Kulturens årsbok 2019

På liv & död

Kulturen 2019

På liv och död Kulturen 2019

På liv och död Kulturen 2019

Innehåll Kulturens årsbok 2019.................................................. 8 GUSTAV OLSSON

Inledning..................................................................... 10 MATS ENGSTRÖM

”Jag ständigt äro ledsen så ledsen”.............................. 12 KARIN HINDFELT

Sängläge och övervakning på S:t Lars sjukhus........... 28 LARS-ERIC JÖNSSON

Vipeholms sjukhus och kariesexperimenten.............. 42 MATS ENGSTRÖM

250 år med lasarettet i Lund....................................... 54 BERNDT EHINGER

Läkande växter............................................................ 72

PÅ LIV OCH DÖD. Kulturen 2019 © Copyright Kulturen 2019 Ansvarig utgivare: Gustav Olsson Redaktör: Mats Engström Foto: Viveca Ohlsson (om annat ej angivits) Grafisk form: Therese Hellkvist, Hellkvist & Pedersen AB I redaktionen: Carina Rundberg, Viveca Ohlsson Omslag: Modell av kvinnlig torso. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 13549. Foto: Pernilla Sjöström Typsnitt: Bentham Tryck: Norra Skåne Offset 2019 Papper: Tom&Otto Silk 130 g ISSN: 0454-5915 ISBN: 978-91-87054-13-6

KRISTINA BAKRAN

”En sannskyldig gudagåva”......................................... 86 JANICKE ANDERSSON

Hel och ren på Kulturen............................................ 102 ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

Pesten slår till!.......................................................... 124 BODIL E.B. PERSSON

Själens bot och kroppens lindring............................ 138 GUNILLA GARDELIN

Bland blodiglar och konstgjorda njurar.................... 152 MATS ENGSTRÖM SUMMARIES IN ENGLISH..................................................................169 MEDVERKANDE FÖRFATTARE.........................................................175 GÅVOR OCH DONATIONER..............................................................176 KULTURHISTORISKA MUSEET FÖR SÖDRA SVERIGE..............177

Innehåll Kulturens årsbok 2019.................................................. 8 GUSTAV OLSSON

Inledning..................................................................... 10 MATS ENGSTRÖM

”Jag ständigt äro ledsen så ledsen”.............................. 12 KARIN HINDFELT

Sängläge och övervakning på S:t Lars sjukhus........... 28 LARS-ERIC JÖNSSON

Vipeholms sjukhus och kariesexperimenten.............. 42 MATS ENGSTRÖM

250 år med lasarettet i Lund....................................... 54 BERNDT EHINGER

Läkande växter............................................................ 72

PÅ LIV OCH DÖD. Kulturen 2019 © Copyright Kulturen 2019 Ansvarig utgivare: Gustav Olsson Redaktör: Mats Engström Foto: Viveca Ohlsson (om annat ej angivits) Grafisk form: Therese Hellkvist, Hellkvist & Pedersen AB I redaktionen: Carina Rundberg, Viveca Ohlsson Omslag: Modell av kvinnlig torso. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 13549. Foto: Pernilla Sjöström Typsnitt: Bentham Tryck: Norra Skåne Offset 2019 Papper: Tom&Otto Silk 130 g ISSN: 0454-5915 ISBN: 978-91-87054-13-6

KRISTINA BAKRAN

”En sannskyldig gudagåva”......................................... 86 JANICKE ANDERSSON

Hel och ren på Kulturen............................................ 102 ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

Pesten slår till!.......................................................... 124 BODIL E.B. PERSSON

Själens bot och kroppens lindring............................ 138 GUNILLA GARDELIN

Bland blodiglar och konstgjorda njurar.................... 152 MATS ENGSTRÖM SUMMARIES IN ENGLISH..................................................................169 MEDVERKANDE FÖRFATTARE.........................................................175 GÅVOR OCH DONATIONER..............................................................176 KULTURHISTORISKA MUSEET FÖR SÖDRA SVERIGE..............177

GUSTAV OLSSON

Kulturens årsbok 2019

K

ulturen i Lund är det Kulturhistoriska museet i Lund med alla sina filialer och uppdragsmuseer i Skåne – ett ovanligt museum så till vida att det är ett medlemsägt museum. Kulturen ägs av medlemmarna i Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige och medlemskapet är ett avgörande och mycket direkt stöd för oss i arbetet med att bevara och tillgängliggöra vårt gemensamma kulturarv. Årsboken är vår viktigaste kontakt med våra medlemmar och vi törs också tro att den är ett sätt att ge en mycket direkt återkoppling till dem. Denna bok är en möjlighet för våra medarbetare att få dela med sig av sin kunskap på något område samtidigt som den kan vara en arena där vi kan få hjälp av externa specialister att tolka och förstå våra samlingar. Den är också ett sätt för Kulturen att visa upp sina samlingar och sitt innehåll, att belysa något med dessa som utgångspunkt. Jag och museets personal tackar för ditt engagemang och hoppas du får stor behållning av boken. Hoppas vi möts många gånger under det kommande året. GUSTAV OLSSON Museichef

Gustav Olsson, Kulturens museichef, vid invigningen av den senaste lekutställningen, Hans och Greta.

8

KULTURENS ÅRSBOK 2019

GUSTAV OLSSON

Kulturens årsbok 2019

K

ulturen i Lund är det Kulturhistoriska museet i Lund med alla sina filialer och uppdragsmuseer i Skåne – ett ovanligt museum så till vida att det är ett medlemsägt museum. Kulturen ägs av medlemmarna i Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige och medlemskapet är ett avgörande och mycket direkt stöd för oss i arbetet med att bevara och tillgängliggöra vårt gemensamma kulturarv. Årsboken är vår viktigaste kontakt med våra medlemmar och vi törs också tro att den är ett sätt att ge en mycket direkt återkoppling till dem. Denna bok är en möjlighet för våra medarbetare att få dela med sig av sin kunskap på något område samtidigt som den kan vara en arena där vi kan få hjälp av externa specialister att tolka och förstå våra samlingar. Den är också ett sätt för Kulturen att visa upp sina samlingar och sitt innehåll, att belysa något med dessa som utgångspunkt. Jag och museets personal tackar för ditt engagemang och hoppas du får stor behållning av boken. Hoppas vi möts många gånger under det kommande året. GUSTAV OLSSON Museichef

Gustav Olsson, Kulturens museichef, vid invigningen av den senaste lekutställningen, Hans och Greta.

8

KULTURENS ÅRSBOK 2019

MATS ENGSTRÖM

Inledning

I

årets upplaga av Kulturens årsbok har vi valt att göra nedslag i medicinhistorien – en värld på liv och död. Här trängs kropp, hälsa, sjukdom, behandlingsmetoder, livselixir, badhus och smuts med vetenskapliga framsteg i form av tekniska landvinningar och fantastiska upptäckter. Här finns också starka kopplingar till framväxten av den moderna välfärdsstaten. Utvecklingen från undermåliga bostäder, utbredd trångboddhet, fattigdom och näringsfattig mat till dagens välfärdssamhälle har gått fort. De mänskliga levnadsvillkoren har under de senaste hundra åren förändrats radikalt. Idag talar vi om livsstilssjukdomar, kopplade till just välfärdssamhället, som den största riskfaktorn för ohälsa för människor i den rikare delen av världen. Årets årsbokstema har även koppling till att Kulturen sedan 2012 förvaltar Regions Skånes medicinhistoriska samling. Samlingen utgörs av drygt 32 000 föremål och 4 000 digitaliserade fotografier. Här återfinns föremål som representerar arbetet vid sjukhus och mottagningar, liksom medicinska föremål som använts av såväl forskare som privatpersoner. Den psykiatriska vården och dess institutioner är väl dokumenterade. En stor mängd föremål berättar om livet, vården och vårdarna vid bland annat Sankt Lars- och Vipeholms sjukhus i Lund samt vid Sankta Maria sjukhus i Helsingborg. En liten del av föremålen är

10

KULTURENS ÅRSBOK 2019

permanent utställda på något av de två medicinhistoriska museer som Kulturen driver på uppdrag av Region Skåne; Livets museum i Lund och Medicinhistoriska museet i Helsingborg. Vid båda museerna drivs verksamheten framåt tillsammans med engagerade ideella krafter kopplade till Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet i Lund och Helsingborgs medicinhistoriska förening. I de följande tio artiklarna vill vi inte bara fördjupa bilden av hur vård har bedrivits genom historien eller hur försättningarna för en god hälsa har sett ut, utan även beröra hur idéer och föreställningar kring sjukdom och hälsa har förändrats över tid.

MATS ENGSTRÖM Intendent

INLEDNING

11

MATS ENGSTRÖM

Inledning

I

årets upplaga av Kulturens årsbok har vi valt att göra nedslag i medicinhistorien – en värld på liv och död. Här trängs kropp, hälsa, sjukdom, behandlingsmetoder, livselixir, badhus och smuts med vetenskapliga framsteg i form av tekniska landvinningar och fantastiska upptäckter. Här finns också starka kopplingar till framväxten av den moderna välfärdsstaten. Utvecklingen från undermåliga bostäder, utbredd trångboddhet, fattigdom och näringsfattig mat till dagens välfärdssamhälle har gått fort. De mänskliga levnadsvillkoren har under de senaste hundra åren förändrats radikalt. Idag talar vi om livsstilssjukdomar, kopplade till just välfärdssamhället, som den största riskfaktorn för ohälsa för människor i den rikare delen av världen. Årets årsbokstema har även koppling till att Kulturen sedan 2012 förvaltar Regions Skånes medicinhistoriska samling. Samlingen utgörs av drygt 32 000 föremål och 4 000 digitaliserade fotografier. Här återfinns föremål som representerar arbetet vid sjukhus och mottagningar, liksom medicinska föremål som använts av såväl forskare som privatpersoner. Den psykiatriska vården och dess institutioner är väl dokumenterade. En stor mängd föremål berättar om livet, vården och vårdarna vid bland annat Sankt Lars- och Vipeholms sjukhus i Lund samt vid Sankta Maria sjukhus i Helsingborg. En liten del av föremålen är

10

KULTURENS ÅRSBOK 2019

permanent utställda på något av de två medicinhistoriska museer som Kulturen driver på uppdrag av Region Skåne; Livets museum i Lund och Medicinhistoriska museet i Helsingborg. Vid båda museerna drivs verksamheten framåt tillsammans med engagerade ideella krafter kopplade till Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet i Lund och Helsingborgs medicinhistoriska förening. I de följande tio artiklarna vill vi inte bara fördjupa bilden av hur vård har bedrivits genom historien eller hur försättningarna för en god hälsa har sett ut, utan även beröra hur idéer och föreställningar kring sjukdom och hälsa har förändrats över tid.

MATS ENGSTRÖM Intendent

INLEDNING

11

”Patienternas kreativa skapande och egna arbeten var inte något som alltid uppmuntrades, men på alla sinnessjukhus har det funnits enstaka patienter som trots omständigheterna manifesterat sin kreativitet med ett eget uttryck och integritet.

”

BRODERAD BLUSJACKA av Elsa Schiaparelli (1890-1973), våren 1938. Jackan är broderad med stegrande cirkushästar och har dekorativa knappar föreställande akrobater. När kollektionen på temat cirkus presenterades i Paris ansågs kläderna vara de mest omstörtande och utsvävande som någonsin visats. © Victoria and Albert Museum, London.

”Patienternas kreativa skapande och egna arbeten var inte något som alltid uppmuntrades, men på alla sinnessjukhus har det funnits enstaka patienter som trots omständigheterna manifesterat sin kreativitet med ett eget uttryck och integritet.

”

BRODERAD BLUSJACKA av Elsa Schiaparelli (1890-1973), våren 1938. Jackan är broderad med stegrande cirkushästar och har dekorativa knappar föreställande akrobater. När kollektionen på temat cirkus presenterades i Paris ansågs kläderna vara de mest omstörtande och utsvävande som någonsin visats. © Victoria and Albert Museum, London.

KARIN HINDFELT

”Jag ständigt äro ledsen så ledsen” O

rdet broderi leder ofta tankarna till ”förspilld kvinnokraft”, bonader med broderade talesätt, örngott med sirliga monogram, dukar med blommor eller julmotiv. Men lika länge som kvinnor har sytt har de broderat för att förmedla sina berättelser – inte sällan i sammanhang där andra kanske annars vägrat att lyssna på dem. Artikelns titel är hämtad från ett broderi som visades i utställningen Särlingar från S:t Lars museum på Lunds konsthall 1989. Det är sytt av Elvira Danielsson som från 1891 var intagen på Lunds asyl, den del av sjukhuset som var

14

KARIN HINDFELT

avsedd för patienter som ansågs obotliga. I Region Skånes medicinhistoriska samling finns fler broderier av Elvira, sydda med rött märkgarn på vit lakansväv – material som användes i sjukhusets systuga. Ett är utformat som en duk med en kaffebricka omgiven av olika bokstäver och tecken i mitten. Kortsidorna är broderade med texten ”Landets seder” och ”Landets heder” och runt mittpartiet: ”Kommer inte kaffet snart Kommer inte kaffet snart Kommer inte kaffet snart Kommer inte. Kaffet.. snart.” Det kan ha varit ”flitkaffet”, en belöning för arbete utfört i systugan, som Elvira längtade efter.

Duken är inte svår att förstå, den monotoni och leda som duken ger uttryck för har de flesta av oss säkert upplevt vid något tillfälle. Men de tre andra broderierna av samma hand är svårare att tolka och kan upplevas som betydligt mer störande. De består mestadels av långa tirader med broderad, mer eller mindre osammanhängande text. Den ena texten börjar med:

”Sen den 8 augusti 1895 Aj. Aj. Aj. Kryper på golvet_En förlorad mask.” De två andra broderierna är i än högre grad oorganiserade och ger uttryck för stark ångest och desperation med lösryckta fraser som: ”Omöjligt att leva det är hela saken. Kunde di inte? haf lindrat döds=qvalen och helvetets lågor. Endast en liten stund på vägen till afgrunden.”

BRODERI av Elvira Danielsson, patient på Lunds asyl under flera perioder vid 1800-talets slut. ”Asylen” var avsedd för de patienter som ansågs obotliga. Region Skånes medicinhistoriska samling. STLM 643.

”JAG STÄNDIGT ÄRO LEDSEN SÅ LEDSEN”

15

KARIN HINDFELT

”Jag ständigt äro ledsen så ledsen” O

rdet broderi leder ofta tankarna till ”förspilld kvinnokraft”, bonader med broderade talesätt, örngott med sirliga monogram, dukar med blommor eller julmotiv. Men lika länge som kvinnor har sytt har de broderat för att förmedla sina berättelser – inte sällan i sammanhang där andra kanske annars vägrat att lyssna på dem. Artikelns titel är hämtad från ett broderi som visades i utställningen Särlingar från S:t Lars museum på Lunds konsthall 1989. Det är sytt av Elvira Danielsson som från 1891 var intagen på Lunds asyl, den del av sjukhuset som var

14

KARIN HINDFELT

avsedd för patienter som ansågs obotliga. I Region Skånes medicinhistoriska samling finns fler broderier av Elvira, sydda med rött märkgarn på vit lakansväv – material som användes i sjukhusets systuga. Ett är utformat som en duk med en kaffebricka omgiven av olika bokstäver och tecken i mitten. Kortsidorna är broderade med texten ”Landets seder” och ”Landets heder” och runt mittpartiet: ”Kommer inte kaffet snart Kommer inte kaffet snart Kommer inte kaffet snart Kommer inte. Kaffet.. snart.” Det kan ha varit ”flitkaffet”, en belöning för arbete utfört i systugan, som Elvira längtade efter.

Duken är inte svår att förstå, den monotoni och leda som duken ger uttryck för har de flesta av oss säkert upplevt vid något tillfälle. Men de tre andra broderierna av samma hand är svårare att tolka och kan upplevas som betydligt mer störande. De består mestadels av långa tirader med broderad, mer eller mindre osammanhängande text. Den ena texten börjar med:

”Sen den 8 augusti 1895 Aj. Aj. Aj. Kryper på golvet_En förlorad mask.” De två andra broderierna är i än högre grad oorganiserade och ger uttryck för stark ångest och desperation med lösryckta fraser som: ”Omöjligt att leva det är hela saken. Kunde di inte? haf lindrat döds=qvalen och helvetets lågor. Endast en liten stund på vägen till afgrunden.”

BRODERI av Elvira Danielsson, patient på Lunds asyl under flera perioder vid 1800-talets slut. ”Asylen” var avsedd för de patienter som ansågs obotliga. Region Skånes medicinhistoriska samling. STLM 643.

”JAG STÄNDIGT ÄRO LEDSEN SÅ LEDSEN”

15

den bäst skulle behandlas. Det var vanligt att ta fasta på de somatiska sidorna vilket också påverkade behandlingsmetoderna. Förutom att predika ordning och reda ordinerades inte sällan sängläge för patienterna på vårdinrättningarna. En bit in på 1900-talet betonades åter vikten av arbete och sysselsättning genom arbetsterapi.

BRODERI Det är inte mig det är fel på , korsstygn på patinerad aidaväv, av Anna Bauer. Konstnären arbetar mycket med patineringar, färgade partier och rostfläckar. © Anna Bauer.

U

nder 1800-talet förändrades uppfattningarna om hur ”sinnessjuka” skulle vårdas. En vändpunkt kom 1858 med K. Maj:ts nådiga stadga angående sinnessjukas behandling och wård, med ett helhetsperspektiv rörande behandling och vård av dessa patienter. Året därpå började blivande läkare att undervisas i psykiatri inom ramen för utbildningen och mot slutet av 1800-talet utvecklades psykologi och psykiatri som vetenskap-

16

KARIN HINDFELT

liga discipliner. Ett empiriskt förhållningssätt eftersträvades, gärna underbyggt med olika typer av experiment. År 1890 skapades en definition som i offentliga sammanhang skiljde på grupperna ”sinnessjuka” och ”sinnesslöa”, men i de flesta fall var patienterna fortsatt intagna på samma sjukhus. Psykiatrin blev en del av den medicinska vetenskapen – om än ganska kontroversiell då det saknades samsyn kring vad psykisk sjukdom egentligen var och hur

Sinnessjukhusen var länge slutna världar, till stor del självförsörjande. Dit hörde jordbruk med växtodling, djurhållning, tvätteri, måleri, snickeri med mera. I sjukhusens verkstäder fanns hantverkare som till sin hjälp hade ett antal patienter. De tillverkade mycket av det som behövdes för driften av sjukhuset, till exempel kläder och andra textilier, möbler, korgar och skor. Sjukhusens produktion var väldigt nyttoinriktad men genom att delta i denna verksamhet kunde patienter komma över material för eget skapande. Patienternas kreativa skapande och egna arbeten var inte något som alltid uppmuntrades, men på alla sinnessjukhus har

det funnits enstaka patienter som trots omständigheterna manifesterat sin kreativitet med ett eget uttryck och integritet. Många patienter tvingades både smussla undan material och stjäla sig till tid för att kunna ägna sig åt sitt eget skapande. En del föremål är dock gjorda i material av hög kvalitet, uppenbart med vårdpersonalens vetskap och godkännande, troligen av förstaklass-patienter med betalningsförmåga. Kunde patienten betala för sig var reglerna ofta mindre strikta. Ibland finns det anledning att tro att även de mindre bemedlade fått material av personalen, kanske för att patienterna var lugnare när de ägnade sig åt eget skapande, något som underlättade för personalen. I samlingarna från S:t Lars finns gott om patientarbeten av olika karaktär, i olika tekniker och material. En del föremål är uppenbart från senare decenniers organiserade arbetsterapi, andra betydligt äldre.

”JAG STÄNDIGT ÄRO LEDSEN SÅ LEDSEN”

17

den bäst skulle behandlas. Det var vanligt att ta fasta på de somatiska sidorna vilket också påverkade behandlingsmetoderna. Förutom att predika ordning och reda ordinerades inte sällan sängläge för patienterna på vårdinrättningarna. En bit in på 1900-talet betonades åter vikten av arbete och sysselsättning genom arbetsterapi.

BRODERI Det är inte mig det är fel på , korsstygn på patinerad aidaväv, av Anna Bauer. Konstnären arbetar mycket med patineringar, färgade partier och rostfläckar. © Anna Bauer.

U

nder 1800-talet förändrades uppfattningarna om hur ”sinnessjuka” skulle vårdas. En vändpunkt kom 1858 med K. Maj:ts nådiga stadga angående sinnessjukas behandling och wård, med ett helhetsperspektiv rörande behandling och vård av dessa patienter. Året därpå började blivande läkare att undervisas i psykiatri inom ramen för utbildningen och mot slutet av 1800-talet utvecklades psykologi och psykiatri som vetenskap-

16

KARIN HINDFELT

liga discipliner. Ett empiriskt förhållningssätt eftersträvades, gärna underbyggt med olika typer av experiment. År 1890 skapades en definition som i offentliga sammanhang skiljde på grupperna ”sinnessjuka” och ”sinnesslöa”, men i de flesta fall var patienterna fortsatt intagna på samma sjukhus. Psykiatrin blev en del av den medicinska vetenskapen – om än ganska kontroversiell då det saknades samsyn kring vad psykisk sjukdom egentligen var och hur

Sinnessjukhusen var länge slutna världar, till stor del självförsörjande. Dit hörde jordbruk med växtodling, djurhållning, tvätteri, måleri, snickeri med mera. I sjukhusens verkstäder fanns hantverkare som till sin hjälp hade ett antal patienter. De tillverkade mycket av det som behövdes för driften av sjukhuset, till exempel kläder och andra textilier, möbler, korgar och skor. Sjukhusens produktion var väldigt nyttoinriktad men genom att delta i denna verksamhet kunde patienter komma över material för eget skapande. Patienternas kreativa skapande och egna arbeten var inte något som alltid uppmuntrades, men på alla sinnessjukhus har

det funnits enstaka patienter som trots omständigheterna manifesterat sin kreativitet med ett eget uttryck och integritet. Många patienter tvingades både smussla undan material och stjäla sig till tid för att kunna ägna sig åt sitt eget skapande. En del föremål är dock gjorda i material av hög kvalitet, uppenbart med vårdpersonalens vetskap och godkännande, troligen av förstaklass-patienter med betalningsförmåga. Kunde patienten betala för sig var reglerna ofta mindre strikta. Ibland finns det anledning att tro att även de mindre bemedlade fått material av personalen, kanske för att patienterna var lugnare när de ägnade sig åt eget skapande, något som underlättade för personalen. I samlingarna från S:t Lars finns gott om patientarbeten av olika karaktär, i olika tekniker och material. En del föremål är uppenbart från senare decenniers organiserade arbetsterapi, andra betydligt äldre.

”JAG STÄNDIGT ÄRO LEDSEN SÅ LEDSEN”

17

BRODERAD BLUSJACKA av Jacquette Stjernstedt (1849-1909), patient på S:t Lars sjukhus förstaklassavdelning från 1884 till sin död. Region Skånes medicinhistoriska samling. STLM 828.

S

amtidigt som Elvira Danielsson vistades på asylen var Jacquette Stjernstedt inskriven som förstaklasspatient vid hospitalet. Jacquette var 35 år då hon sex år efter sin fars död skrevs in på Holmahus vårdanstalt för ”nerv- och sinnessjuka

18

KARIN HINDFELT

fruntimmer”. Där tillbringade hon fem år innan hon 1889 flyttades till Lunds hospital. Enligt journalanteckningar sysselsatte sig hon sig främst med att läsa, skriva och röka cigaretter, men virkade eller broderade också. Hennes arbete sågs av personalen som helt ändamålslöst: ”Kan i allmänhet inte användas till någonting.” Förutom blusjackan med liv i svart siden och ärmar i olika tyger med abstrakta delvis genombrutna broderier, broderade Jacquette också ett förkläde. Annat är inskrivet i Region Skånes medicinhistoriska samling som bonader eller broderier, men två av dem kan av formen att döma eventuellt ha varit kragar. Jacquettes textila arbeten kännetecknas av horror vacui (la. avsky för tomrum). I hennes journal kan vi läsa: ”Syr en del bisarra mönster och figurer med egendomlig hopklottring av färgerna, dock ej utan en viss totalverkan.” Två dukar av Johanna Johansson visar också prov på horror vacui. Under åren som patient på

sjukhuset (1896-1927) broderade hon flera ”luftigare” dukar, alla i lakansväv och alla med det blåa och röda garn som användes som märkgarn på sjukhuset. Hon broderade också ett förkläde under sin tid på Lunds hospital. Det är oklart om hon någonsin använde det. Däremot finns förstaklasspatienten Maria Rudbeck (patient under åren 1902-1955) fotograferad klädd i en av sina broderade huvudbonader. Förutom några av dessa finns ett broderat förkläde, två par handsydda och broderade morgontofflor och många av Marias bonader med fantasifulla maskiner bevarade.

egen skull och som under åren försvunnit vet vi inte. En stor del har säkert betraktats som skräp och kastats, annat har sparats av efterlevande eller personal som intresserat sig för patienternas originella och kreativa skapande. Den tidigare nämnda utställningen Särlingar från S:t Lars museum visades på konsthallen 110 år efter att S:t Lars sjukhus, som då hette Lunds hospital, togs i bruk.

I samlingen från S:t Lars finns fler dukar, bonader och kläder, många sydda av patienter vi inte vet vilka de var. Hur mycket av det som de intagna under årens lopp tillverkade enbart för sin BRODERAT FÖRKLÄDE sytt och broderat av Johanna Johansson (1849-1930), patient på S:t Lars sjukhus 1896-1927, därefter på Sankta Maria sjukhus i norra Helsingborg fram till sin död. Region Skånes medicinhistoriska samling. STLM 643.

”JAG STÄNDIGT ÄRO LEDSEN SÅ LEDSEN”

19

BRODERAD BLUSJACKA av Jacquette Stjernstedt (1849-1909), patient på S:t Lars sjukhus förstaklassavdelning från 1884 till sin död. Region Skånes medicinhistoriska samling. STLM 828.

S

amtidigt som Elvira Danielsson vistades på asylen var Jacquette Stjernstedt inskriven som förstaklasspatient vid hospitalet. Jacquette var 35 år då hon sex år efter sin fars död skrevs in på Holmahus vårdanstalt för ”nerv- och sinnessjuka

18

KARIN HINDFELT

fruntimmer”. Där tillbringade hon fem år innan hon 1889 flyttades till Lunds hospital. Enligt journalanteckningar sysselsatte sig hon sig främst med att läsa, skriva och röka cigaretter, men virkade eller broderade också. Hennes arbete sågs av personalen som helt ändamålslöst: ”Kan i allmänhet inte användas till någonting.” Förutom blusjackan med liv i svart siden och ärmar i olika tyger med abstrakta delvis genombrutna broderier, broderade Jacquette också ett förkläde. Annat är inskrivet i Region Skånes medicinhistoriska samling som bonader eller broderier, men två av dem kan av formen att döma eventuellt ha varit kragar. Jacquettes textila arbeten kännetecknas av horror vacui (la. avsky för tomrum). I hennes journal kan vi läsa: ”Syr en del bisarra mönster och figurer med egendomlig hopklottring av färgerna, dock ej utan en viss totalverkan.” Två dukar av Johanna Johansson visar också prov på horror vacui. Under åren som patient på

sjukhuset (1896-1927) broderade hon flera ”luftigare” dukar, alla i lakansväv och alla med det blåa och röda garn som användes som märkgarn på sjukhuset. Hon broderade också ett förkläde under sin tid på Lunds hospital. Det är oklart om hon någonsin använde det. Däremot finns förstaklasspatienten Maria Rudbeck (patient under åren 1902-1955) fotograferad klädd i en av sina broderade huvudbonader. Förutom några av dessa finns ett broderat förkläde, två par handsydda och broderade morgontofflor och många av Marias bonader med fantasifulla maskiner bevarade.

egen skull och som under åren försvunnit vet vi inte. En stor del har säkert betraktats som skräp och kastats, annat har sparats av efterlevande eller personal som intresserat sig för patienternas originella och kreativa skapande. Den tidigare nämnda utställningen Särlingar från S:t Lars museum visades på konsthallen 110 år efter att S:t Lars sjukhus, som då hette Lunds hospital, togs i bruk.

I samlingen från S:t Lars finns fler dukar, bonader och kläder, många sydda av patienter vi inte vet vilka de var. Hur mycket av det som de intagna under årens lopp tillverkade enbart för sin BRODERAT FÖRKLÄDE sytt och broderat av Johanna Johansson (1849-1930), patient på S:t Lars sjukhus 1896-1927, därefter på Sankta Maria sjukhus i norra Helsingborg fram till sin död. Region Skånes medicinhistoriska samling. STLM 643.

”JAG STÄNDIGT ÄRO LEDSEN SÅ LEDSEN”

19

BRODERAD HÄTTA Maria Rudbeck, patient på S:t Lars sjukhus 1902-1955, här iklädd en av sina fantasifullt broderade hättor. Före insjuknandet arbetade Maria som lärarinna i både Blekinge och Österrike samt som föreståndare för en flickskola i Söderhamn. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3370.

Ö

verläkaren Svante Ödman, verksam vid sjukhuset till 1901, brukar räknas som en av pionjärerna inom svensk psykiatri. Hans adept Bror Gadelius, som arbetade i Lund under åren 18931903, kom att bli en av de första i Sverige att på allvar intressera sig för patienters kreativa skapande. Gadelius tvekade länge mellan en konstnärlig bana och psykiatrin. Hans båda intressesfärer framgår tydligt i de vetenskapliga publikationer och populärvetenskapliga artiklar han skrev. Kort före sin död 1938 skrev Gadelius en artikelserie om sinnessjukdom och

20

KARIN HINDFELT

konst i Dagens Nyheter. Efter att ha lämnat Lund arbetade Gadelius på Konradsbergs hospital i Stockholm. Där byggde han upp en samling av målningar och teckningar utförda av patienter på sjukhuset, som ibland kallades för ”Dårarnas slott”. Gadelius samling överlämnades till Nationalmuseum 1994, ett år innan Konradsberg, som då döpts om till Rålambshovs sjukhus, stängdes. 1900-talet innebar stora förändringar på väldigt många plan, också när det gäller synen på psykisk sjukdom och vad som var att betrakta som konst. Nya synsätt började göra sig gällande vilket skulle komma att påverka 1900-talskonsten radikalt. Konstnärer som medlemmarna i gruppen Der Blaue Reiter

(där bland annat Vasilij Kandinskij och Franz Marc ingick) började uppmärksamma olika minoritetsgruppers skapande. De intresserade sig för konst och konsthantverk från ursprungsbefolkningar opåverkade av västerländsk konst, för barnteckningar och för verk skapade av intagna på mentalsjukhus, men också för det vi idag kallar för folkkonst. Det var äktheten i det konstnärliga uttrycket som de tyckte förenade dessa olika gruppers verk. När det gällde de intagnas kreativitet kom intresset inte bara från delar av konstvärlden – även vissa psykiatriker började uppmärksamma det som skapades på hospitalen. Detta inte enbart av intresse för den kreativa processen och det patienterna skapade, utan också för att genom analys av verken försöka kategorisera och ställa diagnoser på de intagna.

H

ans Prinzhorn var en samtida kollega till Bror Gadelius. Prinzhorn studerade konst, psykologi och filosofi vid universitetet i Wien innan han 1913-1917

läste medicin i Freiburg. Samma år som Prinzhorn avslutade sina läkarstudier började han arbeta som underläkare vid psykiatriska universitetssjukhuset i Heidelberg. Sedan tidigare hade sjukhusets chef Karl Wilmanns och hans företrädare samlat in 127 stycken verk gjorda av patienter och Prinzhorn fick som en av sina arbetsuppgifter att utöka samlingen. Under tre års tid samlade han in över 5000 föremål av varierande karaktär; målningar och teckningar, skulpturer, skrivna texter, collage och textilier från sjukhus runt om i Tyskland. Efter intensiva studier av materialet publicerade han 1922 boken Bildnerei der Geisteskranken (på engelska The Artistry of the Mentally Insane). Prinzhorn var dock inte först ut, året innan hade den schweiziske psykiatrikern Walter Morgenthaler gett ut Ein Geisteskranker als Künstler (på engelska A Psychiatric Patient as Artist) om sin patient Adolf Wölflis teckningar. Samma år som Adolf Hitler valdes till rikskansler, 1933, dog Hans Prinzhorn.

”JAG STÄNDIGT ÄRO LEDSEN SÅ LEDSEN”

21

BRODERAD HÄTTA Maria Rudbeck, patient på S:t Lars sjukhus 1902-1955, här iklädd en av sina fantasifullt broderade hättor. Före insjuknandet arbetade Maria som lärarinna i både Blekinge och Österrike samt som föreståndare för en flickskola i Söderhamn. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3370.

Ö

verläkaren Svante Ödman, verksam vid sjukhuset till 1901, brukar räknas som en av pionjärerna inom svensk psykiatri. Hans adept Bror Gadelius, som arbetade i Lund under åren 18931903, kom att bli en av de första i Sverige att på allvar intressera sig för patienters kreativa skapande. Gadelius tvekade länge mellan en konstnärlig bana och psykiatrin. Hans båda intressesfärer framgår tydligt i de vetenskapliga publikationer och populärvetenskapliga artiklar han skrev. Kort före sin död 1938 skrev Gadelius en artikelserie om sinnessjukdom och

20

KARIN HINDFELT

konst i Dagens Nyheter. Efter att ha lämnat Lund arbetade Gadelius på Konradsbergs hospital i Stockholm. Där byggde han upp en samling av målningar och teckningar utförda av patienter på sjukhuset, som ibland kallades för ”Dårarnas slott”. Gadelius samling överlämnades till Nationalmuseum 1994, ett år innan Konradsberg, som då döpts om till Rålambshovs sjukhus, stängdes. 1900-talet innebar stora förändringar på väldigt många plan, också när det gäller synen på psykisk sjukdom och vad som var att betrakta som konst. Nya synsätt började göra sig gällande vilket skulle komma att påverka 1900-talskonsten radikalt. Konstnärer som medlemmarna i gruppen Der Blaue Reiter

(där bland annat Vasilij Kandinskij och Franz Marc ingick) började uppmärksamma olika minoritetsgruppers skapande. De intresserade sig för konst och konsthantverk från ursprungsbefolkningar opåverkade av västerländsk konst, för barnteckningar och för verk skapade av intagna på mentalsjukhus, men också för det vi idag kallar för folkkonst. Det var äktheten i det konstnärliga uttrycket som de tyckte förenade dessa olika gruppers verk. När det gällde de intagnas kreativitet kom intresset inte bara från delar av konstvärlden – även vissa psykiatriker började uppmärksamma det som skapades på hospitalen. Detta inte enbart av intresse för den kreativa processen och det patienterna skapade, utan också för att genom analys av verken försöka kategorisera och ställa diagnoser på de intagna.

H

ans Prinzhorn var en samtida kollega till Bror Gadelius. Prinzhorn studerade konst, psykologi och filosofi vid universitetet i Wien innan han 1913-1917

läste medicin i Freiburg. Samma år som Prinzhorn avslutade sina läkarstudier började han arbeta som underläkare vid psykiatriska universitetssjukhuset i Heidelberg. Sedan tidigare hade sjukhusets chef Karl Wilmanns och hans företrädare samlat in 127 stycken verk gjorda av patienter och Prinzhorn fick som en av sina arbetsuppgifter att utöka samlingen. Under tre års tid samlade han in över 5000 föremål av varierande karaktär; målningar och teckningar, skulpturer, skrivna texter, collage och textilier från sjukhus runt om i Tyskland. Efter intensiva studier av materialet publicerade han 1922 boken Bildnerei der Geisteskranken (på engelska The Artistry of the Mentally Insane). Prinzhorn var dock inte först ut, året innan hade den schweiziske psykiatrikern Walter Morgenthaler gett ut Ein Geisteskranker als Künstler (på engelska A Psychiatric Patient as Artist) om sin patient Adolf Wölflis teckningar. Samma år som Adolf Hitler valdes till rikskansler, 1933, dog Hans Prinzhorn.

”JAG STÄNDIGT ÄRO LEDSEN SÅ LEDSEN”

21

Samlingen stuvades då undan på vinden till Prinzhorns tidigare arbetsplats. Fem år senare användes delar av verken till nazisternas vandringsutställning Entartete Kunst (ty. degenererad konst). Verk skapade av patienter som led av psykisk sjukdom eller intellektuella funktionsnedsättningar användes av nazisterna som bevis för den moderna konstens patologiska och degenererade natur. Tillsammans med neurologen och psykoanalysens upphovsman Sigmund Freuds verk Die Traumdeutung (Drömtydning) från 1899, kom Prinzhorns bok att bli mycket viktig för surrealisterna. Liksom konstnärerna i Der Blaue Reiter intresserade sig surrealisterna för ”primitiv” konst, patientalster och barnteckningar. Det kreativa uttrycket i dessa sågs av surrealisterna som något omedvetet och instinktivt. Meret Oppenheim var den enda av surrealisterna som hade någon djupare kunskap om psykoanalytisk teori. Hennes far Erich Alfons Oppenheim var

22

KARIN HINDFELT

läkare och god vän till Carl Gustav Jung. Själv led Meret under perioder av sitt liv av allvarliga depressioner. Under det sena 1930-talet designade hon och flera av hennes konstnärskollegor bland surrealisterna, bland annat Salvador Dali och Jean Cocteau, ett antal spektakulära kreationer för modeskaparen Elsa Schiaparelli. Avantgardistiska kläder, smycken och accessoarer som med sin chockverkan bland den stora allmänheten säkert tedde sig som designade av ”galningar” men som fortsätter att inspirera konstnärer och modeskapare, till exempel Tokio Kumagai (19471987) och hans ”ätbara” skokollektion från 1982 och Franc Fernandez vars klänning av flankstek bars av Lady Gaga på MTV Music Awards 2010. Länge ställde sig dock den etablerade konstvärlden tvekande till att alster skapade av ”sinnessjuka” överhuvudtaget skulle ses som konst. Det var ju institutionaliserade personer, nästan alltid självlärda och med intellektuella funktionshinder eller drabbade

SURREALISTISKT HALSBAND av Elsa Schiaparelli (1890-1973) från höstkollektionen 1938. Tillverkat av genomskinligt cellulosaacetat som får det att se ut som om insekterna kryper på bärarens hud. © Metropolitan Museum of Art/Art Resource/Scala Florence 2019.

”JAG STÄNDIGT ÄRO LEDSEN SÅ LEDSEN”

23

Samlingen stuvades då undan på vinden till Prinzhorns tidigare arbetsplats. Fem år senare användes delar av verken till nazisternas vandringsutställning Entartete Kunst (ty. degenererad konst). Verk skapade av patienter som led av psykisk sjukdom eller intellektuella funktionsnedsättningar användes av nazisterna som bevis för den moderna konstens patologiska och degenererade natur. Tillsammans med neurologen och psykoanalysens upphovsman Sigmund Freuds verk Die Traumdeutung (Drömtydning) från 1899, kom Prinzhorns bok att bli mycket viktig för surrealisterna. Liksom konstnärerna i Der Blaue Reiter intresserade sig surrealisterna för ”primitiv” konst, patientalster och barnteckningar. Det kreativa uttrycket i dessa sågs av surrealisterna som något omedvetet och instinktivt. Meret Oppenheim var den enda av surrealisterna som hade någon djupare kunskap om psykoanalytisk teori. Hennes far Erich Alfons Oppenheim var

22

KARIN HINDFELT

läkare och god vän till Carl Gustav Jung. Själv led Meret under perioder av sitt liv av allvarliga depressioner. Under det sena 1930-talet designade hon och flera av hennes konstnärskollegor bland surrealisterna, bland annat Salvador Dali och Jean Cocteau, ett antal spektakulära kreationer för modeskaparen Elsa Schiaparelli. Avantgardistiska kläder, smycken och accessoarer som med sin chockverkan bland den stora allmänheten säkert tedde sig som designade av ”galningar” men som fortsätter att inspirera konstnärer och modeskapare, till exempel Tokio Kumagai (19471987) och hans ”ätbara” skokollektion från 1982 och Franc Fernandez vars klänning av flankstek bars av Lady Gaga på MTV Music Awards 2010. Länge ställde sig dock den etablerade konstvärlden tvekande till att alster skapade av ”sinnessjuka” överhuvudtaget skulle ses som konst. Det var ju institutionaliserade personer, nästan alltid självlärda och med intellektuella funktionshinder eller drabbade

SURREALISTISKT HALSBAND av Elsa Schiaparelli (1890-1973) från höstkollektionen 1938. Tillverkat av genomskinligt cellulosaacetat som får det att se ut som om insekterna kryper på bärarens hud. © Metropolitan Museum of Art/Art Resource/Scala Florence 2019.

”JAG STÄNDIGT ÄRO LEDSEN SÅ LEDSEN”

23

av psykisk sjukdom. Och i den mån det alls var ”konst” – hur skulle denna ”konst” benämnas? Inspirerad av Hans Prinzhorns bok började den franske konstnären Jean Dubuffet på 1940-talet att intressera sig för det han själv döpte till art brut (fr. rå konst) och han kom under åren att samla omkring 5 000 verk som utgör stommen i Collection L’Art Brut i Lausanne. Trettio år senare, 1972, gav britten Roger Cardinal ut boken Outsider Art. Bokens titel kom att bli den engelska

benämningen på konst producerad utanför konstetablissemanget, utan band till konstnärliga traditioner eller institutioner. Verk skapade för konstnärens egen skull, inte avsedda att ställas ut, säljas eller kanske ens ses av andra. På svenska har begreppet ”särlingskonst” kommit att användas. Även i Hans Prinzhorns samling finns en jacka sydd av en patient. Sömmerskan Agnes Richter skrevs på begäran av sin far och

BRODERAD JACKA Agnes Richters jacka i grovt linne och brun ull är broderad med svårtydd text i frakturstil. Agnes patientnummer 583 förekommer flera gånger, liksom orden Ich och Mein. © Prinzhorn Collection, University Hospital Heidelberg. Foto: Arnaud Conne.

BRODERI Man får svälja sin strider, broderi av Anna Bauer 2010. I hennes bilder krockar det planerade med det kaotiska. Fläckar, veck och hål blir lika viktiga som det broderade. © Anna Bauer.

24

KARIN HINDFELT

sina bröder 1893 in på det psykiatriska sjukhuset i Heidelberg, Tyskland. Hon diagnostiserades som paranoid och precis som Jacquette Stjernstedt tillbringade hon resten av sitt liv på sjukhus. Där sydde hon bland annat den lilla figursydda jackan med broderier. Vid en första anblick skulle såväl Jacquettes som Agnes jacka kunna vara plagg ur en

goth-inspirerad modekollektion signerad Alexander McQueen, men tyget i Agnes jacka är grovt linne av den typ som vid 1800talets slut användes i patienternas kläder. Över hela plagget har hon sytt text i svårtydd så kallad frakturstil, ibland broderad på avigsidan, ibland på rätsidan. De vanligast förekommande orden är Ich och Mein (ty. Jag resp. Min).

”JAG STÄNDIGT ÄRO LEDSEN SÅ LEDSEN”

25

av psykisk sjukdom. Och i den mån det alls var ”konst” – hur skulle denna ”konst” benämnas? Inspirerad av Hans Prinzhorns bok började den franske konstnären Jean Dubuffet på 1940-talet att intressera sig för det han själv döpte till art brut (fr. rå konst) och han kom under åren att samla omkring 5 000 verk som utgör stommen i Collection L’Art Brut i Lausanne. Trettio år senare, 1972, gav britten Roger Cardinal ut boken Outsider Art. Bokens titel kom att bli den engelska

benämningen på konst producerad utanför konstetablissemanget, utan band till konstnärliga traditioner eller institutioner. Verk skapade för konstnärens egen skull, inte avsedda att ställas ut, säljas eller kanske ens ses av andra. På svenska har begreppet ”särlingskonst” kommit att användas. Även i Hans Prinzhorns samling finns en jacka sydd av en patient. Sömmerskan Agnes Richter skrevs på begäran av sin far och

BRODERAD JACKA Agnes Richters jacka i grovt linne och brun ull är broderad med svårtydd text i frakturstil. Agnes patientnummer 583 förekommer flera gånger, liksom orden Ich och Mein. © Prinzhorn Collection, University Hospital Heidelberg. Foto: Arnaud Conne.

BRODERI Man får svälja sin strider, broderi av Anna Bauer 2010. I hennes bilder krockar det planerade med det kaotiska. Fläckar, veck och hål blir lika viktiga som det broderade. © Anna Bauer.

24

KARIN HINDFELT

sina bröder 1893 in på det psykiatriska sjukhuset i Heidelberg, Tyskland. Hon diagnostiserades som paranoid och precis som Jacquette Stjernstedt tillbringade hon resten av sitt liv på sjukhus. Där sydde hon bland annat den lilla figursydda jackan med broderier. Vid en första anblick skulle såväl Jacquettes som Agnes jacka kunna vara plagg ur en

goth-inspirerad modekollektion signerad Alexander McQueen, men tyget i Agnes jacka är grovt linne av den typ som vid 1800talets slut användes i patienternas kläder. Över hela plagget har hon sytt text i svårtydd så kallad frakturstil, ibland broderad på avigsidan, ibland på rätsidan. De vanligast förekommande orden är Ich och Mein (ty. Jag resp. Min).

”JAG STÄNDIGT ÄRO LEDSEN SÅ LEDSEN”

25

Texten är svårläst, inte bara på grund av den föråldrade frakturstilen. Avigsidans broderi har skavts och slitits mot Agnes kropp. Hennes patientnummer 583 förekommer ett flertal gånger, inte enbart broderat utan också stämplat. Patientnumret stämplades i plagget för att det inte skulle förväxlas med någon annans när det skickades till tvätt. Jackan med sina svettfläckar och sitt slitage har uppenbarligen använts, något som knappast är fallet med Jacquettes jacka – den hade inte varit passande klädsel för en adlig patient på en förstaklassavdelning kring sekelskiftet 1900.

L

änge var textil konst, inte minst broderi, en styvmoderligt behandlad konstform. Nål och tråd ansågs länge typiskt kvinnligt, lite ”mossigt” och ”ofarligt”, även om innehållet i det broderade kanske var störande, stötande, hotfullt eller subversivt. De senaste decennierna har detta ändrats. I have been to hell and back hette Moderna Museets retrospektiva utställning (2015) med verk av den banbrytande feministiska konstnären Louise

26

KARIN HINDFELT

Bourgeois (1911-2010). Titeln hämtades från ett av hennes verk där texten ” I HAVE BEEN TO HELL AND BACK. AND LET ME TELL YOU IT WAS WONDERFUL” maskinbroderats på en blå och vit näsduk. En vit kappa med texten ”THE COLD OF ANXIETY IS VERY REAL” broderad i rött på ryggen finns i Bourgeois verk Cell Clothes. Allt fler konstnärer som i olika utsträckning arbetar med textilt material har uppmärksammats på senare år, och många av dem broderar. Konstnärer som Tracey Emin, Angelo Filomeno, Rosalind Wyatt, Susan Jamison, Sten Kauppi (1922- 2002), Kate Daudy, Majd Abdel Hamid, Anna Bauer, Magdalena Makerska Svensson, Ulf Edberg och Birgit Engström, för att bara nämna några få vars verk kan väcka associationer till broderier utförda av patienter som Elvira Danielsson, Jacquette Stjernstedt, Johanna Johansson eller utländska olyckssystrar som Agnes Richter, Lorina Bulwer, Madge Gill, Elizabeth Parker, Alice Eugenia Ligon och många, många fler vars namn vi inte känner till.

KLÄNNING sydd av hundratals små bitar av vit lakansväv. Skapad av en okänd patient på S:t Lars sjukhus. Kvinnliga patienter som inte klarade av att arbeta med annat på sjukhuset fick riva uttjänta textilier till små tyglappar som användes som kompresser. Region Skånes medicinhistoriska samling. STLM 600.

LITTERATUR & LÄSTIPS Morgenthaler, Walter. 1992. Madness and Art, The Life and Works of Adolf Wölfli. University of Nebraska Press. Kjellgren, Thomas (red.) 1991. Särlingar, Art Brut/Outsider Art. Malmö Konsthalls katalog nr 143. Nordgren, Sune (red.) 1978. Särlingar i konsten. Åhus: Kalejdoskop. Prinzhorn, Hans. 1995. Artistry of the mentally ill: a contribution to the psychology and psychopathology of configuration. Wien, New York: Springer-Verlag. Sandblom, Philip. 1982. Creativity and Disease. Philadelphia, George F. Stickley Company.

”JAG STÄNDIGT ÄRO LEDSEN SÅ LEDSEN”

27

Texten är svårläst, inte bara på grund av den föråldrade frakturstilen. Avigsidans broderi har skavts och slitits mot Agnes kropp. Hennes patientnummer 583 förekommer ett flertal gånger, inte enbart broderat utan också stämplat. Patientnumret stämplades i plagget för att det inte skulle förväxlas med någon annans när det skickades till tvätt. Jackan med sina svettfläckar och sitt slitage har uppenbarligen använts, något som knappast är fallet med Jacquettes jacka – den hade inte varit passande klädsel för en adlig patient på en förstaklassavdelning kring sekelskiftet 1900.

L

änge var textil konst, inte minst broderi, en styvmoderligt behandlad konstform. Nål och tråd ansågs länge typiskt kvinnligt, lite ”mossigt” och ”ofarligt”, även om innehållet i det broderade kanske var störande, stötande, hotfullt eller subversivt. De senaste decennierna har detta ändrats. I have been to hell and back hette Moderna Museets retrospektiva utställning (2015) med verk av den banbrytande feministiska konstnären Louise

26

KARIN HINDFELT

Bourgeois (1911-2010). Titeln hämtades från ett av hennes verk där texten ” I HAVE BEEN TO HELL AND BACK. AND LET ME TELL YOU IT WAS WONDERFUL” maskinbroderats på en blå och vit näsduk. En vit kappa med texten ”THE COLD OF ANXIETY IS VERY REAL” broderad i rött på ryggen finns i Bourgeois verk Cell Clothes. Allt fler konstnärer som i olika utsträckning arbetar med textilt material har uppmärksammats på senare år, och många av dem broderar. Konstnärer som Tracey Emin, Angelo Filomeno, Rosalind Wyatt, Susan Jamison, Sten Kauppi (1922- 2002), Kate Daudy, Majd Abdel Hamid, Anna Bauer, Magdalena Makerska Svensson, Ulf Edberg och Birgit Engström, för att bara nämna några få vars verk kan väcka associationer till broderier utförda av patienter som Elvira Danielsson, Jacquette Stjernstedt, Johanna Johansson eller utländska olyckssystrar som Agnes Richter, Lorina Bulwer, Madge Gill, Elizabeth Parker, Alice Eugenia Ligon och många, många fler vars namn vi inte känner till.

KLÄNNING sydd av hundratals små bitar av vit lakansväv. Skapad av en okänd patient på S:t Lars sjukhus. Kvinnliga patienter som inte klarade av att arbeta med annat på sjukhuset fick riva uttjänta textilier till små tyglappar som användes som kompresser. Region Skånes medicinhistoriska samling. STLM 600.

LITTERATUR & LÄSTIPS Morgenthaler, Walter. 1992. Madness and Art, The Life and Works of Adolf Wölfli. University of Nebraska Press. Kjellgren, Thomas (red.) 1991. Särlingar, Art Brut/Outsider Art. Malmö Konsthalls katalog nr 143. Nordgren, Sune (red.) 1978. Särlingar i konsten. Åhus: Kalejdoskop. Prinzhorn, Hans. 1995. Artistry of the mentally ill: a contribution to the psychology and psychopathology of configuration. Wien, New York: Springer-Verlag. Sandblom, Philip. 1982. Creativity and Disease. Philadelphia, George F. Stickley Company.

”JAG STÄNDIGT ÄRO LEDSEN SÅ LEDSEN”

27

”Anteckningarna som gjordes var både intima och detaljerade. Det var inte bara i de stora åthävorna och högljudda skriken som nyckeln till det sjuka låg. De små rörelserna, viskande ljuden och till synes omotiverade skratten bar också på psykiatrisk information

”

LUNDS HOSPITAL OCH ASYL I framkant hospitalet. Längre bort på andra sidan Höje å syns asylen. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3398.

”Anteckningarna som gjordes var både intima och detaljerade. Det var inte bara i de stora åthävorna och högljudda skriken som nyckeln till det sjuka låg. De små rörelserna, viskande ljuden och till synes omotiverade skratten bar också på psykiatrisk information

”

LUNDS HOSPITAL OCH ASYL I framkant hospitalet. Längre bort på andra sidan Höje å syns asylen. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3398.

LARS-ERIC JÖNSSON

Sängläge och övervakning på S:t Lars sjukhus D

e var åtminstone fem herrar som deltog i inspektionen av Lunds hospital och asyl: Överinspektören och psykiatern Gustaf Bolling, arkitekten och hofintendenten Axel Kumlien, biträdande läkaren Bror Gadelius, sysslomannen Hugo Windahl och så, förstås, professorn och överläkaren vid sjukhuset Svante Ödman.1 Året var 1895 och inspektionen föranleddes av överinspektören Bollings besök.

Vid detta tillfälle var det framförallt två nya, mindre paviljonger som pockade på uppmärksamhet. Med utgångspunkt i Kumliens ritningar och Ödmans idéer om en ny, god sinnessjukvård hade de två husen adderats till de sedan 1879 befintliga hospitalsbyggnaderna. Lunds hospital var ett av de första moderna sinnessjukhusen i landet, ritat av Per Ulrik

Gustaf Bolling (1839-1901), Bror Gadelius (1862-1938) och Svante Ödman (1836-1927) var tre av sekelskiftets viktigaste psykiatrer i Sverige. 1895 var Gustaf Bolling Överinspektör för sinnessjukvården i riket och hade som uppgift att inspektera samtliga sinnessjukhus i Sverige och vid dessa besök dessutom ha samtal med patienter som så önskade. Bolling hade dessutom 1896 skrivit den första svenska artikeln om så kallad sänglägesbehandling. Bror Gadelius var vid tillfället underställd Svante Ödman och skulle bli det tidiga 1900-talets mest inflytelserika psykiater, dels som professor vid Karolinska institutet, dels som flitig skribent. 1

30

LARS-ERIK JÖNSSON

Stenhammar och Axel Kumlien, som tog över projekteringen efter Stenhammars död 1875. Sjukhuset utformades med fristående paviljonger. I sin helhet låg det med tydligt avstånd från stadsbebyggelsen. Naturen ansågs i sig helande. Staden, inte minst de växande industristäderna, uppfattades som infektionshärdar där svaga sinnen var särskilt utsatta för frestelser och allmän omoral. Nervklena människor som inte klarade denna utsatthet kunde bli föremål för psykiatrins omsorger. En grundförutsättning var alltså att de drabbade avskildes från sina vardagliga miljöer och placerades på anstalt. Men nu var det alltså 1895 och dags för inspektion av sjukhuset. Året innan hade de små paviljongerna tagits i bruk. Kostnaderna för nytillskotten hade Malmöhus läns landsting tagit till skillnad från resten av sjukhuset som var statligt. För den som klev in i någon av de två byggnaderna – en var avsedd för män, en för kvinnor – var kontrasten slående i förhållande till de cellavdelningar

SVANTE ÖDMAN utnämndes till överläkare vid Lunds hospital 1881. Han efterträdde då Ernst Salomon som avled efter endast en kort tid som sjukhuschef. 1893 utnämndes han till professor i psykiatri vid Lunds universitet. Region Skånes medicinhistoriska samling. STLM 540. Foto: Pernilla Sjöström.

som var närmsta grannar. För de intagna fanns ett dagrum, en vaksal för åtta patienter samt två isoleringsrum. För personalen fanns ett särskilt rum med garderob. Till avdelningen hörde också ett eget kök och en klosett. De här två avdelningarna representerade det nya i svensk sinnessjukvård. Fram till 1960-talet kom svenska sinnessjukhus att byggas med ständig övervakning

SÄNGLÄGE OCH ÖVERVAKNING PÅ S:T LARS SJUKHUS

31

LARS-ERIC JÖNSSON

Sängläge och övervakning på S:t Lars sjukhus D

e var åtminstone fem herrar som deltog i inspektionen av Lunds hospital och asyl: Överinspektören och psykiatern Gustaf Bolling, arkitekten och hofintendenten Axel Kumlien, biträdande läkaren Bror Gadelius, sysslomannen Hugo Windahl och så, förstås, professorn och överläkaren vid sjukhuset Svante Ödman.1 Året var 1895 och inspektionen föranleddes av överinspektören Bollings besök.

Vid detta tillfälle var det framförallt två nya, mindre paviljonger som pockade på uppmärksamhet. Med utgångspunkt i Kumliens ritningar och Ödmans idéer om en ny, god sinnessjukvård hade de två husen adderats till de sedan 1879 befintliga hospitalsbyggnaderna. Lunds hospital var ett av de första moderna sinnessjukhusen i landet, ritat av Per Ulrik

Gustaf Bolling (1839-1901), Bror Gadelius (1862-1938) och Svante Ödman (1836-1927) var tre av sekelskiftets viktigaste psykiatrer i Sverige. 1895 var Gustaf Bolling Överinspektör för sinnessjukvården i riket och hade som uppgift att inspektera samtliga sinnessjukhus i Sverige och vid dessa besök dessutom ha samtal med patienter som så önskade. Bolling hade dessutom 1896 skrivit den första svenska artikeln om så kallad sänglägesbehandling. Bror Gadelius var vid tillfället underställd Svante Ödman och skulle bli det tidiga 1900-talets mest inflytelserika psykiater, dels som professor vid Karolinska institutet, dels som flitig skribent. 1

30

LARS-ERIK JÖNSSON

Stenhammar och Axel Kumlien, som tog över projekteringen efter Stenhammars död 1875. Sjukhuset utformades med fristående paviljonger. I sin helhet låg det med tydligt avstånd från stadsbebyggelsen. Naturen ansågs i sig helande. Staden, inte minst de växande industristäderna, uppfattades som infektionshärdar där svaga sinnen var särskilt utsatta för frestelser och allmän omoral. Nervklena människor som inte klarade denna utsatthet kunde bli föremål för psykiatrins omsorger. En grundförutsättning var alltså att de drabbade avskildes från sina vardagliga miljöer och placerades på anstalt. Men nu var det alltså 1895 och dags för inspektion av sjukhuset. Året innan hade de små paviljongerna tagits i bruk. Kostnaderna för nytillskotten hade Malmöhus läns landsting tagit till skillnad från resten av sjukhuset som var statligt. För den som klev in i någon av de två byggnaderna – en var avsedd för män, en för kvinnor – var kontrasten slående i förhållande till de cellavdelningar

SVANTE ÖDMAN utnämndes till överläkare vid Lunds hospital 1881. Han efterträdde då Ernst Salomon som avled efter endast en kort tid som sjukhuschef. 1893 utnämndes han till professor i psykiatri vid Lunds universitet. Region Skånes medicinhistoriska samling. STLM 540. Foto: Pernilla Sjöström.

som var närmsta grannar. För de intagna fanns ett dagrum, en vaksal för åtta patienter samt två isoleringsrum. För personalen fanns ett särskilt rum med garderob. Till avdelningen hörde också ett eget kök och en klosett. De här två avdelningarna representerade det nya i svensk sinnessjukvård. Fram till 1960-talet kom svenska sinnessjukhus att byggas med ständig övervakning

SÄNGLÄGE OCH ÖVERVAKNING PÅ S:T LARS SJUKHUS

31

LUNDS ASYL invigd 1891. Till de friliggande paviljongerna gick en järnvägsräls avsedd för mat- och latrintransporter. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3394.

av de intagna som en av de centrala och grundläggande funktionerna. Den här artikeln tar sin utgångspunkt i denna funktion så som den kom till uttryck på Lunds hospital och asyl, eller S:t Lars som sjukhuset kom att benämnas från och med 1931. Kapitlet fokuserar på decennierna kring sekelskiftet 1900, en dynamisk och formativ period i den svenska psykiatrins historia.

32

LARS-ERIK JÖNSSON

Poängen med de två små övervakningsavdelningarna var att de intagna skulle vara visuellt tillgängliga för personalen. Det dög inte längre att placera patienter i celler och stänga dörren. Den låsta cellen ansågs nu, vid sekelskiftet 1900, generera en förvriden bild av den sjuka och dennes symtom. Man pratade till och med om en särskild typ, cellpatienten – konstgjord och samtidigt ”halft djurisk”

(Bolling 1896:14). Sedan den moderna sinnessjukvården fick sina första sjukhus vid mitten av 1800-talet hade en viss pessimism spridit sig efter uteblivna behandlingsresultat.2 I Lund hade hospitalet stått klart 1879. Men redan 1891 hade ytterligare en anstalt byggts på andra sidan Höje å. Denna anstalt, Lunds asyl, var avsedd för kroniska fall, det vill säga intagna som sjukhuset hade förlorat hoppet om att kunna bota eller förbättra. Om de terapeutiska insatserna på hospitalet var få, var de sällsynta på asylen. Att bli förd över ån, till asylen, var en kort resa med stor betydelse för den intagna. Möjligheterna till returresa var små. 1890-talet var dock inte bara en tid av behandlingspessimism. Sänglägesbehandling var ett nytt sätt att organisera och behandla de intagna. På övervakningsavdelningar borde patienterna ligga i sina sängar under uppsikt av ständigt närvarande personal.

Personalens huvuduppgifter var dels att observera och nedteckna de intagnas rörelser och yttranden, dels att korrigera felaktiga beteenden. En grundtanke med sängläget var också att patienten skulle bringas att vila. Inte minst det sjuka organet – hjärnan – borde befinna sig i viloläge. Via personalens observationer och genom att samla många fall på en klinik fanns dessutom förhoppningen om att skapa sig en bättre uppfattning om de psykiska sjukdomarnas natur.

F

ör att bemanna de två nya övervakningsavdelningarna krävdes fyra sköterskor som förutom observationer av beteenden och själstillstånd förväntades föra listor över varje patients sysselsättning, fysiska hälsa, vikt, matintag och avföring. Övervakningsavdelningarna med sina sängliggande patienter påminde starkt om en somatisk vårdavdelning. Sjuksköterskorna, liksom fokuseringen på de

Som de första moderna sinnessjukhusen i Sverige brukar Vexjö hospital och Stockholms hospital räknas. Det förra öppnade 1857, det senare 1861. 2

SÄNGLÄGE OCH ÖVERVAKNING PÅ S:T LARS SJUKHUS

33

LUNDS ASYL invigd 1891. Till de friliggande paviljongerna gick en järnvägsräls avsedd för mat- och latrintransporter. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3394.

av de intagna som en av de centrala och grundläggande funktionerna. Den här artikeln tar sin utgångspunkt i denna funktion så som den kom till uttryck på Lunds hospital och asyl, eller S:t Lars som sjukhuset kom att benämnas från och med 1931. Kapitlet fokuserar på decennierna kring sekelskiftet 1900, en dynamisk och formativ period i den svenska psykiatrins historia.

32

LARS-ERIK JÖNSSON

Poängen med de två små övervakningsavdelningarna var att de intagna skulle vara visuellt tillgängliga för personalen. Det dög inte längre att placera patienter i celler och stänga dörren. Den låsta cellen ansågs nu, vid sekelskiftet 1900, generera en förvriden bild av den sjuka och dennes symtom. Man pratade till och med om en särskild typ, cellpatienten – konstgjord och samtidigt ”halft djurisk”

(Bolling 1896:14). Sedan den moderna sinnessjukvården fick sina första sjukhus vid mitten av 1800-talet hade en viss pessimism spridit sig efter uteblivna behandlingsresultat.2 I Lund hade hospitalet stått klart 1879. Men redan 1891 hade ytterligare en anstalt byggts på andra sidan Höje å. Denna anstalt, Lunds asyl, var avsedd för kroniska fall, det vill säga intagna som sjukhuset hade förlorat hoppet om att kunna bota eller förbättra. Om de terapeutiska insatserna på hospitalet var få, var de sällsynta på asylen. Att bli förd över ån, till asylen, var en kort resa med stor betydelse för den intagna. Möjligheterna till returresa var små. 1890-talet var dock inte bara en tid av behandlingspessimism. Sänglägesbehandling var ett nytt sätt att organisera och behandla de intagna. På övervakningsavdelningar borde patienterna ligga i sina sängar under uppsikt av ständigt närvarande personal.

Personalens huvuduppgifter var dels att observera och nedteckna de intagnas rörelser och yttranden, dels att korrigera felaktiga beteenden. En grundtanke med sängläget var också att patienten skulle bringas att vila. Inte minst det sjuka organet – hjärnan – borde befinna sig i viloläge. Via personalens observationer och genom att samla många fall på en klinik fanns dessutom förhoppningen om att skapa sig en bättre uppfattning om de psykiska sjukdomarnas natur.

F

ör att bemanna de två nya övervakningsavdelningarna krävdes fyra sköterskor som förutom observationer av beteenden och själstillstånd förväntades föra listor över varje patients sysselsättning, fysiska hälsa, vikt, matintag och avföring. Övervakningsavdelningarna med sina sängliggande patienter påminde starkt om en somatisk vårdavdelning. Sjuksköterskorna, liksom fokuseringen på de

Som de första moderna sinnessjukhusen i Sverige brukar Vexjö hospital och Stockholms hospital räknas. Det förra öppnade 1857, det senare 1861. 2

SÄNGLÄGE OCH ÖVERVAKNING PÅ S:T LARS SJUKHUS

33

SÄNGLIGGANDE PATIENTER på 1920-talet, troligen en lugn avdelning. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3381.

intagnas fysiska status och vila, talade samma språk; viljan att närma sig den somatiska vården. Avdelningarna gavs dessutom ett utpräglat sjukhuslikt utseende. Vita väggar, sängarna förstås och de uniformerade sköterskorna signalerade sjukhus, signaler som också avsågs påverka de intagnas sjukdomsinsikt som ansågs vara ett nödvändigt första steg i riktning mot tillfrisknande.

34

LARS-ERIK JÖNSSON

M

en vad var det som skulle observeras? Hur gick det till? Journalanteckningarna från den här tiden kan hjälpa oss med att få besked om den saken. Intresset för de nyintagna var stort. I journalen motsvarades det av täta anteckningar, kanske ett par i veckan. Om tillståndet inte förändrades, om inget hände med patienten eller om det som hände upprepade sig svalnade intresset.

PLANRITNING Karaktäristiskt för de två nya övervakningsavdelningarna som togs i bruk 1894 var kombinationen av de två isoleringsrummen och den stora vaksalen för åtta patienter.

En kvinna som togs in 1899 på Lunds hospital placerades på den kvinnliga länspaviljongen. Efter samtal med läkaren – det råkade vara Bror Gadelius – lades hon i sänglänge. Under ronderna beskrevs hon som mycket blyg och svarade inte på tilltal. När läkaren lämnade avdelningen uppgavs hon vara desto livligare. En journalanteckning berättar hur hon ”intresserar sig särskildt för invid

henne liggande No 1378s meningslösa snack och skrattar med henne”. Personalen kunde notera att hon skötte sina behov, att sömnen var dålig och att hon inte sällan sjöng nattetid. Hon åt på egen hand och var inte våldsam.

K

vinnans historia på Lunds hospital skulle komma att bli lång, förlagd både till hospitalet och asylen. Här vill jag bara peka

SÄNGLÄGE OCH ÖVERVAKNING PÅ S:T LARS SJUKHUS

35

SÄNGLIGGANDE PATIENTER på 1920-talet, troligen en lugn avdelning. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3381.

intagnas fysiska status och vila, talade samma språk; viljan att närma sig den somatiska vården. Avdelningarna gavs dessutom ett utpräglat sjukhuslikt utseende. Vita väggar, sängarna förstås och de uniformerade sköterskorna signalerade sjukhus, signaler som också avsågs påverka de intagnas sjukdomsinsikt som ansågs vara ett nödvändigt första steg i riktning mot tillfrisknande.

34

LARS-ERIK JÖNSSON

M

en vad var det som skulle observeras? Hur gick det till? Journalanteckningarna från den här tiden kan hjälpa oss med att få besked om den saken. Intresset för de nyintagna var stort. I journalen motsvarades det av täta anteckningar, kanske ett par i veckan. Om tillståndet inte förändrades, om inget hände med patienten eller om det som hände upprepade sig svalnade intresset.

PLANRITNING Karaktäristiskt för de två nya övervakningsavdelningarna som togs i bruk 1894 var kombinationen av de två isoleringsrummen och den stora vaksalen för åtta patienter.

En kvinna som togs in 1899 på Lunds hospital placerades på den kvinnliga länspaviljongen. Efter samtal med läkaren – det råkade vara Bror Gadelius – lades hon i sänglänge. Under ronderna beskrevs hon som mycket blyg och svarade inte på tilltal. När läkaren lämnade avdelningen uppgavs hon vara desto livligare. En journalanteckning berättar hur hon ”intresserar sig särskildt för invid

henne liggande No 1378s meningslösa snack och skrattar med henne”. Personalen kunde notera att hon skötte sina behov, att sömnen var dålig och att hon inte sällan sjöng nattetid. Hon åt på egen hand och var inte våldsam.

K

vinnans historia på Lunds hospital skulle komma att bli lång, förlagd både till hospitalet och asylen. Här vill jag bara peka

SÄNGLÄGE OCH ÖVERVAKNING PÅ S:T LARS SJUKHUS

35

på vilken sorts kunskap denna observerande och övervakande sinnessjukvård presterade. Fokuseringen på kroppen var en väsentlig del av intresset. Hur såg den ut? Hur fungerade den? När en patient skrevs in vägdes, mättes och beskrevs den nyintagna. Hyn beskrevs liksom huvudets form. Vilken färg hade håret? Ögonen? De kroppsliga funktionerna kom även i fortsättningen att stå i fokus. Den intagnas upplevelser av sin situation och sitt tillstånd gavs endast liten uppmärksamhet. Om något antecknades om hennes tal, var det i huvudsak betraktat som ett sjukdomssymtom. Noteringen ovan om intresset för sänggrannen är ett sådant återkommande exempel. Vi kan dock lägga märke till att talet registrerades och dessutom det meningslösa i detta tal. Den sortens observationer kunde bara göras i ett rum där patienterna var exponerade för personalen. Till skillnad från den tillslutna cellen, där personalen då och då tittade till den intagna, var de sängliggande patienterna

alltid tillgängliga för personalens blickar och hörsel. Anteckningarna som gjordes var både intima och detaljerade. Det var inte bara i de stora åthävorna och högljudda skriken som nyckeln till det sjuka låg. De små rörelserna, viskande ljuden och till synes omotiverade skratten bar också på psykiatrisk information. De så kallade länspaviljongerna befann sig vid sekelskiftet 1900 vid den svenska psykiatrins frontlinje. Detta nya slags övervakning fanns också på andra sjukhus, men paviljongerna vid Lunds hospital var nya och särskilt utformade för sängläge och övervakning. I Lund, liksom i övriga Sverige, ansågs de vara vägen till framgång och förnyelse. De gamla sjukhusen byggdes om för övervakning. Under hela 1880-talet rapporterade sjukhuschefen Svante Ödman från Lund dessutom om hur cellernas små fönster höggs upp till vanlig fönsterstorlek. Ödman tyckte sig nu kunna ändra benämningen på dessa rum från ”cell” till ”ensamrum”.

PATIENTER I ARBETE VID S:T LARS SJUKHUS Vid sidan om sängläge var sysselsättning en viktig del av de intagnas vardag. Arbetet ansågs ha terapeutisk effekt och bidrog dessutom till driften av sjukhuset. Män arbetade med bland annat jordbruk och trädgårdsskötsel, i skrädderi, snickeri och skomakeri. Kvinnorna hänvisades till kökssysslor, sömnad, renhållning och andra traditionella kvinnliga arbetsuppgifter. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3384.

VÄVSAL PÅ S:T LARS SJUKHUS I den intagnas arbetsuppgifter ingick vävning, inte endast för kvinnor utan även för män. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3383.

36

LARS-ERIK JÖNSSON

på vilken sorts kunskap denna observerande och övervakande sinnessjukvård presterade. Fokuseringen på kroppen var en väsentlig del av intresset. Hur såg den ut? Hur fungerade den? När en patient skrevs in vägdes, mättes och beskrevs den nyintagna. Hyn beskrevs liksom huvudets form. Vilken färg hade håret? Ögonen? De kroppsliga funktionerna kom även i fortsättningen att stå i fokus. Den intagnas upplevelser av sin situation och sitt tillstånd gavs endast liten uppmärksamhet. Om något antecknades om hennes tal, var det i huvudsak betraktat som ett sjukdomssymtom. Noteringen ovan om intresset för sänggrannen är ett sådant återkommande exempel. Vi kan dock lägga märke till att talet registrerades och dessutom det meningslösa i detta tal. Den sortens observationer kunde bara göras i ett rum där patienterna var exponerade för personalen. Till skillnad från den tillslutna cellen, där personalen då och då tittade till den intagna, var de sängliggande patienterna

alltid tillgängliga för personalens blickar och hörsel. Anteckningarna som gjordes var både intima och detaljerade. Det var inte bara i de stora åthävorna och högljudda skriken som nyckeln till det sjuka låg. De små rörelserna, viskande ljuden och till synes omotiverade skratten bar också på psykiatrisk information. De så kallade länspaviljongerna befann sig vid sekelskiftet 1900 vid den svenska psykiatrins frontlinje. Detta nya slags övervakning fanns också på andra sjukhus, men paviljongerna vid Lunds hospital var nya och särskilt utformade för sängläge och övervakning. I Lund, liksom i övriga Sverige, ansågs de vara vägen till framgång och förnyelse. De gamla sjukhusen byggdes om för övervakning. Under hela 1880-talet rapporterade sjukhuschefen Svante Ödman från Lund dessutom om hur cellernas små fönster höggs upp till vanlig fönsterstorlek. Ödman tyckte sig nu kunna ändra benämningen på dessa rum från ”cell” till ”ensamrum”.

PATIENTER I ARBETE VID S:T LARS SJUKHUS Vid sidan om sängläge var sysselsättning en viktig del av de intagnas vardag. Arbetet ansågs ha terapeutisk effekt och bidrog dessutom till driften av sjukhuset. Män arbetade med bland annat jordbruk och trädgårdsskötsel, i skrädderi, snickeri och skomakeri. Kvinnorna hänvisades till kökssysslor, sömnad, renhållning och andra traditionella kvinnliga arbetsuppgifter. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3384.

VÄVSAL PÅ S:T LARS SJUKHUS I den intagnas arbetsuppgifter ingick vävning, inte endast för kvinnor utan även för män. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3383.

36

LARS-ERIK JÖNSSON

O

ÖVERVAKNINGSAVDELNING i slutet av 1920-talet. Patienterna ligger till sängs och åtnjuter den förmodade terapeutiska effekten. Personalen står vid sidan om, beredd att göra en observation eller korrigera ett avvikande beteende. Region Skånes Medicinhistoriska samling. B 3378.

Under 1890-talet fortsatte omgörningen av cellavdelningarna genom att flera små rum slogs samman till större övervakningsavdelningar (årsberättelse 1900). Ödman var inte ensam om denna övervakningsreform. Dels var den internationell, dels fick den tidigt fäste också hos andra betydelsefulla samtida läkare som ovan nämnda Gustaf Bolling och 3

38

Bror Gadelius.3 Nybyggda sjukhus som de i Vänersborg (1905), Säter (1911), Västervik (1912) och Helsingborg (1927) byggdes alla med utgångspunkt i övervakningsavdelningar. Först på 1960-talet kom detta slags övervakande och slutna anstalter att ifrågasättas och successivt ersättas med andra, framförallt öppna och frivilliga former för vård.

m åren kring sekelskiftet 1900 innebar vissa förändringar i synen på ett gott omhändertagande fanns det också andra grundläggande egenskaper på sinnessjukhusen som överlevde under hela anstaltsepoken, det vill säga mellan 1850-1970. Grundidén med sinnessjukhusen var att de drabbade skulle avskiljas från sin vardagliga tillvaro. Sjuka skulle skiljas från friska. På anstalten skulle män skiljas från kvinnor, liksom intagna i olika tillstånd. I termer av lugna, halvlugna, halvoroliga och oroliga avdelningar gjordes en intern grundsorteringen av de intagna. Generellt kunde denna ordning iakttas genom att de lugnare avdelningarna alltid låg närmast anstaltens mitt, nära administrationsbyggnaden. De oroliga avdelningarna återfanns längst ut i systemet. På liknande vis förlades alltid avdelningarna för kvinnor på vänstra halvan av sjukhuset, männens på den högra. Detta slags organisering återfanns generellt på samtliga större

sinnessjukhus i landet. I Lund kan vi observera en variant på denna uppställning. Här flankerades Överläkarbostaden av de, som man sade, ”fina” avdelningarna avsedda för lugna och betalande förstaklasspatienter. När de två ”Nervklinikerna” togs i bruk 1921 underströks denna ordning med de finare avdelningarna belägna mellan administrationsbyggnaden och överläkarvillan.

T

ron på omhändertagande på anstalt var stark. Parat med uteblivna behandlingsframgångar tycktes behovet av psykiatrisk vård öka. I Sverige expanderade därför den anstaltsbundna psykiatrin kraftigt under första hälften av 1900-talet. 1850 fanns drygt 1 000 platser, femtio år senare ytterligare 3 500. Under åren kring 1960 var anstaltssystemet som störst med över 34 000 platser. Dessa siffror motsvarades av drygt 30 stora anstalter i landet. Lunds hospital byggdes för 354 patienter och utökades 1891 med asylens 684 platser.

Till de frälsta och engagerade hörde också Georg Schuldheis och Axel Enwall.

LARS-ERIK JÖNSSON

SÄNGLÄGE OCH ÖVERVAKNING PÅ S:T LARS SJUKHUS

39

O

ÖVERVAKNINGSAVDELNING i slutet av 1920-talet. Patienterna ligger till sängs och åtnjuter den förmodade terapeutiska effekten. Personalen står vid sidan om, beredd att göra en observation eller korrigera ett avvikande beteende. Region Skånes Medicinhistoriska samling. B 3378.

Under 1890-talet fortsatte omgörningen av cellavdelningarna genom att flera små rum slogs samman till större övervakningsavdelningar (årsberättelse 1900). Ödman var inte ensam om denna övervakningsreform. Dels var den internationell, dels fick den tidigt fäste också hos andra betydelsefulla samtida läkare som ovan nämnda Gustaf Bolling och 3

38

Bror Gadelius.3 Nybyggda sjukhus som de i Vänersborg (1905), Säter (1911), Västervik (1912) och Helsingborg (1927) byggdes alla med utgångspunkt i övervakningsavdelningar. Först på 1960-talet kom detta slags övervakande och slutna anstalter att ifrågasättas och successivt ersättas med andra, framförallt öppna och frivilliga former för vård.

m åren kring sekelskiftet 1900 innebar vissa förändringar i synen på ett gott omhändertagande fanns det också andra grundläggande egenskaper på sinnessjukhusen som överlevde under hela anstaltsepoken, det vill säga mellan 1850-1970. Grundidén med sinnessjukhusen var att de drabbade skulle avskiljas från sin vardagliga tillvaro. Sjuka skulle skiljas från friska. På anstalten skulle män skiljas från kvinnor, liksom intagna i olika tillstånd. I termer av lugna, halvlugna, halvoroliga och oroliga avdelningar gjordes en intern grundsorteringen av de intagna. Generellt kunde denna ordning iakttas genom att de lugnare avdelningarna alltid låg närmast anstaltens mitt, nära administrationsbyggnaden. De oroliga avdelningarna återfanns längst ut i systemet. På liknande vis förlades alltid avdelningarna för kvinnor på vänstra halvan av sjukhuset, männens på den högra. Detta slags organisering återfanns generellt på samtliga större

sinnessjukhus i landet. I Lund kan vi observera en variant på denna uppställning. Här flankerades Överläkarbostaden av de, som man sade, ”fina” avdelningarna avsedda för lugna och betalande förstaklasspatienter. När de två ”Nervklinikerna” togs i bruk 1921 underströks denna ordning med de finare avdelningarna belägna mellan administrationsbyggnaden och överläkarvillan.

T

ron på omhändertagande på anstalt var stark. Parat med uteblivna behandlingsframgångar tycktes behovet av psykiatrisk vård öka. I Sverige expanderade därför den anstaltsbundna psykiatrin kraftigt under första hälften av 1900-talet. 1850 fanns drygt 1 000 platser, femtio år senare ytterligare 3 500. Under åren kring 1960 var anstaltssystemet som störst med över 34 000 platser. Dessa siffror motsvarades av drygt 30 stora anstalter i landet. Lunds hospital byggdes för 354 patienter och utökades 1891 med asylens 684 platser.

Till de frälsta och engagerade hörde också Georg Schuldheis och Axel Enwall.

LARS-ERIK JÖNSSON

SÄNGLÄGE OCH ÖVERVAKNING PÅ S:T LARS SJUKHUS

39

Med nervpaviljongerna och mindre tillbyggnader skulle sjukhuset på 1940-talet komma att totalt omfatta över 1 300 platser, jämnt fördelade på könen. Vid slutet av 1960-talet inleddes en förändring av allt detta. De stora anstalterna ansågs nu inte längre som en terapeutisk miljö. Även själva sjukdomsbegreppet ifrågasattes.

Var de drabbade överhuvudtaget sjuka eller var de offer för ett orimligt samhälle? I takt med att de stora sjukhusen lades ned utvecklades öppna vårdformer. Det egna hemmet och patientens närmiljö kom att uppfattas som den ideala terapeutiska miljön. Men det är en annan historia.

LITTERATUR & LÄSTIPS Andersson, Eva. (red.) 1990. Sinnessjuk i folkhemmet. Lund: Lundabygdens ABF. Harding, Gösta. 1975. Några glimtar ur Svante Ödmans liv, speciellt hans opposition vid Bror Gadelius doktorsdisputation 1896. I: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapets årsskrift 1975, vol. 12. Lund. Jönsson, Lars-Eric. 1998. Det terapeutiska rummet. Rum och kropp i svensk sinnessjukvård 1850–1970. Stockholm: Carlssons. Lundquist, Gunnar. (red.) 1949. Modern svensk sinnessjukvård. Stockholm: AB Modern litteratur. Sjöström, Bengt. 1992. Kliniken tar över dårskapen. Göteborg: Daidalos. Truedsson, Hans. 1929. Lunds hospital 1879–1929. Blad ur sinnessjukvårdens historia. Lund. Åman, Anders. 1976. Om den offentliga vården. Stockholm: Liber förlag, Sveriges Arkitekturmuseum.

40

LARS-ERIK JÖNSSON

Med nervpaviljongerna och mindre tillbyggnader skulle sjukhuset på 1940-talet komma att totalt omfatta över 1 300 platser, jämnt fördelade på könen. Vid slutet av 1960-talet inleddes en förändring av allt detta. De stora anstalterna ansågs nu inte längre som en terapeutisk miljö. Även själva sjukdomsbegreppet ifrågasattes.

Var de drabbade överhuvudtaget sjuka eller var de offer för ett orimligt samhälle? I takt med att de stora sjukhusen lades ned utvecklades öppna vårdformer. Det egna hemmet och patientens närmiljö kom att uppfattas som den ideala terapeutiska miljön. Men det är en annan historia.

LITTERATUR & LÄSTIPS Andersson, Eva. (red.) 1990. Sinnessjuk i folkhemmet. Lund: Lundabygdens ABF. Harding, Gösta. 1975. Några glimtar ur Svante Ödmans liv, speciellt hans opposition vid Bror Gadelius doktorsdisputation 1896. I: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapets årsskrift 1975, vol. 12. Lund. Jönsson, Lars-Eric. 1998. Det terapeutiska rummet. Rum och kropp i svensk sinnessjukvård 1850–1970. Stockholm: Carlssons. Lundquist, Gunnar. (red.) 1949. Modern svensk sinnessjukvård. Stockholm: AB Modern litteratur. Sjöström, Bengt. 1992. Kliniken tar över dårskapen. Göteborg: Daidalos. Truedsson, Hans. 1929. Lunds hospital 1879–1929. Blad ur sinnessjukvårdens historia. Lund. Åman, Anders. 1976. Om den offentliga vården. Stockholm: Liber förlag, Sveriges Arkitekturmuseum.

40

LARS-ERIK JÖNSSON

”För att kunna genomföra experimenten behövde man enligt Medicinalstyrelsen hitta ’ett relativt omfattande folkmaterial, som helt kunde hållas under kontroll under en avsevärd tid’. På Vipeholm fann man de försökspersoner man letade efter

”

RASTGÅRD vid manlig paviljong på Vipeholms sjukhus. 1940-tal. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 2986.

”För att kunna genomföra experimenten behövde man enligt Medicinalstyrelsen hitta ’ett relativt omfattande folkmaterial, som helt kunde hållas under kontroll under en avsevärd tid’. På Vipeholm fann man de försökspersoner man letade efter

”

RASTGÅRD vid manlig paviljong på Vipeholms sjukhus. 1940-tal. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 2986.

MATS ENGSTRÖM

Vipeholms sjukhus och kariesexperimenten I

Region Skånes medicinhistoriska samling finns drygt 600 föremål med koppling till Vipeholms sjukhus i Lund. Det är allt från möbler och husgeråd till konstnärliga terapiarbeten och kläder. I denna artikel vill jag lite kort berätta om sjukhusets historia och om de medicinska experiment som genomfördes vid sjukhuset mellan 1945 och 1951. 1930 motionerade riksdagen om anläggandet av ett specialsjukhus för ”svårskötta obildbara sinnesslöa män”. Idag hade vi snarare benämnt denna grupp som personer med utvecklingsstörning. Behovet var stort. Många patienter behövde

44

MATS ENGSTRÖM

tas om hand och staten såg det allt mer som sin uppgift att i det framväxande välfärdssamhället erbjuda vård för de behövande. 1935 öppnade Vipeholms sjukhus med två paviljonger och plats för drygt 600 patienter. Snart hade sjukhusets platser fyllts, bland annat eftersom man tidigt också började ta emot minderåriga och kvinnor. Diagnosen på de män, kvinnor och barn som kom till Vipeholm var i de flesta fall sinnesslöhet (idiotia) och i några fall epileptisk sinnessjukdom (insania epileptica). Som mest fanns det upp emot 1 000 patienter på sjukhuset.

PATIENTARBETE i textilverkstaden på Vipeholms sjukhus. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3025.

A

rbetsterapi och sysselsättningsterapi sattes igång direkt i samband med att sjukhuset öppnade, med köksarbete och jordbruksarbete i de fall där det var möjligt. På vinterhalvåret var det extra viktigt med aktiviteter eftersom patienterna ofta vistades i dagrum med ett fyrtiotal andra patienter och enbart en skötare. Det var snarare fråga om förvaring

än vård. Skyddsutrustning, i form av bland annat spännbälten och tvångströjor, användes frekvent. Detta för såväl patientens egen som för omgivningens skull. Inte förrän i mitten av 1950-talet, då psykofarmaka introducerades, började man kunna minska på användningen av skyddsmedel.

VIPEHOLMS SJUKHUS OCH KARIESEXPERIMENTEN

45

MATS ENGSTRÖM

Vipeholms sjukhus och kariesexperimenten I

Region Skånes medicinhistoriska samling finns drygt 600 föremål med koppling till Vipeholms sjukhus i Lund. Det är allt från möbler och husgeråd till konstnärliga terapiarbeten och kläder. I denna artikel vill jag lite kort berätta om sjukhusets historia och om de medicinska experiment som genomfördes vid sjukhuset mellan 1945 och 1951. 1930 motionerade riksdagen om anläggandet av ett specialsjukhus för ”svårskötta obildbara sinnesslöa män”. Idag hade vi snarare benämnt denna grupp som personer med utvecklingsstörning. Behovet var stort. Många patienter behövde

44

MATS ENGSTRÖM

tas om hand och staten såg det allt mer som sin uppgift att i det framväxande välfärdssamhället erbjuda vård för de behövande. 1935 öppnade Vipeholms sjukhus med två paviljonger och plats för drygt 600 patienter. Snart hade sjukhusets platser fyllts, bland annat eftersom man tidigt också började ta emot minderåriga och kvinnor. Diagnosen på de män, kvinnor och barn som kom till Vipeholm var i de flesta fall sinnesslöhet (idiotia) och i några fall epileptisk sinnessjukdom (insania epileptica). Som mest fanns det upp emot 1 000 patienter på sjukhuset.

PATIENTARBETE i textilverkstaden på Vipeholms sjukhus. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3025.

A

rbetsterapi och sysselsättningsterapi sattes igång direkt i samband med att sjukhuset öppnade, med köksarbete och jordbruksarbete i de fall där det var möjligt. På vinterhalvåret var det extra viktigt med aktiviteter eftersom patienterna ofta vistades i dagrum med ett fyrtiotal andra patienter och enbart en skötare. Det var snarare fråga om förvaring

än vård. Skyddsutrustning, i form av bland annat spännbälten och tvångströjor, användes frekvent. Detta för såväl patientens egen som för omgivningens skull. Inte förrän i mitten av 1950-talet, då psykofarmaka introducerades, började man kunna minska på användningen av skyddsmedel.

VIPEHOLMS SJUKHUS OCH KARIESEXPERIMENTEN

45

P

å 1960-talet förändrades synen på personer med utvecklingsstörning och även på de anhörigas roll. Vården skulle nu göras mer individanpassad och ske i närheten av hemorten. Även konstterapi som behandlingsform introducerades. 1968 trädde en ny omsorgslag i kraft som betonade integrering i social och mänsklig miljö och även den lilla gruppens princip. Den nya lagen innebar också skolplikt för alla barn. För barnen på Vipeholm handlade det snarare om rätten till skolgång och en skola startades på Vipeholm.

De stora institutionernas tid var på väg att ta slut. 1982 omvandlades sjukhuset till ett vårdhem och 1993 lades även detta ned. För många patienter var detta något positivt, för andra var flytten från Vipeholm problematisk, då de levt hela sina liv på sjukhuset och inte hade något egentligt hem eller annat sammanhang att återvända till.

SPÄNNBÄLTE med sängrem av ljusbrunt läder och sadelgjord. Region Skånes medicinhistoriska samling. VS 623. Foto: Pernilla Sjöström.

SKYDDSKLÄNNING för kvinnlig patient. Tillverkad i rött så kallat buldantyg – ett extra grovt tyg som syddes samman i flera lager. De långa ärmarna, utan öppning för händerna, knöts samman baktill med ett kraftigt textilband. Region Skånes medicinhistoriska samling. VS 618. Foto: Emma Krantz.

VIPEHOLMS SJUKHUS OCH KARIESEXPERIMENTEN

47

P

å 1960-talet förändrades synen på personer med utvecklingsstörning och även på de anhörigas roll. Vården skulle nu göras mer individanpassad och ske i närheten av hemorten. Även konstterapi som behandlingsform introducerades. 1968 trädde en ny omsorgslag i kraft som betonade integrering i social och mänsklig miljö och även den lilla gruppens princip. Den nya lagen innebar också skolplikt för alla barn. För barnen på Vipeholm handlade det snarare om rätten till skolgång och en skola startades på Vipeholm.

De stora institutionernas tid var på väg att ta slut. 1982 omvandlades sjukhuset till ett vårdhem och 1993 lades även detta ned. För många patienter var detta något positivt, för andra var flytten från Vipeholm problematisk, då de levt hela sina liv på sjukhuset och inte hade något egentligt hem eller annat sammanhang att återvända till.

SPÄNNBÄLTE med sängrem av ljusbrunt läder och sadelgjord. Region Skånes medicinhistoriska samling. VS 623. Foto: Pernilla Sjöström.

SKYDDSKLÄNNING för kvinnlig patient. Tillverkad i rött så kallat buldantyg – ett extra grovt tyg som syddes samman i flera lager. De långa ärmarna, utan öppning för händerna, knöts samman baktill med ett kraftigt textilband. Region Skånes medicinhistoriska samling. VS 618. Foto: Emma Krantz.

VIPEHOLMS SJUKHUS OCH KARIESEXPERIMENTEN

47

KARIESEXPERIMENTEN

PATIENTARBETE Verk i färgkrita på papper. Skapat av patienten Björn 1974 som en del i den konstnärliga terapiverksamheten. Titel: Ateljén. Region Skånes medicinhistoriska samling. VS 1004.

PATIENTARBETE Målning med vattenfärg på kartong. Skapad av patienten Kerstin 1973. På bilden en sjuksköterska bredvid ett bord med pillerskålar. Region Skånes medicinhistoriska samling. VS 1100.

Mellan 1945 och 1951 genomfördes på Vipeholm de medicinska experiment som av eftervärlden har fått en rad olika benämningar; kolaexperimentet, sockerförsöket, kariesprojektet etc. Ursprungligen benämndes hela projektet som Vipeholmsundersökningarna. Det var en stor studie i vilken man vetenskapligt ville ta reda på om socker verkligen orsakade hål i tänderna eller ej. Bakgrunden var att man ville åtgärda den dåliga tandhälsan i landet. 1943 var endast 1 av 1 000 värnpliktiga fri från karies vid mönstring. Därför gavs Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) i uppdrag av staten att försöka lösa detta problem. Den dåliga tandhälsan var inte bara ett smärtsamt problem för de drabbade, utan kostade även staten mycket pengar. 1938 hade man bildat Folktandvården och därmed tagit på sig ett ökat ansvar för framförallt barnens tänder. För att kunna genomföra experimenten behövde man enligt

Medicinalstyrelsen hitta ”ett relativt omfattande folkmaterial, som helt kunde hållas under kontroll under en avsevärd tid”. På Vipeholm fann man de försökspersoner man letade efter. Inga etiska frågor kring patienternas deltagande i studien ställdes. Efter att utan resultat först ha testat att förebygga karies med hjälp av olika mineraler och vitaminer, det så kallade vitaminförsöket, gick man över i nästa fas av experimentet. Nu ville man istället aktivt framkalla karies hos försökspersonerna. 1947 inleddes det så kallade kolhydratförsöket. Försöksdeltagarna delades in i sju grupper inklusive en kontrollgrupp. Grupperna fick olika tillägg till kosten i form av klibbiga kolor, mjölkchoklad, sötat bröd etc. (se diagram). Två av grupperna fick så kallade toffee-kolor, det vill säga socker i extra klibbig form som specialtillverkades för undersökningen. Syftet med dessa kolor var att de skulle sätta sig i tänderna.

VIPEHOLMS SJUKHUS OCH KARIESEXPERIMENTEN

49

KARIESEXPERIMENTEN

PATIENTARBETE Verk i färgkrita på papper. Skapat av patienten Björn 1974 som en del i den konstnärliga terapiverksamheten. Titel: Ateljén. Region Skånes medicinhistoriska samling. VS 1004.

PATIENTARBETE Målning med vattenfärg på kartong. Skapad av patienten Kerstin 1973. På bilden en sjuksköterska bredvid ett bord med pillerskålar. Region Skånes medicinhistoriska samling. VS 1100.

Mellan 1945 och 1951 genomfördes på Vipeholm de medicinska experiment som av eftervärlden har fått en rad olika benämningar; kolaexperimentet, sockerförsöket, kariesprojektet etc. Ursprungligen benämndes hela projektet som Vipeholmsundersökningarna. Det var en stor studie i vilken man vetenskapligt ville ta reda på om socker verkligen orsakade hål i tänderna eller ej. Bakgrunden var att man ville åtgärda den dåliga tandhälsan i landet. 1943 var endast 1 av 1 000 värnpliktiga fri från karies vid mönstring. Därför gavs Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) i uppdrag av staten att försöka lösa detta problem. Den dåliga tandhälsan var inte bara ett smärtsamt problem för de drabbade, utan kostade även staten mycket pengar. 1938 hade man bildat Folktandvården och därmed tagit på sig ett ökat ansvar för framförallt barnens tänder. För att kunna genomföra experimenten behövde man enligt

Medicinalstyrelsen hitta ”ett relativt omfattande folkmaterial, som helt kunde hållas under kontroll under en avsevärd tid”. På Vipeholm fann man de försökspersoner man letade efter. Inga etiska frågor kring patienternas deltagande i studien ställdes. Efter att utan resultat först ha testat att förebygga karies med hjälp av olika mineraler och vitaminer, det så kallade vitaminförsöket, gick man över i nästa fas av experimentet. Nu ville man istället aktivt framkalla karies hos försökspersonerna. 1947 inleddes det så kallade kolhydratförsöket. Försöksdeltagarna delades in i sju grupper inklusive en kontrollgrupp. Grupperna fick olika tillägg till kosten i form av klibbiga kolor, mjölkchoklad, sötat bröd etc. (se diagram). Två av grupperna fick så kallade toffee-kolor, det vill säga socker i extra klibbig form som specialtillverkades för undersökningen. Syftet med dessa kolor var att de skulle sätta sig i tänderna.

VIPEHOLMS SJUKHUS OCH KARIESEXPERIMENTEN

49

S

ärskilt påfrestande var det för den kvinnliga respektive manliga grupp som ätit 24 toffee-kolor per dag (utöver det socker som även gavs vid måltiderna). 1949 ses kurvorna för bland annat de båda 24-toffeegrupperna plana ut i samband med att kosten i försöken lades om för att närmare motsvara ”normala” konsumtionsmönster. Denna omläggning var delvis ett krav från sötsaksindustrin som från och med 1947 gick in som stor finansiär av forskningsprojektet. Vad sockerindustrin hoppades på var att man dels skulle framstå som en ansvarstagande aktör i samhället som månade om medborgarnas hälsa, dels att forskarna kanske kunde visa att socker, intaget i mer ”normala” mängder, inte var så farligt för tänderna. Resultaten

av undersökningarna gick dock inte sötsaksindustrins väg, utan det slutade med att de drog in sin finansiering samtidigt som de lyckades skjuta upp publiceringen av resultaten i flera år. De slutgiltiga resultaten av försöken var mycket tydliga. Mycket socker orsakade mycket karies. I den kvinnliga gruppen som åt 24 toffee om dagen hade antalet skadade tänder under försökets gång ökat med i snitt 7 – tänder som gjorde ont och tänder som sedan skulle lagas (vilket var långt ifrån en smärtfri upplevelse). Det kan til�läggas att inga lagningar gjordes innan försöket avslutades. Utöver kosttillskotten skulle flera av testgrupperna under försökets gång även lämna salivprover för analys.

DIAGRAMMET på höger sida hämtat ur rapporten Tandkaries och kolhydrater från 1953. Effekten av sockret på patienternas tänder syns tydligt, framförallt i de grupper som konsumerat de extra kladdiga toffee-kolorna.

50

MATS ENGSTRÖM

S

ärskilt påfrestande var det för den kvinnliga respektive manliga grupp som ätit 24 toffee-kolor per dag (utöver det socker som även gavs vid måltiderna). 1949 ses kurvorna för bland annat de båda 24-toffeegrupperna plana ut i samband med att kosten i försöken lades om för att närmare motsvara ”normala” konsumtionsmönster. Denna omläggning var delvis ett krav från sötsaksindustrin som från och med 1947 gick in som stor finansiär av forskningsprojektet. Vad sockerindustrin hoppades på var att man dels skulle framstå som en ansvarstagande aktör i samhället som månade om medborgarnas hälsa, dels att forskarna kanske kunde visa att socker, intaget i mer ”normala” mängder, inte var så farligt för tänderna. Resultaten

av undersökningarna gick dock inte sötsaksindustrins väg, utan det slutade med att de drog in sin finansiering samtidigt som de lyckades skjuta upp publiceringen av resultaten i flera år. De slutgiltiga resultaten av försöken var mycket tydliga. Mycket socker orsakade mycket karies. I den kvinnliga gruppen som åt 24 toffee om dagen hade antalet skadade tänder under försökets gång ökat med i snitt 7 – tänder som gjorde ont och tänder som sedan skulle lagas (vilket var långt ifrån en smärtfri upplevelse). Det kan til�läggas att inga lagningar gjordes innan försöket avslutades. Utöver kosttillskotten skulle flera av testgrupperna under försökets gång även lämna salivprover för analys.

DIAGRAMMET på höger sida hämtat ur rapporten Tandkaries och kolhydrater från 1953. Effekten av sockret på patienternas tänder syns tydligt, framförallt i de grupper som konsumerat de extra kladdiga toffee-kolorna.

50

MATS ENGSTRÖM

I vissa fall handlade det om var 15:e minut under hela dagen. Detta kunde pågå i serier om 36 dagar. Insamlingen var inte oproblematisk och deltagarna fick tugga på ett paraffinstycke för att kunna lämna provet. Många deltagare hade svårt att åstadkomma den intensiva tuggning som krävdes. För andra rann saliven konstant ur munnen. De allra flesta patienterna visste inte vad som pågick och förstod

inte heller varför dom utsattes för denna behandling. Merparten av de medverkande patienterna kunde inte ens föra enklare typer av samtal.

N

ågra etiska överväganden kring patienternas tillstånd eller välbefinnande nämns inte i den rapport som skrevs efter det att försöken avslutats. Att lägga nutida etiska perspektiv på dåtida handlingar kan dock vara problematiskt. När försöken

startades fanns inga forskningsetiska kommittéer att rådfråga eller förhålla sig till. Samtidigt kan det poängteras att såväl FN:s deklaration om mänskliga rättighteter som Nürnbergkoden lanserades under samma tid som försöken på Vipeholm pågick. I dessa dokument talade man om statens ansvar för sina medborgares hälsa och om vikten av informerat samtycke vid medicinska experiment på människor. Man kan vid Vipeholm, eller för del delen i riksdagen eller vid Medicinalstyrelsen, inte varit helt omedvetna ifråga om dessa riktlinjer och strömningar i samtiden. Avslutningsvis kan det konstateras att Vipeholmsexperimenten var

AVGJUTNINGAR AV TÄNDER på Vipeholms sjukhus. Bilden är sannolikt tagen i samband med kariesexperimenten. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3066.

lyckade ur ett vetenskapligt perspektiv. Sambandet mellan socker och karies hade säkerställts. Rekommendationer kring till exempel lördagsgodis kunde nu göras på vetenskaplig grund. Lika lyckosamt var det inte för patienterna.

LITTERATUR & LÄSTIPS Bommenel, Elin. 2006. Sockerförsöket. Kariesexperimenten 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa. Lund: Arkiv. Carlén-Nilsson, Cecilia & Holmér, Ulla. 1998. Röster från Vipeholm. Lund: Stift. medicinhistoriska museerna i Lund och Helsingborg. Lynöe, Niels. 1999. Mellan cowboyetik och scoutmoral. Medicinsk forskningsetik i praktiken. Stockholm: Liber. Petersson, Bo. 1994. Forskning och etiska koder. En introduktion till forskningsetik. Nora: Nya Doxa. PATIENT SOM RÖNTGAS i samband med kariesexperimentet. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3076.

52

MATS ENGSTRÖM

Tandkaries och Kolhydrater. Vipeholms-undersökningarna 1947-1951. 1953. Svensk tandläkare-tidskrift, vol. 45 suppl. 1952. Lund: Gleerups förlag.

VIPEHOLMS SJUKHUS OCH KARIESEXPERIMENTEN

53

I vissa fall handlade det om var 15:e minut under hela dagen. Detta kunde pågå i serier om 36 dagar. Insamlingen var inte oproblematisk och deltagarna fick tugga på ett paraffinstycke för att kunna lämna provet. Många deltagare hade svårt att åstadkomma den intensiva tuggning som krävdes. För andra rann saliven konstant ur munnen. De allra flesta patienterna visste inte vad som pågick och förstod

inte heller varför dom utsattes för denna behandling. Merparten av de medverkande patienterna kunde inte ens föra enklare typer av samtal.

N

ågra etiska överväganden kring patienternas tillstånd eller välbefinnande nämns inte i den rapport som skrevs efter det att försöken avslutats. Att lägga nutida etiska perspektiv på dåtida handlingar kan dock vara problematiskt. När försöken

startades fanns inga forskningsetiska kommittéer att rådfråga eller förhålla sig till. Samtidigt kan det poängteras att såväl FN:s deklaration om mänskliga rättighteter som Nürnbergkoden lanserades under samma tid som försöken på Vipeholm pågick. I dessa dokument talade man om statens ansvar för sina medborgares hälsa och om vikten av informerat samtycke vid medicinska experiment på människor. Man kan vid Vipeholm, eller för del delen i riksdagen eller vid Medicinalstyrelsen, inte varit helt omedvetna ifråga om dessa riktlinjer och strömningar i samtiden. Avslutningsvis kan det konstateras att Vipeholmsexperimenten var

AVGJUTNINGAR AV TÄNDER på Vipeholms sjukhus. Bilden är sannolikt tagen i samband med kariesexperimenten. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3066.

lyckade ur ett vetenskapligt perspektiv. Sambandet mellan socker och karies hade säkerställts. Rekommendationer kring till exempel lördagsgodis kunde nu göras på vetenskaplig grund. Lika lyckosamt var det inte för patienterna.

LITTERATUR & LÄSTIPS Bommenel, Elin. 2006. Sockerförsöket. Kariesexperimenten 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa. Lund: Arkiv. Carlén-Nilsson, Cecilia & Holmér, Ulla. 1998. Röster från Vipeholm. Lund: Stift. medicinhistoriska museerna i Lund och Helsingborg. Lynöe, Niels. 1999. Mellan cowboyetik och scoutmoral. Medicinsk forskningsetik i praktiken. Stockholm: Liber. Petersson, Bo. 1994. Forskning och etiska koder. En introduktion till forskningsetik. Nora: Nya Doxa. PATIENT SOM RÖNTGAS i samband med kariesexperimentet. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3076.

52

MATS ENGSTRÖM

Tandkaries och Kolhydrater. Vipeholms-undersökningarna 1947-1951. 1953. Svensk tandläkare-tidskrift, vol. 45 suppl. 1952. Lund: Gleerups förlag.

VIPEHOLMS SJUKHUS OCH KARIESEXPERIMENTEN

53

BERNDT EHINGER

250 år med Lasarettet i Lund F

54

ör en nykomling som strosar i centrala Lund kan det vara intressant att veta att nästan alla tydligt gamla byggnader i den östra delen av kvarteret norr om Paradisgatan en gång hört till Lasarettet i Lund. Den här artikeln visar vad en flanör i Lund kan se på en promenad genom lasarettsområdet från Paradisgatan i söder till det stora sjukhusblocket i norr.

Patienten överlevde och vårdades på sjukhuset i ett par veckor och fick efteråt frågan hur det hade varit där. Jo, maten hade varit god och närande tyckte han, men sängarna var för smala. Det fanns bara två, men sjukhuset tog in fyra patienter som skavfötters fick samsas om dem. Överbeläggning har med andra ord varit känt ända sedan lasarettets start.

I Skåne öppnades hösten 1768 Lasarettet i Lund efter diverse turer om finansieringen, men redan den 24 augusti kom den första patienten in, drängen Sune Pährsson från Barsebäck. Han hade fått ett öppet benbrott på ena underbenet. På den tiden var detta en dödande skada om man inte gjorde något, för det blev alltid fula infektioner i såret. Benet amputerades följaktligen.

Det första lasarettet hade alltså bara två sängar, belägna i ett par rum på vinden i den sydöstra längan av den s.k. Lagerlöfska gården. Detta var en dåligt underhållen men nödtorftigt upprustad gammal gård i nordvästra hörnet av Lundagård på den så kallade Munckska tomten (bild 1 och 2). Pilen i bilderna pekar på längan med sjukhusets rum.

BERNDT EHINGER

”På den gamla kirurgiska kliniken hade man inte elektrisk belysning, utan var hänvisad till att operera i dagsljus eller med en gasljuslampa

”

LÄKANDE VÄXTER

55

BERNDT EHINGER

250 år med Lasarettet i Lund F

54

ör en nykomling som strosar i centrala Lund kan det vara intressant att veta att nästan alla tydligt gamla byggnader i den östra delen av kvarteret norr om Paradisgatan en gång hört till Lasarettet i Lund. Den här artikeln visar vad en flanör i Lund kan se på en promenad genom lasarettsområdet från Paradisgatan i söder till det stora sjukhusblocket i norr.

Patienten överlevde och vårdades på sjukhuset i ett par veckor och fick efteråt frågan hur det hade varit där. Jo, maten hade varit god och närande tyckte han, men sängarna var för smala. Det fanns bara två, men sjukhuset tog in fyra patienter som skavfötters fick samsas om dem. Överbeläggning har med andra ord varit känt ända sedan lasarettets start.

I Skåne öppnades hösten 1768 Lasarettet i Lund efter diverse turer om finansieringen, men redan den 24 augusti kom den första patienten in, drängen Sune Pährsson från Barsebäck. Han hade fått ett öppet benbrott på ena underbenet. På den tiden var detta en dödande skada om man inte gjorde något, för det blev alltid fula infektioner i såret. Benet amputerades följaktligen.

Det första lasarettet hade alltså bara två sängar, belägna i ett par rum på vinden i den sydöstra längan av den s.k. Lagerlöfska gården. Detta var en dåligt underhållen men nödtorftigt upprustad gammal gård i nordvästra hörnet av Lundagård på den så kallade Munckska tomten (bild 1 och 2). Pilen i bilderna pekar på längan med sjukhusets rum.

BERNDT EHINGER

”På den gamla kirurgiska kliniken hade man inte elektrisk belysning, utan var hänvisad till att operera i dagsljus eller med en gasljuslampa

”

LÄKANDE VÄXTER

55

fick den enskilde betala själv. Det fanns visserligen statligt bekostade provinsialläkare, men inte fler än en ensam befattningshavare i sju av Sveriges län.

BILD 1 Lagerlöfska gården på Munckska tomten. Efter rekonstruktion av A. Leide 1965.

Huset låg på den plats där den nuvarande universitetsbyggnaden står. I bild 2 är huset markerat med mörkare linjer mot universitetsbyggnadens tunnare. Pilen pekar på den sydöstra längan där Lasarettet i Lund först inrättades. Den mur som senare byggdes runt Lundagård finns också markerad. Universitetet bidrog med avkastningen från viss kyrklig donationsjord, Hunnerupsmarken, och svenska staten bidrog genom att slopa den ensamrätt till allmänna medel som Serafimerlasarettet i Stockholm hade. Övrig sjukvård

56

BERNDT EHINGER

Efterfrågan på sjukvård växte i takt med stigande välstånd i landet. De ursprungliga två sängplatserna på sjukhuset utökades 1792 i ett första steg till 32 sängar i 8 rum på den ombyggda så kallade Stallmästaregården, byggd 1743 för en planerad men aldrig utförd ridhusanläggning vid universitetet.

BILD 3 Kurhuset av år 1824 i hörnet av Sandgatan och Paradisgatan, med tillbyggnaden västerut från 1864. Huset har vid olika faser också hyst polikliniker för barn liksom för invärtes-, kvinno-, och öron-näsa-hals-sjukdomar. I folkmun gick kurhuset under namnet Sjömanshemmet i Lund eftersom veneriskt sjuka män ofta hade fått sin sjukdom i utländska hamnar. Gatlyktan har gasljus. Okänd fotograf, omkring sekelskiftet 1900.

Denna skulle ligga på tomten Paradislyckan som sedan blev södra lasarettsområdet. På Stallmästaregårdens grund byggdes 1884 års ögonklinik, nu säte för socialvetenskapliga institutioner.

BILD 2 Bilden visar hur den Lagerlöfska gården låg i förhållande till det nuvarande universitetshuset i hörnet av Kyrkogatan och Paradisgatan. Efter rekonstruktion av A. Leide 1965.

Behovet av vårdplatser på sjukhus fortsatte att öka, inte minst på grund av den närmast epidemiska spridningen av veneriska sjukdomar från slutet på 1700-talet och några decennier in på 1800-talet. Man byggde därför ett särskilt hus för att ta hand om dessa

patienter, det så kallade kurhuset i hörnet av Paradisgatan och Sandgatan, öppnat 1824 (bild 3). Det byggdes på platsen och grunden för det tidigare så kallade Krausiska huset och tillbyggdes år 1864 västerut med ”Cura Posterior”, det vill säga det bortre kurhuset. Det har tidvis varit illa underhållet men ligger fortfarande kvar, och är det äldsta bevarade huset i Lund som i något skede hört till lasarettet. Sedan ungefär 1970 tillhör det universitetet.

250 ÅR MED LASARETTET I LUND

57

fick den enskilde betala själv. Det fanns visserligen statligt bekostade provinsialläkare, men inte fler än en ensam befattningshavare i sju av Sveriges län.

BILD 1 Lagerlöfska gården på Munckska tomten. Efter rekonstruktion av A. Leide 1965.

Huset låg på den plats där den nuvarande universitetsbyggnaden står. I bild 2 är huset markerat med mörkare linjer mot universitetsbyggnadens tunnare. Pilen pekar på den sydöstra längan där Lasarettet i Lund först inrättades. Den mur som senare byggdes runt Lundagård finns också markerad. Universitetet bidrog med avkastningen från viss kyrklig donationsjord, Hunnerupsmarken, och svenska staten bidrog genom att slopa den ensamrätt till allmänna medel som Serafimerlasarettet i Stockholm hade. Övrig sjukvård

56

BERNDT EHINGER

Efterfrågan på sjukvård växte i takt med stigande välstånd i landet. De ursprungliga två sängplatserna på sjukhuset utökades 1792 i ett första steg till 32 sängar i 8 rum på den ombyggda så kallade Stallmästaregården, byggd 1743 för en planerad men aldrig utförd ridhusanläggning vid universitetet.

BILD 3 Kurhuset av år 1824 i hörnet av Sandgatan och Paradisgatan, med tillbyggnaden västerut från 1864. Huset har vid olika faser också hyst polikliniker för barn liksom för invärtes-, kvinno-, och öron-näsa-hals-sjukdomar. I folkmun gick kurhuset under namnet Sjömanshemmet i Lund eftersom veneriskt sjuka män ofta hade fått sin sjukdom i utländska hamnar. Gatlyktan har gasljus. Okänd fotograf, omkring sekelskiftet 1900.

Denna skulle ligga på tomten Paradislyckan som sedan blev södra lasarettsområdet. På Stallmästaregårdens grund byggdes 1884 års ögonklinik, nu säte för socialvetenskapliga institutioner.

BILD 2 Bilden visar hur den Lagerlöfska gården låg i förhållande till det nuvarande universitetshuset i hörnet av Kyrkogatan och Paradisgatan. Efter rekonstruktion av A. Leide 1965.

Behovet av vårdplatser på sjukhus fortsatte att öka, inte minst på grund av den närmast epidemiska spridningen av veneriska sjukdomar från slutet på 1700-talet och några decennier in på 1800-talet. Man byggde därför ett särskilt hus för att ta hand om dessa

patienter, det så kallade kurhuset i hörnet av Paradisgatan och Sandgatan, öppnat 1824 (bild 3). Det byggdes på platsen och grunden för det tidigare så kallade Krausiska huset och tillbyggdes år 1864 västerut med ”Cura Posterior”, det vill säga det bortre kurhuset. Det har tidvis varit illa underhållet men ligger fortfarande kvar, och är det äldsta bevarade huset i Lund som i något skede hört till lasarettet. Sedan ungefär 1970 tillhör det universitetet.

250 ÅR MED LASARETTET I LUND

57

B

aron Axel Gustaf ”Gösta” Gyllenkrok (1783-1865; bild 4) var fideikommissarie med stora ägor nära Lund, bland annat godsen Råby, Björnstorp och Svenstorp. Åren 1827-1839 var han ordförande i direktionen för Lunds lasarett som han stödde med stora och välbehövliga donationer. För att uppmärksamma hans insatser satte direktionen upp en tavla i sjukhusets vestibul med texten ”G. Gyllenkrok. Lazarettets Wälgörare”. Han var naturvetenskapligt intresserad och hade på Björnstorps slott skapat en mycket stor och värdefull zoologisk samling av snäckor och fåglar (bland annat de flesta då kända papegojor och kolibrier). Han donerade denna skatt till universitetet och gav därtill Lunds stads invånare starkt stöd med donationer för olika sociala ändamål. Gyllenkroks Allé är därför uppkallad efter honom.

I mitten på 1850-talet tillkom ”Nya lasarettet” (bild 5), snart kallat ”Gamla lasarettet”. Det byggdes 1848-50. Västra halvan var medicinsk (”invärtes”) klinik och östra halvan kirurgisk (”utvärtes”). När kirurgen och nydanaren Jacques Borelius (1859-1921) kom till Lund hade sjukhuset ännu inte elektricitet. Vikten av sterilitet inom vården hade heller inte i slagit igenom på fullt allvar. Resultaten av kirurgiska ingrepp blev inte bra, och brösthåla och bukhåla kunde man inte röra utan att det blev svåra infektioner i dem. På bild 6 ses professor Borelius operera ungefär år 1900. I bild 7 går professor Seved Ribbing rond på på ”Gamla lasarettet”. Dessa båda professorer fick förnämligt inflytande på sjukvårdens utveckling i Lund.

BILD 4 Baron Axel Gustaf ”Gösta” Gyllenkrok (1783-1865), mecenat och sjukhusdirektionens ordförande 1827-1839. Infälld i bilden ses också den skylt som satt i sjukhusets vestibul på 1800-talet.

250 ÅR MED LASARETTET I LUND

59

B

aron Axel Gustaf ”Gösta” Gyllenkrok (1783-1865; bild 4) var fideikommissarie med stora ägor nära Lund, bland annat godsen Råby, Björnstorp och Svenstorp. Åren 1827-1839 var han ordförande i direktionen för Lunds lasarett som han stödde med stora och välbehövliga donationer. För att uppmärksamma hans insatser satte direktionen upp en tavla i sjukhusets vestibul med texten ”G. Gyllenkrok. Lazarettets Wälgörare”. Han var naturvetenskapligt intresserad och hade på Björnstorps slott skapat en mycket stor och värdefull zoologisk samling av snäckor och fåglar (bland annat de flesta då kända papegojor och kolibrier). Han donerade denna skatt till universitetet och gav därtill Lunds stads invånare starkt stöd med donationer för olika sociala ändamål. Gyllenkroks Allé är därför uppkallad efter honom.

I mitten på 1850-talet tillkom ”Nya lasarettet” (bild 5), snart kallat ”Gamla lasarettet”. Det byggdes 1848-50. Västra halvan var medicinsk (”invärtes”) klinik och östra halvan kirurgisk (”utvärtes”). När kirurgen och nydanaren Jacques Borelius (1859-1921) kom till Lund hade sjukhuset ännu inte elektricitet. Vikten av sterilitet inom vården hade heller inte i slagit igenom på fullt allvar. Resultaten av kirurgiska ingrepp blev inte bra, och brösthåla och bukhåla kunde man inte röra utan att det blev svåra infektioner i dem. På bild 6 ses professor Borelius operera ungefär år 1900. I bild 7 går professor Seved Ribbing rond på på ”Gamla lasarettet”. Dessa båda professorer fick förnämligt inflytande på sjukvårdens utveckling i Lund.

BILD 4 Baron Axel Gustaf ”Gösta” Gyllenkrok (1783-1865), mecenat och sjukhusdirektionens ordförande 1827-1839. Infälld i bilden ses också den skylt som satt i sjukhusets vestibul på 1800-talet.

250 ÅR MED LASARETTET I LUND

59

BILD 5 Lasarettet i Lund, byggt 1848-50. Kirurger skötte ”utvärtes” sjukdomar och medicinare skötte ”invärtes”. Fasadputsen knackades bort i början på 1900-talet. Huset har under 1900-talet hyst en radiologisk strålbehandlingsavdelning och en lungklinik. Idag finns olika socialvetenskapliga institutioner i huset. Skylten satt i husets vestibul. Foto: B.A. Lindgren, omkring 1890.

BILD 6 Prof. J. Borelius opererar ungefär år 1900. Den första operationssköterskan, sophiasystern Hedvig Olander, assisterar. Märk gasljuslampan uppe till vänster. Narkosutrustningen består av eterflaska, en bomullstuss och en mask. Aseptiken har slagit igenom så till vida att operationspersonalen bär skyddskläder. Medicine kandidaterna bär emellertid egen mörk kostym. Syster Hedvig bär mössa men saknar handskar. Foto erhållet av professor Borelius dotter, fru Klara Welin.

BILD 7 Professor Ribbing går rond på gamla ”invärtes” (medicinska) avdelningen på Lasarettet i Lund nära år 1900. Den yngre av de båda läkarna i vit rock är Karl Petrén. Seved Ribbing har enligt sin vana en något mörkare rock. Patienterna ligger i mycket prydligt bäddade sängar med en namn- och informationstavla, ett journalblad och egen handduk plus morgonrock på en ställning vid huvudändan.Taklamporna är av gasljustyp. Rummet värms upp av den stora ved- eller kokseldade kakelugnen i bakgrunden. Okänd fotograf.

BILD 8 Kirurgiska kliniken i Lund från 1867-68. Sjukhusets egna kyrksal låg innanför centraltornets runda fönster. Bildkälla: Universitetsbiblioteket i Lund, Baggesamlingen. Foto: Per Bagge 1906.

BILD 5 Lasarettet i Lund, byggt 1848-50. Kirurger skötte ”utvärtes” sjukdomar och medicinare skötte ”invärtes”. Fasadputsen knackades bort i början på 1900-talet. Huset har under 1900-talet hyst en radiologisk strålbehandlingsavdelning och en lungklinik. Idag finns olika socialvetenskapliga institutioner i huset. Skylten satt i husets vestibul. Foto: B.A. Lindgren, omkring 1890.

BILD 6 Prof. J. Borelius opererar ungefär år 1900. Den första operationssköterskan, sophiasystern Hedvig Olander, assisterar. Märk gasljuslampan uppe till vänster. Narkosutrustningen består av eterflaska, en bomullstuss och en mask. Aseptiken har slagit igenom så till vida att operationspersonalen bär skyddskläder. Medicine kandidaterna bär emellertid egen mörk kostym. Syster Hedvig bär mössa men saknar handskar. Foto erhållet av professor Borelius dotter, fru Klara Welin.

BILD 7 Professor Ribbing går rond på gamla ”invärtes” (medicinska) avdelningen på Lasarettet i Lund nära år 1900. Den yngre av de båda läkarna i vit rock är Karl Petrén. Seved Ribbing har enligt sin vana en något mörkare rock. Patienterna ligger i mycket prydligt bäddade sängar med en namn- och informationstavla, ett journalblad och egen handduk plus morgonrock på en ställning vid huvudändan.Taklamporna är av gasljustyp. Rummet värms upp av den stora ved- eller kokseldade kakelugnen i bakgrunden. Okänd fotograf.

BILD 8 Kirurgiska kliniken i Lund från 1867-68. Sjukhusets egna kyrksal låg innanför centraltornets runda fönster. Bildkälla: Universitetsbiblioteket i Lund, Baggesamlingen. Foto: Per Bagge 1906.

Efterfrågan på sjukvård fortsatte att växa, och 1867/68 kunde en ny kirurgisk klinik tas i bruk, ritad av arkitekten Helgo Zettervall. Se bild 8. Patienterna vårdades i stora salar med minst 10 sjuksängar i varje (bild 9). För många var det en stor förbättring jämfört med deras

hem, där man, hustru och många barn fick trängas i få, små och hygieniskt undermåliga rum.

P

å den gamla kirurgiska kliniken hade man inte elektrisk belysning, utan var hänvisad till att operera i dagsljus eller med en gasljuslampa. Dagsljus var viktigt för operationerna

BILD 9 Manlig vårdsal på kirurgiska kliniken i Lund efter ombyggnaden 1905. Salen hade plats för 10 patienter plus två extra sängar som kunde ställas mitt på golvet i stället för bordet. Troligast är det Gustaf Petrén som går rond. Han var då underläkare, men blev senare professor i kirurgi i Lund. Notera ställningarna vid sängarnas huvudända med feberkurva, journalanteckningar och patientens handduk, nytvättad inför fotograferingen. Taklampan är elektrisk. Foto: A.W. Rahmn.

62

BERNDT EHINGER

ända tills lasarettet elektrifierades år 1905. Professorerna Jacques Borelius och Seved Ribbing fick igång en kraftig utbyggnad och modernisering av det dåligt fungerande lasarettet, inte minst den kirurgiska kliniken, som fick ett stort annex. Därtill kom en panncentral med elverk, vattenburen uppvärmning av husen, tvättinrättning, textilförråd och verkstäder i ett långt särskilt hus, kallat intendenturhuset (bild 10). En linbana byggdes mellan detta och närliggande byggnader för transport av mat, tvätt och annat tungt gods. Övriga transporter gjordes med häst och vagn ända tills bilar kom på 1920-talet. Elverket gjorde det möjligt att ha elektrisk belysning, röntgenutrustning och hissar för transport av gods, patienter och personal mellan olika våningar. Sotande kol- och vedkaminer kunde också avskaffas. Upprustningen stod klar 1905. Kirurgiska kliniken fick 1905 en ny stor mottagningsavdelning, en så kallad poliklinik (bild 11),

BILD 10 Intendenturhuset i Lund. Notera linbanan med en transportkorg och en hästkjuts med kusk nedanför. Bredvid står sjukhusets syssloman, P. Lundborg. Bilar var ännu inte aktuella för transporter av tungt gods. Byggnaden revs c:a 1980 för att ge plats åt huset Eden (klart 1984) med lärosalar för universitetet. Okänd fotograf, troligen 1906.

där mindre bemedlade patienter gruppvis togs om hand i stora öppna rum. Patienter med tillräckliga resurser kunde ända till slutet av 1900-talet söka sig till läkarnas egna mottagningar där de fick möta läkaren i enrum. Sterilitet och aseptik vid operationer var besvärligt och dyrt, och kunde bara långsamt införas. 1937 såg det ut som på bild 12. Kontrasten mot hur det såg ut 40 år tidigare (bild 6) och 80 år senare i den moderna operationssalen (bild 17) är slående.

250 ÅR MED LASARETTET I LUND

63

Efterfrågan på sjukvård fortsatte att växa, och 1867/68 kunde en ny kirurgisk klinik tas i bruk, ritad av arkitekten Helgo Zettervall. Se bild 8. Patienterna vårdades i stora salar med minst 10 sjuksängar i varje (bild 9). För många var det en stor förbättring jämfört med deras

hem, där man, hustru och många barn fick trängas i få, små och hygieniskt undermåliga rum.

P

å den gamla kirurgiska kliniken hade man inte elektrisk belysning, utan var hänvisad till att operera i dagsljus eller med en gasljuslampa. Dagsljus var viktigt för operationerna

BILD 9 Manlig vårdsal på kirurgiska kliniken i Lund efter ombyggnaden 1905. Salen hade plats för 10 patienter plus två extra sängar som kunde ställas mitt på golvet i stället för bordet. Troligast är det Gustaf Petrén som går rond. Han var då underläkare, men blev senare professor i kirurgi i Lund. Notera ställningarna vid sängarnas huvudända med feberkurva, journalanteckningar och patientens handduk, nytvättad inför fotograferingen. Taklampan är elektrisk. Foto: A.W. Rahmn.

62

BERNDT EHINGER

ända tills lasarettet elektrifierades år 1905. Professorerna Jacques Borelius och Seved Ribbing fick igång en kraftig utbyggnad och modernisering av det dåligt fungerande lasarettet, inte minst den kirurgiska kliniken, som fick ett stort annex. Därtill kom en panncentral med elverk, vattenburen uppvärmning av husen, tvättinrättning, textilförråd och verkstäder i ett långt särskilt hus, kallat intendenturhuset (bild 10). En linbana byggdes mellan detta och närliggande byggnader för transport av mat, tvätt och annat tungt gods. Övriga transporter gjordes med häst och vagn ända tills bilar kom på 1920-talet. Elverket gjorde det möjligt att ha elektrisk belysning, röntgenutrustning och hissar för transport av gods, patienter och personal mellan olika våningar. Sotande kol- och vedkaminer kunde också avskaffas. Upprustningen stod klar 1905. Kirurgiska kliniken fick 1905 en ny stor mottagningsavdelning, en så kallad poliklinik (bild 11),

BILD 10 Intendenturhuset i Lund. Notera linbanan med en transportkorg och en hästkjuts med kusk nedanför. Bredvid står sjukhusets syssloman, P. Lundborg. Bilar var ännu inte aktuella för transporter av tungt gods. Byggnaden revs c:a 1980 för att ge plats åt huset Eden (klart 1984) med lärosalar för universitetet. Okänd fotograf, troligen 1906.

där mindre bemedlade patienter gruppvis togs om hand i stora öppna rum. Patienter med tillräckliga resurser kunde ända till slutet av 1900-talet söka sig till läkarnas egna mottagningar där de fick möta läkaren i enrum. Sterilitet och aseptik vid operationer var besvärligt och dyrt, och kunde bara långsamt införas. 1937 såg det ut som på bild 12. Kontrasten mot hur det såg ut 40 år tidigare (bild 6) och 80 år senare i den moderna operationssalen (bild 17) är slående.

250 ÅR MED LASARETTET I LUND

63

BILD 12 Operation på kirurgiska kliniken i Lund i mars 1937. Professor Gustaf Petrén opererar en patient i vänster sidläge, kanske ett ingrepp på patientens högra njure. Nu har alla kring operationsbordet vita operationskläder och mössor eller hårdukar, och operatören och hans assistenter bär gummihandskar. Men en av anestesisköterskorna har inte munskydd. Patienten sövs med eter som droppas på en öppen mask. Studenterna har hänvisats till att stå bakom ett skrank av vita lakan. De bär vita rockar över sina vardagskläder, men har vare sig mössa eller munskydd. Foto: dr Åke Rydén.

BILD 11 Docent (senare professor) Gustaf Petrén lägger om ett sår vid ankeln på en patient medan andra väntar i bakgrunden. Alla kunde se och höra vad som avhandlades. En ung man med ett stort förband runt halsen tas om hand av en sköterska till höger i bilden. Foto: A.W. Rahmn, 1905.

Tomtmarken tog på 1910-talet slut på södra lasarettsområdet, men inte behovet av nya byggnader. Landstinget hade varit förutseende och skaffat sig en stor ny tomt längre norrut, och den blev på 1900-talet norra lasarettsområdet. Där stod en ny kvinnoklinik (bild 13) och en ny medicinklinik färdiga år 1918. De ritades av en och samma arkitekt, Salomon Sörensen.

64

BERNDT EHINGER

E

fter andra världskriget frigjordes det mycket stora resurser i samhället, tidigare inlåsta i försvarsansträngningar. På 1950-talet kom en stor utbyggnad igång, med kulmen vid invigningen år 1968 av det nya centralblocket i ett mycket stort sjukhuskomplex med tillhörande laboratorier. Universitetet anslöt med ett stort komplex för

BILD 13 1918 års kvinnoklinik vid Lasarettet i Lund. Huset är nybyggt och parken är ännu inte riktigt klar. Vy från söder. Medicinkliniken ett steg längre norrut har snarlik yttre utformning. Kulverten ovan jord längst till vänster i bilden rymmer idag Livets Museum. Okänd fotograf. 250 ÅR MED LASARETTET I LUND

65

BILD 12 Operation på kirurgiska kliniken i Lund i mars 1937. Professor Gustaf Petrén opererar en patient i vänster sidläge, kanske ett ingrepp på patientens högra njure. Nu har alla kring operationsbordet vita operationskläder och mössor eller hårdukar, och operatören och hans assistenter bär gummihandskar. Men en av anestesisköterskorna har inte munskydd. Patienten sövs med eter som droppas på en öppen mask. Studenterna har hänvisats till att stå bakom ett skrank av vita lakan. De bär vita rockar över sina vardagskläder, men har vare sig mössa eller munskydd. Foto: dr Åke Rydén.

BILD 11 Docent (senare professor) Gustaf Petrén lägger om ett sår vid ankeln på en patient medan andra väntar i bakgrunden. Alla kunde se och höra vad som avhandlades. En ung man med ett stort förband runt halsen tas om hand av en sköterska till höger i bilden. Foto: A.W. Rahmn, 1905.

Tomtmarken tog på 1910-talet slut på södra lasarettsområdet, men inte behovet av nya byggnader. Landstinget hade varit förutseende och skaffat sig en stor ny tomt längre norrut, och den blev på 1900-talet norra lasarettsområdet. Där stod en ny kvinnoklinik (bild 13) och en ny medicinklinik färdiga år 1918. De ritades av en och samma arkitekt, Salomon Sörensen.

64

BERNDT EHINGER

E

fter andra världskriget frigjordes det mycket stora resurser i samhället, tidigare inlåsta i försvarsansträngningar. På 1950-talet kom en stor utbyggnad igång, med kulmen vid invigningen år 1968 av det nya centralblocket i ett mycket stort sjukhuskomplex med tillhörande laboratorier. Universitetet anslöt med ett stort komplex för

BILD 13 1918 års kvinnoklinik vid Lasarettet i Lund. Huset är nybyggt och parken är ännu inte riktigt klar. Vy från söder. Medicinkliniken ett steg längre norrut har snarlik yttre utformning. Kulverten ovan jord längst till vänster i bilden rymmer idag Livets Museum. Okänd fotograf. 250 ÅR MED LASARETTET I LUND

65

forskningslaboratorier, BMC (Biomedicinskt Centrum), stegvis klart under ett decennium efter 1996 då den första delen invigdes, Wallenberg neurocenter. För att inte det nya centralblocket skulle bli för högt grävde man ned det två våningsplan i marken, och började alltså med att gräva en c:a 10 meter djup grop (bilderna 14a-f ). Fasaden på det befintliga AB-blockets trapphus revs tidigt, för där skulle Centralblocket ansluta. Det var ett dramatiskt skådespel när sydfasaden till trapphuset på det först byggda AB-blocket öppnades med jättelika skärbrännare. Samtidigt växte de stora trapphustornen upp. Huset byggdes sedan med en teknik som inte prövats tidigare i landet. Längst ned lades en grund med konventionell teknik, men resten gjordes som ett korthus av horisontella BILD 14 a-f Bildsviten visar hur man först grävde en 10 meter djup grop för centralblocket. Våningsplanen sattes sedan på plats som ett jättelikt 3-dimensionellt pussel. Bildkälla: Firma SIAB. Okänd fotograf.

BILD 15 Här ses huset slutbesiktigat och klart, hösten 1967. Den sista byggkranen står kvar. Foto från öster. Bildkälla: firma SIAB. Okänd fotograf.

betongskivor på smala pelare utan sidostöd. Detta stöd kom i stället från de två massiva centrala betongtornen för hissar. Våningarna sattes sedan samman av färdiga betongdelar, gjutna i en särskild anläggning en bit utanför Lund. Det hela var ett tredimensionellt pussel i jätteformat som sades ha utvecklats i USA. Slutresultatet blev mycket billigare än vad man budgeterat för, och huset blev färdigt på utsatt tid, eller kanske till och med lite tidigare. Det slutbesiktigades

250 ÅR MED LASARETTET I LUND

67

forskningslaboratorier, BMC (Biomedicinskt Centrum), stegvis klart under ett decennium efter 1996 då den första delen invigdes, Wallenberg neurocenter. För att inte det nya centralblocket skulle bli för högt grävde man ned det två våningsplan i marken, och började alltså med att gräva en c:a 10 meter djup grop (bilderna 14a-f ). Fasaden på det befintliga AB-blockets trapphus revs tidigt, för där skulle Centralblocket ansluta. Det var ett dramatiskt skådespel när sydfasaden till trapphuset på det först byggda AB-blocket öppnades med jättelika skärbrännare. Samtidigt växte de stora trapphustornen upp. Huset byggdes sedan med en teknik som inte prövats tidigare i landet. Längst ned lades en grund med konventionell teknik, men resten gjordes som ett korthus av horisontella BILD 14 a-f Bildsviten visar hur man först grävde en 10 meter djup grop för centralblocket. Våningsplanen sattes sedan på plats som ett jättelikt 3-dimensionellt pussel. Bildkälla: Firma SIAB. Okänd fotograf.

BILD 15 Här ses huset slutbesiktigat och klart, hösten 1967. Den sista byggkranen står kvar. Foto från öster. Bildkälla: firma SIAB. Okänd fotograf.

betongskivor på smala pelare utan sidostöd. Detta stöd kom i stället från de två massiva centrala betongtornen för hissar. Våningarna sattes sedan samman av färdiga betongdelar, gjutna i en särskild anläggning en bit utanför Lund. Det hela var ett tredimensionellt pussel i jätteformat som sades ha utvecklats i USA. Slutresultatet blev mycket billigare än vad man budgeterat för, och huset blev färdigt på utsatt tid, eller kanske till och med lite tidigare. Det slutbesiktigades

250 ÅR MED LASARETTET I LUND

67

särskilt avancerade och nya ingrepp. Alla personer i salen bär heltäckande operationskläder och munskydd. Ventilationen har noga styrd temperatur och fuktighet, med filtrerad luft.

BILD 16 (Föregående uppslag) Den onkologiska strålningsavdelningen på Lasarettet i Lund, klar 2013. Foto: Berndt Ehinger, 2014.

den 29 september 1967 (bild 15), men invigdes först den 25 september 1968 som en födelsedagspresent till lasarettets 200-årsdag. Det var en mycket nöjd statsminister Tage Erlander som gjorde detta på sina socialdemokratiska landstingspolitikers vägnar. Landstingsrådet Torsten Andrée var den som främst hade drivit fram bygget, och chefsläkaren professor Olle Olsson hade styrt utformningen av det tillsammans med arkitekten Stefan Hornyansky.

S

jukvården har ändrats mycket också efter 1960-talet, och det stora centralblockets konstruktion med stora öppna våningsplan med endast smala bärande pelare har visat sig mycket ändamålsenlig och anpassningsbar när lokaler behövt ändras. Operationsavdelningars salar har till exempel

70

BERNDT EHINGER

N

ya byggnader har också tillkommit, senast den nya strålbehandlingsavdelningen 2013 med en färgglad och mycket

uppiggande glasfasad (bild 16). Den bryter helt mot den tidigare tunga arkitekturen med enskilda stora klinikhus, stramt utformade i rött tegel, liksom mot centralblockets randiga och numera mörknade och trista betonggrå fasad. Visst går Lasarettet i Lund en ljusnande framtid till mötes, också i fråga om byggnader.

BILD 17 Hybridsalen på centraloperation i Lund 2011. Bildkälla: informationsavdelningen, SUS i Lund. Okänd fotograf.

byggs om flera gånger, och har blivit tekniskt mycket avancerade. Bild 17 visar en så kallad hybridsal år 2011, en kombination av en operationssal av standardutförande och ett högteknologiskt röntgenlaboratorium för tredimensionell bildteknik med tung utrustning. Elektroniken är om fattande och behövs för övervakning och bedömningar vid

LITTERATUR & LÄSTIPS Borelius, Jacques. 1918. Malmöhus läns lasarett i Lund 1768 – 1918. Lund. Essen-Möller, Erik. 1947. Bidrag till Lunds medicinska fakultets historia. Lund: C. W. K. Gleerup. Flaum, Alfred. 1968. Lasarettet i Lund 1768-1968 : en historik utarbetad på uppdrag av Malmöhus läns landsting till lasarettets tvåhundraårsjubileum. Lund. Westling, Håkan. Medicinska fakulteten vid Lunds universitet 1668 – 2003. Medicinska fakulteten. Lund. Ehinger, Berndt, Biörklund, Anders, Landberg, Torsten. 2017. Lasarettet i Lund : 1768-2000: bilder berättar. Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet, Lund.

250 ÅR MED LASARETTET I LUND

71

särskilt avancerade och nya ingrepp. Alla personer i salen bär heltäckande operationskläder och munskydd. Ventilationen har noga styrd temperatur och fuktighet, med filtrerad luft.

BILD 16 (Föregående uppslag) Den onkologiska strålningsavdelningen på Lasarettet i Lund, klar 2013. Foto: Berndt Ehinger, 2014.

den 29 september 1967 (bild 15), men invigdes först den 25 september 1968 som en födelsedagspresent till lasarettets 200-årsdag. Det var en mycket nöjd statsminister Tage Erlander som gjorde detta på sina socialdemokratiska landstingspolitikers vägnar. Landstingsrådet Torsten Andrée var den som främst hade drivit fram bygget, och chefsläkaren professor Olle Olsson hade styrt utformningen av det tillsammans med arkitekten Stefan Hornyansky.

S

jukvården har ändrats mycket också efter 1960-talet, och det stora centralblockets konstruktion med stora öppna våningsplan med endast smala bärande pelare har visat sig mycket ändamålsenlig och anpassningsbar när lokaler behövt ändras. Operationsavdelningars salar har till exempel

70

BERNDT EHINGER

N

ya byggnader har också tillkommit, senast den nya strålbehandlingsavdelningen 2013 med en färgglad och mycket

uppiggande glasfasad (bild 16). Den bryter helt mot den tidigare tunga arkitekturen med enskilda stora klinikhus, stramt utformade i rött tegel, liksom mot centralblockets randiga och numera mörknade och trista betonggrå fasad. Visst går Lasarettet i Lund en ljusnande framtid till mötes, också i fråga om byggnader.

BILD 17 Hybridsalen på centraloperation i Lund 2011. Bildkälla: informationsavdelningen, SUS i Lund. Okänd fotograf.

byggs om flera gånger, och har blivit tekniskt mycket avancerade. Bild 17 visar en så kallad hybridsal år 2011, en kombination av en operationssal av standardutförande och ett högteknologiskt röntgenlaboratorium för tredimensionell bildteknik med tung utrustning. Elektroniken är om fattande och behövs för övervakning och bedömningar vid

LITTERATUR & LÄSTIPS Borelius, Jacques. 1918. Malmöhus läns lasarett i Lund 1768 – 1918. Lund. Essen-Möller, Erik. 1947. Bidrag till Lunds medicinska fakultets historia. Lund: C. W. K. Gleerup. Flaum, Alfred. 1968. Lasarettet i Lund 1768-1968 : en historik utarbetad på uppdrag av Malmöhus läns landsting till lasarettets tvåhundraårsjubileum. Lund. Westling, Håkan. Medicinska fakulteten vid Lunds universitet 1668 – 2003. Medicinska fakulteten. Lund. Ehinger, Berndt, Biörklund, Anders, Landberg, Torsten. 2017. Lasarettet i Lund : 1768-2000: bilder berättar. Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet, Lund.

250 ÅR MED LASARETTET I LUND

71

”Hanna ansågs bäst lämpad för yrket och fick därför ärva faderns svartkonstbok som antagligen innehöll både tips om läkeväxter och magiska ritualer.

”

HJÄRTSTILLA, Leonorus cardiaca. Odlades av tidiga lundabor men har sitt ursprung i Asien. Foto: Kristina Bakran.

”Hanna ansågs bäst lämpad för yrket och fick därför ärva faderns svartkonstbok som antagligen innehöll både tips om läkeväxter och magiska ritualer.

”

HJÄRTSTILLA, Leonorus cardiaca. Odlades av tidiga lundabor men har sitt ursprung i Asien. Foto: Kristina Bakran.

KRISTINA BAKRAN

Läkande växter I

Kulturens park finns en örtagård. Den anlades 1954 av Akademiträdgårdsmästare Axel Törje efter medeltida förebilder. Örtagården ligger strax intill vårt medeltida Dekanhus och omsluts av murar, bestående av stenar från medeltida kyrkor i Lund, på kortsidorna och träsektioner i rutnät på långsidorna. Den består av en korsformad gång som delar örtagården i fyra kvarter. Varje kvarter har sedan tre mindre örtrabatter som var och en inramas av en stenkant. Örterna som växer här har använts som mediciner, kryddor och till folkliga och religiösa seder. I mitten finns en sexkantig springvattenbrunn med ett romanskt veckkapitäl som ursprungligen troligen har suttit i ett av Lunds domkyrkas medeltida torn.

Under 1100-talet kom cisterciensermunkar till Norden med ny kunskap och nya växter som de lät plantera i sina kloster. Idag vet vi att det redan innan dess fanns lokal kunskap om örter och dess användningsområden. Vikingarna tog till exempel med sig växter från sina färder ute i världen och troligtvis har det alltid funnits människor som velat utforska och hitta nya ätbara eller läkande växter. Men kanske var det ändå munkarna som började bedriva ett mer systematiskt och rationellt odlande av trädgårds- och medicinalväxter. De spred sina kunskaper om växterna till folket och en del växter ”rymde” ut från klosterträdgårdarna. Den växt som man brukar nämna är kirskål,

KULTURENS ÖRTAGÅRD (bild på nästa uppslag). Här växer örter som har använts till såväl mediciner och kryddor som i religiösa och folkliga seder.

74

KRISTINA BAKRAN

MÄSTERROT, Peucedanum ostruthium. Till utseendet är den förvillande lik kirskål. Den ansågs ha så många värdefulla egenskaper att den fick sitt ståtliga namn mästerrot.

KRISTINA BAKRAN

Läkande växter I

Kulturens park finns en örtagård. Den anlades 1954 av Akademiträdgårdsmästare Axel Törje efter medeltida förebilder. Örtagården ligger strax intill vårt medeltida Dekanhus och omsluts av murar, bestående av stenar från medeltida kyrkor i Lund, på kortsidorna och träsektioner i rutnät på långsidorna. Den består av en korsformad gång som delar örtagården i fyra kvarter. Varje kvarter har sedan tre mindre örtrabatter som var och en inramas av en stenkant. Örterna som växer här har använts som mediciner, kryddor och till folkliga och religiösa seder. I mitten finns en sexkantig springvattenbrunn med ett romanskt veckkapitäl som ursprungligen troligen har suttit i ett av Lunds domkyrkas medeltida torn.

Under 1100-talet kom cisterciensermunkar till Norden med ny kunskap och nya växter som de lät plantera i sina kloster. Idag vet vi att det redan innan dess fanns lokal kunskap om örter och dess användningsområden. Vikingarna tog till exempel med sig växter från sina färder ute i världen och troligtvis har det alltid funnits människor som velat utforska och hitta nya ätbara eller läkande växter. Men kanske var det ändå munkarna som började bedriva ett mer systematiskt och rationellt odlande av trädgårds- och medicinalväxter. De spred sina kunskaper om växterna till folket och en del växter ”rymde” ut från klosterträdgårdarna. Den växt som man brukar nämna är kirskål,

KULTURENS ÖRTAGÅRD (bild på nästa uppslag). Här växer örter som har använts till såväl mediciner och kryddor som i religiösa och folkliga seder.

74

KRISTINA BAKRAN

MÄSTERROT, Peucedanum ostruthium. Till utseendet är den förvillande lik kirskål. Den ansågs ha så många värdefulla egenskaper att den fick sitt ståtliga namn mästerrot.

LÄKEBETONIKA, Stachys officinalis. En växt som ansågs kunna skydda mot djävulen, bota ormbett eller ”älvablåst”, det vill säga nässelfeber.

Aegopodium podograria på latin. Det är ett ofta svårutrotat och därför illa omtyckt ogräs som även går under namnen kers eller skvallerkål. Men även om många av oss kan tycka att den är besvärlig i våra trädgårdar idag så hade den sitt medicinska syfte en gång i tiden. Den kunde nämligen mildra fotgikt, så kallad podager. Dessutom är det en växt som snabbt står grön på våren då många förr i tiden säkert behövde få i sig nya vitaminer efter vinterns avsaknad av färska grödor. Idag har den fått ny popularitet bland dem som vill äta mer hållbart och av det som naturen kan erbjuda.

78

KRISTINA BAKRAN

BLODTOPP, Sanguisorba officinalis. Omsjungen av Bellman i flera av Fredmans epistlar. Foto: Kristina Bakran.

Vad växer då i vår örtagård på Kulturen idag? Det är en samling av örter, rosor och lökar som ska representera en del av det som man bland annat har hittat vid arkeologiska utgrävningar av det medeltida Lund eller från dåtidens klosterträdgårdar. En del växter är nyare tillskott men ändå utvalda som typiska örtagårdsväxter. I kvarteret närmast Dekanhuset hittar man åbrodd, Artemisia abrotanum. Det är en starkt doftande halvbuske som delvis är vintergrön och härstammar från Medelhavsländerna.

KRANSBORRE, Marrubium vulgare. En sällsynt bekantskap som på medeltiden användes bland annat för att stabilisera ojämn hjärtrytm.

Det är en välkänd medicinal- och kryddväxt som har använts mot bland annat kolik, hysteri och som brännvinskrydda. Under just medeltiden kunde den ordineras även mot skallighet och ormbett. Ibland lät man klippa den till en kortklippt häck som skulle sprida väldoft och den ingick även i kvinnornas kyrkobukett för sin starka doft skull. På så sätt kunde kvinnorna hålla sig vakna under de långa gudstjänsterna. Dessutom ansågs åbrodden hålla onda andar borta och kunde skydda kvinnorna på deras väg mot kyrkan. Idag skulle jag själv kunna tänka mig att använda den för att slippa fästingbett genom att gnida in den i huden.

PIMPINELL, Sanguisorba minor. Bra mot blödande sår men fungerar även mot diarré och gaser i magen. Dessutom trodde man att den kunde ge aptit och vällust.

Om man tittar i kvarteret strax mittöver så ser man en ört som är vildväxande i Centraleuropa och som heter mästerrot, Peucedanum ostruthium. Till utseendet är den förvillande lik kirskål. Men den ansågs ha så många värdefulla egenskaper att den gavs det ståtliga namnet mästerrot. Och det är just i dess rötter som krafterna sitter. Förr kunde man köpa den i torkat tillstånd på apoteken och den botade bland annat kolik, mask i magen, hysteri och fyllerigalenskap. Den ansågs även stimulera aptiten för den som saknade matlust genom att öka matsmältningsvätskorna.

LÄKANDE VÄXTER

79

LÄKEBETONIKA, Stachys officinalis. En växt som ansågs kunna skydda mot djävulen, bota ormbett eller ”älvablåst”, det vill säga nässelfeber.

Aegopodium podograria på latin. Det är ett ofta svårutrotat och därför illa omtyckt ogräs som även går under namnen kers eller skvallerkål. Men även om många av oss kan tycka att den är besvärlig i våra trädgårdar idag så hade den sitt medicinska syfte en gång i tiden. Den kunde nämligen mildra fotgikt, så kallad podager. Dessutom är det en växt som snabbt står grön på våren då många förr i tiden säkert behövde få i sig nya vitaminer efter vinterns avsaknad av färska grödor. Idag har den fått ny popularitet bland dem som vill äta mer hållbart och av det som naturen kan erbjuda.

78

KRISTINA BAKRAN

BLODTOPP, Sanguisorba officinalis. Omsjungen av Bellman i flera av Fredmans epistlar. Foto: Kristina Bakran.

Vad växer då i vår örtagård på Kulturen idag? Det är en samling av örter, rosor och lökar som ska representera en del av det som man bland annat har hittat vid arkeologiska utgrävningar av det medeltida Lund eller från dåtidens klosterträdgårdar. En del växter är nyare tillskott men ändå utvalda som typiska örtagårdsväxter. I kvarteret närmast Dekanhuset hittar man åbrodd, Artemisia abrotanum. Det är en starkt doftande halvbuske som delvis är vintergrön och härstammar från Medelhavsländerna.

KRANSBORRE, Marrubium vulgare. En sällsynt bekantskap som på medeltiden användes bland annat för att stabilisera ojämn hjärtrytm.

Det är en välkänd medicinal- och kryddväxt som har använts mot bland annat kolik, hysteri och som brännvinskrydda. Under just medeltiden kunde den ordineras även mot skallighet och ormbett. Ibland lät man klippa den till en kortklippt häck som skulle sprida väldoft och den ingick även i kvinnornas kyrkobukett för sin starka doft skull. På så sätt kunde kvinnorna hålla sig vakna under de långa gudstjänsterna. Dessutom ansågs åbrodden hålla onda andar borta och kunde skydda kvinnorna på deras väg mot kyrkan. Idag skulle jag själv kunna tänka mig att använda den för att slippa fästingbett genom att gnida in den i huden.

PIMPINELL, Sanguisorba minor. Bra mot blödande sår men fungerar även mot diarré och gaser i magen. Dessutom trodde man att den kunde ge aptit och vällust.

Om man tittar i kvarteret strax mittöver så ser man en ört som är vildväxande i Centraleuropa och som heter mästerrot, Peucedanum ostruthium. Till utseendet är den förvillande lik kirskål. Men den ansågs ha så många värdefulla egenskaper att den gavs det ståtliga namnet mästerrot. Och det är just i dess rötter som krafterna sitter. Förr kunde man köpa den i torkat tillstånd på apoteken och den botade bland annat kolik, mask i magen, hysteri och fyllerigalenskap. Den ansågs även stimulera aptiten för den som saknade matlust genom att öka matsmältningsvätskorna.

LÄKANDE VÄXTER

79

BLEKINGESTUGAN Framför Blekingestugan finns bondpion, Paeonia x festiva, planterad. Den ansågs skydda mot mardrömmar.

I

samma kvarter hittar man pimpinell, Sanguisorba minor. En ört som trivs i torra och kalkrika lägen och som numera är vildväxande i södra Sverige och upp till Uppland. Den är känd för sin förmåga att läka blödande sår men fungerar även mot diarré och gaser i magen. Dessutom trodde man att den kunde ge aptit och vällust. Var det kanske därför som man gärna planterade den längs gångar så att kvinnornas kjolar skulle nudda den och på så sätt sprida dess väldoft? Självaste Bellman sjunger om den i flera av Fredmans epistlar, varav den mest kända kanske är Vila vid denna källa. I sången är pimpinellen smaksättning i vinet. Eller om

80

KRISTINA BAKRAN

det var blodtopp, Sanguisorba officinalis, Bellman menade. Det finns nämligen de som tror att så kan vara fallet. Utseendemässigt är de väldigt lika varandra. Blodtoppen blir dock mycket högre och har en mer långsmal, mörkröd kolvliknande blomma. Även den kan du hitta i Kulturens örtagård. Går vi längre in i örtagården hittar vi en växt som arkeologerna har hittat i kulturlagren i Lund. Under tidsperioden 1050-1300 finns det bevis för att hjärtstilla, Leonorus cardiaca, odlades av tidiga lundabor. Växten har sitt ursprung i Asien och tanken är svindlande att den redan då fick resa över stora avstånd för att hamna här i Norden. Men nyttiga örter har varit värda att sprida och om den såsom hjärtstilla ansågs kunna lugna oroliga hjärtan och sprida välbefinnande så är det kanske inte så konstigt att den blev vanlig i folks kryddgårdar. Numera är den ovanlig och bör vårdas för att inte glömmas bort. Diktaren Erik Axel Karlfeldt har tillägnat växten en dikt:

”Stilla och skumt är på heden, dagssus och dagsljus dö hän. Stjärnorna skönjas, och veden lyser från murknande trän. Nu när jag uppstår ur rosornas rus, flyktat med sommarens vindar och ljus Hjärtstilla smärtstilla blommar du nu kring mitt hus?

”

L

ängst bort i örtagården växer två olika örter tätt intill varandra. Det är kransborre, Marubium vulgare, och läkebetonika/humlesuga, Stachys officinalis. För mig var kransborre en ny bekantskap när jag började dyka ner bland Kulturens växter. Den finns på fler ställen än bara i vår örtagård och är en oansenlig växt som inte drar till sig ens blick omgående. Den börjar precis som hjärtstillan att bli en sällsynt bekantskap, men på medeltiden användes den flitigt för att stabilisera ojämn hjärtrytm, för att

sänka feber och behandla malaria. Ännu idag används kransborre bland örtkännare som hostmedicin eller för att bota förstoppningar. Läkebetonikan ser man kanske främst när den får sina lysande ceriserosa blommor. Men tittar man nära har den mycket vackra sågtandade blad också. Det har genom åren diskuterats om den verkligen har några läkande egenskaper, men egyptierna tillskrev den i alla fall magiska kvaliteter. Det var en växt som inte bara

LÄKANDE VÄXTER

81

BLEKINGESTUGAN Framför Blekingestugan finns bondpion, Paeonia x festiva, planterad. Den ansågs skydda mot mardrömmar.

I

samma kvarter hittar man pimpinell, Sanguisorba minor. En ört som trivs i torra och kalkrika lägen och som numera är vildväxande i södra Sverige och upp till Uppland. Den är känd för sin förmåga att läka blödande sår men fungerar även mot diarré och gaser i magen. Dessutom trodde man att den kunde ge aptit och vällust. Var det kanske därför som man gärna planterade den längs gångar så att kvinnornas kjolar skulle nudda den och på så sätt sprida dess väldoft? Självaste Bellman sjunger om den i flera av Fredmans epistlar, varav den mest kända kanske är Vila vid denna källa. I sången är pimpinellen smaksättning i vinet. Eller om

80

KRISTINA BAKRAN

det var blodtopp, Sanguisorba officinalis, Bellman menade. Det finns nämligen de som tror att så kan vara fallet. Utseendemässigt är de väldigt lika varandra. Blodtoppen blir dock mycket högre och har en mer långsmal, mörkröd kolvliknande blomma. Även den kan du hitta i Kulturens örtagård. Går vi längre in i örtagården hittar vi en växt som arkeologerna har hittat i kulturlagren i Lund. Under tidsperioden 1050-1300 finns det bevis för att hjärtstilla, Leonorus cardiaca, odlades av tidiga lundabor. Växten har sitt ursprung i Asien och tanken är svindlande att den redan då fick resa över stora avstånd för att hamna här i Norden. Men nyttiga örter har varit värda att sprida och om den såsom hjärtstilla ansågs kunna lugna oroliga hjärtan och sprida välbefinnande så är det kanske inte så konstigt att den blev vanlig i folks kryddgårdar. Numera är den ovanlig och bör vårdas för att inte glömmas bort. Diktaren Erik Axel Karlfeldt har tillägnat växten en dikt:

”Stilla och skumt är på heden, dagssus och dagsljus dö hän. Stjärnorna skönjas, och veden lyser från murknande trän. Nu när jag uppstår ur rosornas rus, flyktat med sommarens vindar och ljus Hjärtstilla smärtstilla blommar du nu kring mitt hus?

”

L

ängst bort i örtagården växer två olika örter tätt intill varandra. Det är kransborre, Marubium vulgare, och läkebetonika/humlesuga, Stachys officinalis. För mig var kransborre en ny bekantskap när jag började dyka ner bland Kulturens växter. Den finns på fler ställen än bara i vår örtagård och är en oansenlig växt som inte drar till sig ens blick omgående. Den börjar precis som hjärtstillan att bli en sällsynt bekantskap, men på medeltiden användes den flitigt för att stabilisera ojämn hjärtrytm, för att

sänka feber och behandla malaria. Ännu idag används kransborre bland örtkännare som hostmedicin eller för att bota förstoppningar. Läkebetonikan ser man kanske främst när den får sina lysande ceriserosa blommor. Men tittar man nära har den mycket vackra sågtandade blad också. Det har genom åren diskuterats om den verkligen har några läkande egenskaper, men egyptierna tillskrev den i alla fall magiska kvaliteter. Det var en växt som inte bara

LÄKANDE VÄXTER

81

kunde skydda mot djävulen, utan den ansågs även kunna bota såväl ormbett som ”älvablåst”, det vill säga nässelfeber. Numera, precis som då, finns det de som blandar sitt örtasnus av bland annat läkebetonika. Jag själv odlar både läkebetonika och kransborre för att hylla mångfalden och för att jag ser att alla insekter älskar dem högt!

I

Kulturens park finns även vår vackra timrade Blekingegård som 1892 intog sin placering som det första hitflyttade huset i det alldeles nyinvigda friluftsmuseet. Georg Karlin hade hittat detta sydgötiska hus i byn Nybygden i Jämshögs socken i västra Blekinge. Några vackra skisser i ett anteckningsblock som Karlin själv har gjort, visar en del av utemiljöerna runt gården innan den flyttas från sin ursprungliga plats. Skisserna ger en känsla av en inbäddad och trivsam gårdsmiljö, ett hem. Framför gårdens huvudlänga fanns en smal rabatt alldeles intill fasaden. En rabatt som

82

KRISTINA BAKRAN

ibland även kallas för en bihave eftersom gårdens bikupor gärna stod där. I rabatten planterades givetvis örter som kunde läggas i maten som t ex kryddtimjan, Thymus vulgaris, eller kungsmynta, Origanum vulgare. Men där fanns också de mer medicinska örterna som man som självhushåll behövde för att lindra det man själv kunde försöka bota. Därför finns där akleja, Aquilegia vulgaris, som man antog kunde lindra skabb och bota gulsot, men som vi idag vet innehåller giftiga ämnen som absolut inte ska intas. Vi har även bondpion, Paeonia x festiva, planterad. Den ansågs lindra mångalna och hindra maran, det vill säga skydda mot onda drömmar, mardrömmar. Man skulle bara se till att gräva upp rötterna tre dygn före månens nytändning för då blev rötterna extra verksamma. Men även den förlorade så småningom sitt värde som läkeväxt. Trots det är bondpionen en växt som ofta syns i gamla trädgårdar när allt annat har vuxit igen och försvunnit.

VALNÖT, Juglans regia. En valnöt ser ut som en hjärna när man öppnar det skyddande skalet och därför trodde man att den var användbar vid olika problem med huvudet.

H

ur visste man vilka växter som gick att använda? En mycket gammal folklig lära som kloka gummor och gubbar utvecklat var den så kallade signaturläran. Den innebar att naturen själv, genom utseende, smak och lukt, visade vad en växt kunde användas till. Om en blomma påminde om ett öga kunde den hjälpa vid ögonsjukdomar. En valnöt ser ju ut som en hjärna när man öppnar det skyddande skalet

och därför var den användbar vid olika problem med huvudet. Principen tog sin utgångspunkt i idén om att lika botar lika. På 1600-talet minskade befolkningen i Sverige. De kloka gummorna och gubbarna ansågs ha kunskaper kring preventivmedel och framdrivande av aborter, vilket inte sågs med blida ögon av samhället. Men att befolkningsantalet sjönk berodde snarare på

LÄKANDE VÄXTER

83

kunde skydda mot djävulen, utan den ansågs även kunna bota såväl ormbett som ”älvablåst”, det vill säga nässelfeber. Numera, precis som då, finns det de som blandar sitt örtasnus av bland annat läkebetonika. Jag själv odlar både läkebetonika och kransborre för att hylla mångfalden och för att jag ser att alla insekter älskar dem högt!

I

Kulturens park finns även vår vackra timrade Blekingegård som 1892 intog sin placering som det första hitflyttade huset i det alldeles nyinvigda friluftsmuseet. Georg Karlin hade hittat detta sydgötiska hus i byn Nybygden i Jämshögs socken i västra Blekinge. Några vackra skisser i ett anteckningsblock som Karlin själv har gjort, visar en del av utemiljöerna runt gården innan den flyttas från sin ursprungliga plats. Skisserna ger en känsla av en inbäddad och trivsam gårdsmiljö, ett hem. Framför gårdens huvudlänga fanns en smal rabatt alldeles intill fasaden. En rabatt som

82

KRISTINA BAKRAN

ibland även kallas för en bihave eftersom gårdens bikupor gärna stod där. I rabatten planterades givetvis örter som kunde läggas i maten som t ex kryddtimjan, Thymus vulgaris, eller kungsmynta, Origanum vulgare. Men där fanns också de mer medicinska örterna som man som självhushåll behövde för att lindra det man själv kunde försöka bota. Därför finns där akleja, Aquilegia vulgaris, som man antog kunde lindra skabb och bota gulsot, men som vi idag vet innehåller giftiga ämnen som absolut inte ska intas. Vi har även bondpion, Paeonia x festiva, planterad. Den ansågs lindra mångalna och hindra maran, det vill säga skydda mot onda drömmar, mardrömmar. Man skulle bara se till att gräva upp rötterna tre dygn före månens nytändning för då blev rötterna extra verksamma. Men även den förlorade så småningom sitt värde som läkeväxt. Trots det är bondpionen en växt som ofta syns i gamla trädgårdar när allt annat har vuxit igen och försvunnit.

VALNÖT, Juglans regia. En valnöt ser ut som en hjärna när man öppnar det skyddande skalet och därför trodde man att den var användbar vid olika problem med huvudet.

H

ur visste man vilka växter som gick att använda? En mycket gammal folklig lära som kloka gummor och gubbar utvecklat var den så kallade signaturläran. Den innebar att naturen själv, genom utseende, smak och lukt, visade vad en växt kunde användas till. Om en blomma påminde om ett öga kunde den hjälpa vid ögonsjukdomar. En valnöt ser ju ut som en hjärna när man öppnar det skyddande skalet

och därför var den användbar vid olika problem med huvudet. Principen tog sin utgångspunkt i idén om att lika botar lika. På 1600-talet minskade befolkningen i Sverige. De kloka gummorna och gubbarna ansågs ha kunskaper kring preventivmedel och framdrivande av aborter, vilket inte sågs med blida ögon av samhället. Men att befolkningsantalet sjönk berodde snarare på

LÄKANDE VÄXTER

83

särskilt avancerade och nya ingrepp. Alla personer i salen bär heltäckande operationskläder och munskydd. Ventilationen har noga styrd temperatur och fuktighet, med filtrerad luft.

BILD 16 (Föregående uppslag) Den onkologiska strålningsavdelningen på Lasarettet i Lund, klar 2013. Foto: Berndt Ehinger, 2014.

den 29 september 1967 (bild 15), men invigdes först den 25 september 1968 som en födelsedagspresent till lasarettets 200-årsdag. Det var en mycket nöjd statsminister Tage Erlander som gjorde detta på sina socialdemokratiska landstingspolitikers vägnar. Landstingsrådet Torsten Andrée var den som främst hade drivit fram bygget, och chefsläkaren professor Olle Olsson hade styrt utformningen av det tillsammans med arkitekten Stefan Hornyansky.

S

jukvården har ändrats mycket också efter 1960-talet, och det stora centralblockets konstruktion med stora öppna våningsplan med endast smala bärande pelare har visat sig mycket ändamålsenlig och anpassningsbar när lokaler behövt ändras. Operationsavdelningars salar har till exempel

70

BERNDT EHINGER

N

ya byggnader har också tillkommit, senast den nya strålbehandlingsavdelningen 2013 med en färgglad och mycket

uppiggande glasfasad (bild 16). Den bryter helt mot den tidigare tunga arkitekturen med enskilda stora klinikhus, stramt utformade i rött tegel, liksom mot centralblockets randiga och numera mörknade och trista betonggrå fasad. Visst går Lasarettet i Lund en ljusnande framtid till mötes, också i fråga om byggnader.

BILD 17 Hybridsalen på centraloperation i Lund 2011. Bildkälla: informationsavdelningen, SUS i Lund. Okänd fotograf.

byggs om flera gånger, och har blivit tekniskt mycket avancerade. Bild 17 visar en så kallad hybridsal år 2011, en kombination av en operationssal av standardutförande och ett högteknologiskt röntgenlaboratorium för tredimensionell bildteknik med tung utrustning. Elektroniken är om fattande och behövs för övervakning och bedömningar vid

LITTERATUR & LÄSTIPS Borelius, Jacques. 1918. Malmöhus läns lasarett i Lund 1768 – 1918. Lund. Essen-Möller, Erik. 1947. Bidrag till Lunds medicinska fakultets historia. Lund: C. W. K. Gleerup. Flaum, Alfred. 1968. Lasarettet i Lund 1768-1968 : en historik utarbetad på uppdrag av Malmöhus läns landsting till lasarettets tvåhundraårsjubileum. Lund. Westling, Håkan. Medicinska fakulteten vid Lunds universitet 1668 – 2003. Medicinska fakulteten. Lund. Ehinger, Berndt, Biörklund, Anders, Landberg, Torsten. 2017. Lasarettet i Lund : 1768-2000: bilder berättar. Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet, Lund.

250 ÅR MED LASARETTET I LUND

71

särskilt avancerade och nya ingrepp. Alla personer i salen bär heltäckande operationskläder och munskydd. Ventilationen har noga styrd temperatur och fuktighet, med filtrerad luft.

BILD 16 (Föregående uppslag) Den onkologiska strålningsavdelningen på Lasarettet i Lund, klar 2013. Foto: Berndt Ehinger, 2014.

den 29 september 1967 (bild 15), men invigdes först den 25 september 1968 som en födelsedagspresent till lasarettets 200-årsdag. Det var en mycket nöjd statsminister Tage Erlander som gjorde detta på sina socialdemokratiska landstingspolitikers vägnar. Landstingsrådet Torsten Andrée var den som främst hade drivit fram bygget, och chefsläkaren professor Olle Olsson hade styrt utformningen av det tillsammans med arkitekten Stefan Hornyansky.

S

jukvården har ändrats mycket också efter 1960-talet, och det stora centralblockets konstruktion med stora öppna våningsplan med endast smala bärande pelare har visat sig mycket ändamålsenlig och anpassningsbar när lokaler behövt ändras. Operationsavdelningars salar har till exempel

70

BERNDT EHINGER

N

ya byggnader har också tillkommit, senast den nya strålbehandlingsavdelningen 2013 med en färgglad och mycket

uppiggande glasfasad (bild 16). Den bryter helt mot den tidigare tunga arkitekturen med enskilda stora klinikhus, stramt utformade i rött tegel, liksom mot centralblockets randiga och numera mörknade och trista betonggrå fasad. Visst går Lasarettet i Lund en ljusnande framtid till mötes, också i fråga om byggnader.

BILD 17 Hybridsalen på centraloperation i Lund 2011. Bildkälla: informationsavdelningen, SUS i Lund. Okänd fotograf.

byggs om flera gånger, och har blivit tekniskt mycket avancerade. Bild 17 visar en så kallad hybridsal år 2011, en kombination av en operationssal av standardutförande och ett högteknologiskt röntgenlaboratorium för tredimensionell bildteknik med tung utrustning. Elektroniken är om fattande och behövs för övervakning och bedömningar vid

LITTERATUR & LÄSTIPS Borelius, Jacques. 1918. Malmöhus läns lasarett i Lund 1768 – 1918. Lund. Essen-Möller, Erik. 1947. Bidrag till Lunds medicinska fakultets historia. Lund: C. W. K. Gleerup. Flaum, Alfred. 1968. Lasarettet i Lund 1768-1968 : en historik utarbetad på uppdrag av Malmöhus läns landsting till lasarettets tvåhundraårsjubileum. Lund. Westling, Håkan. Medicinska fakulteten vid Lunds universitet 1668 – 2003. Medicinska fakulteten. Lund. Ehinger, Berndt, Biörklund, Anders, Landberg, Torsten. 2017. Lasarettet i Lund : 1768-2000: bilder berättar. Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet, Lund.

250 ÅR MED LASARETTET I LUND

71

ULAKULLABACKEN Utanför Kulturens Östarps ägor reser sig den vackra Ulakullabacken. Foto: Kristina Bakran.

sådant som att barndödligheten var hög, att det var svält på grund av missväxt och att flera krig utkämpades. Man ville dock hitta en syndabock och i detta fall blev det de läkekunniga kvinnorna, som utmålades som häxor. Häxprocesser bedrevs i Sverige som mest intensivt under åren 16681676. Under dessa år avrättades cirka 300 personer.

J

ag förs vidare i tiden fram till en klok gumma med stark

84

KRISTINA BAKRAN

koppling till Kulturens Östarp. Hon kallades för Kloka Hanna och föddes 1795 i Everlöv. Hennes riktiga namn var Hanna Mårtensson och hon och hennes syskon hade ärvt sina kunskaper från sin far. Hanna ansågs bäst lämpad för yrket och fick därför ärva faderns svartkonstbok som säkert innehöll både tips om läkeväxter och magiska ritualer. Exakt vad som stod i svartkonstboken vet vi inte, då den ska ha bränts upp omkring 1930.

Hanna bosatte sig i Rödde strax utanför Kulturens Östarps ägor där den vackra Ulakullabacken reser sig. Idag kan man bara hitta rester av buxbom på platsen där hennes lilla stuga en gång stod. Beskrivningarna av henne har däremot levt kvar och med lite fantasi kan man lätt se henne vandra i skymningen på torsdagarna när hennes örter skulle samlas in. Extra bra var det om månen lyste för då blev örternas krafter starkare. På ålderns höst fick hon ofta besök av en vallpojke som hette Lars Månsson och som kom från Sövde. Hon förde i sin tur vidare allt hon kunde till

honom och han fick dessutom ta emot svartkonstboken innan hon dog 1873. På Kulturens Östarp har vi fortfarande marker med vackra örter och i Gamlegårds trädgård finns en rabatt som är fylld av växter för medicin och matlagning. Intill dörren till köket har en libbsticka slagit sig ner av egen vilja. Eftersom den är god i mat och dessutom ska skydda mot onda andar, låter jag den stå kvar. Kanske som en hyllning till alla kloka människor som banat vägen för den kunskap som vi har idag och till det som framtiden kommer att visa oss!

LITTERATUR & LÄSTIPS Lundqvist, Clara. 1993. Kulturens parkanläggning. Internt häfte för skötseln av trädgårdarna på Kulturen i Lund. McVicar, Jekka. 1997. Örtaboken: över 300 örter för nytta och njutning. Stockholm: B. Wahlström. Nathorst-Böös, Hella. 2016. Häxans trädgård: läkeväxter förr och nu. Stockholm: Bladh&Bladh. Rignell, Karl-Erik. 2000. Nils Persson i Everlöv – en tidsbild från 1900-talets början. Lund: Tollarpstryck. Streisand, Opal. 2018. Läkande örter. Västra Frölunda: Tukan förlag. Wilhelmsson, Bertil. 2018. Minnen från Romeleåsen 2. Veberöd: Byahornets förlag.

LÄKANDE VÄXTER

85

ULAKULLABACKEN Utanför Kulturens Östarps ägor reser sig den vackra Ulakullabacken. Foto: Kristina Bakran.

sådant som att barndödligheten var hög, att det var svält på grund av missväxt och att flera krig utkämpades. Man ville dock hitta en syndabock och i detta fall blev det de läkekunniga kvinnorna, som utmålades som häxor. Häxprocesser bedrevs i Sverige som mest intensivt under åren 16681676. Under dessa år avrättades cirka 300 personer.

J

ag förs vidare i tiden fram till en klok gumma med stark

84

KRISTINA BAKRAN

koppling till Kulturens Östarp. Hon kallades för Kloka Hanna och föddes 1795 i Everlöv. Hennes riktiga namn var Hanna Mårtensson och hon och hennes syskon hade ärvt sina kunskaper från sin far. Hanna ansågs bäst lämpad för yrket och fick därför ärva faderns svartkonstbok som säkert innehöll både tips om läkeväxter och magiska ritualer. Exakt vad som stod i svartkonstboken vet vi inte, då den ska ha bränts upp omkring 1930.

Hanna bosatte sig i Rödde strax utanför Kulturens Östarps ägor där den vackra Ulakullabacken reser sig. Idag kan man bara hitta rester av buxbom på platsen där hennes lilla stuga en gång stod. Beskrivningarna av henne har däremot levt kvar och med lite fantasi kan man lätt se henne vandra i skymningen på torsdagarna när hennes örter skulle samlas in. Extra bra var det om månen lyste för då blev örternas krafter starkare. På ålderns höst fick hon ofta besök av en vallpojke som hette Lars Månsson och som kom från Sövde. Hon förde i sin tur vidare allt hon kunde till

honom och han fick dessutom ta emot svartkonstboken innan hon dog 1873. På Kulturens Östarp har vi fortfarande marker med vackra örter och i Gamlegårds trädgård finns en rabatt som är fylld av växter för medicin och matlagning. Intill dörren till köket har en libbsticka slagit sig ner av egen vilja. Eftersom den är god i mat och dessutom ska skydda mot onda andar, låter jag den stå kvar. Kanske som en hyllning till alla kloka människor som banat vägen för den kunskap som vi har idag och till det som framtiden kommer att visa oss!

LITTERATUR & LÄSTIPS Lundqvist, Clara. 1993. Kulturens parkanläggning. Internt häfte för skötseln av trädgårdarna på Kulturen i Lund. McVicar, Jekka. 1997. Örtaboken: över 300 örter för nytta och njutning. Stockholm: B. Wahlström. Nathorst-Böös, Hella. 2016. Häxans trädgård: läkeväxter förr och nu. Stockholm: Bladh&Bladh. Rignell, Karl-Erik. 2000. Nils Persson i Everlöv – en tidsbild från 1900-talets början. Lund: Tollarpstryck. Streisand, Opal. 2018. Läkande örter. Västra Frölunda: Tukan förlag. Wilhelmsson, Bertil. 2018. Minnen från Romeleåsen 2. Veberöd: Byahornets förlag.

LÄKANDE VÄXTER

85

JANICKE ANDERSSON

En sannskyldig gudagåva ”Vattnet användes för att bota allt från dålig mage till svindel, syfilis, värk av olika slag och melankoli

”

”Den äldsta uppgift vi hafva rörande Ramlösa Hälsobrunn är hos författaren till Aschebergs lefverne. Vi finna här omtalat, hurusom Karl XI efter slaget vid Lund d. 4 Dec. 1676 med sin här dragit sig till trakten invid Helsingborg. Många af de svenska soldaterna voro starkt plågade af fältsjuka. Törsten, fältsjukans vanliga följeslagare, dref de sjuka i förtvifvlan ned till ’källan i Ramlösa Vång’, som det då hette, i afsikt att släcka sin törst. Den välgörande verkan drycken medförde återskänkte åt många hälsa och krafter. Det var detta tillfälle, som gaf uppslag till källans användande såsom förträffligt mineralvatten

”

(ur T. N-D, Ramlösa Brunn 1676-1902).

B

erättelsen ovan om soldaternas möte med källan i Ramlösa och dess hälsogivande vatten är en ganska klassisk skildring av källvattnet som något naturligt helande. I mitt arbete med att OLJEMÅLNING (nästa uppslag), med motiv från Ramlösa brunnspark med brunnshuset. Okänd konstnär. Ur Helsingborgs museers samlingar. Inventarienummer 75-24.

86

KRISTINA BAKRAN

studera handböcker i hur man förlänger livet, från tidsperioden 1700-1930, har vatten i olika former trätt fram som en viktig källa för livets förlängning. Bad och vatten som medel att förbättra hälsa och till och med förlänga livet eller föryngra har varit populärt genom historien. Än idag finns det källor runt om i världen som anses ha föryngrande eller livsförlängande egenskaper. Källorna spelar på EN SANNSKYLDIG GUDAGÅVA

87

JANICKE ANDERSSON

En sannskyldig gudagåva ”Vattnet användes för att bota allt från dålig mage till svindel, syfilis, värk av olika slag och melankoli

”

”Den äldsta uppgift vi hafva rörande Ramlösa Hälsobrunn är hos författaren till Aschebergs lefverne. Vi finna här omtalat, hurusom Karl XI efter slaget vid Lund d. 4 Dec. 1676 med sin här dragit sig till trakten invid Helsingborg. Många af de svenska soldaterna voro starkt plågade af fältsjuka. Törsten, fältsjukans vanliga följeslagare, dref de sjuka i förtvifvlan ned till ’källan i Ramlösa Vång’, som det då hette, i afsikt att släcka sin törst. Den välgörande verkan drycken medförde återskänkte åt många hälsa och krafter. Det var detta tillfälle, som gaf uppslag till källans användande såsom förträffligt mineralvatten

”

(ur T. N-D, Ramlösa Brunn 1676-1902).

B

erättelsen ovan om soldaternas möte med källan i Ramlösa och dess hälsogivande vatten är en ganska klassisk skildring av källvattnet som något naturligt helande. I mitt arbete med att OLJEMÅLNING (nästa uppslag), med motiv från Ramlösa brunnspark med brunnshuset. Okänd konstnär. Ur Helsingborgs museers samlingar. Inventarienummer 75-24.

86

KRISTINA BAKRAN

studera handböcker i hur man förlänger livet, från tidsperioden 1700-1930, har vatten i olika former trätt fram som en viktig källa för livets förlängning. Bad och vatten som medel att förbättra hälsa och till och med förlänga livet eller föryngra har varit populärt genom historien. Än idag finns det källor runt om i världen som anses ha föryngrande eller livsförlängande egenskaper. Källorna spelar på EN SANNSKYLDIG GUDAGÅVA

87

88

KRISTINA BAKRAN

LÄKANDE VÄXTER

89

88

KRISTINA BAKRAN

LÄKANDE VÄXTER

89

två halvgudarna men lyckligtvis lyckades ändå Sukanyâ välja rätt och få med sig sin Cyavana hem. Även Bibeln är full av positiva metaforer kopplade till vatten (syndafloden till trots). Framför allt hänvisas till vattnets renande förmåga, vilket det kristna dopet är ett ypperligt exempel på.

UNGDOMENS SPRINGBRUNN Den kanske mest kända illustrationen av ungdomens källa är Lucas Cranach d.ä. målning Ungdomens springbrunn från 1546.

olika myter om ungdomens källa, en myt som kanske blev mest välkänt illustrerad av Lucas Cranach d.ä. på femtonhundratalet. Själva ursprunget till moderna tiders myter om ungdomens källa är en legend i Rig-Vedaen, en av de äldre hinduiska skrifterna. Legenden handlar om den gamle prästen Cyavana och hans hustru Sukanyâ. Sukanyâ var mycket

90

JANICKE ANDERSSON

yngre än sin make och hade blivit honom tilldelad efter en konflikt mellan hennes fader och prästen. Vid ett tillfälle fick paret besök av två halvgudar, tillika läkare. Sukanyâ bad de två halvgudarna föryngra hennes man. De gick alla tillsammans för att bada i en föryngrande flod. Upp steg de sedan som ynglingar och betraktade varandra. Nu var det nästan svårt att skilja mannen från de

Gemensamt för hälsobrunnarnas framväxt under 1600-1700-talen är således att de bygger på ovan nämnda myter om ungdomens källa och en föreställning om vissa utvalda vattens helande krafter. I den här artikeln belyses tron på vatten som helande och som något positivt för livets förlängning utifrån verksamheten vid kurorten Ramlösa brunn. ”En sannskyldig gudagåva” var den tyska provinsialläkaren Johan Jacob Döbelius beskrivning av källvattnet vid Ramlösa brunn. Döbelius var född i Rostock år 1674. Han utbildade sig i medicin och hamnade så småningom, efter en olycklig sjöresa, i Göteborg.

Efter att ha verkat som provinsialläkare i Bohuslän ett par år fortsatte han vidare till Skåne och det var vid sina resor i Skåne som han fick upp ögonen för Ramlösa. Döbelius utnämndes 1710 till professor vid Lunds universitet och stannade där till sin död 1743. Innan sin död adlades han med namnet von Döbeln. Under sin levnad ägnade han stor kraft åt verksamheten vid Ramlösa brunn. Enligt dåtidens beskrivning ansågs det järnhaltiga vattnet ha helande egenskaper. Vattnet användes för att bota allt från dålig mage till svindel, syfilis, värk av olika slag och melankoli. Döbelius invigde Ramlösabrunnen på Karl XII:s 25:e födelsedag den 17 juni 1707. 1797 bildades aktiebolaget Ramlösa Hälsobrunn och några år senare byggdes de första husen. Men att brunnen i Ramlösa skulle utvecklas till en harmonisk kurort syntes från början allt annat än självklart då området under 1700-talet ansågs mycket osäkert på grund av att det huserade rövargäng i ravinen.

EN SANNSKYLDIG GUDAGÅVA

91

två halvgudarna men lyckligtvis lyckades ändå Sukanyâ välja rätt och få med sig sin Cyavana hem. Även Bibeln är full av positiva metaforer kopplade till vatten (syndafloden till trots). Framför allt hänvisas till vattnets renande förmåga, vilket det kristna dopet är ett ypperligt exempel på.

UNGDOMENS SPRINGBRUNN Den kanske mest kända illustrationen av ungdomens källa är Lucas Cranach d.ä. målning Ungdomens springbrunn från 1546.

olika myter om ungdomens källa, en myt som kanske blev mest välkänt illustrerad av Lucas Cranach d.ä. på femtonhundratalet. Själva ursprunget till moderna tiders myter om ungdomens källa är en legend i Rig-Vedaen, en av de äldre hinduiska skrifterna. Legenden handlar om den gamle prästen Cyavana och hans hustru Sukanyâ. Sukanyâ var mycket

90

JANICKE ANDERSSON

yngre än sin make och hade blivit honom tilldelad efter en konflikt mellan hennes fader och prästen. Vid ett tillfälle fick paret besök av två halvgudar, tillika läkare. Sukanyâ bad de två halvgudarna föryngra hennes man. De gick alla tillsammans för att bada i en föryngrande flod. Upp steg de sedan som ynglingar och betraktade varandra. Nu var det nästan svårt att skilja mannen från de

Gemensamt för hälsobrunnarnas framväxt under 1600-1700-talen är således att de bygger på ovan nämnda myter om ungdomens källa och en föreställning om vissa utvalda vattens helande krafter. I den här artikeln belyses tron på vatten som helande och som något positivt för livets förlängning utifrån verksamheten vid kurorten Ramlösa brunn. ”En sannskyldig gudagåva” var den tyska provinsialläkaren Johan Jacob Döbelius beskrivning av källvattnet vid Ramlösa brunn. Döbelius var född i Rostock år 1674. Han utbildade sig i medicin och hamnade så småningom, efter en olycklig sjöresa, i Göteborg.

Efter att ha verkat som provinsialläkare i Bohuslän ett par år fortsatte han vidare till Skåne och det var vid sina resor i Skåne som han fick upp ögonen för Ramlösa. Döbelius utnämndes 1710 till professor vid Lunds universitet och stannade där till sin död 1743. Innan sin död adlades han med namnet von Döbeln. Under sin levnad ägnade han stor kraft åt verksamheten vid Ramlösa brunn. Enligt dåtidens beskrivning ansågs det järnhaltiga vattnet ha helande egenskaper. Vattnet användes för att bota allt från dålig mage till svindel, syfilis, värk av olika slag och melankoli. Döbelius invigde Ramlösabrunnen på Karl XII:s 25:e födelsedag den 17 juni 1707. 1797 bildades aktiebolaget Ramlösa Hälsobrunn och några år senare byggdes de första husen. Men att brunnen i Ramlösa skulle utvecklas till en harmonisk kurort syntes från början allt annat än självklart då området under 1700-talet ansågs mycket osäkert på grund av att det huserade rövargäng i ravinen.

EN SANNSKYLDIG GUDAGÅVA

91

”Har Ramlösa i senare tider fått rykte om sig att vara icke allenast en ytterst behaglig tillflyktsort utan jemväl ett ställe, der man kan återvinna en förlorad helsa och dermed också bidraga till att förlänga sitt lif, så har detta , om man får tro Döbelius uppgifter, visst icke alltid varit fallet. Tvärtom beskrifves stället som i gamla tider lifsfarligt att besöka.

”

(ur Ramlösabrunn. Brunn,- kuroch badort vid Helsingborg 1888).

Vad författaren ovan hänvisar till är Johan Jacob Döbelius beskrivning i Om Ramlösa hälsooch surbrunns uppfinnande, dess belägenhet, natur, värkan och rätta bruk från 1708. Där framgår att de täta skogarna kring Ramlösa härbärgerade en hop rövare och mördare som inte endast gav sig på dem som vågade sig in i skogen utan också utgjorde en fara för ut- och ingående skepp på sundet. Därför anlitades till en början brunnsvakter för att trygga besökarnas säkerhet.

92

JANICKE ANDERSSON

Även några av Döbelius närmsta efterföljare var kända Lundaläkare och lärare vid Lunds universitet. Som exempel kan nämnas Kilian Stobæus den äldre, Eberhard Rosenblad och Eberhard Munck av Rosenschöld. Stobæus var född 1690 och var känd som en mycket framträdande läkare. Stobæus undervisade också vid universitetet i Lund där han hade självaste Carl von Linné som lärjunge. Rosenblad gjorde sig framförallt känd för sin mission att hjälpa den fattige och för de ständigt öppna dörrarna i hans hus för behövande. År 1808 tillträdde Eberhard Munck av Rosenschöld som intendent vid Ramlösa. Ramlösa Hälsobrunn blev snabbt populär och bland societeten sågs brunnsvistelsen som en kombination av rekreation och sommarnöje. Under 1800-talet hade läran om badets förmåga att bota och verka preventivt för hälsan populariserats. Runtom i Europa växte badhus upp som erbjöd olika behandlingar och hälsogivande bad. Under 1800-talet expanderade

RAMLÖSA BRUNNS- OCH BADTIDNING den 21 maj 1882.

också Ramlösa brunn och badhus byggdes i parken. Därutöver köpte Ramlösa brunn upp en strandremsa vid havet, mellan Råå och Helsingborg, för att kunna anlägga Ramlösa havsbad som en del av Ramlösa brunns verksamhet. I Ramlösa Brunns- och badtidning den 21 maj 1882 återfinns en illustration som påminner om Cranachs målning från 1500-talet med samma betoning på vattnets helande förmågor. Liksom i Cranachs målning står de sjuka och ålderdomliga vid ingången och väntar på sin tur och på andra sidan källan stiger de sedan ut friska, unga och med raka ryggar.

En pikant detalj i det här sammanhanget, som enligt källor bidragit till Ramlösa brunns popularitet under den tiden, var den spelverksamhet som pågick i villa ”Nummer fyra”. ”Nummer fyra” var nämligen ett spelhus med egen spelbank. Där försiggick såväl kortspel som roulettspel, detta till trots mot allmänna kortoch spelförbud. Spelandet ska ha pågått nätterna långa ”med högsta vederbörandes tysta medgifvande, ehuru Kongl. Majt. visserligen i mycket onådiga ordalag hade afslagit den officiela ansökan, som direktionen för Ramlösa år 1798 hade ingivit”.

EN SANNSKYLDIG GUDAGÅVA

93

”Har Ramlösa i senare tider fått rykte om sig att vara icke allenast en ytterst behaglig tillflyktsort utan jemväl ett ställe, der man kan återvinna en förlorad helsa och dermed också bidraga till att förlänga sitt lif, så har detta , om man får tro Döbelius uppgifter, visst icke alltid varit fallet. Tvärtom beskrifves stället som i gamla tider lifsfarligt att besöka.

”

(ur Ramlösabrunn. Brunn,- kuroch badort vid Helsingborg 1888).

Vad författaren ovan hänvisar till är Johan Jacob Döbelius beskrivning i Om Ramlösa hälsooch surbrunns uppfinnande, dess belägenhet, natur, värkan och rätta bruk från 1708. Där framgår att de täta skogarna kring Ramlösa härbärgerade en hop rövare och mördare som inte endast gav sig på dem som vågade sig in i skogen utan också utgjorde en fara för ut- och ingående skepp på sundet. Därför anlitades till en början brunnsvakter för att trygga besökarnas säkerhet.

92

JANICKE ANDERSSON

Även några av Döbelius närmsta efterföljare var kända Lundaläkare och lärare vid Lunds universitet. Som exempel kan nämnas Kilian Stobæus den äldre, Eberhard Rosenblad och Eberhard Munck av Rosenschöld. Stobæus var född 1690 och var känd som en mycket framträdande läkare. Stobæus undervisade också vid universitetet i Lund där han hade självaste Carl von Linné som lärjunge. Rosenblad gjorde sig framförallt känd för sin mission att hjälpa den fattige och för de ständigt öppna dörrarna i hans hus för behövande. År 1808 tillträdde Eberhard Munck av Rosenschöld som intendent vid Ramlösa. Ramlösa Hälsobrunn blev snabbt populär och bland societeten sågs brunnsvistelsen som en kombination av rekreation och sommarnöje. Under 1800-talet hade läran om badets förmåga att bota och verka preventivt för hälsan populariserats. Runtom i Europa växte badhus upp som erbjöd olika behandlingar och hälsogivande bad. Under 1800-talet expanderade

RAMLÖSA BRUNNS- OCH BADTIDNING den 21 maj 1882.

också Ramlösa brunn och badhus byggdes i parken. Därutöver köpte Ramlösa brunn upp en strandremsa vid havet, mellan Råå och Helsingborg, för att kunna anlägga Ramlösa havsbad som en del av Ramlösa brunns verksamhet. I Ramlösa Brunns- och badtidning den 21 maj 1882 återfinns en illustration som påminner om Cranachs målning från 1500-talet med samma betoning på vattnets helande förmågor. Liksom i Cranachs målning står de sjuka och ålderdomliga vid ingången och väntar på sin tur och på andra sidan källan stiger de sedan ut friska, unga och med raka ryggar.

En pikant detalj i det här sammanhanget, som enligt källor bidragit till Ramlösa brunns popularitet under den tiden, var den spelverksamhet som pågick i villa ”Nummer fyra”. ”Nummer fyra” var nämligen ett spelhus med egen spelbank. Där försiggick såväl kortspel som roulettspel, detta till trots mot allmänna kortoch spelförbud. Spelandet ska ha pågått nätterna långa ”med högsta vederbörandes tysta medgifvande, ehuru Kongl. Majt. visserligen i mycket onådiga ordalag hade afslagit den officiela ansökan, som direktionen för Ramlösa år 1798 hade ingivit”.

EN SANNSKYLDIG GUDAGÅVA

93

VYKORT ur Helsingborgs museers samlingar. Inventarienummer 370_2007.

M

en det var inte bara de riktigt välbeställda som kom till Ramlösa för att dricka brunn och genomgå diverse vattenbehandlingar. Även köpmän, rektorer och präster från trakten fanns bland de som bevistade brunnen. För att transportera brunnsgästerna mellan brunnsparken och havsbadet anlade man en hästspårväg (Sveriges första) som kunde köra gästerna på ett bekvämt sätt mellan park och hav. Intressant med Ramlösa brunn var att den utgjorde en plats för alla samhällsklasser, även om

94

JANICKE ANDERSSON

FOTOGRAFI av Nelly Gunnarsson, 1910-tal. Ur Helsingborgs museers samlingar. Inventarienummer 49-299.

dessa hölls åtskilda genom de olika anvisningarna för tider då de var tillåtna att komma och dricka av brunnsvattnet. Till exempel fick de fattigaste komma för att dricka vatten redan vid 4-tiden på morgonen medan de välbeställda kunde avnjuta sitt vatten senare på dagen. Ramlösas brunnsläkare, som nämnda Rosenblad och Munck af Rosenschöld, hade dock ett gott rykte om sig att hjälpa alla oavsett samhällsklass och betalningsförmåga. Det var Collegium Medicum, vilket 1813 övergick i Sundhets-

VARMBADHUSET Foto Jesper Olsson.

kollegium och från 1877 Medicinalstyrelsen, som hade i uppgift att överse verksamheterna vid hälsobrunnarna i Sverige. Allt eftersom kan man också se hur kurortsverksamheten allt tydligare förenas med ett statligt styrt intresse att verka för en förbättrad folkhälsa i Sverige. I slutet av artonhundratalet växte intresset för hygien. Hälsovårdslära blev centralt inom många områden i den svenska samhällsutvecklingen, vilket också återspeglas i yttranden om Ramlösa brunn.

KÄLLAN vid Ramlösa brunn.

”Ramlösas läge gör att det ej, som flertalet svenska kurorter, lemnar kurgästerna tillfälle att välja bostad i tillgränsande stad eller köping. Detta medför dock den särdeles stora fördelen att brunns eller badkuren förflyter under vistelse på landet, hvilket för dess kurer är i alla afseenden det med hygienens fordringar mest överensstämmande.

”

(ur Curt Wallis, Ramlösa. Jernkällor, Varmbadhus, Saltsjöbad. Vid Öresund. 1878)

EN SANNSKYLDIG GUDAGÅVA

95

VYKORT ur Helsingborgs museers samlingar. Inventarienummer 370_2007.

M

en det var inte bara de riktigt välbeställda som kom till Ramlösa för att dricka brunn och genomgå diverse vattenbehandlingar. Även köpmän, rektorer och präster från trakten fanns bland de som bevistade brunnen. För att transportera brunnsgästerna mellan brunnsparken och havsbadet anlade man en hästspårväg (Sveriges första) som kunde köra gästerna på ett bekvämt sätt mellan park och hav. Intressant med Ramlösa brunn var att den utgjorde en plats för alla samhällsklasser, även om

94

JANICKE ANDERSSON

FOTOGRAFI av Nelly Gunnarsson, 1910-tal. Ur Helsingborgs museers samlingar. Inventarienummer 49-299.

dessa hölls åtskilda genom de olika anvisningarna för tider då de var tillåtna att komma och dricka av brunnsvattnet. Till exempel fick de fattigaste komma för att dricka vatten redan vid 4-tiden på morgonen medan de välbeställda kunde avnjuta sitt vatten senare på dagen. Ramlösas brunnsläkare, som nämnda Rosenblad och Munck af Rosenschöld, hade dock ett gott rykte om sig att hjälpa alla oavsett samhällsklass och betalningsförmåga. Det var Collegium Medicum, vilket 1813 övergick i Sundhets-

VARMBADHUSET Foto Jesper Olsson.

kollegium och från 1877 Medicinalstyrelsen, som hade i uppgift att överse verksamheterna vid hälsobrunnarna i Sverige. Allt eftersom kan man också se hur kurortsverksamheten allt tydligare förenas med ett statligt styrt intresse att verka för en förbättrad folkhälsa i Sverige. I slutet av artonhundratalet växte intresset för hygien. Hälsovårdslära blev centralt inom många områden i den svenska samhällsutvecklingen, vilket också återspeglas i yttranden om Ramlösa brunn.

KÄLLAN vid Ramlösa brunn.

”Ramlösas läge gör att det ej, som flertalet svenska kurorter, lemnar kurgästerna tillfälle att välja bostad i tillgränsande stad eller köping. Detta medför dock den särdeles stora fördelen att brunns eller badkuren förflyter under vistelse på landet, hvilket för dess kurer är i alla afseenden det med hygienens fordringar mest överensstämmande.

”

(ur Curt Wallis, Ramlösa. Jernkällor, Varmbadhus, Saltsjöbad. Vid Öresund. 1878)

EN SANNSKYLDIG GUDAGÅVA

95

levde upp vid den här tiden. I behandlingarnas fokus stod badets läkande och hälsobringande betydelse. Badhusen runtom i Europa hade egna läkare specialiserade på vattenkurer som inpackningar, svettningar, ångbad, våta omslag och så vidare. Som synes av receptet på bilden så fanns även vid Ramlösa brunn en hel uppsjö av olika vattenbehandlingar som innefattade såväl drickande av diverse vatten som varierande former av bad. I receptet på bilden ordineras RECEPT från Ramlösa Helsobrunnar och Bad. Avser vattendrickning, karbad med salt samt gymnastik. Receptet utfärdat 1904 av Dr. C.A. Claus, Brunnsintendent 1889-1904. Region Skånes medicinhistoriska samling. H 6730.

H

ygien blev ett vetenskapligt modeord som användes för att legitimera och vetenskapliggöra så skilda metoder som tvagning och tvångssterilisering. Bakgrunden till hygienens framfart som nyckeln till det långa och friska livet står att finna i de stora förändringar som skedde i Sverige under 1800-talet. Under 1800-talet ökade Sveriges befolkning kraftigt och den

96

JANICKE ANDERSSON

stora folkökningen förde med sig problem i form av fattigdom och undermåliga levnadsförhållanden. År 1874 fick Sverige sin första hälsovårdsstadga, vilken behandlade frågor om bostadshygien, livsmedelshygien, bekämpning av rådande epidemier och allmän renhållning i städerna. Balneologi och hydroterapi var också två modevetenskaper som

saltbad i kombination med moderata kroppsrörelser och vila. Vattenkurer och badorter har också starka kopplingar till metaforerna om en svunnen storhetstid med nostalgiska anslag, men kanske tydligast till tankar om hälsa och föryngring. Det senare är något som återkommer i de mångtaliga vittnesmål som finns samlade kring verksamheten vid Ramlösa brunn och kan se ut som i nedanstående exempel från en nöjd kurortsgäst.

”Jag anser äfven, att jag till stor del har bruket af detta vatten att tacka för min i förhållande till min ålder ännu goda hälsa. Äfvenledes hafva många af mina bekanta uttalat sig i de mest berömmande ordalag om vattnets verkan emot gikt, reumatism och andra ämnesomsättningssjukdomar

”

Helsingborg den 18 december 1913 . N. Persson, f. d. Konsul (ur Uttalanden om Naturligt alkaliskt Ramlösa vatten)

EN SANNSKYLDIG GUDAGÅVA

97

levde upp vid den här tiden. I behandlingarnas fokus stod badets läkande och hälsobringande betydelse. Badhusen runtom i Europa hade egna läkare specialiserade på vattenkurer som inpackningar, svettningar, ångbad, våta omslag och så vidare. Som synes av receptet på bilden så fanns även vid Ramlösa brunn en hel uppsjö av olika vattenbehandlingar som innefattade såväl drickande av diverse vatten som varierande former av bad. I receptet på bilden ordineras RECEPT från Ramlösa Helsobrunnar och Bad. Avser vattendrickning, karbad med salt samt gymnastik. Receptet utfärdat 1904 av Dr. C.A. Claus, Brunnsintendent 1889-1904. Region Skånes medicinhistoriska samling. H 6730.

H

ygien blev ett vetenskapligt modeord som användes för att legitimera och vetenskapliggöra så skilda metoder som tvagning och tvångssterilisering. Bakgrunden till hygienens framfart som nyckeln till det långa och friska livet står att finna i de stora förändringar som skedde i Sverige under 1800-talet. Under 1800-talet ökade Sveriges befolkning kraftigt och den

96

JANICKE ANDERSSON

stora folkökningen förde med sig problem i form av fattigdom och undermåliga levnadsförhållanden. År 1874 fick Sverige sin första hälsovårdsstadga, vilken behandlade frågor om bostadshygien, livsmedelshygien, bekämpning av rådande epidemier och allmän renhållning i städerna. Balneologi och hydroterapi var också två modevetenskaper som

saltbad i kombination med moderata kroppsrörelser och vila. Vattenkurer och badorter har också starka kopplingar till metaforerna om en svunnen storhetstid med nostalgiska anslag, men kanske tydligast till tankar om hälsa och föryngring. Det senare är något som återkommer i de mångtaliga vittnesmål som finns samlade kring verksamheten vid Ramlösa brunn och kan se ut som i nedanstående exempel från en nöjd kurortsgäst.

”Jag anser äfven, att jag till stor del har bruket af detta vatten att tacka för min i förhållande till min ålder ännu goda hälsa. Äfvenledes hafva många af mina bekanta uttalat sig i de mest berömmande ordalag om vattnets verkan emot gikt, reumatism och andra ämnesomsättningssjukdomar

”

Helsingborg den 18 december 1913 . N. Persson, f. d. Konsul (ur Uttalanden om Naturligt alkaliskt Ramlösa vatten)

EN SANNSKYLDIG GUDAGÅVA

97

I

Sverige fanns under perioden 1680-1880 hundratals olika källor som erbjöd sina specialiserade vattenbehandlingar. I Ramlösa erbjöds till exempel den ångbastu som ses på bild. Ångbastun användes vid svettkurer som ansågs bota bland annat reumatism, övervikt och syfilis. Redan 1886 klagar dock D:r Lindfors i en skrift över att kurorten alltmer började likna en förlustelseort med tivoli och fyrverkerier. Vad som kommer till uttryck i D:r Lindfors skrift är början till den förändring som många kurorter genomgick under nittonhundratalet där de började betrakta sig själva mindre som medicinsk verksamhet och mer som semesterverksamhet. 1900-talet innebar en stor förändring för verksamheten vid Ramlösa brunn även på andra sätt. År 1897 hade en ny källa borrats fram med alkalisktkarbonatiskt vatten. Ett vatten som var i paritet med de förnämsta källorna i Europa. År 1912 inhystes den första vattenfabriken

98

JANICKE ANDERSSON

i det badhus som fanns i ravinen. Med åren kom dock denna fabrik att bli för liten för den växande verksamheten och produktionen flyttades till en ny fabrik i Ättekulla. Än idag tappas dock det alkaliska vattnet från källan och transporteras via ett långt rör till den nya fabriken. Om 1900-talet innebar en succé för det buteljerade vattnet från Ramlösa brunn, så kan detsamma inte sägas om brunnsverksamheten. Hela nittonhundratalet kämpade Ramlösa brunn med sviktande besökarantal och under andra världskriget kom parken att fungera som flyktingförläggning. 1973 övergick parken i stadens ägo och husen restaurerades och såldes till privatpersoner. Samma år upphörde även verksamheten på Brunnslasarettet. Därmed gick Ramlösa brunns verksamhet som kurort i graven. Myten om ungdomens källa lever däremot vidare än idag och likaså gör seden att åka på kurort och spa för att bada i välgörande bad och därtill genomgå behandlingar som sägs verka såväl föryngrande som förskönande.

ÅNGBASTU använd vid Ramlösa brunn. Region Skånes medicinhistoriska samling. H 6757.

I

Sverige fanns under perioden 1680-1880 hundratals olika källor som erbjöd sina specialiserade vattenbehandlingar. I Ramlösa erbjöds till exempel den ångbastu som ses på bild. Ångbastun användes vid svettkurer som ansågs bota bland annat reumatism, övervikt och syfilis. Redan 1886 klagar dock D:r Lindfors i en skrift över att kurorten alltmer började likna en förlustelseort med tivoli och fyrverkerier. Vad som kommer till uttryck i D:r Lindfors skrift är början till den förändring som många kurorter genomgick under nittonhundratalet där de började betrakta sig själva mindre som medicinsk verksamhet och mer som semesterverksamhet. 1900-talet innebar en stor förändring för verksamheten vid Ramlösa brunn även på andra sätt. År 1897 hade en ny källa borrats fram med alkalisktkarbonatiskt vatten. Ett vatten som var i paritet med de förnämsta källorna i Europa. År 1912 inhystes den första vattenfabriken

98

JANICKE ANDERSSON

i det badhus som fanns i ravinen. Med åren kom dock denna fabrik att bli för liten för den växande verksamheten och produktionen flyttades till en ny fabrik i Ättekulla. Än idag tappas dock det alkaliska vattnet från källan och transporteras via ett långt rör till den nya fabriken. Om 1900-talet innebar en succé för det buteljerade vattnet från Ramlösa brunn, så kan detsamma inte sägas om brunnsverksamheten. Hela nittonhundratalet kämpade Ramlösa brunn med sviktande besökarantal och under andra världskriget kom parken att fungera som flyktingförläggning. 1973 övergick parken i stadens ägo och husen restaurerades och såldes till privatpersoner. Samma år upphörde även verksamheten på Brunnslasarettet. Därmed gick Ramlösa brunns verksamhet som kurort i graven. Myten om ungdomens källa lever däremot vidare än idag och likaså gör seden att åka på kurort och spa för att bada i välgörande bad och därtill genomgå behandlingar som sägs verka såväl föryngrande som förskönande.

ÅNGBASTU använd vid Ramlösa brunn. Region Skånes medicinhistoriska samling. H 6757.

HUVUDBYGGNADEN vid Ramlösa brunn.

LITTERATUR & LÄSTIPS Andersson, Wilhelm. 1907. Ramlösa Hälsobrunn 1707-1907. Strödda anteckningar ur Brunnens historia. Helsingborg. Bergmark, Matts. 1991. Bad och bot: om vattnet som läkemedel och njutningsmedel. Stockholm: Prisma. Mansén, Elisabeth. 2001. Ett paradis på jorden. Om den svenska kurortskulturen 1680-1880. Stockholm: Atlantis. Åberg, Alf 1957. Ramlösa: en hälsobrunns historia under 250 år. Helsingborg.

100

JANICKE ANDERSSON

HUVUDBYGGNADEN vid Ramlösa brunn.

LITTERATUR & LÄSTIPS Andersson, Wilhelm. 1907. Ramlösa Hälsobrunn 1707-1907. Strödda anteckningar ur Brunnens historia. Helsingborg. Bergmark, Matts. 1991. Bad och bot: om vattnet som läkemedel och njutningsmedel. Stockholm: Prisma. Mansén, Elisabeth. 2001. Ett paradis på jorden. Om den svenska kurortskulturen 1680-1880. Stockholm: Atlantis. Åberg, Alf 1957. Ramlösa: en hälsobrunns historia under 250 år. Helsingborg.

100

JANICKE ANDERSSON

”Med lagen kom också en rad statliga råd och anvisningar om hur man borde sköta sig; hur ofta man skulle tvätta sig, byta kläder och så vidare

”

KÖKET i den byggnad som vi idag kallar för Kulturens Arbetarbostad.

”Med lagen kom också en rad statliga råd och anvisningar om hur man borde sköta sig; hur ofta man skulle tvätta sig, byta kläder och så vidare

”

KÖKET i den byggnad som vi idag kallar för Kulturens Arbetarbostad.

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

Hel och ren på Kulturen E

n visning av friluftsmuseet med fokus på hygien och hälsa kan låta som något uttänkt för en begränsad publik med specialintresse för temat, kanske grundat i yrkestillhörighet, snarare än för en bredare allmänhet. Men temat öppnar upp för en djuplodande vandring genom den svenska historien. Vi som museipedagoger kan ge en intim inblick i vardag och livsvillkor, och samtidigt en bred bild av samhället och dess utveckling genom olika tidsepoker. En visning på temat ger även vidare perspektiv på vår egen tillvaro, nutidens samhälle och dess syn på hygien och hälsa. Kroppen har vi människor gemensam oavsett vilken tid vi levt eller lever i.

104

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

Det Sverige vi berättar om i friluftsmuseet var ett ståndssamhälle med strikta och tydliga gränser mellan olika befolkningsgrupper. Adel, präster, borgare och bönder hade alla sina särskilda regler, normer, funktioner och etiska riktlinjer. Under 1800-talet började gränserna mellan stånden luckras upp i och med att nya klasser växte fram. Arbetar- och borgarklassen blev allt större och mer tongivande i samhället. BRYGGHUSET I THOMANDERSKA HUSET Att tvätta var en mödosam och tidskrävande process och gjordes därför sällan. Mellan varven tvättades dock småsaker upp som till exempel förkläden och kragar.

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

Hel och ren på Kulturen E

n visning av friluftsmuseet med fokus på hygien och hälsa kan låta som något uttänkt för en begränsad publik med specialintresse för temat, kanske grundat i yrkestillhörighet, snarare än för en bredare allmänhet. Men temat öppnar upp för en djuplodande vandring genom den svenska historien. Vi som museipedagoger kan ge en intim inblick i vardag och livsvillkor, och samtidigt en bred bild av samhället och dess utveckling genom olika tidsepoker. En visning på temat ger även vidare perspektiv på vår egen tillvaro, nutidens samhälle och dess syn på hygien och hälsa. Kroppen har vi människor gemensam oavsett vilken tid vi levt eller lever i.

104

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

Det Sverige vi berättar om i friluftsmuseet var ett ståndssamhälle med strikta och tydliga gränser mellan olika befolkningsgrupper. Adel, präster, borgare och bönder hade alla sina särskilda regler, normer, funktioner och etiska riktlinjer. Under 1800-talet började gränserna mellan stånden luckras upp i och med att nya klasser växte fram. Arbetar- och borgarklassen blev allt större och mer tongivande i samhället. BRYGGHUSET I THOMANDERSKA HUSET Att tvätta var en mödosam och tidskrävande process och gjordes därför sällan. Mellan varven tvättades dock småsaker upp som till exempel förkläden och kragar.

”möding” (dynghög) ligga så länge på tomten att den flöt ut över gatan, skulle betala böter. Hushållsavfall och gödsel samlades alltså i regel blandat i högar och användes som gödsel till köksträdgården.

D DEKANHUSET Det gedigna bygget i sten vittnar om att huset tillhörde en välbärgad person på medeltiden. Den utstickande konstruktionen till vänster om ingången är en rekonstruktion av ett förnämare dass, ett så kallat privet.

MEDELTIDENS LUND – DEKANHUSET Medeltidens Lund var storstad och bondby på samma gång. Invånarna var till stor del självhushållande. Åkerlappar, hagar, odlingsträdgårdar, stall och ladugårdar var självklarheter inom förindustriella städers gränser, liksom de slags djur som vi idag naturligt kopplar samman med bondgårdar. I Lund, som var en

106

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

av Danmarks största städer, levde människor och djur mycket nära varandra. Visst avfall hamnade på gator och torg till följd av det dagliga livet, men det gjordes stora och regelbundna insatser av invånarna för att hålla staden ren. Det står att läsa i ett tillägg till Lunds medeltida stadslagar att den som trots tillsägelse på tinget inte gjorde rent gatupartiet framför sitt hus eller lät sin

ekanhuset är en av få medeltida byggnader som finns kvar i Lund. Det flyttades till Kulturens friluftsmuseum från en tomt vid Kyrkogatan 1908. Huset stod inför rivning men räddades genom flytten, om än inte i helt ursprungligt skick. Ett så kallat privet, ett från fasaden utskjutande dass, lades till (farligt nära husets huvudingång!) fast inget sådant funnits där från början. Modellen är dock medeltida. Mårten Skinnares hus i Vadstena har ett fint bevarat, autentiskt exempel. Minst en gång i veckan, på lögaredagen, tvättade sig den medeltida lundabon mer ordentligt. Man var

kanske mer noggrann med hygienen än nutidsmänniskor ofta tenderar att tro, men vissa lukter som vi idag har svårare att tåla sågs säkert som naturliga och oundvikliga då. Mängden av luskammar och en och annan förmodad tandborste i det lundensiska fyndmaterialet vittnar om medeltidsmänniskans ansträngningar vad gäller den personliga hygienen.

I

Lund fanns offentliga badhus och förmögna borgare hade dessutom ofta privat badstuga. Mot slutet av medeltiden dog dock badkulturen ut, något som kom att förändra synen på hygien och kropp för lång tid framåt. Kroppen kom att bli mer privat och hälsa kopplades inte längre på samma sätt till renlighet. Denna syn genomsyrade hela samhället och delades länge av såväl hög som låg. Det var först på 1800-talet som skillnaden mellan olika klassers syn på kropp och hygien började skilja sig drastiskt åt.

HEL OCH REN PÅ KULTUREN

107

”möding” (dynghög) ligga så länge på tomten att den flöt ut över gatan, skulle betala böter. Hushållsavfall och gödsel samlades alltså i regel blandat i högar och användes som gödsel till köksträdgården.

D DEKANHUSET Det gedigna bygget i sten vittnar om att huset tillhörde en välbärgad person på medeltiden. Den utstickande konstruktionen till vänster om ingången är en rekonstruktion av ett förnämare dass, ett så kallat privet.

MEDELTIDENS LUND – DEKANHUSET Medeltidens Lund var storstad och bondby på samma gång. Invånarna var till stor del självhushållande. Åkerlappar, hagar, odlingsträdgårdar, stall och ladugårdar var självklarheter inom förindustriella städers gränser, liksom de slags djur som vi idag naturligt kopplar samman med bondgårdar. I Lund, som var en

106

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

av Danmarks största städer, levde människor och djur mycket nära varandra. Visst avfall hamnade på gator och torg till följd av det dagliga livet, men det gjordes stora och regelbundna insatser av invånarna för att hålla staden ren. Det står att läsa i ett tillägg till Lunds medeltida stadslagar att den som trots tillsägelse på tinget inte gjorde rent gatupartiet framför sitt hus eller lät sin

ekanhuset är en av få medeltida byggnader som finns kvar i Lund. Det flyttades till Kulturens friluftsmuseum från en tomt vid Kyrkogatan 1908. Huset stod inför rivning men räddades genom flytten, om än inte i helt ursprungligt skick. Ett så kallat privet, ett från fasaden utskjutande dass, lades till (farligt nära husets huvudingång!) fast inget sådant funnits där från början. Modellen är dock medeltida. Mårten Skinnares hus i Vadstena har ett fint bevarat, autentiskt exempel. Minst en gång i veckan, på lögaredagen, tvättade sig den medeltida lundabon mer ordentligt. Man var

kanske mer noggrann med hygienen än nutidsmänniskor ofta tenderar att tro, men vissa lukter som vi idag har svårare att tåla sågs säkert som naturliga och oundvikliga då. Mängden av luskammar och en och annan förmodad tandborste i det lundensiska fyndmaterialet vittnar om medeltidsmänniskans ansträngningar vad gäller den personliga hygienen.

I

Lund fanns offentliga badhus och förmögna borgare hade dessutom ofta privat badstuga. Mot slutet av medeltiden dog dock badkulturen ut, något som kom att förändra synen på hygien och kropp för lång tid framåt. Kroppen kom att bli mer privat och hälsa kopplades inte längre på samma sätt till renlighet. Denna syn genomsyrade hela samhället och delades länge av såväl hög som låg. Det var först på 1800-talet som skillnaden mellan olika klassers syn på kropp och hygien började skilja sig drastiskt åt.

HEL OCH REN PÅ KULTUREN

107

TUNNOR MED SILL OCH FLÄSK I BLEKINGEGÅRDEN För att skydda och bevara den mat och de råvaror som framställdes på gården fick man salta, röka, torka eller lägga in den.

1800-TALETS BONDESAMHÄLLE – BLEKINGEGÅRDEN OCH BOSMÅLATORPET ”En bondes näve ska vara så smutsig att om man lägger ett sädeskorn i den så ska det gro”, sägs det i en uppteckning från Västergötland. Talesättet säger

108

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

en del om synen på smuts i det gamla bondesamhället. Tvärtemot hur vi ser på det idag sågs smuts som naturligt och till och med som något gott som kunde skydda kroppen mot angrepp av sjukdom. Smuts var en självklar del av livet hos allmogen, där alla medlemmar i ett hushåll arbetade fysiskt med djur och natur. Att gå från ladugården till matbordet utan att byta kläder eller tvätta sig var inte något man bekymrade sig över. Att städa och tvätta var därför något man endast företog sig till fester och helger och det var snarare förenat med rit och högtid än med renlighet och hälsa. En av de viktigaste angelägenheterna för det självförsörjande hushållet var att bevara och skydda den mat och de råvaror som framställdes på gården. De metoder som stod till buds var till exempel att salta, röka, torka eller lägga in maten. Detta skyddade den från att mögla eller ruttna, men skadedjur var också ett ständigt hot och krävde att man förvarade maten på sinnrika sätt.

Insekter och skadedjur var inte bara ett problem när det kom till förvaring av maten. De flesta hade problem med vägglöss och huvudlöss. Luskammar och lusbrädor användes för att samla ihop och rensa bort lössen. En lusbräda var en bräda med borrade hål som lades i sängen under natten. När lössen ätit sig mätta var tanken att de skulle krypa ner i brädans håligheter istället för tillbaka in i väggen. På morgonen tömdes brädan och lössen dödades.

I

det vi kallar Blekingegården bodde under tidigt 1800-tal en välbärgad bondefamilj. Trots gårdens välstånd upplever nog många idag bostaden som ganska enkel och trång. På landet förändrades saker mycket långsammare än i städerna och man levde ofta som man gjort i generationer. Blekingegårdens hjärta är det stora rummet i mitten. I det rummet sovs, åts och arbetades det, ofta sida vid sida med gårdens pigor och drängar. Fysisk närhet, där det var vanligt att sova och leva tätt inpå varandra, och okunskap

LUSKAMMAR I det lundensiska fyndmaterialet från medeltiden finns mängder av luskammar. KM 38715.47 (övre), KM 66166.966 (nedre).

om hur sjukdomar spreds och botades gjorde att dödligheten var mycket högre under hela 1800-talet än den är idag. Olika typer av lungsjukdomar, dysenteri, malaria, förorenat vatten med mera skördade många dödsoffer. Barnadödligheten var hög. Sedan mitten av 1700-talet har

HEL OCH REN PÅ KULTUREN

109

TUNNOR MED SILL OCH FLÄSK I BLEKINGEGÅRDEN För att skydda och bevara den mat och de råvaror som framställdes på gården fick man salta, röka, torka eller lägga in den.

1800-TALETS BONDESAMHÄLLE – BLEKINGEGÅRDEN OCH BOSMÅLATORPET ”En bondes näve ska vara så smutsig att om man lägger ett sädeskorn i den så ska det gro”, sägs det i en uppteckning från Västergötland. Talesättet säger

108

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

en del om synen på smuts i det gamla bondesamhället. Tvärtemot hur vi ser på det idag sågs smuts som naturligt och till och med som något gott som kunde skydda kroppen mot angrepp av sjukdom. Smuts var en självklar del av livet hos allmogen, där alla medlemmar i ett hushåll arbetade fysiskt med djur och natur. Att gå från ladugården till matbordet utan att byta kläder eller tvätta sig var inte något man bekymrade sig över. Att städa och tvätta var därför något man endast företog sig till fester och helger och det var snarare förenat med rit och högtid än med renlighet och hälsa. En av de viktigaste angelägenheterna för det självförsörjande hushållet var att bevara och skydda den mat och de råvaror som framställdes på gården. De metoder som stod till buds var till exempel att salta, röka, torka eller lägga in maten. Detta skyddade den från att mögla eller ruttna, men skadedjur var också ett ständigt hot och krävde att man förvarade maten på sinnrika sätt.

Insekter och skadedjur var inte bara ett problem när det kom till förvaring av maten. De flesta hade problem med vägglöss och huvudlöss. Luskammar och lusbrädor användes för att samla ihop och rensa bort lössen. En lusbräda var en bräda med borrade hål som lades i sängen under natten. När lössen ätit sig mätta var tanken att de skulle krypa ner i brädans håligheter istället för tillbaka in i väggen. På morgonen tömdes brädan och lössen dödades.

I

det vi kallar Blekingegården bodde under tidigt 1800-tal en välbärgad bondefamilj. Trots gårdens välstånd upplever nog många idag bostaden som ganska enkel och trång. På landet förändrades saker mycket långsammare än i städerna och man levde ofta som man gjort i generationer. Blekingegårdens hjärta är det stora rummet i mitten. I det rummet sovs, åts och arbetades det, ofta sida vid sida med gårdens pigor och drängar. Fysisk närhet, där det var vanligt att sova och leva tätt inpå varandra, och okunskap

LUSKAMMAR I det lundensiska fyndmaterialet från medeltiden finns mängder av luskammar. KM 38715.47 (övre), KM 66166.966 (nedre).

om hur sjukdomar spreds och botades gjorde att dödligheten var mycket högre under hela 1800-talet än den är idag. Olika typer av lungsjukdomar, dysenteri, malaria, förorenat vatten med mera skördade många dödsoffer. Barnadödligheten var hög. Sedan mitten av 1700-talet har

HEL OCH REN PÅ KULTUREN

109

LUSBRÄDA Lades i sängen på kvällen. När lössen ätit sig mätta kröp de på morgonen tillbaka in i brädans håligheter där de sedan lätt kunde tömmas av i brasan. Just denna lusbräda är ett före detta mangelbräde. KM 8688.

BOSMÅLATORPET på Kulturens friluftsmuseum.

spädbarnsdödligheten sjunkit med 98 procent och sedan 1800-talets början har medellivslängden fördubblats i Sverige.

I

det lilla hus som vi kallar Bosmålatorpet bodde Kristina Niklasson mellan 1891 och 1923. Kristina hade sju barn och en man som var försvunnen efter att ha emigrerat till Amerika. Fattigdom med svält, undermåliga bostäder och hårt arbete var

110

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

säkert bidragande faktorer till att flera av Kristinas barn drabbades av tuberkulos (tbc). Tbc var den stora folksjukdomen vid den här tiden, främst var det fattiga människor som drabbades. I Sverige och Europa var tuberkulos den enskilt största dödsorsaken under 1800-talet och början av 1900-talet. I början av 1900-talet dog ungefär en miljon européer av tbc varje år.

STADSMILJÖN OCH THOMANDERSKA HUSET 1800-talet var borgerlighetens storhetstid. Då lades grunden till flera av de ideal som än idag har stor genomslagskraft. För att leva upp till de borgerliga idealen förutsattes att det fanns gott om både tid och plats. Den borgerliga hustrun skulle inte, till skillnad från allmogens fruar och mödrar, behöva bidra till livsuppehället.

Fokus för henne var att skapa ett vackert och harmoniskt hem med välartade barn och tjänstefolk. Ett välstädat och välorganiserat hem, där varje rum hade sin specifika funktion, var viktigt och stod i skarp kontrast till de smutsiga gatorna utanför hemmet. Borgerliga ideal kring hygien och hälsa spreds ut på landsbygden genom att förmögna storbönder gärna härmade den borgerliga

HEL OCH REN PÅ KULTUREN

111

LUSBRÄDA Lades i sängen på kvällen. När lössen ätit sig mätta kröp de på morgonen tillbaka in i brädans håligheter där de sedan lätt kunde tömmas av i brasan. Just denna lusbräda är ett före detta mangelbräde. KM 8688.

BOSMÅLATORPET på Kulturens friluftsmuseum.

spädbarnsdödligheten sjunkit med 98 procent och sedan 1800-talets början har medellivslängden fördubblats i Sverige.

I

det lilla hus som vi kallar Bosmålatorpet bodde Kristina Niklasson mellan 1891 och 1923. Kristina hade sju barn och en man som var försvunnen efter att ha emigrerat till Amerika. Fattigdom med svält, undermåliga bostäder och hårt arbete var

110

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

säkert bidragande faktorer till att flera av Kristinas barn drabbades av tuberkulos (tbc). Tbc var den stora folksjukdomen vid den här tiden, främst var det fattiga människor som drabbades. I Sverige och Europa var tuberkulos den enskilt största dödsorsaken under 1800-talet och början av 1900-talet. I början av 1900-talet dog ungefär en miljon européer av tbc varje år.

STADSMILJÖN OCH THOMANDERSKA HUSET 1800-talet var borgerlighetens storhetstid. Då lades grunden till flera av de ideal som än idag har stor genomslagskraft. För att leva upp till de borgerliga idealen förutsattes att det fanns gott om både tid och plats. Den borgerliga hustrun skulle inte, till skillnad från allmogens fruar och mödrar, behöva bidra till livsuppehället.

Fokus för henne var att skapa ett vackert och harmoniskt hem med välartade barn och tjänstefolk. Ett välstädat och välorganiserat hem, där varje rum hade sin specifika funktion, var viktigt och stod i skarp kontrast till de smutsiga gatorna utanför hemmet. Borgerliga ideal kring hygien och hälsa spreds ut på landsbygden genom att förmögna storbönder gärna härmade den borgerliga

HEL OCH REN PÅ KULTUREN

111

112

KRISTINA BAKRAN

LÄKANDE VÄXTER

113

112

KRISTINA BAKRAN

LÄKANDE VÄXTER

113

INTERIÖR (föregående uppslag) från Bosmålatorpet.

livsstilen, men även genom att det tjänstefolk den krävde ofta rekryterades från landsbygden och så småningom återvände hem med nya tankar och vanor. Städerna var vid den här tiden smutsiga, i många avseenden hälsovådliga platser. Fram till början av 1800-talet var dödligheten i städerna betydligt högre än på landsbygden. Hushållsavfall och latrin kastades ut på gator och bakgårdar. Detta blandades med gödsel från de djur som hölls i staden. Sörjan som bildades skapade ofta problem för stadens invånare som hade svårt att ta sig torrskodda genom stadens gator. Stora, upphöjda så kallade borgmästarstenar lades ofta ut i rader på gatorna för att underlätta framkomsten genom avskrädet. När Johan Henrik Thomander köpte huset på Paradisgatan i Lund och väntade på att hans nyblivna hustru Emilie skulle komma, beskrev han husets förtjänster för henne och förklarade nöjt att ”det ligger vid den enda torra gatan i Lund”.

114

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

Bristen på renhållning var inte endast ett praktiskt problem. Smuts och avföring letade sig ner till grundvattnet som invånarna sedan hämtade upp ur någon av stadens offentliga brunnar för att använda i hushållet. I många fall gjorde vattnet dem sjuka. Städerna växte hastigt och de allt mer tätbefolkade miljöerna bidrog till att sjukdomar spred sig snabbt. Särskilt svåra var de koleraepidemier som spred sig i landet 1834 och under 1850-talet. Från att först ha trott att koleran spreds från person till person kom smuts och förorenat vatten allt oftare att uppmärksammas som smittohärdar. Detta bidrog i sin tur till ett ökat intresse för att lösa renhållningen och vattenförsörjningen i städerna och år 1861 stod landets första vattenverk färdigt i Stockholm.

BORGMÄSTARSTENAR Det var vanligt att stadens gator täcktes av en sörja av hushållsavfall, latrin och gödsel från de djur som hölls inom staden. För att underlätta för invånarna att ta sig fram lade man ibland ut stora upphöjda stenar, så kallade borgmästarstenar, mitt i gatan.

INTERIÖR (föregående uppslag) från Bosmålatorpet.

livsstilen, men även genom att det tjänstefolk den krävde ofta rekryterades från landsbygden och så småningom återvände hem med nya tankar och vanor. Städerna var vid den här tiden smutsiga, i många avseenden hälsovådliga platser. Fram till början av 1800-talet var dödligheten i städerna betydligt högre än på landsbygden. Hushållsavfall och latrin kastades ut på gator och bakgårdar. Detta blandades med gödsel från de djur som hölls i staden. Sörjan som bildades skapade ofta problem för stadens invånare som hade svårt att ta sig torrskodda genom stadens gator. Stora, upphöjda så kallade borgmästarstenar lades ofta ut i rader på gatorna för att underlätta framkomsten genom avskrädet. När Johan Henrik Thomander köpte huset på Paradisgatan i Lund och väntade på att hans nyblivna hustru Emilie skulle komma, beskrev han husets förtjänster för henne och förklarade nöjt att ”det ligger vid den enda torra gatan i Lund”.

114

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

Bristen på renhållning var inte endast ett praktiskt problem. Smuts och avföring letade sig ner till grundvattnet som invånarna sedan hämtade upp ur någon av stadens offentliga brunnar för att använda i hushållet. I många fall gjorde vattnet dem sjuka. Städerna växte hastigt och de allt mer tätbefolkade miljöerna bidrog till att sjukdomar spred sig snabbt. Särskilt svåra var de koleraepidemier som spred sig i landet 1834 och under 1850-talet. Från att först ha trott att koleran spreds från person till person kom smuts och förorenat vatten allt oftare att uppmärksammas som smittohärdar. Detta bidrog i sin tur till ett ökat intresse för att lösa renhållningen och vattenförsörjningen i städerna och år 1861 stod landets första vattenverk färdigt i Stockholm.

BORGMÄSTARSTENAR Det var vanligt att stadens gator täcktes av en sörja av hushållsavfall, latrin och gödsel från de djur som hölls inom staden. För att underlätta för invånarna att ta sig fram lade man ibland ut stora upphöjda stenar, så kallade borgmästarstenar, mitt i gatan.

OFFENTLIG BRUNN (föregående uppslag) vid domkyrkan i Lund. Bristande renhållning tillsammans med frigående boskap förorenade vattnet, som spred sjukdomar som kolera. Ur Voyages en Scandinavie, en Laponie, au Spitzberg et aux Feröe. Publicerad 1843-1855. Foto: Bengt Melliander, Universitetsbiblioteket i Lund.

U

nder 1800-talet gick städerna i spetsen för förbättrade sanitära åtgärder. Forskning och industrialisering bidrog till viktiga förändringar i städerna, såsom förbättrade boendeformer, införande av kommunalt vatten, avlopp och renhållning. Efter kritik av den utbredda svenska orenligheten från läkare och utredare började Sveriges första hälsovårdsstadga ta form runt mitten av 1800-talet. 1874 var den klar och började gälla i rikets samtliga städer. Med lagen kom också en rad statliga råd och anvisningar om hur man borde sköta sig; hur ofta man skulle tvätta sig, byta kläder och så vidare. Allt eftersom århundrandet framskred kom förhållandet mellan stad och land att skifta. Dödligheten blev nu lägre i städerna än på landet.

118

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

ARBETARBOSTADEN Ingen miljö i friluftsmuseet är av senare datum än Arbetarbostaden, eller för den delen mer autentisk. Här är tiden frusen till 1930, just när Sverige balanserade på tröskeln till moderniteten och mitt i den tid som lanserade visionen om folkhemmet. Demokratin var ny, socialdemokratin skulle om två år påbörja ett mer än fyrtio år långt maktinnehav. Bygget av en välfärdsstat, undslippandet av ännu ett världskrig och ett enormt uppsving för svensk ekonomi – allt låg nära förestående.

Det gamla Sverige med fattigdom i kåkar och stugor, och med hyresettor där hela familjer trängde ihop sig, fanns i allra högsta grad

kvar. Klassbarriärerna fanns ännu kvar och ojämlikheten mellan könen var stor, men emigrationen från ett land som länge räknats till Europas fattigare hade börjat klinga av. Nya vetenskapliga upptäckter, maskiner och innovationer var på väg att snabbt förändra världen.

F

amiljen Andersson på Adelgatan 1B i Lund levde bättre än många andra. För att tillhöra arbetarklassen var de relativt välbeställda. Siri och Nils Andersson gifte sig 1921 och flyttade kort därefter in i den lägenhet som idag går under benämningen Arbetarbostaden. De kom att bo kvar hela fyrtio år i denna bostad om två rum och kök. Miljön speglar hur en stor del av Sveriges stadsbefolkning bodde och organiserade sin tillvaro under denna tid. Familjen Andersson delade bakgård med alla de människor som bodde i de små lägenheterna runt den, i gatuhuset såväl som i gårdshuset. Utedassen var gemensamma,

SIRI ANDERSSON i Arbetarbostadens kök.

liksom brygghuset och tvättstugan med inmurad tvättbalja i gårdshusets källarplan, där det även fanns ett svalt matförråd. Här förvarades en del av skörden från den kolonilott familjen hyrde. I kvarteren runt omkring fanns vid den här tiden gott om småbutiker där färskvaror kunde inhandlas dagligdags, bland annat speceriaffärer och en mjölkbutik.

HEL OCH REN PÅ KULTUREN

119

OFFENTLIG BRUNN (föregående uppslag) vid domkyrkan i Lund. Bristande renhållning tillsammans med frigående boskap förorenade vattnet, som spred sjukdomar som kolera. Ur Voyages en Scandinavie, en Laponie, au Spitzberg et aux Feröe. Publicerad 1843-1855. Foto: Bengt Melliander, Universitetsbiblioteket i Lund.

U

nder 1800-talet gick städerna i spetsen för förbättrade sanitära åtgärder. Forskning och industrialisering bidrog till viktiga förändringar i städerna, såsom förbättrade boendeformer, införande av kommunalt vatten, avlopp och renhållning. Efter kritik av den utbredda svenska orenligheten från läkare och utredare började Sveriges första hälsovårdsstadga ta form runt mitten av 1800-talet. 1874 var den klar och började gälla i rikets samtliga städer. Med lagen kom också en rad statliga råd och anvisningar om hur man borde sköta sig; hur ofta man skulle tvätta sig, byta kläder och så vidare. Allt eftersom århundrandet framskred kom förhållandet mellan stad och land att skifta. Dödligheten blev nu lägre i städerna än på landet.

118

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

ARBETARBOSTADEN Ingen miljö i friluftsmuseet är av senare datum än Arbetarbostaden, eller för den delen mer autentisk. Här är tiden frusen till 1930, just när Sverige balanserade på tröskeln till moderniteten och mitt i den tid som lanserade visionen om folkhemmet. Demokratin var ny, socialdemokratin skulle om två år påbörja ett mer än fyrtio år långt maktinnehav. Bygget av en välfärdsstat, undslippandet av ännu ett världskrig och ett enormt uppsving för svensk ekonomi – allt låg nära förestående.

Det gamla Sverige med fattigdom i kåkar och stugor, och med hyresettor där hela familjer trängde ihop sig, fanns i allra högsta grad

kvar. Klassbarriärerna fanns ännu kvar och ojämlikheten mellan könen var stor, men emigrationen från ett land som länge räknats till Europas fattigare hade börjat klinga av. Nya vetenskapliga upptäckter, maskiner och innovationer var på väg att snabbt förändra världen.

F

amiljen Andersson på Adelgatan 1B i Lund levde bättre än många andra. För att tillhöra arbetarklassen var de relativt välbeställda. Siri och Nils Andersson gifte sig 1921 och flyttade kort därefter in i den lägenhet som idag går under benämningen Arbetarbostaden. De kom att bo kvar hela fyrtio år i denna bostad om två rum och kök. Miljön speglar hur en stor del av Sveriges stadsbefolkning bodde och organiserade sin tillvaro under denna tid. Familjen Andersson delade bakgård med alla de människor som bodde i de små lägenheterna runt den, i gatuhuset såväl som i gårdshuset. Utedassen var gemensamma,

SIRI ANDERSSON i Arbetarbostadens kök.

liksom brygghuset och tvättstugan med inmurad tvättbalja i gårdshusets källarplan, där det även fanns ett svalt matförråd. Här förvarades en del av skörden från den kolonilott familjen hyrde. I kvarteren runt omkring fanns vid den här tiden gott om småbutiker där färskvaror kunde inhandlas dagligdags, bland annat speceriaffärer och en mjölkbutik.

HEL OCH REN PÅ KULTUREN

119

Det fanns gott om råttor och barnen fick i uppdrag av sina föräldrar att fånga så många de kunde. Inlämnade svansar belönades med småpengar. Det land som Ludvig ”Lubbe” Nordström benämnde som Lort-Sverige i sin berömda radioföljetong år 1938, är det Sverige som vi kan ana konturerna av i berättelser av det slaget. Men mycket var på väg att förändras, och det skulle komma att gå snabbt.

R

ivningarna av äldre stadsdelar och kvarter runtom i Sverige under mitten av 1900-talet innebar inte enbart att många kulturhistoriskt intressanta och viktiga miljöer gick förlorade, utan även att människors generella boendestandard höjdes. Elektriciteten, det rinnande kalla och varma vattnet, centralvärmen, avloppsystemen och den luftigare stadsplaneringen med plats för grönområden – allt bidrog till en förbättrad folkhälsa. Såväl det moderna köket med kylskåp och arbetsbänk i rostfritt stål, som

det moderna badrummet med vattenklosett och badkar, förenklade vardagen och gjorde tillvaron mer hygienisk och hälsosam än någonsin tidigare.

F

unktionalismen fick en dominerande position i svensk 1900-talsarkitektur. Dess genombrott blev just 1930 års stockholmsutställning, där bostadsavdelningen blev mycket uppmärksammad. Ljus, luft, renhet och förnuft var ledorden. Funktionalismen presenterades som framtidens arkitektur, präglad av socialt ansvarstagande och industriell formgivning. Den kom att forma folkhemmets bostadsbyggande, med betoning på kollektivism och jämlikhet, samt sträng moral kring renhet och ordning. Bland annat sjukhusmiljöer var källor till inspiration för ”funkisens” pionjärer. Ett hem skulle vara lika rationellt, ljust, luftigt och lätt att hålla rent som ett sjukhus. Fattigdom, ohyra, smuts och trångboddhet skulle byggas bort

PÅ ARBETARBOSTADENS BAKGÅRD fanns gemensamma dass och utrymmen för att hänga tvätt. HEL OCH REN PÅ KULTUREN

121

Det fanns gott om råttor och barnen fick i uppdrag av sina föräldrar att fånga så många de kunde. Inlämnade svansar belönades med småpengar. Det land som Ludvig ”Lubbe” Nordström benämnde som Lort-Sverige i sin berömda radioföljetong år 1938, är det Sverige som vi kan ana konturerna av i berättelser av det slaget. Men mycket var på väg att förändras, och det skulle komma att gå snabbt.

R

ivningarna av äldre stadsdelar och kvarter runtom i Sverige under mitten av 1900-talet innebar inte enbart att många kulturhistoriskt intressanta och viktiga miljöer gick förlorade, utan även att människors generella boendestandard höjdes. Elektriciteten, det rinnande kalla och varma vattnet, centralvärmen, avloppsystemen och den luftigare stadsplaneringen med plats för grönområden – allt bidrog till en förbättrad folkhälsa. Såväl det moderna köket med kylskåp och arbetsbänk i rostfritt stål, som

det moderna badrummet med vattenklosett och badkar, förenklade vardagen och gjorde tillvaron mer hygienisk och hälsosam än någonsin tidigare.

F

unktionalismen fick en dominerande position i svensk 1900-talsarkitektur. Dess genombrott blev just 1930 års stockholmsutställning, där bostadsavdelningen blev mycket uppmärksammad. Ljus, luft, renhet och förnuft var ledorden. Funktionalismen presenterades som framtidens arkitektur, präglad av socialt ansvarstagande och industriell formgivning. Den kom att forma folkhemmets bostadsbyggande, med betoning på kollektivism och jämlikhet, samt sträng moral kring renhet och ordning. Bland annat sjukhusmiljöer var källor till inspiration för ”funkisens” pionjärer. Ett hem skulle vara lika rationellt, ljust, luftigt och lätt att hålla rent som ett sjukhus. Fattigdom, ohyra, smuts och trångboddhet skulle byggas bort

PÅ ARBETARBOSTADENS BAKGÅRD fanns gemensamma dass och utrymmen för att hänga tvätt. HEL OCH REN PÅ KULTUREN

121

och ersättas av välplanerad modernism av ett slag vi bland annat kan stifta bekantskap med i Kulturens basutställningar En stund i Lund och Modernismen. Ofta var det bebyggelse av just det slag vi möter runt innergården på Adelgatan 1B som försvann, en typ

av boendemiljö som ännu väcker minnen. Från besökarna möts vi museipedagoger ofta av reaktioner i stil med ”ungefär såhär såg det ut hemma hos oss när jag var liten”, eller ”det här påminner mig om mormor”. 1930-talet är inte längre bort än så.

LITTERATUR & LÄSTIPS Blomqvist, Ragnar. 1951. Lunds historia del 1. Lund: LiberLäromedel/Gleerup. Blom, K Arne & Wahlöö, Claes. 1999. Medeltidens Lund. Lund: Stift. Lundaguide. Jörgensen, Matz. 1999. Lund på Linnés tid. Lund: Historisk media. De la Gardie, Christina. 1974. Gamla ting från badrum och Boudoir. Stockholm: Bonnier. Skansjö, Sten (red.). 2012. Lunds historia - staden och omlandet, 2. Tidigmodern tid: i en bördig bygd (1536-1862). Lunds kommun. Frykman, Jonas. 1979. Den kultiverade människan. Lund: LiberLäromedel. Conradsson, Birgitta & Fredlund, Jane. 1973. Köket förr i tiden: Om arbete och redskap i 1700-talets herrgårdskök, 1800-talets bonde- och torpstuga samt 1900-talets stadskök. Västerås: Ica-förlag. Eva Kjerström Sjölin. 2005. Arbetarbostaden - två rum och kök på Adelgatan 1B. Häfte, Kulturen.

122

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

I ARBETARBOSTADEN bodde Siri och Nils Andersson med sina båda barn Ninne och Siv i 40 år. Den lilla tvårummaren är idag inredd med deras egna ägodelar så att den ser ut som den gjorde år 1930.

och ersättas av välplanerad modernism av ett slag vi bland annat kan stifta bekantskap med i Kulturens basutställningar En stund i Lund och Modernismen. Ofta var det bebyggelse av just det slag vi möter runt innergården på Adelgatan 1B som försvann, en typ

av boendemiljö som ännu väcker minnen. Från besökarna möts vi museipedagoger ofta av reaktioner i stil med ”ungefär såhär såg det ut hemma hos oss när jag var liten”, eller ”det här påminner mig om mormor”. 1930-talet är inte längre bort än så.

LITTERATUR & LÄSTIPS Blomqvist, Ragnar. 1951. Lunds historia del 1. Lund: LiberLäromedel/Gleerup. Blom, K Arne & Wahlöö, Claes. 1999. Medeltidens Lund. Lund: Stift. Lundaguide. Jörgensen, Matz. 1999. Lund på Linnés tid. Lund: Historisk media. De la Gardie, Christina. 1974. Gamla ting från badrum och Boudoir. Stockholm: Bonnier. Skansjö, Sten (red.). 2012. Lunds historia - staden och omlandet, 2. Tidigmodern tid: i en bördig bygd (1536-1862). Lunds kommun. Frykman, Jonas. 1979. Den kultiverade människan. Lund: LiberLäromedel. Conradsson, Birgitta & Fredlund, Jane. 1973. Köket förr i tiden: Om arbete och redskap i 1700-talets herrgårdskök, 1800-talets bonde- och torpstuga samt 1900-talets stadskök. Västerås: Ica-förlag. Eva Kjerström Sjölin. 2005. Arbetarbostaden - två rum och kök på Adelgatan 1B. Häfte, Kulturen.

122

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

I ARBETARBOSTADEN bodde Siri och Nils Andersson med sina båda barn Ninne och Siv i 40 år. Den lilla tvårummaren är idag inredd med deras egna ägodelar så att den ser ut som den gjorde år 1930.

”Först av allt måste var och en sona sina synder, sköta sina kontakter med Gud och gå flitigt i kyrkan. Strävan att öka kyrksamheten var därför ett viktigt inslag i pestbekämpningen

”

PESTGOSSEN OCH PESTFLICKAN Där han räfsade överlevde några. Där hon sopade dog alla. Teckning av Alf Lannerbäck. © Kamratföreningen.

”Först av allt måste var och en sona sina synder, sköta sina kontakter med Gud och gå flitigt i kyrkan. Strävan att öka kyrksamheten var därför ett viktigt inslag i pestbekämpningen

”

PESTGOSSEN OCH PESTFLICKAN Där han räfsade överlevde några. Där hon sopade dog alla. Teckning av Alf Lannerbäck. © Kamratföreningen.

BODIL E.B. PERSSON

Pesten slår till! P

est – ett begrepp som kan ha flera olika betydelser. Vi använder det i uttryck som ”pest och pina”, ”att välja mellan pest och kolera” och ”luften blir förpestad”. Ursprungligen betecknade pest en sjukdom kännetecknad av hög dödlighet. Några exempel från antiken: ”Pesten i Aten” slog till 430 f.Kr. då krig pågick mellan Sparta och Aten. Upp emot en fjärdedel av Atens befolkning avled. Nutida DNA-analyser antyder att det kan ha varit tyfus som orsakat utbrottet. Omkring 600 år senare, i slutet av 100-talet e.Kr., drabbades romarriket av en våldsam epidemi som fått namnet ”den antoninska pesten”. Det rörde sig sannolikt om smittkoppornas första ankomst till medelhavsområdet. Idag förknippar vi begreppet i första hand med 1300-talets digerdöd. Kanske även med den så kallade

126

BODIL E.B. PERSSON

”tredje pandemin”, den farsot som spreds ut över världen i början av 1900-talet, vilken då kunde kartläggas både bakteriellt och epidemiologiskt. Det är primärt en sjukdom bland vilda gnagare, men den blir farlig för människan då smittan sprids till svartråttorna och deras loppor, eftersom dessa gärna bor i husens dolda skrymslen. Råttlopporna kan i brist på sitt värddjur råttan söka sig till andra varmblodiga varelser för att suga blod. Den person som smittas via ett loppbett utvecklar bölder i armhålor eller ljumskar beroende på var denne blivit biten. Denna böldpest smittar inte från person till person, men om den drabbade skulle utveckla lunginflammation med upphostningar, sekundär lungpest, riskerar den som befinner sig nära den sjuke att andas in bakterierna och själv utveckla

SVARTRÅTTA, Rattus rattus. Den gillar spannmål och bor därför gärna där människor finns. Bilden beskuren. Från plansch av A. E. Holmgren, 1873.

primär lungpest – utan bölder. En smittad patient kan också drabbas av blodpest, en allmän blodförgiftning då bakterierna förökar sig fritt i blodet. En person med böldpest har viss chans att klara sig och tillfriskna, men lungpest och blodpest är båda till 100 procent dödliga utan antibiotikabehandling. Alldeles nyligen har DNA-spår av pestbakterien identifierats i skelett från bondestenåldern i en gånggrift vid Gökhem utanför

Falköping (publicerat digitalt i tidskriften Cell 2018-12-06). Det är världens hittills äldsta DNA-spår av pest, omkring 4 900 år gammalt, och bedöms vara en tidig del av en pandemi som sträckte sig över stora områden i både Europa och Asien under bronsåldern. Uppgifterna från Cell spreds snabbt via TT och de arkeologer i Göteborg som medverkat i forskningen. Karin Bojs skriver i Dagens nyheter 2018-12-06: ”Pesten knäckte Europas första jordbrukare”,

PESTEN SLÅR TILL!

127

BODIL E.B. PERSSON

Pesten slår till! P

est – ett begrepp som kan ha flera olika betydelser. Vi använder det i uttryck som ”pest och pina”, ”att välja mellan pest och kolera” och ”luften blir förpestad”. Ursprungligen betecknade pest en sjukdom kännetecknad av hög dödlighet. Några exempel från antiken: ”Pesten i Aten” slog till 430 f.Kr. då krig pågick mellan Sparta och Aten. Upp emot en fjärdedel av Atens befolkning avled. Nutida DNA-analyser antyder att det kan ha varit tyfus som orsakat utbrottet. Omkring 600 år senare, i slutet av 100-talet e.Kr., drabbades romarriket av en våldsam epidemi som fått namnet ”den antoninska pesten”. Det rörde sig sannolikt om smittkoppornas första ankomst till medelhavsområdet. Idag förknippar vi begreppet i första hand med 1300-talets digerdöd. Kanske även med den så kallade

126

BODIL E.B. PERSSON

”tredje pandemin”, den farsot som spreds ut över världen i början av 1900-talet, vilken då kunde kartläggas både bakteriellt och epidemiologiskt. Det är primärt en sjukdom bland vilda gnagare, men den blir farlig för människan då smittan sprids till svartråttorna och deras loppor, eftersom dessa gärna bor i husens dolda skrymslen. Råttlopporna kan i brist på sitt värddjur råttan söka sig till andra varmblodiga varelser för att suga blod. Den person som smittas via ett loppbett utvecklar bölder i armhålor eller ljumskar beroende på var denne blivit biten. Denna böldpest smittar inte från person till person, men om den drabbade skulle utveckla lunginflammation med upphostningar, sekundär lungpest, riskerar den som befinner sig nära den sjuke att andas in bakterierna och själv utveckla

SVARTRÅTTA, Rattus rattus. Den gillar spannmål och bor därför gärna där människor finns. Bilden beskuren. Från plansch av A. E. Holmgren, 1873.

primär lungpest – utan bölder. En smittad patient kan också drabbas av blodpest, en allmän blodförgiftning då bakterierna förökar sig fritt i blodet. En person med böldpest har viss chans att klara sig och tillfriskna, men lungpest och blodpest är båda till 100 procent dödliga utan antibiotikabehandling. Alldeles nyligen har DNA-spår av pestbakterien identifierats i skelett från bondestenåldern i en gånggrift vid Gökhem utanför

Falköping (publicerat digitalt i tidskriften Cell 2018-12-06). Det är världens hittills äldsta DNA-spår av pest, omkring 4 900 år gammalt, och bedöms vara en tidig del av en pandemi som sträckte sig över stora områden i både Europa och Asien under bronsåldern. Uppgifterna från Cell spreds snabbt via TT och de arkeologer i Göteborg som medverkat i forskningen. Karin Bojs skriver i Dagens nyheter 2018-12-06: ”Pesten knäckte Europas första jordbrukare”,

PESTEN SLÅR TILL!

127

båtsman hemskickad över vintern från flottan i Karlskrona. Några månader senare, under vintern 1711, fick den fäste i Allerums socken norr om Helsingborg, sannolikt genom i myndigheternas ögon illegala kontakter över Öresund. Och i juni 1711 kom den till Övraby på Österlen med en soldat hemskickad från Svenska Pommern.

YERSINIA PESTIS Pestbakterien Yersinia pestis i närbild. Uppkallad efter Alexandre Yersin, som identifierade dess roll som orsak till pesten. Bildkälla: LabRoots.

”Två pestsmittade bönder från Västergötland ger en helt ny förklaring till att Europas första bondekulturer gick under, och till att vi numera talar indoeuropeiska språk.” Det var en period med stora folkomflyttningar. På grund av att man försökte fly från pesten? Eller på grund av att områden genom farsotens härjningar blivit ödelagda och därmed fria för andra folkstammar att ta över?

128

BODIL E.B. PERSSON

HUR SPRIDS PESTEN? Idag vet vi att pesten orsakas av bakterien Yersinia pestis. Vi vet också att råttor och råttloppor är inblandade. För att förstå hur spridningen går till från en ort till en annan, eller mellan olika gårdar i en by, bör vi också ta kulturella aspekter i beaktande. Vid den epidemi som grasserade i Skåne 1710-1713 kom pesten från tre olika håll. I november 1710 anlände den till Västanå i Näsums socken i nordöstra Skåne med en

Smittspridningen kunde gå till enligt följande. Resenären som kom med smittan insjuknade efter framkomsten och dog inom loppet av några dagar. Om han inte haft några hungriga infekterade råttloppor med sig i bagaget skulle han ha blivit det enda pestoffret på den orten. Men då så inte var fallet letade sig råttlopporna ut och hittade husets egna råttor. Dessa råttor insjuknade och förde vidare smittan till sina egna loppor. Lopporna letade sig sedan hungriga ut på jakt efter andra varmblodiga varelser att suga blod från. Omkring fjorton dagar efter det första dödsfallet insjuknar och avlider den ena familje-

medlemmen efter den andra. Hela familjer kunde på så sätt inom loppet av några veckor utplånas.

Bildkälla: Shutterstock.

EN DÖDSBRINGANDE KULTUR I en by där gårdarna låg tätt kunde det för pestens spridning räcka med att råttkolonierna i de olika gårdarna hade kontakt med varandra. Men en mycket viktig del i pestsammanhang är också människans agerande, särskilt hur man ställde sig till sina sjuka och döende anhöriga. Släktens män och kvinnor brukade i normala fall strömma till för att bevaka att allt gick rätt och riktigt till, hålla PESTEN SLÅR TILL!

129

båtsman hemskickad över vintern från flottan i Karlskrona. Några månader senare, under vintern 1711, fick den fäste i Allerums socken norr om Helsingborg, sannolikt genom i myndigheternas ögon illegala kontakter över Öresund. Och i juni 1711 kom den till Övraby på Österlen med en soldat hemskickad från Svenska Pommern.

YERSINIA PESTIS Pestbakterien Yersinia pestis i närbild. Uppkallad efter Alexandre Yersin, som identifierade dess roll som orsak till pesten. Bildkälla: LabRoots.

”Två pestsmittade bönder från Västergötland ger en helt ny förklaring till att Europas första bondekulturer gick under, och till att vi numera talar indoeuropeiska språk.” Det var en period med stora folkomflyttningar. På grund av att man försökte fly från pesten? Eller på grund av att områden genom farsotens härjningar blivit ödelagda och därmed fria för andra folkstammar att ta över?

128

BODIL E.B. PERSSON

HUR SPRIDS PESTEN? Idag vet vi att pesten orsakas av bakterien Yersinia pestis. Vi vet också att råttor och råttloppor är inblandade. För att förstå hur spridningen går till från en ort till en annan, eller mellan olika gårdar i en by, bör vi också ta kulturella aspekter i beaktande. Vid den epidemi som grasserade i Skåne 1710-1713 kom pesten från tre olika håll. I november 1710 anlände den till Västanå i Näsums socken i nordöstra Skåne med en

Smittspridningen kunde gå till enligt följande. Resenären som kom med smittan insjuknade efter framkomsten och dog inom loppet av några dagar. Om han inte haft några hungriga infekterade råttloppor med sig i bagaget skulle han ha blivit det enda pestoffret på den orten. Men då så inte var fallet letade sig råttlopporna ut och hittade husets egna råttor. Dessa råttor insjuknade och förde vidare smittan till sina egna loppor. Lopporna letade sig sedan hungriga ut på jakt efter andra varmblodiga varelser att suga blod från. Omkring fjorton dagar efter det första dödsfallet insjuknar och avlider den ena familje-

medlemmen efter den andra. Hela familjer kunde på så sätt inom loppet av några veckor utplånas.

Bildkälla: Shutterstock.

EN DÖDSBRINGANDE KULTUR I en by där gårdarna låg tätt kunde det för pestens spridning räcka med att råttkolonierna i de olika gårdarna hade kontakt med varandra. Men en mycket viktig del i pestsammanhang är också människans agerande, särskilt hur man ställde sig till sina sjuka och döende anhöriga. Släktens män och kvinnor brukade i normala fall strömma till för att bevaka att allt gick rätt och riktigt till, hålla PESTEN SLÅR TILL!

129

den döende sällskap och hjälpa denne med förberedelserna för livet efter detta. I vittnens närvaro skulle den döende uttala sin sista vilja, och då det såg ut att närma sig slutet skulle prästen komma för att ta emot syndabekännelsen och ge Herrens Heliga Nattvard. Då dödsfallet väl hade inträffat vidtog förberedelserna för begravningen. Den döde tvättades, ifördes sina bästa högtidskläder och nedlades i kistan – den kista som någon snickarhändig manlig släkting eller granne hade tillverkat. Man skulle också nattetid vaka över den döde. Särskilt den sista natten före begravningen utvecklades detta till ett kalas, där man åt och drack med den avlidne närvarande som värd för sista gången. På begravningsdagens morgon anlände ytterligare gäster och en måltid serverades i rummet där den döde stod lik. Kistan skulle helst stå öppen fram till begravningsdagen, så att vem som helst skulle kunna skåda liket och därmed förvissa sig om att den döde verkligen var död. Så startade begravningsföljet sin vandring

130

BODIL E.B. PERSSON

till kyrkan och kyrkogården. Prästen höll en likpredikan och förrättade jordpåkastningen vid graven. Efter gudstjänsten återvände följet till sorgehuset, där nu gravölet vidtog, en fest som kunde vara i upp till åtta dagar och efter några dagar övergick i skiftes- och arvsöl. Detta var traditioner som i pesttider var mycket farliga, ty om den döde avlidit av pest och alla husets råttor var döda låg de hungriga smittade råttlopporna redo att attackera begravningsgästerna, gömma sig i deras kläder och bagage och så föra smittan vidare till råttorna hemma på deras egen gård. Detta skeende avspeglas tydligt i begravningslängderna, särskilt i socknar som inte drabbades så hårt och där det därför lättare går att följa smittspridningen.

i trakterna runt Kristianstad och Helsingborg. 1712 hittar vi de flesta utbrotten i södra Skåne i ett brett stråk från Landskrona över Malmö, Lund och Ystad. Och det sista året, 1713, drabbades ett mindre område öster och norr om Ystad. Göingebygden och

trakterna längs med Linderödsåsen var de områden som klarade sig bäst, kanske beroende på att bebyggelsen där var glesare med mindre byar och fler ensamgårdar och smittspridningen därmed var mindre intensiv.

PESTEN I SKÅNE Skånska socknar från vilka uppgift finns om att pest har förekommit någon gång under perioden 1710-1713. Krismortalitetskvot är dödligheten under peståret dividerat med den normala dödligheten under ett antal år före och efter pestutbrottet.

Lyfter vi blicken till hela Skåne ser vi hur pesten under de tre år den varade förflyttade sig. Det första året, 1711, härjade den främst i nordost och nordväst,

PESTEN SLÅR TILL!

131

den döende sällskap och hjälpa denne med förberedelserna för livet efter detta. I vittnens närvaro skulle den döende uttala sin sista vilja, och då det såg ut att närma sig slutet skulle prästen komma för att ta emot syndabekännelsen och ge Herrens Heliga Nattvard. Då dödsfallet väl hade inträffat vidtog förberedelserna för begravningen. Den döde tvättades, ifördes sina bästa högtidskläder och nedlades i kistan – den kista som någon snickarhändig manlig släkting eller granne hade tillverkat. Man skulle också nattetid vaka över den döde. Särskilt den sista natten före begravningen utvecklades detta till ett kalas, där man åt och drack med den avlidne närvarande som värd för sista gången. På begravningsdagens morgon anlände ytterligare gäster och en måltid serverades i rummet där den döde stod lik. Kistan skulle helst stå öppen fram till begravningsdagen, så att vem som helst skulle kunna skåda liket och därmed förvissa sig om att den döde verkligen var död. Så startade begravningsföljet sin vandring

130

BODIL E.B. PERSSON

till kyrkan och kyrkogården. Prästen höll en likpredikan och förrättade jordpåkastningen vid graven. Efter gudstjänsten återvände följet till sorgehuset, där nu gravölet vidtog, en fest som kunde vara i upp till åtta dagar och efter några dagar övergick i skiftes- och arvsöl. Detta var traditioner som i pesttider var mycket farliga, ty om den döde avlidit av pest och alla husets råttor var döda låg de hungriga smittade råttlopporna redo att attackera begravningsgästerna, gömma sig i deras kläder och bagage och så föra smittan vidare till råttorna hemma på deras egen gård. Detta skeende avspeglas tydligt i begravningslängderna, särskilt i socknar som inte drabbades så hårt och där det därför lättare går att följa smittspridningen.

i trakterna runt Kristianstad och Helsingborg. 1712 hittar vi de flesta utbrotten i södra Skåne i ett brett stråk från Landskrona över Malmö, Lund och Ystad. Och det sista året, 1713, drabbades ett mindre område öster och norr om Ystad. Göingebygden och

trakterna längs med Linderödsåsen var de områden som klarade sig bäst, kanske beroende på att bebyggelsen där var glesare med mindre byar och fler ensamgårdar och smittspridningen därmed var mindre intensiv.

PESTEN I SKÅNE Skånska socknar från vilka uppgift finns om att pest har förekommit någon gång under perioden 1710-1713. Krismortalitetskvot är dödligheten under peståret dividerat med den normala dödligheten under ett antal år före och efter pestutbrottet.

Lyfter vi blicken till hela Skåne ser vi hur pesten under de tre år den varade förflyttade sig. Det första året, 1711, härjade den främst i nordost och nordväst,

PESTEN SLÅR TILL!

131

MYNDIGHETERNAS ÅTGÄRDER Pesten var en gammal bekant som hemsökt Europa i flera omgångar efter digerdöden på 1300-talet. Före dess ankomst till Skåne hösten 1710 hade den också i flera år förflyttat sig uppåt genom Europa. Den fanns i Polen 1708 och sommaren 1710 härjade den i de svenska Östersjöprovinserna. Sommaren 1710 tog den sig från Finland till Stockholm och därifrån ned mot Kalmar och Karlskrona. Myndigheterna gjorde vad de kunde för att hindra dess vidare spridning.

Den distribuerades tillsammans med Kungliga rådets ”priseliga förordning” av den 2 september till alla magistrater och befallningsmän i hertigdömet. En månad senare, den 28 oktober 1710, lät Stenbock så trycka sin egen Pest-Ordning, ett försök att stänga Skånes gränser helt, såväl

F

rån och med hösten 1708 kom det ett flertal förordningar från Kungliga rådet i Stockholm om hur fartygstrafiken över Östersjön skulle kontrolleras. Magnus Stenbock, Skånes guvernör, gav i september 1710 egna instruktioner om hur posttrafiken mellan Ystad och Rügen borde hanteras. Han lät boktryckaren i Lund framställa en extra upplaga av Collegium Medicums då nyligen anlända Pest-Cur.

PESTSKRIFT Collegium Medicums Pest-Cur tryckt 1710. En kort underrättelse kring hur man skulle förhålla sig i tider av pestilentialisk farsot. Foto: UB Media.

sjövägen som till lands. Varje resande skulle vid ankomsten uppvisa sitt sundhetspass och tillsammans med sitt bagage rökas väl innan han/hon fick resa vidare. Den som anlände utan giltigt sundhetspass skulle skickas tillbaka, och försökte någon smyga sig in via bivägar eller skogsstigar, skulle han fängslas. Pest-Ordningen innehöll också förbud mot svinhållning i städerna, utförliga instruktioner för hur breven skulle rökas och hur gator och torg, allmänna platser och privata hus skulle hållas rena. Vid de stora tillfartsvägarna in i Skåne hade Stenbock redan gett order om militärvakt. Vid småvägarna och skogsstigarna tänkte han sig allmogevakt. Trots detta anlände pesten. Stenbock utfärdade den 28 november 1710 en tolv sidor lång ”ytterligare Förordning och Anstalt Huruledes Wid den smittosamme Fahrsotens annalkande, skall uti Hertigdömmet Skåne förfaras, och om de måhl, som, till

at genom Guds Nåd, hemma och afwärja Siukdommens wijdare Utbredande, kunne nödige finnas”. Den innehöll utförliga instruktioner om hur fortsatt smittspridning inom Hertigdömet i görligaste mån skulle hindras – mellan olika orter, mellan olika hus inom en ort och från den sjuke till övriga medlemmar i hushållet.

ATT STÄLLA DIAGNOSEN PEST Det var ingen lätt uppgift att ställa diagnosen pest. Dåtidens syn på infektioner var mycket annorlunda jämfört med idag. Infektionerna sågs inte som skarpt avgränsade från varandra och definierade utifrån sin mikrobiologiska orsak. Istället troddes en sjukdom vid de rätta förutsättningarna kunna övergå i en annan. Diagnosen pest kunde inte med säkerhet sättas efter bara ett fall. Intervallet efter det första dödsfallet ingav hopp om att inget farligt var å färde. Att officiellt förklara en gård eller by för pestsmittad var inte heller populärt med tanke på alla de stränga

MYNDIGHETERNAS ÅTGÄRDER Pesten var en gammal bekant som hemsökt Europa i flera omgångar efter digerdöden på 1300-talet. Före dess ankomst till Skåne hösten 1710 hade den också i flera år förflyttat sig uppåt genom Europa. Den fanns i Polen 1708 och sommaren 1710 härjade den i de svenska Östersjöprovinserna. Sommaren 1710 tog den sig från Finland till Stockholm och därifrån ned mot Kalmar och Karlskrona. Myndigheterna gjorde vad de kunde för att hindra dess vidare spridning.

Den distribuerades tillsammans med Kungliga rådets ”priseliga förordning” av den 2 september till alla magistrater och befallningsmän i hertigdömet. En månad senare, den 28 oktober 1710, lät Stenbock så trycka sin egen Pest-Ordning, ett försök att stänga Skånes gränser helt, såväl

F

rån och med hösten 1708 kom det ett flertal förordningar från Kungliga rådet i Stockholm om hur fartygstrafiken över Östersjön skulle kontrolleras. Magnus Stenbock, Skånes guvernör, gav i september 1710 egna instruktioner om hur posttrafiken mellan Ystad och Rügen borde hanteras. Han lät boktryckaren i Lund framställa en extra upplaga av Collegium Medicums då nyligen anlända Pest-Cur.

PESTSKRIFT Collegium Medicums Pest-Cur tryckt 1710. En kort underrättelse kring hur man skulle förhålla sig i tider av pestilentialisk farsot. Foto: UB Media.

sjövägen som till lands. Varje resande skulle vid ankomsten uppvisa sitt sundhetspass och tillsammans med sitt bagage rökas väl innan han/hon fick resa vidare. Den som anlände utan giltigt sundhetspass skulle skickas tillbaka, och försökte någon smyga sig in via bivägar eller skogsstigar, skulle han fängslas. Pest-Ordningen innehöll också förbud mot svinhållning i städerna, utförliga instruktioner för hur breven skulle rökas och hur gator och torg, allmänna platser och privata hus skulle hållas rena. Vid de stora tillfartsvägarna in i Skåne hade Stenbock redan gett order om militärvakt. Vid småvägarna och skogsstigarna tänkte han sig allmogevakt. Trots detta anlände pesten. Stenbock utfärdade den 28 november 1710 en tolv sidor lång ”ytterligare Förordning och Anstalt Huruledes Wid den smittosamme Fahrsotens annalkande, skall uti Hertigdömmet Skåne förfaras, och om de måhl, som, till

at genom Guds Nåd, hemma och afwärja Siukdommens wijdare Utbredande, kunne nödige finnas”. Den innehöll utförliga instruktioner om hur fortsatt smittspridning inom Hertigdömet i görligaste mån skulle hindras – mellan olika orter, mellan olika hus inom en ort och från den sjuke till övriga medlemmar i hushållet.

ATT STÄLLA DIAGNOSEN PEST Det var ingen lätt uppgift att ställa diagnosen pest. Dåtidens syn på infektioner var mycket annorlunda jämfört med idag. Infektionerna sågs inte som skarpt avgränsade från varandra och definierade utifrån sin mikrobiologiska orsak. Istället troddes en sjukdom vid de rätta förutsättningarna kunna övergå i en annan. Diagnosen pest kunde inte med säkerhet sättas efter bara ett fall. Intervallet efter det första dödsfallet ingav hopp om att inget farligt var å färde. Att officiellt förklara en gård eller by för pestsmittad var inte heller populärt med tanke på alla de stränga

universitet. När pesten sommaren 1712 närmade sig Lund föredrog han att vistas ute i Dalby och lämna tjänsten som guvernementsmedicus hellre än att åka ut till farliga platser och undersöka misstänkta pestfall.

PESTSKRIFT Martin Luthers pestskrift från 1711, Om man för Döden i Pestilentz-Tider fly må? Foto: UB Media.

restriktioner det medförde. Att besöka en misstänkt pestsmittad gård kunde också, som vi sett, vara ett livsfarligt uppdrag. Guvernementsmedicus Johan Jacob Döbelius hade 1710 utnämnts till professor i medicin vid Lunds

134

BODIL E.B. PERSSON

Flykten från de sjuka och döende var en het fråga för moralfilosofer och predikanter. Att genom flykten sätta den egna säkerheten främst, eller att riskera livet genom att stanna kvar och ta hand om de behövande i deras dödsnöd – det var ett svårt val som även tvingade Martin Luther att fatta pennan. Hans verk fastställer noga vilka som fick lov att fly och vilka som för sitt ämbetes skull måste stanna kvar. Skriften trycktes 1711 på svenska i Stockholm: Om man för Döden i Pestilentz = Tider fly må? Den ende läkekunnige person som vid denna tid – officiellt – fanns i Lund var akademifältskären Christian Brunkman. Han hade i mitten av juni 1712 begett sig ut till Stora Harrie för att tillsammans med traktens befallningsman

närmare undersöka ”om det skulle wara farsoot” som visat sig där. Vid återkomsten från Stora Harrie bedyrade han inför en tillkallad rådman vid sin själs salighet att det inte var någon farsot i Stora Harrie. Han blev därför insläppt i staden utan att genomgå någon rökning. Även prästens son från Harrie hade blivit insläppt utan rökning. När så befallningsmannen anlände fick de annat besked. Farsoten hade anlänt till Stora Harrie. Magistraten ställdes därmed inför ett delikat problem, ty Brunkman var akademikirurg. Det var Consistorium Academicum som hade bestämmanderätt över honom. Konsistoriet placerade vakter vid Brunkmans hus och själv meddelades han utegångsförbud. Eftersom han varit i en smittad by och där verkligen hade umgåtts med de sjuka, måste han nu först spärras in i sitt hus i fjorton dagar och därefter rökas ”med Enerjs, Beek, Tiära ock swafwel … under öpnade fönster at granlaget det se kan” innan han kunde släppas fri att gå ut på stan igen.

BEGRAVNINGEN AV DE PESTDÖDA Den mest impopulära av alla myndigheternas restriktioner gällde förbudet att begrava de pestdöda på ordinarie kyrkogård. En respektabel kristen begravning var en rättighet för alla som levt ett ärbart liv. Förvägrade en sådan begravning var de ”som hafwa fört ett ogudachtigt lefwerne/ och dö uti grofwa synder” liksom självspillingar, där världslig rätt hade att ta ställning till begravningens utformning. Collegium Medicum hade bildats 1663. Enligt tidens medicinska idéer

DÖDSDANSEN av Michael Wolgemut (1493).

PESTEN SLÅR TILL!

135

universitet. När pesten sommaren 1712 närmade sig Lund föredrog han att vistas ute i Dalby och lämna tjänsten som guvernementsmedicus hellre än att åka ut till farliga platser och undersöka misstänkta pestfall.

PESTSKRIFT Martin Luthers pestskrift från 1711, Om man för Döden i Pestilentz-Tider fly må? Foto: UB Media.

restriktioner det medförde. Att besöka en misstänkt pestsmittad gård kunde också, som vi sett, vara ett livsfarligt uppdrag. Guvernementsmedicus Johan Jacob Döbelius hade 1710 utnämnts till professor i medicin vid Lunds

134

BODIL E.B. PERSSON

Flykten från de sjuka och döende var en het fråga för moralfilosofer och predikanter. Att genom flykten sätta den egna säkerheten främst, eller att riskera livet genom att stanna kvar och ta hand om de behövande i deras dödsnöd – det var ett svårt val som även tvingade Martin Luther att fatta pennan. Hans verk fastställer noga vilka som fick lov att fly och vilka som för sitt ämbetes skull måste stanna kvar. Skriften trycktes 1711 på svenska i Stockholm: Om man för Döden i Pestilentz = Tider fly må? Den ende läkekunnige person som vid denna tid – officiellt – fanns i Lund var akademifältskären Christian Brunkman. Han hade i mitten av juni 1712 begett sig ut till Stora Harrie för att tillsammans med traktens befallningsman

närmare undersöka ”om det skulle wara farsoot” som visat sig där. Vid återkomsten från Stora Harrie bedyrade han inför en tillkallad rådman vid sin själs salighet att det inte var någon farsot i Stora Harrie. Han blev därför insläppt i staden utan att genomgå någon rökning. Även prästens son från Harrie hade blivit insläppt utan rökning. När så befallningsmannen anlände fick de annat besked. Farsoten hade anlänt till Stora Harrie. Magistraten ställdes därmed inför ett delikat problem, ty Brunkman var akademikirurg. Det var Consistorium Academicum som hade bestämmanderätt över honom. Konsistoriet placerade vakter vid Brunkmans hus och själv meddelades han utegångsförbud. Eftersom han varit i en smittad by och där verkligen hade umgåtts med de sjuka, måste han nu först spärras in i sitt hus i fjorton dagar och därefter rökas ”med Enerjs, Beek, Tiära ock swafwel … under öpnade fönster at granlaget det se kan” innan han kunde släppas fri att gå ut på stan igen.

BEGRAVNINGEN AV DE PESTDÖDA Den mest impopulära av alla myndigheternas restriktioner gällde förbudet att begrava de pestdöda på ordinarie kyrkogård. En respektabel kristen begravning var en rättighet för alla som levt ett ärbart liv. Förvägrade en sådan begravning var de ”som hafwa fört ett ogudachtigt lefwerne/ och dö uti grofwa synder” liksom självspillingar, där världslig rätt hade att ta ställning till begravningens utformning. Collegium Medicum hade bildats 1663. Enligt tidens medicinska idéer

DÖDSDANSEN av Michael Wolgemut (1493).

PESTEN SLÅR TILL!

135

kunde pesten smitta inte bara via contagion, kontaktsmitta. Föreställningen fanns också att miasma, utdunstningar från avlidna pestoffer, kunde sprida sjukdomen vidare. Det ansågs därför vara farligt att ånyo gräva där ett pestoffer begravts. Kungliga Rådet tog hänsyn till dessa medicinska aspekter och publicerade den 8 november 1710 sin Förordning til hämmande af den beklageliga farsoten med dess bestämmelse om de pestdödas nedgrävande ”utom Staden och på Landet i afsides backe … tillika med sine gång- och sängkläder”. Hade man kontakter högre upp i hierarkierna tillämpades inte reglerna för var begravning fick ske lika strängt. Hade man inte dessa kontakter, fick man ta till andra åtgärder. I S:t Peters Klosters kyrkobok kan vi läsa om det första pestoffret där, ”Jochum Klåckare utj Klåstret”: ”d 6 Sept afsomnade i Herranom Klockaren härtill församl: Wälachtade Jochum Möller, men det som beklageligast war, genom den grymma fahrsooten, och

136

BODIL E.B. PERSSON

såleds derföre intet fick någon begrafning utan effter giord anstalt af höga öfverheten, nidgrafven i Sin Trägård, men sedermera hemligen en affton seent utförd till Kyrkiogården, och nidgrafven wästan wid KyrkioMuren emellan bägge Askarna.” Han följdes två veckor senare av sonen Andreas och dottern Kari, i oktober av dottern Sophia och slutligen en bit in i november av ”Klockare Enckian Stina Serling”. Alla blev de sent om aftonen eller om natten i hemlighet begravda på kyrkogården.

GÅ FLITIGT I KYRKAN Den allt övergripande förklaringen till pestens ankomst var att det var ett Guds straff för folkets syndfulla leverne. Gud verkade genom miasma och contagion. Först av allt måste var och en sona sina synder, sköta sina kontakter med Gud och gå flitigt i kyrkan. Strävan att öka kyrksamheten var därför ett viktigt inslag i pestbekämpningen.

FOLKLIGA FÖRESTÄLLNINGAR Det finns flera nedtecknade berättelser om pestens ankomst till en ort. Gemensamt för dem alla är att pesten var något utifrån kommande. Däri stämmer de folkliga berättelserna överens med den officiella synen. Men därefter går detaljerna isär. De kungliga förordningarna befolkades av verkliga män och kvinnor. I sägnernas värld var pesten – precis som andra farsoter – ofta personifierad. Den kunde visa sig som en människa, ett djur eller annat föremål. Ofta beskrivs den som två små barn på vandring, en pojke med

räfsa eller skyffel och en flicka med en kvast, en ryttare på en trebent häst eller en gammal lutande grå gumma utan hemvist och okänd av alla. Pestgossen och pestflickan är nog de i sammanhanget mest kända. Sägnen berättar också att man genom att begrava dem levande trodde sig kunna stoppa farsoten. Om detta har hänt i verkligheten är inte lätt att veta, då alla ting under pestens tid var inställda och vandrande tiggarbarn naturligtvis kunde försvinna av andra orsaker.

LITTERATUR & LÄSTIPS Harrison, Dick. 2019. Digerdöden. Lund: Historiska media. Persson, Bodil E. B. 2001. Pestens gåta. Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne. Lund: Nordic Academic Press. Persson, Bodil E. B. 2006. Gud verkar med naturliga medel. Pestens härjningar i Skåne 1710-1713. Lund: Nordic Academic Press. Västerbro, Magnus. 2016. Pestens år. Döden i Stockholm 1710. Falun: Historiska media.

PESTEN SLÅR TILL!

137

kunde pesten smitta inte bara via contagion, kontaktsmitta. Föreställningen fanns också att miasma, utdunstningar från avlidna pestoffer, kunde sprida sjukdomen vidare. Det ansågs därför vara farligt att ånyo gräva där ett pestoffer begravts. Kungliga Rådet tog hänsyn till dessa medicinska aspekter och publicerade den 8 november 1710 sin Förordning til hämmande af den beklageliga farsoten med dess bestämmelse om de pestdödas nedgrävande ”utom Staden och på Landet i afsides backe … tillika med sine gång- och sängkläder”. Hade man kontakter högre upp i hierarkierna tillämpades inte reglerna för var begravning fick ske lika strängt. Hade man inte dessa kontakter, fick man ta till andra åtgärder. I S:t Peters Klosters kyrkobok kan vi läsa om det första pestoffret där, ”Jochum Klåckare utj Klåstret”: ”d 6 Sept afsomnade i Herranom Klockaren härtill församl: Wälachtade Jochum Möller, men det som beklageligast war, genom den grymma fahrsooten, och

136

BODIL E.B. PERSSON

såleds derföre intet fick någon begrafning utan effter giord anstalt af höga öfverheten, nidgrafven i Sin Trägård, men sedermera hemligen en affton seent utförd till Kyrkiogården, och nidgrafven wästan wid KyrkioMuren emellan bägge Askarna.” Han följdes två veckor senare av sonen Andreas och dottern Kari, i oktober av dottern Sophia och slutligen en bit in i november av ”Klockare Enckian Stina Serling”. Alla blev de sent om aftonen eller om natten i hemlighet begravda på kyrkogården.

GÅ FLITIGT I KYRKAN Den allt övergripande förklaringen till pestens ankomst var att det var ett Guds straff för folkets syndfulla leverne. Gud verkade genom miasma och contagion. Först av allt måste var och en sona sina synder, sköta sina kontakter med Gud och gå flitigt i kyrkan. Strävan att öka kyrksamheten var därför ett viktigt inslag i pestbekämpningen.

FOLKLIGA FÖRESTÄLLNINGAR Det finns flera nedtecknade berättelser om pestens ankomst till en ort. Gemensamt för dem alla är att pesten var något utifrån kommande. Däri stämmer de folkliga berättelserna överens med den officiella synen. Men därefter går detaljerna isär. De kungliga förordningarna befolkades av verkliga män och kvinnor. I sägnernas värld var pesten – precis som andra farsoter – ofta personifierad. Den kunde visa sig som en människa, ett djur eller annat föremål. Ofta beskrivs den som två små barn på vandring, en pojke med

räfsa eller skyffel och en flicka med en kvast, en ryttare på en trebent häst eller en gammal lutande grå gumma utan hemvist och okänd av alla. Pestgossen och pestflickan är nog de i sammanhanget mest kända. Sägnen berättar också att man genom att begrava dem levande trodde sig kunna stoppa farsoten. Om detta har hänt i verkligheten är inte lätt att veta, då alla ting under pestens tid var inställda och vandrande tiggarbarn naturligtvis kunde försvinna av andra orsaker.

LITTERATUR & LÄSTIPS Harrison, Dick. 2019. Digerdöden. Lund: Historiska media. Persson, Bodil E. B. 2001. Pestens gåta. Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne. Lund: Nordic Academic Press. Persson, Bodil E. B. 2006. Gud verkar med naturliga medel. Pestens härjningar i Skåne 1710-1713. Lund: Nordic Academic Press. Västerbro, Magnus. 2016. Pestens år. Döden i Stockholm 1710. Falun: Historiska media.

PESTEN SLÅR TILL!

137

”Uti vår hage där växa blå bär. Kom hjärtansfröjd! Vill du mig något så träffas vi där. Kom liljor och akvileja, Kom rosor och saliveja, Kom ljuva krysmynta, kom hjärtansfröjd!

”

Folklig visa

AKLEJA, Aquilegia vulgaris L. Illustration i Carl Axel Magnus Lindman, Bilder ur Nordens Flora, 1917-1927.

”Uti vår hage där växa blå bär. Kom hjärtansfröjd! Vill du mig något så träffas vi där. Kom liljor och akvileja, Kom rosor och saliveja, Kom ljuva krysmynta, kom hjärtansfröjd!

”

Folklig visa

AKLEJA, Aquilegia vulgaris L. Illustration i Carl Axel Magnus Lindman, Bilder ur Nordens Flora, 1917-1927.

GUNILLA GARDELIN

Själens bot och kroppens lindring C

itatet på föregående uppslag är hämtat från första strofen i en folklig visa upptecknad på Gotland på 1880-talet, men ingen vet när och av vem den skapats. Teorier har framförts om att växterna i texten skulle vara ett recept på fosterfördrivning, men detta är snarast en modern mytbildning. Visan har drag av både sånglekar och äldre visor med uppräkningar av de nämnda örterna som kan följas tillbaka till andra texter från 1500-1600-tal. Det man kan säga är att flera av växterna har använts som läkeväxter under medeltiden. I första raden omnämns blåbär, som under historisk tid använts

140

GUNILLA GARDELIN

som febernedsättande medel, men också för att motverka tarminfektioner och diarré. De har säkerligen också använts som en krydda i matlagning. Vi vet exempelvis genom en arkeologisk undersökning att en familj som bodde centralt i Lund i slutet av 1100-talet ätit blåbär – bär som inte växte i Lunds närhet, men kan ha köpts på torget. På familjens tomt fanns en latrin som varit i bruk under som längst ett år. I latrinen, som också innehöll hushållsavfall, fanns bevarade frön från bär som smultron, blåhallon (salmbär), lingon och blåbär, grönsaker, rotfrukter och frukter samt

ett flertal medicinalväxter som hjärtstilla, läkemalva, cikoria och bolmört. Familjen hade också den i visans andra rad omtalade hjärtans fröjd som i dag kallas citronmeliss växande på tomten. Örtens ursprungliga och naturliga växtplats finns runt östra medelhavet. Den kom till Norden under medeltiden och bland annat har Hildegard av Bingen, abbedissa och författare, som levde under 1100-talet och skrivit om bland annat naturmedicin, ansett att den hjälpte mot melankoli. Alla stadsbor hade inte lika bra förutsättningar för en god hälsa. I en doktorsavhandling av osteolog Carolina Arcini har över 3 000 skelett från Lund analyserats. Ett resultat som framkom vid analysen var att hälsostatusen hos Lundaborna under medeltiden var generellt sett tämligen konstant. Merparten av Lundaborna levde inte längre än till 40-årsåldern, men flera blev upp emot 60 år och

några blev ännu äldre. Kosthållningen hade en stark inverkan på hälsan och varierade i olika sociala grupper. Även vällevnad kunde då som nu ge upphov till ohälsa. I Arcinis studier framgår exempelvis att karies ökade under senmedeltiden, vilket skulle kunna sättas i samband med en ändrad diet med ett ökat intag av kolhydrater.

U

nder medeltiden kunde sjukdomar och skador som idag inte anses allvarliga leda till döden. Arcini har i sina studier kunnat se en ökning av frakturer under perioden 1100-1300 och framförallt på män. Några skador kan sättas i samband med stridigheter där både aktivt stridande och civila drabbats. Andra skador kan ha uppkommit genom olycksfall. Förslitningsskador har också varit vanliga och orsakats av tunga arbeten. Beroende på det politiska läget och på vilken social samhällsgrupp man tillhörde, kunde riskerna att skadas variera.

SJÄLENS BOT OCH KROPPENS LINDRING

141

GUNILLA GARDELIN

Själens bot och kroppens lindring C

itatet på föregående uppslag är hämtat från första strofen i en folklig visa upptecknad på Gotland på 1880-talet, men ingen vet när och av vem den skapats. Teorier har framförts om att växterna i texten skulle vara ett recept på fosterfördrivning, men detta är snarast en modern mytbildning. Visan har drag av både sånglekar och äldre visor med uppräkningar av de nämnda örterna som kan följas tillbaka till andra texter från 1500-1600-tal. Det man kan säga är att flera av växterna har använts som läkeväxter under medeltiden. I första raden omnämns blåbär, som under historisk tid använts

140

GUNILLA GARDELIN

som febernedsättande medel, men också för att motverka tarminfektioner och diarré. De har säkerligen också använts som en krydda i matlagning. Vi vet exempelvis genom en arkeologisk undersökning att en familj som bodde centralt i Lund i slutet av 1100-talet ätit blåbär – bär som inte växte i Lunds närhet, men kan ha köpts på torget. På familjens tomt fanns en latrin som varit i bruk under som längst ett år. I latrinen, som också innehöll hushållsavfall, fanns bevarade frön från bär som smultron, blåhallon (salmbär), lingon och blåbär, grönsaker, rotfrukter och frukter samt

ett flertal medicinalväxter som hjärtstilla, läkemalva, cikoria och bolmört. Familjen hade också den i visans andra rad omtalade hjärtans fröjd som i dag kallas citronmeliss växande på tomten. Örtens ursprungliga och naturliga växtplats finns runt östra medelhavet. Den kom till Norden under medeltiden och bland annat har Hildegard av Bingen, abbedissa och författare, som levde under 1100-talet och skrivit om bland annat naturmedicin, ansett att den hjälpte mot melankoli. Alla stadsbor hade inte lika bra förutsättningar för en god hälsa. I en doktorsavhandling av osteolog Carolina Arcini har över 3 000 skelett från Lund analyserats. Ett resultat som framkom vid analysen var att hälsostatusen hos Lundaborna under medeltiden var generellt sett tämligen konstant. Merparten av Lundaborna levde inte längre än till 40-årsåldern, men flera blev upp emot 60 år och

några blev ännu äldre. Kosthållningen hade en stark inverkan på hälsan och varierade i olika sociala grupper. Även vällevnad kunde då som nu ge upphov till ohälsa. I Arcinis studier framgår exempelvis att karies ökade under senmedeltiden, vilket skulle kunna sättas i samband med en ändrad diet med ett ökat intag av kolhydrater.

U

nder medeltiden kunde sjukdomar och skador som idag inte anses allvarliga leda till döden. Arcini har i sina studier kunnat se en ökning av frakturer under perioden 1100-1300 och framförallt på män. Några skador kan sättas i samband med stridigheter där både aktivt stridande och civila drabbats. Andra skador kan ha uppkommit genom olycksfall. Förslitningsskador har också varit vanliga och orsakats av tunga arbeten. Beroende på det politiska läget och på vilken social samhällsgrupp man tillhörde, kunde riskerna att skadas variera.

SJÄLENS BOT OCH KROPPENS LINDRING

141

HYGIEN OCH HÄLSA Hygien var också en viktig faktor för god hälsa och i Lund fanns under medeltiden privata och offentliga badhus. Från vikingatid finns uppgifter om att man badade, rengjorde och ordnade sitt hår. Man brukar skilja på torra bad där man genom att värma upp ett rum får de badande att svettas och våta bad där man sköljde av sig med vatten. Att genomgå torrbad innebar också att man efteråt sköljde av sig. I hemmet kunde man tvätta sig genom att ta upp vatten i ämbar eller andra kärl. Ett privat badhus låg vid Lilla Fiskaregatan i Lund där ärkedjäknen (den högste diakonen i domkyrkan) Erland Erlandsen, enligt en skriftlig källa från 1269, brukade bada med sitt husfolk. Det fanns i städerna också offentliga badhus som under medeltiden utvecklades till sociala institutioner där man träffades, barberade sig och kanske åt. Behandlingar som koppning eller åderlåtning förekom också. I Lund fanns

142

GUNILLA GARDELIN

två kända offentliga badstugor. Den ena, kallad Pilebadstuen, låg i västra Lund. Den andra låg i östra Lund och är omtalad 1309 som juxta balneum lapdeum (lat.), vilket betyder att badhuset var byggt i sten. Senare benämndes den som balnea publica (lat.) vilket betyder att badhuset var offentligt. Att rengöra sin kropp var under medeltiden viktigt och det finns också källor som uppger att allmosor givits för att ge fattiga en möjlighet att besöka badstugor. Det gjorde danske biskopen Nikolai Wullf, vilket framgår av ett dokument från Slesvig daterat 1452. Han betalade för att fattiga från Helgeandshusets hospital var fjortonde dag skulle få ett bad och att det skulle ske i en badstuga och inkludera bad (troligen torrbad), klippning och tvagning och sådant som hörde till badet. Det var en god kristen gärning att hjälpa fattiga och sjuka och göra bot för sina synder. Efter reformationen 1536 och övergången till protestantismen försvann tron på att genom allmosor göra bot för sina synder.

KARTA Medeltida Lund med kyrkor, kloster, konvent och badhus. Teckning Gunilla Gardelin.

HYGIEN OCH HÄLSA Hygien var också en viktig faktor för god hälsa och i Lund fanns under medeltiden privata och offentliga badhus. Från vikingatid finns uppgifter om att man badade, rengjorde och ordnade sitt hår. Man brukar skilja på torra bad där man genom att värma upp ett rum får de badande att svettas och våta bad där man sköljde av sig med vatten. Att genomgå torrbad innebar också att man efteråt sköljde av sig. I hemmet kunde man tvätta sig genom att ta upp vatten i ämbar eller andra kärl. Ett privat badhus låg vid Lilla Fiskaregatan i Lund där ärkedjäknen (den högste diakonen i domkyrkan) Erland Erlandsen, enligt en skriftlig källa från 1269, brukade bada med sitt husfolk. Det fanns i städerna också offentliga badhus som under medeltiden utvecklades till sociala institutioner där man träffades, barberade sig och kanske åt. Behandlingar som koppning eller åderlåtning förekom också. I Lund fanns

142

GUNILLA GARDELIN

två kända offentliga badstugor. Den ena, kallad Pilebadstuen, låg i västra Lund. Den andra låg i östra Lund och är omtalad 1309 som juxta balneum lapdeum (lat.), vilket betyder att badhuset var byggt i sten. Senare benämndes den som balnea publica (lat.) vilket betyder att badhuset var offentligt. Att rengöra sin kropp var under medeltiden viktigt och det finns också källor som uppger att allmosor givits för att ge fattiga en möjlighet att besöka badstugor. Det gjorde danske biskopen Nikolai Wullf, vilket framgår av ett dokument från Slesvig daterat 1452. Han betalade för att fattiga från Helgeandshusets hospital var fjortonde dag skulle få ett bad och att det skulle ske i en badstuga och inkludera bad (troligen torrbad), klippning och tvagning och sådant som hörde till badet. Det var en god kristen gärning att hjälpa fattiga och sjuka och göra bot för sina synder. Efter reformationen 1536 och övergången till protestantismen försvann tron på att genom allmosor göra bot för sina synder.

KARTA Medeltida Lund med kyrkor, kloster, konvent och badhus. Teckning Gunilla Gardelin.

En smittsam sjukdom, syfilis, nådde Lund under slutet av medeltiden. Snart florerade uppfattningen att sjukdomen spreds via bland annat badhusen, vilket kan ha varit en orsak till att de stängdes ner, tillfälligt eller permanent, men det fanns troligen flera orsaker. I vissa städer fanns enstaka badhus kvar ända fram till 1700-talet, men för Lunds del finns inga uppgifter om badhus i staden från tiden efter reformationen. Att flera offentliga badstugor upphörde med sin verksamhet gjorde att rengöring av hela kroppen blev mer omständlig. Stadens invånare fick sköta sin hygien i hemmet, vilket generellt sett bidrog till en försämrad hygien.

KLOSTER, KONVENT OCH HOSPITAL

BADHUSSCEN Den badande får behandling genom koppning. Koppningen kunde göras på två olika sätt; torr respektive våt koppning. Vid torr koppning sattes ett kohorn mot huden, företrädesvis på det ställe där patienten hade ont. Därefter sögs luften ut ur hornet genom ett hål i spetsen. Detta skapade ett vacuum som lyfte huden under kohornet och skapade en böldliknade utbuktning. Idén var att öka blodcirkulationen kring det sjuka området. Blöt koppning gick till på samma sätt, förutom att koppningen kombinerades med åderlåtning. I dessa fall skars först ett snitt i huden innan kohornet sattes på. Blodet sögs sedan ut via kopphornet. Träsnitt av Jost Amman, 1500-tal. Bildkälla: Wellcome Collection.

Kunskap om olika örters läkande förmåga fanns som tradition hos befolkningen sedan förhistorisk tid, men ordensmedlemmar i kloster och konvent bidrog till att utveckla den. Inom klostren och konventen kunde det finnas

lokaler för att ta hand om munkars och nunnors sjukdomar i ett så kallat infirmeri, men några ordnar hade också hospital som var till för utomstående. Johanniterorden drev ursprungligen ett sådant hospital i Jerusalem. Det grundades 1070 och drevs enligt augustinregeln, vilken ger allmänna föreskrifter för klosterlivet. Trots förändringar av orden till en riddarorden, fortsatte de att bedriva läkekonst. På ett kyrkomöte i Tours i Frankrike 1163 framlades att klosterbröder inte skulle ägna sig åt fysiska ting utan det var själen som skulle vårdas. Blev man sjuk uppfattades det som ett straff av Gud. Det här synsättet befästes också på Laterankoncilet 1215 där man tog fasta på att själen var mer värd än kroppen och därför skulle läkarna inte ägna sig åt läkekonst som skulle kunna bringa själen i fara. Helgeandshus fanns i många städer och hade som uppgift att hjälpa fattiga, äldre människor och sjuka. Lunds Helgeandshus etablerades senast 1269, då det omnämns i en källa under namnet Hospitale spiritus

SJÄLENS BOT OCH KROPPENS LINDRING

145

En smittsam sjukdom, syfilis, nådde Lund under slutet av medeltiden. Snart florerade uppfattningen att sjukdomen spreds via bland annat badhusen, vilket kan ha varit en orsak till att de stängdes ner, tillfälligt eller permanent, men det fanns troligen flera orsaker. I vissa städer fanns enstaka badhus kvar ända fram till 1700-talet, men för Lunds del finns inga uppgifter om badhus i staden från tiden efter reformationen. Att flera offentliga badstugor upphörde med sin verksamhet gjorde att rengöring av hela kroppen blev mer omständlig. Stadens invånare fick sköta sin hygien i hemmet, vilket generellt sett bidrog till en försämrad hygien.

KLOSTER, KONVENT OCH HOSPITAL

BADHUSSCEN Den badande får behandling genom koppning. Koppningen kunde göras på två olika sätt; torr respektive våt koppning. Vid torr koppning sattes ett kohorn mot huden, företrädesvis på det ställe där patienten hade ont. Därefter sögs luften ut ur hornet genom ett hål i spetsen. Detta skapade ett vacuum som lyfte huden under kohornet och skapade en böldliknade utbuktning. Idén var att öka blodcirkulationen kring det sjuka området. Blöt koppning gick till på samma sätt, förutom att koppningen kombinerades med åderlåtning. I dessa fall skars först ett snitt i huden innan kohornet sattes på. Blodet sögs sedan ut via kopphornet. Träsnitt av Jost Amman, 1500-tal. Bildkälla: Wellcome Collection.

Kunskap om olika örters läkande förmåga fanns som tradition hos befolkningen sedan förhistorisk tid, men ordensmedlemmar i kloster och konvent bidrog till att utveckla den. Inom klostren och konventen kunde det finnas

lokaler för att ta hand om munkars och nunnors sjukdomar i ett så kallat infirmeri, men några ordnar hade också hospital som var till för utomstående. Johanniterorden drev ursprungligen ett sådant hospital i Jerusalem. Det grundades 1070 och drevs enligt augustinregeln, vilken ger allmänna föreskrifter för klosterlivet. Trots förändringar av orden till en riddarorden, fortsatte de att bedriva läkekonst. På ett kyrkomöte i Tours i Frankrike 1163 framlades att klosterbröder inte skulle ägna sig åt fysiska ting utan det var själen som skulle vårdas. Blev man sjuk uppfattades det som ett straff av Gud. Det här synsättet befästes också på Laterankoncilet 1215 där man tog fasta på att själen var mer värd än kroppen och därför skulle läkarna inte ägna sig åt läkekonst som skulle kunna bringa själen i fara. Helgeandshus fanns i många städer och hade som uppgift att hjälpa fattiga, äldre människor och sjuka. Lunds Helgeandshus etablerades senast 1269, då det omnämns i en källa under namnet Hospitale spiritus

SJÄLENS BOT OCH KROPPENS LINDRING

145

sancti, den heliga andes hospital. Kyrkan och hospitalet har beskrivits av arkitekten och konsthistorikern Carl Georg Brunius som såg byggnaderna innan de revs 1834. Mot kyrkans västra gavel var en byggnad tillfogad och där hade hospitalets patienter varit inhysta. I hospitalssalen stod ett altare i ena änden och bäddarna var placerade så att patienterna kunde delta i mässan. Verksamheten stod under domkapitlets tillsyn och en föreståndare ansvarade för det dagliga arbetet i hospitalet. I den vård som tillhandahölls på hospitalen under medeltiden användes örtmedicin och i några fall gjordes ingrepp vid benbrott och liknande, men kirurgi fick egentligen inte utföras.

D

et var inte ovanligt att hospitalen helgades åt S:t Jörgen. Strax öster om Lund, där Sankt Jörgens park idag ligger, låg det hospital och den kyrka som upprättades under 1100-talet. För hospitalet fanns en föreståndare och troligen bröder som fungerade som vårdare. Intill

146

GUNILLA GARDELIN

kyrkan har funnits flera byggnader, bland annat en huslänga inredd med rum varav några var uppvärmda. De internerade var exempelvis de som drabbats av den smittsamma sjukdomen lepra, också kallad spetälska. Innan hospitalet etablerades utanför Lund begravdes de leprasjuka på kyrkogårdar inne i Lund. Sjukdomen är känd från karolingisk lagstiftning på 700-talet i Europa. Den äldsta uppgiften i Norden finns i Lunds domkyrkas dödsbok, där en notis är införd någon gång mellan åren 1123 och 1131 om en person Godvin den spetälske som hade avlidit den 5 oktober och till Laurentiiklostret vid domkyrkan gett ett uns guld (omkring 28 gram). De regler som användes vid undersökandet av om någon led av lepra var mosaisk lag, vilket man kan läsa om i tredje Moseboken, kapitel 13: ”Och Herren talade till Mose och Aron och sade: När någon på sin kropps hud får en upphöjning eller ett utslag eller en ljus fläck, och därav uppstår

SANKT JÖRGENS PARK I LUND Här låg under medeltiden det hospital där bland annat personer med lepra internerades. Här låg också en kyrka helgad åt S:t Johannes. Efter arkeologiska undersökningar på 1940-talet har grundplanen markerats med stenar.

ett spetälskeartat ont på hans kropps hud, så skall han föras till prästen Aron eller till en av hans söner, prästerna. Om då prästen, när han beser det angripna stället på hans kropps hud, finner att håret på det angripna stället har vitnat, och att det angripna stället visar sig djupare än den övriga huden på kroppen, så är han angripen av spetälska; och sedan prästen har besett honom skall förklara honom oren”.

I Kristofer av Bayerns stadsrätt för Köpenhamn 1443, som senare kopierades av andra skånska stadsrätter, beskrivs i stadgar hur man hanterar de som drabbats av sjukdomen: ”Den som får spitale sot uti staden, han skall nödgas att fara ut till S:t Jörgens hus inom den tid, som honom av fogde och borgmästare förelagd bliver; gör han det icke, då må de föra honom och hans gods dit på hans egen kost och täring”. Hur man

SJÄLENS BOT OCH KROPPENS LINDRING

147

sancti, den heliga andes hospital. Kyrkan och hospitalet har beskrivits av arkitekten och konsthistorikern Carl Georg Brunius som såg byggnaderna innan de revs 1834. Mot kyrkans västra gavel var en byggnad tillfogad och där hade hospitalets patienter varit inhysta. I hospitalssalen stod ett altare i ena änden och bäddarna var placerade så att patienterna kunde delta i mässan. Verksamheten stod under domkapitlets tillsyn och en föreståndare ansvarade för det dagliga arbetet i hospitalet. I den vård som tillhandahölls på hospitalen under medeltiden användes örtmedicin och i några fall gjordes ingrepp vid benbrott och liknande, men kirurgi fick egentligen inte utföras.

D

et var inte ovanligt att hospitalen helgades åt S:t Jörgen. Strax öster om Lund, där Sankt Jörgens park idag ligger, låg det hospital och den kyrka som upprättades under 1100-talet. För hospitalet fanns en föreståndare och troligen bröder som fungerade som vårdare. Intill

146

GUNILLA GARDELIN

kyrkan har funnits flera byggnader, bland annat en huslänga inredd med rum varav några var uppvärmda. De internerade var exempelvis de som drabbats av den smittsamma sjukdomen lepra, också kallad spetälska. Innan hospitalet etablerades utanför Lund begravdes de leprasjuka på kyrkogårdar inne i Lund. Sjukdomen är känd från karolingisk lagstiftning på 700-talet i Europa. Den äldsta uppgiften i Norden finns i Lunds domkyrkas dödsbok, där en notis är införd någon gång mellan åren 1123 och 1131 om en person Godvin den spetälske som hade avlidit den 5 oktober och till Laurentiiklostret vid domkyrkan gett ett uns guld (omkring 28 gram). De regler som användes vid undersökandet av om någon led av lepra var mosaisk lag, vilket man kan läsa om i tredje Moseboken, kapitel 13: ”Och Herren talade till Mose och Aron och sade: När någon på sin kropps hud får en upphöjning eller ett utslag eller en ljus fläck, och därav uppstår

SANKT JÖRGENS PARK I LUND Här låg under medeltiden det hospital där bland annat personer med lepra internerades. Här låg också en kyrka helgad åt S:t Johannes. Efter arkeologiska undersökningar på 1940-talet har grundplanen markerats med stenar.

ett spetälskeartat ont på hans kropps hud, så skall han föras till prästen Aron eller till en av hans söner, prästerna. Om då prästen, när han beser det angripna stället på hans kropps hud, finner att håret på det angripna stället har vitnat, och att det angripna stället visar sig djupare än den övriga huden på kroppen, så är han angripen av spetälska; och sedan prästen har besett honom skall förklara honom oren”.

I Kristofer av Bayerns stadsrätt för Köpenhamn 1443, som senare kopierades av andra skånska stadsrätter, beskrivs i stadgar hur man hanterar de som drabbats av sjukdomen: ”Den som får spitale sot uti staden, han skall nödgas att fara ut till S:t Jörgens hus inom den tid, som honom av fogde och borgmästare förelagd bliver; gör han det icke, då må de föra honom och hans gods dit på hans egen kost och täring”. Hur man

SJÄLENS BOT OCH KROPPENS LINDRING

147

gick tillväga inför interneringen finns beskrivet i källor från andra delar av Europa; den spetälske fick genomgå ett slags symbolisk begravning där en dödsmässa lästes över den sjuke som ett sätt att visa att hen betecknades som död. Hen fråntogs sina ägodelar och fick avlägga de tre klosterlöftena om kyskhet, fattigdom och lydnad, hen fick höra om förhållningsregler; vid tiggarfärder i staden skulle hen alltid gå mitt i gatan med en skramla och i samtal med friska personer ställa sig mot vinden för att motverka smitta genom andedräkt eller utdunstningar från kroppen. Resonemanget kom sig av att man inte kände till hur sjukdomen smittade. Genom att samla de sjuka till en plats kunde man så småningom få bukt med spridningen av sjukdomen och i slutet av medeltiden hade de smittade minskat i antal.

LÄKEKONSTENS YRKEN Att läkekonst och livsåskådning gick hand i hand vittnar bruket av åderlåtningsjärn om. De användes för att få kroppen och själen i balans. Idén går tillbaka

148

GUNILLA GARDELIN

till den grekiska antiken med fyra kroppsvätskor som skulle befinna sig i inbördes balans. Det handlade om blod, slem, gul galla och svart galla. Bland annat den danske läkaren Henrik Harpestreng (död 1244) använde sig av metoden. Under medeltiden hade olika personer skilda kunskaper i läkekonst som bidrog till omhändertagande och hjälp till sjuka och skadade. Få fick möjlighet att studera medicin. En idag märklig kombination i ett och samma yrke var barberaren och kirurgen. Yrkesbeteckningen bardskär kommer av det tyska ordet bard som betyder skägg. Bardskären betjänade militären och förutom barberarens uppgifter utförde han olika åtgärder av yttre skador som läkande av sår, benbrott med mera. Invärtes skador fick endast skötas av läkare. I Lund finns en provinsialläkare omnämnd i skriftliga källor från slutet av 1500-talet, vilket permanentas 1623 genom läkaren och professorn Nils Foss som dessutom var kung Christian V:s livläkare.

ÅDERLÅTNINGSJÄRN påträffat vid arkeologiska undersökningar i Bredgatan i Lund år 1954. KM 49215.

Apotekare i Lund omnämns i skriftliga källor från 1614 och en apoteksfilial öppnas 1627 strax söder om Domkyrkan. Efter att den första kända apotekargården förstörts i Skånska kriget (16751679) inrättades ett nytt apotek vid Kyrkogatan på den plats där apoteket Svanen än idag ligger. Ett apotek kunde sälja örter eller sammansättningar av örter i olika form. Trots en ökad professionalisering av läkekonsten fortsatte den folkliga medicinen också att praktiseras långt fram i tiden.

PINCETT från arkeologiska undersökningar av S:t Jörgens hospital utförda åren 1941 och 1944-45. KM 49185:157.

SALVESKED som använts inom apotekaryrket, påträffad vid en arkeologisk undersökning i kvarteret Apotekaren 5 i Lund år 1936. KM 38315:9.

APOTEKSKÄRL i miniatyrformat, påträffat vid en arkeologisk undersökning i kvarteret Apotekaren 3 i Lund år 1908. KM 18804.

SJÄLENS BOT OCH KROPPENS LINDRING

149

gick tillväga inför interneringen finns beskrivet i källor från andra delar av Europa; den spetälske fick genomgå ett slags symbolisk begravning där en dödsmässa lästes över den sjuke som ett sätt att visa att hen betecknades som död. Hen fråntogs sina ägodelar och fick avlägga de tre klosterlöftena om kyskhet, fattigdom och lydnad, hen fick höra om förhållningsregler; vid tiggarfärder i staden skulle hen alltid gå mitt i gatan med en skramla och i samtal med friska personer ställa sig mot vinden för att motverka smitta genom andedräkt eller utdunstningar från kroppen. Resonemanget kom sig av att man inte kände till hur sjukdomen smittade. Genom att samla de sjuka till en plats kunde man så småningom få bukt med spridningen av sjukdomen och i slutet av medeltiden hade de smittade minskat i antal.

LÄKEKONSTENS YRKEN Att läkekonst och livsåskådning gick hand i hand vittnar bruket av åderlåtningsjärn om. De användes för att få kroppen och själen i balans. Idén går tillbaka

148

GUNILLA GARDELIN

till den grekiska antiken med fyra kroppsvätskor som skulle befinna sig i inbördes balans. Det handlade om blod, slem, gul galla och svart galla. Bland annat den danske läkaren Henrik Harpestreng (död 1244) använde sig av metoden. Under medeltiden hade olika personer skilda kunskaper i läkekonst som bidrog till omhändertagande och hjälp till sjuka och skadade. Få fick möjlighet att studera medicin. En idag märklig kombination i ett och samma yrke var barberaren och kirurgen. Yrkesbeteckningen bardskär kommer av det tyska ordet bard som betyder skägg. Bardskären betjänade militären och förutom barberarens uppgifter utförde han olika åtgärder av yttre skador som läkande av sår, benbrott med mera. Invärtes skador fick endast skötas av läkare. I Lund finns en provinsialläkare omnämnd i skriftliga källor från slutet av 1500-talet, vilket permanentas 1623 genom läkaren och professorn Nils Foss som dessutom var kung Christian V:s livläkare.

ÅDERLÅTNINGSJÄRN påträffat vid arkeologiska undersökningar i Bredgatan i Lund år 1954. KM 49215.

Apotekare i Lund omnämns i skriftliga källor från 1614 och en apoteksfilial öppnas 1627 strax söder om Domkyrkan. Efter att den första kända apotekargården förstörts i Skånska kriget (16751679) inrättades ett nytt apotek vid Kyrkogatan på den plats där apoteket Svanen än idag ligger. Ett apotek kunde sälja örter eller sammansättningar av örter i olika form. Trots en ökad professionalisering av läkekonsten fortsatte den folkliga medicinen också att praktiseras långt fram i tiden.

PINCETT från arkeologiska undersökningar av S:t Jörgens hospital utförda åren 1941 och 1944-45. KM 49185:157.

SALVESKED som använts inom apotekaryrket, påträffad vid en arkeologisk undersökning i kvarteret Apotekaren 5 i Lund år 1936. KM 38315:9.

APOTEKSKÄRL i miniatyrformat, påträffat vid en arkeologisk undersökning i kvarteret Apotekaren 3 i Lund år 1908. KM 18804.

SJÄLENS BOT OCH KROPPENS LINDRING

149

MEDELTIDA BADHUSSCEN På bilden utövas ett torrt bad och samtidigt koppning. Ur Olaus Magnus skrift Historia om de Nordiska folken, första gången utgiven 1555.

LITTERATUR & LÄSTIPS Andrén, Anders. 1982. Lund, tomtindelning, ägostruktur, sockenbildning. Rapport Medeltidsstaden 56. Stockholm. Arcini, Caroline. 1999. Health and disease in early Lund. Osteo-pathologic studies of 3 305 individuals buried in the first cemetery area of Lund 990-1536. Department of Community Health Sciences Medical Faculty Lund University Sweden 1999. Archaeologica Lundensia. Investigationes de Antiqvitatibus Urbis Lundae VIII. Lund. Bergqvist, Johanna. 2013. Läkare och läkande. Läkekonstens professionalisering i Sverige under medeltid och renässans. Lund Studies in Historical Archaeology 16. Lund. Blomqvist, Ragnar. 1949. Hospitalet i Lund. Kulturens årsbok 1949. Lund. Blomqvist, Ragnar. 1951. Lunds historia I. Medeltiden. Lund: LiberLäromedel/Gleerup. Brunius, Carl Georg. 1850. Skånes konsthistoria för medeltiden. Lund: Gleerup. Gardelin, Gunilla. 2011. Kv Saluhallen 1. Fornlämning nr 73, Lunds stad, Lunds kommun, Skåne. Arkeologisk slutundersökning 2010. Kulturens rapporter nr 6. Madsen, Per Kristian. 2010 (1999). Sygdom og død. I Roesdahl (red.) Dagligliv i Danmarks middelalder en arkaeologisk kulturhistorie. s 324-351. Århus. Manøe Bjerregaard, Mikael 2008. Badstuer i middelalderen. KUML 2008, Årsbok for Jysk Arkæologisk Selskab. s 211-243 Schweiger, Anita & Kammerer, Susanne. 1998. Hildegard av Bingens örtabok. Förebygg och hela. Översättning, Sune Karlsson. Fackgranskad av Marie-Louise Eklöf. Stockholm: Cordia.

150

GUNILLA GARDELIN

MEDELTIDA BADHUSSCEN På bilden utövas ett torrt bad och samtidigt koppning. Ur Olaus Magnus skrift Historia om de Nordiska folken, första gången utgiven 1555.

LITTERATUR & LÄSTIPS Andrén, Anders. 1982. Lund, tomtindelning, ägostruktur, sockenbildning. Rapport Medeltidsstaden 56. Stockholm. Arcini, Caroline. 1999. Health and disease in early Lund. Osteo-pathologic studies of 3 305 individuals buried in the first cemetery area of Lund 990-1536. Department of Community Health Sciences Medical Faculty Lund University Sweden 1999. Archaeologica Lundensia. Investigationes de Antiqvitatibus Urbis Lundae VIII. Lund. Bergqvist, Johanna. 2013. Läkare och läkande. Läkekonstens professionalisering i Sverige under medeltid och renässans. Lund Studies in Historical Archaeology 16. Lund. Blomqvist, Ragnar. 1949. Hospitalet i Lund. Kulturens årsbok 1949. Lund. Blomqvist, Ragnar. 1951. Lunds historia I. Medeltiden. Lund: LiberLäromedel/Gleerup. Brunius, Carl Georg. 1850. Skånes konsthistoria för medeltiden. Lund: Gleerup. Gardelin, Gunilla. 2011. Kv Saluhallen 1. Fornlämning nr 73, Lunds stad, Lunds kommun, Skåne. Arkeologisk slutundersökning 2010. Kulturens rapporter nr 6. Madsen, Per Kristian. 2010 (1999). Sygdom og død. I Roesdahl (red.) Dagligliv i Danmarks middelalder en arkaeologisk kulturhistorie. s 324-351. Århus. Manøe Bjerregaard, Mikael 2008. Badstuer i middelalderen. KUML 2008, Årsbok for Jysk Arkæologisk Selskab. s 211-243 Schweiger, Anita & Kammerer, Susanne. 1998. Hildegard av Bingens örtabok. Förebygg och hela. Översättning, Sune Karlsson. Fackgranskad av Marie-Louise Eklöf. Stockholm: Cordia.

150

GUNILLA GARDELIN

”Om 3-5 droppar däraf intagas 1 à 2 gånger dagligen, höjes livskraften. Vid utvärtes användning på höftnerven, njurarna, korsryggen, armoch korsbensnerverna botar den ischias i förening med gul elektricitet äfvensom lumbago, njurlidande och förlamning i armar och ben

”

INSAMLING AV BLODIGLAR för medicinskt bruk. Fångstmetoden bestod i att kvinnorna lät iglarna suga sig fast på fötter och ben. Därefter plockades de bort att lades i vattenfyllda kärl. Illustration av George Walker i boken The Costume of Yorkshire från 1814. © The Board of Trustees of the Science Museum

”Om 3-5 droppar däraf intagas 1 à 2 gånger dagligen, höjes livskraften. Vid utvärtes användning på höftnerven, njurarna, korsryggen, armoch korsbensnerverna botar den ischias i förening med gul elektricitet äfvensom lumbago, njurlidande och förlamning i armar och ben

”

INSAMLING AV BLODIGLAR för medicinskt bruk. Fångstmetoden bestod i att kvinnorna lät iglarna suga sig fast på fötter och ben. Därefter plockades de bort att lades i vattenfyllda kärl. Illustration av George Walker i boken The Costume of Yorkshire från 1814. © The Board of Trustees of the Science Museum

MATS ENGSTRÖM

Bland blodiglar och konstgjorda njurar P

å uppdrag av Region Skåne förvaltar Kulturen Region Skånes medicinhistoriska samling. Samlingen utgörs av drygt 32 000 föremål och 4 000 digitaliserade fotografier. Nedan har jag valt ut 6 stycken föremål som på olika sätt är särskilt intressanta och som jag vill berätta lite mer om. BLODIGEL Kan bli upp till 15 cm lång. I svalget har den tre muskulösa käkar, i vilka det sitter ett stort antal mikroskopiska tänder. Okänd fotograf.

154

MATS ENGSTRÖM

BLODIGLAR – EN UNIVERSALKUR Blodiglar har använts inom medicinen i många tusen år. På 1700-talet gav Carl von Linné dem namnet Hirudo medicinalis. Han framhöll att iglarna brukades mot allt. Kopplingen till åderlåtning är central i behandlingen. Precis som man vid åderlåtning skulle tömma kroppen på ”ont” blod skulle blodigeln suga ut det ”onda” blodet, och därmed även sjukdomen, ur kroppen. Idén har sin grund i den så kallade humoralpatologin (även kallad fyrsaftsläran). Sjukdom förklarades då genom obalans i kroppens fyra

vätskor; gul galla, svart galla, slem och blod. Att vara vid sina ”sunda vätskor” var av stor vikt för hälsan.

F

örutom att blodiglar samlades in och användes lokalt av kloka gummor och gubbar såldes de även på apotek. Iglarna förvarades i vatten i speciella burkar med luftningshål i kärlets överkant. Vattnet i kärlet behövde bytas ut ett par gånger i veckan. Iglarna samlades in från dammar och stillastående vatten. Fångstmetoden kunde bestå av att benen sattes ned i sjövattnet och att iglarna därefter sög sig fast. Särskilt använda har de varit mot tandvärk, där en eller flera iglar placerades mot tandköttet under läppen. De kunde även placeras bakom örat för samma effekt. Efter ca 15-30 minuter hade de sugit klart och trillade av. För att kunna återanvända dem doppades

de i salt. Sedan klämde man på dem så att de spydde upp blodet igen. Därefter lades de åter ner i burken. De kunde leva i flera år. Bruket av blodiglar har fortsatt långt in i modern tid och levande blodiglar kunde köpas på svenska apotek ända in på 1970-talet. Idag har blodiglarna gjort comeback inom vården. Nu används de för att få fart på blodcirkulationen i till exempel avklippta fingrar som sytts tillbaka. Iglarna motverkar vävnadsdöd genom att suga upp ansamlat blod tills det venösa återflödet hämtat sig.

APOTEKSBURK för förvaring av blodiglar. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 161. Foto: Emma Krantz.

BLAND BLODIGLAR OCH KONSTGJORDA NJURAR

155

MATS ENGSTRÖM

Bland blodiglar och konstgjorda njurar P

å uppdrag av Region Skåne förvaltar Kulturen Region Skånes medicinhistoriska samling. Samlingen utgörs av drygt 32 000 föremål och 4 000 digitaliserade fotografier. Nedan har jag valt ut 6 stycken föremål som på olika sätt är särskilt intressanta och som jag vill berätta lite mer om. BLODIGEL Kan bli upp till 15 cm lång. I svalget har den tre muskulösa käkar, i vilka det sitter ett stort antal mikroskopiska tänder. Okänd fotograf.

154

MATS ENGSTRÖM

BLODIGLAR – EN UNIVERSALKUR Blodiglar har använts inom medicinen i många tusen år. På 1700-talet gav Carl von Linné dem namnet Hirudo medicinalis. Han framhöll att iglarna brukades mot allt. Kopplingen till åderlåtning är central i behandlingen. Precis som man vid åderlåtning skulle tömma kroppen på ”ont” blod skulle blodigeln suga ut det ”onda” blodet, och därmed även sjukdomen, ur kroppen. Idén har sin grund i den så kallade humoralpatologin (även kallad fyrsaftsläran). Sjukdom förklarades då genom obalans i kroppens fyra

vätskor; gul galla, svart galla, slem och blod. Att vara vid sina ”sunda vätskor” var av stor vikt för hälsan.

F

örutom att blodiglar samlades in och användes lokalt av kloka gummor och gubbar såldes de även på apotek. Iglarna förvarades i vatten i speciella burkar med luftningshål i kärlets överkant. Vattnet i kärlet behövde bytas ut ett par gånger i veckan. Iglarna samlades in från dammar och stillastående vatten. Fångstmetoden kunde bestå av att benen sattes ned i sjövattnet och att iglarna därefter sög sig fast. Särskilt använda har de varit mot tandvärk, där en eller flera iglar placerades mot tandköttet under läppen. De kunde även placeras bakom örat för samma effekt. Efter ca 15-30 minuter hade de sugit klart och trillade av. För att kunna återanvända dem doppades

de i salt. Sedan klämde man på dem så att de spydde upp blodet igen. Därefter lades de åter ner i burken. De kunde leva i flera år. Bruket av blodiglar har fortsatt långt in i modern tid och levande blodiglar kunde köpas på svenska apotek ända in på 1970-talet. Idag har blodiglarna gjort comeback inom vården. Nu används de för att få fart på blodcirkulationen i till exempel avklippta fingrar som sytts tillbaka. Iglarna motverkar vävnadsdöd genom att suga upp ansamlat blod tills det venösa återflödet hämtat sig.

APOTEKSBURK för förvaring av blodiglar. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 161. Foto: Emma Krantz.

BLAND BLODIGLAR OCH KONSTGJORDA NJURAR

155

VÄRLDENS FÖRSTA ULTRALJUDSAPPARAT FÖR MEDICINSKT BRUK I början av 1950-talet hade man inom sjukvården blivit allt duktigare på att åtgärda vissa hjärtfel på kirurgisk väg. Ett problem var dock att kirurgerna inte på förhand kunde säga om just en viss patients problem kunde lösas med en operation. Det visste man först efter det att kroppen hade öppnats upp. Diagnostiken var helt enkelt inte tillräckligt bra. Problemet intresserade läkaren och kirurgen Inge Edler (19112001) i Lund. Han funderade

ULTRALJUDSAPPARATEN som användes för att registrera världens första ekokardiogram. Medicinskt ultraljud fungerar genom att mycket korta ljudstötar sänds in i kroppen. När ljudet träffar strukturer i kroppen, i till exempel hjärtat, studsar det tillbaka som ett eko. Ekot kan sedan avläsas på en skärm. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 13237. Foto: Emma Krantz.

156

MATS ENGSTRÖM

kring nya metoder för att se in i kroppen och därmed förbättra diagnostiken. Kanske kunde till exempel den relativt nya radartekniken komma till användning på något sätt? Edler behövde dock hjälp av någon med bättre tekniska kunskaper för att kunna komma vidare. Genom gemensamma bekanta kom han i kontakt med fysikern Hellmuth Hertz (19201990), en tysk forskare verksam i Lund sedan slutet av 1940-talet. Hertz svarade omgående att radartekniken inte skulle gå att använda. Istället förslog han att de skulle testa en annan teknik – ultraljud.

Hertz egen nyfikenhet hade väckts och han gav sig genast av till Kockums varv i Malmö. Där fanns en ultraljudsapparat som användes för att kontrollera svetsfogar i fartygsskrov. Han fick tillgång till apparaten och satte helt enkelt mätinstrumentet mot sin egen bröstkorg. På skärmen kunde han genast se att apparaten registrerade något som rörde sig i takt med hjärtat!

H

an lånade hem apparaten och började tillsammans med Edler undersöka vad det var han hade sett på skärmen. Behovet av en egen apparat som de kunde modifiera uppkom snart. Lämpligt nog skulle Hertz inom kort åka på en försenad bröllopsresa till Tyskland. Under resan passade han på att besöka en av cheferna på Siemens och nämnde då de nyligen utförda experimenten med ultraljud. Siemens-chefen förstod genast att detta var intressant och erbjöd sig att låna ut en ultraljudsapparat. Denna

HELMUTH HERTZ OCH INGE EDLER demonstrerar världens första ultraljudsapparat för medicinskt bruk. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 2631.

apparat levererades till Lund och med den kunde det experimentella arbetet fortsätta. Den 1 oktober 1953 togs de första bilderna av ett ultraljudseko av ett hjärta. Den nya metoden fick namnet ”ekokardiografi”. Till en början tyckte samtida kardiologer och thoraxkirurger att resultaten var otydliga och svårtolkade, vilket de också var, men trots detta spreds tekniken över världen. Metoden är helt ofarlig och den används dagligen inom en mängd kliniska specialiteter.

BLAND BLODIGLAR OCH KONSTGJORDA NJURAR

157

VÄRLDENS FÖRSTA ULTRALJUDSAPPARAT FÖR MEDICINSKT BRUK I början av 1950-talet hade man inom sjukvården blivit allt duktigare på att åtgärda vissa hjärtfel på kirurgisk väg. Ett problem var dock att kirurgerna inte på förhand kunde säga om just en viss patients problem kunde lösas med en operation. Det visste man först efter det att kroppen hade öppnats upp. Diagnostiken var helt enkelt inte tillräckligt bra. Problemet intresserade läkaren och kirurgen Inge Edler (19112001) i Lund. Han funderade

ULTRALJUDSAPPARATEN som användes för att registrera världens första ekokardiogram. Medicinskt ultraljud fungerar genom att mycket korta ljudstötar sänds in i kroppen. När ljudet träffar strukturer i kroppen, i till exempel hjärtat, studsar det tillbaka som ett eko. Ekot kan sedan avläsas på en skärm. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 13237. Foto: Emma Krantz.

156

MATS ENGSTRÖM

kring nya metoder för att se in i kroppen och därmed förbättra diagnostiken. Kanske kunde till exempel den relativt nya radartekniken komma till användning på något sätt? Edler behövde dock hjälp av någon med bättre tekniska kunskaper för att kunna komma vidare. Genom gemensamma bekanta kom han i kontakt med fysikern Hellmuth Hertz (19201990), en tysk forskare verksam i Lund sedan slutet av 1940-talet. Hertz svarade omgående att radartekniken inte skulle gå att använda. Istället förslog han att de skulle testa en annan teknik – ultraljud.

Hertz egen nyfikenhet hade väckts och han gav sig genast av till Kockums varv i Malmö. Där fanns en ultraljudsapparat som användes för att kontrollera svetsfogar i fartygsskrov. Han fick tillgång till apparaten och satte helt enkelt mätinstrumentet mot sin egen bröstkorg. På skärmen kunde han genast se att apparaten registrerade något som rörde sig i takt med hjärtat!

H

an lånade hem apparaten och började tillsammans med Edler undersöka vad det var han hade sett på skärmen. Behovet av en egen apparat som de kunde modifiera uppkom snart. Lämpligt nog skulle Hertz inom kort åka på en försenad bröllopsresa till Tyskland. Under resan passade han på att besöka en av cheferna på Siemens och nämnde då de nyligen utförda experimenten med ultraljud. Siemens-chefen förstod genast att detta var intressant och erbjöd sig att låna ut en ultraljudsapparat. Denna

HELMUTH HERTZ OCH INGE EDLER demonstrerar världens första ultraljudsapparat för medicinskt bruk. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 2631.

apparat levererades till Lund och med den kunde det experimentella arbetet fortsätta. Den 1 oktober 1953 togs de första bilderna av ett ultraljudseko av ett hjärta. Den nya metoden fick namnet ”ekokardiografi”. Till en början tyckte samtida kardiologer och thoraxkirurger att resultaten var otydliga och svårtolkade, vilket de också var, men trots detta spreds tekniken över världen. Metoden är helt ofarlig och den används dagligen inom en mängd kliniska specialiteter.

BLAND BLODIGLAR OCH KONSTGJORDA NJURAR

157

PÅGÅENDE OPERATION enligt Listers antiseptiska modell. Vid sidan av bordet står flaskan som sprayar karbolsyra över patienten och även över operatörens händer. Bild från boken Antiseptic Surgery: Its Principles, Practice, History and Results av William Watson Cheyne från 1882.

KARBOLSPRAY – ATT BEKÄMPA MIKROORGANISMERNA I mitten av 1800-talet introducerades både eter och kloroform som narkosmedel inom sjukvården. Dessa revolutionerande upptäckter underlättade arbetet för kirurgerna och minskade givetvis smärtan hos patienterna, men infektionsrisken vid operationer påverkades däremot inte i någon positiv riktning. Öppna frakturer behandlades till exempel alltid med

158

MATS ENGSTRÖM

amputation eftersom risken för infektion med efterföljande sepsis (blodförgiftning) var överhängande. Vid amputation avled över 20 procent av patienterna. Ett hinder för att komma tillrätta med problemet var att man fortfarande inte var säker på hur smitta spreds. Var det genom dammpartiklar, dålig luft eller kanske som en följd av de små mikroorganismer som det pratades om inom forskarvärlden? Den

brittiske läkaren Joseph Lister (1827-1912) intresserade sig för problemet. Lister hade observerat att de sår som kom i kontakt med luft oftare verkade leda till kallbrand. Han funderade på om det ändå kunde vara så att någon typ av mikroorganismer tog sig in i kroppen och orsakade infektion. I så fall kanske dessa mikroorganismer kunde dödas. För ändamålet valde han ämnet karbolsyra. Idéen ska han ha fått efter att ha sett hur stadens avfallshögar bevattnades med just karbolsyra för att dämpa stanken. För att kunna sprida karbolsyran konstruerade Lister en sprayflaska som sprutade den finfördelade vätskan över operationsbordet. Första försöket med sprayen gjordes den 12 augusti 1865 i Glasgow. Det var en 7-årig pojke som blivit påkörd av en vagn. Benpipan stack ut ur benet. Istället för att rutinmässigt amputera benet för att undvika infektion testade nu Lister att spraya karbolsyra på såret samtidigt som han lade benbitarna tillrätta. Sex veckor senare skrevs pojken ut från sjukhuset med ett sår som hade

SPRAYFLASKA för karbolsyra utvecklad av Joseph Lister på 1860-talet. Region Skånes medicinhistoriska samling. H 4351. Foto: Jenny Lindhe.

läkt fint. Det verkade som att Lister var något på spåren. Resultaten ska dock inte överskattas. Samtidigt som sprayen hade effekt i sig själv var operationsmiljön fortfarande långt ifrån steril. Lister opererade iklädd bonjour, med instrument som inte var steriliserade. Efterhand ersattes Listers metod av den så kallade aseptiken, det vill säga att man förebygger uppkomsten av bakterier genom noggrann rengöring och sterilisering av instrument, verktyg, patient och operationsmiljö.

BLAND BLODIGLAR OCH KONSTGJORDA NJURAR

159

PÅGÅENDE OPERATION enligt Listers antiseptiska modell. Vid sidan av bordet står flaskan som sprayar karbolsyra över patienten och även över operatörens händer. Bild från boken Antiseptic Surgery: Its Principles, Practice, History and Results av William Watson Cheyne från 1882.

KARBOLSPRAY – ATT BEKÄMPA MIKROORGANISMERNA I mitten av 1800-talet introducerades både eter och kloroform som narkosmedel inom sjukvården. Dessa revolutionerande upptäckter underlättade arbetet för kirurgerna och minskade givetvis smärtan hos patienterna, men infektionsrisken vid operationer påverkades däremot inte i någon positiv riktning. Öppna frakturer behandlades till exempel alltid med

158

MATS ENGSTRÖM

amputation eftersom risken för infektion med efterföljande sepsis (blodförgiftning) var överhängande. Vid amputation avled över 20 procent av patienterna. Ett hinder för att komma tillrätta med problemet var att man fortfarande inte var säker på hur smitta spreds. Var det genom dammpartiklar, dålig luft eller kanske som en följd av de små mikroorganismer som det pratades om inom forskarvärlden? Den

brittiske läkaren Joseph Lister (1827-1912) intresserade sig för problemet. Lister hade observerat att de sår som kom i kontakt med luft oftare verkade leda till kallbrand. Han funderade på om det ändå kunde vara så att någon typ av mikroorganismer tog sig in i kroppen och orsakade infektion. I så fall kanske dessa mikroorganismer kunde dödas. För ändamålet valde han ämnet karbolsyra. Idéen ska han ha fått efter att ha sett hur stadens avfallshögar bevattnades med just karbolsyra för att dämpa stanken. För att kunna sprida karbolsyran konstruerade Lister en sprayflaska som sprutade den finfördelade vätskan över operationsbordet. Första försöket med sprayen gjordes den 12 augusti 1865 i Glasgow. Det var en 7-årig pojke som blivit påkörd av en vagn. Benpipan stack ut ur benet. Istället för att rutinmässigt amputera benet för att undvika infektion testade nu Lister att spraya karbolsyra på såret samtidigt som han lade benbitarna tillrätta. Sex veckor senare skrevs pojken ut från sjukhuset med ett sår som hade

SPRAYFLASKA för karbolsyra utvecklad av Joseph Lister på 1860-talet. Region Skånes medicinhistoriska samling. H 4351. Foto: Jenny Lindhe.

läkt fint. Det verkade som att Lister var något på spåren. Resultaten ska dock inte överskattas. Samtidigt som sprayen hade effekt i sig själv var operationsmiljön fortfarande långt ifrån steril. Lister opererade iklädd bonjour, med instrument som inte var steriliserade. Efterhand ersattes Listers metod av den så kallade aseptiken, det vill säga att man förebygger uppkomsten av bakterier genom noggrann rengöring och sterilisering av instrument, verktyg, patient och operationsmiljö.

BLAND BLODIGLAR OCH KONSTGJORDA NJURAR

159

FLASKOR för röd respektive blå elektricitet. Region Skånes medicinhistoriska samling. H 6690, H 6691.

ELEKTROHOMEOPATIN OCH DEN RÖDA OCH BLÅ ELEKTRICITETEN Elektrohomeopati är ett medicinalsystem som uppfanns av den italienske greven Cesare Mattei (1809-1896) i mitten av 1800-talet. Metoden har sin grund i den av Samuel Hahnemann utvecklade homeopatin som bland annat för fram principer som att ”lika botar lika” och att ett läkemedels verkan kan ökas genom spädning. Den elektrohomeopatiska metoden grundar sig i en teori om polaritet i människokroppen där positiv och negativ elektricitet används för att återställa tillståndet av kroppslig jämvikt. Inom elektrohomeopatin anser man att alla växtämnen har en bestämd elektricitet som de får under

160

MATS ENGSTRÖM

fotosyntesen och att denna elektricitet kan användas för att bota olika sjukdomstillstånd hos människor. Under andra halvan av 1800-talet spred sig metoden över världen och greve Mattei blev på kort tid känd vid de europeiska hoven. I den medicinhistoriska samlingen finns två flaskor som tidigare innehållit så kallat elektrohomeopatiskt vatten. Den ena rymmer ”röd” elektricitet och den andra ”blå”. På etiketten ses greve Matteis slott, Rocchetta Mattei, där det alkemistiska arbetet utfördes. I förpackningarna medföljer informationsblad på svenska där produkten beskrivs. Om den röda sägs: "Den positiva naturen hos denna elektricitet gör, att den i synnerhet egnar sig för sjuklingar af lymfatiskt temperament[…].

SLOTTET Roccetta Mattei i Italien där greve Mattei tillverkade sina elektrohomeopatiska produkter. Foto: Angelo Nastri Nacchio.

Om 3-5 droppar däraf intagas 1 à 2 gånger dagligen, höjes livskraften. Vid utvärtes användning på höftnerven, njurarna, korsryggen, arm- och korsbensnerverna botar den ischias i förening med gul elektricitet äfvensom lumbago, njurlidande och förlamning i armar och ben....” Den blå elektriciteten anges ha följande verkningar: ”Denna elektricitet är positiv. Den är för det sangvinska temperamentet, hvad den röda är för det lymfatiska. Det stärker vitaliteten på

samma gång som den lugnar och reglerar blodomloppet[...]. Applicerad eller gniden å hjärtat, lugnar den ögonblickligen hjärtklappning och bidrager till läkning af hjärtfel.” Liksom homeopatin har inte heller elektrohomeopatin vunnit något erkännande inom den etablerade medicinska vetenskapen. I bästa fall kan man kanske tala om en placebo-effekt. Metoden lever dock i viss mån vidare och praktiseras fortfarande idag i bland annat Indien och Pakistan.

BLAND BLODIGLAR OCH KONSTGJORDA NJURAR

161

FLASKOR för röd respektive blå elektricitet. Region Skånes medicinhistoriska samling. H 6690, H 6691.

ELEKTROHOMEOPATIN OCH DEN RÖDA OCH BLÅ ELEKTRICITETEN Elektrohomeopati är ett medicinalsystem som uppfanns av den italienske greven Cesare Mattei (1809-1896) i mitten av 1800-talet. Metoden har sin grund i den av Samuel Hahnemann utvecklade homeopatin som bland annat för fram principer som att ”lika botar lika” och att ett läkemedels verkan kan ökas genom spädning. Den elektrohomeopatiska metoden grundar sig i en teori om polaritet i människokroppen där positiv och negativ elektricitet används för att återställa tillståndet av kroppslig jämvikt. Inom elektrohomeopatin anser man att alla växtämnen har en bestämd elektricitet som de får under

160

MATS ENGSTRÖM

fotosyntesen och att denna elektricitet kan användas för att bota olika sjukdomstillstånd hos människor. Under andra halvan av 1800-talet spred sig metoden över världen och greve Mattei blev på kort tid känd vid de europeiska hoven. I den medicinhistoriska samlingen finns två flaskor som tidigare innehållit så kallat elektrohomeopatiskt vatten. Den ena rymmer ”röd” elektricitet och den andra ”blå”. På etiketten ses greve Matteis slott, Rocchetta Mattei, där det alkemistiska arbetet utfördes. I förpackningarna medföljer informationsblad på svenska där produkten beskrivs. Om den röda sägs: "Den positiva naturen hos denna elektricitet gör, att den i synnerhet egnar sig för sjuklingar af lymfatiskt temperament[…].

SLOTTET Roccetta Mattei i Italien där greve Mattei tillverkade sina elektrohomeopatiska produkter. Foto: Angelo Nastri Nacchio.

Om 3-5 droppar däraf intagas 1 à 2 gånger dagligen, höjes livskraften. Vid utvärtes användning på höftnerven, njurarna, korsryggen, arm- och korsbensnerverna botar den ischias i förening med gul elektricitet äfvensom lumbago, njurlidande och förlamning i armar och ben....” Den blå elektriciteten anges ha följande verkningar: ”Denna elektricitet är positiv. Den är för det sangvinska temperamentet, hvad den röda är för det lymfatiska. Det stärker vitaliteten på

samma gång som den lugnar och reglerar blodomloppet[...]. Applicerad eller gniden å hjärtat, lugnar den ögonblickligen hjärtklappning och bidrager till läkning af hjärtfel.” Liksom homeopatin har inte heller elektrohomeopatin vunnit något erkännande inom den etablerade medicinska vetenskapen. I bästa fall kan man kanske tala om en placebo-effekt. Metoden lever dock i viss mån vidare och praktiseras fortfarande idag i bland annat Indien och Pakistan.

BLAND BLODIGLAR OCH KONSTGJORDA NJURAR

161

TIDIG PROTOTYP för dialysapparat tillverkad av Nils Alwall omkring 1941. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 11441. Foto: Emma Krantz.

DIALYSAPPARATEN med vilken Alwall utförde sina första dialysbehandlingar på människa. Tillverkad på fysiologens instrumentverkstad i Lund. Apparaten konstruerades omkring 1943 och Alwall var redo att behandla den första patienten redan 1944, men fick inte tillstånd från klinikchefen förrän 1946. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 11445. Foto: Emma Krantz.

DEN KONSTGJORDA NJUREN – FRÅN PROTOTYP TILL KLINISK ANVÄNDNING Den behandling som erbjöds njursjuka patienter fram till mitten av 1900-talet bestod till stor del av strängt sängläge i månader. Utöver detta ordinerades dietbehandling bestående av proteinfattig kost i form av bland annat smör, socker och vatten. Effekten uteblev ofta och många av patienterna avled i sviterna av njursvikt. Det fanns ett stort behov av att utveckla alternativa behandlingar som kunde ersätta och komplettera njurens olika funktioner. Principen för att rena blodet från slaggprodukter på konstgjord väg (så kallad dialys) var känd, men de tekniska förutsättningarna fanns inte för att genomföra proceduren. Detta ville Lundaläkaren Nils Alwall (1904-1986) komma till rätta med. Han inledde arbetet med att skapa en ”konstgjord” njure som kunde rena blodet.

Förutsättningarna för att lyckas hade ökat avsevärt till följd av två andra upptäckter som gjordes på 1940-talet. Dels hade man lärt sig att hindra blodet från att koagulera med hjälp av blodförtunnande medel (heparin), dels hade nya membran i form av cellofan utvecklats. Omkring 1941 hade Alwall tagit fram en första prototyp, konstruerad av trä, tejp och bomullstråd. I september 1946, efter fem års experimenterande på bland annat kaniner, var Alwall redo att testa den nya apparaten på människa. Den första patienten var man i 40-årsåldern med obotlig njursvikt. Dialysapparaten kopplades in i blodcirkulation. Därefter pumpades patientens blod genom den 10 meter långa cellofanslang som låg inlindad i metallcylindern. Runt cylindern spolades en utspädd saltlösning (dialysvätskan). De giftiga slaggprodukterna passerade genom cellofanmembranet via dialysvätskan och kunde avlägsnas. Försöket hade lyckats!

BLAND BLODIGLAR OCH KONSTGJORDA NJURAR

163

TIDIG PROTOTYP för dialysapparat tillverkad av Nils Alwall omkring 1941. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 11441. Foto: Emma Krantz.

DIALYSAPPARATEN med vilken Alwall utförde sina första dialysbehandlingar på människa. Tillverkad på fysiologens instrumentverkstad i Lund. Apparaten konstruerades omkring 1943 och Alwall var redo att behandla den första patienten redan 1944, men fick inte tillstånd från klinikchefen förrän 1946. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 11445. Foto: Emma Krantz.

DEN KONSTGJORDA NJUREN – FRÅN PROTOTYP TILL KLINISK ANVÄNDNING Den behandling som erbjöds njursjuka patienter fram till mitten av 1900-talet bestod till stor del av strängt sängläge i månader. Utöver detta ordinerades dietbehandling bestående av proteinfattig kost i form av bland annat smör, socker och vatten. Effekten uteblev ofta och många av patienterna avled i sviterna av njursvikt. Det fanns ett stort behov av att utveckla alternativa behandlingar som kunde ersätta och komplettera njurens olika funktioner. Principen för att rena blodet från slaggprodukter på konstgjord väg (så kallad dialys) var känd, men de tekniska förutsättningarna fanns inte för att genomföra proceduren. Detta ville Lundaläkaren Nils Alwall (1904-1986) komma till rätta med. Han inledde arbetet med att skapa en ”konstgjord” njure som kunde rena blodet.

Förutsättningarna för att lyckas hade ökat avsevärt till följd av två andra upptäckter som gjordes på 1940-talet. Dels hade man lärt sig att hindra blodet från att koagulera med hjälp av blodförtunnande medel (heparin), dels hade nya membran i form av cellofan utvecklats. Omkring 1941 hade Alwall tagit fram en första prototyp, konstruerad av trä, tejp och bomullstråd. I september 1946, efter fem års experimenterande på bland annat kaniner, var Alwall redo att testa den nya apparaten på människa. Den första patienten var man i 40-årsåldern med obotlig njursvikt. Dialysapparaten kopplades in i blodcirkulation. Därefter pumpades patientens blod genom den 10 meter långa cellofanslang som låg inlindad i metallcylindern. Runt cylindern spolades en utspädd saltlösning (dialysvätskan). De giftiga slaggprodukterna passerade genom cellofanmembranet via dialysvätskan och kunde avlägsnas. Försöket hade lyckats!

BLAND BLODIGLAR OCH KONSTGJORDA NJURAR

163

Patientens tillstånd var dock tyvärr sedan tidigare så dåligt att han avled ett dygn senare. Fyra månader senare gjordes ytterligare en behandling och denna gång överlevde patienten i 15 år. Testresultaten visade Alwall att tekniken hade framtiden för sig. Alwalls konstruktion var inte först i världen. Holländaren Willem Kolff hade några år tidigare utvecklat en liknande modell. Alwalls apparat var dock bättre, och han kan sägas ha varit den som drev igenom utvecklingen av en kliniskt fungerande konstgjord njure som kom patienter till godo. Alwall startade även världens första fungerande dialysavdelning. För att effektivisera behandlingen insåg Alwall snart att det behövdes någon typ av dialysfilter för engångsbruk. Hur finansieringen av en sådan satsning skulle se ut var dock oklart. Det hela löste sig när Alwall 1961 träffade industrimannen Holger Crafoord på en

164

MATS ENGSTRÖM

HOLGER CRAFOORD OCH NILS ALWALL omkring 1967 vid Gambros då alldeles nykonstruerade dialysapparat AK-1. Bildkälla: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet.

middag hemma hos Kulturens dåvarande chef Sven T. Kjellberg. Crafoord, då vd för Åkerlund & Rausing, såg den ekonomiska såväl som den humanitära potentialen i en engångsprodukt och valde att satsa på Alwalls idéer. Företaget Gambro startades och utvecklingsarbetet sattes igång 1964. Ett par år senare lanserades de första dialysfiltren för engångsbruk, vilka gjorde Gambro till ett världsomspännande bolag inom dialysindustrin.

SPOTTFLASKA av tysk modell. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 455. Foto: Pernilla Sjöström.

Patientens tillstånd var dock tyvärr sedan tidigare så dåligt att han avled ett dygn senare. Fyra månader senare gjordes ytterligare en behandling och denna gång överlevde patienten i 15 år. Testresultaten visade Alwall att tekniken hade framtiden för sig. Alwalls konstruktion var inte först i världen. Holländaren Willem Kolff hade några år tidigare utvecklat en liknande modell. Alwalls apparat var dock bättre, och han kan sägas ha varit den som drev igenom utvecklingen av en kliniskt fungerande konstgjord njure som kom patienter till godo. Alwall startade även världens första fungerande dialysavdelning. För att effektivisera behandlingen insåg Alwall snart att det behövdes någon typ av dialysfilter för engångsbruk. Hur finansieringen av en sådan satsning skulle se ut var dock oklart. Det hela löste sig när Alwall 1961 träffade industrimannen Holger Crafoord på en

164

MATS ENGSTRÖM

HOLGER CRAFOORD OCH NILS ALWALL omkring 1967 vid Gambros då alldeles nykonstruerade dialysapparat AK-1. Bildkälla: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet.

middag hemma hos Kulturens dåvarande chef Sven T. Kjellberg. Crafoord, då vd för Åkerlund & Rausing, såg den ekonomiska såväl som den humanitära potentialen i en engångsprodukt och valde att satsa på Alwalls idéer. Företaget Gambro startades och utvecklingsarbetet sattes igång 1964. Ett par år senare lanserades de första dialysfiltren för engångsbruk, vilka gjorde Gambro till ett världsomspännande bolag inom dialysindustrin.

SPOTTFLASKA av tysk modell. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 455. Foto: Pernilla Sjöström.

”BLÅSIPPAN” – DEN BLÅ SPOTTFLASKAN I slutet av 1800-talet plågades Sverige, liksom resten av västvärlden, svårt av tuberkulos (tbc). Sjukdomen, som framförallt angriper lungorna (lungsot), drabbade i första hand fattiga, undernärda människor som bodde trångt och tätt inpå varandra. Någon bot fanns inte. 1882 visade den tyske läkaren Robert Koch att sjukdomen orsakades av en bakterie. Detta innebar att man kunde avfärda tidigare idéer om att sjukdomen var ärftligt betingad. Bristen på botemedel var dock fortfarande ett stort problem. Behandlingen bestod i att patienterna bäddades ner med andra sjuka i stora liggsalar på sanatorier runt om i landet. Ledorden var vila, frisk luft och nyttig mat. En viktig del handlade också om att isolera patienterna för att förhindra smittspridning. 1920 skriver läkaren och riksdagsmannen Israel

166

MATS ENGSTRÖM

Holmgren följande tidstypiska text om tuberkulosen och dess spridningsvägar: ”Vi har nu lärt känna vår fiende. Vi veta var han finns. Om vi inte kunna fullständigt förgöra honom, så kunna vi åtminstone förminska hans antal. Han sprids med upphostningarna. Låt oss därför gå till strids mot upphostningarna. Det är otänkbart att hindra den sjuke från att hosta. Men man kan vänja honom att spotta i en s.k. spottkopp, eller i en spottflaska, som kan bäras i fickan…”. Idén med spottflaska var inte alls ny. Redan 1889 hade den tyske läkaren Peter Dettweiler (1837-1904) utvecklat en särskild spottflaska för ändamålet. I denna skulle patientens slem och hostpartiklar samlas upp. Just den modell som ses på bilden kallades ”blåsippan” och var en lite lyxigare variant som kunde öppnas i båda ändarna för enkel rengöring.

Den blå färgen på glaset skulle dölja innehållet i flaskan på ett diskret sätt. Dettweiler var för övrigt en föregångsman inom den hygienisk-dietetiska behandlingen av tuberkulos och startade 1892 Tysklands första folksanatorium i Falkenstein. Ett led i behandlingen var just att uppfostra patienterna till renlighet

för att inte riskera att smitta spreds i omgivningen. På 1920-talet utvecklades ett vaccin mot tuberkulos. Sjukdomen klingade dock inte av förrän på slutet av 1940-talet, då befolkningens levnadsstandard hade ökat kraftigt och antibiotika introducerats.

LITTERATUR & LÄSTIPS Alwall, Nils. 1984. Konstgjord njure – Babels torn. Liber förlag. Bynum, William. 2008. The History of medicine – a very short introduction. Oxford: Oxford University Press. Ehinger, Berndt & Björklund, Anders & Landberg, Torsten. 2017. Lasarettet i Lund 1768 – 2000. Bilder berättar. Lund: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet. Holmgren, Israel. 1920. Tuberkulosen. Kort framställning till skolornas och allmänhetens tjänst. Stockholm: Svenska nationalföreningen mot tuberkulos. Westling, Håkan. 2003. Medicinska fakulteten vid Lunds universitet 1668-2003. Lund: Medicinska fakulteten.

BLAND BLODIGLAR OCH KONSTGJORDA NJURAR

167

”BLÅSIPPAN” – DEN BLÅ SPOTTFLASKAN I slutet av 1800-talet plågades Sverige, liksom resten av västvärlden, svårt av tuberkulos (tbc). Sjukdomen, som framförallt angriper lungorna (lungsot), drabbade i första hand fattiga, undernärda människor som bodde trångt och tätt inpå varandra. Någon bot fanns inte. 1882 visade den tyske läkaren Robert Koch att sjukdomen orsakades av en bakterie. Detta innebar att man kunde avfärda tidigare idéer om att sjukdomen var ärftligt betingad. Bristen på botemedel var dock fortfarande ett stort problem. Behandlingen bestod i att patienterna bäddades ner med andra sjuka i stora liggsalar på sanatorier runt om i landet. Ledorden var vila, frisk luft och nyttig mat. En viktig del handlade också om att isolera patienterna för att förhindra smittspridning. 1920 skriver läkaren och riksdagsmannen Israel

166

MATS ENGSTRÖM

Holmgren följande tidstypiska text om tuberkulosen och dess spridningsvägar: ”Vi har nu lärt känna vår fiende. Vi veta var han finns. Om vi inte kunna fullständigt förgöra honom, så kunna vi åtminstone förminska hans antal. Han sprids med upphostningarna. Låt oss därför gå till strids mot upphostningarna. Det är otänkbart att hindra den sjuke från att hosta. Men man kan vänja honom att spotta i en s.k. spottkopp, eller i en spottflaska, som kan bäras i fickan…”. Idén med spottflaska var inte alls ny. Redan 1889 hade den tyske läkaren Peter Dettweiler (1837-1904) utvecklat en särskild spottflaska för ändamålet. I denna skulle patientens slem och hostpartiklar samlas upp. Just den modell som ses på bilden kallades ”blåsippan” och var en lite lyxigare variant som kunde öppnas i båda ändarna för enkel rengöring.

Den blå färgen på glaset skulle dölja innehållet i flaskan på ett diskret sätt. Dettweiler var för övrigt en föregångsman inom den hygienisk-dietetiska behandlingen av tuberkulos och startade 1892 Tysklands första folksanatorium i Falkenstein. Ett led i behandlingen var just att uppfostra patienterna till renlighet

för att inte riskera att smitta spreds i omgivningen. På 1920-talet utvecklades ett vaccin mot tuberkulos. Sjukdomen klingade dock inte av förrän på slutet av 1940-talet, då befolkningens levnadsstandard hade ökat kraftigt och antibiotika introducerats.

LITTERATUR & LÄSTIPS Alwall, Nils. 1984. Konstgjord njure – Babels torn. Liber förlag. Bynum, William. 2008. The History of medicine – a very short introduction. Oxford: Oxford University Press. Ehinger, Berndt & Björklund, Anders & Landberg, Torsten. 2017. Lasarettet i Lund 1768 – 2000. Bilder berättar. Lund: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet. Holmgren, Israel. 1920. Tuberkulosen. Kort framställning till skolornas och allmänhetens tjänst. Stockholm: Svenska nationalföreningen mot tuberkulos. Westling, Håkan. 2003. Medicinska fakulteten vid Lunds universitet 1668-2003. Lund: Medicinska fakulteten.

BLAND BLODIGLAR OCH KONSTGJORDA NJURAR

167

Summaries in English KARIN HINDFELT

”I am constantly so sad so sad” The medical history collection of Region Skåne holds many objects from the St. Lars insane asylum in Lund. Among the more interesting items are embroideries and textile works created by some of the hospital’s female patients. In many cases, these works have been a way for the women to communicate their emotions and personal narratives. The creation of these pieces has taken place both with and without approval from the hospital staff. The article puts this female creativity into a European context as well as a historical and contemporary art context. LARS-ERIC JÖNSSON

Bed rest treatment and monitoring at the St. Lars insane asylum In the late 19th century, treatment of the mentally ill changed in Sweden. Instead of locking up patients in closed cells, small monitored wards were created. That way the inmates would be visually available to the staff. The new regimen was called “bed rest treatment”. The main tasks of the staff were to observe and record the inmates’ movements and utterances and to correct improper behaviors. Fundamental to the “bed rest treatment” was the idea that the patient needed to rest, with particular emphasis on the importance of resting the infirm bodily organ, the brain.

BILDGRANSKNING av röntgenplåtar på röntgenavdelningen i Lund 1969. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 307.

SUMMARIES IN ENGLISH

169

Summaries in English KARIN HINDFELT

”I am constantly so sad so sad” The medical history collection of Region Skåne holds many objects from the St. Lars insane asylum in Lund. Among the more interesting items are embroideries and textile works created by some of the hospital’s female patients. In many cases, these works have been a way for the women to communicate their emotions and personal narratives. The creation of these pieces has taken place both with and without approval from the hospital staff. The article puts this female creativity into a European context as well as a historical and contemporary art context. LARS-ERIC JÖNSSON

Bed rest treatment and monitoring at the St. Lars insane asylum In the late 19th century, treatment of the mentally ill changed in Sweden. Instead of locking up patients in closed cells, small monitored wards were created. That way the inmates would be visually available to the staff. The new regimen was called “bed rest treatment”. The main tasks of the staff were to observe and record the inmates’ movements and utterances and to correct improper behaviors. Fundamental to the “bed rest treatment” was the idea that the patient needed to rest, with particular emphasis on the importance of resting the infirm bodily organ, the brain.

BILDGRANSKNING av röntgenplåtar på röntgenavdelningen i Lund 1969. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 307.

SUMMARIES IN ENGLISH

169

MATS ENGSTRÖM

KRISTINA BAKRAN

The Vipeholm Hospital and the dental caries study

Medicinal herbs

The Vipeholm Hospital opened outside Lund in 1935. It was a facility for unmanageable, uneducable and feebleminded men. Gradually, however, both women and children were admitted to Vipeholm. The article sheds light on how the way we view the intellectually disabled has changed. A crucial part of Vipeholm’s history are the medical experiments conducted at the hospital between 1945 and 1951. The patients were subjected to experiments aiming to scientifically clarify the relationship between caries and sugar.

In 1954 the university gardener Axel Törje laid out the herb garden in the park at Kulturen. Its design evokes medieval monastic examples laid out in quadrangles, each one with three small herb beds bordered in stone. For centuries, cultivated herbs have been used for medicinal purposes, as spices as well as in religious rituals and folk customs. This article not only deals with different plants used for medicinal purposes but also tells of historical persons associated with them. JANICKE ANDERSSON

BERNDT EHINGER

”A veritable godsend”

Lund Hospital 250 years

The myth of the Fountain of Youth has been recounted for thousands of years. The idea that water can counteract and aid the ailments of old age has fascinated people of all times. The emergence of spa towns or spa resorts in the 17th and 18th centuries are deeply connected to the notion that some types of water have healing properties. Based on the activities at the spa in Ramlösa, outside Helsingborg, the article highlights the faith in water as a promotor of healing and health – ideas that during the 19th century came to be incorporated into the state’s views on hygiene and public health.

Many of those strolling through the university grounds in central Lund might not know that a large number of the campus buildings were originally part of Lund Hospital. In 1768 the hospital, with two berths, opened in a building situated where the university’s assembly hall is today. In the 250 years that followed, an enormous expansion of the healthcare system has taken place. This is evident in the investments that have been made, among other things in new hospital buildings. Illustrated with ample photographic material, the article gives us a glimpse of this development.

170

KULTURENS ÅRSBOK 2019

SUMMARIES IN ENGLISH

171

MATS ENGSTRÖM

KRISTINA BAKRAN

The Vipeholm Hospital and the dental caries study

Medicinal herbs

The Vipeholm Hospital opened outside Lund in 1935. It was a facility for unmanageable, uneducable and feebleminded men. Gradually, however, both women and children were admitted to Vipeholm. The article sheds light on how the way we view the intellectually disabled has changed. A crucial part of Vipeholm’s history are the medical experiments conducted at the hospital between 1945 and 1951. The patients were subjected to experiments aiming to scientifically clarify the relationship between caries and sugar.

In 1954 the university gardener Axel Törje laid out the herb garden in the park at Kulturen. Its design evokes medieval monastic examples laid out in quadrangles, each one with three small herb beds bordered in stone. For centuries, cultivated herbs have been used for medicinal purposes, as spices as well as in religious rituals and folk customs. This article not only deals with different plants used for medicinal purposes but also tells of historical persons associated with them. JANICKE ANDERSSON

BERNDT EHINGER

”A veritable godsend”

Lund Hospital 250 years

The myth of the Fountain of Youth has been recounted for thousands of years. The idea that water can counteract and aid the ailments of old age has fascinated people of all times. The emergence of spa towns or spa resorts in the 17th and 18th centuries are deeply connected to the notion that some types of water have healing properties. Based on the activities at the spa in Ramlösa, outside Helsingborg, the article highlights the faith in water as a promotor of healing and health – ideas that during the 19th century came to be incorporated into the state’s views on hygiene and public health.

Many of those strolling through the university grounds in central Lund might not know that a large number of the campus buildings were originally part of Lund Hospital. In 1768 the hospital, with two berths, opened in a building situated where the university’s assembly hall is today. In the 250 years that followed, an enormous expansion of the healthcare system has taken place. This is evident in the investments that have been made, among other things in new hospital buildings. Illustrated with ample photographic material, the article gives us a glimpse of this development.

170

KULTURENS ÅRSBOK 2019

SUMMARIES IN ENGLISH

171

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

GUNILLA GARDELIN

Alive and well at Kulturen

Heal the soul and cure the body

A guided tour of the open-air museum that focuses on hygiene and health may sound like something for an audience with specialist interests, perhaps based on professional affiliation. However, the theme sets the scene for an in-depth tour of Swedish history. In their capacity as museum educators, the authors can convey an intimate insight into people’s everyday life and living conditions while also providing a broader view of society and its development. Using the open-air museum at Kulturen as a starting point the article tells of filth and dirt, lice and hygiene conditions from medieval times and well into the 20 th century.

Archaeological finds and early written sources give insight into residents’ health and the way healthcare was administered in Lund for half a millennium. Both the Church and monasteries were of crucial importance. One early example is the Hospital of St. Jörgen, founded in the 12th century, just east of Lund, today the location of St. Jörgen’s park. Hygiene was an important health factor and in medieval Lund there were both private and public baths in Lund. We have information relating to bathing, washing and styling hair during the Viking Age and from certain medieval sources we learn that alms were given to the poor to enable them to use the public bathhouses.

BODIL E.B. PERSSON

172

The Plague strikes!

MATS ENGSTRÖM

These days the plague is primarily associated with the bubonic plague, sometimes called the “Black Death” or the “Great Plague”, which swept through Eurasia in the mid-14th century. But the plague has a much longer history, there have been outbreaks both prior to that as well as later in time. During 1710 to 1713, there was an outbreak of plague in Scania. Rats carried fleas, fleas infected with the bacteria Yersinia pestis. In villages where farms were located close to one another, the disease spread rapidly as rats from different farms came into contact with each other. No treatment or cure was available. The prevalent explanation for the epidemic was that it was God’s way of punishing the mortals’ sinful living.

Among leeches and artificial kidneys

KULTURENS ÅRSBOK 2019

The Region Skåne medical history collection holds over 32 000 objects and 4 000 digitized photos. Six of the objects have been selected for closer examination in this article. Two of them are connected to global breakthroughs in research connected to Lund – the medical ultrasound and the evolution of dialyzers (artificial kidneys). Another object presented is the carbolic acid steam atomizer, developed in the 1860s by Joseph Lister. This invention meant the introduction of new ways of controlling bacteria during surgery. From a modern point of view, treatment of a more outlandish nature is represented by a storage jar for leeches and by two small bottles containing “electro-homeopathic” electricity. Finally a small blue bottle, a type of spittoon, tells the story of the days when tuberculosis could not be treated medically.

SUMMARIES IN ENGLISH

173

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM

GUNILLA GARDELIN

Alive and well at Kulturen

Heal the soul and cure the body

A guided tour of the open-air museum that focuses on hygiene and health may sound like something for an audience with specialist interests, perhaps based on professional affiliation. However, the theme sets the scene for an in-depth tour of Swedish history. In their capacity as museum educators, the authors can convey an intimate insight into people’s everyday life and living conditions while also providing a broader view of society and its development. Using the open-air museum at Kulturen as a starting point the article tells of filth and dirt, lice and hygiene conditions from medieval times and well into the 20 th century.

Archaeological finds and early written sources give insight into residents’ health and the way healthcare was administered in Lund for half a millennium. Both the Church and monasteries were of crucial importance. One early example is the Hospital of St. Jörgen, founded in the 12th century, just east of Lund, today the location of St. Jörgen’s park. Hygiene was an important health factor and in medieval Lund there were both private and public baths in Lund. We have information relating to bathing, washing and styling hair during the Viking Age and from certain medieval sources we learn that alms were given to the poor to enable them to use the public bathhouses.

BODIL E.B. PERSSON

172

The Plague strikes!

MATS ENGSTRÖM

These days the plague is primarily associated with the bubonic plague, sometimes called the “Black Death” or the “Great Plague”, which swept through Eurasia in the mid-14th century. But the plague has a much longer history, there have been outbreaks both prior to that as well as later in time. During 1710 to 1713, there was an outbreak of plague in Scania. Rats carried fleas, fleas infected with the bacteria Yersinia pestis. In villages where farms were located close to one another, the disease spread rapidly as rats from different farms came into contact with each other. No treatment or cure was available. The prevalent explanation for the epidemic was that it was God’s way of punishing the mortals’ sinful living.

Among leeches and artificial kidneys

KULTURENS ÅRSBOK 2019

The Region Skåne medical history collection holds over 32 000 objects and 4 000 digitized photos. Six of the objects have been selected for closer examination in this article. Two of them are connected to global breakthroughs in research connected to Lund – the medical ultrasound and the evolution of dialyzers (artificial kidneys). Another object presented is the carbolic acid steam atomizer, developed in the 1860s by Joseph Lister. This invention meant the introduction of new ways of controlling bacteria during surgery. From a modern point of view, treatment of a more outlandish nature is represented by a storage jar for leeches and by two small bottles containing “electro-homeopathic” electricity. Finally a small blue bottle, a type of spittoon, tells the story of the days when tuberculosis could not be treated medically.

SUMMARIES IN ENGLISH

173

Medverkande författare Janicke Andersson

Gunilla Gardelin

Fil.dr. i Äldre och åldrande och universitetslektor i socialt arbete, Högskolan Halmstad.

Kulturmiljöutvecklare, Kulturen.

Karin Hindfelt Intendent, Kulturen.

Kristina Bakran Pedagog och trädgårdsmästare, Kulturen.

Lars-Eric Jönsson Professor i etnologi, Lunds universitet.

Berndt Ehinger Professor emeritus i oftalmologi, Lunds universitet, tidigare ordförande i Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet.

Olle Ekström

Annika Mandahl Pedagog, Kulturen.

Bodil E.B. Persson Fil.dr. i historia, Lunds universitet, leg.läk., allmänmedicin.

Pedagog, Kulturen. NERVDROPPAR Flaska från apoteket Svanen i Lund. Dropparna kunde användas vid bland annat ”tillfällig svaghet” eller ”hastigt illamående”. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 9734. Foto: Emma Krantz.

Mats Engström Intendent, Kulturen.

MEDVERKANDE FÖRFATTARE

175

Medverkande författare Janicke Andersson

Gunilla Gardelin

Fil.dr. i Äldre och åldrande och universitetslektor i socialt arbete, Högskolan Halmstad.

Kulturmiljöutvecklare, Kulturen.

Karin Hindfelt Intendent, Kulturen.

Kristina Bakran Pedagog och trädgårdsmästare, Kulturen.

Lars-Eric Jönsson Professor i etnologi, Lunds universitet.

Berndt Ehinger Professor emeritus i oftalmologi, Lunds universitet, tidigare ordförande i Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet.

Olle Ekström

Annika Mandahl Pedagog, Kulturen.

Bodil E.B. Persson Fil.dr. i historia, Lunds universitet, leg.läk., allmänmedicin.

Pedagog, Kulturen. NERVDROPPAR Flaska från apoteket Svanen i Lund. Dropparna kunde användas vid bland annat ”tillfällig svaghet” eller ”hastigt illamående”. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 9734. Foto: Emma Krantz.

Mats Engström Intendent, Kulturen.

MEDVERKANDE FÖRFATTARE

175

Gåvor och donationer Kulturen tar tacksamt emot gåvor, testamenterade medel och mecenatmedel. Tack vare detta generösa stöd kan vi investera i verksamheten samt finansiera projekt som vi i annat fall inte hade haft möjlighet att genomföra.

Vi tackar för de gåvor och donationer som mottogs 2018: Bardenstam, Malin, Lund Brisfors, Agneta, Trelleborg Dedijer, Carin, Lund Ekman, Anna och Lars, Limhamn Enghoff, Ebba, Uppsala Forslund, Boel, Lund Fronaeus, Margareta, Lund Göransson, Bengt, Lund Hyltén-Cavallius, Klas, Lund HC och Birgit Johannessons dödsbo, Lund Leck, Linda, Dalby Levander, Mona, Lund Lewenhaupt Tonie, Rydebäck Melander Gustafsson, Camilla, Danderyd Nilsson, Cecilia och Nils, Lund Nosslin Kyle, Sussie, Göteborg Persson, Tom, Berlin Pontén, Johan, Göteborg Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande, Stockholm Thore, Inga, Eslöv Torebo, Inger, Lund Tullberg, Andreas, Lund Werner, Petra, Düsseldorf Vinge, Ellen, Lund

176

GÅVOR OCH DONATIONER

Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige Hedersledamöter och styrelse HÖGSTE BESKYDDARE Hans Maj:t Konung Carl XVI Gustaf HEDERSLEDAMÖTER Bertil Hagman Lennart Nilsson Margareta Nilsson Hans Rausing Märit Rausing Martin Wiklund Stefan Wiklund Thomas Wiklund

Region Skånes representanter: Ulf Nilsson (FP) med suppleant Stefan Sandberg (MP) Ingrid Jägerhed (S) med suppleant Ronny Johannessen (M) Lunds kommuns representanter: Lars V Andersson (C) med suppleant Elvira Mehic (S) Lars Andrae (S) med suppleant Eva Hergens (KD)

Kulturens styrelse 2018-2019 Representanter valda av föreningen: Bengt L Andersson, ordförande Lars Wetterberg, vice ordförande Gustav Olsson, verksamhets- och museichef Eric Hamilton Lena Leufstedt Gustaf Lorentz Hanne Mannheimer Carl Piper Alexandra von Schwerin

Personalrepresentanter: Karin Hindfelt, DIK Lars Tedenbrant, Vision Arbetsutskott: Bengt L Andersson (ordförande) Lars Wetterberg Hanne Mannheimer Gustav Olsson

KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE

177

Gåvor och donationer Kulturen tar tacksamt emot gåvor, testamenterade medel och mecenatmedel. Tack vare detta generösa stöd kan vi investera i verksamheten samt finansiera projekt som vi i annat fall inte hade haft möjlighet att genomföra.

Vi tackar för de gåvor och donationer som mottogs 2018: Bardenstam, Malin, Lund Brisfors, Agneta, Trelleborg Dedijer, Carin, Lund Ekman, Anna och Lars, Limhamn Enghoff, Ebba, Uppsala Forslund, Boel, Lund Fronaeus, Margareta, Lund Göransson, Bengt, Lund Hyltén-Cavallius, Klas, Lund HC och Birgit Johannessons dödsbo, Lund Leck, Linda, Dalby Levander, Mona, Lund Lewenhaupt Tonie, Rydebäck Melander Gustafsson, Camilla, Danderyd Nilsson, Cecilia och Nils, Lund Nosslin Kyle, Sussie, Göteborg Persson, Tom, Berlin Pontén, Johan, Göteborg Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande, Stockholm Thore, Inga, Eslöv Torebo, Inger, Lund Tullberg, Andreas, Lund Werner, Petra, Düsseldorf Vinge, Ellen, Lund

176

GÅVOR OCH DONATIONER

Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige Hedersledamöter och styrelse HÖGSTE BESKYDDARE Hans Maj:t Konung Carl XVI Gustaf HEDERSLEDAMÖTER Bertil Hagman Lennart Nilsson Margareta Nilsson Hans Rausing Märit Rausing Martin Wiklund Stefan Wiklund Thomas Wiklund

Region Skånes representanter: Ulf Nilsson (FP) med suppleant Stefan Sandberg (MP) Ingrid Jägerhed (S) med suppleant Ronny Johannessen (M) Lunds kommuns representanter: Lars V Andersson (C) med suppleant Elvira Mehic (S) Lars Andrae (S) med suppleant Eva Hergens (KD)

Kulturens styrelse 2018-2019 Representanter valda av föreningen: Bengt L Andersson, ordförande Lars Wetterberg, vice ordförande Gustav Olsson, verksamhets- och museichef Eric Hamilton Lena Leufstedt Gustaf Lorentz Hanne Mannheimer Carl Piper Alexandra von Schwerin

Personalrepresentanter: Karin Hindfelt, DIK Lars Tedenbrant, Vision Arbetsutskott: Bengt L Andersson (ordförande) Lars Wetterberg Hanne Mannheimer Gustav Olsson

KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE

177

F

öreställ dig att du blir sjuk. Föreställ dig att det inte finns någon läkare att fråga om råd eller några läkemedel att skriva ut. Föreställ dig att det inte finns några sjukhus överhuvudtaget. Så har förutsättningarna för vård och bot sett ut för de allra flesta människor före oss i historien. Tro och hopp har varit centrala delar i den tillgängliga vården. Kanske har det funnits en klok gubbe eller gumma att rådfråga om hjälp. Behandlingsmetoder har inte saknats, men att de inte fungerat särskilt bra är förståeligt eftersom det är först under andra hälften av 1800-talet som man på allvar börjar förstå vad det är som gör människor sjuka och hur smitta sprids. De många medicinska framstegen har varit avgörande för utvecklingen av den moderna sjukvården, men lika viktig för folkhälsan har välfärdssamhällets framväxt varit. Det handlar om förebyggande insatser i form av rent vatten, näringsriktig mat, minskad trångboddhet och fungerande avloppssystem. I Kulturens årsbok 2019, På liv och död, görs tio nedslag i den skånska medicinhistorien. Här berättas om allt från medeltida medicin, magiska örter och pestens härjningar i Skåne till hur livet tett sig för patienterna vid några av de stora psykiatriska institutionerna i Lund.