ett hårt slag för oss alla. Vi ville tro att ett misstag var begånget. Hon kommer hem en vacker dag. Vi skulle nog få möta henne vid grinden. Sex flickor bar henne till graven. Hösten kommer, dimmig regnig och risig. Far plöjer med hästen Tore. Flyttfåglarna är på väg söderut. Mörka kvällar i fotogenlampans gula ljus. Mor kardar spinner och väver. Far har sina kvällsgöromål, men hinner ändå sjunga och berätta. Berätta om underliga ting som timat för länge sedan. Skillingtryck kunde hon många. Drinkarvisan, Vid Roine strand, Älfsborgvisan m fl. Mor hade ett hårt jobb att sticka strumpor och vantar åt

166

6/ Nu för detta första året så skall endast göras 12 quins dagsverken då de påfordras. Och för nästa år om inga kreatur släppes i Hagen så göres 12 mans och 12 quins i slåtertiden, och så skal de årligen spinnas 1 blåner försvarligt eller betalla kontant 5 kr. 7/ Förbehålles att lägenhetens inehafvare icke gör jordegaren eller grannarna något förfång utan alltid bevisar trohet och beskedlighet skulle här mot brytas så eger husbponden rätt att ifrån lägenheten uppsäja innehafvaren som då efter laga fardag afflytta utan någon ersättnng. Inga obehöriga Personer får hysas eller lägenheten till annan överlåtas utan jordägarens tillstånd. Brytes det likväl så på jordegarns yrkande moste han aflyta utan ersättning. Abyggnaderna på planen tillhörer des innehafvare. Sålunda beslutat och ofverens komet försäkrar Aslahult den 29 april 1876. Olaus Petersson Med förestående kontrakt förklarar vi oss nöjda och förbinder oss att det samma fulgöra och efterlefva samt att mot skälig betalning åt husbonden eller jordegaren fram för hos någon annan göra arbetsbekäning om det på fordras. Datum som ofvan Gustaf Adolf Jonsson Idamatilda Petters Dotter Vittne härtill Leander Andersson Carl Alfred Isakson båda i Aslahult (Nedtecknat dennes ägo)

164

Lars-Olof Davidsson

efter

original i

,d,rg, a,

(

.ti.:9 3.

/..-

.t. LI.

(M.

cjid„..•9", „d .i...:1 .ti, ....6,4y,,,Cie,k, - •• t i , a__.., t i , t ± i a .•

j t

C CIt Ji.

- . `1 2tunoo

r ., x._.. , , ._...,_2.

..4e

.41

til ,...;,„..,

14144 oge,tf,kte-

•

. .a.

2. i....

I. '.15i, ... . ...o ., 2 1 «,..-JD.

0 2-

411-1,1d.

•

22 .

fgo

oieXter-lien9-5—'

t 2,(1.7047

, "*I' i

•

4' 11

••i<dyIY

2. • t_

(14"7114

le-k:›Te.2"

( 2Y.:k/44 t

•I

91-''' .9" t .ftPl!

_„ -

Ltt

-,,,all...,. r„, „,,,,å

- n 4

1 ,..;,ä,--....7,bc 4' 4 1' . ......... .

•-.i

.i . 62._--- --oits

4,----'--

Detalj ur lantmätare Assar Rohmans Uppvidingehäradskarta 1689 162

Halffue (=halva) Lanboor. 1 2 st 2 K(appar) Peder i Bredarydh s med 1/2 Schatta Joonn i Kolningenn är ett Hem(man), (=skatte) gården (dvs redovisad på en föregående sidas skattebönder). Törpara. Peder i Riffuebärgh (=Riveberg)

2 1/2

Summa. Rogh 21 t(un)na Korn 27 t(un)nor 4 s(käppor). Aff thenne Su(m)mo haffuer Kirkian till wiin och öffläte (Av denna summa hver Kyrkan till vin och oblater) Rogh 2 tnor Kornn 2 tnor. Item (=likaledes) till Bygningh Rogh 3 sr Kornn 3 sr.(På följande sida, här utesluten, sätter prästen Christopher Magnusson sitt signet under slutsumman, efter bortfallet av "Prosta tönnan", "Domkirke tönnan" "Så är igen behåleit. Rogh 16 tnor 4 sr Korn 24 tnor." Kronan tog väl nära två tredjedelar av behållningen. Prästen fick nog drygt 5 1/2 "tönna" råg och 8 "tönnor" korn och dessutom "kvicktionde", dvs kött av diverse djur. En "tönna" var nära 150 liter och en skäppa drygt mycket fetare pastorat i 24 liter. Det fanns kontraktet, men Hälleberga var inte dåligt.

Belägg från medeltiden oc från året 1545 är hämtade från L-0 Larsson, Småländsk bebyggelsehistoria. I, 1:4. Jag citerar ofta min egen bok Ortsnamn i Kronobers län, 2a uppl 1989 (Historiska föreningens i Kronobergs län skriftserie, 5); här har jag nu med fler belägg från Smålands handlingar i Kamararkivet, Riksarkivet och från äldre kyrkliga längder, lästa i Landbibliotekets i Växjö filmförråd. Fridolf Jönsson

160

gjorde han säkert själv också. Hans gamla idrottsintresse gjorde, att småpojkarna ofta vände sig till honom, då de ville ha t ex pengar till en ny fotboll. Det hände flera gånger, att han frikostigt förä-rade dem en sådan. Vid varje torvmaskin arbetade ett arbetslag, De hade betalt alltefter det antal torvlappar som de fick fram per dag. En tävlan rådde mellan de olika lagen. Rekorden slogs ofta. Jag vet aldrig att det hände på torvmossen i Målerås, där Söderström regerade, att arbetarna fuskade. Men jag hörde historier om att sådant förekom på andra håll. Då var det någon som satte en pinne eller stubbe i munstycket på maskinen, så att den sprutade ut en smalare sträng. Lapparna blev flera, och arbetslaget tjänade mera. Sådant fusk blev i allmänhet uppdagat. Då blev det räfst- och rättarting. Mina insatser inom torvhanteringen bestod i att lasta den torra torven i träburar. Jag höll på med det på sommaren mellan seminariestudierna. Det var ett svettigt och strängt jobb, då termometern ibland visade 30 grader varmt. Man körde burarna på räls till en lastbil, som väntade. Ibland spårade rallen ur. Då fick man sätta ryggen mot buren, man fick bäst kraft då, och ta tag och lyfta upp ekipaget på rälsen igen. Det var tungt. Rallen med last vägde flera hundra kilogram. Rätt ofta bjöd Bruno Söderström på hippa på Målerås Hotell. Alla arbetare på mossen var inbjudna. På bordet var det dukat med god mat och gott dricka. Det var sång och glädje. Söderström berättade gamla olynmpia-historier. I det lag, som satt nytt rekord i antal upptagna torvlappar på en dag, fick varje man en splitter nypräglad tvåkrona.

Thor Lindahl

158

Stjärna och Lyckoblad. I en butelj fylld med lagom mycket sprit och vatten hade han en figur, som rörde sig olika allt efter gubbens tryck på korken. Han lade ett lyckoblad och satte sedan buteljen över. Efter figurens rörelser i flaska gjorde sedan gubben sina uttolkningar och spådomar. Att bli spådd kostade 25 öre. *

Till dessa minnen vill jag tillägga, att en mycket blygsam Villköls marknad levde kvar ytterligare i många år. Från min skoltid på 1950-talet kommer jag väl ihåg marknadsdagen i oktober varje år. Kommersen var emellertid ytterligt begränsad. Det fanns då i allmänhet 3 försäljningsstånd. Det var Skoog som sålde plåt- och allehanda husgeråd. Så var det blecksaker och trädgårdsmästaren från Abro handelsträdgård och sist men inte minst ur barnens synvinkel "karamellkärringen" från Nybro. Hon sålde olika slags hemkokta karameller och slickepinnar. Vi barn var i allmänhet en första omgång på morgonen när de satte upp sina stånd och plockade upp sina varor. Vi handlade också litet då, men cyklade sedan alltid upp en andra gång under frukostrasten för att köpa karameller och vara med litet om marknadsstämningen igen. Kurt Holmström

156

fanns i allmänhet på marknaden. Silkekläde att ha på huvudet, psalmbok, vigselring, sjal och tyg till brudklänning. Detta gav fästmannen som brudgåva. De tidigare nämnda olika slags kärlen av järn, koppar, bleck och trä kallades för "boställ". Vävstolar och därtill hörande redskap kunde beställas av sådana fackmän och senare avhämtas hemma hos dem. Laggaren gjorde alla slags då gångbara laggkärl för bykning av kläder och för att brygga maltdricka i. Bryggkar, bryggbaljor, dryckestinor och tunnor att ha dricka i. På den tiden var det så mycket som en husmor skulle styra om och som nu är avskaffat. Smörkärnor finns inte nu någon som nybeställer om de har jordbruk och avser att sätta bo. besökte såväl fru Enström som Vad gällde lerkärl så fru Forslund - båda från Algutsboda - regelbundet Villköls marknad. Deras lager av fat, såväl flata som djupa, krukor, tallrikar och lergökar - som leksaker åt småpojkar - hade bra åtgång. Slättman, en äldre man, sålde spinnrockar och berättade muntra historier om och för dem som ämnade sätta bo. Det såldes också klädd konfekt till att spara som minne. Den största och finaste, såväl som vanliga, randiga "sockerpinnar" (karameller). Mandel och ingefärspinnar mm var det en från Algutsboda och ett trettiotal från Växjö som sålde. Järnvägen Nybro Sävsjöström togs i bruk för trafik fr o m år 1876. Det fanns då ännu ingen station vid Villköl (Gullaskruv) men tåget stannade för av- och påstigande på för- och eftermiddagen. Det passade därför att åka med tåget för alla som bodde norrut i Målerås, Höneström, Skogstorp eller Sävsjöström. På morgonen till, och på eftermiddagen hem. Då fick man även med sig de saker som köpts på marknaden. Men av olika skäl var det många som gick hela vägen. Folk som hade osålda nötkreatur med sig fick lov att gå. Nygifta som skulle ha torp och som fick äldre första ko fick gå. Likaså köpt sin fruntimmer leda hem sin gubbe, vilken bjudit och blivit med vikande bjuden och nu var yr, knäsvag och balanssinne och med tankar som var svåra att hålla styr på. Han kryssade under sin kvinnas ledning mot hemmet. Lommaflaskor fulla med brännvin även om de inte fick

154

Villköls marknad på 1800talet År 1950, vid 79 års ålder, skrev min farfar Johan Arvid Holmström, ned en del av sina minnen. Som förord har han skrivit: -Bevara som en hederspant från hand minnenas ord lagda i Edra händer, som tillägnan och tack för mig givet förtroende att nedteckna dessa minnen. Jag refererar nedan det avsnitt, som berör Villköls marknad. Villköls stora marknad fanns i sin fulla omfattning till år 1885. Det var en bra och stor marknad. Den ägde rum någon dag i veckan före friveckan i oktober på området som sträcker sig från Göte Holmbergs nuvarande fastighet och fram till radhusområdet respektive från glasbruket till "Qvistbergs backe" eller Fridhem åt andra hållet. En som starkt bidrog till att få bort Villköls marknad var handlanden Andersson i Hälleberga, som var en Sellergrenslärjunge och som i marknaden såg det ondas ursprung. Det var väl känt att han gjorde vad han kunde för att få bort Villköls marknad och han Man kan dock inte komma ifrån att lyckades till slut. han även agerade i egen sak, eftersom han framgångsrikt drev lanthandel på gården ovanför kvarnen i Hälleberga. Från en marknadsdag på 1800-talet berättar farfar följande. "Calle" från Klereskruv hade kommit till Villköls marknad. Han såväl som andra var inne på - som folk sade då mot kontant vankades supar Villköls Krog. Där betalning. Vänner träffades och nya bekantskaps- och vänskapsband knöts. Adam i Merhult satt där han brukade. Carl Adolf i Jakobsgården, Adolf Mattson i Målen, Calle i Bohult, Andreas från Östraby och gamle kyrkJohannes Nilsson från Hultagården och flera värden och andra kända personer. Brännvin fanns. Det köptes bjöds i olika stora lag och omgångar. Marknaden var som vanligt. De flesta hade, som det då hette "gått om" på kreatursbacken. Detta för att höra om tiderna och på

152

- När allt omkring mig vilar, till dig min ande ilar. På den tiden var det vanligt att folk hade skjutvapen och en dag kom en man till Klereskruv med en trasig bössa, som han ville ha lagad. Han fick besked om att den skulle vara färdig om en vecka. Sedan skulle den provskjutas. - Vi binner henne i gärsgårn', så ingen skadas ifall hon skulle sprängas, sa Kleren. Det sattes upp en järnplåt på behörigt avstånd. Skottet brann av och kulan gick igenom som ingenting. - Den spottade inte så dumt, sa Kleren. Nu kan du lägga te käk nästa gång du skjuter Det ville bössägaren mer än gärna, för det var ont om sovel i hemmet. Folk på den tiden trodde ofta på övernaturliga ting och saker. Skogsfrun var det många kolare som sett. Den ena av Kleren oxar hade tappat skällan i hagen, och den kunde trots ivrigt letande inte återfinnas. Men Kleren gav inte tappt: - Jag går ut i hagen när det blir midsommarnatt mellan 12 och 1. Det gjorde han, varpå han också hittade skällan. En söndag kom en nabo på besök. Det var allmänt bekant att hade problem med sitt äktenskap och att han var så att säga den felande länken. Kleren tog honom med till skogen och visade på en dubbelgran vars stammar snott sig om varandra likt en skön omfamning. Kleren sa: -Titta du! Så ska äkta makar förhålla sig till varandra. Vinden drog genom trädkronorna, det suckade det knirkade. Det sades senare att Kleren även var duktig äktenskapsmäklare. Det berättas också om när Kleren skulle gå tvärsom. På väg till kyrkan en söndag kom han och andra kyrkovandrare till en punkt där vägen gjorde en stark krök. Kleren tyckte han borde ta en genväg och satte kurs mot en tät hasselbuske, som stod i vägen. Han fastnade i den täta busken och med en viss möda tog han sig ut igen sägande -Genvägen kan bli senvägen! En gång fick han slåtterhjälp, som har träffat vid kyrkan.

150

- Då får jag väl stanna hos dig till julen har gått över. Jag tog mat med mig i fall, så jag stannar här! Men då fick Kleren strax sina pengar och gick förnöjd till drängstugan. Därifrån kunde förvaltaren höra psalmsång från vår glade torpare. Tidigt begav han sig på hemväg och naturligtvis besökte han julottan i Hälleberga kyrka. Där var han ju redan flitig besökare, liksom allmogen i övrigt. En väckelse fanns kvar sedan väckelsepredikanten P L Sellergrens tid, därför var det alltid fullsatt i kyrkan, så även nu. Efter den långa "tjänsten" (det var för övrigt 2 tjänster på den tiden) blev det håvgång. När kyrkstöten kom till bänken där Kleren satt för att ta upp kollekten, tog vår gode man ett stadigt tag i håven och utbrast: -Tack så mycket! Ska jag ha allt dä dära? Kyrkfolket ikring vaknade upp och hade roligt åt det lilla skämtet och vaktmästaren fick sedan en skärv, även av Kleren. Det var hårda vintrar på den tiden, riktiga vargavintrar. Kallt var det i de små stugorna, som hukade sig under snömassorna. Enligt sockenprotokoll togs den sista vargen 1862 men man var inte säker, det kunde finnas varg ännu. En varggrop finns kvar som minne från det förgångna. Då våren kom skulle timret flottas. I Fröneskruvs damm hade mycket timmer samlats för att "tappas" genom dammluckan där. Nu befanns flera stora granstockar, som inte gick genom luckan. Förvaltaren och skogvaktaren visste sig "ingen levandes rå." Till slut kom det fram en karl och sa: -Jag tror nog att Kleren kan klara å de här om ni ber han! Bud gick nu till Klereskruv. Han kom och med sig hade han en korg med nyvässade träkilar av askträ. När förvaltaren fick se detta sa han: -Detta går du bet på! Kleren synade stockarna noga, så sa han:

148

Smeden Wilhelm Karlsson

146

ningen till Amerika, så är det bara någon procent hällebergabor, som utvandrade, medan siffrorna för Älghult och Algutsboda ligger betydligt högre. Att bruket var beroende av att transporterna fungerade förstår man av journalen från 1820, som har följande rubriker: MALM OCH KALKSTEN FRÅN KALMAR SJÖMALM FRÅN SANDSJÖN TACKJÄRN TILL SÄVSJÖSTRÖM STÅNGJÄRN FRÅN SÄVSJÖSTRÄM SPIK FRÅN SÄVSJÖSTRÖM TACKJÄRN TILL HÖNÖSTRÖM STÅNGJÄRN FRÅN HÖNÖSTRÖM SPIK TILL KALMAR WAG STÅNGJÄRN TILL KARLMAR WAG Under varje rubrik står torpare och bönder uppräknade med datum och levrerad kvantitet. Anders i Snickartorpet gick täta turer på Sävsjöström medan Gustav i Nygård pendlade till Kalmar. Minst en tur i månaden rörde det sig om, men då var många andra ekipage också inblandade. - Jag tror inte att torpare och bönder var så livegna under bruket, så att de kunde åläggas att utföra transporter, funderar Kjell. Det var säkert en form av legokörning, där torparna kunde tjäna sig en extra slant. Om det var kris, kunde nog bruket kommendera fram åkdon från bönderna, men mot betalning. Ungefär så fungerade det för oss arrendatorer,när vi körde extra i skogen åt bruket. Torparna hade förresten som regel inga egna åkdon. De fick låna sådana från den gård som torpet löd under. Men man kan väl inte utesluta att en del körningar ingick i skyldigheterna. Bruket ägde ju gårdarna.

144

För träkol skulle betalas till dem som 2 eller 1 1/2 mil äro från bruket boende 28 öre för en laggill ryss, till den som bor 3/4 mil från bruket 24 öre och till dem som är närmare belägna 20 öre. Citatet gäller förhållandena vid Flerohopps bruk. I Kalmar fick man bättre betalt, varför bruket led brist på kol. Problemen var desamma i Orrefors. - Måndagen den 5-6 mars lyktade vi kolet och är hela summa 48 ryssar och till ett par ryssar lämnade far i ladan till husbehov. (Carl Jonssons, Riveberg, dagbok 1827). Under 1700-talet var England i stort behov av järn. Inte för att deras malmtillgång var dålig, utan mest för att skogen var skövlad. Utan kol blev det inget järn. Kapitalstarka köpmän från Kalmar satsade på masugnsdrift i våra trakter. Smideskunniga valloner värvades direkt från Belgien, eller från Bergslagen, där man var steget före. Ämnen i form av stångjärn gick att göra pengar på. Själva masugnen var 6 - 7 m hög. Vid botten var den ungefär 5 x 5 meter utvändigt. Väggarna var dubbla med isolerande jord emellan. Man tände i vanlig ved nere i det meterbreda uppsamlingsutrymmet. Det fick brinna utan extra lufttillförsel en hel vecka innan ugnen var uppvärmd. Då var det dags för uppsättning påfyllning uppifrån av malm och kol. Tappningshålet i botten sattes igen med sand. Hålet litet högre upp, där slaggen skulle rakas ut, tätades också. Den redan rostade malmen varvades med kol, ungefär lika vikt av varje. Ölandskalk var också med som slaggbildare. Nu skulle blästerluften från den vattendrivna bälgen blåsa upp temperaturen, så att processen kom igång. Efter sju, åtta timmar, kunde järnet tappas ut från utslagshålet. Vid en lyckad blåsning kunde det bli bortåt 500 kg tackjärn. Så kunde det hållas på ett halvår eller mer i ett sträck. Jobbarna kunde dra sig tillbaka för en stunds vila i det s k labbet, där gamla tvättstugan låg. Några varma slaggstycken var en bekväm värmekälla. (Hyttornas minnesvård. Torsåkers hembygdsförening)

142

Järnbruket

"Orraforss"

Orrefors bruks historia började 1726 då järnbruket anlades och fördämning och smedhus byggdes. Myr- och sjömalm var råvaran. Skog och glas tog sedan över i nämnd ordning. Läget för dagen är det, att glasbruket håller på att byggas ut. Grävskoporna krafsar i kanten på malmbacken och river fram brunporösa slaggstycken. En del bitar är brun-gråglänsande och förvillande lika glasskärv. Det kan ju ha varit en glastipp också. Minnena från järnepoken håller på att tyna bort. Småland är ovanligt rikt på myr- och sjömalm. Ett brett, av dylika malmer präglat bälte, sträcker sig från Blekinge i söder genom skogsområdena på gränsen mellan Kalmar och Kronobergs län upp till trakten av Vimmerby. (Älghultskrönikan 1968). Det var förmodligen en primitiv järnframställningsplats från medeltiden, som Kjell plöjt igenom. Mängder av liknande fynd har gjorts i kommunen. Frågan är, om det någon stans i Europa finns tätare med sådana fynd. Vatten sköljer med sig järn från det järnhaltiga berget. Med tiden bildas det decimetertjocka lager i sankmarker eller på sjöbottnar. En van myrmalmsletare kunde känna med ett spjut genom dyn, om det fanns något. Järnbakterier, som ligger som en blåglänsande, oljig hinna på vattnet, var också en säker ledtråd. I en mad nära Söragården, syns det att man tagit bort dyn, för att komma åt malmen. Det har bildats en öppen vattenyta. En hölj, kallar vi det. (Kjell Eriksson) En primitiv grop för järnframställning var knappt en meter djup. Kanterna var uppbyggda av sten och lera. I gropen varvade man malm och träkol. Efter några timmars ihärdigt pustande med en blåsbälg, kunde man underst raka fram det något tyngre järnet. Medan detta ännu var mjukt kunde det smidas ut till klumpar, osmundar, som kunde användas som betalning, om man inte själv behövde det. - När man på Öland hittar inte oansenliga kvantiteter

140

Efter hand kom det folk från när och fjärran för att köra. Jag har hört berättas om en som kom från Kalmartrakten. Han hade en stor och kraftig häst, men bara vad vi kallar för åkkälkar, dvs lätta kälkar som var avsedda för lättare körslor. Han skulle göra sin lycka, men kom snart underfund med, att han inte hade don som passade. Hade han lagt på en enda stock, av dem han skuJle köra ut, hade hans kälkar gått i botten. Han lär ha kört hem samma eftermiddag, och hördes inte av mer. Allt eftersom drivningen fortsatte, flyttade man längre ner mot Kollinge. Det var en bruksgård och där fanns gott om ekonomihus. Där fanns ett "vandringshus" där man hade en vandring uppställd, en vandring, som man körde tröskverken med. Den langades ut, så blev det inkvarteringsplats för värmlänningarnas hästar. Fram på vårkanten när det blev mycket vatten började flottningen. Det var en sorts entreprenadförfarande. Man fick ta sig an arbetet för ett visst pris. Det var bara på sjöarna man kunde lägga upp stocken på isen. Utmed flottningslederna låg det enorma timmervältor och väntade på att bli irullade i vattnet. Flottningen pågick till in på 30-talet i flottlederna. På Orranässjön flottade man till efter kriget. Det var ett rätt attraktivt arbete det här med flottningen. Dels gav det litet bättre betalt, och dels var det nog inte så fysiskt ansträngande som ett hårt skogsarbete var. Därför var det rätt så lätt att få arbetare. Vid Sjöabro, vid den gamla stenbron, låg en stor länsa som var byggd av stockar. När den blev full, slog man en wire om den, och så hade man ett spel ute på en ö i Orranässjön, som heter Tallön. Ju mera wire man spelade in, desto längre ut på sjön kom stockarna. När länsan var i höjd med Tallön, drog man på nytt ut wiren ner till Hålldammen. Där kunde man hålla vattnet i sjön. Då tappade man timret genom luckorna där och så gick det självmant ner till sågen, som låg alldeles intill sågdammen. Det var också där en läns lagd på tvärs över den. På andra sidan, mot sågverket räknat låg det andra länsor eller fållor på längden. Där delades

138

stora förtjänster, är en annan sida av saken. Det skapade i alla fall arbetstillfällen. Det gick nästan in i vartannat: när kolframställningen upphörde kom sågverken i stället. För att klara en likviditetskris under början på 10-talet, var man tvungen att stämpla ut från 8 tum i brösthöjd och grövre. Det kallades dimensionshuggning. Detta skedde över hela arealen. Vi tänker oss väl hur skogen ser ut idag, men då var det på helt annat vis. Grov skog och tät skog är väl närmast historia idag. Det hände att man körde in i skogen med sina oxar, men inte rådde med att vända pga att träden stod så tätt. Det var ett bolag som hette Säveåns, som köpte avverkningsrätten på det här dimensionshuggna virket. I hela bygden blev det något av ett inte till, varken Klondyke. Befolkningen här räckte till huggning eller körning, utan man fick annonsera för att få hit folk från andra håll. Detta betydde att det var många lycksökare, som trodde att de skulle göra stora förtjänster, men som kom underfund med att man fick ingenting för inte. Min far var då skogsarbetare, tummare, som det hette på den tiden. Det är med hjälp av hans berättelser, som jag kan relatera det här. Jag är ju född mycket senare. Det var kolossalt mycket arrendegårdar här på Orrefors. Det fanns också några större gårdar, som kallades Bruksgårdar och som drevs med tjänstefolk. Det fanns inte folk tillräckligt, utan man fick ta ner folk från Värmland, och man talar fortfarande om dessa "värmlänningar" och hur de kunde köra. De använde ju hästar och inte oxar. Jag har hört hur de kom till Målerås kaj och blev avlastade med hästar och kälkar, och hur de skulle inkvarteras. Det första kvarteret blev Holmsjö, som är ett litet torp, strax intill Frönesjö. Där skulle körarna och deras hästar bo. Det var annorlunda kälkar än vad vi var vana vid här nere. En lång bakkälke och en framkälke, försedd med skackel. Man lastade hela lasset på bakkälken, som man drog fram ett par tre stockar på. Körkarlen hade framkälken att sitta på. Då tyckte smålandsbönderna: - Då får väl si när di kommer åt skogen, de blir väl inte möcke uträttat. Men tvärt emot vad smålänningarna gjorde (dessa hade hela tiden hållit sig på fast mark) körde

136

Flottningen i Hälleberga Flottning är väl inte förknippat med Småland, eller med trakter så långt söderut. Men här bedrevs faktiskt flottning i slutet på 1800-talet och en tid framåt. Detta jag berättar nu är om en epok som betytt en hel del för bygden och Orreforsbolaget. Hälleberga församling har dominerats av Orrefors Skogar. Glasbruket och skogen hörde samman, fast det delades under senare tid. Skogen på 1800-talet var inte tillnärmelsevis i det värde, som den kom att bli senare. Skogen här på Orrefors användes huvudsakligen till kolning, för att få kol till järnhanteringen nere i Orrefors. Det var klenare skog som höggs undan till kolning. Den grövre blev allt eftersom bara grövre och grövre och den var det ju inget värde i. Det var kolningen, som var värdefull. Men i slutet av 1800-talet började det att användas sågat virke som byggmateriel. Också här på Orrefors kom man underfund med vilka enorma värden man hade i sina skogar. 1875 byggdes den första sågen här nere i Orrefors. Då börjades en försågning av virke, som sedan användes till byggningsvirke. Järnhanteringen hade då i det närmaste upphört och det var skogen som gällde. Det var stora arealer, men inga vägar. De sträckte sig från den gamla gränsen till Kalmar län till gränsen mot Ekeberga. Det var en över två mil lång sträcka, som var ren urskog, det var oframkomligt med de resurser som då fanns. Då kom sjösystemet in i bilden. Det sträcker sig från Orrnässjön upp till Frönesjön uppe vid Ekebergagränsen uppe i nordväst. Däremellan fanns en å. Det var de som insåg att detta vatten skulle kunna bli ett transportmedel för timmer ner till Orrefors. Det var ett bolag som hette Samuelssonsbolaget, som köpte skogarna. De hade en skogvaktare från Eda i Värmland som var förman här. Senare fick han titeln flottningsförman. Han tittade på det här sjösystemet och funderade på att man med vattnets hjälp skulle kunna skaffa fram timret till sågen i Orrefors. Det hade flottats förut, utan att man gjort några särskilda anordningar, men nu byggdes flottleden ut, för att man skulle kunna flotta även när

134

pondenter, hvilka nu äro i postalt hänseende vanlottade, samt då tillförne poststation varit inrättad i Hälleberga kyrkoby har framställningen synts postinspektionen förtjena afseende." Man avslutar sedan med "att den ifrågaställda poststationen måtte snarast möjligt komma till stånd, att denna poststation måtte, i enlighet med af Kongl Maj:ts Befallningshavande i Kronobergs län (=landshövdingen) på postinspektionens begäran afgifvet förslag, benämnas Gullaskruf." (I en kolumnanteckning på J Rosengrens m fl petition finns med anilinpenna antecknat: OBS Nuvarande postadress med namnet Vinköl) Efter detta inkomna yttrande beslöt sedan Generalpoststyrelsen i april 1898: "att poststation skall, med benämning Gullaskruf, den 1 nästkommande juni öppnas å den föreslagna platsen i närheten af Villköls hållplats." Av en tågtidtabell ser man, att post ankom och avgick en gång om dagen från varje håll från den 1 juni 1898 men i en senare tidtabell från 1 juni 1905 har postföringen utökats till två postförande tåg per dag från Nybro resp Sävsjöström. Poststationen var sålunda inrymd i bruksförvaltare Emil Sterners bostad till den 1 november 1899, då Gullaskruvs nya kombinerade postoch järnvägsstation togs i bruk och dåvarande stinsen även blev poststationsföreståndare. Med undantag för några månader i slutet på 40-talet, när stationshuset byggdes om och poststationen inkl postboxanläggningen tillfälligt var inrymd i en vanlig godsfinka på spåret utanför stationen, var sedan poststationen kvar i stationsbyggnaden tills den drogs in den 12 maj 1968 efter nästan 70 års verksamhet. Gullaskruvsborna fick därefter sin postservice, dels genom lantbrevbäring från Orrefors, dels genom ett nyinrättat postombud i det s k Bryggeriet, Lenhovdavägen 35, vilket senare var i verksamhet som en övergångsanläggning 1968-05-12 till 1976-10-30.

132

Generalpoststyrelsen, Stockholm. I denna begär undertecknarna, bosatta i omgivningen runt Villköls hållplats vid järnvägen, att en poststation skall inrättas vid denna hållplats. De framhåller härvid bl a att "Villköl ligger centralt inom Hälleberga församling helt nära kyrkan,under det att nuvarande poststationerna Målerås och Orrefors äro belägna i församlingens utkanter. Det område, der man komme att begagna sig af en möjligen blifvande poststation vid Villköl är derför ganska omfångsrikt och torde enligt gjordt öfverslag räkna en folkmängd af omkring 1000 personer, i sammanhang hvarmed vi bedja få påpeka, att sjelva platsen Villköl är synnerligen bebyggd och bebodd, dels till följe af en del mindre industriella yrken, som der drifvas, dels särskildt emedan på platsen i fråga ett större glasbruk tillhörande Grefve A E Lewenhaupt arbetar. Härtill kommer, att Komministern i Helleberga, hvars boställe befinner sig i den begärda poststationens omedelbara närhet, innehar ständigt förordnande att handhafva pastorsexpeditionen för nämnda församling med dess 2000 medlemmar." Som första undertecknare står: J Rosengren, komminister i Högelycke prästgård, Joh Johansson, Norrbäck samt Lewenhaupts Gullaskruf Glasbruk gm Emil Sterner. Därefter följer sedan ytterligare 52 namnunderskrifter, 6 från Norrbäck, men hela 46 anger Villköl som adress. I november 1897 skickade komminister J Rosengren denna underskrivna petition tillsammans med följande brev "Undertecknad föreståndare för Lewenhaupts Gullaskruf Glasbruk, boende 125 meter ifrån Willköls hållplats vid Nybro-Säfsjöströms jernväg, är villig förestå en möjligtvis blifvande poststation här på Willköl emot en årlig afgift af 125 kronor." Willköl den 15 November 1897 Emil Sterner När Generalpoststyrelsen fick in petitionen remitterade man den för utredning och yttrande till postinspektören i Södra distriktet, vilken i sin tur remitterade

130

Som postbiträde och verksam med postgöromålen fungerade under åren 1954-1964 Ulla Ihd, numera Edverdtz.

POSTEN I ORREFORS Fr o m 1 januari 1877 inrättades också en förenad postoch järnvägsstation i Orrefors. Post och järnväg kamperade ihop i över 60 år men fr o m den 1 oktober 1938 separerades posten från järnvägen och en sk postexpedition inrättades. Posten var i många år belägen i det röda huset vid järnvägsövergången vid nuvarande Vallgatan 2. Efter 20 år, 1958, flyttades postexpeditionen till en ny lokal vid Kantavägen 22. Där fanns man sedan kvar ända fram till år 1987, då postkontoret flyttades till det nybyggda huset vid Bromanders väg 9. Efter en framställning till Kungl Generalpoststyrelsen från boende i Smedsfors, Skedebäckshult, Flemingeland m fl byar inrättades fr o m år 1909 en lantbrevbäringslinje från Orrefors till Skedebäckshult. Lantbrevbäring skulle utföras två gånger i veckan och till lantbrevbärare antogs hemmanägaren Aron Gustaf Petersson i Skedebäckshult. Hans ersättning fastställdes till 250 kr om året, motsvarande 64 öre per mil. Senare inrättades lantbrevbäring även till Gränö. Fr o m år 1920 fick även Aplaryd och Bredaryd lantbrevbäring och från år 1933 inrättades lantbrevbäring med bil på linjen Orrefors-Gadderås och med Ivar Fransson som lantbrevbärare. Han hade börjat på Orrefors-Skedebäcksoch var kvar som hult-Gränölinjen redan 1929 lantbrevbärare till sin pensionering den 1 sept 1966. Lantbrevbäringen har därefter byggts ut vid flera tillfällen och kom fr o m maj 1968 att innefatta den tidigare lantbrevbäringslinjen från Gullaskruv och hela Gullaskruvs samhälle. Från Orrefors postkontor utgå f n två lantbrevbäringslinjer och ett stadsbrevbäringsdistrikt finns inom Orrefors tätort. På den ena lantbrevbäringslinjen fullgörs lantbrevbäringen av Gun Nilsson och Camilla Kolbrand. Den andra linjen fullgörs av Solveig Karlsson. Brevbärare inom Orrefors tätort är fn Göran Sjöberg

128

Poststationen var sedan i verksamhet till 1971-12-31, då den ersattes, dels av lantbrevbäring från Orrefors, dels av lantbrevbäring från Alstermo. Under tiden 197201-01 -- 1976-12-31 fanns sedan ett sk postställe med ett postombud som ansvarig för den begränsade postservicen. Postservie från en sk fast postanordning hade således Måleråsborna i exakt 100 år. Sedan 1977-01-01 får man sin postservice tillgodosedd av lantbrevbärare. Målerås blev så småningom också en järnvägsknutpunkt, när smalspårsjärnvägen den 7 april 1899 förlängdes och öppnades för trafik inkl postbefordran med två tåg i vardera riktningen per dag från Kosta via Ideholm till Målerås. Smalspårsjärnvägen fick f ö egen station belägen knappt 500 m från den "stora" stationen. Från Målerås förenade postoch järnvägsstationen inrättades också tidigt postföring på linjen Målerås-Fröseke. Denna drogs sedan in den 9 december 1922, då järnvägslinjen Älghultsby-Brittatorp öppnades för trafik. Mellan Målerås och Fröseke fanns en gående postutdelare, som dock hade ett speciellt medgivande: "Då postens tyngd sådant kräfver, användes häst och åkdon." Efter framställning från Kooperativa föreningen Framtiden i Alsterfors m fl inrättades fr o m 1 maj 1923 lantbrevbäring varje vardag Målerås-Alsterfors. Linjen utökades, dels 1947, dels 1948, så att den totalt uppgick till 18 km. Lantbrevbärare åren 1923-1962 var Ivar Fredriksson. Hans gärning är mycket imponerande, särskilt med hänsyn till att han var enarmad. Fr o m 1 april 1963 blev det sedan lantbrevbäring per bil med Gustav Fransson som lantbrevbärare. Han var sedan kvar till sin pensionering år 1981 då Solveig Karlsson övertog linjen. Efter framställning såväl år 1947 som 1949 från de boende i Klerkeboda, Koppekull, Långaskruv m fl gårdar inrättades år 1950 en sk löspostutdelningslinje mellan Målerås och Koppekull. Begreppet löspostutdelningslinje innebar, att endast vanliga försändeler men inte värdepost, som t ex rekommenderade brev, delades ut.

126

HÄLLEBERGAS FÖRSTA POSTSTATION Som en följd av att kronobrevbäringen avskaffades år 1874 inrättade postverket en mängd poststationer de närmaste åren. B1 a inrättades den 1 jan 1874 den första poststationen i Hälleberga Den förlades till handlanden Andreas Andersson lanthandel en bit från kyrkan och den fick namnet Helleberga. Handlanden själv, Andreas Andersson, utsågs till poststationsföreståndare. Att Hälleberga nu fick en egen poststation var säkert till stor glädje och innebar en bekvämare tillvaro för många postkunder, som skulle hämta t ex rekommenderade brev eller pengar på en postanvisning. Från den svenska Postens start den 20 februari 1636 hade Hällebergas invånare måst bege sig till Kalmar eller Växjö,när det gällde värdepost och pengar, eftersom poststationer inrättades på närmare håll i Nybro först den 1 februari 1866 och i Lenhovda den 1 februari 1870. Före folkskolans tillkomst - genom stadgan om allmän folkskola 1842 - hade vanligt folk inte så många postärenden under sin livstid. Då var det mest högre stånds- och myndighetspersoner, som hade behov av postgång. Hälleberga poststation var i bruk endast i tre år tom 1876 års utgång. Poststationsföreståndarens årsarvode uppgick år 1874 till 75 riksdaler, motsvarande 150 kronor. För att ge en uppfattning om verksamhetens omfattning kan nämnas att under poststationens sista verksamhetsår 1876 inlämnades 100 assurerade försändelser, 443 rekommenderade brev, 8 paket och 1378 vanliga brev adresserade till inrikes orter. Till utrikes orter inlämnade 1 assurerad försändelse, 8 rekommenderade brev och 156 vanliga brev. Den totala frimärksförsäljningen uppgick till 701 kr för hela år 1876. Hur var då postförbindelserna ordnade till och från Hälleberga? Eftersom järnvägen Nybro-Sävsjöström öppnades för allmän trafik först den 21 oktober 1876 skedde postföringen på landsväg. Från Lenhovdahållet fick man post tre gånger per vecka, söndagar, tisdagar och fredagar. Enligt den uppgjorda tidtabellen ankom den sk kärrposten (=häst och vagn) kl 2030 och skulle avgå igen mot Nybro ca 2045. På samma sätt hade man tre

124

bäringen, som innebar en skyldighet för vissa skattekrono- och frälsehemman att ombesörja denna postgång. 1873 beslöt riksdagen att den postföringen som tidigare skett genom kronobrevbäringen, skulle övertagas av Som ersättning för denna organisation postverket. inrättades 1874 ett stort antal postgångar, alla på entreprenad.Samtidigt öppnades vid dessa linjer nya poststationer. Fram till 1877, då kronobrevbäringen i hela riket helt övertagits av postverket, hade inte mindre än 1300 poststationer inrättats. En ytterligare form av postföringen på landsbygden var klockarposten. Därmed menades en skyldighet för klockaren i en församling att befordra kyrkliga brev och skrivelser till klockaren i nästa församling osv. Klockarposten avvecklades 1888 och uppgifterna övertogs av postverket. De ca 1300 poststationer, som öppnades under åren 1874 - 77 vid indragningen av kronobrevbäringen kom att utgöra en svår belastning på postverkets ekonomi. En del stationer hade så liten uppbörd, att den inte ens täckte föreståndarens lön, som på den tiden ibland inte översteg 50 kronor per år. För att råda bot på detta förhållande och bättre tillgodose landsbygdens behov av postutväxling, förslog genralpoststyrelsens i en skrivIlse till Kungl Maj:t av den 25 september 1876 att lantbrevbäring skulle inrättas. Förslaget innebar, att en del av de tidigare öppnade postgångarna, efter samråd med respektive länsstyrelse, borde utbytas mot lantbrevbäringslinjer. Ett problem vid inrättande av lantbrevbäringen var portofrågan.Generalpoststyrelsen ansåg att post som befordrades med lantbrevbärare skulle draga samma porto,som försändelser vilka utväxlades mellan två postanstalter. Enligt gällande bestämmelser taxerades post, som endast behandlades vid en postanstalt, som lösbrev och avgiften tillföll postförvaltaren.Detta hinder för lantbrevbäringens genomförande undanröjdes av riksdagen 1877 och alla avgifter för befordran med lantbrevbärare kom postverket tillgodo. I juni samma år bemyndigade Kungl Maj:t generalpoststyrelsen att utbyta tidigare postgångar mot lantbrevbäring, där så var lämpligt.

122

Slåtterfibbla, numera sällsynt Höstfibbla Sommarfibbla Svinrot Ängshaverot Klofibbla, sällsynt, norr om Sugande TK Akermolke Kålmolke, sällsynt, Gullaskruv LP Svinmolke Skogssallat Sandmaskros, sällsynt, Säteriet CM Ogräsmaskrosor Gråfibbla Revfibbla Kvastfibbla Skogsfibbla, relativt sällsynt Hagfibbla Styvfibbla Flockfibbla

Curt Mossberg

120

Åkerveronika, sällsynt, Skogstorp, Nyadal TK Luddveronika, sällsynt, norr om Sugande TK Trädgårdsveronika Murgrönsveronika (lucorum), sällsynt, Tokebo LP Fingerborgsblomma, förvildad Ängskovall Skogskovall Vanlig ögontröst Grå ögontröst,relativt sällsynt Ljungögontröst, sällsynt Höskallra Ängsskallra Kärrspira, sällsynt Granspira, sällsynt Vätteros, sällsynt, sydväst Säteriet CM

Bläddror, groblad, måror m fl Vattenbläddra Dybläddra Blekbläddra, sällsynt ?, gölen ö Frönesjö TK Sumpbläddra, sällsynt ?, gölen ö Frönesjö TK Strandpryl Rödkämpar, sällsynt, Källehult LP Svartkämpar Groblad Snärjmåra Grönblommig snärjmåra, relativt sällsynt Vattenmåra Vitmåra Backmåra, sällsynt Stenmåra, sällsynt Gulmåra, Stormåra,invandrad, 1740 Linnea Vildkaprifol, sällsynt, förvildad Skogstry, sällsynt Målerås GW Snöbär, förvildad, 1870 Druvfläder, förvildad, 1836 Olvon Läkevänderot, sällsynt Ängsvädd Åkervädd Toppklocka, förvildad

118

Doftkörvel, förvildad, sällsynt Säteriet CM Kummin Bockrot; Vild anis Kirskål, i äldre tid odlad, numera förvildad Vildpersilja, relativt sällsynt Strätta Kärrsilja Mästerrot, förvildad, S Stibbetorp CM, 1755 Sibirisk björnfloka Jättebjörnfloka, förvildad, 1918 Spenört, relativt sällsynt Pyrolaarter, ljungväxter m fl Klotpyrola Klockpyrola, sällsynt Vitpyrola Grönpyrola, relativt sällsynt Björkpyrola Tallört Skvattram Rosling Mjölon Klockljung Ljung Lingon Odon Blåbär Tranbär Kråkbär Gullviva Vattenblink, relativt sällsynt Strandlysing; Videört Topplösa Penningblad, förvildad Skogsstjärna; Sjustjärna Strävbladiga m fl Strandtrift, sprids ibland längs vägarna Vattenklöver Vintergröna, förvildad, före 1870 Ask Syren, förvildad Åkervinda, sällsynt, Gullabo LP Snårvinda, sällsynt, Gullabo LP

116

Sammetsdaggkåpa Betesdaggkåpa Späddaggkåpa Glansdaggkåpa, sällsynt, Fröneskruv GW, Sugande TK Stjärndaggkåpa Ängsdaggkåpa Valldaggkåpa, sällsynt, Klereboda Olof Svensson (enda lokal utanför NV Småland) Glatt daggkåpa Småborre, sällsynt, Säteriet CM Vresros, förvildad, 1918 Hartsros Luddros, sällsynt, NV Sugande TK Nyponros Ärtväxter Blomsterlupin, förvildad, före 1870 Harris, förvildad Blåluzern, förvildad, 1809 Gulluzern, förvildad Humleluzern Gullklöver, sällsynt Trådklöver, sällsynt Vitklöver Alsikeklöver, förvildad 1742 Rödklöver Skogsklöver Harklöver Getväppling, förvildad, 1742 Käringtand Sötvedel, sällsynt Duvvicker Sparvvicker, sällsynt Backvicker Kråkvicker Vårvicker, sällsynt, Villköl CM Sommarvicker Gökärt Vippärt, sällsynt Backvial, sällsynt, Jonstorp CM Gulvial Nävor, törelväxter m fl Harsyra

114

Näckrosor, ranunkelväxter Vit näckros Gul näckros Kabbeleka Smörbollar, sällsynt Akleja, förvildad, medeltiden, 1744 Trolldruva, sällsynt Strandranunkel Ältranunkel Majsmörblomma Smörblomma Revsmörblomma Knölsmörblomma Svalört Blåsippa Vitsippa Mosippa, sällsynt SV Rosenhill GW Backruta, sällsynt Ängsruta, sällsynt Skelört Smånunneört, sällsynt, Tokebo LP, V Säteriet CM Korsblommiga växter Vallkrassing, invandrad, troligen 1800-talet Penningört Backskärvfrö, invandrad, 1842 Lomme Pepparrot, förvildad, 1744 Lunddraba, sällsynt, Hetalåga LP Nagelört Åkerrättika, relativt sällsynt, Nyadal TK Vägsenap Stillfrö Åkersenap, sällsynt, Tokebo LP Åkerkål Sommargyllen Bräckbräsma Bergbräsma, förvildad Backtrav Sandtrav, sällsynt, Gullaskruv LP, 1842 Rockentrav, sällsynt, Gullaskruv LP Åkerkårel Hesperis, förvildad, 1798

112

Liljeväxter och orkideer Myrlilja, sällsynt, Fröneskruvs fly Vårlök, relativt sällsynt Dvärgvårlök, sällsynt, SSV Säteriet CM Backlök, relativt sällsynt Sandlök, sällsynt, sydvästra Applaryd TK Skogslök, relativt sällsynt, omkring Säteriet CM Gräslök, förvildad Pärlhyacint, förvildad, 1778 Kroll-lilja, förvildad, 1795 Ormbär, relativt sällsynt Ekorrbär Getrams, sällsynt Storrams, sällsynt Liljekonvalje Påsklilja, förvildad, 1768 Gul svärdslilja Sumpnycklar, sällsynt, Bäskärr TK, Jordanstorp CM Mossnycklar, sällsynt, Höljafly, Birger Appelqvist Vanlig nattviol, sällsynt, 1 ex Applaryd TK Grönvit nattviol Spindelblomster Knärot, relativt sällsynt Korallrot, relativt sällsynt Hängeväxter Sälg Gråvide Bindvide Krypvide Knäckepil, förvildad, 1755 Jolster Asp Pors Hassel Vårtbjörk Glasbjörk Dvärgbjörk Klibbal Bok, inplanterad, sällsynt Skogsek Bergek, sällsynt (enstaka)

110

Ängskavle Kärrkavle Rödven Krypven Storven Brunven (fasciculata) Piprör Grenrör Luddtåtel Lentåtel, förvildad Tuvtåtel Kruståtel Knylhavre Ängshavre, sällsynt, Tokebo LP Knägräs Bergslok Blåtåtel Darrgräs, relativt sällsynt Hundäxing, förvildad Kamäxing, förvildad(?) Ängsgröe Smalbladigt ängsgröe Lundgröe Sengröe, sällsynt, Tokebo LP Berggröe Kärrgröe Vitgröe Trampgröe, trol relativt sällsynt, Tokebo LP, VNV Madesjö TK Vanligt mannagräs Rödsvingel Fårsvingel Hårdsvingel Ängssvingel Engelskt rajgräs Italienskt rajgräs, förvildad, sällsynt, Villköl LP Stagg Taklosta, inkommit sent i landet, sällsynt, Orranässjöns Camping CM Luddlosta Kvickrot Halvgräs Tuvull

108

nyinventering komma att göras efter låt oss säga 25 år, är det högst sannolikt att ännu fler arter då kommer att vara sällsynta, och många helt försvunna. Andra kommer i stället att ha fått en vidare spridning i stor myckenhet. Det gäller först och främst hundkäx, men också smörblomma och maskros. Dessa gynnas ju redan starkt av det stora kvävenedfallet, som av jordbakterier i marken omvandlas till gödningsämnen, nitrater. Varje enskild inventeringsruta är relativt artfattig, flera mycket fattiga. Men när socknen tas som helhet blir antalet växtarter dock betydande, 538. Det beror särskilt på att det finna några utspridda, påfallande väl gynnade områden: Tokebo, Applaryd, Säteriet vid samt tätorterna Gullaskruv, Målerås och Orrefors, Orrefors, där förvildade växter, skräpmarksväxter och ogräs är särskilt många.Då inventeringen ännu inte är helt avslutat (det blir den sommaren 1990) kan det tänkas att ytterligare någon art kan hittas. Den som med listans hjälp vill bekanta sig med sin hemsockens växtvärld, bör rådfråga en flora, se litteraturförteckningen, för att kunna veta var någonstans det kan löna sig att söka den eller den växten. Litteratur Christofferson, Ingvar: Projekt Smålands flora Sydsmåländsk natur III. Växjö 1984) Hylander, Nils: Prima loca plantarum vascularium suecicae. (1970) Jonsson, R: Vilda blommor i våra marker Krok-Almqvist: Svensk Flora (senaste upplagan 1984) Polunin: Vilda växter Ursing, B: Fältflora

106

sammanfaller med ett visst ekonomiskt kartblad i skalan 1:10 000. Den som inventerar har att i sina rutor besöka så många biotoper (livsrum) som möjligt. Skogar av olika slag, mossar, kärr, sjöar, bäckar, ängar samt åkrar, trädgårdar, gårdsplaner, tomter och parker (för ogräsarter) och vägkanter. En arbetsinsats av 3-4 dagar fördelade på olika årstider krävs. Vanliga arter antecknas i regel bara en gång i varje ruta. Mindre vanliga från alla ställen där de anträffas. Det färdiga, kritiskt granskade materialet matas in i en databas. Ur den kan man lätt få fram utbrednigskartor för vilka arter som helst. HÄLLEBERGAS NATUR Ett områdes flora beror av flera faktorer. Geografiskt läge, väster-öster o norr-söder, höjd över havet, berggrund och lösa avlagringar, nederbörd, förhållandet mellan natur-och kulturmarker, fördelningen av vatten och våtmarker. Av Hällebergas 173 kvadratkilometer utgör sjöarna bara 3 kvadratkilometer. De största är ju Orranäs-, Stibbetorpa- och Derasjön. De 4 mindre är Långegöl, Gullaskruvsjön, Millesjö och Frönesjö. Därtill kommer några smärre gölar. Från nordväst löper ett brett stråk av vulkaniter och s k Smålandsporfyr, in över Målerås och avsmalnar sakta mot sydost över Hälleberga ner mot linje ungefär MuggehultFlygsfors. Söder om en Stibbetorp-Orranässjöns sydvästra strand- Orrefors utgörs berggrunden av yngre graniter. Båda bergartstyperna är sura och svårvittrade, särskilt porfyren, varför också moränen är sur och fattig på lättillgänglig sk växtnäring. Inte desto mindre finns smärre ytor med relativt god lövskogsmylla och därmed en art-rikare flora - gammal ängsmark! Det är i huvudsak den delvis storblockiga skogbevuxna moränen, som gör att socknen i sin helhet kan beskrivas som tätt småkuperad. Höjden över havet svänger mellan 166 och 225 meter, sjöbottnarna oräknade. Hälleberga

104

Vid mognare ålder kom jag med i skolstyrelsen i Hälleberga. Då hade jag själv lärt mig att ifrågsätta. Det hade man minsannn inte fått någon utbildning i. Dessutom hade jag lärt mig yttra mig med egna ord. Då var det den fria skolmaten det handlade om. Det var många som menade att det fungerat med smörgåspaket förr. Skolskjutsarna var ett annat bekymmer som vi fick kämpa för, avslutar Kjell. Kyrkan och förvaltare Queckfeldt har så småningom tappat greppet om skola och lärarkår, även om det så sent som på 30-talet i Hälleberga beslutades, att föra över en timma hembygdskunskap till kristendom i timplanen. Nu har kristendomsämnet bytt namn till religion och omfattar en orientering om alla stora världsreligioner. Den obligatoriska språkundervisningen är nog den största och viktigaste skolnyheten, trots data och islam, menar deltagarna i studiecirkeln enhälligt. Dick Måård

102

medan hon tar sats för att elever från 1909 till 1952.

räkna upp

samtliga sina

- 1930 var det dags att bygga om skolhusen i både Målerås och Orrefors. De hade ju blivit för trånga. Lärarbostaden på nedre planet gjordes om till klassrum.En ny lärarbostad byggdes. Byggmästare Pettersson hade det enkelt med ritningarna. De båda skolorna var precis lika fast spegelvända, berättar Ivar Jonsson. - Trångboddheten hade man annars klarat genom att läsa i skift. Ett gäng på förmiddagen och ett på eftermiddagen, påpekar Arthur Lindahl. - På Södragården i Fröneskruv fanns det ett rum, som tidigt uppläts till skola, berättar Kjell Eriksson. - Det var ett stort rum på 8 x 8 meter på andra våningen. Det var nog förhållandevis bra lokal, men det var nog buller och spring i trappan för dem som bodde i huset. Fröneskruv skola byggdes 1907. Den måste ha varit ovanlig för sin tid. Där fanns gymnastiksal redan från början. Den hängde ihop med lärarbostadens tvättstuga. - Varken barnen eller fröken Signe Fränkel var inställd på någon gymnastik i organiserad form, fortsätter Kjell. var vi där och klängde i ribbstolar och - Men visst rep. Då hade vi minst lika roligt i grandungen strax intill. Vi klättrade upp och satte rotation på de halvvuxna granarna. Nu gällde det att i rätt tid släppa taget så att man elegant hamnade i nästa. Den som kunde ta sig runt hela dungen var "likst". Motionen fick vi utan gymnastiksal på det viset. På middagsrasterna kunde vi smita ner till flottdammen där timret låg och väntade på vidare flottning ner till Orranässjön. Där sprang vi på stockarna ute på dammen. Det var en balanskonst som för det mesta lyckades. Vår lärare Signe Fränkel såg till att vi kom i tid till lektionerna. Det var uppställning och ordning och reda här också. Men disciplinen var inte värre än att vi kunde fråga om vi kört fast på något räknetal. När vi skulle berätta

100

planet. Uppe bodde skollärare Franzen. Jag tog hand om 1-2:an och Franzen 3-6:an. Det märkliga var, att det endast var en skjutdörr mellan de båda klassrummen. Det var mycket lyhört. Men det fick man inte låtsas om. Tanken var att man skulle kunna ha kyrkliga sammankomster där om man sköt bort mellanväggen. - Franzen minns ja väl, berättar Filip Gustavsson. Han hade varit sågverksarbetare för det fattades ett par fingrar på den ena handen kommer jag ihåg. Trots det var han duktig på att spela orgel. Han ville till och med ha med mig i kören som övade efter skolan. Han var intresserad av trädgårdsskötsel också. Vi fick hjälpa honom att köra dy nere från mossen och sedan upp till landen. Det var roligare än att läsa psalmverser. Bin var han mycket intresserad av. Han och möllare Fredriksson hade många överläggningar om biskötsel. Även min far Gottfrid var med och diskuterade ibland. En sommar fick jag äran att se till skollärarens bin medan han var bortrest. När han kom tillbaka slet han upp 50 öre ur byxfickan som tack för hjälpen. Artig och blygsam som man alltid varit så tackade jag försiktigt nej. - Tack då! sa Franzen och stoppade hastigt ner 50öringen igen. - Franzen hade med sig en hel bikupa på tåget en gång, berättar Gertrud. Det bar sig inte bättre än att bina kom loss, med en väldig kalabalik som följd. - Det var på morgonen. Franzen läste morgonbön under andäktig tystnad berättar Nils Bergqvist. - "Bina svärmer!" ropade han mitt i bönen och rusade ut Det hände väl att vi missbrukade det där med att "bina svärmar", när vi tyckte att det började bli litet långsamt. - Vi hade nästan alltid mat med oss till skolan även om vi inte hade så långt hem, fortsätter Filip. Jag bodde i Kalvahagen då. Ibland hade jag ordnat det så, att min syster kom och mötte mig med kålrotspannkaka och honung. På vinterhalvåret var det mörkt när vi skulle

- Det var 1912, berättar Filip Gustavsson. - Lärarinnan hette Alma Johansson. Hon blev gift med Gustav Rosander. Fröken var noga med att vi strök ut ordentligt på griffeltavlan. Men vi var finurliga. Vi tryckte litet hårdare med griffeln om vi trodde att vi skulle öva samma bokstav en gång till. De som kände någon jägare hade en hartass och strök ut med. Ibland kom fröken Fränkel från Fröneskruv skola och hälsade på. Hon hade en hemskares stark sångröst. Hon sjöng "Du stolta gran..." Hon hade knappt behövt komma ner, så stark röst hade hon. - I "Pepparjakobs" affär i Lyckeby gick jag i skola, berättar Gustav Karlsson, som bodde i Frälsegården någon kilometer utanför Orrefors. - Jag började redan som sexåring 1911. Vi hade en lärarinna, som kom från Målerås. Hon hette Signe Andersson och var visst litet halt, tror jag. Vi hade det bra i Lyckeby. Vi var nog inte mer än 14 elever. Fröken var med ute på rasterna och lekte "Sista paret ut" och "Datten". Papper och penna hade vi inte. Vi klarade oss med griffeltavlan. Fröken hade en vanlig stor tavla förstås. När vi skulle skriva hängde hon upp planscher som vi fick ha som förebild. Ibland fick vi ljuda efter någon plansch. När vi skulle räkna hängde hon upp räknetal på samma sätt. 1913 fick jag lämna idyllen i Lyckeby för att gå i stor-skolan i Säteriet. Där var det skollärare Rydstedt, som basade. Trångt var det med alla barnen i Orrefors. Som mest var vi 58. I början fanns där en öppen spis, som eldades med långved. Var man törstig en plåthink med skopa till hands. Vi var fanns uppdelade i tre årskurser. Barnen kom dels från bruket men även från gårdarna omkring. Från Aplaryd, Ekmålen och Blomkulla kom barnen traskande i ur och skur. Alla hade med sig något att äta. Ibland hade man fått nöja sig med rödbetor på smörgåsarna. Då smög man bakom vedboden medan men petade i sig dem. Träskorna fick man ställa utanför klassrummet när lektionen skulle börja. Disciplinen var sträng. Det skulle vara absolut tyst. Ett straff var att stå och stirra in i svarta tavlan medan de andra satt i sina bänkar och arbetade. Där

Skolfrågorna löstes för tillfället så, att småskolorna inrättades vid bruken och de äldre barnen fick gå till de nya skolhusen. - Patron Svensson ägde bruket i Flygsfors runt sekelskiftet, berättar Arvid Rosander. - Han såg en fördel i att skolan blev placerad i Flygsfors. Han erbjöd sig att själv låta bygga skolan till en kostnad av 2.500 kr, för att inte riskera att den skulle hamna mitt emellan Gisslatorp och Flygsfors, som annars var på förslag. Vid en senare renovering kunde man läsa patronens namn på baksidan av fönsterfoder och karmar. Det var 1905 den byggdes. I Orrefors dröjde det ända till 1915 innan skolan byggdes. Småskolan fick hanka sig fram med tillfälliga lokaler i samhället. De något äldre barnen fick alltså dra iväg till Borstetorp och Säteriet. Man delade samhället så att barnantalet i de båda skolorna blev ungefär lika. - Orreforsbarnen, som kom till skolan i Säteriet på lördagsförhör, var mera frimodiga än de, som kom från bondbyarna, berättar Gertrud Petersson, som nyss fyllt 98 år, men fortfarande har sina första lärarår i klart minne. - De rörde sig på ett annat sätt och hade sina åsikter. Jag hade småskolan där medan de större barnen hade sin ledig period. Helt lediga var de inte. Varannan lördag skulle de ha lördagsförhör. Det fick jag ta hand om eftersom Rydstedt, deras ordinarie lärare, ägnade sig åt affärer under sin lediga tid. Jag måste erkänna, att jag var litet nervös när jag stod inför de större och för mig okända barnen. Jag var ju inte så mycket äldre än eleverna egentligen. Men det gick ganska bra. Vi läste och räknade i tre timmar. Litet ny läxa fick de också med sig hem. De tyckte nog att det var ganska roligt att träffas, nu när det inte var oftare. Året efter hade jag småskola i Lyckeby, mellan Säteriet och Orrefors. Den pågick i 4 månader. Det var en sk flyttande skola. När dessa barn blev lediga flyttades jag till Koppekull. Där var vi inhysta i en bostad, som hade varit magasin. De större barnen gick till skolan i Långaskruv. Jag var inackorderad hos en familj, som var litet vidskeplig. De väntade alltid på att en som hette Bark skulle komma och spöka. Men blygare barn ha ja nog aldrig träffat. De stod mest och tryckte i smågrupper på rasterna utan att ta sig före något. 94

Villköl Mellangård och Västergård med alla tillhörande torp och lägenheter. Villköl Östergård med underlydande ställen förutom de förut nämnda. Helleberga Stom och Kleftertorp med underlydande lägenheter Andra stationen i Fröneskruv vartill hörer: Fröneskruv rote förutom Långerås under Kollinge, Fröneskruv, Jordanstorp, Kleftetorp, Kollinge (med undantag för Långerås) och Stibbetorp C) En fast mindre folkskola med folkeskoleavdelning och småskoleavdelning undervisade av samme lärare (lärarinna). Denna skola med station i Långaskruv skola hade a) Långaskruvs rote: Björkegård, Hetalåga, Klerkeboda, Koppekull, Långaskruv, Mackamåa, Målerås, Mårtensyd, Nygård och Yttratorp med underlydande torp och lägenheter b) Av Fröneskruvs rote: Långerås under Kollinge D) En på två stationer flyttande folkskola med en lärare (lärarinna). Första stationen i Gullaskruvs skolhus med de barn som angivits vid A andra stationen. Andra stationen i Borstetorp skolhus med angivits vid A första stationen.

de barn som

E) En fast folkskola med två avdelningar undervisade av samma lärare (lärarinna). Denna skola med station i skolhuset vid kyrkan omfattar de barn som vid B blivit angivna. Uppställningen visar, att man nu slagit ihop de ursprungliga 7 skolrotarna till större enheter, som får utnyttja de fasta skol-byggningarna. Skolan och undervisningen fick stark kritik, då som nu. Bönderna tyckte

materiel som behövdes, följde med från plats till plats i en koffert, som kunde innehålla griffeltavlor och planscher. Efter 8 veckor var det dags att dra vidare till nästa "kunskapstörstande" kull. Friden för eleverna stördes när läraren efter ett par veckor kunde återkomma med ett roteförhör. Läxa till nästa roteförhör delades ut för att inte de nyvunna kunskaperna helt skulle falla i glömska. I en gammal handskriven bok med titeln "Katalog och Journal för Hälleberga småskola 1864" kan man läsa att Fröneskruv, Kleftetorp och Mårtensryd haft skola i två månader vardera. Liggaren var uppställd så, att man kan utläsa vad eleverna kunde innan skolan började och sedan kom ett slutomdöme. En anteckning om längden på elevernas skolväg gjordes i en särskild kolumn. År 1869 var skolläraren A Rosen i Långaskruvs skolhus från mars till april. Han undervisade barn från Målerås, Fröneskruv, Hetalåga, Lerebro, Koppekull, Ekelid, Yttratorp, Floaryd och Långaskruv. Rosån drog sedan vidare till sockenstugan i Hälleberga. Där tog han emot barn från Norrbäck, Kollinge, Kleftetorp, Svenstorp och Fröneskruv. Skolan pågick från maj till juni. Den tredje terminen förlades till Orrefors från augusti till september. Man var tydligen inte så noga med sockengränserna. Barnen kom nämligen från Pålavik och Gröndal, men också från Kolsbygd, Brånahult, Flygsfors. En förklaring till att skolbarn gick över sockengränserna är, att läraren fick ett arvode av barnens föräldrar för undervisningen, berättar Arvid Rosander. En till två daler riksmynt per termin var normalt under mitten av 1800talet. Detta kunde också vara ett skäl till de stora klasserna. Under 1870-talen figurerar lärarna Abraham Sandberg och en som skriver sig A Ideqvist. I slutet på sjuttitalet dyker en lärarinna vid namn Adelaide Krook upp. Vid denna tid utökar man skolterminen till tre månader. 1892-94 gjorde man en storsatsning på skolbyggnader. Skolhusen i Borstetorp, Långaskruv och Gullaskruv Säteri byggdes samtidigt till en kostnad av ca 15.000:-. En

1868. Till den ledigförklarade platsen som lärare vid församlingens folkskola hade inkommit 4 ansökningar De sökande var: A Rosen, Älghult P Pettersson, Kosta Lars Lindblad, Hässleholm J Lindkvist, Skirö Alla utom den sistnämnda avlade den 20 januari 1868 undervisningsprov. Vid företaget val, valdes den i första förslagsrummet uppförde Rosen till församlingens första examinerade ordinarie lärare. Han tjänstgjorde sedan här till 1873, då han fick plats i Högsby. 1869 Lästiden var nu 8 månader och för detta utgick lön å 500 kr jämte husrum och vedbrand. 1870 inköptes 10 läseböcker för folkskolan och en väggkarta över Europa. Av brist på medel kunde man ej inköpa Skandinaviens karta, men skolläraren, som själv ägde en sådan lovade, att låta barnen studera den. Vid samma stämma beslöts att med det snaraste bygga skolhus vid . valdes. kyrkan och byggnadskommittå 1871 I febr-mars året därpå var kommittén färdig med sitt förslag om ny skolhusbyggnad, men förslaget förkastades av stämman, som ansåg det för dyrt. Många år kom att förflyta och många debatter hölls innan kyrkskolan kom till. Ett förslag var starkt påtänkt att i stället bygga i närheten av Högelid. Därigenom skulle församlingen slippa ifrån lantmäteriförrättningen och även få billigare plan. Förvaltare Queckfeldt skulle försöka utverka billigt arrende för planen hos friherrinnan Taube. 1872 Som förut nämnts flyttade folkskolläraren Rosen härifrån 1872. Som vikarie antogs organisten Karlsson och A Sandberg.

Arbetet i skolan skulle vara omväxlande, dvs läroämnen skulle omväxla under olika timmar. För den vanliga innanläsningen skulle lärobäcker i historia och naturlära anskaffas och tillika griffeltavlor, och så snart det anskaffats skulle skolstyrelsen uppföra läsordning, lika för hela pastoratet. Bänkar anskaffades av skolstyrelsen. - När barnen setat i skolan högst en och en halv timme, må de alla gå ut under åtta till tio minuter och sedan icke tillåta något barn att springa under skoltimmen. - Ledamot av skolstyrelsen bör så ofta det lämpligen ske kan, göra besök i skolan och efterfråga barnens flit och uppförande och då efter omständigheterna säga ett uppmuntrande ord till de sedlige och flitige, eller bestraffningsord till de late och oduglige. Till framtida begrundan hemställde herr skolinspektören att uppföra särskilda skolhus i rotarna. En sådan byggnad kunde gärna vara en s k sparrastuga. Detta var dock ett råd, icke någon föreskrift. 1862 Med anledning av kungl förordningen angående skolväsendets förbättring svarade församlingen, som då hade 1500 invånare, att de ansåg sitt skolväsende så ordnat, att det motsvarade det väsentliga behovet. Dock önskade man sig begagna av erbjudandet av statsbidrag till förbättring av lönen för den ordinarie skolläraren som Hälleberga hade gemensam med Älghult. 1863 Värntjänstgöring för elever i skolan diskuterades. Enl kungl skrivelse av den 4 sept 1863 kunde för skolans räkning få inköpas från kronans förråd gevär, som visserligen voro odugliga till krigsbruk, men användbara för exercis. Priset per gevär var 6 riksdaler riksmynt. Då sådana gevär ansågs nödvändiga som instruktionsmateriel, beslöts att Hälleberga församling önskade ett sådant. Samma år beslöts utöka skolrotarnas antal till 6. Aplaryd rote skulle då få särskild skoltermin. Skolrådet har nämligen försport att det rådde missnöje inom Orrefors skolrote därför att en hel del barn fick

och denna gång skollärareleven Jacob Andersson. Lönen bestämdes till 200 riksdaler för år. Bruksförvaltare Queckfeldt i Orrefors hade av friherrinnan Taube utverkat årligen 50 kronor till skollärarlön. I slutet av 1855 var man så långt kommen, att man kunde besluta om ett som det kallades allmänt skolhus, och härtill skulle sockenstugan användas. För att bli tjänlig till skolhus skulle den påbyggas med en våning med skolsal, 2 boningsrum och kök. Hela byggningen skulle brädfodras och förses med tegeltak. År 1856 bestämdes att 40 helbiblar av Engelska bibelsällskapet böra inköpas för skolans räkning. 1857 skedde åter en förbättring i skollärarens lönevillkor. Det bestämdes nämligen, att församlingen skulle erlägga hyran för sängkläder på de ställen där skola hölls. Till 1860 funnos här i socknen endast folkskolor, men detta år inrättades också två småskolor. Till lärare antogs oexaminerade Peter Jonsson från Klerkeboda och till lärarinna pigan Anna Johannesdotter från Nyadahl under Trolleboda. Som lön lämnades till dem, hela det kontanta statsanslaget, vilket för vardera uppgick årligen till 75 riksdaler riksmynt. Mathållningen skulle de själva ombesörja. Dock bestämdes att - Envar som hade barn i skolan borde av sitt samvete finna sig manad att efter råd och lägenhet ihågkomma dessa lärare med något matvaror, men likväl alldeles fritt, så att de inte skulle därtill tvingas och de fattige på intet sätt besväras. Utgifterna för småskolan ställde sig för första verksamhetsåret så här (beloppen i kronor) Kontant lön till en lärare och lärarinna Föda till dem under 10 månaders skoltid För sängkläders begagnande Hushyra och städning i skolrummet Ved och ljus Böcker i bägge skolorna SUMMA (Statsbidrag utgick)

150 250 10 80 74 23,50 587,50

w-.

•

—

•N• •."

ev•

Bortre raden från vänster: Hedvig Andersson (Abels), Gertrud Helin, Rut Johansson, Rut Karlsson, Anna Karlsson, Martin Lind, Hildemar Klasson, Martin Svensson, Martin Leandersson, Ivar Fransson. Mellanraden från vänster Elisabet Karlsson, Elna Andersson, Ingrid Svensson, ngeborg Karlsson, Edit Karlsson, Arstrid Karlsson, Knut Johansson, Ivar Karlsson, Martin Sandell, Herman Fransson, Erik Karlsson Nedre raden från vänster: Arstid Helin, Rut Fransson, Elsa Klasson, Karl Karlsson, Martin Fager, Axel Karlsson, Bertil Andersson Läraren: Johannes Svensson

Vattendragens fiskebestånd Vi har snuddat vid de vilda djuren och fåglarna, som förekom i roten för 50 år sedan. Något bör väl också sägas om det liv, som levdes i vatten på den tiden. Först ska konstateras att ingen som helst inplantering av någon fisksort vid nämnda tidpunkt hade företagits. Det var först några år senare, som Orrefors Bruk lät inplantera sik och sutare i Derasjö. Fisken i Derasjö, Millesjö och Stibbetorpasjön bestod av abborre, mört, sarv och ål. I Frönesjö av gädda, abborre och ål. I bäckarna fanns samma fiskearter och dessutom lake och kräftor. Mörten och sarven gick dock ej längre motströms än till fastmarken väster om Kleftetops mader. I Kollingebäcken såg jag ej till kräftan ovanför Kvarnamåla damm, och i Fröneskruvbäcken ej väster om I Vapenbäcksån Södregården. simmade gadda, mört, abborre, kräfta och den lilla ellingen eller silen. I Mörtegöl fanns gädda, abborre och mört och i Skäppegöl små mörka abborrar, sk tusenbröder.

på vilket följer uttömmande:

bondes

trygga

- De där, de ä en pinnaso, hon gen.

svar,

sakligt

och

ä ingens, hon ä sin e-

Låt mig avsluta fyrfotingarnas parad med några ord om den lilla förtjusande näbbmusen. Liten är den, men inte den minsta av mössen, för det är hennes nära släkting, dvärgnäbbmusen. Den senare är ej så allmän, som den vanliga näbbmusen, och jag tror mig aldrig ha sett den. När marken varit bar, har jag knappast observerat näbbmusen levande, men väl liggande ihjälbiten av hundar, katter, räv eller andra rovdjur. Den äts inte av rovdjuren på grund av mysklukten, som den är bekajad med, men rovfåglarna äter den både i levande och dött tillstånd. Mitt intresse för näbbmusen hänför sig till den tid på året, då jag såg henne kila iväg på snön. Det kunde hända en dag, att jag inte såg något annat levande väsen, än den lilla kvicka näbbmusen, som plötsligt stack upp sin spetsiga nos ur snön, och kastade sig några meter framåt, och försvann på nytt i det vita täcket. Nu är visserligen näbbmusen i stort sett bara ett nattdjur, men det förekommer även att hon är uppe och springer om dagarna.

Fåglarna Av fåglarna som förekom inom roten för 50 år sen, nämnes alla de större, och av de mindre, blott de mest kända. Om vi då börjar med skogshönsen, så var tillgången riklig på såväl tjäder som orre. Men någon järpe har jag aldrig sett där, men enligt vad en person berättat för mig, skulle dock järpen tidigare funnits, fast "i mycket ringa omfattning. Nu till tjädern. I början av januari 1912 räknade jag till omkring 50 tjädertuppar som kom norr ifrån och satte sig i trädtopparna i Fröneskruvs Oxhage. En sådan anhopning av enbart tuppar kan ej tas som mätare på det fasta beståndet. Men jag har vid många tillfällen sett mindre flockar, som slog till än här och än där. Vad

på tamgeten. Såvitt ja vet, har älgen inte givit upphov till någon namnbildning inom roten, fast hans förekomst där daterar sig årtusenden tillbaka, men med periodvisa förskjutningar i beståndets numerär. Det vilda Av de vilda djuren inom roten, nämner vi först älgen, vårt lands största villebråd. Tillgången på detta värdefulla högdjur var under 10- och 20-talen mindre god men ökade avsevärt under 30- och 40-talen för att sedan åter minska. Fn kan man säga att tillgången är normal om man jämför med angränsande marker. Vad beträffar rådjuren så är tillgången på dessa vackra djur mycket god, och har så varit under de senaste 50 åren. Skogsharen, eller den nordiska haren, påträffas litet varstans inom området, men numerären växlar år från år pga ojämna kullar. Tack vare den ringa avskjutningen håller sig stammen väl uppe, om än en och annan kull går omstyr. Fältharen har mig veterligt inte hedrat roten med mer än ett besök på 50 år, och då blev den skjuten vid Jakobsgården. Detta var de ätbara djuren. Kanske skall man räkna grävlingen till dem också, för det finns ju människor som med god smak äter såväl björn- som grävlingskinka. Grävlingen tillhör rovdjuren, men på sommar och höst tar han sin huvudsakliga föda ur växtriket, jämte tillskott av sniglar, maskar och småkryp. Såväl Mickel Räv som mäster Grimbat (grävlingen) förkommer talrikt inom roten. Det är årtusenden sedan de tog de första gryten i besittning. Skogsmården är mycket sällsynt, men sätter någon enstaka gång sina spårstämplar i det vita snötäcket. Uttern däremot är, eller åtminstone var, mer allmän då jag vandrade i rotens skogar. Det gick inte en vinter,utan att jag såg spår efter honom. Utav de små, och oerhört kvicka vesslorna förekommer sparsamt både den större och den mindre arten. Den större kallas både Hermelin och lekatt. Ursprungligen var det blott den vita vinterpälsen, som kallades hermelin, men har så småningom blivit liktydigt med hela djuret. Illern har liksom fältharen visat sig en gång under 50 år, och det hände en eftermiddag vid Jonsbo. Dagen efter blev den ihjälbiten av en hund vid Fröneskruvs skola. Ekorren är väl det vilda djur, som

arrendatorerna inte så stort värde på, för den var dålig, och dålig är som bekant, lika med skit på allmogespråket. Namnet har vunnit burskap, ty det återfinnes på Ekonomisk Karta över Sverige, tryckt 1952 på Generalstabens litografiska anstalt, Stockholm. Vi fortsätter med namnen på slåttrarna. Hur namnet Prestaman kommit till har varit föremål för ingående diskussion, men längre har man inte kommit. Staggakärret har väl fått sitt namn efter ett synnerligen hårdslaget gräs, som kallas stagg, och som växer där. Hultakärret skulle jag tro härleder sig från hult i skogshult (gammal, väl sluten och reslig skog.) Bjema kommer med största sannolikhet från bävern, som förr kallades Bjuren och den har då vistats på nämnda plats. Ja, det var några exempel på slåtterkärr, men så har vi också andra kärr med intressanta namn. Korgafloen skall ha formen av en korg, påstås det. Vargmossen talar för sig själv, Slätamossen likaså. Vad "brända" i Brändfly kommit av är väl ingen som vet, men jag håller för troligt, att en vådeld någon gång övergått flyet. Fjorden är ett sankt område med en vattenspegel i mitten och har före sänkningen av Frönesjö varit ett bihang till denna. Alltså en fjord i miniatyr. Av öppna vatten har vi, förutom tjärnen fyra sjöar: Derasjö, Frönesjö, Millesjö och Stibbetorpasjön. De tre sistnämnda typiska grässjöar, som så småningom kommer att helt igenväxa. Derasjö med sin stora yta kan man verkligen kalla för sjö. Den rundas i sin norra del av Kostavägen och har ett vackert inbjudande läge,men saknar badstränder. Av skogstjärnar vill jag blott nämna ett par, som på grund av sin ödslighet och vildmarkspräglade karaktär inte får förglömmas. Den ena av dem är belägen djupt inne i ett massparti, som kallas Gällingemossarna och tjärnen Gällingegöl, ibland Gällingen. Någon fisk har mig veterligt aldrig fångats i tjärnen. Både botten och sidorna består av idel gyttja. Några näckrosblad gungar på ytan, som ofta ligger blank och stilla. Gul näckros har jag sett där, men ej den vita. Det är ingenting märkvärdigt med den lilla skogstjärnen, men i alla