Kulturens årsbok 2025, Livet på landet

Kulturen 2025 LIVET PÅ LANDET

LIVET PÅ LANDET. KULTUREN 2025

© Copyright Kulturen 2025

Ansvarig utgivare: Gustav Olsson

Redaktörer: Johan Hofvendahl, Charlotte Åkerman, Nina Davis & Carina Rundberg

Foto: Nelly Hercberg, Kulturen, om inget annat anges

Omslagsbild: ”Slotteröl i Skåne”, litografi av Killian

Zoll (1818–1860), tryckt av Arnz & Co i Düsseldorf.

Skördefolk anländer med sista lasset, en hyllning till gemenskapen och arbetet under skördetiden. Verket, utgivet av B.F. Bonniers Förlag, förvärvades av Kulturen 1978. Kulturens samlingar KM 69986.

Grafisk form: Ekström & Garay

Typsnitt: Futura, Archer

Papper: Maxima Silk 130 g

Tryck: Balto Print, Litauen

ISSN 0454-5915

ISBN 978-91-87054-34-1

LIVET PÅ LANDET

Kulturen

2025

INNEHÅLL

Johan Hofvendahl, Charlotte Åkerman, Nina Davis & Carina Rundberg

Urban Emanuelsson

Guldkorn i samlingarna: Lusthustapeten från Osbyholm .................

Nina Davis

Mattias Karlsson

Guldkorn i samlingarna: Friluftsservis ..............................................

Charlotte Åkerman

Karin Gustavsson

Guldkorn i samlingarna: Ett hem i Stävie .........................................

Charlotte Åkerman

SKÅNSKA AVHÄSTNINGEN

Simon Halberg

Guldkorn i samlingarna: 1800-talsidyll ...........................................86

Nina Davis

Lena Aurivillius

Guldkorn

Jonas

och Orvar

ÅRSBOK 2025

Du som läser detta har nu i din hand ”en årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige”. Det är en bok som vill mycket. Den vill vara en gammal bekant, på något vis lite lik den förra årsboken och gärna lite lik den förrförra också. Samtidigt vill den komma med något nytt och intressant. Det är alltså en delikat balans att ge ut Kulturens årsbok.

Kulturens devis – ”forntid, framtid” vill signalera att man kan blicka bakåt utan att för den skull tappa viljan och intresset för framtiden. Det förflutna är en outsinlig källa att ösa ur, en magisk värld att utforska.

Det kan vara intressant och fyllt av vetande, det kan vara en bra berättelse och mängder av fakta men det är kanske framför allt ett väldigt effektivt sätt att få perspektiv på vår tillvaro och inspiration att ta sig an framtiden. Att utforska det förflutna är helt enkelt att förbereda sig för framtiden. Kulturen vill vara en

följeslagare och guide i utforskandet, inte minst genom årsboken.

Detta år utforskar vi Landsbygden, ett tema som hänger samman med den nya utställningen Häcken full – Allmogeliv i Skåne för 200 år sen i Allmogehallen. Vi gör det med hjälp av våra egna medarbetare och med hjälp av våra kollegor inom en vidare forskarvärld men vi utgår hela tiden från Kulturens samlingar och från Kulturens vetenskapliga innehåll.

Jag vill till sist tacka dig som är medlem i Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. Genom att vara det gör du en viktig insats. Det kulturhistoriska museet i Lund (Kulturen) ägs av föreningen och är ett gemensamt projekt för medlemmar och medarbetare på museet. Det är roligt att göra saker tillsammans, hoppas vi ses på Kulturen i Lund!

GUSTAV OLSSON

Museichef

Museichef Gustav Olsson står vid Lundahallen och håller tal vid invigning av utställningen 2 tjugotal den 22 mars 2024. Foto: Jessica Ljung, Kulturen.

ÅRET SOM GÅTT

Ivårt museums historia är de flesta år händelserika och så var även 2024. Jag vill gärna börja redogörelsen med Kulturens Östarp som firade sitt 100-årsjubileum detta år. Vi inledde året med en ny gästgivare på Östarps gästgiveri där Ivan Jurman och Camilla Iveteg efterträdde Lennart och Gunilla Vollmer som gästgivarpar. Senast Kulturen sökte ny gästgivare var 1946 då vi tecknade avtal med Lennart Vollmers farmor, Berta. Det var en stor händelse. Kulturen kände att vi hittade det rätta gästgivarparet och Vollmers kände att de fick den rätta efterträdaren – alla var nöjda och den första byggstenen i 100-årsjubilerande Östarp var lagd.

Nästa steg blev att pröva en ny lösning för djurhållningen. Precis som tidigare hade vi inlånade djur under sommarhalvåret, men detta år använde vi en annan lösning. Vår gårdsbrukare sedan nära tio år, Emma Johansson, slutade för att flytta till annan ort (tack och lycka till, Emma!) och vi valde i stället att sköta djuren med egen personal – två

säsongsanställda som hade djurtillsyn, landskapsvård och öppethållandet i Gamlegård på sitt bord.

Vi restaurerade Brytestugan med egen personal och vindmöllan med hjälp av en entreprenör. Restaureringen av Brytestugan fungerade som ett visningsarbete och många besökare var intresserade av att följa arbetet, vilket går att se i efterhand på våra sociala medier. Våra trädgårdsmästare arbetade på Östarp minst en dag i veckan. Tillsammans med Kulturens trädgårdsvolontärer genomförde de många projekt, bland annat skapandet av en stubbskottsäng – en traditionell form av trädodling. Här fick vi även hjälp av ytterligare volontärer då 30 personer från Bosch deltog under sin personaldag. Vi passade också på att öppna Brödragården, den 1900-talsgård som Kulturen köpte några år före det senaste sekelskiftet, för publik. Sammantaget har Kulturens Östarp lagt ett värdigt och fint jubileumsår bakom sig. Tack till alla berörda och särskilt till alla frivilliga som arbetat med Östarp under året!

På museet i Lund och utställningsfronten började året med ett bekant upplägg. Till sportlovet öppnade vi en ny lekutställning, H.C. Andersens sagovärld. Nytt för året var att vi samtidigt öppnade bottenvåningen på Allmogehallen med matsäcksrum, toaletter och utrymmen för skötbord.

Allmogehallen, tillsammans med lekplatsen, är en del av en stor investering i barn- och familjeverksamhet. Lekplatsen blev färdig sommaren 2023, den första etappen av Allmogehallen i februari 2024, och den stora invigningen av hela paketet kommer att ske i april 2025 då den andra och sista etappen av Allmogehallen ska stå färdig. Sammantaget är detta en investering på 25 miljoner kronor som till nära hälften har finansierats av Sparbanksstiftelsen Finn och till resterande del av föreningen samt genom gåvor från flera privatpersoner, däribland många barn.

Å ret fortsatte med utställningen 2 tjugotal, som invigdes med en stor 1920-talsfest i mars 2024. Till sommaren invigde vi också två elevutställningar som producerades i samarbete med gymnasieskolorna Spyken och Drottning Blanka.

Med hösten kom även arbete i friluftsmuseet. Under en lång följd av år har vi arbetat med friluftsmuseets miljöer och försökt stärka upplevelsen av en tidsresa i tre dimensioner. Fler gestaltade innemiljöer, nya utemiljöer och hägnader, nyplantering av träd, återställandet av Fideporten och restaureringen av muren längs

Adelgatan är några exempel på åtgärder. Nu hade turen kommit till torget och Ystadhuset. I ett stort projekt, delfinansierat av Boverket, har vi gjort torget och dess omgivningar tillgängliga på ett sätt som möter 2020-talets krav, med stor hänsyn till kulturmiljövärden.

Torget har lagts om och genom att noggrant välja kullerstenar med slät ovansida har vi kunnat skapa ett tillgängligt torg. En ny ramp leder upp till Ystadhuset och bakom det röda planket finns nu en ramp som leder till den avskilda trädgården utanför Nordenstedtska huset. Automatiska dörrar har installerats både till kaféet i Locus Virtutum och till Ystadhuset. Nu finns också plats för uteservering och marknadsstånd på torget.

Nästa projekt i friluftsmuseet påbörjades också: Dekanhuset blir centrum för en nygestaltning

En vacker höstdag utanför Blekingegården på Kulturen i Lund. Solens strålar letar sig genom hassellöven och lyser upp den timrade fasaden och det frodiga grönskan kring gården.

Foto: Jessica Ljung, Kulturen.

av våra medeltida friluftsmiljöer.

I huset kommer vi att inreda en medeltida bostad och projektet kommer att innehålla många inslag av traditionella hantverk. Medeltida miljöer är mycket ovanliga i friluftsmuseer och vi tror att detta kan bli ett värdefullt tillskott till museiupplevelsen.

Med finansiering från Nordenstedtska stiftelsen anställdes den första Nordenstedtska postdoktorn för att under två år studera ”Förintelsen i museal historieförmedling i Skandinavien, med särskilt fokus på Kulturens utställning om Ravensbrück”. Med stöd från Crafoordska stiftelsen har vi även arbetat med en omfattande ompackning och omflyttning av Kulturens vapensamling. Detta arbete har gett mycket lovande resultat och öppnat för nya utställnings- och forskningsidéer.

Under våren tillträdde Lunds stadshistoriker sin tjänst och med stöd av Tora Ohlssons stiftelse fortsatte vi arbetet med A Companion to Medieval Lund, ett engelskspråkigt bokverk om lundaarkeologin. Fornlämningen Lunds stadslager är en av våra rikaste fornlämningar som är relevant i ett internationellt perspektiv, så det

känns verkligen angeläget att göra den kunskapen tillgänglig på engelska. Mot slutet av året inledde vi de arkeologiska undersökningarna i kvarteret Grynmalaren. Det är den största arkeologiska undersökningen i Lund på flera decennier och vi ser mycket fram emot resultaten.

Dramavolontärer och trädgårdsvolontärer fortsatte sitt arbete och tillsammans med Teater Sagohuset spelade vi sommarteater efter stängningsdags under flera sommarveckor. Vår vision är att vara ”ett föredöme när det gäller delaktighet” och en viktig aspekt av detta är att man som medlem i föreningen också ska kunna vara med och ”skapa” museet. Vi som arbetar på museet känner verkligen att vi driver museet tillsammans med våra medlemmar. Under 2024 passerade vi 6 000 medlemmar för första gången sedan 2008. Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige växer, vi blir fler, det är bra och viktigt!

REDAKTIONENS INLEDNING

A ttfånga tiden är en omöjlighet.

Ändå är det precis vad historien försöker göra – inte som en exakt avbild, utan som en berättelse om människor, platser och idéer som formar och formas av sin samtid. Årets upplaga av vår årsbok bär

detta i sig. Genom att följa rörelser över landskap och årtionden knyter vi ihop liv, minnen och skeenden som speglar både vår närhet och vår distans till det förflutna.

Här möts berättelser om landsbygdens övergångar och stadens lockrop, om längtan till det enkla och kraften i det moderna. Genom sidorna vandrar vi från Skånes vidsträckta åkrar till sommarhusens strandnära drömmar, från växtförädlingens vetenskapliga framsteg till våra semesterritualer. Vi rör oss mellan makro och mikro, mellan nationella skeden och personliga ögonblick, och låter dem spegla varandra.

Den skånska landsbygden, så ofta reducerad till en kuliss för svenskhetens framställningar, framträder här som en plats av komplexitet och förändring. Vi möter den inte bara som åkerjord och gårdsplaner, utan också som en bärande del av Sveriges modernisering. Från tankarna kring det cirkulära kulturarvet på Kulturens Östarp till Herman Nilsson-Ehles pionjärarbete inom växtförädling i Svalöv, reflekterar texterna över hur tradition och vetenskap samexisterat och utmanat varandra.

Parallellt berättar vi om sommarens landskap, där hus, familjer och generationer vävt minnen av barfotabarn och strandbad. Sommarnöjena, en gång adliga lusthus och grosshandlarvillor, blev under efterkrigstiden en demokratisk dröm, fylld av enkla stugor och stora känslor. I dessa berättelser samsas nostalgi med realism; här finns både

idyllen och spänningarna, de som ville bevara traditionerna och de som kände sig instängda i dem.

Å rsboken lyfter också fram naturen som arena för mänskliga ideal och konflikter. Den romantiska drömmen om landet som en motpol till stadens smuts och stress har genom historien lett till allt från nyupptäckta landskap till flyktiga trender som ”gröna vågen” och dagens längtan efter ”glamping”. Men längtan efter natur och enkelhet

är aldrig neutral – den bär med sig frågor om klass, arv och tillhörighet, om vem som bjuds in och vem som lämnas utanför.

Teman som resiliens, hållbarhet och kulturarv genomsyrar årets upplaga.

Flera av texterna lyfter frågor som känns högst aktuella: hur kan vi återvända till en relation med naturen som är långsiktig och respektfull?

Vad kan vi lära oss av gårdagens praktiker för att möta morgondagens utmaningar? Och hur speglar sig dessa strävanden i människors dagliga liv och drömmar?

Vi hoppas att boken erbjuder både fördjupning och perspektiv, att den väcker tankar och bjuder in till reflektion. I en tid där tempot ofta

är högt och historieskrivningen riskerar att bli fragmentarisk, vill vi bjuda på en helhet där historiens linjer och nutidens frågor får mötas.

Läsaren kan vandra genom historiens åkrar och skogar, förbi landsvägar och strandkanter, till vetenskapens laboratorier och familjens sommarritualer. Texterna må handla om det förflutna, men det är i samtiden de får sin fulla resonans. Det är vår förhoppning att årets bok ska bidra till nya insikter – och kanske också till några välbehövliga frågor.

Rekognosceringskartan från cirka 1812–20 är en mycket värdefull källa för att förstå det skånska landskapet under början av 1800-talet. Kartan är gjord så att man får en bra bild av landskapet, var vagnar, kanoner och trupper kan röra sig, samt var våt marker och olika typer av skogsmarker finns. Den är unik i Sverige och visar tydligt landskapets mosaik av åkrar, ängar och betesmarker innan de om fattande jordskiftena och dräneringarna påbörjades.

En flygbild över Saxtorp med den majestätiska Saxtorps kyrka i centrum med omgivande kyrkogård och bondgårdar tagen 1948 av AB Flygtrafik. Kulturens samlingar KM 85976.280.

SÅG DET SKÅNSKA LANDSKAPET UT PÅ 1800-TALET?

Urban Emanuelsson

HUR SÅG DET SKÅNSKA LANDSKAPET UT PÅ 1800-TALET?

Hur såg det skånska landskapet ut på 1800-talet? Det är möjligt att svara ganska exakt på denna fråga, men det blir många svar, eftersom Skåne i grunden innehåller många olika landskapstyper. Från karga skogstrakter i norr, till bördiga jordbruksmarker i söder. Men dessutom är det så att 1800-talet sannolikt är det århundrade då landskapsförändringarna varit som störst under åtminstone de senaste 2 000 åren. En hundraåring som föddes år 1800 skulle uppleva landskapen år 1900 som väldigt annorlunda jämfört med hur det såg ut i hens barndom. Mycket hände alltså under 1800talet, men jag går inte på djupet med de olika orsakssammanhangen, för att detta kapitel inte ska svälla till en hel bok. Jag koncentrerar mig alltså på bilden av skånska landskap under 1800-talet, och till min hjälp har jag

mycket bra källor. Värdefullast är nog Skånska rekognosceringskartan från cirka 1812–20.

Nästan hela Skåne karterades då som ett resultat av fruktan för att Napoleon skulle anfalla Sverige i söder. Nu gick det som det gick för Napoleon men Skåne fick en fantastisk karta. Liknande karta finns knappast för övriga svenska landskap. Kartan som rekognoscerades av militären är gjord så att man skall få en riktigt bra bild av landskapet, och förstå var vagnar, kanoner, hästar och fotsoldater kan ta sig fram, var man kan organisera bakhåll med mera. Inte minst har man karterat våtmarkerna utförligt, det var ju sådana som kunde bli hinder för olika typer av förflyttningar. Öppenheten i landskapet har man också försökt att illustrera,

Del av Romeleåsen och Vombsänkan på den Skånska rekognosceringskartan 1812–20

Kartutsnittet illustrerar väl några av de större förändringarna av det skånska landskapet under 1800-talet. Skog fanns nästan bara som stubbskottsäng. (1) Pekar ut några rester av denna stubbskottsäng, som numera är olika former av högvuxen lövskog, mest al. Dessa rester samt all annan skog som fanns här 1974 är markerade med ett grönt överlägg. Den nya skogen växer idag på det som var öppna sandmarker på 1810-talet till exempel vid Hemmestorp (2) och Vombs fure (3) samt på Romeleåsens då kala betesmarker (4). Vid (5) syns en stor sanddyn som vuxit upp längs ett staket och vid (7) ytterligare en stor sanddyn. Båda går lätt att observera idag. Framförallt var det under 1600-talet och 1700-talet som överodling gav upphov till sandflykt och sanddyner. (6) och (8) är tidiga tallplanteringar. Vid Dörröd (9) ses en stubbskottsäng som fortfarande finns kvar men nu i form av en trädrik betesmark. Klingavälsån som löper från sydöst i kartan mot nordost, kantas av breda våtmarker med stubbskottsäng. Idag är dessa områden till stora delar åker, men det finns också kvar öppna fuktiga betesmarker på några avsnitt längs ån.

för att förstå var trupper kan gömma sig, och var man kan observera fienden på långt håll. Olika typer av skogsmarker går att urskilja, samt olika öppna och halvöppna marker. Kartan är faktiskt så bra över stora avsnitt att det inte ens idag finns en karttyp som slår den i Sverige, enligt min mening.

Kartan byggde på omfattande fältrekognoscering men man tog även hjälp av då relativt färska och detaljerade lantmäterikartor. Kartan är också mycket värdefull då den gjordes strax innan omfattande jordskiften genomfördes i Skåne. Hade kartan, låt säga, gjorts 20 år senare, hade vi missat mycket av hur det skånska landskapet såg ut i början av 1800-talet. Den gjordes dessutom innan de stora dräneringarna satte igång i Skåne. Troligen är det så att en hypotetisk motsvarande karta som gjorts cirka 1700 inte skulle ha avvikit särskilt mycket från rekognosceringskartan. Vi kan anta detta eftersom Åke Campbell år 1928 gjorde en sammanställning av lantmäterikartor från 1700-talets början, och denna sammanställning visar stora likheter med rekognosceringskartan.

Finns det då någon översiktlig karta från cirka år 1900 som vi kan

jämföra rekognosceringskartan med? Ja, den så kallade Häradsekonomiska kartan från 1910–15.

Här finns mycket som finns med även på rekognosceringskartan men skogstyper och våtmarkstyper är mer summariskt beskrivna. Från slutet av 1800-talet och det tidiga 1900-talet har vi å andra sidan många foton, konstverk och skriftliga källor att falla tillbaka på.

Utan att bli utförlig här måste jag ta upp de faktorer och processer som drev fram ett nytt skånskt landskap under 1800-talet.

En snabbt ökande befolkning behövde mer mat. Hur matproduktion och jordbrukssystem hängde ihop på 1800-talet beskrevs schablonmässigt redan av skalden och biskopen Esaias Tegnér. Vaccinet, potäterna och freden var hans sätt att förklara utvecklingen. Också godsen anses av en hel del författare som nyckelspelare i utvecklingen. Men en omfattande nutida forskning har satt stora frågetecken kring både Tegnérs syn och godsens roll. Inte minst har Pablo Wiking-Faria med omfattande forskning på halländskt material visat en annan bild och framhållit de fria böndernas roll och användningen av mer järnredskap. Själv vill jag också peka

på den förändring som skedde när det gällde närsaltscirkulationen i landskapet. Under 1700-talet var det mesta åkerbruket i Skåne beroende av den kreatursgödsel som vintertid producerades i stallarna. Kreaturen åt huvudsakligen gräshö och lövhö och detta hö kom från omfattande ängsmarker som skördades under sommaren. Äng var åkers moder! Det var inte bara den mängd hö som gav gödsel som var avgörande för åkrarnas produktionsresultat.

Jordkvaliteten på de åkrar där gödseln kördes ut var också mycket betydelsefull. Riktigt bra jordar, där ”bra jordar” står för hög jonbytesförmåga, kunde kontinuerligt avkasta hyggligt med ett årligt tillskott på gödsel som motsvarades av samma yta äng som åkern denna äng skulle ”föda”. Gunilla Olsson har visat detta på 1700-talsmaterial från Ystadsområdets slätter. Samma sak gällde säkert också för Söderslätt och Lundaslätten.

Polskt jordbrukslandskap sydost om Warszawa. Foto taget från reguljärflyg 29 maj 2004. Området har stora likheter med de skånska slättbygderna kring år 1800. I fotot syns större sammanhängande former (benämnda vångar i Skåne) som är uppdelade i små tegar. Den stora uppsplittringen på många tegar syns väl då olika grödor odlas i de närliggande tegarna. På en hypotetisk flygbild tagen i Skåne år 1800 hade den stora ägosplittringen inte synts så enkelt, då man samordnade odlingen i vångarna, så en vång utgjorde till exempel en rågvång, en annan en kornvång. Foto: Urban Emanuelsson.

Går vi upp till Skånes nordöstra skogstrakter med magra jordar behövdes ibland åtta gånger så mycket äng för att föda en åker. Bakom denna stora skillnad ligger jordarnas geologiska sammansättning. I södra och sydvästra Skåne hade istiden format moränleror som var mycket kalkrika. Inlandsisen hade malt ner kalkberg som fanns i söder ute i dagens Östersjö. Dessa kalkrika moräner kunde ta åt sig näringsämnen som kväve, fosfor och kalium när de gödslades och sedan släppa ifrån sig dessa näringsämnen till växterna i lagom takt. Moränen i nordost var formad av urberg och hade dålig jonbytesförmåga, det vill säga den kunde inte lagra särskilt mycket närsalter och blev vid odling snabbt tömd på sitt förråd.

Men även om slätterna i söder hade stor jonbyteskapacitet så gav de inte så mycket brödsäd som man kunde tro. Detta för att de över stora arealer var för dåligt dränerade för att man här skulle kunna odla brödsäd. Ett sydvästskånskt landskap var kring år 1800 en mosaik av åkrar och ängsmarker. Åkrarna låg på sluttande mark och våtmarker i sänkor. På många håll var våtmarkerna mycket större än åkrarna. Detta framgår

tydligt av rekognosceringskartan. Men var då våtmarkerna värdelösa? Nej inte alls för den tidens bönder. Undantaget de våtaste markerna så kunde man slå hö på stora fuktängsarealer. Höet räckte till vinterfoder och därmed till gödsel åt de ganska begränsade åkrarna.

Tre faktorer kom under början av 1800-talet att samverka: de stora jordskiftena, starten på dräneringarna och vallodling. Länge hade statsmakten och jordbruksekonomer sett ägofördelningen i böndernas byar som mycket irrationell. Genom jordskiften ville man få fram ett produktivare jordbruk. Storskiftet hade man försökt med på 1700-talet men det var först med Enskiftet och Laga skiftet i början av 1800-talet som en omfattande jordomfördelning kunde göras. En mycket viktig effekt av skiftena var att man flyttade ut vissa gårdar på byarnas utmarker som hittills används som betesmarker och som skogsresurs. De utflyttade blev i och för sig ofta kompenserade med större arealer, men de var tvungna att odla upp betesmarker för att få några åkrar. Därmed blev de också tvungna att dränera dessa marker så gott det gick. Den odlade åkermarksarealen ökade alltså dramatiskt i och

med 1800-talets skiften, samtidigt minskade ängsarealerna. Det höll på att bli katastrof då balansen mellan odlad areal och gödsel helt höll på att förryckas. Det blev inte ängarna som blev källan till vinterfoder.

Det blev istället nyheten ”vall”. Vallodling innebär att några högproduktiva gräs odlas tillsammans med kvävefixerande ärtväxter, oftast röd- och vitklöver. Vallen kom att ingå i de nya växtföljder som infördes vid åkerodling. Vinterfodret kom alltså att odlas på åkern som växte mycket på grund av skiftena och dräneringarna.

Framförallt kom landskapets utseende i södra och västra Skåne därmed att ändras radikalt. De stora bygemensamma (ibland gemensamma för flera byar) betesmarkerna odlades till stor del upp. Utmarksförsvinnandet blev framförallt mycket dramatiskt i nordvästra Skåne kring Helsingborg och norrut mot Ängelholm. På rekognosceringskartan ser vi hur små byar med inhägnade åkrar och ängar ligger som öar i den jättelika betesmarken som har kallats

Kulla fälad. I slutet av 1800-hade Kulla fälad blivit en helåkersbygd. De tunga leriga jordarna här hade tidigare gjort att plöjning var svår.

Järnplogen kom att påskynda

Kulla fälads försvinnande. Markhistorikern Mårten Sjöbeck från

Helsingborg har i sin forskning tydligt visat denna process.

På Lundaslätten och Söder slätt var åkerarealerna jämfört med utmarksbetena och ängarna större än i Helsingborgstrakten.

Dräneringarna blev här mycket omfattande och det var ängarna som tog mest stryk. Här skall påpekas att termen ”äng” historiskt betyder att ett område används för vinterfoderproduktion genom lieslåtter.

Ängarna var inte betesmarker utom på hösten då kreaturen kunde få efterbeta här. Ytligt betraktat kunde ett landskap som till stora delar bestod av åker och äng se öppet ut, och skulle till exempel på eftersommaren kunna ge intryck av ett sammanhängande åkerlandskap. Men slätterna i söder och sydväst var en mix av åker och äng. Ängarna var för fuktiga att odla innan de kom att dräneras effektivt, men de gav ofta bra höskörd. Lieslåttern med efterbete gav på dessa kalkrika jordar en mycket mångskiftande och för oss exklusiv flora. Till exempel trivdes många orkidéarter här och Majvivan (Primula farinosa) var en karaktärsart.

När den blommade på våren exempelvis nordväst om Lund sägs den ha präglat hela landskapet med sin violetta/skära färg. Också smörbollar (Trollius europaeus) som idag får betraktas som en exklusiv växt liksom svinrot (Scortzonera humilis) växte ymnigt här. Redan mot slutet av 1800-talet var det mesta av ängarnas blomsterprakt borta i västra och södra Skåne. Små rester kan man hitta till exempel vid Stångby och på Kungsmarken öster om Lund.

Slåtterängarna och betesmarkerna som fanns i slättbygderna i Skåne var också hemvist för många vadare både gällande artantal och individantal. Lundazoologen Sven Nilsson skrev i sin

Majviva (Primula farinosa). Denna vackra lilla växt präglade stora delar av södra och västra Skånes fuktängar under våren åtminstone under de första decennierna av 1800-talet, men är nu ovanlig och finns bara på enstaka platser. Fotot är taget i Örups kalkkärr 2 maj 2004. Foto: Urban Emanuelsson.

berömda fauna om denna mångfald och han visar också genom ett exempel på hur vanliga våtmarksvadarna var. På sina håll, säger han, fångade man brushanar i betydande mängd, vingklippte dem och lät dem gå med hönsen tills man åt upp dem. Kring år 1900 fanns det kvar brushanespel på en del håll i Skåne, till exempel på flera platser längs Helge å i nordost, men numera är det tveksamt om arten alls häckar i Skåne. Den vita storken är ingen vadare, men även den har haft fuktängarna och de fuktiga betesmarkerna som sina viktigaste biotoper. Vid mitten av 1800-talet började de skånska slättbygdernas karaktärsfågel att minska. År 1900 var den ordentligt på väg utför och

Beddinge ängar. Här syns fortfarande spåren av det översilningssystem som anlades i mitten av 1800-talet. Drönarfoto taget den 19 februari 2019 mot nordväst. Foto: Urban Emanuelsson.

1954 häckade det sista ursprungliga storkparet på Karups Nygårds tak. Numera ser man en hel del stork på sina håll i Skåne som ett resultat av ett omfattande uppfödningsarbete, och också eftersom en hel del våtmarker blivit restaurerade.

En speciell aspekt beträffande våtmarker i Skåne under 1800-talet är att samtidigt som man gjorde betydande planer för utdikning, planerade ofta samma lantbruksingenjörer också så kallade översilningsängar.

Översilningsängarna var ängar där man kunde få mycket stora höskördar tack vare en intensiv skötsel med kanalsystem som ömsom ledde in vatten på ängarna, ömsom dränerade dem i cykler på några veckor. Vombs ängar två mil öster om Lund är ett stort översilningsängsområde (byggt på 1850-talet) som numera delvis är restaurerat. Åtminstone vadarna fick nu en ersättningsbiotop, men de exklusiva växterna kom inte tillbaka i samma utsträckning. När ornitologen Rudolf Söderberg besökte Vombs ängar på 1920-talet

kunde han konstatera att här fanns en stor rikedom på vadare, även rödspoven som då betraktades som utrotad i Sverige.

Dräneringarna av det skånska landskapet innebar huvudsakligen många men rätt små avvattningsföretag. Ända fram till 1870-talet hade lagstiftningen hindrat storskalig sjösänkning, men nu kom den igång. Bland de största företagen kan nämnas sänkningen av Näsbyholmssjön, Åhus kärr och Silvåkra-området, där den tillhörande Krankesjön nu blommade upp som fågelsjö då stora vassar kunde utbreda sig här. Ett sammantaget grepp för att utforska dräneringen av ett helt vattensystem togs på 1950-talet av Philip Wolf som upprättade två jämförelsekartor, en från början av 1800-talet och en från 1950-talet. Resultatet blev mycket anslående, men fiskevårdsintendenten Wolf kom att missta sig när det gällde jämförelsen mellan rekognosceringskartan och Generalstabskartan från 1950-talet. Cirka 30 procent av landytan var våtmark runt 1820 enligt Wolf mot 3 procent på 1950-talet. Så drastisk var inte minskningen, utan cirka hälften så stor enligt senare forskning, alltså ungefär från 14 till 4 procent.

Hur såg då åkrarna ut vid en närmare studie i början av 1800-talet? Ja, de var fulla av ”ogräs” eller skulle vi säga många vackra blommor. Denna blomsterrikedom som framförallt innefattade ettåriga arter, till exempel blåklint (Centaurea cyanus), rågvallmo (Papaver dubium) och klätt (Agrorstemma githago) fanns kvar under hela 1800-talet och fick nu större ytor att breda ut sig på i och med att åkerarealerna ökade. Det som försvann var däremot alla de insprängda små ängar som ”vandrade” runt i åkrarna. Dessa vandrande ängar försvann i och med att vallbruket infördes. Slutligen har frörensning och kemisk bekämpning i princip gjort slut på åkern som en blomsterrik och insektsrik biotop.

Motivet på ett vykort (se bild motstående sida) visar just en blomsterrik åker från sekelskiftet 1900, men den visar också pilevallar som under 1800-talet kom att prägla de skånska slättbygderna. Bruket att plantera pilar var ett sätt att markera de nya ägogränserna efter skiftena, men de blev också en resurs i form av klenvirke som kunde användas för korgtillverkning, bränsle och flätade staket mellan pilarna.

Betydande delar av Skåne led redan vid början av 1800-talet av stor brist på klenvirke till staket och till bränsle, men också på grövre virke. Vedbristen sökte man på många håll kompensera genom att bryta bränntorv. Idag ser vi i det skånska backlandskapet till exempel kring Svedala och Anderslöv

mängder med småvatten. Dessa är ett resultat av framförallt 1800talets torvbrytning här. Fram till dess hade dessa småvatten varit små kärr och mossar som hade uppkommit genom igenväxning av dödishålor. Igenväxningen skedde långt bak i tiden på sten- och bronsåldern.

Vykort med pilevall och blomsterrikt fält. Fortfarande kring år 1900 var de flesta åkrar i Skåne rika på ogräs av olika slag, vilket gav dem ett färggrant utseende under sommaren. Pilarna på kortet är unga och planterades ofta som gränslinjer i det omformade nyskiftade landskapet, eller som på detta kort allé-uppfart till en nyutskiftad gård. Malmö museums samlingar MMI 000532:046. Foto: Malmö museum.

Torvtäkt, troligen på en mosse i norra Skåne. Schaktet där torven brutits är ganska högt, vilket visar att den generella grundvattennivån sänkts, så att det har varit möjligt att bryta djupa schakt. På bilden finns en torvlada där torven torkats. Torv från en brytning som denna kunde direkt användas som bränsle. I södra Skåne var våtmarkerna ofta av kärr-karaktär och torven kraftigt nerbruten. Då behövdes den behandlas innan den gick att använda som bränsle. Malmö museums samlingar DM 002467. Foto: Malmö grafiska AB/Malmö museum.

De här småvattnen ska inte förväxlas med två andra kategorier av småvatten som uppkom under 1800-talet. Den ena kategorin är tegelgravar, alltså där man bröt lera för tegelstensframställning.

Den andra är märgelgravar, där man under 1800 grävde sig ner till kalkrik morän, märgel, och spred på åkrarna. Detta gav fin effekt i början men sedan gick tricket inte att göra om på grund av markkemiska processer man inte riktigt kände till (för komplicerat att förklara här).

Kulturgeografen Åke Campbell kunde i sin avhandling från 1928 om skånska bygder i början av 1700-talet, med ledning av lantmäterihandlingar visa att lantmätarna klassificerat de gårdar och byar de karterat som liggande i skogsbygden, risbygden eller slättbygden. Denna indelning stämde bra också i början av 1800-talet.

Tidigt i denna artikel indikerade jag att Skåne innehåller landskap som är mycket olika varandra. Man kan ganska lätt beskriva den geologi som ligger bakom dessa skillnader. Tvärs över Skåne från nordväst till sydöst löper den så kallade Tornquistzonen.

Det är en förkastningszon i berggrunden som enkelt går att observera i fält. Här ligger de skånska åsarna.

Nordost om linjen ligger i princip skogsbygden, längs Tornquistzonen ligger risbygden och i sydväst slättbygden. Det som ofta uppfattats som Skåne är slättbygden, men risbygden är kanske mindre känd och dominerades runt år 1800 av öppna till halvöppna stora betesmarker (fälader) och kring byarna var lövängar vanliga. På de stora utmarkerna fanns det både skogiga områden och sådana som var nästan helt öppna. Byarnas betesdjur kunde röra sig över stora områden, exempelvis var stora delar av Romelåsen en enda betesmark. Herdar såg till djuren. Tamdjuren var många, småvuxna och härdiga. Så kallade skånska skogsök var små hästar som liknade gotlandsruss. De levde i halvvilda flockar och man fångade in föl regelbundet för att ha dem som dragdjur. Denna hästtyp är idag utrotad liksom liknande hästar som funnits på Öland och i Blekinge skärgård.

Stubbskottsängen i Hörjel. Detta är den enda fortfarande hävdade stubbskottsängen i Skåne.

Denna äng ligger på Naturskyddsföreningen i Skånes gård i Hörjel i sydöstra Skåne. Bilden är tagen den 23 april 2021. Foto: Urban Emanuelsson.

L övängarna var här av stubbskottstyp och har i modern tid givits beteckningen stubbskottsäng.

Stubbskottsängarna låg på inägomark och präglades av glest stående lövträdssocklar. Från dessa socklar sköt det upp skott som oftast inte tilläts bli särskilt gamla (5-20 år) varefter de avverkades och efterträddes av nya skott

från samma socklar. Ytan runt de nyhuggna socklarna utvecklade en frodig ängsvegetation som skördades mitt i sommaren som hö. Klenvirket som man skördade användes som stängselmaterial och bränsle. Genom att i princip varje år skörda klenvirke från olika begränsade delar av en stubbskottsäng hade man kontinuerlig tillgång till klenvirke.

På rekognosceringskartan syns stubbskottsängarna väl, men år 1900 var detta sätt att producera klenvirke och hö i princip försvunnet från mellersta Skåne. De hade då odlats upp eller i vissa fall blivit översilningsängar som Vombs ängar. Ibland hade de fått växa igen och blivit halvöppna skogsbetesmarker.

Rumänskt landskap söder om Baja Mara i norra Rumänien. Bilden är tagen 22 maj 2005. Landskapet sköttes 2005 fortfarande på ett ålderdomligt sätt här. Bilden skulle kunna ha varit tagen i början av 1800-talet exempelvis vid basen av Söderåsen eller Romeleåsen. Bokskogarna i bakgrunden håller på att slå ut och i förgrunden syns smala åkertegar, bortom dessa stubbskottsängar. Foto: Urban Emanuelsson. Ängsvegetationen vitaliserades också genom huggningarna, men de frodigaste delarna flyttade runt i takt med huggningarna av socklarna på stubbskottsängen. Stora arealer i risbygden sköttes som stubbskottsängar, men även i flacka och fuktiga ådalar fanns det mycket stubbskottsäng, som till exempel i Kävlingeåns vattensystem och i de nere delarna av Helge ås dalgång.

Vid Getryggarna i Baldringe socken i sydöstra Skåne finns en naturbetesmark med mycket grova och vidkroniga bokar. Liknande miljöer fanns det gott om i Skåne i början av 1800-talet. Bilden är tagen 9 april 2010. Foto: Urban Emanuelsson.

En annan form av löväng fanns ställvis kvar i Skånes skogsbygder ända fram till 1950-talet. Det var lövängar av hamlingstyp. Hamling innebar att man skar löv för att sedan torka och använda det som vinterfoder. Träd som alm, ask och lind var populära, träden blev korta och fick karaktäristiska ”skallar”. Mellan träden hade man slåtteräng.

Utmarkernas skogar i norra Skåne präglades historiskt av bok och längt upp i nordost av fur.

Dessa skogstillgångar var värdefulla för Skåne i sin helhet då mycket virkesexport gick till slättbygderna i söder i utbyte mot spannmål. Riksbygdernas befolkning, som bodde mellan skogs- och slättbygderna, stod till stor del för transporterna.

Under 1600- och 1700-talen hade den skånska skogen blivit hårt åtgången genom husbehovshuggning, export av virke, pottaskebränning (bokskog) och tjärbränning

Boarps hed på Linderödsåsen är ett naturreservat som illustrerar hur stora områden på de skånska åsarna såg ut under första delen av 1800-talet. Omgivningarna runt reservatet är sedan dess mycket förändrade. Här dominerar idag granskog, igenväxande betesmarker med björkdominans och en och annan bokskogsdunge. Drönarfoto taget den 24 april 2021.

Foto: Urban Emanuelsson.

(fur). Myndigheterna uppmärksammade redan runt år 1800 den allvarliga situationen för skogen; det som trots allt kallades skog var mycket glesvuxet sett med våra dagars ögon. Under 1800-talets första hälft var läget för skogen ännu sämre. Då tillämpades ett allt mer ökande svedjebruk och dessutom tillkom en mängd nya torp. Torpen medförde att även karg mark odlades upp och att fler människor behövde bränsle och byggmaterial. Men redan runt år 1800 hade myndigheterna börjat bekymra sig på allvar för den dåliga skogssituationen.

Extremt dålig hade skogssituationen blivit i sandiga områden i östra Skåne och i den så kallade Vombsänkan, där för övrigt Kulturens Östarp ligger. Där hade trädesbruket i halvöppna områden intensifierats och träden hade huggits bort. Sanden hade nu börjat driva och begravde åkrar och till och med bebyggelsen.

A ttvända utvecklingen var inte lätt. Kring år 1860 hade nog Skåne sin sämsta skogssituation sett till stående skogstillgångar. Paradoxalt nog var det en fördel

för en mängd skogsanknutna djur och växter. Väldigt många av de arter som vi betraktar som skogsorganismer är nämligen gynnade av halvöppna skogar. De allra största djuren, kronhjort, rådjur och älg, hade det däremot inte så lätt. De var alla i praktiken försvunna från Skåne i mitten av 1800-talet som ett resultat av hård jakt och stor konkurrens från betande tamboskap.

Vid sekelskiftet 1900 hade hjort djuren, inte minst rådjuret, börjat hämta sig. Flera stora gods spelade en viktig roll för dessa arters återkomst. Det var jaktintresset som drev detta viltvårdsarbete, men det innebar också att små och stora rovdjur jagades skoningslöst, och arter som havsörn, kärrhök och vråk jagades hårt. Gladan jagades så hårt att den nästan försvann. Det var omsorgen om harar och skogshöns som var en pådrivande faktor. För de mindre djuren och floran hade sedan några årtionden en mycket negativ utveckling startat. Omfattande skogsplanteringar gjordes, inte minst med gran. De omfattande granplanteringarna blev närmast biologiska öknar medan skogstillgångarna och skogstillväxten ökade radikalt.

Både hjortdjurens och skogarnas återkomst utgick till stor del från några stora gods som Skabersjö och Övedskloster. I tidigare skeden av återbeskogningen hade inte granen någon framträdande plats utan den i Skåne traditionella boken gynnades. Flera gamla fäladsmarker på de skånska åsarna kom att beskogas med bok.

1800-talet var ett århundrade med extrem befolkningstillväxt på landsbygden. Denna tillväxt kulminerade på 1860-talet och väldigt många började emigrera till Amerika och flytta till städernas industrier. Hade man vid den tiden vandrat runt i Skåne både i slättbygden, risbygden och skogsbygden så hade man stött på människor överallt. Torp fanns överallt i norr och i Mellanskåne. I söder hade godsen börjat effektivisera sin drift med hjälp av så kallade plattgårdar, stora gårdar som tog över hela arrendebyars marker, och varifrån mycket av jordbrukseffektiviseringen gjordes. I skogsbygden och i risbygden blev utmarkerna allt mer utnyttjade och ljunghedar hade antagligen sin största utbredning kring 1860. I slättbygden låg nu bondgårdarna utspridda efter skiftena. I byarna låg ofta bara enstaka gårdar kvar

och de utflyttade gårdarnas plats blev nu platsen för jordlösas bebyggelse. Man hade kring år 1900 inte längre mött frigående tamdjur i samma utsträckning som kring 1800. Staket hägnade nu in betesdjuren istället för att som tidigare hägna in odlingarna och ängarna.

Redan kring år 1900 hade konstgödsel börjat komma in i jordbruket. Nya maskiner och förädlade

grödor förebådade 1900-talets landskapsförändringar, men ytligt sett hade en person född i början av 1900-talet känt igen sig bättre idag, än en som fötts år 1800 och förflyttats till år 1900. Jättelika granåkrar och helt ogräsfria fält med få lärkor hade nog chockat den som förflyttats från 1900 till idag. Var är alla kor? Vilka smala och gracila hästar som betar på artfattiga gräsytor!

LITTERATUR & LÄSTIPS

Bringéus, Nils Arvid. 1964. Tradition och förändring i 1800­talets skånska lanthushållning. Kristianstad Läns Hushållningssällskaps tidskrift.

Dahl, Sven. 1942. Torna och Bara: studier i Skånes bebyggelse­ och näringsgeografi före 1860. Meddelanden från Lunds universitets geografiska institution. Avhandlingar, 6.

Emanuelsson, Urban. 2002. Det skånska kulturlandskapet. Foto av Olle Nordell, teckningar och akvareller av Peter Elfman. Lund: Naturskyddsföreningen i Skåne.

Emanuelsson, Urban & Bergendorff, Claes. 1983. Skånes natur vid 1800-talets början: en växtekologisk utvärdering av den skånska rekognosceringskartan. Ale: De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening, s. 18–40.

Emanuelsson, Urban, & Möller, Jens. 1990. Flooding in Scania: A method to overcome the deficiency of nutrients in agriculture during the nineteenth century. Agricultural History, Review 38: 127–148.

Sjöbeck, Mårten. 1927. Bondskogar, deras vård och utnyttjande. Boskapsbete, lövtäkt, slåtter och gagnvirkesavverkning inom Brönnestads, N.Mellbys och Häglinge socknar i Västra Göinge härad. Skånska Folkminnen 1927: 36–62.

Guldkorn i samlingarna: Lusthustapeten från Osbyholm

Panoramatapeten som visar det grönskande landskapet runt Ringsjön i Skåne målades av Christian Laurentius Gernandt cirka 1820. Den satt i det åttkantiga lusthuset på Osbyholms slott – både slottet och lusthuset syns i fältet längst till vänster. I det tredje fältet syns Fulltofta kyrka.

Text: Nina Davis

Tapet, målad i olja. Kulturens samlingar KM 16476.

Kaffekorgen har fått följa med ut i naturen. Kaffekanna, porslinskoppar, skedar, gräddflaska och kaffebröd har dukats upp på stenarna i gläntan. Foto: Per Stjernberg, 1910-tal. Kulturens samlingar B 3131.

Tre par, troligen från staden, har valt spången över Perstorpsbäcken som plats för ett fotografi. Utflykten i skogen blir nog inte så lång att döma av damernas val av skor.

Foto: Per Stjernberg, 1920-tal. Kulturens samlingar B 3079.

Under 2000-talet har Kulturen genomfört flera olika arkeologiska undersökningar på Revinge gamla bytomt, alltså området där byns gårdar låg före enskiftet på 1820-talet. Fram tills nyligen var bytomten ett till stora delar orört fornlämningsområde. De arkeologiska undersökningarna har blottlagt stolphål, brunnar och grophus, och fynden pekar på en kontinuerlig bebyggelse i Revinge från omkring år 1000 och framåt. Ett intressant fynd är en vendeltida fibula, vilket indikerar att byn kan vara ännu äldre än vikingatiden.

Revinge kyrka med vitputsade fasader, rött tegeltak och trappstegsgavlar. I förgrunden syns en grusad infart, grind och mur omgiven av träd och buskar. Fotograferad 1971 av AB Flygtrafik. Kulturens samlingar KM 85976.3022.

Mattias Karlsson

REVINGE — EN BY PÅ SANDEN GENOM TUSEN ÅR

Kulturens arkeologer får ibland tillfälle att mer ingående lära känna vissa byar. Idylliska Revinge vid Lödde å cirka 17 kilometer öster om Lund, är en sådan by. Under 2000-talet har Kulturen genomfört flera olika arkeologiska undersökningar på Revinge gamla bytomt, alltså området där byns gårdar låg före enskiftet på 1820-talet. Fram tills helt nyligen var bytomten ett till stora delar orört fornlämningsområde, bestående av öppen åker och betesmark. Nya bostäder har bytts mot ny arkeologisk och historisk kunskap om Revinge. Ett par viktiga skäl till att särskilt lyfta fram resultaten från Revinge är att en relativt stor andel av byn har blivit undersökt, och att det dessutom är en av få byar belägna på sandslätterna kring Vombsjön

där mer ambitiösa eller omfattande arkeologiska undersökningar överhuvudtaget har genomförts. I samband med framtida undersökningar bör Revinge vara en viktig referenspunkt.

Det äldsta belägget för ortnamnet Revinge är från år 1486, då namnet skrevs ”Rebinge”. Ortnamn med ändelsen -inge brukar enligt ortnamnsforskarna ha tillkommit vid tiden före vikingatiden. Förledet, tidigare ”Rep-”, är terrängbetecknande med grundbetydelsen ”remsa”. Folket som bodde på remsan kallades ”repingar”, det vill säga ”de som bor på landremsan”, vilket sedan blev platsbetecknande, alltså Revinge. Förmodligen ska den aktuella namngivande remsan sökas i bytomtens omedelbara närhet.

Figur 1. Revinge by enligt 1763 års storskifteskarta. Enligt samtida källor var boningslängorna i de tre- eller fyrlängade gårdarna företrädesvis placerade längst i norr.

Ibörjan av 1760-talet, vid den första kartläggningen av Revinge och dess marker i samband med ett storskifte, bestod byn av 21 numrerade bebyggelseenheter, varav 16 kan betecknas som gårdar (figur 1). Bebyggelsen var relativt väl samlad, de flesta i en rad med östvästlig riktning, mellan byvägen i söder och ån i norr. Syneprotokoll

från 1700- och 1800-talen visar att byggnaderna har bestått av ”bindningsverk”, ibland utan ”fot”, som möjligen avser att de var uppförda utan stensyll. Den ännu bevarade kyrkan, som troligen är uppförd tidigast under 1200-talet, låg i öster och söder om byns gårdar. I Malmöhus läns jordebok från 1546–47, den äldsta bevarade över byn, redovisas

14 hemman. Bebyggelsestrukturen tycks således ha varit ganska stabil i perioden efter reformationen. Några gathus tillkom efterhand.

Århundradena före reformationen 1536, då de danska biskoparna avsattes och deras jordagods drogs in till kronan, tillhörde Revinge biskopslänet Flyinge. Hur biskopssätet i Lund kom över sitt omfattande jordagods är till största delen oklart. Men det finns anledning att förmoda att huvuddelen låg under biskoparna redan i tidig medeltid, från början kanske som en kunglig förläning.

Det torde också ha gällt Revinge, som efter reformationen av kungen förlänades till olika personer ur frälset. Någon tydlig kandidat till en medeltida huvudgård i Revinge, en så kallad skudgård, finns inte. I efterreformatorisk tid kan dock noteras att två gårdar är något större än övriga, nämligen gård nummer 2, vars gårdsläge undersöktes 2006, och gård nummer 11, som före skiftet på 1820-talet låg nordöst om kyrkan.

Enligt Lunds stifts landebok från omkring 1570 var byns åkermark indelad i tre vångar: östra, västra och södra vången. Senast från 1760-talet brukades ytterligare tre vångar. Jordarna i Revinge består,

till skillnad från lerslätten kring Lund, mestadels av sand, vilket tillsammans med ett allt intensivare nyttjande ledde till problem med sandflykt under 1700-talet. Den skog som på 1500- och 1600-talen fanns i närområdet tycks med tiden ha reducerats avsevärt, men redan på 1700-talet inrättades planteringar för ny skog.

De arkeologiska undersökningarna på Revinge bytomt (figur 2) har dels genomförts som mindre omfattande förundersökningar, i vilka ett stort antal mindre schakt grävts för att lokalisera och bedöma lämningarnas antal och karaktär, dels som mer ambitiösa undersökningar, utförda år 2006 och 2017, i vilka större områden avtäcktes på matjord för att blotta därunder liggande undersökningsvärda äldre nedgrävningar i undergrunden. Stolphål är generellt sett den vanligaste kategorin av lämning, så även i Revinge. Med stolphål avses mörkare och mer organisk jord som återfinns i nedgrävningar i vilket en gång har stått trästolpar. Till det ska läggas andra återfyllda gropar och brunnar samt eldstäder. Större yttäckande kulturlager har i Revinge hittills endast påträffats mellan yta B1 och B3, vilket är

Figur 2. Revinge by. Översiktsplan med de arkeologiska utrednings- och undersökningsområdena markerade i ljusgrått. Schakten är markerade med streckade linjer. Konstaterade byggnadslämningar och brunnar är särskilt markerade. Fornlämningsområdet, den ungefärliga avgränsningen av Revinge bytomt kring 1820, är markerat med röd streckad linje.

skälet till att denna yta hittills har undantagits från att exploateras och undersökas.

Det äldsta daterbara fyndet i Revinge består av en vendeltida fibula, det vill säga ett spänne påträffat i samband med metalldetektering norr om kyrkan, på yta B1. Inga andra lämningar kan kopplas till fyndet. Fibulan är en indikation på att Revinge är äldre än vikingatiden. Sannolikt har järnålderns bebyggelse legat någonstans i närheten av den historiskt kända bytomten. Under järnåldern var ett vanligt mönster att bebyggelsen efter att ha varit stationär i några generationer flyttade till en ny plats, men inom ett hävdvunnet territorium. Först från tidig medeltid fixerades bebyggelsen i denna del av Skåne på de ungefärliga lägena där de låg fram till 1800-talets enskiften.

Täcket med matjord är förhållandevis tunt i Revinge, särskilt på de mindre förhöjningarna som har dragit till sig bebyggelsen genom århundradena. Denna faktor har sannolikt påverkat vilka slags byggnader som har varit möjliga att arkeologiskt påvisa. En annan faktor som bidrar till osäkerhet

om bebyggelseutvecklingen är ett ganska besvärligt dateringsunderlag. De daterbara fynden och kol-14-analyser på bevarat växtmaterial från olika konstaterade byggnader är generellt ganska begränsat och ger dessutom vida dateringsramar. Med dessa förbehåll kan vi ändå skissa på en bebyggelsehistorisk utveckling för Revinge.

En omisskännlig byggnadstyp, vanlig under vikingatid och tidig medeltid, är grophusen. Hitintills har åtta grophus påträffats i Revinge, spridda över större delen av bytomten. I tre av grophusen har påträffats keramik av typen Östersjö, som var vanlig under 1000-talet. Grophusen i Revinge var små, med en nedgrävd golvyta som ofta inte är mer än två-tre meter tvärsöver. Formen är ofta lite oval, ibland närmande sig en rektangulär form med rundade hörn. Fynden i grophusen indikerar att de ofta använts som lokaler för hantverk. I två av grophusen i Revinge har rester av vävtyngder av lera påträffats, vilket talar för att de använts som vävstugor. Måhända fanns det en gång långskepp som plöjde vågorna i främmande farvatten med segel som vävts i Revinge.

Grophus

Grophus

Grophus

Grophus

Grophus

Figur 3a. Detaljplan över undersökningsområde A1 (2006). Svarta prickar indikerar stolphål, grå rektanglar byggnadernas ungefärliga golvytor, röd färg grophus och blå färg brunnar.

Grophus

Figur 3b. Detaljplan över undersökningsområdena B1–B3 (2006). Svarta prickar indikerar stolphål, grå rektanglar byggnadernas ungefärliga golvytor och röd färg grophus.

Figur 3c. Detaljplan över undersökningsområde C (2017). Svarta prickar indikerar stolphål, grå rektanglar byggnadernas ungefärliga golvytor, röd färg grophus och blå färg brunnar.

De konkreta spår av bebyggelse som i övrigt påträffats på Revinge bytomt består mestadels av lämningar efter byggnader med stående stolpar till väggar och tak (se figurerna 3a–c). Konstruktionerna och plantyperna har paralleller i andra delas av södra Skandinavien. Spåren av dem finns kvar eftersom stolparna har förankrats en bit under matjorden. Men spår av byggnader från strax före skiftet saknas nästan helt, troligen för att de var uppförda på syll.

De äldsta större stolpbyggda husen i Revinge har haft inre takbärande stolpar, vilket gjort dem treskeppiga i planformen: ett säkert konstaterat finns i byns västra del (Hus E) och ett förmodat i byns östra del (Hus T). Det sistnämnda saknar spår efter flera av de inre takbärarna, vilket ger utrymme för osäkerhet om vilket slags konstruktion som stolphålen ingått i. I detta område påträffades en riklig mängd med skörbränd sten, förmodligen spår av matlagning eller hantverk. Byggnadernas konstruktion och fyndomständigheter indikerar att de uppförts omkring år 1000 eller på 1000-talet.

Under loppet av 1000- och 1100talet tillkommer flera andra byggnader. I västra delen av byn, i området för den historiskt kända gård nummer 2, uppfördes ett tvåskeppigt och fyra enskeppiga byggnader. Två av byggnaderna, Hus C och D, förhåller sig i vinkel till varandra vilket indikerar att de var samtida. Den större längan har, med tanke på dess orientering och den något rödbrunfärgade fyllningen i stolphålen (förmodligen färgat av gödsel), varit stall och fähus. Den östvästligt orienterade längan kan ha varit bostad. Byggnadernas relativt goda bevarande beror sannolikt på att de är belägna något längre söderut, på lägre terräng och under ett tjockare skyddande matjordslager, än den högre i terrängen liggande historiskt kända gård nummer 2.

I den mellersta och södra delen av byn uppfördes, kanske redan i slutet av 1100-talet, en länga (Hus A). I samma område tillkom, enligt kol-14-analyser och daterbara lämningar, tre andra byggnader i perioden cirka 1250–1350 (Hus B, D och G). Området för dessa byggnader motsvarar i stort sett den historiskt kända gård nummer 14 och södra delen av gård 15.

I perioden 1400–1550 uppfördes en delvis undersökt, och med kol-14analys daterad, östvästligt orienterad byggnad i byns västra del (Hus N). Dess placering motsvarar läget för de senare kända gårdarna nummer 9 och 10. En större eldstad i dess centrala del talar för att det var ett boningshus. I byns mellersta del finns spår av tre byggnader (Hus C, E och F) som, enligt kol-14analyser och fynd, bör ha uppförts i perioden 1400–1650. Hus E och F bildar tillsammans en L-form, vilket kan indikera att de är samtida. Även i detta fall kan man misstänka att den nordsydliga längan hyst djur och den östvästliga längan gårdens människor. Läget motsvarar den senare kända gård nummer 14.

I byns östra del har undersökts fem olika byggnader som med ledning av de fåtaliga fynden bör ha stått på platsen under 1500–1600-talen och möjligen ända upp i 1700-talet. Två byggnader (Hus O och Hus R) på platsen för gård nummer 10 låg placerade i L-form och har förmodligen varit samtida. Fyllningen i stolphålen för den nordsydligt orienterade längan var starkt rödbrunfärgad, förmodligen en påverkan från nedbruten gödsel. Boningslängan kan ha legat strax intill i norr, på det ej

undersökta området. På platsen för gård 9 låg en östvästlig orienterad byggnad (Hus U) i vilket påträffades två ugnslämningar, vilket kan indikera att det rört sig om en boningslänga.

Sammantaget pekar fynden och byggnadslämningarna på en kontinuerlig bebyggelse i Revinge från omkring år 1000 och framåt. Men betraktas de undersökta ytorna som separata enheter finner man att det ibland saknas påtagliga identifierbara bebyggelsespår av vissa tidsperioder. I väster (yta A1) saknas i stort sett tydliga lämningar från hög- och senmedeltid. Möjligen kan det bero på att lämningarna bortodlats. I östra delen av byn (B1 och B3) saknas i hög grad lämningar från 1100–1300-talen. En förklaring kan vara att de döljer sig på den mellanliggande icke undersökta ytan (B2). På den yta (C) som ligger närmast den gamla bygatan saknas å andra sidan bebyggelse från den allra tidigaste delen av medeltiden. I sistnämnda fall ska nog förklaringen sökas i att byns bebyggelse har expanderat från norr mot söder i ett senare skede. Den historiskt kända gård nummer 14 har förmodligen etablerats på 1200-talet eller ännu senare.

Figur 4. Foto från undersökningen av en rund nedgrävning med ett fint stensatt golv, bland annat bestående av en återanvänd kvarnsten, antagligen en förvaringsgrop från 1600–1700-talen. Foto: Truls Månsson, Kulturen.

Den sandiga jordmånen i Revinge har medfört att växtproduktionen i äldre tid, i förhållande till byarna på lerslätterna, var mer inriktad mot råg, havre och bovete. Det kan ses i både skriftliga källor från 1600-talet och i makrofossilanalyser av medeltida växtmaterial. Man får även tänka sig att djurhållningen var förhållandevis viktig. Till skillnad från många byar på Lundaslätten saknades i äldre tid någon ”vanningadamm” i Revinge. Antagligen har kreaturen långt fram i tid drivits ned till ån för att vattnas. I undersökningarna har påträffats sex brunnar, varav fem var stenskodda. Brunnarnas konstruktion och fynd som gjorts i dem indikerar att de är från 1600- eller 1700-talet. Endast en medeltida brunn har påträffats. Den hade en brunnsholk som bestod av en urholkad trädstam i ek med fällningsår någon gång mellan 1349 och cirka 1450. Brunnnen, med ett djup på strax över två meter, påträffades relativt långt från ån, i mellersta delen av byn.

Förutom spår av byggnader, oftast stolphål, har man påträffat en stor mängd gropar, varav en del, att döma av storlek och form, varit förvaringsrum. I ett fall hade gropen ett fint lagt golv med stenhällar

(figur 4). Avgränsningar och hägnader från medeltiden framträdde generellt sett otydligt och i liten omfattning i Revinge, antagligen på grund av att deras konstruktion lämnat få arkeologiska spår. Under 1700- och 1800-talen grävdes dock en rad raka och tydliga diken, vilket möjligen ska kopplas samman med regleringar av gårdarnas ägor. Andra diken har avgränsat mindre områden, antagligen kålgårdar eller liknande. Något behov av att dränera markerna torde knappast ha funnits.

Det arkeologiska fyndmaterialet från Revinge är relativt begränsat. Det kan delvis förklaras av att många föremål legat i det tunna matjordslagret där de fragmentiserats och brutits ned. I huvudsak har de insamlade fynden påträffats i fyllningar i nedgrävningar som gjorts i den sterila underjorden. Det vanligaste fyndmaterialet är keramik av varierande godstyper, daterade från tidig medeltid till 1800-talet. Till de lite ovanligare fynden hör mynt, knappar och en pärla. På platsen för gård nummer 2 gjordes ett intressant fynd som belyser byns kontakter med omvärlden. Det bestod av ett grönglaserat kakelfragment på

Figur 5a. Kakel påträffat i Revinge, yta A1 (2006). Kakel gjorda med samma form har påträffats vid grävningar på Stortorget och i kvarteret Sankt Mikael 7 i Lund.

Figur 5b. Utdrag från Pär Axel Olssons dokumentation av kakel i Kulturens arkiv. Kaklet, som påträffats i Lund, ska troligen dateras till perioden cirka 1550–1600.

vilket kan ses delar av en mansfigur (se figurerna 5a-b). Samma slags kakel, med en trolig datering till 1550–1600, har påträffats i Lund där det med viss sannolikhet även har tillverkats. Kakelbiten vittnar om att Revingeborna följde med sin tid och lät införskaffa kakelugnar till sina stugor.

Revinge ger på de äldsta kartorna intryck av att vara en radby. De flesta gårdarna är placerade längs med en svag förhöjning som

löper parallellt med ån. Denna struktur, möjligen tillkommen efter särskild jämkning och reglering av gårdarna i ”bol”, torde ha etablerats redan omkring år 1000. Under 1200-talet eller däromkring kan vissa gårdar ha delats och nya etablerats något längre söderut, vilket exempelvis kan vara fallet med gård nummer 14. För framtidens arkeologer återstår, inte minst, att lokalisera det förvikingatida Revinge, platsen där de första ”repingarna” slog sig ner.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Campbell, Åke. 1928. Skånska bygder under förra hälften av 1700­talet: etnografisk studie över den skånska allmogens äldre odlingar, hägnader och byggnader. Uppsala: Lundequistska bokhandeln.

Dahl, Sven. 1942. Torna och Bara: studier i Skånes bebyggelse­ och näringsgeografi före 1860. Avhandling. Meddelanden från Lunds universitets geografiska institution. Avhandlingar 6. Lund.

Karlsson, Mattias. 2022. Revinge bytomt. Arkeologisk undersökning 2017. Revinge 23:74 m.fl. Fornlämning 5:1, L1988:6956, Revinge socken, Lunds kommun, Skåne. Kulturens rapporter nr 12. Lund.

Karlsson, Mattias & Lenntorp, Karl-Magnus. 2021. Revinge bytomt. Arkeologisk slutundersökning 2006. Revinge 35:1. RAÄ Revinge 5:1, L1988:6956, Revinge socken, Lunds kommun, Skåne. Kulturens rapporter nr 11. Lund.

Guldkorn i samlingarna: Friluftsservis

TAFFEL. Komplett friluftsservis för fyra personer.

Design: Sigvard Bernadotte & Acton Bjørn.

TAFFEL

Den praktiska friluftsservisen

för motorfolk i bil och båt för sommarens strövtåg

för weekend­utflykten

för lägerliv i skog och mark

Så marknadsfördes servisen i styren- och etenplast av tillverkaren

AB Husqvarna Borstfabrik. Behållaren skulle kunna användas som vattenhämtare och locket kunde även fungera som diskho.

Text: Charlotte Åkerman

Kulturens samlingar KM 83447.

Vit, klotformad picknickkorg i plast, modell Guzzini Pic Ball, tillverkad av Guzzini i Italien. Innehåller tallrikar, skålar, glas samt behållare för kryddor och olja/vinäger. Formgiven av Panton Kartell Helen. Kulturens samlingar KM 99315.

Campingbroschyr ABC Fritid och Camping 1965, tryckt av Skandia-Tryckeriet i Göteborg (1965). Samlades av givarnas mor för att användas i barnens lekaffär. Kulturens samlingar KM 94552.

Den femte november 1920 till satte re geringen den så kallade ’Folkminneskommittén’, en utredning för att systematiskt utforska den svenska allmoge kulturen. Detta skedde samtidigt som Nordiska museet och andra institutioner redan samlade in material om ålderdomliga seder och bruk. Insamlings metoder inkluderade frågelistor, som Folklivsarkivet började använda systematiskt från 1932. Dessa riktade sig till ortsmeddelare, ofta lärare eller kantorer, som bidrog med berättelser om lokala seder, förändringar i jordbruk och vardagsliv.

Plöjning vid Kungsmarken, 1936. Fotografen Albert Nilsson, senare med efternamnet

Eskeröd, var verksam vid Folklivsarkivet i början av 1930-talet, därefter amanuens på Kulturen 1936–37, sedermera intendent på Nordiska museet 1937–70. Han dokumenterade jordbruk och folkliv med stor noggrannhet. Kulturens samlingar Negativ C 4469.

Karin Gustavsson

NÄR DEN NYA TIDEN KOM TILL BYGDEN

OM FRÅGELISTOR SOM KÄLLA TILL KUNSKAP OM FÖRÄNDRINGAR PÅ SVENSK LANDSBYGD

Den femte november 1920 tillsatte regeringen den så kallade ”Folkminneskommittén”, en utredning som fick i uppdrag att ta fram förslag för hur ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen skulle kunna organiseras. Detta var ett tecken i tiden. Under många år hade kulturhistoriska museer liksom universitetens folklivsforskare (som vid den tiden var en mycket liten skara) arbetat med att samla in och förmedla olika uttryck för vad man då ansåg vara en försvinnande folklig kultur. Genom dokumentation och insamling till museer och arkiv skulle kunskap bevaras för framtiden. En av de fem sakkunniga i kommittén som nu skulle bidra till att skapa systematik och institutionell logik, i ett redan

pågående insamlingsarbete, var Carl Wilhelm von Sydow från Lund. Vi kommer att återkomma till hans verksamhet lite längre fram i texten.

År 1920 var det, liksom under de föregående decennierna, sökandet efter det allra mest ålderdomliga som stod i fokus för insamlingsinsatserna. Detta gällde materiell kultur som byggnadsskick, jordbruksredskap och klädedräkt liksom dialekter, människors föreställningsvärldar och den sociala organisationen av samhället. Insamlingarna av både materiell och immateriell kultur som gjordes då har kommit att prägla bilden av ”det gamla bondesamhället”, som förmedlas i såväl populärkultur som av museer och andra kulturarvsinstitutioner.

Att det tillsattes en särskild utredning kan ses som en offentlighetens anpassning till en redan pågående verksamhet snarare än att regeringen i form av ecklesiastikdepartementet ville vara steget före och initiera insatser.

För väldigt mycket gjordes. På Nordiska museet i Stockholm fanns en livaktig verksamhet, sedan 1912 ledd av etnologen Sigurd Erixon, då ålderdomlig bebyggelse på den svenska landsbygden dokumenterades av unga män, utsända i mindre grupper landet runt. På uppdrag av Föreningen för svensk hemslöjd genomförde textilkonstnären Lilli Zickerman en storskalig inventering av svensk folklig textilkonst, då traditionella textilier tillverkade i de svenska hemmen fotograferades av till ett stort samlingsverk. Detta hade hon påbörjat redan 1910, men det var först 1919 som ett formaliserat kontrakt upprättades och hennes inventeringsverksamhet fick en sanktionerad struktur som skulle vara hela 1920-talet.

En av de institutioner som bedrev insamlingsverksamhet i södra Sverige var Folklivsarkivet vid Lunds universitet. Arkivet hade grundats 1913 av Carl Wilhelm von Sydow, då

under namnet ”Folkminnesarkivet”, med inspiration av den verksamhet som Dansk folkemindesamling bedrev på andra sidan Öresund. von Sydows syfte var att dokumentera det som han såg som en försvinnande folklig muntlig kultur och det gjorde han genom eget insamlingsarbete och genom att anlita studenter. Han samarbetade också med folkhögskolor. På 1920-talet höll han tillsammans med bland andra Åke Campbell kurser i folkminnesinsamling, där intresserade personer utbildades under ett par veckor och därefter fick i uppdrag att söka upp i huvudsak äldre på landsbygden. Dessa frågades ut om olika förhållanden. Sedan levererades uppteckningsmaterialet till Folklivsarkivet där det utgjorde – och fortfarande utgör – grund för forskning. von Sydow publicerade skriften Våra folkminnen 1919 (en första utgåva hade publicerats redan 1907) och denna tjänade som vägledning vid insamlingsarbetet. Detta år var han också med och grundade Västsvenska folkminnesföreningen i Göteborg. En lång rad aktiviteter ägde alltså rum under 1920-talet, då den pionjäranda som rått under Hazelius och Karlins tid hade ersatts av ambitioner om systematik och fullständighet.

FRÅGELISTOR SOM

INSAMLINGSMETOD

En insamlingsform som inbjuder människor till berättande om sin vardag och erfarenheter av fenomen i både samtid och förfluten tid är frågelistor. Redan från början använde sig von Sydow och hans medarbetare av frågeformulär under insamlingsarbetena. Från och med 1932 började Folklivsarkivet sända ut frågelistor systematiskt till utvalda så kallade ortsmeddelare. Frågelistor användes också av ULMA (Uppsala landsmålsarkiv), liksom DAG (Dialekt- och folkminnesarkivet i Göteborg).

Båda verksamheterna är idag en del av Institutet för språk och folkminnen, ISOF. Även

Nordiska museet använde sig av frågelistor för att samla in berättelser.

Det kunde inledningsvis handla om väldigt specifika frågor. Den första frågelistan från Folklivsarkivet hade titeln ”Frågor om offer mot sjukdom” vilket avspeglar ett dåtida forskningsintresse för folkliga föreställningar om bot av sjukdomar. De meddelare som svarade var ofta personer med ett brett kontaktnät i sin

bygd, som lärare eller kantorer. Svaren som efterfrågades i de tidiga frågelistorna gällde inte främst den personliga erfarenheten, utan hur ett visst fenomen såg ut och hanterades i bygden. Folklivsarkivet arbetar fortfarande med frågelistor men nu är det människors egna erfarenheter och personliga reflektioner kring olika samhällsfenomen som efterfrågas. I det följande ska vi dyka ner i en specifik frågelista där svaren ger många ledtrådar till jordbrukets omvandling under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Att ringa in förhållanden som rådde under 1920-talet med hjälp av frågelistmaterialet erbjuder en del utmaningar, eftersom insamlingen inte bara vid 1900-talets inledning utan under lång tid hade en tillbakablickande karaktär – det var förfluten tid som stod i fokus. Det betyder att insamlingar som gjordes på 1920talet i allmänhet skildrar förhållanden längre tillbaka i tiden, och den som vill pricka in berättelser som skildrar förhållanden under just 1920-talet måste hantera det faktum att berättelserna i frågelistsvaren ibland har en lite svepande karaktär där ett längre tidsspann fångas in.

Folkminneskursen på Bräkne Hoby folkhögskola i Blekinge år 1923. I mitten på det nedersta trappsteget står Carl Wilhelm von Sydow, till vänster om honom Åke Campbell som också var lärare på kursen, och längst ut till vänster Sigfrid Svensson. Foto: Okänd fotograf, Folklivsarkivet i Lund.

NÄR DEN NYA TIDEN

KOM TILL BYGDEN

Titeln på detta kapitel avspeglar det intresse för förändring av livsstilen på svensk landsbygd, från traditionsbundet förindustriellt agrarsamhälle till modernt, industriellt präglat konsumtionssamhälle, som sysselsatte folklivsforskare och museiintendenter under den första halvan av 1900-talet. En av dessa var Sigfrid Svensson. Han växte upp i Hagestad på Österlen, och efter studentexamen i Ystad började han studera vid Lunds universitet 1921. Där fastnade han snabbt för von Sydows undervisning i det då nya ämnet folklivsforskning. Efter att ha varit knuten till Folklivsarkivet under ett par år under 1920-talets inledning, och då också bistått von Sydow i undervisningen på folkhögskolor, kom han att bli verksam vid Nordiska museet under lång tid. 1946 återkom han till Lund då han tillträdde som professor i folklivsforskning, vilket innebar att han också blev föreståndare för Folklivsarkivet.

Så småningom kom han att bli ledamot i styrelsen för Kulturen. Svenssons intresse för relationen mellan tradition och innovation kan avläsas i boken Bygd och yttervärld. Studier över förhållandet

mellan nyheter och tradition, som publicerades 1942. I förordet ger Svensson sin tolkning av begreppet ”bygd” – ”ett område inom vilket innebyggarna stått i närmare beröring med varandra än med utanför boende och där alltså den folkliga kulturen blivit likartad genom samma traditioner och samma historiska förutsättningar”.

Som professor i Lund fick Svensson goda möjligheter att ytterligare utforska just detta område. Strax efter att han hade återvänt till Folklivsarkivet skickades frågelistan

När den nya tiden kom till bygden (LUF 59) ut. Grundpremissen här var att det har existerat ”bygder”, som under lång tid inte påverkats särskilt mycket av omvärlden, fram till ”den nya tiden” bryter in och medför olika innovationer och förändringar i levnadssätt. Det är en av de mest besvarade frågelistorna, med mer än 170 inskickade svar. Ett förnyat utskick gjordes 1950 (då med nummer LUF 73). Frågelistan användes också som intervjuguide av fältarbetande etnologer under många år, ända fram till mitten av 1960-talet. Folklivsarkivets meddelare tolkade frågelistans teman på lite olika sätt, men de många svaren ger en rik bild av förändringarna på landsbygden.

DE STORA FÖRÄNDRINGARNA OCH DE SMÅ

I svaren som frågelistan genererade finns tillbakablickar på skiftesreformerna under 1800-talet och de förändringar av jordbruket som dessa ledde till, liksom vittnesmål om industrialiseringen på landsbygden med förändringar i näringsväsende och befolkningsstruktur. De lokala effekterna av ”den nya tiden” som efterfrågades, beskrevs med utgångspunkt från meddelarens egna erfarenheter. Blandat med generella iakttagelser, som införande av penninghushållning, finns detaljerade beskrivningar av enskilda händelser som belyser den samhällsutveckling som frågelistan ville fånga upp. Det är skildringar av materiella förhållanden och omständigheter knutna till försörjningsmöjligheterna som dominerar svaren, något som avspeglar vilka frågor som ställdes.

I ett frågelistsvar som skildrar förhållanden i Västergötland beskrivs först äldre tiders lokala textilhantverk med vadmalsvävning. Sedan tas situationen på 1900-talet upp, då en industrialiserad textiltillverkning ersatte den hantverksmässiga.

Enligt arkivets meddelare Emil Pettersson i Hällabäck, som skickade in

sitt svar 1947, fanns det mer pengar att tjäna på att arbeta i textilindustrin jämfört med att hålla fast vid äldre metoder som gav betydligt sämre förtjänst:

Som ersättning för nämnda vävarbete som nu nedlagts, rasslar stickmaskinerna samt snurrar symaskiner förda av hemmavarande flickor o. pojkar som tjäna en icke föraktlig slant. Det bör vara lätt att förstå varför dåligt aflönade binäringar samt jordbruk överges när industrien kan betala bättre priser samt lättare arbete. (LUF M10323)

Även om meddelaren uttrycker förståelse för att unga människor föredrog industriarbete, som beskrevs som ”lättare” än jordbruk, går det att ana en ton av nostalgi i svaret, genom att rasslande och snurrande maskiner framhålls som tecken på industrialiseringen. Pettersson skriver med intresse för äldre tider och möjligen med en uttalad eller kanske oftare outtalad drivkraft att ge sina föregångare en plats i historien. Den mångåriga meddelaren Ellida Ohlsson i Svenstorp, Skurup, uttryckte det som ”Det är min högsta önskan att minnet av de gamlas liv ska fortleva genom tiderna”. Denna hållning präglade vilken

typ av berättelser som skickades till arkivet. Ellida Ohlssons svar på frågelistan LUF 59 är imponerande, med mer än 90 handskrivna sidor! (M 10364 och M 10367)

Meddelaren Erik B Karlsson från Tving i Blekinge berättade om hur gamla uttjänta redskap blivit kvar på gården efter att nya anskaffats:

Några maskiner förefanns ej före 1870 allt gjordes för hand och med premitiva redskap, vilka i många fall finnas kvar å gårdarna, en blick på dessa redskap ger en föreställning om vad arbete det erfordrades och hur jorden kunde brukas. (LUF M 10538)

Det var i sådana miljöer som dåtida museiintendenter kunde hitta objekt till museernas växande samlingar, som skulle bevara kunskapen om en förgången tids livsstil. Uppgiftslämnaren i Tving behövde bara kasta ”en blick” på de ålderdomliga redskapen för att han skulle se ett fysiskt krävande arbete framför sig. Även om han själv inte använt dem, låg erfarenheten av de handhållna redskapen nära och han kunde relatera till det arbete som utfördes med dem. För en person utan egen erfarenhet av jordens brukande

framstod de som betydligt mer aparta, och för en nyutbildad museolog på 2020-talet är det en verklig utmaning att förstå denna kategori föremål. Karlsson beskrev i sitt svar på frågelistan också hur arealen odlad jord var ”mycket ringa” i relation till en gårds sammanlagda markinnehav. Idag associerar vi lantbrukaryrket och jordbruksekonomin med åkerbruk och sädesodling och ser vidsträckta åkrar som ett uttryck för jordbrukslandskapet.

Erik B Karlssons sätt att beskriva fördelningen mellan markslagen i äldre tid bekräftar att detta är ganska sentida förhållanden. När den nya tiden kom till bygden under det sena 1800-talet bröts nya marker för odling, det infördes nya jordbruksredskap, odlingsmetoder och spannmålssorter, vilket gjorde att avkastningen från åkerbruket ökade markant.

DEN NYA TIDEN I HAGESTAD

Frågelistor besvarades i allmänhet genom att personer som fick dem hemskickade själva skrev ner sina svar som i exemplen ovan. Men det förekom också att etnologer använde dem som underlag för intervjuer med sagespersoner.

Sigfrid Svensson ansvarade inte bara för utformning och utskick av

Sigfrid Svenssons födelsehem i Hagestad. Det är hans far Lars Svensson som står på vägen, och inne i trädgården skymtar dennes far och styvmor. Gårdens dräng sitter på lasset bakom hästen. Foto: Okänd fotograf, okänt år, Folklivsarkivet i Lund.

frågelistan, han bidrog också själv till att utöka andelen svar på LUF 59 genom att intervjua sin far Lars Svensson, född i Löderup 1865. Han var lantbrukare i Hagestad och när Sigfrid frågade ut honom i slutet av 1940-talet, då han var drygt 80 år gammal, kunde han se tillbaka på ett långt liv där förutsättningarna för jordbruksarbete förändrats påtagligt. Lars Svensson menade att det var kring 1885 som han kunde iaktta hur vissa ålderdomliga företeelser ersattes med nya. Detta år, då han var 20 år gammal, började han arbeta på sin moster och morbrors gård i grannskapet och fick då erfarenhet av andra sätt att bedriva jordbruk än vad han dittills hade upplevt. På gården som han kom till användes fortfarande årder, ett enkelt men mångsidigt redskap som bland mycket annat kunde användas för att vända ner utsädet vid sådd. I Lars Svenssons hem hade man vid den tidpunkten skaffat det redskap som benämndes ”klös”, det vill säga en harv som användes för att mylla ner utsädet. Svensson berättade också hur han vid ett besök i Danmark sett en bredsåningsmaskin i slutet på 1800-talet, medan man i Löderup fortfarande sådde för hand. Svenssons berättelse – i alla fall det

som skrivits ner av sonen Sigfrid

Svensson – handlar uteslutande om förhållanden på 1880- och 1890-talet. (LUF M 14071)

AVSLUTNING

Svaren på Folklivsarkivets frågelistor ger unika inblickar i hur enskilda människor under 1900talet upplevde sin tillvaro. Frågelistsvaren representerar en lång rad enskilda personers upplevelser och inställningar till de mest skiftande företeelser och utgör ett källmaterial för kunskap om det förflutna. Meddelare som Ellida Ohlsson delgav sina kunskaper, erfarenheter och värderingar under en tid av förändring. Hennes lojalitet gentemot sina föregångare uttryckte hon tydligt i den mening som citerats ovan, och det är inget djärvt antagande att majoriteten av Folklivsarkivets meddelare har haft ungefär samma drivkraft som hon. Just Ellidas omfattande verksamhet som meddelare finns beskriven i boken Folklivsarkivet i Lund som gavs ut med anledning av arkivets 75-årsjubileum 1988.

Hur gick det då med den utredning som lyftes fram i inledningen? Efter ett par års intensivt arbete presenterades i mars 1923 Betänkande

med förslag till ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen. De fem i kommittén var inte eniga och von Sydow undertecknade tillsammans med Herman Geijer från Uppsala ett särskilt yttrande där de utvecklade sina betänkligheter. Utredningen ledde inte heller till några specifika åtgärder, men med 100 års perspektiv kan det konstateras att den bidrog till att fästa ytterligare uppmärksamhet

på det arbete som redan pågick vid en lång rad institutioner och organisationer. Tidigare i artikeln sades att det kan vara svårt att finna skildringar av 1920-talet specifikt i Folklivsarkivets samlingar, men vad som däremot är väldigt lätt att konstatera är det starka intresse för en gången tids livsstil och de levnadsvanor som rådde då, vilket har påverkat vad vi vet idag om det förindustriella agrarsamhället.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Bringéus, Nils-Arvid (red.). 1988. Folklivsarkivet i Lund 1913­1988. En festskrift till 75­årsjubileet. Lund: Folklivsarkivet.

Ek, Sven B. 2010. Sigfrid Svensson. I: Hellspong, Mats & Skott, Fredrik (red.). Svenska etnologer och folklorister. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur.

Gustavsson, Karin. 2014. Expeditioner i det förflutna. Etnologiska fältarbeten och försvinnande allmogekultur under 1900­talets början. Diss. Lund : Lunds universitet.

Hagström, Charlotte, Sjöholm, Carina & Sjögård, Göran (red.). 2016. ETN:LUF. Folklivsarkivet i Lund 100 år. Lund: Lunds universitet, Institutionen för kulturvetenskaper, Etnologiska avdelningen.

Lilja, Agneta. 1996. Föreställningen om den ideala uppteckningen. En studie av idé och praktik vid traditionssamlande arkiv ­ ett exempel från Uppsala 1914–1945. Diss. Uppsala: Univ.

Guldkorn i samlingarna: Ett hem i Stävie

En yngre barhuvad och därmed ogift kvinna står vid bordet med stickningen i handen. Hon har vitt högtidsförkläde och svarta skor. Den gifta kvinnan som sitter och stickar har vardagskläder och träskor.

Sängen i vänsterkant är högt uppbäddad med täcken, ett sätt att visa upp gårdens välstånd.

Konstnären har fångat det loddrivna väggurets pendel i sitt yttre läge vilket betyder att uret är igång. Därmed kan vi sluta oss till att det är sommar eftersom klockan strax är kvart i fem och solen lyser in genom fönstret.

I gårdarna på den skånska slätten målades gärna innerväggar och dörrar med blomstermotiv som i den här stuginteriören som Jakob Kulle målade 1887 i Stävie, Torna härad, Skåne.

Text: Charlotte Åkerman

Kulturens samlingar KM 31284.

Reklamblad och priskurant ur B.G. Svenssons samling av etiketter, varumärken och reklamtryck. Samlingen har tillhört tobakshandlaren B.G. Svensson i Stockholm och donerades till Kulturen av Åkerlund & Rausing 1966. Kulturens samlingar Arkiv 100.343.

Affisch från Allmänna skånska lantbruksmötet i Lund 1945. De allmänna skånska lantbruksmötena arrangerades i samarbete mellan Kristianstad läns hushållningssällskap och Malmöhus läns hushållningssällskap. Lantbruksmötet 1945 blev det sista skånska lantbruksmötet. Kulturens samlingar KM 68998.

Hästens försvinnande från Skåne är ämnet för det här kapitlet. På en nivå är historien välbekant. Under trycket av modernitet och utveckling blev den utkonkurrerad av traktorn.

Idag står den inte längre för snabbhet, utan tvärtom. Med tanke på de ökande klimatkatastroferna finns det kanske ändå mer ekologiskt förnuft i att använda hästen än traktorn, även om det är ett sämre ekonomiskt val.

Historien om avhästningen kan ses som en berättelse om vårt beroende av fossila bränslen och om en bonde kultur som försvann.

Nytryck av affisch från 1910 med titeln Några förhållningsregler vid möte mellan hästfordon och automobil, ursprungligen publicerad i Svensk Motor Tidning nr 22. Kulturens samlingar KM 76210.2.

Simon Halberg

DEN SKÅNSKA AVHÄSTNINGEN SEDD MED

ETNOLOGERNAS ÖGON

L ångt före ridsport och nöjesridning var hästen det djur som band samman livet för de flesta människor i bondesamhället. Som transportmedel och före den traktordragna plogen arbetade den stadigt i århundraden. ”I hästen fanns själ och frändskap”, skrev AnnCristin Winroth nyligen om fältetnologen och fotografen Sune Jonsson (1930–2009) som ägnade en stor del av sin karriär åt att skildra relationen mellan lantbrukets djur och människor. Han var, menar hon, en av de få som faktiskt såg djuren. ”Deras sociala och emotionella betydelser för människorna var oftast en blind fläck, något som inte ansågs relevant att fråga om vid minnesuppteckningar. Inte för att de hade liten betydelse utan för att temat var underförstått och sällan reflekterat över.”

Bland de förbisedda djuren var hästen kung. Men sedan försvann den. Och det är inte bara hästen och andra domesticerade lantbruksdjur som är borta. Under åren mellan 1970 och 2014 rapporteras 60 procent av världens vilda djur ha försvunnit (World Wildlife Fund).

Ingen familj av biologiskt liv verkar vara skyddad från det som har kallats det sjätte massutdöendet i planetens historia. I ljuset av det börjar nu forskare följa i fotspåren på pionjärer som Sune Jonsson och faktiskt se djuren. Bättre sent än aldrig, kan man säga.

Hästen är ett räddhågset djur.

Eftersom den är vegetarian har den inget att vinna på våldsamma möten med andra arter. I stället flyr den. För människan, som odlat relationer med hästen sedan den först

Anders Larsson Blom (1845–1906) sittande på en plog vid Winnarp, där han var arrendator. Stående bredvid honom är sonen Janne, som använde en krokprotes efter en olycka. Fotograferad omkring 1890–1900 av Per Stjernberg. Kulturens samlingar B 2994.1.

domesticerades, var detta viktigt. Hästen är alltid ett byte, aldrig ett rovdjur och därmed snabb.

Hur konstigt det än kan tyckas idag, så var hästen under århundraden, om inte årtusenden, synonym med snabbhet. För bönderna var den snabbare än sina uppenbara konkurrenter, oxarna och människorna, när den väl hade satts framför plogen. Fortfarande för hundra år sedan fanns den överallt. I städerna, på vägarna och, framför allt, på fälten.

Hästens försvinnande från Skåne är ämnet för det här kapitlet. På en nivå är historien välbekant. Under trycket av modernitet och utveckling blev den utkonkurrerad av traktorn. Idag står den inte längre för snabbhet, utan tvärtom.

Ingen som arbetar rationellt skulle plöja med en häst i dag. Men med tanke på de ökande klimatkatastroferna finns det kanske ändå mer ekologiskt förnuft i att använda hästen än det någonsin funnits i

användningen av traktorn, även om det naturligtvis är ett sämre ekonomiskt val. I ljuset av att vi människor fyller atmosfären med CO2 – ”antropocen” som geologerna kallar det, eller ”kapitalocen” som marxisterna föredrar – är historien om hur hästen försvann kanske värd att återberätta ännu en gång. Men den här gången behöver vi mer än färdiga förklaringar som ”utvecklingen dödade hästen”. Som etnolog föredrar jag lite konkreta bevis: Vad hände egentligen när Skåne blev avhästat?

Jag började ställa de här frågorna när jag grävde i frågan om hur jordbruket blev så nära kopplat till fossila bränslen. Jag tittade på denna historia från många olika vinklar: I historiska arkiv fanns det torra uppgifter om hur sockerbetsfabriker anlitade konsulter för att övertyga bönderna om att odla industriella grödor. I folklivsarkivet fanns det mycket mer levande berättelser om hur livet var på gårdarna när, som det hette, ”den nya tiden kom till byn”.

Jag började också intervjua bönder, både aktiva och pensionerade. Bland mina många nyfikna frågor fanns frågan om hästen.

”Kommer du ihåg hästarna?” frågade jag och fortsatte: ”Vilken sorts häst var det?”, ”När försvann de?”, ”Hur var det att plöja med en häst?”.

Många av dem jag talade med, även de som nu var i 80-årsåldern, hade vaga minnen eller kunde berätta vad de hade fått höra och vad alla verkade veta: Att under 1950-talet, plus minus några år, hade hästen ersatts av traktorn. Kanske berättade de en liten historia om att deras fäder var särskilt framsynta och investerade tidigare än grannarna. Eller så påpekade de kanske för mig att traktorn först kom som en del av Marshallplanen som utgick från den amerikanska livsstilen, vilket naturligtvis innebar traktorer och inte hästar.

Ändå var detta frågor som presenterades kort i förbigående, som en självklarhet, utan mycket att tillägga. Utvecklingen hade gjort sitt, på gott och ont, och hästarnas tid var uppenbarligen en fråga som snabbt försvann in i en historia som få utom de allra äldsta hade direkta minnen av. Under tiden försvann också tanken på att våra landskap skulle kunna arrangeras på ett annat sätt.

Jag för min del tänkte att det kanske fanns något mer i allt detta än så. Att hästens historia på sitt sätt var historien om vårt beroende av fossila bränslen och historien om en bondekultur som var på väg att försvinna efter att ha varit den centrala livsformen i hundratals och tusentals år i detta hörn av världen. Tagna som sådana delade bönderna faktiskt min sentimentala blick på ett landskap utan hästar. Med markpriser på uppemot en halv miljon kronor per hektar på de bästa delarna av slätterna, med expanderande maskiner, gårdar som slogs samman till allt större enheter, familjedynastier som nådde vägs ände, delade alla bönder jag talade med känslan av att de var bland de sista bärarna av en gammal livsform. Märkligt nog åtföljdes deras negativa syn dock alltid av en obrytbar optimism och en tro på tekniska lösningar som föreföll mig paradoxal eftersom det var just tekniken som först började hota böndernas livsform.

Den senaste statistiken om svenska hästar publicerades 2016. Då fanns det 355 500 hästar i hela Sverige. Av alla landskap var det Skåne som hade flest hästar

med 58 100 individer. Jordbruksverket gick till och med så långt att de gav oss en karakteristik av den vanligaste hästhållaren: ”Den vanligaste hästhållaren är en kvinna”, skrev de.

Hon är mellan 41 och 65 år och har en eftergymnasial utbildning utan anknytning till häst. Den vanligaste A­tränaren inom trav och galopp är en man. Han är mellan 41 och 65 år och är utbildad att träna hästar och ekipage. Jämfört med 2010 ser vi att andelen hästhållare som är över 65 år har ökat. Förändringen är signifikant och gäller för samtliga redovisningsgrupper.

Allt detta, tyckte jag, var frågor som var värda att ta upp igen, eftersom vi alla uppmanas att ompröva vad vi tycker är viktigt och varför, när kravet på en grön revolution blir allt tydligare. Till att börja med tyckte jag att det var värt att ställa en enkel fråga: ”Vad hände med hästen?”.

Det har sagts att de gamla etnologerna gick baklänges in i moderniteten. Den danske professorn i etnologi, Bjarne Stoklund, beskrev en gång hur han kom in på ämnet under en tid då skandinaviska etnologer cyklade runt i landskapet

och samlade föremål och berättelser som hade med den gamla bondekulturen att göra. Varje sommar var det ”afsted på cykel rundt om I landet. Det var bondegårdene lige før ’afhestningen’, hvor meget af det gamle landbrug stadig levede”.

Imitten av 1900-talet verkade det oundvikligt att moderniteten skulle komma. Den etnologiska uppgiften var inte att ifrågasätta detta, bara att rädda vad som fortfarande fanns kvar att rädda från den snabbt försvinnande bondekulturen. På den tiden verkade frågan om klimatkollaps och stora utrotningar långt ifrån vad etnologer hade att bekymra sig om. De var inte intresserade av traktorerna, utan av de gamla plogarna som de ersatte.

De tittade bakåt i tiden, när de bekvämt klev in i en värld av fossila bränslen, konstgödsel och bekämpningsmedel. På Nordiska museet gjorde etnologerna en frågelista om hästarna. Detta arbete gav en del kunskap vad gäller olika tekniker kring hästen.

Några av svaren på denna gamla etnologiska fråga om hästen var ganska enkla. ”På ett 1/8 delars hemman hade man alltid två hästar. Och om det var en mindre gård var det 1 häst”, berättade den 86-årige hemmansägaren Johan Gustafsson (E.U. 27061) för Mats Rehnberg 1943. ”Det var vanliga Ölandshästar, små, långsamma hästar. Sedan i min barndom började de få den engelska sorten, lätta hästar och lite stora”. Andra berättelser var mer färgstarka.

Förr i tiden, kanske än i dag, användas arsenik för att få bättra humör på gamla hästar (E.U. 31934).

En häst vid namn Lotta av den gamla Ölandsrasen, född i Brunamåla i Långasjö, ”var mycket kitsligt och besynnerligt och inte ville låta sig skos. Far hade henne några gångar i skostallet, men så ledsnade han och lät henne springa barfota. Lotta hade så präktiga, hårda hovar, at hon verkan fick ont i fötterna eller slet hovarna för mycket, så det gick ju bra” (E.U. 34524).

Motstående sida: Bonde poserar med sitt sto och föl vid en vattensamling, vilket skapar en effektfull spegling. I bakgrunden syns åkrar och betesmarker omgivna av stengärdesgårdar. Fotograferad av Per Stjernberg (1856–1940). Kulturens samlingar B 3033.1.

Hur belysande dessa berättelser än är, så säger de väldigt lite om vad som hände med hästarna när de inte längre användes. På Folklivsarkivet i Lund finns en frågelista från början av 1990-talet som berör frågan om hur den gamla bondekulturen slutligen upplöstes i och med de fossila bränslenas intåg. ”Åtskilliga förändringar skedde sedan efter hand”, berättade en bonde på Söderslätt.

1947 byggdes en länga till innehållande tvättstuga, garage, förråd och magasin. 1949 omändrades i boningshuset då ytterligare ett rum inreddes där tvättstugan varit, köket moderniserades med elspis och kylskåp samt eldriven tvättmaskin. 1950 köpte vi bil och 1954 inköptes traktor, en liten Ferguson som vi sedan hade hela tiden. I samband med traktorköpet såldes den ena hästan. Den andra hästan såldes 1960 till slakt, vi hade då omändrat våra hästredskap till traktordrift. (LUF 21348, 2).

Krafterna och känslorna som var inblandade i detta skifte beskrev man på följande sätt: ”Inget yrke har väl förändrats så revolutionerande som böndernas tack vare mekaniseringen.” (LUF 21324, 1).

”När jag gifte mig I 1956”, minns en (LUF 21320, 1), ”hade mina svärföräldrar en liten gård, här i Ingelstorp, det fanns då två eller tre hästar på gården, min svärfar brukade gården, hade kor och höns och grisar, samtidig skötte han dagligen transporten av samtliga bönders mjölk till mejeriet, vilket gav en ekstra inkomst.

Min svärmor skötte mjölkning, svin och höns och båda hjälptes åt med betor och dylikt. När vi sedan övertog gården efter min svärfars död, såldes hästarna och en traktor inköptes, min man brukade jorden vid sidan av sitt arbete och hade då enbart tjurar till uppfödning och så grisar förstås.”

I och med avhästningen förändrades det skånska jordbruket totalt. År 1945 fanns det mer än 600 000 hästar i Sverige, och sedan försvann de år för år (Dyrendahl 1988):

1948: 500 000

1951: 400 000

1955: 300 000

1960: 200 000

1965: 110 000

1970: 85 000

Sedan ökade antalet hästar igen, men denna gång som ett fritidsdjur. För bönderna innebar skiftet nya

Dubbelexponerad bild av hästen Taman efter dess död, fotograferad i februari 1930 vid Kulturens Östarp. Taman var den siste hingsten i skånska lantrasen färsing. Fotot togs av Georg Karlin (1859–1939), en av Kulturens grundare och vid denna tid Kulturens museichef. Kulturens samlingar B 3443.

och enklare odlingssystem, stora maskiner, mer skuldsättning. Från 1970-talet och framåt gav många bönder, framför allt på Söderslätt, också upp mjölkkorna. Med konstgödsel blev ett landskap utan djur –något som måste ha varit otänkbart för alla jordbrukande människor fram till fossilåldern – normen på de öppna slätterna.

Det var i detta välbekanta kulturlandskap som anklagelser om miljöbrott började driva bönder och stadsbor allt längre från varandra. Hästens historia är också historien om hur böndernas liv förändrades från ett produktionssätt som var arbetsintensivt, men därför också samhällsbyggande, till ett arbetsbesparande, men djupt fossiliserat

produktionssätt. En bondhustru berättar om modernitetens paradox: ”Min man som hade skött om och kört hästarna sörjde dem personligen, särskilt den sista, men var glad över traktoriseringen” (LUF 21325, 2). När historien ska skriva om jordbruket under det tredje årtusendet skulle jag inte bli förvånad om avhästningen kommer att ses som en kort parentes där en liten historia om ekologiska avvikelser skrivs.

Men varför hände det här? Informanterna, både de vars berättelser finns i arkivet och de som jag har

talat med, förmedlade alla en känsla av att detta bara hände. ”Tidigare fanns på gården 3 arbetshästar, men året innan vi gifte oss hade en Ferguson-traktor inköpts, och hästarna försvann en efter en” (LUF 21325, 2). Vad var mekanismen bakom detta passiva försvinnande? Varför övergick jordbruket från förnybara till fossila energikällor? Det här är frågor som vi först nu börjar ställa oss när vi måste ta några steg ut ur den fossildrivna moderniteten. Precis som de gamla etnologerna, hur skulle vi kunna ta dessa steg, om inte bakåt?

LITTERATUR & LÄSTIPS

Henningsen, Peter. 2002. Vejen til Trinakria. Fortid og nutid (1)

Raulff, Ulrich. 2017. Farewell to the horse. The final century of our relation. London: Penguin.

Winroth, AnnCristin. 2024. I hästen fanns själ och frändskap. Sune Jonsson. Umeå: Västerbottens museum.

Höskörd i Riseberga runt 1910. Foto: Per Stjernberg. Kulturens samlingar B 3015.1.

Guldkorn i samlingarna:

1800-talsidyll

Scenen utstrålar ett idylliskt vardagslugn. För den som har besökt Kulturens Blekingestuga är rummets utformning och möblering bekant. Skåpsängen, de långa bänkarna och hörnskåpet är vanliga inslag i en välmående gård i Blekinge under 1800-talets början.

Akvarellen är målad av konstnären Bengt Nordenberg på 1890-talet. Under målningen finns den beskrivande texten: ”Ryggåsastuga i Aboremåla bygd i början af nuvarande århundrade”, det vill säga 1800-talet.

Troligtvis är det i Abborremåla norr om Ronneby i Blekinge som Nordenberg har befunnit sig när han målade.

Bengt Nordenberg föddes i Blekinge och är känd för just sina folklivsskildringar. Förutom platser i södra Sverige är många av hans motiv från Dalarna och Tyskland. Kulturen har flera av hans verk, samt ett tjugotal skissböcker som just nu tillgängliggörs digitalt i Kulturens föremålsdatabas.

Text: Nina Davis

Mitten av 1800-talet var en tid av stora förändringar. På landsbygden fanns det sedan tidigare så kallade bostadsboställen för präster, klockare och militärer. Nya lagar och förordningar innebar nu att en ny kategori

av tjänstemän som folkskollärare och

banvakter stationerades på landsbygden och erbjöds tjänstebostäder av myndigheterna. Tjänstebostäderna

var ett sätt att locka till sig arbetskraft till platser utanför städerna.

Banvaktstuga vid Stockholmsgården i Perstorp, belägen vid järnvägslinjen Helsingborg–Hässleholm. Fotograferad av Per Stjernberg (1856–1940) och ingår i hans glasplåtsamling med landskapsbilder. Kulturens samlingar C 6044.

Lena Aurivillius Hector

EN NY TID TAR PLATS — TJÄNSTEBOSTÄDER PÅ LANDSBYGDEN

Mitten av 1800-talet var en tid av stora förändringar.

I Sverige upplöstes ståndsriksdagen, järnvägen drogs fram, förordningen om näringsfrihet och folkskolestadgan innebar att en ny karta för samhällets infrastruktur växte fram. På landsbygden fanns det sedan tidigare så kallade bostadsboställen för präster, klockare och militärer. Nya lagar och förordningar innebar nu att en ny kategori av tjänstemän som folkskollärare och banvakter stationerades på landsbygden och erbjöds tjänstebostäder av myndigheterna. Tjänstebostäderna var ett sätt att locka till sig arbetskraft till platser utanför städerna.

Läraryrket reglerades i och med folkskolestadgan från 1842 och här fastställs att ”I varje socken bör

finnas minst en, helst fast skola med vederbörligen godkänd lärare; skolläraren skall åtnjuta en viss angifven minimilön jämte bostad och andra naturaförmåner; för utbildande av lärare inrättas folkskollärarseminarier”. Ansvaret för folkskolan lades på socknarna, senare församlingarna, som fick en tidsfrist på fem år att uppföra skolhus, små socknar kunde gå samman om en gemensam skola. Det tog tid innan byggandet av folkskolorna kom i gång och undervisningen skedde många gånger i tillfälliga lokaler. På landsbygden bedrevs skolundervisningen ofta med ambulerande skola där läraren flyttade runt mellan de olika byarna.

I folkskolestadgan framgår att den examinerade läraren var berättigad till en lön på sexton tunnor

spannmål. Vidare ”Skolläraren skall ock af församlingen förses med tjenlig bostad och nödigt bränsle. Äfwenledes bör åt honom anskaffas sommarbete och winterfoder för en ko, eller ock, der locala eller andra förhållanden sådant förhindra, minst wärdet af twå tunnor spanmål af förenämnde sädesslag i ersättning lemnas”.

Staten i form av Överintendentämbetet tog fram normalritningar för de nya skolhusen som publicerades första gången 1865 och därefter 1878 och 1920. Skolhusen skulle gärna placeras nära intill ordförande i skolstyrelsen för att underlätta uppsikt över skolan. Ofta var det prästen som var ordförande och då placerades skolhuset vid kyrkan mitt i byn. Skolhusen kunde också ligga ensligt då ”I synnerhet på landet, der afstånden stundom äro betydliga, bör skolbyggnaden förläggas vid medelpunkten af distriktet, eller så, att de flesta barn, som derstädes skola njuta undervisning, erhålla så gen skolväg som möjligt”.

Folkskolorna blev ett nytt inslag på landsbygden och något av samhällets representationsbyggnader och de fick gärna placeras högt och synligt ”i den vackraste

av omgifning”. Normalritningarna har detaljerade anvisningar om hur skolhusen skulle utformas både vad gäller placering, byggnadssätt, materialval och inredning. Ritningarna visar på skolbyggnader i trä och tegel med antingen rektangulär eller vinkelformad byggnadskropp. Skolsalen med höga fönster mot söder låg i den ena gaveln och lärarbostaden i den andra. Typritningarna fick ofta en regional prägel när de uppfördes i de olika landsdelarna. I de södra delarna av Skåne dominerade skolhus i tegel medan trä var vanligare i norra Skåne. Skolsalar med upp till 150 barn ställde krav på god luftkvalitet, luftväxling och ljusflöde och i anvisningarna

är det utförligt beskrivet hur detta skulle ordnas. Här finns också detaljerade beskrivningar av hur såväl skolsalar med inredning som lärarens bostad borde utformas. Det var av särskild vikt att skolsal och lärarbostad var åtskilda för att undvika ”ömsesidigt obehag”. Skolsalen fick aldrig ligga i direkt förbindelse med skollärarfamiljens boningsrum. Lärarbostaden bestod oftast av två boningsrum med sängkammaren i anslutning till köket och det andra rummet med utgång till skolans ”afklädningsrum”. Köket skulle rymma spis och bakugn och vara ljust och

Ritning på skolhus i sten för 64 barn med lärarbostad. Källa: Överintendentsämbetets normalritningar.

rymligt. Rymde skolbyggnaden flera lärarbostäder så var den större alltid avsedd för läraren och den mindre för lärarinnan. I 1878 års upplaga finns också normalritningar på mindre folkskolor som uppfördes på landsbygden där lärarbostaden endast omfattar ett rum och kök.

Folkskolläraren hade också tillgång till uthusbyggnader för foder, svinhus och vedbod som enligt anvisningarna skulle ligga bakom skolhusbyggnaden vid en särskild bakgård. Läraren skulle även ha tillgång till en trädgård eller lämpligt jordland där det fanns möjlighet att odla för eget behov. Att undervisa

eleverna i trädplantering och trädgårdsskötsel var en viktig del i lärarens uppgift, kunskap som kunde förmedlas vidare till skolbarnens föräldrar.

Folkskolorna hade svårt att få genomslag på landsbygden, avstånden mellan byarna var långa och det var inte heller lätt att få tag på utbildade lärare. Samtidigt var en del föräldrar ovilliga att skicka barnen till skolan då arbetskraften behövdes hemma på gården. För att komma till rätta med problemet inrättades mindre folkskolor som låg närmare barnens hem och istället för skolhus nyttjades till en början enklare

Utdrag ur ”Uppslagsbok för lärare och lärarinnor – Folkskolans lokala förhållanden på landsbygden” av S. P. Francke, 1913.

lokaler. Till de mindre folkskolorna anställdes oexaminerade lärarinnor till mycket låga löner. De mindre folkskolorna låg ofta isolerade och den ensligt belägna tjänstebostaden kunde kännas otrygg och överfall förekom. Det var inte heller självklart att man hade fri tillgång till bostaden, i vissa socknar erbjöds tjänstebostad endast under terminstid då lokalerna hyrdes ut under ferierna. 1859 fick kvinnor söka tjänst vid folkskolan och utbilda sig vid folkskoleseminariet. Till en början hade män och kvinnor lika minimilön, något som ändrades 1906 med motiveringen att männen ansågs ha ansvar för familjeförsörjningen.

IUppslagsbok för lärare och lärarinnor — Folkskolans lokala förhållanden på landsbygden av

S. P. Francke från 1913 får man en inblick i vad de olika folkskolorna i landet hade att erbjuda en lärare.

Här finns uppgifter om skolornas olika förutsättningar vad gäller närhet till järnväg, tjänstebostadens storlek, lön, postgång, terminslängder och om läraren förväntas utföra något arbete utöver undervisningen.

Här beskrivs också om skolan ligger naturskönt i skogsbygd men även om den är ensligt belägen eller i mindre vackert läge i slättbygd som i Hässlunda.

Om Gudmundtorps skola kan man läsa att skolan ligger 3 km från Snogeröds järnväg, vid kyrkan, att skolan rymmer både folkskolesal och småskolesal där läraren disponerar en lägenhet med fyra rum och kök och småskolelärarinnan två rum. Skolan

är vackert belägen i åkerbruksbygd nära sjö. Läraren är skyldig att elda och städa skolsalen. Postleverans sker sex dagar i veckan (minsann!).

Fram till 1940-talet var läraren skyldig att ta emot den tjänstebostad som ställdes till förfogande av skoldistrikten. Skolsystemet utreddes på 1950-talet som på sikt innebar att den 9-åriga grundskolan infördes. 1954 lades ett betänkande fram angående tjänstebostäder för folkskolans lärare. Här diskuteras om det är dags att avveckla tjänstebostadssystemet i sin helhet för folkskolans lärare.

Betänkandet drar slutsatsen att det på den ”egentliga landsbygden” kan vara svårt att upprätthålla skolväsendet utan tjänstebostäder, och föreslår därför att skoldistrikten utanför tätorterna även fortsättningsvis ska tillhandahålla tjänstebostäder för folkskollärarna. Därefter listas en förteckning över vilka orter som klassas som tätorter. Systemet med tjänstebostäder för folkskollärare på landsbygden avskaffades successivt under 1950- och 60-talen.

Skolhuset var en av landsbygdens få offentliga byggnader som samtidigt fungerade som tjänstebostad. Samma dubbla funktioner hade de stationshus som uppfördes längs med

järnvägen vid mitten av 1800-talet. Stationshusen rymde bostäder för den personal som tjänstgjorde på stationen. Till järnvägens bebyggelse hörde också banvaktsbostäderna, som i Skåne låg på några kilometers avstånd längs de större järnvägssträckorna. På Häradskartan 1926–34 där banvaktsstugorna är markerade med Bv syns hur stugorna ligger som ett pärlband tätt intill stambanan.

Banvakterna, som inte var anställda av staten utan av respektive järnvägs huvudman, hade till uppgift att hålla uppsikt över en del av järnvägsbanan. Banvallen skulle besiktigas en gång om dagen, växlar och signaler kontrolleras.

Att stänga och öppna grindar och bommar ingick också i arbetsuppgifterna. Som järnvägstjänsteman hade banvakten rätt till fri tjänstebostad och ved till uppvärmning, något som troligen kompenserade för den låga lönen. Banvakten med familj hade också ansvar för att sköta banvaktsstugan.

Banvaktsstugorna längs stambanan byggdes efter typritningar framtagna av Statens järnvägar. Den äldsta modellen från 1855 ritades av chefsarkitekten Adolf W. Edelsvärd och rymde ett rum och

Utsnitt ur Häradskartan 1926–34. Banvaktsstugor markerade längs med järnvägslinjen.

kök med en liten förstuga samt vedförråd och torrdass på ena gaveln. Ritningarna är omsorgsfulla och visar i detalj hur träpanel, figursågade foder och spröjsade fönster ska utformas. Till banvaktsstugan hörde också en uthuslänga och en trädgård med en liten täppa för odling till hushållet.

Den första stugmodellen var liten och trångbodd för banvaktsfamiljen som ofta hade flera barn. Nya modeller för om- och tillbyggnader av banvaktsstugorna togs fram med ytterligare rum och något större boendeytor. På 1940talet drogs vatten och avlopp in i många av stugorna.

Banvaktsstuga 297 Strente, Sösdala. Banvakten Herman Högberg och hustru Anna Emilia Carlsdotter med barn. På bilden syns en enkel banvaktsstuga av 1870-talsmodell. Källa: Järnvägsmuseets samlingar.

Webbplatsen banvakt.se innehåller ett omfattande material om banvaktsstugor i Sverige. Här finns många berättelser om livet som banvakt och livet i banvaktsstugan, bland annat den av Birgit Bernels som var dotter till en banvakt i Hindby utanför Malmö och växte upp i en banvaktsstuga:

”Inne i banvaktsstugan fanns ett kök med diskrum, i detta diskrum var det alltid så kallt minns jag och i köket låg mor och far. Där intill fanns vardagsrummet med ett fönster på vardera långväggen, om man kan kalla 2½–3 meter för långvägg. I ett av hörnen stod den dyrkade grammofonspelaren som kunde spela tio stenkakor åt gången och man kunde även sätta denna på repetition, vilket jag gjorde med mina favoritlåtar. Vår buffés innehåll skramlade när tågen dundrade förbi, särskilt vintertid då marken var frusen.” Banvaktsstugan i Hindby revs 1964.

Under 1960-talet avvecklades banvaktssystemet då arbetet med skötsel av järnvägen centraliserades. Banvakterna skulle nu inte längre bo längs med linjen utan placerades tillsammans i större

orter och deras tjänstetitel ändrades till spårinspektörer. Sedan banvaktsstugornas funktion upphörde har många stugor rivits eller byggts om till fritidshus. Banvaktsstugan i Håstad i Lunds kommun är byggnadsminne sedan 2002. I hela landet finns sju banvaktsstugor som är skyddade som byggnadsminne.

Förordningen om näringsfrihet 1846 påverkade i hög grad livet på landsbygden. Nu blev det tillåtet för handelsmän att öppna butiker om detta skedde minst tre mil från närmsta stad. 1864 togs denna begränsning bort. Enligt förordningen var det endast män som fick bedriva handel, kvinnor fick dock arbeta med tobakshandel, nipperhandel och handel med sybehör. Från självhushållning och handel i natura kommersialiserades handeln och allehanda varor blev tillgängliga även utanför städerna. Liksom folkskolläraren representerade lanthandlaren en ny funktion på landsbygden. Lanthandeln blev en mötesplats i byn och handlaren hade ofta sin bostad i samma byggnad. I Kulturens arkiv finns en dokumentation från 1989 av lanthandeln i Björka som då drevs av Algot Persson.

Handlaren Algot Persson i lanthandeln i Björka by i Sjöbo kommun (1989). Foto: Lars Westrup, Kulturen samlingar D 3882.19.

Algot tog över rörelsen 1935 och byggde samtidigt ut butiken, själv hade han sin bostad i den gamla delen av byggnaden.

Lanthandlarens bostad var naturligtvis ingen regelrätt tjänstebostad uppförd enligt statliga direktiv men företeelsen uppkom genom statliga förordningar.

Folkskolestadgan, järnvägens framväxt och näringsfriheten innebar att avstånden minskade både bildligt och bokstavligt. Liksom de omvälvande förändringarna i mitten av 1800-talet påverkade omdaningar i samhället 100 år senare skolsystem,

Bostadshus och lanthandeln i Björka by (2024). Foto: Lena Aurivillius Hector.

infrastruktur och köpvanor. En ny tid tar åter plats, tjänstebostadssystemet för lärare och banvakter upphörde efter ungefär 100 år och även lanthandlaren såg sig utkonkurrerad av urbanisering, snabbköp och bilismens framväxt.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Banvakt.se, https://banvakt.se – en webbsida om banvakter och banvaktsstugor i Sveriges järnvägshistoria.

Francke, Sven Persson. 1913. Folkskolans lokala förhållanden å landsbygden: uppslagsbok för lärare och lärarinnor. Helsingborg: Killbergs bokhandel.

Jönsson, Lars-Eric. 1992. Glesbygdens skolhus. Bebyggelsehistorisk tidskrift (24): 161–182.

Kristenson, Hjördis. 2005. Skolhuset: idé och form. Lund: Signum.

Öfverintendentsembetet. 1865. Normalritningar till folkskolebyggnader jemte beskrifning. Stockholm.

Guldkorn i samlingarna:

Harvaren

Harvaren. Oljemålning av Gösta Adrian-Nilsson från 1925–30. En man med svarta stövlar och skärmmössa går framåtböjd bakom en harv förspänd med två hästar. I förgrunden flaxar fem svarta råkor och till höger om åkern står en mjölkpall med en flaska och ett gevär. I bakgrunden reser sig en kulle med blommande fruktträd och hustak. Molnen är grå och tunga av regn.

Text: Nina Davis

Kulturens samlingar KM 76260.

Målning i gouache föreställande en åkervall med en hoprasad höhässja och en hästdragen hjulräfsa i bakgrunden. Utförd av Gösta Adrian-Nilsson (GAN) omkring 1925–29. Kulturens samlingar KM 68851.

Akvarellmålning föreställande en plöjd åker framför en skånsk gård med en stor halmstack. Utförd av Gösta Adrian-Nilsson (GAN) omkring 1900–10. Kulturens samlingar KM 68855.

Under 1800-talet och början av 1900talet lyftes landsbygden fram som en motpol till stadens smuts och stress. Här ansågs naturen och det enkla livet främja både fysisk och moralisk hälsa. Organisationer som Svenska Turistföreningen och Nordiska museet arbetade för att främja friluftsliv och bevara landsbygdens kulturarv, samtidigt som skolor och barnkolonier integrerade naturen i fostran av både barn och vuxna. Landsbygden blev en symbol för nationell gemenskap och ett svar på de problem som urbaniseringen förde med sig.

Årskort i Svenska Turistföreningen för folkskolläraren Berndt Oldén. Kulturens samlingar Arkiv 150.21.

Mats Engström

DEN SUNDA LANDSBYGDEN

Det går i våra dagar en stark folkström från landsbygden till städerna och industrisamhällena. Kulturen spelar sin råttfångarpipa.

Den lockar som en eld, men den förbränner också som en sådan. (…). Kulturens offerväsen går i första hand ut över folkhälsan.

Citatet ovan, hämtat ur Svenska Turistföreningens årsskrift

1915, speglar en för tiden utbredd syn på livet i staden. Den knyter an till en allmänt utbredd oro i hela västvärlden över städernas snabba tillväxt och industrialiseringens snabba framfart. Trångboddhet, fattigdom och ohygieniska stadsförhållanden orsakade återkommande och dödliga epidemier i de expanderande industristäderna.

Men citatet antyder också något annat. Samtidigt som staden är smutsig och ohälsosam är det ändå något som lockar med den. Det är ”Kulturen” som med sin förföriska

kraft drar landsbygdens människor till sig. Oron gällde alltså inte bara den fysiska hälsan (en oro som för övrigt var högst berättigad), utan även det moraliska tillståndet. Inom nykterhetsrörelsen hävdade man att stadskulturen hängde samman med osunda ölkaféer, dans och kortspel och att den ledde till degeneration, ohälsa och alkoholberoende. Naturen och landsbygden lyftes fram som dess motsats. På landet fanns det sunda, moraliska och ursprungliga.

När det gäller faktiska åtgärder i samhället för att komma tillrätta med den dåliga folkhälsan i framförallt städerna kan hälsovårdsstadgan från 1874 lyftas fram som en startpunkt. Nu fick så kallade hälsovårdsnämnder ansvar för bland annat att vattnet i städerna var rent och att avloppen fungerade. Till sin hjälp hade hälsovårdsnämnden särskilt utsedda poliskonstaplar, så

De i Malmö verksamma hälsovårdskonstaplarna Hallberg och Rosén i full desinfektionsutrustning 1901. Bild hämtad ur Malmö stads hälsovårdsnämnd 1875–1950 – en minnesskrift vid 75-årsjubileet.

kallade hälsopoliser, som kontrollerade bostäder, fabriker, livsmedel, stall, avträden med mera. De jobbade även förebyggande med rådgivning och upplysning till allmänheten om hygien och hälsovård.

De stora insatserna för en förbättrad folkhälsa gav resultat, särskilt i städerna. Nya avloppssystem, vattenledningar, gaturenhållning, sjukvård och mer näringsriktig mat medförde att överlevnaden från och med 1900-talets början faktiskt var större i städerna än på landet. Även om dödligheten minskade även på landsbygden, var minskningen större i städerna. Lite paradoxalt skedde denna förändring samtidigt som kritiken mot den ohälsosamma staden eskalerade bland såväl intellektuella som läkare.

En förklaring är att det kring sekelskiftet 1900 cirkulerade en rad nya idéer kopplade till synen på landsbygden och (den svenska) naturen. Nedan berörs några av dessa olika idéströmningar.

Förändringen i synen på landsbygden och den natur den representerade inleddes redan i slutet av 1700-talet. En förgrundsfigur i sammanhanget var den franske upplysningsfilosofen

Jean-Jacques Rousseau (1712–78).

För honom var naturen något gott och förnuftigt i sig själv. Människans ingrepp i naturen var av ondo.

Rousseau menade att vildmarken stod för sannare och högre värden än den odlade naturen. Sentensen ”Tillbaka till naturen” som ibland tillskrivs honom, trots att just detta ordval inte exakt förekommer i hans skrifter, speglar hans syn på människan och hennes relation till naturen.

I spåret av romantiken, där just den vilda och exotiska naturen lyftes fram, ökade intresset inte bara för den natur som fanns långt bort i fjärran, utan även den som fanns på nära håll. Detta gällde även i Sverige där det tidigare inte alls var självklart att lyfta fram de svenska skogs- och skärgårdsmiljöerna som särskilt sevärda eller vackra. Som ett resultat av denna nya syn på den egna naturen sökte sig under slutet av 1800-talet en hel generation svenska konstnärer ut i de svenska landskapen för att avbilda allt från skogar och tjärnar till kustens kala klippor. Etnologen Orvar Löfgren lyfter fram hur bilden av de nakna och ljungklädda klipplandskapen längs västkusten gick från att anses vara höjden av fulhet, till att nu i ljuset av den nya naturmystiken istället betraktas som vackra och lockande.

Delar av den för helsingborgare kända familjen Romare ute på picknick i det fria på Hallands Väderö omkring sekelskiftet 1900. Det karga klipplandskapet hade nu börjat uppfattas som någonting vackert. Fotograf är antingen Anna Romare eller Paulus Romare. De båda dokumenterade Hallands Väderö och dess omgivningar med både målningar och fotografier. Kulturens samlingar KM 93501.651.

Ä ven om det fortfarande fanns en slags mindervärdeskänsla i relationen till andra mer dramatiska landskap utanför Sverige, hade en ny syn på det egna landskapets skönhet slagit igenom. Detta gällde åtminstone bland de högre samhällsklasserna, som till skillnad från allmogen hade möjlighet att aktivt ägna sig åt friluftsliv.

Idéhistorikerna Karin Johannisson och Gunnar Broberg har kallat det

för framväxten av en ”borgerlig natursyn”, uppbackad av en strid flora av samtida litteratur som lyfte fram landsbygden och den storslagna naturen som en viloplats för den instängda och dammiga stadsmänniskan. Johannisson och Broberg beskriver det som att vildmarken blev ”domesticerad” – de borgerliga hemmiljöerna inreddes med målningar, mattor, rullgardiner och brasskärmar med vildmarksmotiv.

Under slutet av 1800-talet bildades en rad olika organisationer med idégrunder som på många sätt tog sin utgångspunkt i denna nya syn på relationen mellan den smutsiga staden och den rena, orörda landsbygden. Här syftade begrepp som orört och rent inte endast till naturen, utan även till en ren och mer ursprunglig kultur som befarades vara på utdöende. Några exempel på föreningar som startade sin verksamhet i denna anda är Nordiska museet (1873), Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige (1882), Svenska Turistföreningen (1885), Sveriges Scoutförbund (1912) och Samfundet för hembygdsvård (1916).

En särskild koppling kan dras mellan Svenska Turistföreningen (STF) och Skansens skapare Arthur Hazelius. Hazelius devis ”känn dig själv”, som representerade såväl Skansens som Nordiska museets verksamhet, plockades upp inom STF. Med uppmaningen ”Känn ditt land” och ”Känn ditt folk” skulle

turistandet i Sverige även innebära ett aktivt sökande efter kunskap. Det handlade inte bara om att uppleva naturen, utan även om att utforska landsbygdens lokala seder och bruk. Turisterna skulle hjälpa

folklivsforskarna att rädda kulturarvet undan förödelse och glömska. På så sätt kom naturturismen att långsamt smälta samman med kulturturismen. Sinnebilden för

detta var etableringen av Dalarna, som lyftes fram som den perfekta blandningen av kultur- och naturlandskap fyllt av ursprunglig allmogekultur. Idéhistorikern

Sverker Sörlin beskriver det som att friluftslandskapet blev del i ett större nationallandskap. Detta som en kulturell process där vissa specifika platser i landskapet valdes ut och kanoniserades. Detta skedde på flera olika sätt, bland annat genom skollitteratur och turistguider. Ett typiskt exempel är Selma Lagerlöfs

Nils Holgerssons underbara resa, i vilken till exempel Visby, Skansen, Åre och Fjällbacka lyftes fram.

Motstående sida: Läsebok för folkskolan var ett stort nationellt projekt som drogs igång i slutet av 1860-talet. En av de tongivande männen bakom detta nya läromedel var Skansens grundare Artur Hazelius. Ett viktigt syfte med boken var att skapa en gemensam skolbok för hela landet som kunde fungera som nations- och identitetsskapande. Bilden visar 1907 års upplaga, med det då nya och tidstypiska motivet på omslaget i form av en gran och en liten stuga samt texten ”Lyssna till den granens susning, vid vars rot ditt bo är fästat”. Källa: Alvin, Uppsala universitetsbibliotek (urn:nbn:se:alvin:portal:record-173952).

I den nationella symboliken lyftes nu även den lilla röda stugan fram, liksom bilder av insjöar, fjäll och granar. Det förekommer också att den svenska naturen framställdes som något gammalt i sig. Landet vilade enligt geologin på själva urberget, vilket skulle antyda att landet i sig var gammalt. Samtidigt var intresset inom turiströrelsen för till exempel jordbruk inte särskilt stort. Däremot var själva bonden av intresse. Bilden av odalbonden, det vill säga en självägande bonde vars jord gått i arv i flera generationer, hade befästs i Erik Gustaf Geijers dikt Odalbonden från 1811. Denna bonde representerade det ursprungliga och naturliga. Allt i relation till stadslivet. Bondens bofasthet lyftes fram som en motsats till stadsbornas sociala och rotlösa rörlighet. Den retoriska uppdelningen mellan alkohol, stadskultur och industrialism å ena sidan och nykterhet, natur och landsbygd å andra sidan var särskilt tydlig inom den framväxande nykterhetsrörelsen. Naturen gick från att endast vara något som skulle kontrolleras och ”besegras”, till att under 1800-talet istället framställas som en motpol till det civiliserade. Värdet i naturen låg just i att den var orörd, äkta och ”naturlig”.

Det nyvaknade intresset för friluftsliv skulle alltså frammana känslor av nationell (och regional) gemenskap, men den skulle även fostra den rotlösa ungdomen till ett sunt liv. Den enskilda individens hälsa, framförallt ungdomens, var av intresse även för nationen som sådan. Det tidiga 1900-talet var en tid av social oro och första världskriget låg och lurade bakom knuten. Fysisk fostran med konditionsträning inom till exempel scoutrörelsen och friluftsfrämjandet var kopplade till mobilisering av rikets militära försvar. Det fanns även andra fostrande motiv, som att barn från städerna skulle lockas ut i naturen till friluftsliv, uppfostran och kamratskap. Den så kallade 4H-rörelsen spelade en viktig roll. Den vände sig ursprungligen främst till personer som bodde på landsbygden, med målet att väcka ”ungdomens kärlek till natur och hembygd”. I förlängningen var målsättningen att förhindra att landsbygdens ungdomar flyttade in till städerna. Även inom 4H-rörelsen förordade man ett friluftsliv fyllt av lek och idrott ute i naturen, trots att man i många fall betraktade just en sådan syn på naturen, det vill säga som en plats för lek, som ett perspektiv som hörde stadsbon

till. De fyra H:na står för övrigt för huvud, hjärta, hand och hälsa och symboliserar kunskap, medkänsla, färdighet och ett sunt levnadssätt.

Även inom skolan fick friluftslivet en allt viktigare roll i början av 1900-talet. Sedan tidigare hade ämnet ”gymnastik” varit etablerat i skolväsendet, men då inte med koppling till utomhusaktiviteter, utan till en mer strikt kontrollerad och auktoritär gymnastik i Pehr Henrik Lings anda. 1919 bytte ämnet namn till ”Gymnastik med lek och idrott” vilket innehållsmässigt innebar mer fria rörelser och bollspel. Kopplingen till utomhusaktiviteter och friluftsliv befästes i och med friluftsdagarnas införande, vilket skedde vid läroverken 1928 och i folkskolan 1942. Dessa friluftsdagar var strikt reglerade av skolöverstyrelsen med ett uttalat starkt hälsomotiv avseende verksamhet ute i den friska luften.

Ett annat sätt att få ut barn och ungdomar i den friska luften på landet var att starta så kallade barnkolonier (”kollo”). Denna typ av verksamhet startades redan i slutet av 1800-talet och riktade sig ursprungligen till barn i städerna, som av ekonomiska skäl inte hade

möjlighet att ta sig ut till sol och bad under sommarlovet. I skriften Råd och anvisningar för anordnande av sommarkolonier, utgiven av Statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion 1936, beskrivs verksamheten som viktig för såväl fysisk som psykisk fostran i det att barnen under sommaren fick ”sund och närande föda, regelbunden vila och ett friskt härdande friluftsliv med bad i sol och vatten”. Finansieringen kom bland annat från fackliga organisationer, men även från offentliga insamlingar.

Att närhet till natur och grönska hade positiva effekter på människors hälsa kom även till uttryck vid byggande av de stora mentalsjukhusen under 1800-talets andra hälft och framåt. Ett sådant exempel är Lunds hospital (1931 omdöpt till Sankt Lars sjukhus) i Lund där över 37 000 träd, buskar och växter planterades i den stora parken under de första åren. Tanken var att sjukhuset skulle erbjuda en avskild, vacker och botande miljö med förhoppningen att den välordnade och lugna miljön, tillsammans med en regelbunden livsföring utan stress, skulle leda patienterna till “sans och besinning”. Idén har sin bas i de brunnsorter som etablerades under

I början av 1930-talet etablerades barnkolonigårdar i Glimminge plantering på Bjärehalvön. Barnkolonierna gav barn från företrädesvis mindre bemedlade familjer möjligheten att komma ut på landet, där de kunde få frisk luft, sol och vila. Ursprungligen vägdes barnen vid ankomst, med förhoppningen om att de skulle väga mer när de lämnade kolonin i slutet av sommaren. Bilden ovan tagen av AB Flygtrafik 1962. Kulturens samlingar KM 85976.5209.

1600- och 1700-talet, där i första hand bättre bemedlade människor reste till bland annat Loka, Medevi och Ramlösa för att sköta såväl hälsa som sociala kontakter. En vidareutveckling av dessa hälsobrunnar är de kurhotell som senare öppnades runt om i landet. Från slutet av 1800-talet och framåt uppfördes även de stora sanatorierna, ofta belägna i natursköna omgivningar. På dessa vårdades patienter med

tuberkulos. Behandlingen bestod ursprungligen av vila, frisk luft och näringsriktig mat.

A ttmänniskors hälsa kan påverkas i positiv riktning av vistelse i naturnära miljöer är högst relevant fortfarande idag. Inom Region Skåne erbjuds så kallad Naturunderstödd rehabilitering på landsbygd (NUR). Den riktar sig till personer med utmattningssyndrom,

Uppslag i Göteborgsposten 1915. I artikeln, som var en del i en insamlingskampanj för en utökad sommarbarnsverksamhet, poängteras att barnkolonierna inte endast skulle ge barnaglädje, utan även hälsa och levnadslust till de barn som ”undernärde och kvarhållna i fattigkvarterens kvalm bli förtvinade och häjdade i sin utveckling”.

depression eller ångest. Vården sker vid någon av de åtta anslutna gårdarna runt om i Skåne och fokuserar på återhämtning och aktiviteter i utemiljö.

Mer generellt pågår i samtiden en strid om grönområdenas vara eller icke vara i städerna. De allra flesta verkar vara överens om att

de fyller en viktig roll i stadsbilden, bland annat som luftrenare och som platser för rekreation. Att anlägga större parker och grönområden i städerna blev på modet under 1800talet. Man kan kanske tolka det som ett försök att lösa upp den strikta uppdelningen mellan stad och land. Om befolkningen ville bo i städerna, men samtidigt behövde ha tillgång

Under rubriken ”Skogsbad för nybörjare” erbjuder Friluftsfrämjandet vandringar i skogen med fokus på närvaro och avslappning. Fenomenet härstammar från Japan där begreppet ”Shinrin-yoku” (skogsbad) myntades i början av 1980-talet. Syftet är att minska stress som orsakats av urbana, artificiella miljöer. Fotokälla: Friluftsfrämjandet.

till grönområden var parken åtminstone bättre än inget alls. I Lund anlades till exempel Folkparken på Väster redan i slutet av 1800-talet. Syftet var att erbjuda ett grönområde för de arbetare som inte hade råd att lämna staden för andra typer av sommarnöjen. Denna grönyta i staden, liksom många andra, är idag under ständig förhandling i jakten på nya ytor att förtäta och exploatera. Olika viljor och behov ställs mot varandra.

Samtidigt innebar förbättrade villkor på arbetsmarknaden under 1900-talet att även städernas mindre bemedlade snart själva kunde ge sig ut i naturen. 1938 fick arbetare rätt

till två veckors semester. Camping blev populärt och underlättades ytterligare av tillgången till egen bil. Bilen innebar även att allt fler fick möjlighet att skaffa sig sommarstuga eller sommartorp. Att ”åka till landet” över helgen blev ett etablerat begrepp. På 1970-talet kom gröna vågen-rörelsen och även här fanns en tydlig idé om motsatsparet stad/land, där staden symboliserade stress, buller och kapitalism. Längtan bort från “hamsterhjulet”, till en annan lugnare tillvaro, tangerar mycket av det tidiga 1900-talets idéinnehåll avseende en längtan tillbaka till det sunda, fria och ursprungliga.

Idag florerar en ny typ av gröna vågen-rörelser som kanske mer betecknas av en vilja att bo och leva ett bekvämt liv på landet. Möjligheten till distansarbete har gjort att avstånden mellan innerstad och landsbygd inte längre behöver vara ett problem. Man kan få det bästa av två världar. Vad gäller turistande

och att ”komma ut i det gröna” är kanske dagens ”glamping”, det vill säga att tälta under högst bekväma former, det ultimata uttrycket för viljan att både ha och äta kakan. Vad de tidiga förespråkarna för en härdande och fostrande naturturism hade tyckt om det hela låter jag vara osagt.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Dickson, Emil. 2008. Ett sunt land i en sund kropp: Om naturnationalism och kroppsdisciplin speglad i Svenska turistföreningens årsskrifter 1908­1916. Kandidatuppsats. Karlstads universitet, Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper.

Edquist, Samuel. 2001. Nyktra svenskar: Godtemplarrörelsen och den nationella identiteten 1879–1918. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis. Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar. 2019. Den kultiverade människan. Malmö: Gleerups.

Sandell, Klas & Sörlin, Sverker (red.). 2008. Friluftshistoria – Från ”härdande friluftslif” till ekoturism och miljöpedagogik: Teman i det svenska friluftslivets historia. Stockholm: Carlsson.

Sehlin, Halvar (red.). 1986. Svenska turistföreningen 100 år. Uppsala: Svenska Turistförening.

Guldkorn i samlingarna:

Livet på lantgård som klippark

Klippark med djur och sysslor på lantgården, papp, 1950-tal. Figurerna har fram- och baksida och kan ställas upp när de klippts ut. Bonden i väst och hatt håller koll på att allt är till belåtenhet. Korna mjölkas för hand, höet räfsas och hästen drar plogen.

Text: Charlotte Åkerman

Kulturens samlingar KM 93765.

Vattenmöllan och (i bakgrunden) Gamlegård på Kulturens Östarp. Foto: Jessica Ljung, Kulturen.

Folkdansare i folkdräkt framför Möllegården på Kulturens Östarp. Foto: Jessica Ljung, Kulturen.

Emma Christensen, värd på Kulturens Östarp sommaren 2024, bland korna i hagen iförd sina arbetskläder, Tornadräkten. Foto: Jessica Ljung, Kulturen.

Cirkulär ekonomi var en självklarhet i det förindustriella samhället.

På Kulturens Östarp syns detta i växtföljder, lantraser och föremål som återbrukades till minsta detalj. Allt från gåsabänkar till jästkransar vittnar om vardagliga lösningar som slöt kretslopp och säkrade framtida resurser. Samtidigt påminner Brödragården om hur industrialiseringen bröt dessa cykler. Fossila bränslen skapade både välstånd och nya sårbarheter. Historien om resiliens och hållbarhet rymmer lärdomar som kan inspirera framtiden.

Håkan Jönsson

DET CIRKULÄRA KULTURARVET

Som etnolog och måltidsforskare blir jag ofta kontaktad av journalister. Intresset för måltidshistoria är större än tidigare, och det är jag så klart glad över. Problemet är att det är en tämligen ensidig, ofta direkt felaktig bild av det förflutna som journalisterna är nyfikna på. Allra tydligast framgick det när en dagligvaruhandelskedjas kundtidning skulle ha historiskt tema i ett nummer. Efter en längre intervju suckade den unga journalisten något om att sedan är det ju det här med recepten. På min fråga om vad som var problemet svarade hon att de försökte ju satsa på hållbarhet, och det var så mycket kött i gamla recept, så det rimmade illa med deras image. Det fick mig att inse att bilden av tidigare generationers ätande, då köttkonsumtionen var avsevärt lägre än idag, var tämligen skev. Plötsligt insåg jag också varför intervjuerna om framtidens

mat, som är lika vanliga som de om historiska måltider, alltid utgår från föreställningen om att vi måste äta helt nya livsmedel i framtiden. Förhoppningen är att etnologen skall ge svar på hur folk skall kunna förmås att äta insekter, alger och laboratorieframställt kött. Det finns alltså en djupt rotad föreställning om att en hållbar framtid inte bara kräver att vi gör upp med ett antal ohållbara praktiker, utan att vi dessutom rycks upp med rötterna från det förflutna och börjar om.

Den som besökt Kulturens museer och samlingar vet emellertid att det finns gott om exempel på cirkulär ekonomi och hållbara praktiker inom det förindustriella agrarsamhället. Praktiker som syftade till att återföra resurser fanns inte bara i lantbruk och matframställning, utan också i vardagens föremål, vanor och ritualer.

Kulturens samlingar vittnar också om tidigare generationers strategier för krisberedskap och

självförsörjning, frågor som också hamnat på agendan under senare år. Medvetenheten om att ”just-intime”-inställningen till mat, vatten och värme i hemmet har sina risker verkar ha landat hos många. Även när det gäller det som kallas för resiliens, alltså förmågan att klara och övervinna kriser, finns alltså lärdomar att hämta i det förflutna.

Vad skulle hända om fler började betrakta cirkulär ekonomi och resiliens inte bara som ett mål för framtiden, utan också som ett kulturarv?

Och vad kan kulturarvsinstitutioner göra för att lyfta fram detta kulturarv? Denna text vill med exempel från Kulturens museer, främst Kulturens Östarp, försöka belysa dessa frågor. Artikeln bygger på ett forskningssamarbete mellan Kulturen och Institutionen för Kulturvetenskaper vid Lunds universitet som under 2021–22 finansierades av Birgit och Sven-Håkan Ohlssons stiftelse.

LANDSKAP OCH DJUR

En av grundtankarna med Kulturens Östarp var redan vid invigningen 1924 att en äldre

tids kulturlandskap skulle kunna upplevas på plats. Genom att se och promenera längs olika typer av mark (äng, åker, betesmark, kålträdgård), och de olika byggnader eller rum som ägnades åt olika sysslor (mölla, brydestuga, malttork, bakstuga) skulle besökaren få en känsla av och förståelse för äldre tiders lantbruk och livsbetingelser.

För att se hur olika sorters mark, byggnader och rum hänger samman krävs dock en förförståelse som yngre urbana generationer inte har. Den som var uppväxt med talesättet ”äng är åkers moder” visste hur olika typer av mark är en förutsättning för ett jordbruk där resurserna kan reproduceras. Det foder som ängen gav avgjorde hur många djur som kunde behållas under vintern, vilket i sin tur påverkade mängden gödsel som fördes till åkrarna och gav förbättrad avkastning. Växtföljder, återförande av näringsämnen från människor och djur, minimerande av avfall och förrådshushållning är andra exempel på de strategier för långsiktigt hållbart brukande som fanns i de flesta lokalsamhällen och som, så länge marknadsinslagen var begränsade, präglade flertalet lokalsamhällen. Allt detta finns att se även i dag

på Kulturens Östarp, men spåren i landskapet som kan synliggöra hur delarna hängde ihop kan behöva förklaras med ett språk som den nutida stadsbon kan ta till sig.

Ett exempel på hur detta kan göras är att lyfta fram hur djuren på Östarp hade en funktion i landskapet och lokalsamhället. Lantraserna hade utvecklats och anpassats till den särskilda miljö och de brukningssätt som fanns på specifika platser. Djuren var inte bara mat, de tjänade som dragdjur, fungerade i både skogs- och åkerbruk och ingick således i ett komplext system för att både nyttja och vårda naturresurserna på platsen.

Lantraserna på Östarp, som med rätta uppskattas för att de bevarar en biologisk mångfald och för sina gastronomiska kvaliteter, skulle också kunna vara levande inslag i en hållbarhetspedagogik. Östarp visar hur djur och människor i samspel kan sluta kretslopp och säkerställa att resurser förnyas.

Därmed inte sagt att Östarp skall framställas som en cirkulär utopi. Samspelet mellan människor, djur, landskap, praktiker och föremål är komplext och fungerade inte alltid i förindustriella agrarsamhällen.

TID OCH FÖREMÅL

Även föremålen är en viktig manifestation av cirkulära praktiker. Återanvändning, som är en viktig del av en cirkulär ekonomi är synlig i husen, med bevarade bjälkar från tidigare konstruktioner, men också i små detaljer som tofsar på kuddar. Uttjänta klädespersedlar blev remsor som formades till tofsar och fästes på kuddarnas hörn.

Därmed fick de en utsmyckning, samtidigt som de ömtåliga hörnen skyddades från skav och slitage. Ett annat exempel på återanvändning är jästkransen, denna snillrika konstruktion av trälameller som sänktes ner i ölkaret efter en lyckad bryggning. Jästkransens många anläggningsytor mot ölet gjorde att de mikroorganismer som behövdes för jäsningen fastnade i tillräcklig mängd för att kunna fungera som startkultur för nästa ölbrygd.

I Gamlegårds gåsabänk fick de gäss som behövdes för att reproducera gårdsstammen övervintra och ruva fram gässlingarna. Med gåsabänken manifesterades reproduktionen i vardagen, samtidigt som den gav en påminnelse om potentiella problem med uppskalning. Fler gäss kunde säkert ge mera gåsstek på söndagarna under

Övre: Jästkrans tillverkad av trä. Kulturens samlingar KM 27635. Nedre: Gåsabänken, som syns mot väggen i centrum av bilden, var en viktig del av det traditionella skånska lantbruket. Här kunde gårdens gäss övervintra och ruva fram nya gässlingar, vilket säkerställde att besättningen förblev stabil över tid. Kulturens samlingar X 1126.

hösten, men hur stor stam kunde bevaras under vintern? Bänken har bara plats för tre ruvande gåshonor.

Jästkransens och gåsabänkens reproducerande funktioner framgår dock inte självklart för besökaren. Föremålens funktion behöver, precis som landskapet, förklaras för att inspirera till framtida cirkulära praktiker. En annan och mer generell utmaning vad gäller föremål är att det finns en tydlig överrepresentation av föremål som använts sällan. Festföremål är ofta finare och mer arbetade och gör sig bättre i utställningar. De har hållit ihop, medan vardagsföremålen som användes ofta till sist blev uttjänta och kasserades. Som en motberättelse till föreställningen om det förmoderna armodet har det också funnits en tendens att lyfta fram de ljusare sidorna av det förflutna.

Att gillena har en proportionellt sett större plats i museisamlingar än vad de hade i årscykeln och att smörformar, rånjärn och formar till gillekakor är vanligare än baktråg och grötgrytor är därför förståeligt. Men det är knappast i festernas undantagstillstånd som lärdomarna om hållbarhet och

cirkulär ekonomi är mest framträdande. Därmed inte sagt att vackra eller konsthantverksmässigt avancerade föremål bör rensas ut ur samlingarna. De utgör en del av en helhet, och visar att det även i en cirkulär ekonomi kan finnas utrymme för njutningsfylld och estetisk konsumtion.

Om en ekonomi är cirkulär eller inte avgörs över tid. Ritualer, särskilt sådana som återkom på en särskild dag eller tid på året, gav möjlighet att fungera som en checklista. Hur klarar vi oss denna dag jämfört med motsvarande dag föregående år? Agrarsamhället var fyllt av årscykel- och livscykelritualer.

Det har hävdats att den förindustriella lantbrukarens tidsuppfattning var cyklisk och inte linjär, som i moderniteten. En cyklisk tidsuppfattning ingår alltså i en cirkulär ekonomi och att framhäva årscykler och de ritualer som omgärdade dessa skulle således kunna inspirera till ett cirkulärt tänkande.

BRÖDRAGÅRDENS BERÄTTELSE

OM FOSSILISERINGEN AV LANDSKAPET

Med hjälp av den nyligen för allmänheten öppnade 1900-talsgården på Östarp – Brödragården – kan

Flygfoto från sydväst över Brödragården under sommarhalvåret, taget på 1940-talet och före 1949 då västra längan (till höger i bild) ännu inte var ombyggd. Fotografiet är handkolorerat och visar gårdens byggnader och omgivande landskap. Kulturens samlingar KM 84540.

vi se hur produkter av den lokala cirkulariteten gradvis ersattes av varor som transporterats långväga, inte sällan med fossila råvaror. Mangårdsbyggnaden är uppförd med tegel från Veberöds tegelbruk. I finrummet står möbler från småländska snickerifabriker,

tröskvandringar och tröskverk har inte tillverkats lokalt som de slagor som finns på Gamlegård. Markerna dikades ut, de utdikade markerna odlades upp och med nya tekniker, gödsel och växtföljder blev trädesmarkerna mindre. Åkermarkerna fick inte längre vila mellan varven.

Malning av säd, bryggning, hembränning, tillverkning av kläder och många andra tidigare lokala praktiker flyttades ut från gården och blev en del av ett kommersiellt kretslopp. Stegen var inte alltid så stora. Att få återtag på skummjölk från det lokala (inte sällan kooperativa) mejeriet, utsäde från spannmålsföretaget eller drank från bränneriet som användes till djurfoder var knappast väsensskilt från att ta med sin andel efter gemensamt arbete inom byalaget. Byn som social och ekonomisk enhet upphörde inte över en natt. Det fanns en fungerande delningsekonomi, med gatehusfolk som kunde låna häst och jordbruksredskap från de mer välbemedlade grannarna. Denna typ av delningsekonomi förändrades, men senare tiders tröskverksföreningar och dagens maskinstationer bygger i mycket på samma princip. Skillnaden är kanske främst valutan, då genomfördes transaktioner i form av arbete och/eller del av avkastningen, nu genom penningtransaktioner.

Det fossila jordbruket skapade nya problem, men också ett välstånd och en trygghet som

tidigare generationer lantbrukare inte kunnat uppleva. De avancerade vägg- och takmålningar som pryder rummen i Brödragården står inte många herrgårdar efter. Det uppstår parallella processer som skapar trygghet samtidigt med ökade risker. Brödragårdens innehavare hade en väl utvecklad strategi och resurser för att hantera krissituationer. Detta kunde till stor del genomföras med hjälp av på den tiden nya tekniker och föremål, sådana som nutidens besökare kan relatera till och lära av. Det gjordes stora och kapitalkrävande till- och ombyggnader, bland annat bakugn, rökugn och eldsäkrade förråd, på Brödragården under 1900-talets första decennier.

Dessa satsningar stimulerade till en ökad produktion som fick investerade medel att betala sig. Förutom ett ökande välstånd innebar det att resiliensen på gårdsnivå stärktes, vilket i sin tur gjorde att byn som ekonomisk och social enhet inte var lika nödvändig för att klara av kriser. Därmed försvagades också på sikt bygemenskapen och med den möjligheten att gemensamt tackla uppkommande kriser. Ett annat exempel på hur

ökad krisberedskap på kort sikt kunde ge oönskade långsiktiga effekter är handelsgödselns införande på Brödragården. På kort sikt gav den möjlighet att skaffa ett överflöd som kunde lagras, på längre sikt skapade den importerade handelsgödseln (först som guano och salpeter, sedan konstgödsel) en otrygghet i form av en risk att bli avskuren från leveranser i händelse av kris.

Det speciella med Kulturens Östarp är att besökare sedan Brödragården öppnats för allmänheten faktiskt kan följa fossiliseringen av kulturlandskapet. Vandringen mellan Gamlegård och Brödragården är en förflyttning i både tid och rum, där besökaren på ett kondenserat sätt kan följa samhällsutvecklingen. Det är en vandring som visar på förändringens dynamik och mångfald. Det går att uppleva vägen till välstånd och trygghet, samtidigt som de problematiska sidorna i samhällsomvandlingen synliggörs.

NÅGRA AVSLUTANDE TANKAR

Med dessa exempel hoppas jag att kulturarvssektorns viktiga roll när det gäller kunskapsförmedling om cirkulär ekonomi och resiliens har

framgått, och att detta kan inspirera både anslagsgivare och praktiskt verksamma. Det finns ett kulturarv att vårda, vi behöver inte ensidigt lita till framväxande teknologier för att få en hållbar framtid.

Det är inte första gången som kulturens roll för hållbar utveckling framhållits. Agrarsociologerna Katriina Soini och Joost Dessein menar att det finns ett behov av att skilja mellan kultur i, kultur för och kultur som hållbarhet. Kultur i hållbarhet syftar på kultur som resultatet av intellektuellt och konstnärligt arbete, alltså till exempel konstnärliga uttryck i hållbarhetssammanhang. Kultur för hållbarhet pekar på kulturens förmodade transformativa dimensioner, ett sätt att ändra människors beteende i hållbar riktning medan kultur som hållbarhet har det bredaste perspektivet och inkluderar kulturens inverkan både på medvetna och omedvetna handlingar i det mänskliga sociala livet. På Kulturens Östarp är alla dimensioner närvarande. Det finns exempel på kultur i hållbarhet i form av konstnärliga uttryck. Hela friluftsmuseet kan också ses som en verksamhet som gestaltar en kultur som hållbarhet, genom att

den visar ett förindustriellt agrarsamhälle som på det stora hela var hållbart i jämförelse med dagens samhälle. Men framför allt vill jag framhäva Kulturens Östarps potential att vara en föregångare inom kultur för hållbarhet.

Verksamheten har transformativa dimensioner, den möjliggör för besökarna att inte bara lära om det förflutna, utan också att ändra sitt beteende i framtiden i en hållbar riktning. Detta är något att vårda och utveckla för framtiden.

LITTERATUR & LÄSTIPS

En längre och fördjupande artikel på samma tema med referenser till annan forskning på området är publicerad i tidskriften Svenska landsmål och svenskt folkliv, 2023, nr 145, s 53–70.

Barthel-Bouchier, Diane (red.). 2016. Cultural Heritage and the Challenge of Sustainability. New York.

Campbell, Åke. 1936: Kulturlandskapet. En etnologisk beskrivning med särskild hänsyn till äldre svenska landskapstyper. Stockholm.

Halberg, Simon. 2023. Birth of the Sleepless Land. The Arrival of the Sugar Beet and Some Ethnological Observations on the Steam Plough and its Fossil Mode of Operation in Scandinavian Agriculture ca. 1880. Ethnologia Fennica vol 50, no 1.

Hanssen, Börje. 1952. Österlen. En studie över social­antropologiska sammanhang under 1600­ och 1700­talen i sydöstra Skåne. Stockholm: LT.

Soini, Katriiina & Dessein, Joost. 2016. Culture – Sustainability relation: Towards a conceptual framework. I: Sustainability 8: 2, s. 1–12.

Korgmakeriet på Stensmölla omkring 1910 där skickliga händer formar traditionella korgar avsedda att omsluta ättiksdamejeanner. Bilden lyfter fram det lokala hantverket och dess betydelse för kulturarvet. Foto: Per Stjernberg. Kulturens samlingar: A 794.

Guldkorn i samlingarna: Skogsutfärd 1898

Lunds Fabriks- och hantverksförenings Skogsutfärd 1898. Alla har ställt upp sig i en skogsbacke för fotografering.

Man kan tänka sig att det krävdes planering och tur med vädret när uppemot 300 människor skulle transporteras från Lund ut till skogsbacken tillsammans med en fana och en hög blåsinstrument i metall. Vi kan också förmoda att hundratals korgar medfördes med mat och dryck att inta under utflykten. Klädseln är långt från våra dagars fritidsklädsel – alla är uppklädda i klänningar eller kavajer och alla, även barnen, bär självklart hatt eller keps.

Text: Charlotte Åkerman

Kulturens samlingar KM 101000.376.

Gårdsbild från en innergård på sydvästra Skånes slättbygd. Vitkalkade längor och halmtak, en vedstapel och ett portlider som ger en utblick över det omgivande landskapet med hamlade pilar. Kulturens samlingar.

I århundraden har stadsmänniskor sökt sig till landsbygden för rekreation och ett enklare liv. Från 1600-talets lustslott till 1900-talets sportstugor har fritidsboendet speglat samtidens ideal. Under 1970-talets gröna våg återupptäcktes äldre bebyggelse, och under pandemin blev sommarhusen en fristad igen. Idag förenas hållbarhet, kulturarv och exklusiv enkelhet i drömmen om lantlivet. Skånes rika landsbygd och kustnära miljöer har varit en central plats för denna utveckling.

Sommarstugan Havsbrus i full grönska (2024). Foto: Anna Lindqvist,

Anna Lindqvist

LÄNGTAN TILL LANDET

”I det rika skånska kulturlandskapet ligger husen tätare än någon annanstans i Sverige. Åtskilliga av gårdarna på slätten byter nu ägare, görs om till fritidsbostäder. Det visar sig att de välbyggda husen mycket väl låter sig anpassas även till denna helt nya, annorlunda tillvaro” skrev inredningsarkitekten Lena Larsson 1966 i Fritidsbok. Intresset för äldre bebyggelse hade ökat efter 1960talets omfattande rivningar. Tillsammans med utökade semesterveckor, en allmän allmogetrend och en nyväckt längtan till landet, resulterade det under 1970-talet i en gröna vågen-period. Museerna i Östra Skåne visade 1972 utställningen Avigt och Rätt, som främst vände sig till sommartorpare som köpt hus i området. De ville lyfta fram de orörda byggnadsmiljöerna och väcka förståelse för traktens speciella byggnadskultur. I katalogen berättar arkitekten Kell Åström under rubriken Om att flytta in i en gammal gård på Österlen hur han och textilkonstnären

Ulla Ericson-Åström, som då bodde i Lund, letade sommarhus:

Det var 1957, och vi skulle skaffa oss en sommarbostad någonstans i Skåne. Vi hade ungefär klart för oss hur den skulle vara beskaffad: ett vackert gammalt hus som var väl inväxt i landskapet och som låg vid kusten så man kunde se havet, tillräckligt stort för tre personer och dessutom med möjlighet att inreda ett par rymliga arbetsrum. Det fick inte kosta mycket, men ändå inte vara mer förfallet än att det kunde användas som sommarbostad omgående och sedan succesivt restaureras under en följd av år.

Istället för att bygga nya sommarhus letade många efter äldre torp och gårdar. Vid sidan av de nyuppförda kataloghusen, sportstugorna och sommarvillorna hade landsbygdsbefolkningens hus och gårdar börjat stå tomma. Efter andra världskriget då bostadsstandarden i städerna förbättrades och arbetstillfällena ökade valde eller tvingades fler att flytta. Men den höjda levnadsstandarden innebar även att fler fick råd med två

bostäder. Konstnärerna, författarna och andra med kreativa yrken hade redan sedan länge sökt sig till den genuina bebyggelsen och det vackra landskapet.

LÄNGTAN TILL LANDSBYGDEN

Traditionen med dubbel bosättning har funnits bland samhällets övre skikt sedan 1600-talet då kungen och adelsmännen skapade lusthus och lustslott. Även det kungliga sommarslottet Sofiero utanför

Helsingborg, som uppfördes så sent som 1864, kallades i sin samtid för ett lustslott. Det borgliga sommarboendet fick ett kraftigt uppsving under 1800-talets andra hälft då befolkningen växte och städerna industrialiserades. Flera olika tendenser i tiden påskyndade förloppet. Det var dels en reaktion mot stadens osunda sanitära förhållanden, dels en romantisk syn på lantlivets hälsosamma livsföring. Naturen blev en tillflykt och landsbygdens folk ansågs i sitt oskuldsfulla tillstånd lyckligare än stadens societet. Den nya synen på naturen avspeglades även i den samtida litteraturen och bildkonsten. I poeten och översättaren Ulrika C. Widströms Samlade Witterhetsförsök från 1840 ingår dikten Längtan till Landsbygden

Hur brokigt är ej hufvudstadens hvimmel, Der nöden oftast bredvid prakten går. Jag längtar efter bygdens klara himmel,

Der hyddan skymd af lönnar står

I de kraftigt expanderande städerna byggdes de tidigaste sommarvillorna nära staden. De var avsedda för ett representativt boende i likhet med livet som levdes i staden.

Fredriksdal i Helsingborg, numera museum, uppfördes redan 1787 som sommarbostad åt direktören för ”södra dykeri och bergnings contoiret” Fredrik Wilhelm Cöster. Strax öster om Lunds stadskärna lät bokförläggare Jacob Gleerup nästan hundra år senare uppföra en påkostad sommarbostad, Villa Sunna, efter ritningar av domkyrkoarkitekt Helgo Zettervall. I sommarvillornas utformning tog arkitekterna ofta ut svängarna och skapade lust- och fantasifulla byggnader. 1800-talet var stilblandningens epok såväl inom byggnads- som inom trädgårdskonsten. Sågverksindustrins framväxt med ångsågar och mekaniska snickerifabriker gav förutsättningar att använda träet i nya konstruktioner och utformningar. Det använde arkitekterna

och byggmästarna med förtjusning och det som vi kallar snickarglädje formligen översköljde vissa fasader.

I Ystad var Sandskogen ett attraktivt område för sommarbostäder. De första ”paviljongerna hållna i villastil” uppfördes av familjer i staden, men området blev snabbt omtalat i vidare kretsar. Redan 1886 rapporterade Ystads Allehanda att 30 större och mindre villor var uppförda, ”den ena smakfullare än den andra och omgivna av mer och mindre prydliga anläggningar”. I samma artikel anges även att ett 30-tal bord med bänkar, som tillhörde personer i staden, fanns utplacerade i Sandskogen. Det är en intressant företeelse med privata fasta sommarbord. Borden ökade snabbt i antal och villkoren för placeringarna behövde regleras. Det resulterade i att de uppslagna borden inte fick placeras närmare än 25 meter från villornas yttersta gräns och inte uppta mer än 100 kvadratmeter markyta. En årlig avgift på tre kronor skulle erläggas och borden flyttas så snart någon önskade bygga en villa på platsen. De hyrda platserna med sommarbord utvidgades allt eftersom med soffor, planterade träd och blommor. Men borden blev också utsatta för skadegörelse och inbrott. År 1890

anmälde kassör P. Gram en stöld ur sitt bord, vilken ger en intressant bild av innehållet. Hos Gram hade ”12 äkta koppar, 1 kaffekanna, 8 à 12 tallrikar, 6 glasasietter, 3 à 4 vattenglas och lika många punschglas, en korkskruv” stulits. Även författaren och översättaren Ellen Wester beskriver fenomenet med borden i artikeln En liten tur i Skåne 1896:

Österut sträckte sig ”Sandskogen” och där hade stadsborna sin sommartrevnad, från den fina fullfärdiga villan till det anspråkslösa målade bordet med sin hänglåsförsedda låda därunder, på samma gång ett enkelt visthus, där tillbehören till eftermiddagskaffet förvarades.

KALLA HAVSBAD

”Och hur skönt att få springa ut från land, känna den mjuka sanden under sina fötter, låta sol, luft och vatten i förening bidraga till badets behag, att vällustigt tumla om i de grunda vågorna eller söka djupare vatten! Den, som en gång prövat behagen av detta slags bad, överger snart de vanliga bassäng-sköljningarne.” Denna förtjusta hyllning till havsbaden finns att läsa i Ystads Allehanda den 19 augusti 1890. Artikeln handlar om Ramlösa brunn och kurort som utökat

bassängbaden med strandbad, vilka snabbt ökade i popularitet. De äldre hälsobrunnarna var lika mycket sommarnöjen som kurorter. De som hade råd byggde även egna sommarvillor vid brunnsanläggningarna. Brunnsdrickningen och societetslivet kompletterades med kalla havsbad och Ystads Nya

Tidning kunde redan 1846 berätta att medlemmar av kungafamiljen varje förmiddag tog kalla saltsjöbad. Flera platser vid de skånska kusterna hade bra förutsättningar att bli nya populära sommarorter. Runt sekelskiftet 1900 blomstrade badlivet i bland annat Båstad, Mölle, Torekov och Åhus. I Ängelholm satsades det på att göra ett strandbad efter franskt mönster ”strandbaden à la Trouville” vid Skälderviken.

Kommunikationerna till de nyanlagda strandbaden löstes på olika sätt. Saltsjöbadens hotell i Ystad öppnade för allmänheten i maj 1897. Dit kunde man åka från Hôtel du Sud i en ”bekväm char à-banc”, som avgick varje halvtimme. Till Ljungskogens strandbad utanför Trelleborg anlades en hästspårväg från Ljunghusens station till Östersjöns strand. Med järnvägens tillkomst ökade tillgängligheten och gav

förutsättningar för nya satsningar. Det stora påkostade badhotellet Falsterbohus invigdes 1908 med Hvellinge-Skanör-Falsterbo Jernvägs AB som byggherre. Falsterbo blev den nya badorten på modet, dit åkte kungligheter, ministrar och internationella gäster för att leva ett kontinentalt badliv.

KONSTNÄRERNA VID KUSTEN

Det var ofta konstnärerna som först upptäckte de natursköna kustorterna, sedan kom badgästerna och därefter började sommarvillorna att uppföras. På Skånes västra sida drogs konstnärerna tidigt till den dramatiska naturen vid Kullahalvön och i Arild etablerade sig en konstnärskoloni. Skånes östra kust var länge ansedd som ödemark och inte som någon lämplig rekreationsplats för sommargäster. Den var mest känd för kraftiga stormar, flygsandfält och skeppsbrott. De som tröttnade på de äldre överbefolkade badorterna i västra Skåne och sökte sig till naturen i början av 1900-talet kunde besöka Sandhammarkusten. En av dem var malmökonstnären Fritz Kärfve som tidigt såg skönheten i landskapet. Han lärde känna den östskånska profilen och läraren Theodor Tufvesson, vilket resulterade i att han

Målande konstnär vid Skateholms strand. Foto: AB Flygtrafik. Kulturens samlingar KM 85976.19104.

fann nya motiv på Österlen och i de ljusa sanddynerna. ”Det skånska landskapets skildrare”, som han benämndes, hade en separatutställning på Konstnärshuset i Stockholm 1910. På utställningen visade han motiv från Sandhammaren, där han bott i en sjöbod i två månader. ”Det var svårt nog, när stormen tjöt kring knutarna flera dagar å rad och sanden yrde in genom minsta springa och satte sig fast i min färska färg”, berättade han i en artikel i Svenska Dagbladet den 11 november 1910. Han fortsätter ”och så var det ensligheten, som delades blott af min hund och då och då af skalden Tufvesson, som bor i

Borrby och emellanåt kom flåsande ner öfver de sommarheta slätterna i sin unga korpulens för att dricka kaffe hos mig”.

Efter flera somrar i hyrd ålabod kunde han 1917 uppföra ett eget sommarhus med ateljé i Mälarhusen. Den nationalromantiska Villa Hedehus ritades av malmöarkitekterna Carl Rosell och Ossian Lindqvist. Mälarhusen hade vid den tiden inte utvecklats till ett sommarstugeområde, utan villan lång ensam i sanddynerna. I samband med anläggandet av den nya kustvägen, som var ett nödhjälpsarbete, bodde arbetarna i bodar utmed vägen. Gertrud

Från Kåseberga backar. Johan Johansson, 1944. Motivet visar sandstranden vid Löderups strandbad och Sandhammarkusten i öster. Kulturens samlingar KM 70146.

Tufvesson, uppvuxen i närbelägna

Gislöv, berättar att deras sommarstuga i Mälarhusen från början var en av dessa bodar. När vägen var klar såldes bodarna som små sportstugor och flera av dem flyttades närmare havet. Dit åkte man på söndagarna med kaffekorg. Barnen badade och de vuxna satt i solen och

drack kaffe. Under åren har bodarna byggts om och byggts till.

En annan konstnär som bidragit till att sprida bilden av landskapet på Österlen är Prins Eugen. Under flera somrar med början på 1920talet vistades han där och målade.

”Lika ursprunglig som naturen är

kulturen i Österlen och de gamla gårdarna erinra osökt om själva Kulturen i Lund”, uttryckte han på en studentafton på Akademiska föreningen i Lund 1933.

”DAGARNA FÖRFLYTA

LUGNT OCH STILLA”

Skånes badorter karaktäriserades redan under 1900-talets början av olika profiler. Båstad, Skälderviken och Mellbystrand hörde till strandbaden ”par préférence” och Falsterbo till de mera societetsbetonade. Vid Barsebäcks Saltsjöbad låg fokus på natur och friska bad med sevärdheter som hamnen, fiskeläget och slottet med tillhörande park. Det ökade intresset för Skånes sydöstra kust resulterade i att flera pensionat och badhotell etablerades. Hvitemölle Badhotell öppnade 1 juni 1914 med reklamen ”härlig rekreationsort vid östersjöns sandstrand”. Signaturen Edmée skrev i Sydsvenska Dagbladet den 8 juni 1922 att i Vitemölla och Kivik ”ha människorna ännu ej hunnit belamra naturen här nere med smaklösa badhotell i form av glaslådor såsom t. ex. vid Kullabygdens badorter”. De som önskade ett societetsliv skulle exempelvis inte resa till Löderups strandbad. Där rekommenderades istället att njuta

av stillheten. I Sydsvenska Dagbladet den 30 november 1917 kunde man läsa om den nya badorten vid Sandhammarkusten:

Från backkrönet öppnar sig en hänförande utsikt öfver hafvet och mot Kåseberga udde. Baden borde vara bland de bästa, som Skånes ostkust erbjuder; utmärkt botten och en bred, med fin sand belagd strandremsa – en den härligaste plats för solbad.

De nyuppförda byggnaderna var uppförda i en ”gammal skånsk byggnadsstil” och beskrevs som väl anpassade till omgivningens karaktär. Redan vid invigningen nästkommande juni var de första privata sommarhusen under uppbyggnad. Pelle Tufvesson är uppvuxen i Hagestad radby, som ligger några kilometer norr om Löderups strandbad. Hans farfar och farmor byggde sommarhus där på 1930-talet. ”De skulle vara lite finare. Annars hade alla gårdar i byn ett skifte, en liten remsa, vid Sandhammaren. Så där var det flera som byggde enkla sportstugor”.

Löderups strandbad drog till sig både badgäster, konstnärer och naturintresserade. Karl A Grönwall,

Övre bild: Löderups strandbad med minigolfbanan, 1952. Foto: AB Flygtrafik. Kulturens samlingar KM 85976.4436. Nedre bild: Johan Johansson, skiss sannolikt föreställande

Löderups strandbad. Kulturens samlingar KM 73480.3.

Wihlborgs

professor i geologi i Lund, vistades gärna där och ledde flera vandringar på åsen. Konstnären Johan

Johansson inspirerades av landskapet och flera av hans teckningar och målningar har motiv från trakten.

Ett innovativt initiativ tog Anna Andersson, innehavare av Löderups vävskola, genom att flytta ner skolverksamheten till strandbaden under sommaren.

Konstnären Gerhard Wihlborg kom från Grimshög, strax norr om strandbaden. Hans föräldrar lät uppföra ett sommarhus intill stranden och därifrån kommer flera av hans motiv. Gerhard ärvde huset vid Grimshög och brodern Fritz sommarhuset, där bodde han tillsammans med sin hustru Linnea.

Sven Ingmar Andersson och Birgitta Hovelius äger huset idag. De

berättar att Sven Ingmars föräldrar var goda vänner med Wihlborgs. När Linnea blev gammal och skulle sälja huset 1997, skickade hon ett brev till Sven Ingmar och frågade om han ville köpa det.

”Det var som ett kärleksbrev från

Linnea att hon ville sälja till mig”, berättar han och Birgitta som inte tidigare besökt huset fyller i: ”Det kändes helt rätt. Det var ett enkelt beslut. Det var helt underbart här.

Linnea hade odlingar framför huset, blommor och grönsaker.”

Där odlingarna då var har havet nu ätit upp stranden. Erosionen vid Löderups strandbad är en av de största i landet. Förr planterades tall och även ek för att binda sanden, men i naturreservaten österut har träden tagits bort för att återskapa det äldre flygsandfältslandskapet.

”SNICKARGLÄDJEN

PASSAR INTE VÅR TIDS SINNE FÖR

SAKLIGHET”

Under 1900-talets första decennier började synen på naturen och sommarnöjena förändras. Det var många olika tendenser i tiden som påverkade utvecklingen. Den nya natursynen spred sig till ett bredare folklager i framför allt städerna och innebar att landskapet

Sommarstuga vid Hemmestorps fure, Sjöbo kommun (1956). Foto: Sven T. Kjellberg. Kulturens samlingar D 1144.9A.

brukades för rekreation och njutning. Det var flera olika parallella rörelser som påverkade friluftslivet; Svenska Turistföreningen, scoutrörelsen och hembygdsrörelsen för att nämna några. Sol, frisk luft och en aktiv fritid blev modernt. Den alltmer storskaliga och rationella industriproduktionen innebar en möjlighet att korta ner arbetsdagen. Fritidsbegreppet började bli en realitet även för arbetarklassen.

Sommarnöjena bytte nu skepnad till enkla sportstugor där man kunde leva ett enklare liv nära naturen året runt. Funktionalismen fick sitt stora genombrott i Sverige på Stockholmsutställningen 1930. Det blev en manifestation för radikala och rationella krafter som såg det funktionella som det vackra.

Med funktionalismen och det nya intresset för friluftslivet sågs de fantasifulla lövsågeriprydda sommarvillorna som gammalmodiga och hade inte längre många förespråkare. ”Snickarglädjen passar inte vår tids sinne för saklighet”, deklarerade de unga arkitekterna Anders Tengbom och Ralph Erskine 1945. Den kände byggnadsforskaren och etnologen Sigurd Erixon skriver samtidigt i sitt praktverk Svensk byggnadskultur: ”Först under 1900-talet har man fått bukt med dessa utsvävningar i lövsågerier och onödig grannlåt, men därtill fordrades då först en allvarlig mobilisering av inhemsk byggnadshistorisk forskning för att klargöra, hur främmande denna stil egentligen var inom svensk byggnadskultur. ”

Arkitekterna såg framåt mot det nya moderna samhället och hembygdsvännerna blickade bakåt till timmerbyggnadstraditionens epok. Det speglades även i de fritidshus och sportstugor som byggdes. Stugorna uppfördes ensligt i tallskogen eller i stora planlagda områden nära sjöar. I Byggnadsritningar till Små Hem från 1931 finns ritningar till ett antal sport- och sommarstugor på ett till fyra rum och kök. Dessa är av två typer; den ena typen är i ”Dalastil”

och knutad av fyrtumsplank och den andra är en ”Sportstuga av modern typ”. Under 1950- och 1960-talen ökade de ekonomiska möjligheterna för medelinkomsttagare att skaffa sig sommarhus. Det är också under denna period som flest sommarstugeområden planläggs och bebyggs. I bland annat Sjöbo kommun anlades ett tiotal så kallade sommarbyar under perioden. De byggdes under ett expansivt skede, Sjöbo blev köping 1952 och befolkningen ökade kraftigt fram till 1970-talet. Sjöbo sommarby, som ligger strax väster om tätorten, byggdes åren 1960–65 på initiativ av disponenten och köpingsfullmäktigeordförande Nils Bernhard Nilsson. Ansvarig arkitekt var John Barton, som då var stadsarkitekt i Sjöbo och stugorna uppläts med markdispositionsrätt på 49 år.

LANTLIV

Längtan till landet verkar ha funnits hos den moderna människan under många århundranden. Under 1700-talet väcktes drömmen om den ideala lustparken, den fulländade romantiska parken. Under 1800-talets andra hälft uppfördes den ena fantasifulla sommarvillan efter den andra på natursköna platser. Under 1910-talets

Ritning till sommarstuga, utfört som elevarbete av vid Lunds stads lärlings- och yrkesskola 1923. Kulturens samlingar Arkiv 117.190.

nationalromantiska period blickade arkitekterna bakåt på den svenska allmogebebyggelsen och på 1920–30-talen var det den lantliga friska luften som drog. Under 1970talets energikris och reaktionerna på 1960-talets ytliga och plastiga decennium, väcktes drömmen om livet på landet på nytt. Karin och Carl Larsson, allmogeromantik,

egna odlingar och stickade plagg var modernt. Efter ytterligare en period med yuppieran, individualismen och börskrascher kom pandemin. När stadslivet stängdes ner och utlandsresorna uteblev väcktes åter längtan till landet. Priserna på fritidshus ökade och de som hade möjlighet flyttade ut till sina sommarhus. Karin och Carl

Larssons bostadsideal, hemstickat och närodlat står idag åter högt på trendlistan. I en samtid med klimathot, höjda vattennivåer och extremvärme har även den romantiska drömmen om lyckan med det lugna, men lyxiga lantlivet ökat. Tidningen Lantliv saluförs som Sveriges första country-livingtidning, som berättar om en lantlig, lyxig och lustfylld livsstil. De hälsosamma kalla baden har fått en renässans, men nu med trendiga tillbehör. Längs kusterna växer

det upp nya ”beach houses” och surfcaféer. Husbilarna blir större och större. Fritidshusen får nya påkostade köksinredningar och byggs om till avslappnade åretrunthus.

Och kanske är det som författaren och forskaren Ann Heberlein skrev i Svenska Dagbladet den 25 juli 2024 med anledning av den ökade massturismen i sydöstra Skåne. ”Semestern är måhända den sista utopin i en samtid som tappat tron på både Gud och ideologierna.”

LITTERATUR & LÄSTIPS

Arcadius, Kerstin (red). 2004. Skånska sommarnöjen. Skånes hembygdsförbund årsbok. Lund: Skånes hembygdsförbund.

Lindqvist, Anna. 2008. Ut i naturen – om sommarnöjen. I: Att hålla hus i Östergötland. Linköping: Östergötlands länsmuseum, s. 221–231.

Lindqvist, Anna. 2009. Sport- och sommarstugor: ”Snickarglädjen passar inte vår tids sinne för saklighet”. I: Att hålla hus i Östergötland. Linköping: Östergötlands länsmuseum i samarbete med Östergötlands fornminnes- och museiförening, s. 111–114.

Pihl Atmer, Ann Katrin. 2002. Sommarnöjen vid vattnet. Stockholm: Bonnier.

Guldkorn i samlingarna: Ångplog

Ångplog på Ängeltofta och Övragård, 1909. Vid plöjning placerades de båda ångdrivna lokomobilerna mitt emot varandra i ytterkant av åkern och fick omplaceras allt eftersom. Den så kallade balansplogen drogs fram och tillbaka över åkern av en stålvajer monterad i vinschar på lokomobilerna. Balansplogen har ena plogkroppens vändskivor till att vända åt höger och den andra åt vänster likt dagens växelplogar. Plogen kunde därför dras fram och tillbaka i den senast lagda plogfåran. Det kostade mycket att köpa in utrustningen för

ångplöjning och det var bara på stora slättarealer utan öppna diken och andra hinder på åkern det var tänkbart att använda den. I Skåne och i övriga Sverige var det därmed bara ett fåtal gårdar som likt Ängeltofta-Övragård utanför

Ängelholm importerade en ångplog från England eller Tyskland.

Text: Charlotte Åkerman

Okänd fotograf. Kulturens samlingar E 293.7.

Familjebild från en cykelutflykt, troligen i Torekov, fotograferad under 1900–10. Bilden ingår i en samling med familjebilder och är tagen av Anna (1868–1944) eller Paulus Romare (1865–1913). Kulturens samlingar KM 93501.419.

Familjebild med låtsassegling på land. Fotograferad av Anna (1868–1944) eller Paulus Romare (1865–1913). Kulturens samlingar KM 93501.102.

Sommarstället har länge varit en symbol för längtan bort från vardagen och en frizon för familjer. Det bär på laddade minnen och ritualer, där varje ting i stugan kan berätta en historia.

Samtidigt är det en plats där förväntningar om enkelhet och spontanitet möter outtalade regler och krav. För vissa är det en oas av frihet och kre-

ativitet, för andra en påminnelse om ansvar och olikheter i möjligheter.

Sommarstället är både en nostalgisk tillflykt och en arena för familjelivets alla nyanser.

Havsstrand i Domsten med bostadshus, sommarstugor och en segelbåt i förgrunden. Fotograferad 1960 av AB Flygtrafik. Kulturens samlingar KM 85976.189.

Jonas Frykman och Orvar Löfgren

SOMMARSTÄLLET: RESAN TILL LANDET ANNORLUNDA

Jag sitter och dinglar med benen på sängen uppe i gästrummet på vinden. Utifrån hör jag glada skratt, här bor folk som vet hur sommarlivet ska vara. Tänk om man hade ett sommarställe!

I efterkrigstidens Sverige blev sommarstället en institution med allt bredare social bas. 1980 hade nästan hälften av svenskarna tillgång till ett fritidsboende, antingen som ägare eller genom släkten. Det är en mycket högre siffra än man finner i andra länder än de nordiska.

Redan under femtiotalet började många små och enkla sommarstugor byggas runt om i landet. Sommarlivets bas var semesterns expansion. De två första semesterveckorna som lanserades 1938 blev

tre 1951 och fyra 1963. Ett ökande välstånd gjorde att den lyx som tidigare varit en möjlighet för de få nu blev till en hanterbar dröm för de många. Stugorna, som var mindre påkostade än de tidigare grosshandlarvillorna med sina glasverandor och snickarglädje, blev både en symbol för ökad frihet och en övningsplats för ett annorlunda liv. Sommarlivets former varierade med klass och inkomst, men även med det kontaktnät man kunde ha bland släkt som fanns kvar på landet. Det kunde vara allt från en vecka eller två hos mor- och farföräldrar, en bit mark av släkten för att bebygga med en enkel sportstuga, en hyrstuga eller en campingplats att ställa upp husvagnen på.

Ordet ”torp” som en gång betecknade bostaden för mindre

Sommarstuga i Hemmestorps fure, Sjöbo kommun, fotograferad i april 1956 av Sven T. Kjellberg (1892–1978), intendent och museichef på Kulturen. Kulturens samlingar D 1144.12A.

bemedlade familjer på landsbygden blev nu ”sommartorp”. Lägligt nog hade urbaniseringen dragit till sig jordbrukets fattigfolk. Kvar stod mängder av halvt övergivna bostäder som fick nytt liv. Torpet

stod länge som prototypen för ett idealiserat lantliv. Klängrosor runt förstukvisten, pelargonia bakom trådgardinen. Där byggde man på egen hand och ägnade den lediga tiden åt att snickra och gräva.

Vilka erfarenheter, upplevelser och känslor kom att organiseras kring sommarstället? Det blev för många en naturlig scen för att ge minnen från uppväxten tydlig gestalt, något man haft eller saknat och längtat efter. Både som levd erfarenhet och nationell ikon kommer institutionen att forma de generationer som växte upp efter andra världskriget. Hur ska sommarlivet vara? Vad är det som lärs ut och nöts in under veckorna ute på landet?

Sommarstället var mer än en plats med adress, det växte fram som en inskolning till ett liv i en annorlunda värld. Dess känslomässiga potential ökades genom att det omgärdades av tydliga och laddade ankomster och avsked. In- och utfarter fick sina stämningslägen och mikroritualer.

Känslan av hur det stockade sig i halsen när bilen körde in på grusvägen upp till huset; den speciella sommarstugelukten när man öppnade ytterdörren; vemodet vid den sista cykelturen längs skogsvägarna eller sista doppet medan bilen stod packad på gårdsplanen. En syskonskara minns: ”När vi närmade oss stugan stannade pappa bilen innan vägkröken så vi barn fick springa i kapp de sista hundrade meterna, kasta oss in i trädgården och ta

stället i besittning.” Återtagandet och farvältagandet blev markörer för att sommarstället bara stått där och väntat sedan förra året.

Väl tillbaka i skolan blev det dags att fundera över uppsatsämnet ”Mitt sommarlov”. I tusentals berättelser belystes det av ett oändligt solsken. Diffusa intryck av längtan och lycka, men också rädsla fann här en konkret förankring. Mitt i kalla vintern kunde de hålla liv i drömmen om barfotaspring, vattenplask, kojor, gläntor i skogen och djupa hemligheter. I många familjer blev reliker av det personligt upplevda vårdat under mörka vinterdagar – herbarier, svartvita foton i albumet, skakiga åttamillimeters filmer där familjemedlemmar och besökare leende viftar åt fotografen. Här lärde man sig posera som “semesterfamiljen”, solbränd och sorglös.

TING OCH TRYGGHET

Talet om sommarstugan föregicks av pronomen som min eller vår –långt oftare än adressen i staden.

Det var en egendom som normativt borde behållas inom släkten – en långt trögrörligare materia på fastighetsmarknaden än allt annat boende. Till synes stod den utanför

Elektrisk kokplatta, modell Helios, från 1940-talet. Blå-vit spräcklig emalj med graderad skala 0–111 och svart sladd. Använd i sommarstugan Sandvik i Siretorp, Blekinge. Kulturens samlingar KM 78644.

familjens ekonomiska investeringsstrategi och frågan var hur den skulle bevaras i släkten, inte om. Men hur skapas en sådan närhet? Kanske genom tingen?

Det finns ett så uppenbart inslag av ett musealt tänkande i sommarstugans rekvisita, ett slags folkligt konstprojekt där familjens särdrag kom till uttryck i inredning, föremål och vanor. Etnologen

Kerstin Gunnemark skriver i boken

Sommarliv om ting och kontinuitet:

”Möbler, dekorationer, husgeråd och redskap i gammal stil. Stället förväntades stå där som när man lämnade det, inte i onödan moderniserat. Allt finns kvar efter morfar och mormor. Möbler redskap, kastruller, porslin, foton, virkade dukar. Det är alltid en nostalgitripp att äta på de gamla tallrikarna eller ligga på kökssoffan precis som morfar gjorde efter maten.” Att vila där och svepa med handen över det slitna armstödet förtog avståndet mellan nu och då. Där fanns också något äkta och

gammaldags över aktiviteter som att hinka brunnsvatten, bevara kök utan slask, gå i avlagda kläder. Ting som fått en familjär patina genom bruk, antingen de var ärvda eller fynd från en auktion blev på en gång gåtfulla och meningsbärande. Genom sin anknytning till sommarlivets frihet och spontanitet ifrågasatte de stadslivets mer regelstyrda levnadssätt. Också måltidens fasta ordningar utmanades av improvisationer: grytan mitt på bordet, filbunke, ängamat, ägg och sill med potatis kunde när som helst dukas fram; snabba mellanmål med kardemummabullar och apelsinsaft från skafferiet när eftermiddagshungern satte in.

Sommarstugan blev en plats fylld av de många ”skulle” och ”borde”. Bakom dess enkla estetik fanns ett moraliskt budskap om att leva nära naturen: äta utomhus, diska i balja med fötterna i gräset, inreda rummen spartanskt och aldrig kasta skräp. Samtidigt blev barnsligheten både tillåten och förväntad. Ungarna kunde med förvåning få se hur vinterns prudentlige morbror tog av sig

kavaj och väst för att slå kullerbyttor i gräset och störta sig i vattnet med indiantjut. Här skulle man leva chosefritt eller som en kvinna uttryckte det: ”Sommarstället är som en gammal sliten kofta man riktigt längtar efter att ta på sig …”

NÖJE MED FÖRHINDER

Avigsidan var att när familjer levde för sig själva, isolerade från det utbud som fanns i staden, så föll de lätt tillbaka på invanda gränser och rollfördelningar. Glädjen i att snickra, påta och leva enkelt var ofta förbehållet mannen. Som motvikt identifierade sig journalisten Leif Zern i en artikel i Dagens Nyheter med mammans återkommande känsla av utanförskap: ”För pappa var Uttran en oas, en glänta i vår urbana tillvaro. Han grävde i potatislandet och byggde en liten bastu, fiskade eller satt på verandan och rökte. För mamma var Uttran en öken, en sommarstuga med minimalt kök utan kylskåp och rinnande vatten, opraktiska förhållanden som krävde trollkonster av nytt och okänt slag.”

Motstående sida: Utedass vid sommarstuga i Hemmestorps fure, Sjöbo kommun, fotograferad i april 1956 av Sven T. Kjellberg. Kulturens samlingar D 1144.14A.

Att som vanligt hålla med markservice under primitiva villkor var knappast makens lott. I Kenneth Hermeles självbiografi En shtel i Stockholm möter vi mammans motvilja:

Egentligen tyckte mamma att sommarstuga var ett märkligt påfund: Varför skulle hon ägna sig åt att tvätta och städa på semestern, när hon bara vill lata sig och läsa? På en riktig semester ville hon slippa det dagliga ansvaret, inte bädda, inte gå till affären, inte laga mat utan bara slå sig ner vid dukat bord… På Årsta Havsbads pensionat hittade mamma vad hon ville ha …

Så kunde förtätningen av familjelivet bli både frigörande och klaustrofobiskt. Att verkligen få vara en familj hänförde långt ifrån alla. Tonåringen gick surmulet och sparkade i gruset, längtade tillbaka till stan. Uppgivet blickade barnen genom regnet på torkstrecket med blöta handdukar och badbyxor.

Sommar tillsammans med den utvidgade familjen ställde krav på det begränsade utrymmet. Våningssängar, inredda sjöbodar

och kojplats under någon båtruff förlorade skimret av äventyr när väl natten kom. Att leva med släkten medförde att dela boende med de åldrande föräldrarna eller medägande syskon. Barnen fick uppleva att också deras föräldrar kunde förvandlas till barn: farfar och mormor var husets härskare och traditionsbevarare. Här om någonstans rådde deras regler och rutiner.

I stan var kärnfamiljen van att sköta sig själv, men i sommarstugan fick nya generationer med syskon, syskonbarn, åldringar och ingifta pröva på praktiskt samliv. Det är ingen tillfällighet att romanoch deckarförfattare använt just sommarstället som spelplan för kriser mellan syskon och generationer – både i materiella och mentala termer.

Säkert hade inte alla syskon hjälpt till att vårda vad som nu blivit arvet från föräldrarna på lika villkor; skulle äldsta barnet, den älskade sonen, den förfördelade dottern eller alla i jämlikhetens namn få samma lott? När sommarstället skulle ärvas eller lösas ut kunde gamla syskonkonflikter dyka upp.

Sommarliv vid bryggan i Domstens hamn med bad och båtar i en idyllisk kustmiljö. Fotograferad 1960 av AB Flygtrafik. Kulturens samlingar KM 85976.188.

FRÄMLINGSKAPET

Det var inte sommarstugan i sig som bar nyckeln till stämningar –det var dess minnen och sedimenterade vanor. Minsta ting kunde vara apterade med känslor. Den dammiga eternellbuketten som mamma en gång plockade måste få stå kvar; den solblekta, slitna badrocken som lagrade år av pappas morgondopp. Att som nygift eller nykär försöka ta sig in i detta landskap blev inte lätt. ”Jag upptäckte att det fanns så många upptrampade stigar här. Var skulle man dricka morgonkaffet, vilka tallrikar skulle

tas fram till middagen och vad fick inte städas undan? Jag blev mer och mer passiv inför alla regler och ritualer om ’så här gör vi här’”, minns en kvinna.

När den iranskfödda författaren

Elnaz Baghlanian i romanen

Prologer från 2021 besökte pojkvännens sommaruniversum, ställdes hon inför de mysterier som för honom var självklarheter. Minnen som fyllde miljön lämnar henne utanför: ”En plats med en egen rytm. Trasmattor i varje rum. På väggarna tavlor med blommotiv. Allt i huset

Badplats vid Ivösjön i Bromölla, fotograferad 1963. Bilden fångar en somrig scen med barn och vuxna vid sjöstranden. Fotograferad av AB Flygtrafik. Kulturens samlingar KM 85976.3797.

bär på en historia.” Till och med kökshanddukarna hade förfädernas initialer broderade. ”Och så naturen. Landskapet som omger mig säger mig ingenting, men jag förstår att det är vackert. Alla säger hej till varandra och har rosiga kinder.… Jag vet sällan hur jag ska föra mig i dessa miljöer. Allt ska vara så lättsamt enkelt… I naturen ska man vara naturlig. Och sorglös.”

Sommarlivets former varierade inte bara med klass och inkomst utan också härkomst. ”Förvänta er

ingen tacksamhet från barnen utan sommarstugor”, skrev journalisten Zina Al-Dewany i Aftonbladet den 17 juli 2021. Med ursprung från bombernas Bagdad och uppvuxen i Hagsätra, tolkade hon livet med sommarstuga som ett reservat för svenskhetens bevarande. I klara siffor hade Statistiska Centralbyrån redovisat vilka barn som hade tillgång till fritidshus. Inte nysvenskar eftersom sådana stugor ofta var ärvda – förmodligen hade de inte kostat så mycket för den generation som en gång köpt dem. Barn som

växte upp i miljonprogrammens ekonomiska miljöer fick ytterligare en påminnelse om allt det andra som också undanhållits dem. Som medborgare var alla lika, men somliga var mindre lika än andra när sommaren väl kom.

Så blir sommarstället en laddad plats, både för längtan och drömmar om hur livet borde vara och för det nät av vanor, ritualer och minnen som vävs in även i till synes små detaljer. Här tränas man i att hantera olika sidor av familje- och släktliv, uppdämda förväntningar om en perfekt sommar konfronterade med uttalade och outtalade krav. Semesterveckorna blir som en friyta för skaparlust: ett intensivt görande,

fixande, donande. Samtidigt kan idealet om det informella livet dölja en långsamt ackumulerande rigiditet och traditionsbesatthet. Alla oskrivna regler och normer för hur det avslappade livet ska levas.

För besökaren blir detta så tydligt: det här handlar inte bara om en stuga utan om ett familjebygge, där vanor sakta glider över till att bli ritualer, och bruksting förvandlas till laddade minnesdepåer. När man kommer hem till stan efter sommaren är det som att både kropp och medvetande måste skolas om på nytt. Händerna går fel i kökslådorna, benen ville inte lyda, tankarna blir trögrörliga – sommaren sitter fortfarande kvar i kroppen.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Aktuell fotografi 1972–1992. Helsingborg: Fyra Förläggare AB. Svensk fotografisk tidskrift 1916–1983. Stockholm: Svenska Fotografers Förbund.

Söderberg, Rolf & Rittsel, Pär. 1983. Den svenska fotografins historia: 1840–1940. Stockholm: Bonnier fakta.

Guldkorn i samlingarna:

En lundafamilj på utflykt

Fotografen Emil Grothén har fotograferat fyra personer som sitter ute i naturen. Det vi vet om bilden är att det är en familj från Lund som fotograferats runt 1910. Den yngre kvinnan har en stor och tidstypisk hatt över den lika tidstypiska frisyren. Herrarna röker cigarr och den äldre kvinnan har plockat en bukett av den ljung som täcker marken. I förgrunden ligger en käpp och en vandringsstav.

Text: Charlotte Åkerman

Vänster sida: Koklåda med två grytor, tillverkad mellan 1891 och 1945. Lådan av mörknad furu med stoppning och lock användes främst för att hålla potatis varm vid utflykter med häst och vagn eller båt. Tidigare ägd av prästen Peter Vilhelm Normann (1875–1959) och hans hustru Elisabeth Normann (1882–1961) under deras tid på Ivö. Kulturens samlingar KM 93033.

Ovan: Oval flätad utfyktskorg. Läderremmar håller assietter, glas, kopp märkt MOBERG och behållare på plats. Har tillhört professor Axel Moberg. Kulturens samlingar KM 50393.

Avbildningar av gårdar, från gåramålningar till flygfotografier, ger insikter om byggnadskultur och landsbygdens utveckling. Gåra målningar kring 1900 ­ talet visar realistiska motiv skapade av självlärda konst närer. Från 1920 ­ talet dokumenterade flygfotografering landsbygden och utvecklades till dagens drönarteknik. I Kulturens samlingar visas exempel som Everlövs gästgivargård och Brödragården vid Kulturens Östarp. Dessa källor fördjupar förståelsen av landsbygdens historia och byggnadsteknik.

Oljemålning föreställande utsikten över Veberöd utförd av gåramålaren Gustaf Hagström. Möllan revs i slutet på 1930-talet och målningen tillkom troligen samma årtionde. Kulturens samlingar KM 87077.

Per Larsson

BILDEN AV EN GÅRD: FRÅN GÅRAMÅLARE TILL FLYGFOTO

IKulturens arkiv och museisamlingar finns otaliga dokument och föremål som ger information om gångna tiders bebyggelsekultur. Husesyner, fastighetskontrakt, uppteckningar och brandförsäkringshandlingar ger insyn i en gårds bebyggelse men sällan en bild av hur den såg ut. I kombination med vårt rika äldre kartmaterial kan källorna kombineras så att en gårds läge och bebyggelsestruktur till viss del kan preciseras.

Men den bild som framträder från dessa källor blir oftast inget mer än en kvalificerad gissning. Uttrycket ”en bild säger mer än tusen ord” är i sammanhanget högst relevant, och därför är det lätt att bli fascinerad i de fall då det finns avbildningar av äldre tiders bebyggelse.

I den skandinaviska bildkonsten finns trovärdiga avbildningar av hus och gårdar först från vår tidigmoderna historia. Ett exempel är det spektakulära slottet Uranienborg på Ven som återges år 1581 i Georg Brauns verk Urbium præcipuarum totius mundi: liber tertius. I boken finns en atlas över delar av Europa där främst städer men även unik bebyggelse presenteras i text och bild.

I verket återfinns stadsvyer för Helsingborg, Lund, Malmö (Elbogen) och Landskrona med kringliggande bykyrkor och gårdssamlingar. Avbildningarna ger en struktur av städerna med fokus på karaktärsbyggnader. Övriga hus och gårdar är generella och knappast verklighetstrogna avbildningar. Kopparsticken utförda av gravören Franz Hogenberg är från hans egna

Slottet Uranienborg på Ven i Franz Hogenbergs kopparstick till Georg Brauns bok ”Urbium Præcipuarum totis mundi: liber tiertius” (1581).

och andras skisser. Teknikutveckling med kopparstick och boktryckarkonsten fick fart i mitten av 1500-talet och medförde att illustrationer likt Hogenbergs kunde göras i sådan detaljrikedom och antal att man kunde få en mer trogen bild än tidigare av Europas bebyggelse, utan att lämna sin läsesal.

Å rhundradena

därefter tillkom flera bildverk med realistiska avbildningar såsom Erik Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna (1729) och Ulrik Thersners Skånska utsikter (1817–1823) för att nämna två. Båda avbildade större herrgårdar och inte den allmänna gårdsbebyggelsen på landsbygden.

Först under den senare halvan av 1800-talet trädde en ny form av folklig fastighetsavbildning fram.

Typen kom att benämnas ”gåramålningar”. Namnet etablerades då Österlens museum 1970 uppmärksammade dessa i en utställning där det dialektala begreppet ”gåramålning” och ”gåramålare” användes.

Utställningen blev populär och visades på andra platser och inspirerade lokala och regionala museer att själva leta fram gåramålningar från trakten och i vissa fall även föra fram enskilda konstnärers gärning och livshistoria.

Gåramålningar är varierande i stil och framställning men har den gemensamma nämnaren att motivet är faktiska hus och byggnader som avbildats i syfte att ägaren skulle vilja ha bilden och betala för den.

Orealistiska utsvävningar i motivet eller att framhäva ålderdomlighet har troligen inte uppskattats.

Snarare finns det uppgifter om att det moderna framhävts. Därför kan moderniseringar som exempelvis nytt takmaterial målats dit även om byggnaden för stunden ännu inte fått något nytt tak. Målningarna kan även göra avkall på verkligheten i sitt perspektiv för att få med en större del av gårdsbebyggelsen,

som exempelvis när U-längade gårdars sidobyggnader fälls ut så att gårdsfasaderna blir väl synliga. Konstformens syfte står i kontrast till de romantiska landskapsmålerier som förekom vid samma tid och där motivet inte syftade till att vara realistiskt utan snarare bildskönt och tilltala en bredare publik. Gåramåleriets direkta och bitvis enkla måleri beskrivs ofta i termer av naivt eller oskolat. Det var i många fall självlärda målare som axlade rollen som gåramålare. Likväl finns det många målningar som håller hög klass i utförande.

IKulturens samling finns ett litet antal gåramålningar varav tre är från Everlövs by mellan Veberöd och Blentarp. Två av dem är avbildningar på samma gård, nämligen traktens gästgivargård. Den äldre bilden visar en för trakten typisk korsvirkesgård med utskjutande bakugn och stråtak. Gården låg förut inne i Everlöv by men flyttade i samband med enskiftet 1809 ut från bytomten till den plats invid Gamla Lundavägen där gården blev avbildad 1902. Gården var gästgivargård fram till 1898 och fortsatte som skjutsstation fram till 1912. Det är en i många avseenden typisk gåramålning: Detaljer som en dörr

Övre: Everlövs gästgivargård målad 1902. Gåramålare Anton Wihlborg, Kulturens samlingar KM 78359. Nedre: Everlövs tidigare gästgivargård efter ombyggnaden 1941. Gåramålare Gösta Erik Jönsson, Kulturens samlingar KM 78360.

Nuvarande Brödragården vid Kulturens Östarp avbildad 1930. Okänd gåramålare, Kulturens samlingar KM 99540.

ut mot vägen, det större vattenkaret och stolpen för att binda fast hästen avviker från en vanlig gård i trakten men är av betydelse för en skjutsstation. På bilden syns hur vägen öppnar upp sig som ett torg mot gården med en stenmur som

avgränsar det offentliga området från det privata, en detalj som vittnar om en inbjudan för resande på vägen utanför. Detaljer som dessa i gåramålningarna är av betydande värde idag och ger information som annars går förlorad.

Den yngre målningen visar en till synes helt annan gård. Bostadshuset är inte längre samma byggnad som på den tidiga målningen. Taket är klätt med röd eternit och har en större glasveranda. Någon välkommande invallning för obekanta resande finns inte längre. Gårdens bostadshus blev ombyggd 1941 och gåramålningen är målad strax därefter. Kulturen köpte målningarna 1992 av den som hade brukat gården på 1950- och 1960-talen. Att ett par som detta är bevarat hör till ovanligheten och det är därför av glädje att de bevaras i Kulturens samlingar.

Den tredje tavlan från Everlövstrakten kommer från grannbyn Östarp. Målningen föreställer den gård som ligger sydost om Kulturens Östarps Gamlegård och som köptes av Kulturen 1996 och nu ingår i kulturreservatet Kulturens Östarp. Gården invigdes som museimiljö vid 100-årsfirandet av Kulturens Östarp förra året. Gården går under benämningen Brödragården och präglas av den byggnadskultur som rådde under 1900-talets första hälft. Bostadshuset var det första att moderniseras på gården genom att byggas helt nytt i tegel och med fönsteromfattningar och dragna

fasadlister i kalkcement. Huset stod klart och färdiginrett 1907 och än idag, med några få undantag, står det i samma prakt som när det byggdes. Målningen av gården är utförd 1930 och visar förutom bostadshuset även den nyuppförda logen, som tillkom 1928. Vid den tiden var det Per och Ingrid Jönsson samt deras fyra barn – Alrik, Einar, Gunnar och Anna – som brukade gården. Per och Ingrid hade flyttat dit 1905 och då var det Pers moster Elna som ägde gården. 1911 köpte Per och Ingrid gården och i ett undantagskontrakt gavs moster

Elna rätt att disponera norra halvan av bostaden samt flertalet produkter från gården, däribland frukten från äppelträden längs med loglängan. Dessa träd syns tydligt på målningen och två av dem döljer logens gavel på målningen. Att det är fruktträd framgår mindre väl på tavlan.

Brödragården är lyckligtvis dokumenterad vid ytterligare ett antal tillfällen. Den tidigaste bilden är ett fotografi taget före 1920-talet och troligtvis bara något år efter att bostadshuset stod färdigt. Genom att jämföra fotografiet med målningen, går det att se att det var en äldre loge i korsvirke och stråtak som ersattes av den nya.

Brödragården fotograferad före 1920-talet. Kulturens samlingar Arkiv 178.

Trädgården till vänster om bostadshuset finns inte i bild på fotografiet men på målningen finns ett staket och där innanför tuja och unga träd. Denna utveckling i trädgården är samstämmig med en räkning, bevarad i gårdsarkivet, på en större mängd trädgårdsväxter som köptes våren 1920.

Gåramålningarna hade sin storhetstid under de närmaste decennierna kring år 1900. Kringresande fotografer kom att konkurrera med gåramålarna men från 1920-talet kom ett avbildningssätt

att förändra vilka motiv som fanns inom ramarna på gårdarnas väggar.

Fotografering från luften gav nya perspektiv. Tidigare avbildningar från höga höjder kunde nu göras på alla platser. Än idag, efter mer än 100 år av bilder från luften, fascinerar flygbilder. Det var under första världskriget som flygfotografering kom till större användning genom att kartlägga fienden. Den erfarenhet som utvecklades då kom senare att lägga grunden för den civila marknaden med bilder tagna från luften. Tekniken användes

främst för kartläggning och övervakning av markanvändning men snart utfördes även fotografering för vykort och för den enskilda gårdsägaren.

Denna idé tog fart i Sverige på 1920-talet, när fotografer och piloter i samarbete började erbjuda sina tjänster till fastighetsägare. De flög över städer och landsbygdsområden och tog på vinst och förlust bilder på hus och gårdar. Därefter sökte de upp de enskilda fastigheterna och erbjöd bilderna till försäljning som unika och värdefulla minnen av deras egendomar.

Med tiden förbättrades kameratekniken avsevärt.

Tidiga flygfotografer använde stora och otympliga kameror, men med utvecklingen av mindre och bättre kameror blev det lättare att ta högkvalitativa bilder från luften. Dessutom blev flygningen mer stabil och säker på lägre höjder, vilket resulterade i skarpare och mer detaljerade bilder. Helikoptern som kunde flyga på ännu lägre höjd och enklare byta perspektiv kom till stor användning för viss flygfotografering av fastigheter från 1960-talets slut.

Det fanns flera kommersiella aktörer i den svenska flygfotograferingen. En av de tidigaste, Ahrenbergflyg som grundades av flygpionjären Albin Ahrenberg, kom igång i mitten av 1920-talet.

I företaget arbetade hans svåger Olof Liljeqvist som 1937 startade AB Flygtrafik. Företaget kom att bli ett av de största i Sverige som fotograferade landsbygdens gårdar och hus. Företaget lades ned 1988. Tio år senare erbjöds den då mycket stora samlingen av bilder till Sveriges länsmuseer som gick samman och köpte samlingen på 84 000 bilder. Bildsamlingen delades upp utefter region mellan de olika museerna. Delen som berörde Skåne finns nu i Kulturens arkiv och utgörs av strax över 20 000

Vy över byn Västra Nöbbelöv 1935 med bakomliggande utskiftade gårdar i Krågarp med flera byar. Foto: AB Flygtrafik. Kulturens samlingar KM 85976.9652.

Brödragården fotograferad från sydost 1954. Kulturens samlingar KM 84539.

foton, varav cirka 15 200 flygbilder, 4 250 markbilder, 460 interiörbilder (främst från kyrkor) samt 200 bildkompositioner för vykort. Motiven visar tydligt att verksamheten hade ett kommersiellt syfte. Majoriteten av markbilderna har motiv såsom torg eller andra sevärdheter från skånska samhällen och var säkert menade att användas som motiv för vykort.

I Kulturens samling ingår även en bildsamling från Aero Material AB.

Samlingen utgörs till största delen av bilder från städer och samhällen men även detaljer från landskap och landsbygdens bebyggelse förekommer i bildmaterialet. Det finns cirka 330 flygfoton från åren 1920–39.

Dessa två samlingar har en stor och ännu inte nyttjad potential för att få kunskap om landsbygdens bebyggelsehistoria. Kunskap kan fås på objektnivå men då samlingen är så omfattande går det även att utföra studier på lokal eller

regional nivå. Det finns få generella registeruppgifter om landsbygdens byggnadsteknik, takmaterial och hur tomtmarken nyttjas. Det är till exempel detaljfrågor som dessa som ett generellt bildmaterial på ett flertal fastigheter kan ge information om.

Flygbilder finns också på Brödragården på Kulturens Östarp. Dessa är dock inte tagna av AB Flygtrafik –andra aktörer hade liknande affärsidé. En vårdag 1954 fotograferades gården från sydost. Bilden visar gårdens byggnader och trädgården som anlades 1920. Här syns spåren av den tidigare nämnda räkningen: 550 hagtorn, 20 plommonträd, 24 äpple- och päronträd samt 16 vinbärsplantor. Köksväxtlanden, med sina ljusgröna toner i bild, omges av fruktträden och mellan dessa skymtas bärbuskarna.

Brödragårdens utveckling och förändring över ett halvt sekel kan förstås genom en kombination av markfotografier, gåramålningar och flygfotografier. Dessa bilder ger en värdefull inblick i hur gårdens byggnader och gårdstomt har förändrats över tid. Dessutom finns flygfotografier från 1970-talet bevarade hos privata aktörer, vilket ytterligare bidrar till dokumentationen.

Än idag finns det personer som skapar gåramålningar, och flygbilder produceras fortfarande för att säljas till fastighetsägarna. Antalet gåramålare har dock minskat och flygfotografering har blivit både enklare och billigare tack vare drönartekniken, som nu används i stor utsträckning.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Bonge-Bergengren, Inger. 1997. Gåramålningar: ett folkligt kulturarv. Fataburen 1998, ss. 193–209.

McCabe, Eamonn & Padley, Gemma. 2019. From above: the story of aerial photography. London: Laurence King Publishing.

Åberg, Gustaf. 1995. Blick på gåramålare – efter 25 år. I: Österlen, Österlens museum 1995, ss. 5–15.

Guldkorn i samlingarna:

Gåramålning

Här en så kallad gåramålning som är ovanlig eftersom den inkluderar människor och visar oss en hel by, inte bara en gård. Det är en olja på duk som föreställer byn Håstenslöv i Svalövs kommun på 1870-talet, målad av Ola Hoffer som föddes i huset till höger. Bonden som plöjer med två hästar är Jöns Olsson som äger gården i bakgrunden.

Plogen är för tiden modern och fabrikstillverkad efter modell från Skottland.

Bilden visar tydligt början av så kallad tegplöjning. Plogfåror har lagts med jämnt mellanrum över åkern och blir mitten för långsmala avdelningar, så kallade tegar. Eftersom plogens vändskiva vänder åt höger kan plogen inte gå i samma fåra på tillbakavägen utan man byter fåra. Vid tegplöjning vänds jorden mot tegens mitt från var sin sida och ger en svag höjd, en så kallad tegrygg.

Vägstenens GAS står för Göran Andersson, ägaren till gård nummer 4 vid delningen av väghållningsskyldigheten 1867.

Text: Charlotte Åkerman

Kulturens samlingar KM 52708.

Ovan: Ett lantbrukarpar skördar sin råg, där mannen hugger säden och kvinnan samlar och stackar. Deras lille son är med vid arbetet. Gården är liten men välskött, med boningshus med papptak och ekonomibyggnad med spåntak. Fotograferad av Per Stjernberg (1856–1940). Kulturens samlingar B 2974.1.

Motstående sida: Vindpinade träd vid kusten, med en ålahomma hängande mellan stammarna. Kulturens samlingar.

Under tidigt 1900-tal revolutionerade växtförädlingen det svenska jordbruket. Genom innovativa metoder och insatser från forskare som

Herman Nilsson-Ehle, producerades nya växtsorter som möjliggjorde mekanisering och högre skördar. Växtförädlingen bidrog till att omvandla

Sverige från ett fattigt jordbruksland till ett välfärdssamhälle. Men med tiden förändrades bilden av växtförädlarna, från hyllade samhällsbyggare till föremål för oro i GMO-debatten. Framtiden avgör om vi åter kommer se växtförädlingen som lösningen på nya utmaningar som klimatförändringarna.

Jordbruksarbete i Bjällerup, 1936. Bilden visar sådd med radsåningsmaskin på åkermark. Foto: Albert Nilsson, senare med efternamnet Eskeröd, amanuens på Kulturen 1936–37, sedermera intendent på Nordiska museet 1937–70. Kulturens samlingar C 4467.

Matti Wiking Leino

TROLLKARLARNA PÅ SVALÖF

U nder 1900-talets första årtionden gjordes remarkabla avkastningshöjningar i det svenska lantbruket. Nu blev det möjligt att på samma fält skörda två eller tre gånger så mycket vete än tidigare. Nya och bättre jordbruksredskap liksom gödselmedel var en del av förklaringen, men också själva växterna hade förändrats så att skördarna plötsligt blev mycket större. Det här uppfattades som ett slags trolleri, och förtjänsten tillskrevs växtförädlarna på företagen

Weibulls utsädesaffär och växtförädlingsanstalt i Landskrona och Sveriges utsädesförening i Svalöv.

Jan-Gunnar Lindström gjorde 1939 en kortfilm om arbetet för Svensk filmindustris räkning och filmen fick följdriktigt titeln Hos trollkarlarna på Svalöf

Filmen inleds med att föreståndaren Åke Åkerman visar runt på fält och i laboratorier i Svalöv. Bilder på vajande åkerfält varvas med filmklipp på besynnerliga maskiner som röntgenbestrålar frön, knådar degar och skivar upp växtceller. Alltihop lite mystiskt och med en orubblig teknikoptimism, samtidigt som den kolossala samhällsnyttan beskrivs med stort allvar. Slutklämmen är att trollkarlarna på Svalöf har bidragit till att förändra ett hungrande Fattigsverige till ett högteknologiskt land där alla kan äta sig mätta.

De båda skånska växtförädlings- och utsädesföretagen hade etablerats i slutet av 1800-talet. Vid den här tiden hade storgodsägare i Tyskland, England och Frankrike börjat experimentera med växtförädling och tagit

Motstående sida: Genom att korsa det härdiga skånska ’Kottevetet’ med det engelska högavkastande ’Grenadier’ framställdes den härdiga och högavkastande sorten ’Pansar’.

Fröprov från Svalöv 1918. Foto: Peter Segemark, Nordiska museet.

fram sorter som också blev populära i Sverige. Utsäde att beså de svenska åkrarna med importerades i stora kvantiteter. Många gånger var dock vinterhärdigheten och andra odlingsegenskaper bristfälliga i det utländska materialet. Försöken med de utländska sorterna hade emellertid gjort att ett system för handel med utsäde var etablerat. Dessutom fanns ett uttalat behov av sorter som passade de svenska förhållandena. Förutsättningarna för de nya företagen var med andra ord mycket goda.

Inledningsvis hade man mycket vaga begrepp om hur växtförädlingen egentligen skulle bedrivas. Mendels ärftlighetslagar hade ännu inte uppmärksammats och den franske växtforskaren Louis de Vilmorins principer om så kallade rena linjer var tämligen okända. Men hos Weibulls och på Svalöf lyckades man förena lantbrukserfarenhet med de senaste kunskaperna inom botanik och ärftlighetsforskning. På några år förfinades metoderna från ett planlöst sökande efter bra plantor till systematiska försök med avkommebedömningar och planerade korsningar mellan plantor med särskilt goda egenskaper. Det här gjorde att de båda skånska företagen under 1900-talets början

blev världsledande, inte bara inom växtförädling, utan också i den nya vetenskapen genetik.

Två av de nya växtförädlingsmetoder som utvecklades förtjänar särskilt att omnämnas eftersom de än idag utgör grundbultar i modern växtförädling. Den första metoden kallas Pedigreemetoden, men blev internationellt känd som Svalöfs-metoden. Den bygger på att avkomman, det vill säga sädeskornen, från varje planta skördas separat och sås ut som en familj. Såväl familjerna som helhet, som de individuella plantorna, bedöms i nästa generation och endast de bästa plantorna från de bästa familjerna behandlas vidare. En konsekvens av den här metoden var att sorterna, till skillnad från det tidigare odlingsmaterialet, blev helt homogena, det vill säga att varje planta var den andra lik på ett helt fält. Det här underlättade såklart den mekanisering med rationella skördemetoder som samtidigt pågick i lantbruket. När alla axen på åkern mognade samtidigt och stråna var av samma höjd kunde hela fältet skördas vid optimal mognad, med för tiden effektiva skördemaskiner, vilket gav minimal förlust av den möjliga skörden på åkerstycket.

Den andra metoden innebar planlagda korsningar där inte bara sorter med olika goda egenskaper kunde förenas i en och samma sort, utan även att enskilda egenskaper kunde förbättras så att den nya sorten överträffade bägge sina föräldrar i ett eller annat avseende, så kallad transgressionsförädling. Ett välkänt exempel var framtagandet av höstvetesorten ’Pansar’. Högavkastande engelska vetesorter av typen ’Squarehead’ var populära sedan länge i Sverige, men utvintrade ofta på grund av bristande härdighet. Genom att korsa ’Grenadier’, ett högavkastande Squarehead-vete med härdigt, skånskt ’Kottevete’ fick förädlarna fram en sort som kunde förena hög avkastning med god vinterhärdighet. Sorten kallades ’Pansar’ och började säljas 1915.

Flera personer bidrog till att utveckla de nya metoderna, men ledande i arbetet var Herman Nilsson-Ehle (1873–1949). Nilsson-Ehle var lantbrukarson från Skurup och hade studerat botanik vid Lunds universitet innan han kom till Svalöf år 1900. Senare kom Nilsson-Ehle att uppbära en personlig professur i ärftlighetslära vid Lund universitet (1918) och blev föreståndare för

Sveriges utsädesförening i Svalöv från 1925. Nilsson-Ehle personifierade verksamheten vid Svalöv och var vid tiden något av en nationell vetenskapskändis.

De makalösa framsteg som gjordes inom växtförädlingen, sporrade till att börja tillämpa de teoretiska och praktiska erfarenheter som gjorts i ärftlighetsforskningen även på andra material. Inte minst Nilsson-Ehle själv, som betraktade ärftlighetslärans tillämpningar som en del av samhällsutvecklingen, drev på denna utveckling. Familjen

Wallenberg och därtill hörande stiftelser visade stort förtroende för Nilsson-Ehle och finansierade många av de projekt han föreslog. Således startades institut för husdjursförädling i Bergshamra 1927, för skogsträdsförädling i Ekebo norr om Svalöv 1936 och för frukt och bärförädling i Balsgård 1941. Men Nilsson-Ehle begränsade sig inte till växter och djur utan var även engagerad i det svenska sällskapet för rashygien och medverkade i att initiera det rasbiologiska institutet i Uppsala 1922. Politiskt stod han den svenska nazismen nära och blev 1939 ordförande i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Naturligt nog betraktades därför

Nilsson-Ehle inte längre som vetenskaplig superstjärna under tiden efter andra världskriget och fram till sin död 1949.

Staten var naturligtvis mån om verksamheten vid växtförädlingsföretagen på grund av deras betydelse för lantbrukets utveckling. Utsädesföreningen i

Svalöv tog emot statsanslag praktiskt taget från början och Weibulls i Landskrona fick regelbundna statsanslag från och med 1920talet. I början av 1910-talet väcktes också förslag om att staten helt borde överta verksamheten. Såväl Lantbruksstyrelsen som utsädesföreningens styrelse var oeniga i frågan och det hela slutade med att Sveriges utsädesförening förblev en oberoende föreningsinstitution men med regelbundna statsanslag och statlig representation i styrelsen.

Tilltron till växtförädlingen och beundran för de vetenskapsmän som framställt de nya växtsorterna var enorm. I samband med

Sveriges utsädesförenings 50-årsjubileum 1936, där såväl statsminister Axel Pehrsson-Bramstorp som kronprins Gustav Adolf deltog, hade ett stort antal svenska dagstidningar omfattande reportage om verksamheten och dess betydelse för lantbruket och samhällsutvecklingen. Inte minst framhölls de nationalekonomiska vinsterna av växtförädlingen och värden av tiotals miljoner kronor årligen som resultat av ökade spannmålsskördar per arealenhet. Kronprinsen själv höll högtidstalet vid jubileet och hans avslutning återgavs av de flesta tidningar: ”Det ligger inte någon överdrift i påståendet att svenskt jordbruk absolut ej idag befunnit sig på den höga ståndpunkt där det står, om ej Sveriges utsädesförening funnits.”

1930-talet och de kommande årtiondena var den svenska växtförädlingens guldålder och förädlingsprogram bedrevs i över hundra olika växtslag, förutom

Motstående sida: Institutionsbyggnaderna för Sveriges utsädesförening i Svalöv och Weibulls i Landskrona kom att bli kända landmärken och stod som symboler för den svenska växtförädlingen. Flygfoto från 1946 respektive 1940 tagna av AB Flygtrafik. På båda fotografierna syns omfattande försöksodlingar i karaktäristiska smårutor, så kallade parceller. Kulturens samlingar KM 85976.12790 och KM 85976.318.

i spannmål, baljväxter, potatis, oljeväxter och grönsaker även i mer spektakulära grödor som opievallmo, oljedådra, hampa, garvarskräppa och gummimaskros. Förädlingsprogram av de två sistnämnda grödorna initierades under 1940-talet som en reaktion på andra världskrigets importrestriktion av viktiga industriråvaror, i de här fallen för att gynna en inhemsk produktion av tanniner till garvning respektive kautschuk för gummitillverkning. Förhoppningarna om vad växtförädlingen skulle kunna åstadkomma syntes oändliga, men de flesta av de här satsningarna på udda växtslag självdog ganska snart. Dock sägs det att det ännu på 1970-talet ska ha funnits en cykel i Svalöv med däck tillverkade av gummimaskrosens växtsaft.

Imitten av 1900-talet satte växtförädlarna också stor tilltro till två nya förädlingstekniker: mutationsoch kromosomförädling. Genom att utsätta plantor eller frön för röntgenstrålning eller kemikalier orsakades förändringar, mutationer, i själva arvsmassan. Tekniken är lite som ett skott i mörkret och förändringarna ledde i de allra flesta fall inte till några skillnader alls i

plantans egenskaper och ganska ofta till försämrade egenskaper, men ibland uppkom varianter som kunde användas i i den vidare förädlingen. Ett exempel är ärtsorten ’Strålärt’, framställd av Weibulls i Landskrona, och under högtidliga former marknadsförd som ”den första röntgenärten i världen” 1957.

Kromosomförädlingen uppstod efter att växtförädlarna upptäckt att många vilda och odlade växter har dubbla eller tredubbla uppsättningar kromosomer, något som kan uppstå spontant i naturen när arter korsas med varandra. Dit hör exempelvis brödvete och potatis. Med hjälp av kemikalier försökte man öka kromosomantalet även i andra växter, bland annat råg och rödklöver, för att öka deras tillväxtförmåga. Aftonbladet rapporterade i maj 1955 att de första kromosomfördubblade ärtorna nu provätits på Weibulls och att vi snart kunde vänta oss ”kromosomärtor lite varstans i de svenska soppskålarna om torsdagarna”. Men trots inledningsvisa väldiga förväntningar om olika slags jätteväxter visade det sig fort att framstegen var begränsade till ett fåtal växtslag och att andra problem, såsom sämre fertilitet i växterna, lätt uppstod.

Nya vetesorter framställs genom korsningar på Weibulls växtförädlingsfält utanför Landskrona. Foto: Anders Hilding, 1990, Landskrona museum, LAMF1006504.

Sammanfattningsvis

kan man

säga att både mutations- och kromosomförädlingen bidrog med en del förädlingsframsteg men att de aldrig kom att infria de stora förhoppningar de skapat. De övergavs därför successivt under 1960- och 70-talen. Istället var det i den traditionella korsningsförädlingen de stora framstegen gjordes. Genom att utföra riktade korsningar och urval

skapades spannmålssorter där allt större del av plantans biomassa avsattes i spannmålskärna och mindre del i halm och rötter, vilket ledde till enorma avkastningsökningar under 1900-talets senare hälft. För att sätta siffror på förändringen kan avkastningen på vete stå som exempel. Kring 1910 var medelskörden i Skåne 2–2,5 ton per hektar, idag har den passerat 8 ton per hektar.

Trots framgångarna skulle bilden av växtförädlarna som enastående vetenskapsmän och samhällsbyggare radikalt förändras i slutet av 1900-talet. Utvecklingen av molekylär genteknik, genetiskt modifierade organismer (GMO) och framställningen av växter som försetts med gener från andra organismer, som bakterier och fiskar, möttes inte alls med samma entusiasm och nyfikenhet som genetikens landvinningar tidigare under 1900talet. När ”genpotatisen” lanserades

på 1990-talet var medias och allmänhetens reaktioner präglade av oro och misstro. Trollkarlarna från Svalöv framställdes nu snarare som häxmästare. Det förändrade förhållandet till växtförädlingen speglar inte bara en ändrad tidsanda utan också en tid där avståndet mellan stora delar av befolkningen och jordbruket vuxit allteftersom. Om den bilden ändras igen när klimatförändringen kommer att medföra att allt mer mat ska odlas på allt mindre yta återstår att se.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Börjeson, Agneta, Karlsson Strese, Else-Marie & Leino, Matti Wiking. 2014. Från Sammet till Pansar — svenska åkrar i nya kläder. Sveriges utsädesförenings tidskrift 1-2014: 7–22.

Leino, Matti Wiking. 2017. Spannmål: svenska lantsorter. Stockholm: Nordiska museets förlag.

Lindström, Jan-Gunnar. 1939. Hos trollkarlarna på Svalöf : en kortfilm om växtförädling. SF kortfilm 1473.

Lyhagen, Roland. 2015. Växtförädling och sortframställning vid Svalöf och Weibulls under 130 år (del 1–3). I Sveriges utsädesförenings tidskrift, vol. 125–126.

Olsson, Gösta (red.). 1997. Den svenska växtförädlingens historia: jordbruksväxternas utveckling sedan 1880­talet. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien.

Tunlid, Anna. 2004. Ärftlighetsforskningens gränser: individer och institutioner i framväxten av den svenska genetiken. Diss. Lund: Lunds universitet.

Åkerman, Åke (red.). 1951. Svensk växtförädling. Stockholm: Natur och Kultur.

Parad på Kulturens Östarp, troligen fångad en Östarpsdag omkring 1940. Folkdräktsklädda människor går från Gamlegård till gästgiveriet, anförda av spelmännen Carl Erik Berndt (till vänster) och Richard Isacsson (till höger) och bakom dem (som här syns främst på höger sida)

går Alrik Jönsson, som bodde på det som vi idag kallar Brödragården (se Per Larssons årsbokstext). Foto: AB Text & Bilder/Malmö. Kulturens samlingar KM 87281 samt Arkiv 178.163.45.

MEDVERKANDE FÖRFATTARE

HUR SÅG DET SKÅNSKA LANDSKAPET UT PÅ 1800-TALET?

Urban Emanuelsson , professor emeritus vid Institutionen för stad och land, Avdelningen för statsvetenskap och naturresursförvaltning, Sveriges lantbruksuniversitet

REVINGE – EN BY PÅ SANDEN GENOM TUSEN ÅR

Mattias Karlsson , fil dr i historisk arkeologi, arkeolog Kulturen

NÄR DEN NYA TIDEN KOM TILL BYGDEN

Karin Gustavsson , fil dr i etnologi, chef på Folklivsarkivet med Skånes musiksamlingar

DEN

SKÅNSKA AVHÄSTNINGEN

SEDD MED ETNOLOGERNAS ÖGON

Simon Halberg , doktorand vid Institutionen för kulturvetenskaper, Avdelningen för etnologi, Lunds universitet

EN NY TID TAR PLATS –TJÄNSTEBOSTÄDER PÅ LANDSBYGDEN

Lena Aurivillius Hector, bebyggelseantikvarie Kulturen

DEN SUNDA LANDSBYGDEN

Mats Engström , intendent Kulturen

DET CIRKULÄRA KULTURARVET

Håkan Jönsson , docent vid Institutionen för kulturvetenskaper, Avdelningen för etnologi, Lunds universitet

LÄNGTAN TILL LANDET

Anna Lindqvist , intendent Kulturen

SOMMARSTÄLLET: RESAN TILL LANDET ANNORLUNDA

Jonas Frykman , professor emeritus vid Institutionen för kulturvetenskaper, Avdelningen för etnologi, Lunds universitet

Orvar Löfgren , professor emeritus vid Institutionen för kulturvetenskaper, Avdelningen för etnologi, Lunds universitet

BILDEN AV EN GÅRD: FRÅN GÅRAMÅLARE TILL FLYGFOTO

Per Larsson , fil dr i ekologi, intendent Kulturen

TROLLKARLARNA PÅ SVALÖF

Matti Wiking Leino, fil dr i genetik och växtförädling, forskare vid

Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet

GULDKORN

Nina Davis , intendent Kulturen

Charlotte Åkerman , avdelningschef Samlingar och produktion, Kulturen

STÖD OCH BIDRAG 2024

Kulturen vill tacka alla som under 2024 har bidragit ekonomiskt till museet.

Genom era stöd och bidrag kan vi erbjuda berikande upplevelser för våra besökare och fortsätta att bevara, förvalta och utveckla kulturarvet.

MECENATINSAMLINGEN

Vi vill först rikta ett stort tack till de 208 medlemmar och andra givare som under 2024 tillsammans bidragit med 40 187 kr till insamlingsprojekten

Dekanhuset, Tillgänglighetsanpassning av Lilla torg samt Utveckling av Kulturens Östarp.

STIFTELSER OCH ÖVRIGA

Finansiär

Ändamål

Sparbanksstiftelsen Finn Allmogehallen

Thora Olssons stiftelse

Boverket

Bokprojekt medeltida Lund

Lilla torget tillgänglighet

Crafoordska stiftelsen Vapensamlingen

Stiftelsen Lunds barnhem

Stiftelsen Hierta-Retzius

Einar Hansen Allhemsstiftelse

Folke Ljungdahls stiftelse

Kyrkotornets stiftelse

Integrationsprojekt för barn

Sommarteater i parken

Sommarteater i parken

Sommarteater i parken

Sommarteater i parken

Stiftelsen Lekande barnens fond Sommarteater i parken

Solkatten stiftelse

Stiftelsen S. och E. Goljes minne

Estrid Ericsons stiftelse

Kungl Patriotiska Sällskapet

Sommarteater i parken

Sommarteater i Parken

Bok, Sven Fristedt

Bok, Sven Fristedt

Sjöbo Kommun Östarp, verksamhet och lokalstöd

Sparbanksstiftelsen Färs och Frosta Östarp, 100­årsjubileum Summa 2 000 000 1 950 000

KULTURENS ANKNUTNA STIFTELSER

Holger Crafoords Stiftelse

Stiftelsen bergsingenjör Paul Johnssons minnesfond

Kaptensgårdens Stiftelse – Sture Andersson och Arne Sundberg

Signe och Nils Johnsons stiftelse

Conrad och Tullia Assarssons kulturstiftelse

Esther och Gustav Sjöstrands Stiftelse

Ellen Ohlssons Stiftelse

Vera och Sigfrid Sjöbergs Stiftelse

A Jönsson och hans föräldrars stiftelse

Sammanlagt anknutna stiftelser 803 755

SAMFÖRVALTADE STIFTELSER MED EGEN STYRELSE

Finansiär Ändamål

Margit och Lennart Carlssons Stiftelse forskningsprojekt

Nordenstedtska Stiftelsen forskningsprojekt

Tegnérstiftelsen Tegnérmuseer

Hanna och Ernst Norlinds stiftelse

Summa 964 884 773 388 21 964 ingen utd.

Kulturen har verksamhetsbidrag från Region Skåne och Lunds kommun.

GÅVOR TILL SAMLINGARNA 2024

Kulturen riktar ett varmt tack till alla som under 2024 har bidragit med föremål. Tack vare era generösa gåvor, har Kulturen möjlighet att fördjupa och berika sina samlingar. Ert stöd är ovärderligt och hjälper oss att bevara vårt gemensamma kulturarv för framtida generationer.

Andersén, Miriam (Everöd)

Bengtsson, Mattias (Oskarström)

Bergkvist, Maria (Malmö)

Borafia, Birgitta (Lund)

Bygge, Therese (Lund)

Callmer, Johan (Lund)

Cronholm, Pia (Stockholm)

Dahl, Eva (Knäred)

Edwardsson, Helena (Lund)

Ferhm, Eva (Häljarp)

Forsén, Jeannette (Långås)

Gerbert, Anna (Alingsås)

Hörby Fotbollsförening

Lewenhaupt, Tonie (Rydebäck)

Linderoth, Anna­Stina (Kristianstad)

Lisberg Jensen, Johanna (Malmö)

Lönne, Eva (Lund)

Melander, Göran (Lund)

Nyman, Gunnar (Stockholm)

Orup, Helena (Lund)

Pålsson Helander, Susanna (Lund)

Ryding, Otto (Lund)

Sandborg, Anna (Karlshamn)

Sanfridsson, Anna (Bjärred)

Skånes Guldsmedsmästarförening

Svensson, Christina (Lund)

Södergren, Pernilla (Bjärred)

Tandberg, Gisela (Djursholm)

Torstensson, Astrid (Göteborg)

Wulff, Bertil (Stockholm)

KULTURHISTORISKA

FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE

HÖGSTE BESKYDDARE

Hans Maj:t Konung Carl XVI Gustaf

HEDERSLEDAMÖTER

Bertil Hagman

Lennart Nilsson

Margareta Nilsson

Märit Rausing

Martin Wiklund

Stefan Wiklund

Thomas Wiklund

KULTURENS STYRELSE

2024–2025

Valda av föreningen:

Sverker Lindberg, ordförande

Lars Wetterberg, vice ordförande

Klemens Ganslandt

Eric Hamilton

Pia Jönsson Rajgård

Gustaf Lorentz

Hanne Mannheimer

Ulrika Nilsson

Utsedda av Region Skåne:

Aqba Ar­Rawi

Petra Kuritzén

Utsedda av Lunds kommun:

Gun Jönsson

Rasmus Törnblom

Museichef:

Gustav Olsson

Personalrepresentanter:

Lena Aurivillius Hector, DIK

Lars Tedenbrant, Vision

Arbetsutskott:

Sverker Lindberg, ordförande

Lars Wetterberg

Hanne Mannheimer

Gustav Olsson

Kulturens årsbok 2025 tar läsaren på en resa genom landsbygdens historia, där lantlivet står i centrum och landskapen berättar om förändring, längtan och utveckling. Den skånska landsbygden framträder här som en komplex plats – en bärande del av Sveriges modernisering, fylld av kontraster mellan tradition och förnyelse.

Vi följer människor som format och formats av naturen, vars liv och arbete speglar både kampen för överlevnad och drömmen om en bättre framtid.

Från vetenskapliga framsteg i växtförädling till sommarstugans ritualer och drömmar om enkelhet, möter vi berättelser som speglar människans relation till naturen och hennes vilja att både bevara och förändra. Med teman som hållbarhet, resiliens och kulturarv ställs viktiga frågor: Vad kan vi lära av det förflutna? Hur kan vi leva mer i harmoni med naturen?

Detta är en bok som väcker tankar och inspirerar till eftertanke – en hyllning till landsbygdens plats i vårt gemensamma arv.