Issuu

Västra Vrams prästgård

Hylla smedja

J 4

Dekanhuset

Bosebo kyrka

"'1rbetarbostaden

7 8

Bosmålatorpet

Borgarhuset

'Thomanderska huset

Herrehuset

Uranäs boden

Blekingegården

och andra historier från Kulturens hus

Inledning

]ohmma Lisberg]ensen

Västra Vrams prästgård

Katarina Mautti

Hylla smedja

Johanna Lisberg]ensen

Dekan huset

Mats Larsson

Uranäsboden

Erik Magmorn

Bosebo kyrka

Anette Eggert

Arbetar bostad en

Therese Gra11wald

Bosmålatorpet

Niklas Ingmarsson

Blekingegården

Ingrid Rem'Uall

Borgarhuset

Emma Malmström

Thomanderska huset

Mårten Meli11

Herrehuset

Mårten Sa11di11

Med'Uerka11de Om Kulturens foremål

92 93

Johanna L isberg J emen

ulturen är ett museum . Du kanske redan är här med boken i hand? Använd den. Gå raka vägen genom entren, in i parken. Här börjar det. Du kan gå in i medeltiden, 1600-talet, 1700-talet, 1800-talet och tidigt 1900-tal. Genom att gå in i de olika husen, ser du hur tiden har gått. Eller snarare, du ser hur olika platser har sett ut vid olika tider. Du ser spår av människor. Att tiden har gått kan man egentligen inte se. Men man kan se hur saker och ting har förändrats . E~t bord tillverkat för 500 år sedan liknar de bord som tillverkas nu, medan ett kök från I ?OO-talet knappt liknar de som finns idag. Tänk på att allt du ser, en gång har varit nytt. Nu är endast nu idag, i morgon var det igår. Den här boken handlar om att resa i tiden med hjälp av fantasin. Texterna är en hjälp. I Thomanderska huset kanske du hör pianomusik, i Arbetarbostaden ser du Siv leta efter Ninne, i Bosmålatorpet förstår du att barnen saknar sin far . Personerna har bott i husen på riktigt för länge sen. Kulturen ligger i Lund. Kom gärna hit och hälsa på. Du kan läsa först och uppleva sen. Eller tvärtom.

M usiksnlongen på rmdm vl/11i11ge11 i Thomrmderskn huset.

JOH A

A LISB E RG ] EN SE

Kulturen (egentligen Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige) grundades I

882 av Georg Karlin. Tio år senare,

1892, öppnade museet. Karlin såg hur snabbt samhället förändrades och ville bevara det som höll på att försvinna. ldag har Kulturen flera miljoner föremål och ett trettiotal byggnader från olika tider.

Arbetnrbostadens stom r11111, det so111 vetter mot gatan. Visselpipa frl/11 en lir I 900.

Kat arina Ma;?Jetti

m du går igenom Vita husets entre och ut på baksidan far du genast syn på ett fint vitt hus med halmtak och en snirklig liten trädgård med rabatter framför. Det är en prästgård,,som en gång låg omgiven av lagårdar och uthus, åkrar och ängar i Västra Vram i norra Skåne. Nu ska jag berätta för dig vad som hände i huset en vacker vårdag i maj 1768. Det är nästan 250 år sedan. l huset bodde då prästen Johan Bolmstedt, hans fru och två döttrar och ett barnbarn till prästen som hette Johan. Han var tio år och hade skickats till prästgården för att fa lära sig läsa och skriva - skolor fanns inte överallt vid denna tid. Hjälpprästen herr Kjellman undervisade honom i skrivkonsten och matematiken och lite latin. Johan hade tråkigt i början i prästgården, för prästens båda Byggdes i/1· 1754, flyttades till döttrar var nästan vuxna och hade

(fakta

ingen lust att leka med honom . Men en dag fick han syn på en liten mager

10 KATARI

A MAZETTI

Kulturen 19 27.

rödhårig flicka i hans egen ålder som stod och stirrade på tavlan som hängde över kistan i förstugan . Hon hette Karna och var dotter till pigan Bolla som arbetade på gården. "God dag herr Johan", sa flickan och neg. "Han som kan läsa, vet han vad det står?" Johan tittade på tavlan. "Det står Jesu Cbristi ... guds blod ... renar oss av alla ... synder, stavade han sakta. Han var inte så bra på att läsa än, han tyckte det var så tråkigt att sitta ensam inomhus med den sure herr Kjellman.

"A jag önskar att jag också kunde ra lära mig läsa", suckade Karna. Och det var då Johan fick sin ide! Varför skulle inte Karna också vara med på lektionerna? Då blev de kanske mindre

tråkiga. Han frågade sin farfar om saken. Prästen Bolmstedt , som alla sa var en rejäl och redig karl, var genast med p~ saken. Han satt i riksdagen ibland och förde det enkla folkets talan och han hade sett hur ledsen och uttråkad Johan varit, långt borta från sitt hem. Prästfrun Agneta och husets döttrar tyckte mest det var skönt att slippa bekymra sig om gossen. Till och med pigan Bolla var med på saken, hon var i hemlighet lite stolt över sin dotter som skulle bli boklärd. Det var bara förnäma flickor som fick någon skolning annars, fattiga flickor skulle arbeta redan som barn. Från den dagen blir allting annorlund a för Johan. Han och Karna blir vänner och hittar på mycket bus och upptåg. Karna har en egen lammunge

De11 hiir leksnksvng11en iirfrnn ett rikt hem frnn 1700-talet.

KATARI

AMAZETT I

VÄSTRA VRAMS PRÄSTGÅRD

KATARINA MAZETTI

som heter Ull-rika, nästan som drottningen, och Johan har fatt en hundvalp, en skånsk gårdshund som han försöker lära att gå på bakbenen. På kvällarna brukar gårdsfolket samlas runt den stora spisen i köket, där Bolla alltid har en stor gryta rovor och potatis på spisen. Johan har visat Karna hela prästgården. Den ståtliga storstugan med stiliga broderade stolar där porträttet av farfar prästen hänger. Klavikorden, som fröken Hedvig, Johans faster, ibland spelar så vackert på. Karna tycker särkilt mycket om väggen ovanför den där en hel skog är målad, och barnen brukar hitta på historier om att de går på äventyr i den skogen. Så är det rummet med den gröna kakelugnen där familjen brukar äta när de har gäster, fast då far inte Karna vara med, hon kan fa bära in mat ibland bara. I prästens arbetsrum finns de tjocka kyrkböckerna och tavlan i guldram som föreställer Lot och hans döttrar på flykt. Där står en stilig järnkamin med ' en bild av Adam och Eva och den otäcka ormen . "Det där är du och jag och herr Kjell man är ormen som försöker fa oss att äta av kunskapens frukt ", viskade Karna en gång och Johan skrattade så att han inte kunde sluta. Barnen brukar sitta vid ett litet bord under fönstret , och ibland kommer prästen in och slår sig ner och röker pipa med herr Kjellman och vill prata politik. Då glömmer de bort barnen, och Johan och Karna lyssnar spänt till berättelserna om det förfärliga kriget i Finland, den lilla Ofreden, som Johans farfar varit med i som fältpräst i sin ungdom. Deu 0111tnlnde viiggmålni11ge11 finns i stam salen i mitten nv huset. t11derkr1111mnren kn//ns r11111111et m ed böcke111{1.

VÄSTRA VRAMS PRÄSTG ÅRD

Ibland bråkar de om några som de kallar Hattar och Mössor, det är farbröder som sitter i riksdagen i Stockholm och bestämmer allting. Just den här majdagen 1768 är hela familjen bortrest på kalas och gårdsfolket är ute och arbetar med vårsådden. Karna hittar på att de ska leka Hattar och Mössor, och Johan lånar herr Kjellbergs stora runda hatt som går ända ner till näsan på honom . Karna klär sig i Bollas vita hätta och så leker de Hattar och Mössor och turas om att bestämma. Karna bestämmer att de ska leka kurragömma i huset och Johan kryper ner i den stora kistan i gästrummet, men det håller på att gå illa, för han kan inte fa upp det tunga locket inifrån! Och Karna har gått ut i köket och hällt mjöl i sitt illröda hår för att se ut som en fin dam. Alla fina damer på den här tiden har vit peruk, och Karna står länge framför spegeln i storstugan. Hon glömmer att leta efter Johan och hör inte hur han bankar på kistlocket. När Bolla kommer tillbaka och far se hur Karna ställt till sitt hår blir hon alldeles ifrån sig. Hon släpper ut Johan ur kistan och sen slår hon Karna med riset. För att trösta sin vän smyger Johan ut i kökskammaren och klipper loss ett stycke från sockertoppen i skrinet och sticker det i handen på den snyftande Karna. I kvällningen sitter barnen i spiselvrån i köket tillsammans med gårdens folk. Bolla berättar en ryslig historia om vad svenskarna gjorde med de danska snapphanarna förr i tiden. Snapphanarna var simpla rövare, brukar herr Kjellman säga, men Bolla säger att de var frihetskämpar. Och svenskarna stack pinnar genom deras kroppar, och spikade till och med upp dem på kyrkdörren! Det är så hemskt att Johan måste hålla Karna i handen i smyg. Och den kvällen sover han med sitt vaxljus tänt i tennljusstaken, fast det är förbjudet.

KATA RI

A MAZETT I

Prl väggen hänger ett porträtt av prästen Johan Bolmstedt. Matsalen och fruns sovkn111111m·e syns i bakgrunden.

VÄSTRA VRAMS PRÄSTGÅRD

Johanna Lisberg Jens en

ulturens smuija är ett 'Vitt hus i kors'Virke, på taket ligger halm. Om smeden är på plats ocb bar tänt elden, kan röken leda dig dit. Om inte,folj med mig i stället. Jag 'Vill berätta något. Sätt dig, här inne finns en trebent pall.

Första gången jag såg min kärlek var när hon hade följt med sin far hit för att smida nya skor till hästen. Det var innan de hade börjat kontrollera henne och hon fortfarande var ett barn. Vi sågs i lärlingens bostad, rummet intill själva smedjan. Jag satt med en bok i ljuse~s sken. Hennes far mumlade något om att jag såg ut att vara en riktig latmask. Hon smög fram till mig och frågade vad jag läste. Jag svarade inte, men hon tycktes inte ta illa upp. Det var något med hennes blick som följde mig. Efter det lade jag märke till henne i kyrkan på söndagarna. Vi sneglade ofta på varandra. Hon verkade så bestämd. 'Jag far väl stå ut med den där flickungen ett tag", tänkte jag i början. Men under åren ändrade det sig och jag kunde inte värja mig. En dag när vi kom ut från kyrkan samtidigt, viskade hon: "Du ska bli min" och jag förstod att hon menade allvar. Efter det började hon smuggla ut böcker till mig med hjälp av sin piga och jag skickade små meddelanden tillbaka. Vi bestämde oss för varandra. Jag hittade ett smeknamn till henne, som jag sa när ingen hörde. Hon var prästens dotter och jag var smedens son. Jag visste att det aldrig kunde bli vi.

JOHANNA LIS BERG JE

SEN

(faktn Byggdes i bö1jfl11 på 1700-tfllet, flyttfldes till K11/t11re11 1947.

Hon var flickan som vägrade göra som hon blev tillsagd och jag var pojken som hellre hade "näsan i en bok än järnet i elden" som folk lite skämtsamt sa. Hon hade fötts i fel århundrade och jag i fel familj. Jag skulle ta över smecljan en dag och hon skulle giftas bort med en passande man. Det var hett i smecljan när hon kom hit den där ödesdigra kvällen i september 1795. Jag höll på att färdigställa några redskap som skulle hämtas nästa morgon. Hon hade sprungit hemifrån utan att någon märkte. Prästgården låg inte så långt borta men världarna vi växte upp i var vitt skilda. Jag blev nästan arg när jag såg henne. Vad gjorde hon ute så sent? Hon berättade att hennes far hade haft besök av en herre som hade bett om hennes hand. Hon var allvarlig och sa att det var dags att fly. Hon ville till Europa, där hände stora saker nu. Hon nämnde någ;on Mary Wollstonecrafi: som skrev om att kvinnor och män skulle ha lika rättigheter. "Vill du inte?", frågade hon otåligt när jag inte svarade direkt. "Klart jag vill, men jag kan inte ge dig det liv du är van vid", sa jag. Hon blev arg, kastade en sten i elden. "Det är ju det livet jag inte vill ha! Jag vill arbeta och vara fri som du!" Jag fortsatte tiga en bra stund. Själv tyckte jag snarare att det var i hennes familj som friheten fanns , men jag ville inte bråka. Till slut sa jag: "Hur bråttom är det?" Hon ville iväg så fort som möjligt. Hon sa att allt vi behövde var två hästar och lite färdkost. Jag lovade att ordna det, jag kunde liksom inte låta bli. Vi skulle mötas senare på natten.

Vi pausar där ett tag, slutet kommer sen. är jär11et är stl hiir rött är det över 800 grader vrmnt.

20 JO HANNA LISB E R G J E

SEN

2 2 JOHA

A LIS BERG ]ENSE

Se dig nu omkring i smedjan, visst ser här spännande ut? Det hänger redskap på väggarna, man ser kedjor, tänger, hackor. Golvet är gjort av stenar, väldigt speciellt. Fönstren tar in ganska lite ljus. Jag ser ibland barn som går in och hälsar på. Först tvekar de och tänker att de kanske stör, men sen ser de smedens snälla ögon. "Hur är det att jobba här?" undrar de. "Det är antingen varmt och smutsigt eller kallt och smutsigt", svarar smeden lite pillemariskt. Och så visar han barnen vad han gör: ljusstakar, krokar, beslag till dörrar med mera. Ett och annat svärd har han också smitt! Förr i tiden tillverkade smeden redskap till jordbruket, kärl till matlagning, hjul, vapen - ja, mycket av det som görs i stål i dag. En smed kunde även dra ut tänder, men det har vi ju tandläkare till nu. Det märkliga är att även om åren har gått och tiderna har förändrats, så har smedsyrket varit sig ganska likt. De redskap som används nu - städ, hammare, tång med mera - användes lika mycket när huset var nybyggt på I 'lOO-talet som nu, 300 år senare. S111edjnn 111ed kullerstensgolv.

HYLLA SMEDJA

JOHANNA LISBERG JENSEN

Vill du höra slutet nu? Det är inte vackert. Inte långt efter att min älskade hade gått, rycktes dörren upp. Jag bann knappt fatta vad som hände innan jag låg nerslagen på golvet, halvt medvetslös. Sen kom elden, den smärtan är obeskrivbar. Jag tror jag skrek, samtidig t kändes det som om själen lösgjordes och flög iväg. Jag bann tänka att friheten kom till slut, även om det inte blev såsom jag tänkt. Tror ni min mamma och pappa blev ledsna? Det blev de, men sorgsnast av alla blev min kärlek. Det var bon som fann mig, hon blev aldrig helt sig själv igen. Hon förföljdes av mitt skrik, sades det. Efteråt förklarades olyckan av att jag råkat somna och ramla in i elden, att sådant sker. Men det cirkulerade också ett envist rykte om att flickans far stått utanför och hört oss prata. Kanske är denna tragiska kärlekshistoria något som författaren bar hittat på. Kanske bar just denna smeclja inte varit med om några större äventyr. Vad som däremot är sant är att Hylla smedja bar funnits i över hundratusen dagar och helt stilla bar det nog aldrig varit.

HYLLA SMEDJA

M ats Larsson

ag ser att du tittar på mitt hus? Visst är det stort och fint. Här bodde en gång jag, La urens Nilsen, för över femhundra år sedan. Då var skåningarna danska och mitt hus stod nära Domkyrkan i Lund. Eftersom jag jobbade där passade det bra att bo nära. Jag hade hand om kyrkans pengar och då kallades man en dekan. Det arbetet gjorde mig förmögen. Tycker du att mitt hus ser högt ut? Det beror på att jag lät bygga det som ett torn. Ar 1452 brände den svenske kungen Karl Knutsson vår stad och röken låg tjock över kyrkorna och korsvirkeshusen. Efter det bestämde jag mig. Blir det krig igen ska jag ha ett högt torn att gömma mig i. Jag lät bygga en fiffig anordning för att göra mig ännu säkrare. För att komma till översta våningen var man tvungen att ta en trappa som gick på husets utsida. Den kunde lätt dras ut ur väggen och då kunde ingen komma åt mig högst upp. Det finns en vanlig trappa också som leder in i huset från marken, men den är hög. Det kändes bra att sitta lite högre upp från gatan och folket där ute. Det kunde vara ett

MATS LARSSO

Byggdes ptl i 300- och 1400-tnle11, flyttades till K11ltnre11 1908.

sådant fasligt liv på Lunds gator och jag behövde lugn och ro när jag jobbade med Domkyrkans ekonomi. Tänk om jag räknade fel! Då skulle inte ärkebiskopen bli glad. Han var Domkyrkans chef och en mycket mäktig man. Man ville inte drabbas av hans vrede. Då kanske man blev pryglad. Ser du den fina salen på första våningen? Här kunde jag ha stora middagar med fina gäster. En gång var till och med ärkebiskopen här och åt höna i deg. Han blev så mätt att han fick ha hjälp för att komma hem, även om han bodde snett över gatan i sin borg Lundagård! Mycket öl drack vi till maten också kan du tro. Säkert fyra fem liter om dagen. Maten var nämligen ofta salt och torr, det var så vi undvek att den ruttnade. Men det gjorde oss törstiga! Som dekan hade jag råd att köpa färskt kött och franskt vin. Det kunde minsann inte många Lundabor göra. Bredvid finns ett till rum fast mindre. Här hade jag mitt bibliotek. Det kanske inte är så stort tänker du, men böcker är dyra. Och svåra att göra. Ville man ha ett exemplar till av en bok fick någon sätta sig och skriva av den. Kan du tänka dig vilket slit! Bakom den mörka dörren finns trappan jag berättade om som leder upp till översta våningen, men dit far du inte gå! Eftersom trappan är lätt att ta loss från väggen är den också lite osäker att gå på. Där hade jag mitt egna dass eller avträde som det också kallades. Det var bara de som hade ordentligt med pengar som kunde ha dasset inbyggt i husets vägg. Folk på gatan lärde sig ganska snabbt att inte stå och luta sig mot väggen undertill ...

M ATS LARSSO N

DEKANHUSET

Där uppe hade jag också en varm och skön spis som spred värme till hela huset. För kallt kunde det bli kan du tro. Särskilt i källaren under dig. Gå ut igen och runt huset så finner du ingången. I första rummet hade jag en massa tunnor för öl, saltad sill och säd. Här var det viktigt att hålla undan de jäkla mössen som åt av maten! Min fru hade därför flera katter i källaren. Det hette ju att "hunden ska tjäna herren och katten ska tjäna frun ". Ville jag vara extra säker på att mössen hölls borta bad jag om hjälp från ett märkligt helgon, Sankta Kakukylla. Under sin livstid hade hon blivit instängd i en fängelsehåla där hon blev uppäten av råttor och möss. Bad man till henne kunde hon hålla gnagarna väck. I det innersta källarrumme t finner du några märkliga ting. Där står tegelkistan med träskrinet som ärkebiskopen Jacob Erlandsen begravdes i. Han bestämde i Domkyrkan på 1200-talet men var inte omtyckt av kungen. Man tror därför att kungen lät mörda honom. Titta på kopian av hans skalle i hörnet, ett sådant hål på sidan! Biskopen begravdes i gråmunkarnas kloster, ganska nära Domkyrkan. Där hittades graven av arkeologer år 1972 och så bestämdes det att den skulle flyttas till källaren i mitt hus. Det hade jag aldrig kunnat tro. Nu vet du ganska mycket om dekanens hus, vad som hänt däri och vad som funnits i rummen. Har du inte varit här hoppas jag du kommer förbi någon gång. Råttorna och avfallet är borta, men i källaren finner du fortfarande biskopens grav. Fönstemiscb i Dekn11b1tset.

DEKA

HUSET

Erik Magntorn

århundraden har jag stått, en bod av gammal fur . [ ] En smålänning, ofantligt stark och seg till min natur. 1 Att skydda säd, att skydda mat, att vak~a allt för fara. Jag stod där som ett kassaskåp, jag stod för att bevara. Jag minns när jag var nybyggd på Karl den Xlls tid. Hur bondens söner tog farväl och gav sig ut i strid. Tre var de, bara en kom hem, två dog i fjärran slag.

De föll för ryska kulor, vid Sveriges nederlag.

ERIK MAGNTORN

Byggdes omkring lir 17 IT ,jlyttodes till K11/t11re11 1892.

Jag minns när missväxt rådde och djur och mänskor svalt. Då mina rum stod tomma och vinden blåste kallt. Jag minns när solen lyste och allting stod i flor. D å folket sjöng på fälten och skörden blev så stor. På sommaren, om nätterna, sov unga på mitt loft. Vid drängarna låg pigorna i höets friska doft. De skrattade, de viskade, i julimånens sken. De var de bästa nätterna men det var länge sen. Hur jag har blitt så gammal, det kan jag knappt förstå. Jag har väl rätta virket, det måste vara så.

E RIK MA G NT OR

Nu står jag här i Skåne

Men inte ska jag klaga,

bland många skilda hus.

jag har det bra ändå.

Min sjö och mina ängar

Om du är på Kulturen

har bytts mot gräs och grus.

kom in och hälsa på.

URANÄSBODEN

Anette Eggert

. ar du någon gång sett en pepparkakskyrka? Det hade inte jag heller, innan jag kom hit. Den ser faktiskt ut som ett nkt1gt pepparkakshus. Stall dig utanför, gå fram och känn på den, men smaka inte. När du går in i kyrkan kommer du att känna lukten av .. . eller vänta~ Först måste du kika på gravstenarna utanför. Det är svårt att tro det, men några av stenarna är från medeltiden . På riktigt. Tiden då riddarna härjade som mest. Testa att lägga handen på en av stenarna. Det kan hända att en äkta medeltidsriddare har haft sin hand på precis samma ställe som du. Ställ dig utanför kyrkan igen. Jag måste berätta att förr i tiden brukade det stå något som kallades straffstocken precis här. l den klämde man fast människor Byggdes år r 652, som hade stulit eller begått något annat brott. De fick sitta här i flera timmar och ta emot spott

ETTE EGGE RT

flyttades till Kulturen r 89).

från människor som gick förbi , bara för att de skulle skämmas extra mycket. Ibland fick de till och med kiss på sig. Öppna nu dörren till kyrkan, jag tror att du kommer att känna den, lukten av sjörövarskepp. Fast det är så klart inte ett sjörövarskepp som luktar, det är träet som kyrkan är byggt av. Andas in och känn! Gå nu in i kyrkan och kika på väggen till vänster, du kommer att se en märklig sak. Ar det ett räcke, eller ett staket? Och varför sitter det där? Det är det ingen som vet. Mannen som bestämde sig för att flytta Bosebo kyrka till Kulturen hette Georg Karlin. Det var han som tyckte att väggen skulle se ut så här. Jag undrar varför. Ljuskronan i taket, jag tror att du kommer att bli så sugen på att svinga dig i den. Det far man inte, tyvärr, men ställ dig under den .och njut av guldigheten! I kyrkan finns också en predikstol, det är som en egen liten upphöjd scen där prästen kan stå och prata, eller predika som det kallas. På 1600-talet fick barnen och de vuxna sitta i evighetsmånga timmar här i kyrkan och lyssna på prästen, som oftast pratade om hur viktigt det var att uppföra sig och att lyda sina föräldrar. Men ännu viktigare var det att alla trodde på Gud och gjorde som det stod i bibeln, annars kunde det gå illa för en, trodde människorna då. Aven om det verkar spännande att leva på 1600-talet så var det nog lite ruggigt, eller vad tror du? Många var fattiga och hade svårt att fa ihop pengar till mat och kläder. Pengar till Pli målningen ser vi Adn11l och Evn, niir de drivs ut ur pnmdiset.

ETTE EGGERT

BOSEBO KYRKA

datorspel behövdes inte, för det fanns inte. Och som barn hade man inte så mycket tid att leka, många fick börja jobba redan när de var fem eller sex år. Och på söndagarna skulle alla gå i kyrkan. Det var yiktigt att hålla sig vaken och att sitta knäpptyst under de långa predikningarna, annars kunde kyrkstöten komma! Det var en man som arbetade ungefär som en kyrkopolis. Han hade ett vapen med sig som också det kallades för kyrkstöt. Det var en lång, kraftig pinne, ibland med en bjällra längst ut. När det var möte i kyrkan, gudstjänst, vandrade han fram och tillbaka i sin långa rock med stöten redo. Den som råkade somna eller pratade för mycket kunde först fa lite bjällerklang i örat och om inte det hjälpte kom smällen hårt i huvudet eller i sidan. Aj! Vissa kyrkstötsmän hade till och med piskor med sig i kyrkan. Kika på bilden! Om du fick göra en egen kyrkstöt, hur skulle den se ut? Kyrkstijten vi/nr 111ot bii11ke11, nltn11nvlrm i bnkgnmde11.

ETTE EGGE RT

BOSEBO KYRKA

Det finns en spännande historia om hur Bosebo kyrka kom till. Den handlar om en man som hette Bose, han trodde inte på Gud och gillade inte att andra människor gjorde det heller. En gång blev han så arg på en kvinna, Maja, att han band fast henne vid en tung sten och kastade henne i sjön. Bara för att Maja ville åka till grannbyn och gå i kyrkan! "Nu ska du bevisa att Gud finns" , skrek Bose till Maja. "Om han gör det kommer han väl och räddar dig!" Då hände en märklig sak, den tunga stenen förvandlades till en fjäder och Maja kunde lätt simma över sjön till andra sidan. Efter det började Bose också tro på Gud och lät bygga Bosebo kyrka. Fast det låter mer som en saga än sanning. Eller? Gå gärna fram till altaret längst fram i kyrkan. Kan du hitta ankaret? Det symboliserar hopp. Det finn~ massor av saker att upptäcka i Bosebo kyrka. Du hittar säkert fler än vad jag berättat om här. Men nu är du kanske sugen på en fika , eller att gå vidare och titta på de andra husen? Fast innan du går ut, vänd dig om och tänk att här satt de, barnen och de vuxna och lyssnade till prästen som talade i predikstolen. Vad tänkte de? Tyckte de också att kyrkan luktade sjörövarskepp och att den såg ut som ett pepparkakshus? Kikade de på altaret eller målningarna på väggen, eller satt de och drömde om något helt annat. Vad tror du?

Hiirfi1111s gmvste11nrfi·r111111edeltide11 och fim11r1t. Järnkorsen ko11n11erfi·r111 Bosebos lyrkogård och ärfi·r111 1700-tnlet.

ETTE EGGE RT

•• •• ll Il

••

BOSEBO KYRKA

'Therese Granwald

er du huset där borta? Det gula, putsade stenhuset med den gröna dörren. På nedervåningen, in till höger, där bodde jag, Ninne, när jag var liten. Kom med mig så ska jag visa dig. Pojken som står där på gården, han med mössa, ullstumpor, kortbyxor och stickad tröja, det är jag. Kan du se mig? Där, där är jag! Jag är åtta år och har en lillasyster som heter Siv, en liten en. Bara två år är hon "Sivsvansen". Jag kallar henne så för hon h~nger efter mig överallt som en svans. Som häromdagen till exempel när jag och Folke och Knut klättrade över planket in till Kulturen, museet som ligger här bredvid, då försökte hon klättra efter. Men hon är alldeles för liten. Det slutade med att hon stod på marken och skrek och skrek så jag fick klättra tillbaka in på vår gård och trösta henne. Hon är söt när hon blir glad igen Sivsvansen. När hon blir stor ska jag lära henne att spela kula och topp, att kasta pil och skjuta med pilbåge, det är sånt som vi gör ute på gården. Vi är en hel drös med ungar som bor på Adelgatan 1B. En del bor i gårdshuset och en del i gatuhuset

THE R E S E G RANWAL D

Byggdes ri1· r 849 pri plats. frri11 r984 hnr 111an gestnltat ett nrbetnrhe111 hiir.

Lekkammtei- på gårdens gungbriida, 1930. Fotografi ur Kulturens arkiv. Leksaksbil från ca r930.

THERESE GRANWALD

som vi. Vi är mest ute på gården och leker. Där finns också dasset, vedbon, snickarbon och brygghuset. Och en matkällare och en tvättstuga där vi badar i en tvättbalja så länge det är varmt nog. Det finns spindlar och råttor också. Stora spindlar. Flest på dasset. När jag sitter därinne brukar jag blunda så att jag inte ska se dem. På gården finns det massor av katter också. De är ute och leker om dagarna precis som alla vi barn. Min katt heter Sisu för han är så stark och modig. På kvällarna följer han med mig in och sover på mina fötter och värmer dem bättre än bästa kamin. Hemma hos mig bor mor och far också såklart. Och förut hyrde vi ut det stora rummet till studenter. En av dem hade en grammofonspelare. På den kunde man lägga stenkakor som snurrade runt runt under en liten arm med ett stift på. När stiftet nuddade skivan hördes musik. Och vet du? Mor och far tog mig med på bio en gång och det var ljudfilm och sen, sen fick jag en skiva av studenten med samma sång som på filmen. Sonny Boy heter den. Jag brukar vissla på den melodin. Men sen Siv föddes hyr vi inte ut det stora rummet längre. Så nu har vi två rum och kök! Fast vi är mest i det lilla rummet där det är varmt året runt. Det är bara på julafton som far eldar i kakelugnen i stora rummet, annars är vi bara därinne på somrarna när solen värmer det. Om dagarna så här på vintern är vi för det mesta i det lilla rummet allihop. Där äter vi, där sover Siv och mor och mor syr och broderar och stryker tvätt och stoppar strumpor och far läser och lyssnar på radio när han är ledig eller går utan jobb och jag leker med Siv och gör mina läxor. Känner du vad gott det luktar? En blandning av skinka och grillade äpplen. Det kommer från köket där mor står och lagar

ARB ETARBOSTADEN

j ulaftonsmaten, för i morgon är det julafton. Far och jag har klätt granen i kväll med flaggor från olika länder, änglahår och istappar, små korgar med choklad och nötter i, tomtebloss och stickade tomtar. Högst upp i granens topp fick mor fästa svenska flaggan. Och det finaste av allt. Vet ni? Något som ingen av de andra barnen här på gården har. Elektriska julgransljus. Som lyser som om hela stjärnhimlen har ramlat ner och landat på vår gran. Jag satt länge och bara tittade på den. Men sen sa mor att hon tänkte bada mig och Siv i zinkbaljan i köket. "Det stora julbadet". Då smet jag ut här på gården för att titta på den riktiga stjärnhimmeln istället. Jag hoppas att det snart ska börja snöa. Jag tror det. För det smakar som snö i luften. När snön äntligen kommer ska vi bygga snögrottor och snölyktor och snögubbar på gården, det gör vi barn här p~ Adelgatan 1B alltid när det kommit riktigt mycket snö. Swish, swish. Hör ni det där ljudet? Det är Georg som åker skridskor i rännstenen. Så snart det kommit is där åker han. Han fick ett par skridskor av sin faster Ida förra julen. Jag önskar mig också ett par skridskor. Men mest av allt önskar jag mig en hund. En alldeles egen hund. Men det tror jag inte att jag far. Mor och far säger att vi inte har råd med någon hund för de kostar både mat och hundskatt. Innan jag började skolan hände det att jag gick vilse ibland för att jag följde efter hundar som gick förbi utanför på gatan. En gång fick jag hjälp hem av polisen för jag hade sprungit efter en hund så långt bort att jag inte hittade hem längre. På Adelgatan 1B finns det ingen telefon så polisen fick gå med mig hem. Du kan tro att mor inte var glad. Ja, eller glad var

THE R E SE GRANWALD

ARB ETARBOSTADEN

hon ju för att de hittat mig igen. Men arg som ett bi för att jag sprungit bort och blivit hämtad av polisen. Det skulle aldrig ha hänt om jag bara hade haft en egen hund, sa jag till mor. Men det örat hör hon inte på, sa hon. När far lyssnat färdigt på senaste nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå på radio ska han och jag gå upp på vinden och hämta ner finservisen. Det är nästan bara på julafton som vi använder den. Den är vit med olika små blommor på. Mor är så rädd om det porslinet att jag brukar hålla andan när jag bär ner kartongen från vinden. Först när den står tryggt på bordet i stora rummet vågar jag andas ut. Pust. Men ännu hörs radion där inifrån. Annu skramlar det från grytorna i köket. I alla fönster mot gården lyser det från ljus och lampor och det ryker ur skorstenen både i gatuhuset och gårdshuset. Några katter stryker omkring på gården. Annars är jag alldeles ensam . Inte ens Sivsvansen syns till. Hon sitter nog inne i köket vid mors fötter och värmer sig och leker med min gamla träbil. Eller kanske har mor redan börjat med det stora julbadet. Jag fiyser lite. Och ullmössan sticks. Jag är lite blöt om ena foten. Jag tror jag går in nu. Ett bad med Siv låter trots allt ganska mysigt. Där går jag in i huset till mor och Siv. Nu försvinner jag. Det var länge sen nu som jag bodde på Adelgatan 1B. Länge sen den där julaftonskvällen 1932. Men ändå finns den kvar, sparad som en snöflinga som aldrig smälter. Och du kan komma och besöka mig - när du vill. Julpyntat i Arbetarbostadens stom mm.

THE R ESE GRANWALD

ARBETARBOSTADEN

Niklas lngmarsson

ad är det för ett hus, så grått, så lågt? Med ett tak av mossa och fönster små. Ar det ett trött hus eller kan ~~~=-

det vara ett hus för barn?

Böj på huvudet och ta ett steg över tröskeln så far vi se. Tröskeln är nött av fötter som trampat. Ljuset är svagt. Här finns inga lampor att tända. Ögonen vänjer sig och du hör kacklet från en höna inne i köket. Hon ligger på bänken, men sprätter iväg när du kommer för nära. Du tar upp de två äggen som ligger' där, varma i din hand, och lägger dem försiktigt i korgen på bordet. Väggarna och taket i rummet är klädda med tidningar som är över 100 år gamla. Här går det att läsa om stort och smått: någon har tappat bort sitt paraply, en annan är sur för att andra människor olovandes har gått över hans tomt. Tyst, jag tyckte jag hörde ljudet av en kram? Eller nej , det var bara någon som tände en brasa i spisen. Hallå, vem är där? Vi måste se och skyndar vidare till rummet med den öppna spisen. Aj , vilken smäll i skallen det blev. Man far inte glömma att ducka när allt här inne sitter så lågt. Inne i rummet två

NIKLAS I

GMARSSO

<?fakta Byggdes på 1850tnlet, flyttades till Kulturen J 9 24.

:..._,.~~·

-~t.

Dörren in till torpet iir så låg att de flesta vuxna måste böja sigfo·r att ko1m1Zfl in.

sängar, ett bord och två stolar. Samt den öppna spisen där det är glödande hett. Luften är tjock av rök. Den som gjorde upp elden försöker gömma sig i dunklet. En skuggestalt, och en till, och ännu fler! En, två, tre, fyra, fem, sex och sju! Nyfiket försiktigt träder figurerna fram , tittar på dig med stora ögon. En skrattar, en annan ser blygt ned i golvet. En flicka säger: Jag heter Maria, men vem är du? Barnens kläder är slitna och händerna märkta av hårt arbete. Gestalterna verkar liksom flytande, som dimma eller rök. Vi är gamla, fastän barn, viskar

NIKLAS INGMARSS O N

Den enda julprydnaden som fanns var detta jultriid. Fotografi från siinerna Klas och Knuts tid i Amerika, ur Kulturens arkiv.

pojken längs bak. De andra fnissar. Flickan längs fram, Maria, kliar sig i nacken. Sträcker på sig, gäspar. Vi har sovit väldigt länge, du väckte oss! Barnen kryper upp i en av sängarna, drar det tjocka täcket över sina ben. Kom du också, här finns plats, sätt dig här bredvid så far du höra. Edvard, Emilia, Maria, Anna, Elna, Klas och Knut berättar att detta en gång var deras hem. Huset låg då inte i Lund utan i byn Bosmåla i Småland. Det var för över hundra år sedan. Vår far försvann, säger han som heter Edvard. De höga granarna runt

BOSMÅL ATORPET

huset lägger sina tunga grenar över den lilla stugan. Barnen kryper tätare intill varandra. Det mörknar. Far behövde pengar och tog båten över Atlanten till Amerika. Han skickade ett brev. Sedan var det tyst, inte ett ljud. Vår mor tog hand om oss, fortsätter pojken. Det var inte alltid så lätt. Du känner en liten barnhand som stryker lätt din arm, fingrar som rör sig över din jacka. Någon sniffar i ditt hår. Se vilka skor, utbrister ett av barnen skrattande. I alla tider undrar man, vem är annorlunda? Varför är någon fattig och en annan rik? Lyckan kommer och går. De tunna barnen kryper alla ned under en stor farskinnspläd. Sängen knarrar och vinden tjuter i skorstenen. Utanför de frostiga fönstren faller snön tungt och tätt. Det blir iskallt inomhus. Mor bäddade ned oss när det var som kallast och hon skulle arbeta, hostar Emilia. Tätt, tätt låg vi under pläden och värmde varandra. Sen blir det alldeles tyst. Barnen i sän~en verkar vara på väg att försvinna. Någon suckar, snyftar, det rinner en tår. Svagt, svagt. Vintern kunde vara dryg och hård. Magarna kurrade. Ingen vill berätta, men när det var som svårast måste de gå ut på vägarna och tigga. Så att de inte skulle svälta ihjäl. De fick knacka på hos dem som hade det bättre och be om mat. Tystnaden är frostig. Dina ben darrar, du ropar ilsket: När man är liten ska man inte behöva tigga och be om mat! Du vill backa tiden, rätta till, önskar att allt bara ska vara snällt. Vad hände, somnade du, en minut eller två månader? Du är ensam i sängen. Utifrån hör man glada skratt. Vårsolen lockar till lek. Du sätter dig på den solvarma stenen precis utanför dörren

Torpet so111 det lågfrå11 bö1ja11, i1111a11 det flyttades till Kulturen från Bos111åla i S111åla11d, Kulturens arkiv. Kristina odlade bland annat kål på sin odlingslott.

!KLAS INGMARSSON

BOSMÅ LATORP ET

och livet strömmar genom din kropp. Små gröna blad på äppelträdet. Du ser barnen rusa runt på ängen. Mor har gått i väg på arbete. Ensamma hemma och lyckliga .. De passar på att knycka hönornas nyvärpta ägg. På pigga ben rusar de till affären och byter äggen mot knallpulver och lemonad. Mor blev rosenrasande. Våra lekar blev så korta, utbrister Emilia. Hennes koffert står packad inne i huset. Redan som små barn var de tvungna att börja arbeta. Emilia fickjobb som piga i Gårdstånga. Anna, Maria och Elna jobbade på gårdar hemmavid. Deras bröder slet i skogen med såg och yxa. När de blev äldre klev de på tåget och sökte efter jobb i Skåne och Danmark. Klas och Knut drömde om Amerika. Där kunde man bli rik. De for sin väg. Långt, långt bort. Vi skrev många brev hem till mor. Aren gick. Klas åkte tillbaka hem. Knut stannade kvar.

Brevvil~·ding 111elln11 Kristinn och sö11enw Klns och Knut, niir de vnr i A111erikn.

!KLAS INGMARSS O N

De sju barnen bleknar långsam t bort. Deras ansikten och händer blir som andedräkt ur din mun när det är kyligt ute. Barnen försvinner tillbaka till dit de nu hör hemma. Till en plats av vila, en våg av minnen. Det sista du hör är Knuts viskning: Jag träffade aldrig min far i Amerika , men de som hade känt honom sa att vi var lika.

BOSMÅLATORPET

Ingrid Remvall

, mmie, här borta finns en svinstia. Här hade du kunnat "'I j bo", ropade Lucas. Tårarna stack i ögonen och jag

=~=~ = slank iväg emot ett lågt hus. Taket var täckt av gräs och de grovtimrade stockarna var gråbruna av ålder. På skylten stod det Blekingegården. "l\j!" Jag slog huvudet i dörrkarmen och gned mig över pannan. Idag var hela klass 3a på Kulturen i Lund på julutflykt. Superspännande, men Lucas förstörde allt som vanligt. Jag trevade mig igenom en mörk förstuga och kom in i ett stort rum. Längs med sidorna fanns träbänkar täckta av rödmönstrade tyg och i ena hörnet stod ett bord. En golvklocka stod tyst bredvid en liten säng med tak. Till vänster hittade jag ett mindre rum som doftade svagt av torkade örter. Jag drog med handen över den vitkalkade spisen. Tänk att leva på 1800-talet. Undrar hur det var då. Jag vred försiktigt på en svart kittel och strök över årtalet 1786. Under mina fingrar blev metallen varm och siffrorna började glöda! Jag drog snabbt åt mig handen. Då började rummet omkring mig att snurra, fortare och fortare tills jag var tvungen att knipa ihop ögonen.

G RID REMVALL

Byggdes i 111itten nv r 700-tnlet,jlyttndes

till Kulturen 1 892 .

INGRID REMVALL

"Vem är du?" hördes en ljus röst. Långsamt öppnade jag ögonen och tittade på flickan. Hon var nog lika gammal som jag, men där slutade likheterna. Hon hade på sig en klänning av grovt, brunt tyg och ett vitt förkläde. Det långa, kolafargade håret låg i en fläta över hennes ena axel. "Eh, jag heter Emmie. Jag måste ha svimmat. " Jag stirrade på grytan. Siffrorna var svarta igen, men grytan var full av puttrande gröt och hängde över en brasa. Det var samma rum men ändå inte. Det luktade lagård, bränt trä, fisk och rökt korv. Något fuktigt buffade på min hand - en griskulting! Grisen fick sällskap av en höna och en katt rullade ihop sig vid mina fötter. Bredvid spisen låg en hög med kådadoftande ved och på en stång i taket hängde korvringar. Golvet var täckt av enris. Ostadigt ställde jag mig upp och stötte till en trätunna. "Akta", viskade flickan och spärrade upp ögonen. "Far blir tosig om du välter ut brännvinet. " Inifrån det stora rummet hördes dova snarkningar. "Vad är det?" viskade jag. "Far tar en middagslur. Vi måste vara tysta. Kom ." Jag tassade efter henne in i det stora rummet. Under mina fötter knarrade golvet och en brasa sprakade muntert i den öppna spisen. I sängen jag trott var en barnsäng satt en gubbe och sov, hans mustasch fladdrade då han andades ut. "Varför sitter han och sover här?" viskade jag. Il hiir ser gllrde1111t täckt i mif. Museipedagog Kristina Bnkmn i fo1-gi"1111de11.

' BLEKI

GEGÅRDEN

Flickan tittade på mig. "För att vi bor här såklart. Men varför är du här?" Jag svarade inte utan rusade mot utgången. Kall luft slog emot mitt ansikte. Istället för mina klasskamrater såg jag en häst och släde susa förbi över den vita snön. Längre bort bredde en sjö ut sig, täckt av gnistrande is och omringad av granar. "Vart ska du?" undrade flickan. "Du kan väl stanna, snälla. Jag heter Hanna. Mor har bakat bröd och hon märker nog inte om vi tar ett par bitar. " Hon log blygt. "Vilket år är det?" flämtade jag. Hon tittade undrande på mig." I 82 3 så klart." Jag följde med henne tillbaka in. Det här var galet, men ändå spännande. "Varför har han inte en större säng så att han slipper sitta upp?" viskade jag. Hanna svängde runt. "Om man ligger ner och dör i sömnen så kommer man inte till himlen." Jag kvävde ett fniss och snubblade över ett par stora träskor som stod på golvet. Jag stack in min fot i en av dem . "Trillar man inte när man försöker springa i de här?" "Nädå, kom så ska du fa smaka på mors bröd. Vi har julstökat hela helgen. Vi har slaktat, stoppat korv och malt mjöl. Både pepparkakor och kanderade äpplen är klara." Hon pekade mot ett fat med glimmande, röda äpplen på pinnar.

INGRID REMVALL

"Imorgon ska jag hjälpa mor och pigorna att kärna smör. Det blir en riktig fest på julafton. Det kommer massor av släktingar hit från grannsocknen. " "Det blir trångt om de ska sova här. Aven om alla sitter upp", sa jag. "Vi bäddar i bänkarna och farbror Jöns far sova på bordet. Faster Hilda vill säkert ta plats uppe på bakugnen för hon fryser alltid." Golvklockan tickade högljutt och min blick föll på en sexkantig ask på en hylla ovanför klockan. "Det där språket har vi inte lärt oss i skolan."

B LEK!

GEGÅ RD E

Hanna tittade på mig. "Går du i skolan? Det tar inte jag, jag måste hjälpa till på gården." Jag pekade på asken. "Fast det där kan inte jag läsa." Hanna drog upp en spegelskärva ur sitt förkläde. "Prova nu. " ".Åh, spegelvänd text. Nu ser jag vad det står, coolt!" "Det är en ostform", sa Hanna. "Då osten är klar är ramsan rättvänd." Hennes hand var varm i min då hon drog bort mig till en trästol. "Hjälp mig", viskade hon och tillsammans baxade vi ut den trebenta stolen till köket. "Fäll upp bordet så hämtar jag lite bröd", sa hon och försvann. Jag tittade närmare på stolen. Mitt i den satt gångjärn. Smart! Både stol och bord samtidigt.

Prl hyllan i stugan strlr turl ostfon11m: ]11/fiirberedelser med nybnkt brb'd och en deg prl jiisning.

INGRID REMVALL

BLEKIN GEGÅRD EN

INGRID REMVALL

Hanna var snart tillbaka med två doftande bitar bröd. Jag tog ett stort bett av min. Mm, den var mjuk inuti med knapriga kanter. "Var är ditt rum och dina leksaker?" sa jag med munnen full. "Högstuga n, där far sover, är allas rum . Där har jag mina grankottedjur, men min finaste leksak har jag här. " Hon drog upp en liten docka ur sitt förkläde. Det vita porslinsansiktet pryddes av röda kinder och svarta korkskruvar. "Nej men, Lill-knorren, vad har du nu gjort?" Den där grisen var faktiskt ganska gullig, men nu hade den bajsat. Mitt på köksgolvet! Då började rummet snurra. Jag sträckte ut handen mot Hanna och vinkade. 'Jag måste gå nu, tack för brödet!" "Vad gör du där nere?" sa Lucas och petade på mig med foten. Jag öppnade ögonen och tittade först på honom och sedan på grytan . Siffiorna glödde till innan de blev svarta igen. "Jag har lärt mig en massa saker från ... " Då slog det mig, tänk om det bara var en dröm . Men sedan såg jag något som följt med mig från I 800-talet och det var precis vad jag behövde. Jag ställde mig upp och tog ett steg mot Lucas så att han stapplade baklänges. Klafs. "Urk! " gnällde han och höll upp sin vita gympasko som nu var brunrandig. Jag fnissade till. "På 1800-tale t hade man grisarna inne i köket, det visste du inte va?" Ptl biinken utnnfo'i· 8/ekingegtlrden tnr pignn en pnus.

BL EKI

GE GÅRD E

Emma Malmström

ar du hört talas om Georg Karlin? Det var han som en gång för länge sen startade Kulturen. När han var chef för museet bodde han på andra och treqje våningen i Borgarhuset med sin familj. Nu för tiden kan du se hur hem såg ut förr och hur rika familjer bodde. Leta nu efter ett stort hus med svarta träkors och tegel, så ska du nog hitta hit. Korsvirke kallas det. Kliv in, stig på, kom in!

Ar du framme?

Försök nu öp,pna dörren, den är stor och tung Man kan luras att tro att här bor en kung Stig in i huset, uppför en trappa Här inne bodde Karlin när han var pappa Ser du himmelssängen med lakan av linne? Några tror att Karlin fortfarande sover här inne! Men han lever inte längre, så vad ska man tro Att det finns spöken som här på natten bo? Om du uppför trapporna smyger och skrider ser du soffor och tavlor - från olika tider I Tidens Rum kan du drömma om förr Men nu ska du öppna ännu en dörr

EMMA MALMSTRÖM

(/-akta des ptl plats 1891, . htlller delar Bygg m en mne av ett iildre /~1/S frtln Malmo.

Stig in i salen på våning två Där väggarna är tapeter med målningar på Rummet är stort, som en vacker sal Här skulle man kunna dansa på bal Men väggarna berättar om ett otäckt krig, med hästar och med svärd När Alexander den store slogs i en annan del av vår värld Ser du örnen som svävar en bit upp? Den sägs skydda Alexander och hans trupp Gå nu tillbaka till vår trappa, Se där uppe, en pojke och hans pappa Det är Torkel och Karlin, hans far Deras hem här i huset finns inte kvar Men man kan föreställa sig hur livet var

Docksktipssoffe frlln 185 I. Nii.stn sidn: 1inppmz leder upp till Tidens Rum. Tapeten med Alexrmder den sto1·e fin 11e1· du i Hornsbergssnlen pll rmdm våningen.

EMMA MALMST RÖ M

Har du nu vandrat upp till husets topp? Under takens ås, allra längst opp Här ett vackert dockskåp med piano och buffe Ett borgerligt hem för dockan, med salong och chiffonje Nu är det dags att lämna detta vindlande slott Nå, det kanske bara är ett vanligt hus, men visst är det flott? Stig ut genom porten, vänd om och lyft blicken - titta! Kan du alla tretton figurer hitta? Kvinnor och män, och. en ängel med svärd Adam och Eva och kunskapens träd

BORGARHUS ET

Kanske kan just du, som kommer hit till museet nu Förstå hur det var att leva förr Hur barnen lekte där och då, bakom en annan dörr? När du vidare i husen går, Sök efter saker, sök efter spår och upptäck fler berättelser i museets dolda vrår

()

Pst! Med en egen ingång ijrån gården hade Karlins yngste son Torkel ett eget museum. I ''Museum Torkelianum "'IJisade Torkel sina s'IJiird ocb ryttarmålningar ocb ibland spelade ban teater. Det kostade 2 öre att gå in, utom på söndagarna niir det kostade S öre.

Dennn tavln iir ett portriitt från 1923 på Georg Karli11111ed sonen Torkel. De sitter i fd11ster11ische11 i Gripsho/111srm111net.

EMMA MAL M ST RÖ M

BORGARH USET

Mårten Melin

lZ2J

et där blågråa huset på Kulturen, nära dansbanan, vet du vilket det är? Thomanderska huset heter det. __ Det heter så eftersom gubben Thomander bodde där. Får jag inte säga gubben, tycker du? Men han kallade sig själv så faktiskt. Om du hellre vill kan jag säga Johan Henrik Thomander; för så hette han. Han jobbade som präst. Bland annat. Ett kort tag var han rektor för Lunds universitet. Han och hans fru Emilie flyttade in i huset 1833. Och bodde där i 17 år, fram till 1850. Det är en ganska speciell färg på huset. Kimrök kallas den. Jag vet inget annat hus i Lund som har den färgen. Men när Johan Henrik och Emilie bodde i huset var det en ganska vanlig färg på hus. Jag gillar den. Gör du? Det är ett fint hus, och det Byggdes tir 1814 , flyttades till var det också på 1800-talet. Vem Kulturen r925. som helst hade inte råd att bo så. Mindre än en kilometer bort

(fakta

M ÅRTE

MELIN

fanns familjer med många barn som bodde trångt i ett enda rum. N ågon förmögenhet hade Johan Henrik inte, men han behövde inte trängas i sitt hus. De bodde inte ensamma i huset, Emilie och Johan Henrik. Tre barn hade de: Fredrika, Ida och Emma. Och en fosterdotter, Nathalia. Hon var kusin till Johan Henrik, men hennes föräldrar dog så familjen Thoman der tog hand om henne. Så bodde Johan Henriks mamma i huset ibland. Och tjänstefolk, sådana som rika människor betalade (fast inte så mycket) för att städa och laga mat. Och så bodde där en till, vill du veta vem? Då rar vi gå in i huset. Där är en trappa upp till ovanvåningen, gå upp där. Titta in i rummet med stenstatyn. Ser du att det ligger någon under bordet, i rummet längst in? Det är familjens tax. Ingen vet längre vad den hette, så vi kan väl säga att den hette ... tja, Smulan kanske? Det är nästan så vi kan inbilla oss att den ska lyfta på huvudet och titta på oss, kanske skälla lite. Nu hör jag något annat. Pianospel, det låter riktigt fint. Emilie kunde spela, döttrarna också. Ska vi följa ljudet? Där står pianot, i musikrum met. Barnen spelade när familjen hade gäster. Kanske spelade de för Fredrika Ehrenborg? Hon kom och hälsade på ibland. Hon var författare och skrev böcker, för både vuxna och barn. Ibland testade hon sina sagor för barnen Thoman der. Då satt de kanske i matsalen därnere. Jag vet inte om barnen tyckte sagorna var spännande, men de sa nog att de var det. Barnen Lösstund i biblioteket i Tbomrmderskn buset.

MÅRTEN MELI

THOMANDERSKA HUSET

tyckte i alla fall säkert att sagorna var roligare än det som deras pappa skrev. Han skrev för vuxna, men inte berättelser utan predikningar (det som präster berättar om när de talar i kyrkan) och om hur han tyckte att kyrkan skulle vara. (På Thomander s tid gick nästan alla i kyrkan varje söndag.) Ett dockhuvud Det finns flera skrivbord i från ca r820. Thomanders ka huset, jag far alltid lust att sätta mig ner vid dem när jag är där. Fast det far jag förstås inte, inte du heller. På Thomander s tid skrev man för hand, med gåspenna som man doppade i bläck. Datorer skulle dröja I 50 år och .skrivmaskiner fanns knappt heller. Förresten, när familjen Thomander bodde i huset låg det inte där det ligger nu. Det låg på Paradisgatan. Det är norr om Lundagård, rätt nära Kulturen. Men man var ändå tvungen att plocka isär hela huset och sätta upp det igen. Vilket jobb! Det var dottern Ida som köpte huset när hon var gammal, och så skänkte hon det medsamma till Kulturen. Hon hjälpte till med hur det skulle se ut inuti, vilka möbler som skulle vara med och så. Därför kan vi vara ganska säkra på att det ser ut ungefär som när familjen Thomander bodde i det. Det är väldigt ovanligt att kunna besöka ett sådant gammalt hus som lite rikare människor bodde i. Men du kan göra det! Tycker du om att läsa? Det gjorde man i familjen Thomander . Det finns väldigt många böcker i rummen på andra våningen.

MÅRTEN MELIN

Jag tror ingen annan i Lund på den här tiden hade så många. De var familjen Thomanders allihopa. Mest var det Johan Henrik som köpte böcker. Kanske är de inte lika många som på stads biblioteket en bit bort, men i mitten av I 800-talet var böcker inte alls så vanliga som idag. Stadsbiblioteket fanns inte ens. Men Johan Henrik lånade gärna ut sina böcker. Kanske inte till vem som helst. Men han gillade att människor läste. Han tyckte att alla barn skulle gå i skola och lära sig läsa. Så blev det ju också, till slut. Men när han och hans familj flyttade in i sitt hus var skolan inte till för alla. När familjen Thomander bodde i huset var böckerna inte riktigt så många som idag. En del köpte Johan Henrik senare när familjen bodde på andra ställen i Sverige. Så rummet med stenstatyn, framför hundrummet, var egentligen inte fyllt med böcker. För där bodde alla barnen. Där sov de, läste, lekte med sina dockor och andra leksaker. Ibland lekte de ute på gården. Ofta blåste de såpbubblor. Det kanske du gör ibland? På den tiden hade man såpbubblevattn et i ett fat, och så stack man ner en pipa i vattnet. Och blåste. Kanske blev de tillsagda att inte smutsa ner sig? Det tyckte många förr att barn inte skulle göra - speciellt inte flickor. Så är det säkert inte för dig - och vilken tur att Kulturens lekplats ligger bara en liten bit bort, med sin vattenpump.

Bollar av virkade trekanter var vanliga leksake1· under 1 800-talet.

THOMANDERS KA HUSET

,_, (,

o [;>

0 0

Där går det alldeles finfint att smutsa ner sig. Men för flickorna Thomander hade det kanske inte varit okej. Det är så mycket som var annorlunda förr i tiden - kläder, leksaker med mera. Men såpbubblorna måste förstås ha sett likadana ut som idag. Det tycker jag om att tänka på. Nästa gång jag är på Kulturen ska jag ta med mig en burk såpbubblor. Så ska jag gå in på Thomanders lilla gård, lukta på kaprifolen som växer där och blåsa. Under professor Tbo1J1n11derr skrivbord ligge1fnmiljens tnx och vilm:

MÅRTE

MELI

Mårten Sanden

itt på Kulturens norra område står ett ståtligt hus som kallas Herrehuset. Huset ser väldigt gammalt ut, och ~=~ det är både sant och inte sant. Men helt sant är att Herrehuset på sätt och vis var början på hela Kulturen. Det var det första hus som museet köpte, och medan många av Kulturens byggnader har flyttats till Lund, har Herrehuset alltid stått på samma plats. Huset byggdes för ungefär tvåhundra år sedan av universitetets fäktmästare Per Henrik Ling, som brukar kallas för den svenska gymnastiken's fader. I början av 1800-talet var det ont om gymnastiksalar i Lund, så Per Henrik bestämde sig för att bygga en egen. Han köpte en tomt och två nedrivna kyrkokapell som var fyra- eller femhundra år gamla. Teglet från kapellen användes som byggnadsmaterial och finns fortfarande i Herrehusets väggar. Gymnastiksalen blev färdig efter ett par år, men då hade Per Henrik redan fatt nytt jobb och flyttat till Stockholm. Istället blev huset bostad åt en professor som hette Jonas Albin Engeström och hans fru Sofia. Deras fyra döttrar blev de första barnen som föddes i Herrehuset.

M ÅRTE

SA D EN

(/akfa Byggdes år r8r6 ptl plats och köptes av Kulturen r890.

Docka med cape från ca r86o och ett klippdocksalbzmz från ca r830.

Herrehuset var ett stort hus med många rum, och de fyra flickorna Engeström tillhörde säkert de rikaste barnen i Lund på den tiden.

De hade nog fina kläder och leksaker, även om många

barn idag har tio gånger så mycket! Men förnamn snålade man inte med: Aldsta systern hette Helena Sophia Maria Rosalie Vilhelmina, och näst äldsta Lovisa Sigismunda Josephina. Tredje dottern döptes till Vilhelmina Ulrica Albina Jacobina Georgina och den yngsta till Emilia Hilma Margareta. Hur kan det ha varit att växa upp i Lund för nästan två hundra år sedan? Väldigt annorlunda mot nu, säkert. Nästan ingenting

MÅRTEN SANDEN

av det vi ser omkring oss idag fanns när flickorna Engeströ m var barn. lnte ens järnvägar, asfalt eller kranvatten inomhus . l Lund fanns bara några tusen invånare , även om staden hade både domkyrka och universitet. Om barnen i Herrehuset tog en promenad mötte de inga bilar eller bussar, men kanske en hästkärra. Staden tog slut efter bara några kvarter. Aven insidan av Herrehuset var annorlunda på den tiden. Förutom familjen Engeströ m bodde det tjänare i huset, och det var de som städade, tvättade och lagade mat. När du går genom rummen nu är de fyllda av helt andra saker som tillhör Kulturens utställningar, men flickorna Engeströ ms hem var förstås fint möblerat . Det fanns inga fabriker eller möbelvaruhus, så möblerna var gjorda av snickare, mattorna handvävda och tapeterna kanske handmålade. På kvällarna kom det enda ljuset från brasor, oljelampor och levande ljus. Mörkt och kallt på vintern, säkert. Och tänk så tyst det måste ha 'varit, utan trafikbrus och elektriska apparater! Att gå i skolan var också någontin g helt annat. Systrarna Engeströ m kan ha haft en lärare som kom hem till dem, eller som bodde i huset, men vanliga skolor som idag fanns knappt förrän de var vuxna. Oftast tyckte man inte att flickor behövde gå i skola alls, men systrarna fick nog i alla fall lära sig att teckna, för den yngsta dottern Hilma blev konstnär som vuxen. En annan sak som systrarna kan ha gjort är att leka i Herrehusets trädgård. Det sägs att fäktmästare Per Henrik Ling lät sina studenter gräva en kanal runt trädgården så att de skulle ha någonstans att öva simning! Kanske fanns den kanalen kvar när flickorna Engeströ m var små.

HERREH USET

Familjen Lilienberg utanfdr sitt bostadshus, Herrehuset, på r 860-talet. Fotografi ur Kulturens arkiv. Till hiJger pappersdockor målade fo"i· hand ca r 830.

Ar 1846, när lilla Hilma var tretton år, lämnade familjen Engeström Herrehuset och istället flyttade familjen Lilienberg in. Storebror Albert Alexander var tretton när familjen kom till Lund och lille Gustaf Robert bara fem . När Albert blev vuxen skrev han en del om sin barndom i Herrehuset, men den texten verkar ha kommit bort i arkiven. Vi rar hoppas att någon hittar den. Fast vi vet ändå lite grand om vad bröderna Lilienberg lekte. En av deras leksaker finns nämligen bevarad på Nordiska museet 88

MÅ RTEN SANDEN

HERREH USET

Bröderna Lilienbergs tittskåp från mitten av r8oo-talet. Foto: Elisabeth Eriksson, Nordiska museet. Till höger utsikt från H enehuset. På sommaren porlm· vattnet från fontänen utanfo1:

i Stockholm: Ett tittskåp med spännande bilder, ungefär som en pytteliten teater. Den sista familjen som bodde i Herrebuset verkar inte ba baft några barn, ocb när de dog I 890 köptes buset av det alldeles nystartade museet Kulturen. Det första man gjorde var att döpa byggnaden till Herrebuset (tidigare kallades den nog för familjernas namn) ocb att försöka fa buset att se gammalt ut! Alla de tjusiga utsmyckningarna vi ser idag, som rosetterna under fönstren ocb det som ser ut som pelare, är alltså gjort för att fa Herrebuset att se äldre ocb finare ut än vad det var. Men ändå är Herrebuset äldre än man tror. Per Henrik Ling lät ju bygga buset av rivningsmaterial från I 300- ocb 1400-talet, så i själva verket är ju en del av buset sex- eller sjuhundra år!

M ÅRT EN SAND E N

HER REH USE T

Anette Eggert fo'rfattare och skrivpedagog Olle Ekström illustratiir for denna bok samt museipedagog på Kulturen Therese Granwald flhfattare och universitetsadjzmkt i Litterärt skapande vid Lunds Universitets Fö1fattarskola

Niklas lngmarsson intendent på Kulturen Maria Jörgel .Andersson formgivare fo'r denna bok, Medimnonstret, Lund Mats Larsson museipedagog på Kulturen Johanna Lisberg Jensen redaktiir fo·r denna bok, progrmnarrangiir på Kulturen Erik Magntorn fo·1fattare Emma Malmström kulturutvecklare på Kulturen Katarina Mazetti fo"rfattrwe Mårten Melin fo"1fattare Viveca Ohlsson fotograf på Kulturen Ingrid Remvall fo·rfattare och art director Mårten Sanden författare

ME D VE R KA

ummer. KM är Alla förem ål som Kultu ren har samla t in far ett KM-n på den ordni ng det förko rtning för Kulturens museu m . Num ret visar Carlotta, som du skrevs in i museets magasin. Sök gärna i databasen om förem ålen. hittar via www . kultu ren .com . Där kan du läsa mer SID

9 l 2

46 72 75 80 81 86 86 89 90 92 93 PÄRM

FöREM ÅL

Visselpipa från ca l 900, KM l 8648 525 Leksaksvagn från ett välbeställt hem, l 700-tal, KM 24 Leksaksbil från ca 1930, KM 80205 Dockskåpssoffafrån 1851, KM 60093.3 Oljemålning på duk från 1923 av Fredrik Krebs, KM 51449 Ett dockhuvud från ca 1820, KM 16184 Boll av virkade trekante1; 1800-tal, KM 45736 Docka med cape från ca 1860, KM 36905 A lbmn far klippdockor från ca 1830, KM 526u . 14 KM 5261 l KJippdockor i en bok, ca r830, handmålade av en ung darn, 0301659 NM t, Brbäerna Lilienbergs tittskåp finns på Nordiska musee Tennso ldater från 1890, KM 41357 Riddare i tenn från första hälften av 1900-talet, Träbåt, ca 1920-tal, KM 82219

53710

OM KUL TURE NS FÖRE MÅL

'J3amen i. %JJ1ullaitJf({Jef ©Copyright Kulturen 2015 Ansvarig utgivare: Anki Dahlin Redaktiir: Johanna Lisbe1g J ensen Foto omslag/inlaga: Viveca Ohlsson (om ej annat anges) Akvareller: Olle Ekstriim Grafisk form: Mnria Jö1gel Andersson, Medimnonstret Redaktion: Anki Dahlin, Johanna Lisberg J ensen, Viveca Ohlsson, Er11111a Mnl111ström Tryckt hos C. A. Andersson, Malmö, 2015 Typsnitt: fJ fotnlie, Regula, Janson Papper: Munken Lynx, r30 g /SSN: 0454-59r5 ISBN: 978-9r-87054-07 -5

Västra Vrams prästgård

Hylla smedja

J 4

Dekanhuset

Bosebo kyrka

"'1rbetarbostaden

7 8

Bosmålatorpet

Borgarhuset

'Thomanderska huset

Herrehuset

Uranäs boden

Blekingegården

Mitt i Lund, snett hakom den stora Domkyrkan, ligger Kulturen. Bakom murarna döljer sig inte hara hus och hyggnader.från medeltiden .fram till I_900-talet, utan även historier som hör till. I den här h.oken herättar vi om elva av husen. En del herättelser hygger på verkliga personer som en gång hodde här, andra är påhittade. Men i alla skildringar stämmer tidsperioden - när du läser om Dekanhuset hefinner du dig i medeltiden, i Prästgården är det mitten av ITOOtalet och i Tbomanderska huset forjlyttas du till tidigt I 800-tal.