3 venner er så sat hen l <lö(l l , ) det ei glipper 2 ofre 2 som slipper så 3 i blod l på fri foll 2 går i död - 2 ud af nöd og han , smn er den sidste, den beske lod må friste. D er gi ves også en an< len singhalesisk variant paa historien, men opstillingen er den samn1e. Det er clog ikke sikkert, at kunsten er i ndisk, som sagt er. Der gives n e mlig et skrift af .Abrraham Ibn Ezra,, en spansk rabbiner, som levede 1 098-1 1 67 , Tabula (list), som netop bygger på samme leg. Ibn Ezra var til sös i storm med 1 5 discipler og 1 5 bover og opfan< lt beregningen , hvorved han frelste sin flok . Den omtales i böger fra 1 500-tallet, tillägges Hans Sachs, udförtes i Frankrig rr1ecl 1 5 fransk mänd og 15 engelskmän d, fin des anvendt af elen egyptiske skribent Ahmed el QalJuby t 1 6 59, der giver fölgende buskevers på .arabisk : « G utl råder for träffet ! han hj elper den svage, alle vegne, hvor han er » . Det er onlnet således, at i versets 30 bogstaver stå alle cle, som have <liakritiske tegn, for vantro, hvilket her vil sige ikke-n1uselmaner. Erstatter man bogstaverne m ed tal fra l til 30 og sätter alle de dia kritisk märkede tned fede typer, bliver räkken < len gamle : 1 2 3 4 ö 6 7 s n 10 1 1 1 2 13 14 l !) 1 ö 17 1 s 1 9 20 21 22 23 24 25 26 2 7 28 19 30 1). -
-
-
-
-
Stu de n t l if på 1 700-tal et. Det ä r icke så längesedan slagsmålen utgjorde e n icke oväsentlig <1el af stu<lentlifvet. De gamla kunna väl ännu berätta mn en eller annan typ, som varit sin studentgenerations hjälte i detta hänseende o<'h samlat 1ner l ager i gränderna än på parnassen, ofta för att seder m era, då ungdom ens öfvermod lagt sig, intaga sin plats i samhället I förfluti1a århundraden hörde upp O<·h blifva en aktad medborgare. trä<len af denna art till onlningen för dagen och 1nan bedörn<le dem icke synnerligen strängt. Att under nätterna ströfva omkri ng och åfiossa skott på gator och torg, att objuden i någon 1ner eller mindre fantastisk kostym intränga vid bröllop eller andra gillen och n1era elylikt be traktades ofta såsom tämligen oskyl<liga nöjen, Men stundom öfver skn"< ls äfven den gräns, samtidens åsikter had e satt för sådant, upp1) Melusine m.
Paris 1886-87.
J(ult'lwhis foriska meddelanden.
7
- 8( ) -
tågen urartadfl till råa exce s r, o h ve< lerbörand 1nåste, ehuru ogärna, inskrida. Anner tedt förtäljer i in inledning till B udbecks bref, huru som på 1 660-talet. »grassationer« stodo på dagor< l n i ngen i konsistori ets protokoll, och huru » försagdheten, flatheten och hjälplösheten hos konsistoriets flertal endast öfverträffade af själfsvåldet och oförskämd heten hos de råare studenterna, som en tid tyckt s i universitetssta< len kunna våga nästan hvad som hälst« . �\ tt dessa ord kunna träffa in äfven på en tid , vida ·enare än e len här åsyftade, därpå l ämnar föl jand sannfärdiga historia ett. bevi . Onsdagen den 8 nov. 1 7 49 van drad e rådmannen i Lund A n ders \\' estman vid sjutiden från h andlanden \ llegre till sitt hem, då han helt plöt ligt uti IGlsträtet, den n uvarande IGlian. gatan, blef bakifrån öfverfal lcn och i lla slagen vid tin ningen af ett l ar obekanta personer, hvilka, såsom det sedan berättades, därtill, » sedan de hatt och peruk borttagit, honom uti gyttjan på andra sidan af gatan släpat och på ett m ordiskt sätt nedtram pa t « . \V e tn1an . om förlorat m edvetandet, skulle k n apt slu ppit u n<lan med lifvet, om ick folk från prof. Rosens hus tillkommit och fört honom in dit. En fältskär anskaffades så fort sig göra lät, son1 tog hand 0111 d n sårade. Då konsistoriet följande lör< lag sammanträdde, var man ense om att ransakning skulle anställas - konsitorim n hade ju äfven j urisdiktion. Man sam lades således på tisdagen till en extra session . Ett litet för s pel, som då eg< le rum, är ganska målande för ställningen och stäm begä rte att i protokoll t må intagas, att han ningen . Prof. Harmen i senaste konsistoriun1 icke fördristade sig kom ma upp u nder denna all männa osäkerheten, som nu varit i sex veckors tid och k anhända längre, så att ingen dristat sig gå ut och tälla sig i äfventyr sedan det var m örkt. « Rektor prof. M unthe tyckte, att detta hade » smak af insinuation << ; han hade väl hört s kott och skrikande någon natt, men betraktat det såsom » en u ngdomskitslighet och kanhända gästabuds lustighet af studenter el ler andra bröllopsgäster « . Harm ns ville icke taga sina ord tillbaka, och rektor hotade att anhålla ho kanslern , att han »i cke uti sina ämbetsförrättningar må blifva öfverfallen « . Man öfvergick till ransakningen. stadsfiskalen de la Rose 1), som var allm än åklagare äfven inom den akademiska jurisdiktionen , refe rerade hvad man visste om öfverfallet, och i sammanhang därmed omtalades, att samma afton ett annat uppträde förefallit på studenterna I-Iöppeners kam mare, och att på deras begäran den akademiska vakten stått där hela n atten . De nämde studenterna voro tvänn e bröder. söner til l en förmögen h andlande i Li n köping. Den äldre, Pehr Johan , hade börjat sina studier i Lund om k ring 1 7 43 ; den yngre , Claes hade kommit dit 1 7 45, seder m era krifvit in sig som auskultant i Göta hofrätt, men nu återvändt til l universitetet. De bodde ti llsammans uti bokbindareänkan Rhodes hus vid stortorget. Det var väl ej utan särskild m ening, so1n deras nam n nä1ndes redan n u , ehu ru man icke dir kt uttalade uågon misstanke 0111, att de voro inblandad i den \Ve�tman ka affären. »
1) Renare borgm tiRtare i Sk an ö r o c h be k an t riksdagHman, i h v i l k o n egon._·lmp h an n ppRatt tryck fri hetsförord n i ngen af 1 766.
- 87 La H ose l ät till en börj an u nder denna och föl jande rättegångs d agar höra en mängd vittn en, l ärgossar, studenter och dessas uppassare . Dt!ssa kategorier af Lunds i n n evånare synas sål edes vari t de, som egent l ig n beherskade staden, sedan mörk ret infallit. H vad som k o m i dag n var följ ande. E n lärgosse hade sett en person » m ed tj ocka h vita ben « stå i dörren ti ll bokbindareä nkans hus och sedermera följ a efter rådm a n W estman . En annan vid n amn Eggert Raser, h ade vid sj ut iden sett två personer ·stå vid råd hustrappan försedda m e d hirsch fängare och pikar ; i den ene hade han igenkän t den y ngre Höppener, m edan den andre, som til lta lat honmn , stält sig eller verk l igen varit döf - ett lyte, h varaf den äldre brodern led. Båda hade ofredat bland andra äfven en förbi körande bonde, som dock lyc k ats k o m m a un dan . Med b rödern as uppassare Hans hade Eggert sam tal at och sett honom gå mot rådh uset, men på tecken af d e på des trappa stående personern a vända om ige n . ederm era hade Hans på ti l l frågan yttrat, att h ans herrar icke voro h e m 1na. En löjtnant H erm ansson och en doktor D uboi s, smn vari t til l städes hos prof. Rosen, då Westman infördes d i t, i ntygade att d e n si tnämde yttrat, att » ingen annan än de här Höppenerna slagit ho n o m « , och att det skett » för en ak skull vid kämnärskam mare n « . Slutligen hade e n go se, som passade upp några studenter i sekr. N ehr m ans gård , sett den d öfve Höppener dit inkomma och hört honom på ty ka ell r franska 1ned förstäldt m ål sam tala med några af de där boende stud enterna. 'l ven n e af d essa hade sed erm era tillsport vittnet, o m han varit k allad t i l l förhö r i W estm ans sak , och » i synnerhet h a fva de i går hårdt vari t i h o p med hon01n och l ofvat , att han det icke s k ul l e glö m m a och icke hafva det obetal dt, om han icke sad e dem san n i nge�1 h ärm n « . Ofriga v ittnen hade väl sett de personer, so1n föl j t Westman, 1nen ku nde icke lämna n ärmare uppgift r o1n Lvilka de varit. Rörand det up pträd o m sam m a afton egt r u m h e m 1na hos bröderna .Höppener hördes tt par i , a m m a hus bo nde studenter, af h vi lka den ene Rosval l sett trapporna och för. -tugan ful l a af folk , som förd väse n och ro1 ade på akad em i vakten . E n person hade hörts an K laga Höppenerne fö r att hafva slag i t hans ku i n , hvartill des a nekat. På ti l lfrågan upplyste Rosvall vi dare icke blott, att båda bröd ern e vid till fäl let varit beväpnad e m ed h i rschfängare och pistol r, utan äfven att d e voro i be ittning af två 3/4 al n långa kanoner. Bull ret hade varat en h a l fti m m e o ·h åt k i l liga skott h ade aflo sats såväl inne i ru m m en som på gården . För öfri gt gen l j öd torget a l l a af nar af oväsen och skott. Som vittne v i l l e kon. i torimn äfven höra brödernas uppassare Han . Pedel len äncl s e fter hononL men återkom rned o förrättad t ärende. För. tärkt 1necl en vaktkarl �fgick ban i ny beskick ni n g men m e d sam m a resultat : den yngre Höpp ner had e under brodern s j n stärn Inan de låti t h älså H an s M agn i fi cen , att pojk en var bortskickad , » fin nandes ick nödigt att han , k u l le gå upp emedan han sj älf gos ville examinera honom ( ! ) , efter han är omynd i g » . Denna uppstud ighet gick fäderna i konsistoriet dj upt ti ll sj nnes ; de beslöto, att bröderna , k ul l e arre teras på i na ru m , och uppd roga åt vakten att sätta si g. i be ittniug af den ri khaltiga IIö ppener ka ar-
- 88 -
senalen . Efter denna k raftyttring skildes konsistoriales för att intaga sin mid dag och trodde sig väl n u hafva kväst de u ppstudsige. Då de sam m a dags eftermiddag - det var den 15 nov. - ånyo smnlades, funno de sig till mötes ett bref från Pehr Johan H . , hvilket ådagalade, att han ingalunda kände sig modfäld. Det var honom nog bekant, att tlere graverande om ständigheter förekommit under förhöret, men å andra sidan ansåg han väl icke konsistoriets hotelser så farHga. Där till hade han en naturlig begåfning för advokatyr, son:i han under sitt senare lif fick rikliga tillfällen att utveckla, och son1 redan nu icke synes varit alldeles ouppodlad. Med hj älp af denna skulle han vinna tid till att börj a med. För öfrigt räknade han på samtliga vederbö randes fl athet och rädsla, som han nog skulle veta . att med lämpliga m edel underhålla och öka - och utgången visade, att han häri hade fullkomligt rätt. Han aflät således ett b ref till konsistoriet, däri han förklarade, att hans bror såson1 ho frättsauskultant icke längre lydde under akade1niens j u risdiktion . Då nu hela vapensamlingen tillhörde denne, kunde han (Pehr Johan) icke utlämna något däraf ; själf had e han visserligen en värja, men dess värre hade den just utgångne brodern tagit den med sig. Mu ntlige n tillade han och senare äfven brodern Claes åt skill iga h älsn i ngar till Rector Magnificus, hvilka kunde varit vördnads fullare . Då Claes genmn att bevista prof. Brings privatissin1e kollegier faktiskt var student, ansåg sig konsistoriet icke behöfva taga någon hänsyn tj ll i n vändningen. - Det ursprungliga fören1ålet för tvisten , be tj äntpoj ken Hans, infan n sig ett par dagar senare, den 1 8 novmnber, men betygade sig ingenting i saken afveta, blef så beträdd med falsk uppgift 0111 sin ålder och teg efter den betan visligen stilla. Sa m ma dag afgåfvos de för bröderna Höppener m est graverande af de ofvan o mnämd a vittnesn1ålen, och det ligger näJa tillhands att på en hän delse natten efter denna dag tillämpa den visserligen icke obestri dda lagen : « post hoc, ergo propter hoc >> . Oroligheterna hade af sina till ställare studenterna fortsatts nästan hvarj e afton 1ned oväsen, skrål och skott, men nu gick man längre. De fyra karlar, so1n bevakade bröderna, fi ngo bortemot 1nid natt besök af två personer, som - att begagna vaktkarlarnes ord i protokollet - « utsläckte för dem ljuset först sa1nt sedan satte pistoler och värjor på bröstet }Jå dem, slåendes vakten, trugande den att gå sin väg och aldrig kom1na till baka mera, m ed flera hårda utlåtelser, så att vakten n1åste taga flykten ur h uset och lämnade det ena geväret i sticket sam t slogo gatudörren igen efter sig » . V akterna förmanades af rektor att visa större m anhaftighet ; större effekt had e det kanske haft, om de enligt sin begäran erhållit sin aflöning, m en därtill saknade konsistoriet medel. A tt dylika uppträden, som naturligtvis borde hafva försäm rat de brottsligas utsikter, i stället förbättrade dem , är icke tvifvel under kastadt ; d e fredliga borgarne b öl los i ständig skräck, och lagens väk tare fingo en varning att betänka, det deras auktoritet och m akt voro ganska klena. Den 20 lät La Rose kalla bröderna Höppener att h öras son1 vitt nen. Den äldre urskuldade sitt uteblifvande med sjukdon1 - blod-
- 89 -
spottning hette det, af hvi1ken dock läkare vid undersökning ej kunde u pptäcka spår. Den yngre i nfann sig verkligen, sedan han afpressat k onsistoriet tillåtelse att få gå genmn staden n1ed vä rja vid sidan, till tecken att han gi k som en fri man och i ck smn arrestant. Knapt ankom men började han tvi t med La Ro e, som han ville förmena att uppehålla sig i k onsistorierunnn ot och att där bära värja, då han jälf fick afiägga sin. Clae uppläste slutligen ett » d i ktam e n « , som tyd lig n röjer Pehr .Johans skriftställaretalang, däri han vidhöll sin fordran att ej höra u nder konsi toriets · dom värjo, något, h vartill hänsyn så 1 nycket tnindre kunde tagas, son1 han ju, såso1n åklagaren påpekade, yar inkallad blott ·om vittne - ti lls vidare åtminstone. Det visade sig naturbgtvis lönlöst att försöka fä u r honom annat än utlåtelser til l konsistoriets » despekt« . La Rose yttrade vidare, att då bröderna ännu icke voro näpste för sin vanvördnad mot konsisto riet och honom jälf (La Rose,) då » ä l ste H. Höppen er utan dess kom m er att tilltalas äfven för det på H. Rådmanlien föröfvade öfver våld alltså och emedan vicl slike författe om , tändigheter, h varken jag eller flere kunna vara säkra o1n -/ärt lif<< ,. så borde bröderna till sakens slut hållas i sträna arrest. I{onsistoriet biföll detta och b slöt därj ä1nte, att Pehr Johan så snart hans h älsa det tillät skulle stän1mas att vittna, och att 1nagistraten skulle ann1odas att låta sin vakt biträda vid patrulleri ngen på gatorna, så l änge oron varade. A tt denna icke var i aftagan c l , däro m vittnar ett protokoll af d e n 22 nov. då Claes infunnit sig 1ned anmälan o m missnöje mot utslaget on1 rätt formn. Det heter då : » Diskurrerad os i Con i. torio om den ovanliga affärgade kokarden , smn Höppener nu på hatten hade, och alldenstuud det berättas, att fi erc gå dän ned, så får m an lof att und errätta sig d ärmn « . Prof. Rosen tillade, att orsaken borde u n der sökas, » i synnerhet som det vill syna att däru nder nu berodde någon konspiration hos ungdomen som vore eftertänkligt vid nu varande oroliga om ständighet r« , och r ktor berättade, att utanför hans bostad en afton ropats : » Fria stut len ter, vak ton vi ll taga oss l « O ron och farhågorna v oro tyd b en stora. och 1nan beslöt an hålla hos k anslern att få öO man mil itär från :\I ahnö och Land krona. Akademiens egen vak i räckte icke och hade ingen r spekt. Slntl igen den 2 7 n ov . i nfann s ig Pehr J o han inför konsi torj et ; La Rose uppträd 1e nu med en fullständig anklagel eakt 1not honon1 och begärd � en mängd vittnens hörande under den » pecielle i nkvi sition « , so1n nu skulle börja. H öp1 en er svarade gena t n1_ ed n n1ot stä1nning m ot \Vestman för falsk t ryktes utspridande, ville ha ha1fva k onsistoriet Hl l vittnen, kom i gräl med La Ro e och fäldes til l 20 dlr slfm t böter för vanvördiga yttranden. Den följ ande (lagen var allt i ordning till förhör t. k on. istorium sam ladt, vittnena närvarande, 1nen den som icke fans - det var stads fiskalen . Pedell�n ökte honom förgäfves ; det hette, att han rest till Nöbbelöf eller Ortofta , och man antydde att motivet vari t omsorgen OJn eget skinn. Konsistoriet Yäntade hela förmiddagen och var på väg att åtskiljas, då äntligen La Rose anlände, anhöll 0111 ursäkt och upp l ästo en längre m ärk l ig skri fvel e . o·
.
. - 90 H an uppdrog häruti en hflig skildring af til lståndet i staden : vak ten va r otillräcklig, excesser begi ngos fortfaran de, rektor själf hade » Ined hotelser och otidiga utlåtelser blifvit öfverh opad , åtskilliga fönster iu skj utne och inslagne « , gärningsn1ännen stodo ej att få fast - sum m a sum m arum : La Rose fan n sig på grund af den ögonskenliga lifsfara, hvarför han utsatte sig, om han nu skrede til l » den speciel le in kvisi ti onen « , nödgad »ti l l egen säkerhet 1nin stäm ni ngsrekvisition revocera << . Sålerles ett full ständigt återtåg l Hvad kosistori ales tänkte och sade, förmäler icke protokollet. Måh ända var denna vän dning för n ågra icke ovälkommen - n1 en l åtoro oss se til l , huru det vidare gick. La Rose ' s skrifvelse l änu1 ad es til l Westman . Den 2 dec. hade man hans svar, som efter en restune lydde : » fördenskull som , sedan jag n u Gudi ]of någorlunda bl ifvit restituerad och fått samla mina tankar samt 1nig om saken närmare göra und errättad, [jag] äntel. komm i t uti erfaren het och full kom.lig säkerhet, att den 1nisstanke j ag h aft och beskyllning j ag uti ett ganska häpet till stån d och således utan så noga eftertänkande emot Herrarne Höppener gjorde, som skulle de vara värkliga banemän eller hafva del uti det öfvervåld, som mig öfvergått, är utan grund så anh ål l er Westman, att hela saken nedlägges, och fri kallas bröderna H. från allt ansvar. Prof. N elancler tog ordet. I-Ian fordrade, att Westman skull e in för konsistorium uppgifva skälen till detta handlingsätt, » varandes deth-t efter mi tt begrepp så mycket angel ägnare, sotn ryktet talar o m en till den allmänna säkerhetens förfång län datHle förlikni n g, och som de miss tankar, hvilken föranlåtit stadfiskalen och kommissarien La Rose begära uppå den äldsta Höppener stämning, icke tyckes utan på detta sätt eller värj e1nålsed bortfal la kunna « . Prof. }{osen instäm de. H an frågade » huruvi<la ink visitionen emot nlla en tid bortåt föröfvade excesser nu m era är afstannad » , och påpe kade i hvilk et vanrykte a kademien skulle komn1a, 0111 saken nu nedlades. Tiden för sammanträdet var utlupen, konsistoriet åtskildes och därmed var, så otroligt det låter, hel a saken utagerad . I p rotokol l erna fi nner 1 nan intet annat än några förhandlingar om Claes Höppe ners til l hofrätten ingifna klagomål öfver konsistoriets utslag om forum för honom. {( ,
*
Bröderna I-Iöppener stodo 1ned palmer i h änder. Att de varit de verkliga gärningsmä nnen, därom kan intet tvifvel råda, n1en fastän detta tydligen var k lart för en hvar, lyckades de genon1 en storartad oförskän1dhet och genmn det sk räckvälde , som deras liga upprättad e i samhället, göra all lagl ig öfverhet 1n aktlös. De icke blott undgingo straff, utan hade därti l l den tillfredställelse n att se sitt offer göra afbön , samt rektor och konsistoriales skymfade och nästan handgripligen föro rättade , utan att <le tordes försvara sig. Så gick det til l i den gam la goda tjden , när studenterna stäide till » torggurgel » ! För läsaren kunna vi emellertid berätta, att de två hjältarnc j detta dratna i cke nndgingo si n hämnande ne1nesis. On1 Claes kän-
- Hl n r 1nan i cke n1 y c k o t 1n er, ä n att han 1 7 65 dö md es Eör vållande till annan persons död, h v arj äm t e han d å och då skymtar fram i si n bro d r proc ser. D nne, Peh r Johan , b a r d ä rmno t själ f sörjt för, att ban han d o n am n j skull alldel glöm m a - På in ål d rc lom för. t 1 802 - san1lade b an en män gd h a n d l ingar angående tide n s histo ria, som. nu förvaras på k gl bibl oteket i S toc k h o l n 1 , och han för su m m ad e ick att bland d e m i n ry c k a tt par om skild rad e h a n egna ö len . Skull vi sätta tro til l d e m , å h ad e P h r Jo ha n Höppe n er varit en n1 an , städse ber dd att föra de ol y c kl i gas och förtrycktas talan, en l i k e o egen ny ttig som oförfärad k ä1npe för rättvi sa, sa n ni n g och fri h et, smn aldrig d agt i n ad e m d sin öfv rtygelse 1nen som också därför kaffat s i rr 1n äktig a fi en d r, h vi l ka förfölj t honom. 1ned obl idkeligt hat och s l ut l igen l y c k ats bri nga honon1 t i l l tiggarstafven. Höppener skulle hafva varit n be ty d an d e p o li t i k pers o nl i ghe t, bl . a. Gus taf III:s främ te rådgifvare v i cl revo l u tionen 1 7 7 2 , h va rför han ej skördat an n at än otack . Spörja vi därmnot o p arti ska k äl lor, så finna v i , att han, so 1 n eft r en kort äm hetsmannabana egnad e si g åt sakförareyrket, visser ligen had en glä n ande b e gåf n i n g för a< l v o katyr 1n n missbrukade denna i bög grad ; att ban hufvudsaklio·en genon1 eg n proces l y stnad råkade i de l o med s i na sl ä k ti ngar 01n arf v e n efter fö rä ld rar och svär föräl drar, o h att detta eft r 1ner än trettioåriga rät tegå ng ar lutade 1ned hHns k o nom i ka rui n ; att vidar han 1nöj l ige n i j äl o h hjärta varit demokrat, 1nen att detta ej hindrat honmn från att ställa sin icke obetyd.liga skriftstä llaretalang til l G ustaf III:s tj än st och att därföre u ppbära en p en si o n och att slu t lig n tal e t 0 1n han i n gripan le vid flera tillfäll n i den i nhemska p olitike n är t01nt s k ry t Det h ar emel l erti d l yc k ats Hö p p e n e r att flera gå nger (t. ex. af Ridderstad i ett skåd espel o ·h af B. Schöldström i e n uppsats i Fanilje j ou rn ale n 1 8 84) bli fva skildrad såsmn en äd l fri h e tsmartyr . Måhända skal l elen l i l la historia från hans u n rrdom , so1n här b rättats, bid raga att ställa hans k araktär i dess rätta dager, på samma gång smn den kastar ljus öfver studentl ifvet, s åd an t det var fö r 1 60 år sedan . --
.
.
�
.
-
Otto Sylwan.
S märre m e d de lan de n . D e n s k a n d i n a v i s k a a n t i q v i t ets- o c h k o n st m a r k n a d e n har und r 1 994, jä mte d e sed vanliga Bukovski ka au ktion rna i Stock h o l m och de tora Ham merska auktionerna i Köln, h v i l k a senar \' i till trot för e xpatrieri ng n äfven tord k unna rä k n a dit, haft att uppYi a tvenne större auktion e r i Yöpenhan m , d e n 'tausholmska o c h den 1 riedländ ers k a, den förra i börj an, den se nare i sl utet af året. Ingen, som med i ntresse för konst och antiqviteter besökt Köpenhamn och i all Ryn nerhet taden antiqvitet handlare under de iRta åre n , h ar kun nat u n dgå att få höra d tre nam n e n ]rohne, Stau t-'holm och Friedliin<.l r fram hålla. som
·