...
;•;
)
.. ·.. ~~-
. ~· . ·.· ~
..
.~
~
.....
..•
_"
'~
.f
lft6 OClt ORDDlll& TILL Sl.U lfUDf Hfllllll I PUICEM DO lllJE I ROS ll&ARD - PlftCfl SUTER llRBmt.llsft - HllQ KllnnER SfJ llTI Hlln RIRLDRllR
-~;, . ;....,.,,.,.
...
•
. :.... -
. .. . !
. .: <,,,......... .
I
I
~·
•
"
.•. , ..A... ......
.· ..··". ....... ·-. ' ·
,
'\,
'(..'.
:· , . '
·"
KULTUREN 2004
Ansvarig urgivare: Margarera Alin Redakrö r: laes Wahlöö Formgivning & produktio n: Magnus Bergström, Bergström & Co. Lund I www.bco.se I redaktionen: Marga reta Afin, Viveca Oh lsson Typsnirr: G aramo nd I G ill Sans I Helvctica Neue Tryck: Wallin & Dalho lm Boktryckeri AB, Lund , 2004 Papper: Econolin I Lessebo Linne (Klo rfria och svanmärkra) ISSN 0 4 54-59 t5 ISBN 91:87054-27-2
MELLANÖSTERN HÄR
I KULTUREN 2004 EN ÅRSBOK TILL MEDLEMMARNA AV KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE
- lllSllALUll IAll.lllRT
s. 5
Vad säger vi om varandra? Vad vet vi om varandra? Genom årsboken går som en röd tråd röster från vårt kvarter i den globala byn. De tillhör såväl "ursvenskar" som första, andra eller tredje generationens svenskar med rötter i Mellanöstern, bosatta på olika platser i Skåne. Rösterna tillhör människor av olika ålder och kön, med skilda kulturella och religiösa traditioner. I utställningen vem är Jag? vem är Du?Mellanöstern Här kunde de höras som ett suggestivt ljudcollage. Rösterna talade där till besökarna i ett tänkt universum - från en mörk kupol med blinkande stjärnor. Några av rösterna gavs ansikten i en filmad diskussion - en studiecirkel - i det rum som avslutade utställningen. Budskapet är att vi måste mötas och tala tillsammans för att respekt och förståelse för varandras åsikter och förutsättningar. Ordet är vägen till fred . Röstcollaget är hämtat från ett femtiotal intervjusamtal på olika platser i Skåne genomförda under våren och sommaren 2003 . Samtalen med ett åttiotal medverkande var en av utgångspunkterna i utställningsarbetet. De utgjorde en del i ett helhetskoncept utarbetat av fil. dr. Eva Ernfors. DDD
ra
år
I över hundra har Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige haft "världskulturen" i sitt koncept. Med den sydsvenska kulturhistorien som utgångspunkt har man samlat föremål från alla världsdelar. "Man måste kunna jämföra likheter och olikheter" myntade Kulturens grundare, Georg J:son Karlin, på 1890-talet. Då var det föremålen som var i centrum. Än idag arbetar vi med samma utgångspunkt, men med människan i fokus . Rasismen ökar i det svenska samhället. Främlingsfientligheten är på frammarsch - islamofobin, antisemitismen och homofobin har bidragit till de ökade våldsbrotten. Men kunskapen om människan som kulturvarelse kan skapa fascinerande och lärorika perspektiv. Utifrån dessa infallsvinklar har museerna en viktig uppgift. Den traditionella museiverksamheten har utvidgats till att arbeta mer med tolkningar av olika perspektiv och skapa sammanhang. På så sätt kan man skapa förståelse och respekt för det annorlunda och gå till angrepp mot fördomar. Kunskap och respekt går hand i hand. Kulturen arbetar för att verka i denna riktning. Museet vilar på och arbetar i en demokratisk tradition. "Mellanöstern här" heter årets bok. Boken anknyter till ett nationellt utvecklingsprojekt, där Kulturen tack vare bidrag från Statens Kulturråd har fltt möjlighet att pröva nya arbetssätt. Resultaten ledde fram till utställningen "Vem är jag? Vem är du? Mellanöstern här" som invigdes i februari 2004. Vår strävan var att visa på en möjlig väg till samförstånd och fred utifrån rösterna från de grupper som finns i vårt land här och nu. Den enda möjliga vägen till samförstånd och fred är samtal som skapar insikt om parternas ståndpunkter s. 6
s. 9: Jan Hjärpe
Mellanöstern och Människan Tolkning av utställningen Vem är jag? Vem är du? Mellanöstern här.
Ordet Mellanöstern har fltt mycket negativa associationer. Vi tänker på konflikter, krig, oförsonliga motsättningar, låsta positioner, fanatiskt rättshaveri, hätsk propaganda. Vi ser för oss människor som reser barriärer, både bildligt och bokstavligt. Genom media bevittnar vi lokalt och globalt våld och terror, storpolitiskt trixande, manifestationer av etniska och religiösa fördomar, monomani, extremism. Vi konstaterar saboterade fredsprocesser, svikna förhoppningar, brutna avtal, laglöshet, internationella konventioner satta ur spel. Jag råkade befinna mig på Västbanken i maj 1967, strax före det korta junikrig vars följder har blivit så förödande och vars effekter lett till så många människors lidande och död. Vi var några som tillsammans med arkeologen och exegeten Magnus Ottosson besökte platsen för Kathleen Kenyons utgrävningar i Jeriko. Bland annat ålade vi oss genom gången i det befästningtorn från neoliticum som fanns där; ett kastell från stenåldern. Min tanke blev: Här har aldrig varit fred! Landremsan längs medelhavskusten mellan enflodslandet Egypten och tvåflodslandet Mesopotamien är ett område, inte flödande av mjölk och honung utan vätt av blod och tårar. Måste det vara så? Vad finns det för hopp om framtiden?
"Mellanöstern här" är utställningens underrubrik. Också inför den blir gärna associationerna negativa. Mellanöstern i Skåne - människor som är här till följd av flyktingskap, påtvingad migration. Men är det bara detta? Kan man visa en utställning om något som så obevekligen är kontroversiellt? Det är ju ett ämne där inonomanin, enögdheten, är regel, oförmågan att se "den andre". Detta återspeglas i människors reaktioner. Nu bygger den här utställningen på ett alldeles speciellt koncept. Eva Ernfors är den eldsjäl som mer än andra arbetat med den, och vars ideer tagit synlig och hörbar form i den. Hon har givit utställningen ett annat perspektiv än sådana som dominerar i debatt, i media, i propaganda. Utställningen handlar inte om dagens ganska färska statsbildningar, dagens politik, och inte heller om forntida eller sentida kungars, sultaners, presidenters och premiärministrars historia. Det "historiska argumentet", talet om "historisk rätt" är hänvisat till myternas och propagandans värld (där det hör hemma). Utställningen handlar om Människan. Den handlar om människors liv och möten, om människors strategier för överlevnad och ett gott liv, människors kultur och okultur. Låt oss nu se hur den ber oss tänka över detta. Redan det första som möter blicken vid ingången är kontroversiellt för många religiösa människor, muslimer, kristna och judar: Människans evolution, från pliopithecus, apvarelsen svingande i en lian, till homo sapiem sapiem. Det är den biologiska utvecklingen. Därefter kommer en gång med bilder, texter och montrar som påminner om den kulturella utvecklingen. Homo sapiens äger förmågan till Ordet. Människan talar, kommunicerar, kan samverka i komplicerade åtaganden över lång tid. Vattnet, sötvattnet i floderna kunde i sådan samverkan ledas in i bevatmingskanaler. Öken blir odlad mark. Det blir överskott i produktionen av mat. Människan rar tid till konst, berättelser, epik, reflektion över kosmos, livet och
s. 10
Jan Hjä rpe
ordningen. Konst och vackra bruksföremål vittnar om detta, men också litteraturen, heliga skrifter, tillkomsten av ritualer och räknekonst, tidräkning och lagar. Här uppkomer så småningom våra tre västerländska religioner, judendom, kristendom och islam. Det är Mellanöstern här, verkligen en del av "oss". Detta är vårt arv från T våflodslandet, Enflodslandet och remsan mellan dem vid havet. Vi ser också att den gamla tiden var "gåvans epok''. Fred åstadkoms med gåvor och gengåvor, tributer. Det var gåvor som växlades mellan människor, mellan undersåtar och härskare, mellan människor · och gudar. Offret är människans gåva till gudarna som i sin tur ger goda gengåvor. Härskaren-kungen är den sakrale medlaren, prästen. Imperier uppstår och försvinner, riken kommer till och de går under. Frågan om vattnet och möjligheten att försörja människorna består. Femtusen år av historia. Människan och hennes livsvillkor är något annat än staters och härskares historia. Vi kommer till nästa rum. Varans epok tar successivt över efter gåvans. Handeln utvecklas, med den innovation som är dess suveräna hjälpmedel: pengarna som symboler för arbetets och varans handelsvärde. Vi ser teknikaliseringen; hantverkets verktyg, tillverkningen av åtrådda produkter till avsalu. Men också tänkandet ordnas rationellt. Jämte religionerna utvecklas filosofi och vetenskap. Det nya möter ofta misstankar och motstånd. Det blir kamp mellan det etablerade och det som sätter det bestående i fråga - då som nu. Det moderna är inte bara det tekniska. Reformationen far stå som ett av många ifrågasättanden. Häxprocesser och antisemitism som symboler för irrationella motsättningar, fördomar, omänsklighet. Industrialismen och dess problematiker är en väsentlig del av varans epok, och den påverkar Mellanöstern påtagligt: behovet av oljan. När vi passerar in i nästa rum växlar perspektivet. Det är här och nu. Mellanöstern mitt ibland oss. Blandningen av föremål visar närvaron; det som hör till fest och högtid blandas med vardagsföre-
s. 11
Jan Hjärpe
s. 13
mål. Det är gammalt som blandas med nytt, religiöst med profant, judiskt, kristet, muslimskt. Dyrbarheter står vid sidan av plastgrunkor, föremål "av bestående värde" visas tillsammans med konservburkar. Men också: det politiska. Man kan reflektera över de gamla kartorna ur Kulturens samlingar, och hur de åskådliggör det tillfälliga och kortvariga i rikens och staters gränser och själva existens. Vi växlar rum igen och ser först den slitna resväskan med snöre om. Det handlar nu om flyktingskap och migration. Media (filmen på väggen) förmedlar bilderna av våld, av motsättningar, av goda och onda möten mellan människor. Under en blinkande stjärnhimmel hörs rösterna. Det kan vara anledning att ge sig tid att lyssna ett tag på dessa ocensurerade insepelningar av vad människor faktiskt säger, föreställningarna om "den andre". - Det ligger ett stort arbete bakom det här inslaget i utställningen. - Här står det gemensamt mänskliga mot grupptillhörigheter av olika slag. Vad är det svenska? Vad menas med ett multikulturellt samhälle? Vilka "dubbla lojaliteter" har vi var och en? Var finns individens rätt till frigörelse från grupptryck? Parabolantenner och enklavisering står mot integrering och delaktighet. Allt detta är frågor som kommer igen i de sex diskussionerna i "Studiecirkeln" i utställningens sista rum. Det är ett rum som väcker starka känslor. Alldeles vid dörren står en bur med stora - levande - kackerlackor. Den står där för att påminna oss om vad som kan hända. Ett totalt krig med kärnvåpen kan utplåna hela mänskligheten. Kackerlackorna överlever dock och blir de som representerar livet på jorden sedan människan tagit död på sig själv och försvunnit från scenen. Den ena långväggen visar i storformat bilder av kriget, dess avancerade maskinella dödande. Vid fönsterväggen står en rad montrar med stenar som kastats mot människor. De kommer från olika platser. I mitten, projicerad på golvet, ser vi "studiecirkeln" i samtal. Det handlar om människors liv idag, i Sverige.
s. 16
Jan H1ärpe
Jag hade förmånen att sitta med i den här diskussionsgruppen. Dels fungerade den som bollplank för dem som arbetade med utställningen, dels har den nu blivit ett uställningsföremål i sig. Vi har alla olika bakgrund, olika ålder, och väldigt olika åsikter. Det märks på de filmade diskussionerna. Olikheterna består, men själva mötena, samtalen, hade synergieffekter. Vi lärde känna varandra och upptäckte att vi trivs med varandra utan att fördenskull vara överens. Ordet, kommunikationen, har alltså en funktion utöver den att förmedla ett tankeinnehåll eller ge signaler. Orden skapar något därutöver, en mänsklig gemenskap. Fungerar den här utställningen? Ja, det beror nog på besökaren själv. Texter och föremål , ljudband och filmer ställer frågor och kommer med provocerande påståenden. Vill besökaren gå i svaromål och ge sin del? Utställningen handlar om människor, om kontakter, om liv i det förgångna och om liv (och död) nu, i Mellanöstern och här. Vi har del i detta. Mellanöstern är här och angår oss, vare sig vi vill det eller ej . Kan man lägga in sina egna erfarenheter och tankar tillsammans med - eller i kontrast till - de upplevelser som utställningen förmedlar? Den sista skylten på utställningen talar om Ordets epok. Vi lever i mediesamhället, informationssamhället, i förhandlingarnas och i propagandans tid. Kommer Ordet att få sin chans? Vägen till fred - trots olika synsätt - går genom samtalet. Eller kommer det motsatta att ske? Det vill säga mer enklavisering, striktare ghettoisering, högre barriärer mellan människor, mer våld och död? Ska mänskligheten lämna över scenen till kackerlackorna? Kommer det djuriska i människan att vinna över homo sapiens? Vid utgången (som är identisk med ingången) ser vi igen evolutionstavlan, och dörren ut är mitt emot pliopithecus, apan i lianen. DDD
s. 17
'
I
~·
· 11• 111,, lrtllHIS ,, ''I" tmllmr thl ,111 mrt,11WI th• tht rm ., 1111111 ''"" E11•11 Is :'
Fragmentet av en islamisk schackpjäs i millefioriteknik. visar att den kompletta spelpjäsen varit halvklotformig, ca 45 mm i diameter och ca 35 mm hög. Tillverkad i Persien 800-1000. KM 6240. Fyndplats: Kv Sankt Jakob 8. 1891 .
s. 21: Claes Wahlöö
Persisk spelpjäs Den såg inte mycket ut för världen då den dök upp i materialet som inventerades inför utställningen Mecropolis. Numret visade att det var fråga om ett tidigt arkeologiskt fynd, gjort 1891 då grund grävdes för huset i hörnet av L:a Fi ska regar;i n och Stora G råbrödersgata n. T li ggaren stå r "fragment af stor glasperla". Med sin storlek skulle den vara unik i Lund som för övrige inte är rike på glaspärlor, eftersom detta vikingatida mode klingat ut då staden grundlades. Vid ett besök på Davids samling i Köpenhamn avslöjades så sanningen om den ovanliga "glaspärlan" från Lund. Den är en persisk spel(schack)pjäs från 800-1000 som någon race för sig att borra hål i. I sitt inre består av pjäsen av blåsigt blekgrönt glas och på ytan är den fullpackad med avklipp av glasscavar uppbyggda med glascrådar i många färger. Mille fiori (tusen blommor) brukar dekorcekniken kallas. Pjäsen har tillverkats ungefär som en ·charlotte russefromage då insidan på en skål kläs med rullcårcebicar varefter smeten hälls i. Inom islam var det förbjudet med bilder av människor och schackpjäser gavs stiliserad form. Millefioripjäsen är nog, om den är en schackpjäs, en bonde, medan en persisk släkting i bergkristall, även den funnen i Lund, är ett torn eller en kung. Spelpjäsen är ett av de flcaliga materiella beläggen från Lunds äldsta tid för kontakter med islamisk kultur. DDD
s. 25: Eya Kjerström Sjölin
Islamiskt Ur· Kulturens samlingar
Sveriges kontakter med den islamiska världen började redan under vikingatiden. Fram till våra dagar har svenskar rest österut och söderut till islamiska länder, lärt och berättat om sina upplevelser i bild och text och genom föremål. I svenska museer, bibliotek och arkiv finns ett rikt kulturarv som berättar om dessa kontakter om resenärer, ömsesidiga handelsintressen, diplomatiska förbindelser, forskning och om intresset för den islamiska världens konst och kultur. Dessa samlingar utgör samtidigt ett svenskt kulturarv som ger kunskap om hur vi under århundraden uppfattat och uppfattar varandra i mötet mellan olika kulturer. De nya stora muslimska invandrargrupper från olika delar av världen som kommit till Sverige under de senaste decennierna har bidragit till att den islamiska religionen och de olika islamiska kulturerna kommit oss närmare än någonsin. Det väcker nyfikenhet och nya frågor, både om dagsaktuella och historiska förhållanden. Flera forskare har på senare år studerat islams relationer till omvärlden i historisk tid och i nutid. In ar Karlsson tecknar i Islam och Europa - samlevnad eller konfrontation? en bild av den islamiska världen och dess relation till Europa. I antologin Blå-gul islam sätts fokus på islam i Sverige. Dessa analyser målar upp en
komplicerad och komplex men ändå hoppfull bild av ett gemensamt arv och en möjlig gemensam framtid. I drygt 1300 år har islam och kristendomen levt sida vid sida, alltid som grannar, ofta som rivaler men även som fiender. De har betraktats som systerreligioner, eftersom de delar samma judiska, hellenistiska och orientaliska arv. Båda har också sett sig själv som förmedlare av Guds slutgiltiga budskap till mänskligheten och ansett det som sin plikt att föra detta vidare. Judendomen accepterade inte kristendomen. Ur ett kristet perspektiv var allt som följde efter kristendomen falskt. Islam betraktar däremot både judendom och kristendom som föregångare till islam. Visserligen ofullkomliga, men som bokens folk, innehavare av uppenbarade skrifter och monoteister med samme ende Gud, rönte de andra en viss tolerans. Islam är ingen ny företeelse på europeisk mark. I närmare 800 år existerade en muslimsk stat i Andalusien. Denna period fick stor betydelse för europeisk vetenskap, filosofi, kultur och konst. Här levde islam, kristendom och judendom länge jämsides, med islam som den givande parten. Den islamiska närvaron på den europeiska kontinenten ledde till en unik och fruktbar symbios mellan islam, kristendom och judendom och till ett uppsving utan tidigare motstycke inom vetenskap, filosofi , kultur och konst. Under 900talet utvecklades kalifatet i Cordoba till Europas i särklass mest blomstrande makt, materiellt och kulturellt. Islam var enligt många den överlägsna civilisaåonen - mer urban, tekniskt utvecklad, andligt mångsidig och öppen mot världen. Från 1000-talet och framöver skedde en gradvis kristen spansk återerövring. År 1492 föll Granada med sin borg Alhambra, som blivit en symbol för samlevnaden. Forskarna visar att det moderna Europa har fler islamiska rötter än vi vanligen föreställer oss och den islamiska kulturen är oss inte alls så främmande som den ibland framställs. Islam är samtidigt både ett gemensamt ursprungligt och, genom den växande
s. 26
,.
·
Eva Kjerström Sjölin
invandringen, ett nytt element i dagens Europa. Muslimerna i Europa idag är inte en uniform massa utan består av människor från olika kulturer, alla samhällslager och med skiftande grad av religiositet. De är uppdelade i olika språk, kulturer och hudfärg, men också i olika grenar av islam. Islam är en relativ nykomling bland de religioner som finns företrädda i Sverige. Sedan femtio år tillbaka har det funnits en kontinuerlig islamisk verksamhet och organiserad närvaro här. När en liten lokal muslimsk förening grundades i Stockholm 1949 blev islam den första ickekristna religionen som etablerades i Sverige sedan judiska församlingar tilläts nära 175 år tidigare. Idag har islam fatt en relativt fast struktur och befäst sin ställning som ett vitalt trossamfund bland övriga religioner i Sverige. Intresset för islam och ett tilltagande behov av kunskap om islam märks idag i det svenska samhället, bland annat genom en brett förankrad islamforskning inom många humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner vid svenska universitet. I Sverige beräknas islam idag omfatta cirka 300.000 individer. Helt säkra siffror finns inte. Sverige har under 1900-talet utvecklats till ett av världens mest sekulariserade länder där religionen hänvisats till att främst vara en privatangelägenhet. För många invandrare från muslimska länder blir religion och allmän fromhet ett sätt att motverka en känsla av rotlöshet. De kulturella och identitetsbärande aspekterna av religionen är viktiga för en stor del av muslimerna i Sverige. Med en ökande muslimsk befolkning i Sverige känns det angeläget att diskutera och förstå varandras religioner, livsåskådningar och kulturer. Kulturen deltog år 2000 i det nationella projektet Sverige och den islamiska världen - ett svenskt kulturarv genom att i en utställning lyfta fram exempel på det rika islamiska kulturarv som finns i samlingarna, se hur det tillkommit och göra det tiUgängligt för nya
s. 27
grupper. En enkel utställningskatalog gjordes också. Inom projektet publicerade undertecknad artikeln Ett världsmuseum i miniatyr i den av Medelhavsmuseet och Wahlström och Widstrand år 2002 utgivna boken Sverige och den islamiska världen - ett svenskt kulturarv. Genom att ställa frågan Vad är från islamiskt kulturområde i våra samlingar och på vad sätt har det en anknytning till islam? framträdde en delvis ny bild av samlingarna. Beteckningen islamiskt gavs här en generell och bred tolkning och såväl föremål som har direkt anknytning till Islam som religion och den konst som skapats inom den islamiska kultursfären såsom prydnads- och bruksföremål av keramik, silver, glas och textil lyftes fram utifrån detta perspektiv. I föreliggande artikel återges en del av ovan nämnda material. Kulturen - ett världsmuseum i miniatyr Den bärande insamlingsiden för Kulturen i museets uppbyggnadsfas runt sekelskiftet var att samla och skildra såväl den egna "Landskulturen" som "Världskulturen". Samlingsområdena kom att spänna över folklig kultur, men också de högre ståndens kultur, över medeltidens liv, arbete och materiella kultur, över konst, konsthanrverk och konstindustri samt främmande kulturers materiella och andliga kultur. Samtliga dessa verksamhetsområden har inom Kulturen rymts under det samlande begreppet kulturhistoria. För Georg Karlin (1859-1939), museets grundare, fanns inga gränser för samlandet. Intet mänskligt skulle vara museet främmande. Internationellt material skulle utgöra jämförelsegrund för det inhemska. De geografiska gränserna sprängdes. Från insamlandet i de sydsvenska landskapen utsträcktes tidigt inköpsområdet till att också gälla Danmark, en självklarhet för Karlin, som var ytterst medveten om de sydsvenska landskapens kulturella samhörighet med Danmark. Det i sin tur stärkte kontakten med Tyskland och kontinenten. Inköp av stora privata samlingar spelade en stor roll för vidgandet
s. 28
Eva Kjerström Sjöl in
av museiprogrammet till att omfatta ett globalt perspektiv. Egyptiska samlingar, keramik från Peru, samuraiföremål från Japan, Buddhaskulpturer från Thailand, dansmasker från Ceylon och vapen - det är exempel på den världskultur som skulle ställas mot den inhemska kulturen i "en universell kulturhistorisk bildningsanstalt". Karlin kom att verka i överrygelsen om att den inhemska kulturen alltid måste ses i relation till vad som finns utanför vårt lands gränser. Även om detta var ideer som låg i tiden, kom hans strävanden efter universalitet att bli ett ganska unikt projekt i Sverige. Med medvetna förvärv av föremål från andra länder skapades en modell för att i ett och samma museum kunna historiskt belysa olika områden av kulturell verksamhet. Det jämförande kulturella utvecklingsperspektivet gjorde detta möjligt. Samtidigt som man ville vara folkbildande och förmedla kunskap till en bred allmänhet ville man bli en vetenskapligt respekterad institution. I museet framhölls det vetenskapliga perspektivet i systematiserandet av samlingarna och dokumentationen av samlingarna och i den tidens evolutionsteorier och rypologiserande presentationer. Allt var olika led i mänsklighetens utveckling. Karlin menade att det utländska inslaget i samlingarna behövdes för att förstå den egna kulturen " i all synnerhet i de fall denna endast är en afskuggning av världskulturen", som han uttryckte det. På Kulturen har det islamiska insamlats och presenterats som kulturhistoria, som konsthantverk och som religionshistoria. Samlingar från Persien, Egypten, Nordafrika och det moriska Spanien utgör stommen i samlingarna från islamiskt kulturområde. De skapades i en tid då ingen kunde föreställa sig att Islam vid ingången av 2000-talet skulle vara en av de inhemska religionerna i Sverige. Det konstindustriella i fokus
Karlin hade ett starkt intresse för konstslöjden eller konstindustrin,
s. 29
något som låg i tiden i det sena 1800-talet. Detta satte tidigt sin . prägel på museets insamlingsarbete. Intresset stärktes när han några månader 1886 vistades på Museum fi.ir Kunst und Gewerbe i Hamburg, hos Justus Brinckmann. Konsthancverkssamlingarna var jämte de religionshistoriska samlingarna och de etnografiska samlingarna, det han ägnade störst intresse under studieresor och inköpsresor på kontinenten. Som exempel kan nämnas den resa han gjorde i Tyskland och Belgien under första världskriget 1916, då mycket av de persiska, islamiska och ostasiatiska samlingarna började formas . Såväl konstkeramiken som konsttextilen blev viktiga samlingar. Det är dock främst inom det keramiska området som Kulturens islamiska konstsamling medvetet byggdes upp under 1900-talecs första decennier. Den roll som de islamiska keramikerna spelade för krukmakeri teknikens utveckling gjorde det naturligt att visa på den islamiska keramiken som grund den europeiska och inhemska. Det är bara cirka hundra år sedan man i samlar- och museikretsar började intressera sig mer ingående för den persiska medeltidsfajansen. Den persiska högkulcuren hade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kommit i fokus för forskarna och samlarna som en betydande högkulcur som haft stort inflytande på den europeiska. Karlins intresse var troligen inte i första hand ett intresse för islam utan ett stort intresse för den persiska keramiken och den västasiatiska keramiken som dittiUs satts i skymundan till förmån för den östasiatiska. En av forskarna och samlarna i Karlins samtid var Fredrik Robert Martin. Han förenade en omfattande överblick över asiatisk konst med en ingående kunskap om Europas konst och konscindusui. Han var en av banbrytarna inom forskningen rörande islamisk konst och kultur. F. R. Martin planerade att utge stora verk om persernas, arabernas och turkarnas dekorativa konst. Keramik, textil, mattor och silver hörde till de delar han ägnade sin forskning. Hans bok
s. 30
Eva Kjerström Sjölin
om orientaliska mattor kom att bli en hel islamisk konsthistoria. Han ägnade där bland annat ett kapitel åt orientens inflytande på den svenska vikingatida och medeltida konsten. Han såg reminiscenser från det islamiska och orientaliska i de skånska vävnaderna - ett påstående som säkert tilltalade Karlin med hans intresse för de stora kulturhistoriska perspektiven. Intresset för keramik, textil, mattor och silver kan också ses som gemensamt och säkert fungerade en person som Martin som inspiratör för Karlin i uppbyggandet av det Kulturhistoriska museet i Lund med dess världsomspännande kulturhistoriska perspektiv och fokusering på den dekorativa konsten. I
Var komme r allt ifrå n?
I kulturlagren från det medeltida Lund finns fynd som visar på Lunds och Lundabornas tidiga kontakter med Islamisk kultur. Vid pilgrimsresor till Santiago di Compostella i Baskien under medeltiden kom föremål som lysterdekorerad keramik att föras hem från det då islamskt dominerade Spanien. Vid pilgrimsresor till Jerusalem kom de medeltida lundaborna även i kontakt med kultur och föremål från ett stort islamiskt område. En liten albarello (cylindriskt eller svagt konkavt kärl för medicin, en form som spåras till Persien och Syrien på noo-talet) från Syrien, som påträffats i de medeltida kulturlagren i Lund, kan ha kommit hit på så sätt. Dessa första bevis på kulturkontakter med islamisk kultur införlivades i Kulturens samlingar efter att museet 1890 började utföra arkeologiska utgrävningar i Lund. Detta fatal objekt från de arkeologiska utgrävningarna av det medeltida Lund, bildar proveniensmässigt en helt egen grupp. Utöver denna speciella grupp härrör samtliga av de aktuella föremålen i Kulturens samlingar från en aktiv insamling genom inköp eller gåvor som tar sin början vid det tidiga 1900-talet. Ett av de första förvärven är en fajansflisa med reliefpressad dekor från Alhambra i Granada, Spanien, gjord på 1300-talet. Den
s. 31
köptes från Christian Hammers auktion 1906, och är säkert förvärvad utifrån ambitionen att bygga på den keramiska samlingen med spansk morisk keramik. Christian Hammer var hovjuvelerare i Stockholm och hade en stor bok- och konstsamling som hopbragts under dryga femtio år från 1840-talet. Staten erbjöds att lösa in dem vid två tillfällen, men de kom att säljas på auktioner i Köln 1892 och följande år. Här rymdes en betydande konstindustrisamling och delar av den köptes tillbaka till svenska museer. Efter Hammers död 1905 ägde en auktion rum i Stockholm med konst, möbler, silver, vapen, keramik med mera. I Kulturens föremålskatalog finns antecknat om fajansflisan: "Av Christian Hammer med egen hand utbruten på 1870-talet". En annan av tidens samlare som så småningom fick se sin samling säljas, och vars föremål letade sin väg till Kulturen, var murarmästare J W Frohne i Köpenhamn. Hans samling förtecknades och publicerades i en omfattande katalog skriven av Emil Hannover.
Spansk-moriska fajanser. Fat med rödaktig lysterdekor, Sevilla? 1525-1550. KM 20.037. Köpt 1914 på Frohneska auktionen i Köpenhamn. Öronskål, c.1500, KM 21.401 . Skålar med lysterdekor från Manises och Valencia, 1400-talets andra hälft. KM 31 .881 och KM 31.883.
s. 33
Kanna med koboltfärgad fajansglasyr, 1200-talet, KM 33.592 samt skål, och badrasp i djurform med fajansglasyr i turkos, Sultanabad, Persien,1200-1300-tal, KM 33.585 resp 33.584. Köpta 1927 på Oskar Skallers auktion i Berlin. Skål och kanna, fajans, Persien, 1200-1300-tal. KM 23.322 resp. KM 23.324. Den starka iriseringen beror på att de legat länge i jord. Köpta 1914 av Dr Laderer, Berlin.
Samlingen rymde stora konstindustrisamlingar av europeiskt, kinesiskt och japanskt material och många av föremålen kom att hamna i museisamlingar i Danmark och Sverige. Karlin noterade omsorgsfullt i sin katalog, bevarad i Kulturens bibliotek, vilka museer som köpte vad ur den omfattande keramiksamlingen. Bland mycket annan keramik köpte Karlin här en liten samling spansk-moriska fajanser. Olika privatpersoner såsom grevinnan Wilhelmina von Hallwyl i Stockholm och Emma Thomander, dotter till biskop Thomander i Lund, stod för finansieringen av köpet. Förvärven av spansk-moriska fajanser byggdes snart på med några förvärv 19u från JE Auerbach i Berlin. 1914 köptes de första kärlen av persisk fajans av doktor Laderer i Berlin. Under första världskriget företog Karlin en inköpsresa till Tyskland och Belgien. Av olika antikhandlare och samlare som Alex Ghurekian i Bryssel förvärvades persisk keramik. I årsberättelsen för verksamheten 1916 skrev Karlin "Den välvillige Armeniern, af hvilken jag for billigt pris tillhandlade mig en liten mycket vacker samling vestasiatisk konst, däribland ett stycke af en praktväfnad
s. 34
Eva Kjerström Sjölin
List av fajans från Tamerlanes (Timur Lenks) grav. Kufisk arabisk inskription och ornament i gult, gulvitt, turkos och rödbrunt mot koboltblå botten. Samarkand, c 1405. KM 34.966
hämtad ur - Tamerlans graf? visade mig den extra välviljan, att sedan affären var uppgjord, låta mig ur sina samlingar uttaga ytterligare ett antal föremål såsom gåfva till museet". Även i Berlin förvärvades keramik på samma resa. 1917-18 kompletterades förvärven med gåvor från samme A Ghurekian i Bryssel: "Den förnämliga persiska 15- och 1600-talsfajansen samt de intressanta tillverkningarna i Bokhara och Turkomenien hava även blivit väl företrädda. Till detta senare resulcat har den armeniska konsthandlaren A. Ghurekian i Bri.issel icke minst bidragit med en vacker gåva av golv- och väggflisor" heter det i verksamhetsberättelse det året. Härmed inledde Karlin samlandet av persisk keramik. Samlingarna byggdes på efterhand. En fin samling köptes in 1921 från en samlare Doktor W Forrer i Scrassbourg, bl a persiska flisor och persiska keramiska kärl. Ytterligare ett intensivt inköpsår var år 1927, då olika samlare på kontinenten besöktes. På konstsamlaren Oskar Skallers auktion i Berlin i december 1927 gjordes flera inköp. Persiska flisor och en fin samling persiska keramikkärl kompletterade den samling av keramik från Främre Orienten som Karlin har börjat bygga upp. På 1920-talet fylldes keramiksamlingen på med turkisk fajans och en större samling av spansk-morisk keramik som köptes från Santiago Lopez i Madrid 1927. Det praktfullaste fatet i samlingen av spanska fajanser, ett fat från Valencia med lysterdekor, ropades år 1931 in på Bukowskis i Stockholm. Under Karlins tid upprätthölls gamla vänskapsband med museerna på kontinenten, kontakter som i en del fall resulterade i gåvor och byten mellan samlingar. Två förvärv med relevans för de här granskade samlingarna faller inom denna kategori: En samling marockanska keramikkärl som uppges vara skänkta 1917 av "Riksmusei Etnografiska Afdelning genom prof. Hartmann" samt ett intressant kakel förvärvat 1930, en så kallad list, från Museum fur
s. 37
Skärva med guldlysterdekor, Egypten 1000-1100-talet. Skärvor, blå porslinsinfluerad dekor, kärlbottnar med krukmakarsignaturer, Kairo, Egypten 1400-talet. Skål med djurframställning av hare, Egypten. KM 37.722, KM 37.780 (m Il ur samling KM 37600-776. Ur C J Lamms samling. Gåva 1936.
Völkerkunde i Berlin. En påskrift på baksidan anger att den kommer från Tamerlanes grav i Samarkand. Tamerlane, även kallad Timur Lenk, dog 1405 och begravdes i ett stort gravmonument i Samarkand. Även i den egyptiska samlingen på Kulturen kan man finna islamiskt material, fr a tre intressanta förvärv av keramik. I samband med förvärvet av en egyptisk samling som "hopbragts i Kairo och som letat sig väg till Köpenhamn" och som Karlin lyckades köpa 1927 i Köpenhamn med medel från grevinnan W von Hallwyl, köptes även en del keramik från den islamiska perioden i Egyptens historia. 1934 förvärvas ett intressant material via Etnografiska museet i Stockholm: skärvor och fragment av sgrafittodekorerad keramik (där mönstren skapats genom ristning och bortskrapning av ytliga lerskikt, så att underliggande kontrasterande lera blir synlig) och glaserade oljelampor. Det är ur F. R. Martins samling från hans utgrävningar i Pustat i Egypten. Huvudmassan är deponerad på Etnografiska i Stockholm och som en gottgörelse för en veckas arbete med densamma har int. Karlin erhållit den här införda samlingen." noterades i museets förvärvsuppgifter. Delar av Martins samlingar finns idag i flera svenska museer med konstindustrisamlingar. En annan av tidens främsta kännare av orientalisk konst var Carl Johan Lamm. Han tjänstgjorde 1934-1937 vid egyptiska universitet i Kairo och var senare docent vid Uppsala universitet. Främre Orientens glasprodukter, textilier, miniatyrkonst och islamisk konst hörde till hans specialiteter. Ur C. J. Lamms samling kom också ett antal egyptiska föremål från islamisk period att 1936 införlivas med Kulturens samlingar: keramiska skärvor med krukmakarsignaturer samt skål med djurframställning.
s. 38
s. 40
Eva Kjerström Sjölin
Även textilier förvärvades: "Karlin gjorde en stor inköpsresa hösten 1918 till Tyskland, främst Berlin och Miinchen. Enligt bevarade räkningar är L Bernheimer i Miinchen den enda av vilka Karlin köpt mattor av denna sort" heter det i föremålskacalogen om en bönematta. Även silver och glas från islamiskt kulturområde intresserade Karlin. I Köpenhamn hos antikhandlare A Nathansson, som var en av Karlins främsta inköpskällor, köptes 1908 en persisk flaska i silver och emalj från 1600-talet. De första persiska glasen förvärvades 19.19 och skänktes till museet av Karlin själv. Under dryga cvå decennier, från 1930-talets slut till 1950-talets slut, förvärvades inga islamiska föremål. Men i slutet av 1950talet och början av 1960-talet gjorde Karlins efterträdare Sven T Kjellberg en rad betydande inköp från en samlare och kännare av västasiatisk konst, Saaed Motamed i Frankfurt am Main. Kjellberg köpte en förnämlig samling persiska kärl, textilier och en glassamling, som tillsammans med Karlins egna tidiga glasgåvor utgör museets lilla samling av persiskt glas.
Persiskt glas. Flaska i turkosfärgat glas, 1500-tal och flaska i guloch rödfärgat glas, KM 27,105 resp. KM 27,103, Persien, 1500-tal. Flaska i ljust grönt glas, KM 54.650. Flaska med hank, gulgrönt glas, KM 54.651 . Droppglas i grönt glas, KM 52.393. Skål och fat i grönblått respektive blått glas KM 52.352 resp. KM 52.391. Nishaphur, Persien 800-900- tal .
s. 41
s. 42
Islamisk dekor - Guds närvaro i ornamentiken
Det mest unika dekorationselementet i islamisk konst är utan tvivel själva den arabiska skriften. Den ingår i olika utformningar som utsmyckning på alla former av islamisk konst. Den arabiska skönskriften utfördes i två stilar: Kufi (kantig) och Naski (kursiv). Kalligrafin förmedlar inte bara skönhet utan också ett budskap som är av religiös karaktär. Enligt Islam var det på det arabiska språket som Guds ord uppenbarades för Muhammed och som nedtecknades i Koranen. Det ger språket en särställning i den islamiska världen. Dess status visar sig ofta i att konstnärerna utsmyckade sina verk
Väggplatta av fajans med arabisk skrift ur Koranen , målad i kopparlyster. Inom den blå mittramen står Sura 112 i Koranen . Sidomarginalerna innehåller en uppräkning av shiiternas 12 imamer. Under mittfältet står: "Skrivet av den ringe Sajjid Kutb ad-din son till Sajjid Nasr ad-din al-Hasani. ". KM 50.754.
Väggplatta, fajans, växtornamentik i kobolt, koppar och mangan. Damaskus, 1600-talet. KM 26.658
med ornament som skulle likna arabisk skrift, utan att vara det, så kallad pseudo-kalligrafisk ornamentik I alla cider har olika typer av växtornamentik varit en väsentlig ingrediens i islamisk konst. Avbildningen av växter och plantor var godkänd av teologerna. Här blev de muslimska konstnärerna arvtagare till en omåttligt rik tradition från antiken. Det mest berömda ornamentet är det som betecknas som arabesken. Arabesken kan inte hänföras till någon bestämd botanisk art. Med utgångspunkt från antikens vinbladsornamentik ser man hur den under tidig medeltid utvecklas till ständigt mer invecklade mönster. Den kan vara symmetriskt uppbyggd, men också mer vildvuxen. Geometriska mönster bildar en annan huvudgrupp inom islamisk ornamentik. Ofta utgörs de av ett intrikat samspel mellan många olika polygonala former. Även de geometriska mönstren har sina föregångare i förislarniska kulturkretsar, men ingen har drivit den geometriska ornamentiken så långt som de muslimska konstnärerna.
s. 43
Skål, fajans , s.k. Minaigods med överglasyrmåleri i vitt, svart och rött. Raghes , 1200-talets mitt, Persien. KM 33.582. Köpt 1927 på Oskar Skallers auktion, Berlin.
s. 44
Både arabesken och de geometriska mönstren kan fortsätta i det oändliga och kan därför symbolisera Guds oändlighet och allomfattande väsen. Dessa mönster kan, i likhet med den arabiska skriften, ses som en påminnelse om Guds ständiga närvaro. Skildring av levande väsen förekommer bara i begränsad omfattning i islamisk konst. Det är först och främst en rad religiösa uttalanden och traditioner i förening, som tillsammans har resulterat i förbudet att avbilda levande varelser. Koranen uttalar sig inre direkt emot bruket av bildframställning, men talar mot avgudadyrkan. Man skall inre försöka efterlikna Guds skaparkraft. Under 1200-talet beronas förbudet ytterligare och kommer att gälla alla avbildningar av levande väsen. Plantor och döda ting kan skildras i bild. Den figurativa konsten förekommer först och främst i förbindelse med den inre utsmyckningen av överklassens arkitektur och samma överklass husgeråd, textilier och manuskript. På de rikt utsmyckade bruksföremålen som är så karaktäristiska för islamisk konst, ses friser med både djur och människor, men de f'ar ofta en stiliserad framställning och bildar en del i den dekorativa utformningen.
s. 45
Fokus på keramiken De persisk-islamiska krukmakarna
Det är bara ca hundra år sedan som man i samlar- och museikretsar började intressera sig mer ingående för den persiska medel tidsfajansen. Karlin och Kulturen var här bland de tidiga samlarna. Den roll som de persiska keramikerna spelade för krukmakeriteknikens utveckling gjorde det naturligt att visa på den islamiska keramiken som grund den europeiska och inhemska keramiken. Här är några exempel på grundläggande uppfinningar som fick avgörande betydelse för keramiktillverkning över stora delar av världen: Fajans som material har sitt ursprung på persiskt kulturområde. På 500-talet f Kr kom perserna fram till en blyglasyr med en tillsats av tennaska som i bränningen blev vit och ogenomskinlig. Det gav nya möjligheter att dekorera och öppnade upp för en helt ny typ av keramik. Från 800-talet e Kr utvecklas en speciell typ av dekor, lysterdekor, på fajanserna. Det var troligen egyptiska glastillverkare som på 600-talet började måla glas med metalloxider. Efter reducerad bränning framträdde e~ lysterfärg, en metallskimrande
s. 47
d lysterSkål, fajans ·m !rad med Kalligrafisk dekor kombin blått och turk~sk. a på utsida å pers1s dekor p 1100-talet, och 1ns1da. . KM Raghes, Persien.
52.389 .. äende sida) (Se även foreg
s. 49
Skål med turkos glasyr och ristad dekor,1200-talet, Sultanabad, Persien, KM 33.583, köpt 1927 på Oskar Skallers auktion i Berlin.
färg varierande från silverton till guldton i rött eller gult. Krukmakarna i Persien var först med att använda tekniken på keramik. Den kom sen snabbt att även praktiseras i keramiska centra i Egypten på 900-noo-talen. Tekniken blev allmän på keramik i Persien i slutet av noo- och 1200-talen, då produktionen var koncentrerad till Kashan. Den användes där ofta tillsammans med blått och turkos. I slutet av noo-talet uppfann persiska krukmakare det äkta underglasyrmåleriet med koboltblått. Den blå färgen har kobolt som grundmaterial. l(obolt bröts främst i persiska gruvor vid Kashan. Kineserna lärde känna denna färg och importerade kobolt sjövägen via Sumatra. Kineserna börjar måla blått på porslin i början av 1300-talet. Den islamiska marknaden var Kinas främsta avnämare av porslin. Senare skulle det blåvita kinesiska porslinsmåleriet starkt påverka islamisk keramik. Man försökte på olika sätt imitera det blåvita kinesiska porslinet. På detta sätt finns ett givande och tagande mellan den muslimska världen och den övriga världen under århundraden. Så växte en ny inhemsk vara fram i Persien, Egypten och Syrien.
Helt säkra bestämningar av tillverkningsorter och verkstäder för den persiska keramiken går inte att fastställa. Senare års fynd visar på att många av de persiska fajansernas olika form- och dekortyper har varit i produktion över stora delar av landet. motiv och teknik har vandrat från den ena verkstaden till den andra. Bestämningarna till vissa orter visar mer på att denna typ av keramik påträffats där. På 800-talet tar den persisk-islamiska fajanskonsten sin början med de så kallade Nishapur-fajanserna, uppkallade efter en stad i nordöstra Iran, där man åren före första världskriget företog några viktiga utgrävningar. Men tillverkningen av typen kan mycket väl ha ägt rum även på andra håll. Viktiga orter för keramik från noo-,1200och 1300-talen var Kashan, Raghes, Gurgan, Amol, Ispahan och Sultanabad. Även när det gäller dateringar råder en viss osäkerhet. Ett av den persiska keramikens karaktäristiska drag är att den hållit fast vid traditionerna genom århundradena. Dateringarna kan därför ibland spänna över flera århundraden.
Kanna av fajans, s.k siluettgods. Mörkt svartgrön glasyr över ljus turkos glasyr. Kalligrafidekor och geometrisk dekor sgrafitterad fram. Persien, 1100-talets senare hälft. KM 36.907.
s. so
s. 51
Vas, s k flaskvas, turkosfärgad glasyr med spår av svartmålad dekor. Starkt iriserad på grund av att den legat i jorden. Raghes, Persien, 1100- 1200talet. KM 33.645
Egyptisk- islamisk keramik
Egypten blev arabiskt cirka 640. Från att ha varit östromersk provins under Konstantinopel blev Egypten en del av kalifatet med centrum i Medina, Damaskus och senare Bagdad. Pustat blev ny huvudstad i Egypten. 969 grundas Kairo, alldeles intill Pustat. u68 förstördes Pustat av strategiska skäl. Det återuppbyggdes inte, utan blev i stället Kairos soptipp. De arkeologiska lagren under denna gigantiska soptipp innehåller rester av sta~ dens historia och liv. Keramikskärvor från dessa lager berättar om handelsförbindelser med hela den värld med vilken Egypten stod i förbindelse, från Spanien till Japan. Forskningen har visat hur det i Pustat fanns flera kvarter med keramiska ugnar. Många kärl och skärvor som påträffats där är signerade. Man känner namnet på mästare som Sa' d och Muslim. Imitationer av det kinesiska Tangdynastins trefärgade keramik tillverkades här liksom en hel genre av celadon, gjorda som självständiga variationer på de kinesiska. Under härskarna som åberopade sin härkomst från Muhammeds dotter Fatima blomstrade Egypten politiskt och ekonomiskt. Lystermåleriet var särskilt karaktäristiskt för den fatimidiska keramiken under perioden 969-u71. Kärlen blev ofta ersättning för metallkonstens produkter av guld och silver, brons och koppar. Denna lystervara fanns även i Irak och Persien, men utvecklades starkt i Egypten under denna tid. Motiven är ofta jakt, musik och gästabud samt en rad genrescener som kan knytas till dessa teman. Djuren står ibland i centrum. Haren som förekommer ibland som motiv har gamla anor i Egypten som lyckobringande djur. Från senare delen av noo-talet ingick Egypten och Syrien i samma politiska enhet. Kairo växte då till en världsstad utan like. I Kairo samlades folk från hela världen. Keramikmästare från Persien eller Syrien, där Rakka var centrum för den keramiska produktionen, grundade verkstäder i Kairo. Man känner namnen på många,
s. 52
Albarello , italiensk fajans, 1400-talet, KM 27.253 Denna kärltyp stammar från det islamiska Syrien. Formen vandrade via det islamiskmoriska Spanien till det kristna Europa och kom att bli allmän som apotekskärl. Formen var särskilt funktionell när kärlen ställdes på rad i hyllor. På grund av de konkava sidorna kunde varje kärl lätt greppas och plockas ner.
s. 54
Eva Kjerström Sjöli n
därför att en ny era av signerad keramik kommer. En av de stora i den blåvita kinesiska traditionen är Gaibi, vars namn sitter målat i botten av föremålen, främst små skålar. Det är främst under 1400-talet som dessa parafraser på kinesiskt porslin tillverkades. Verkstäderna fortsatte i generationer. Gaibis son tog över verksamheten. Tack vare alla sönderslagna skålar som hamnat på soptippen känner man verkstädernas produktion väl. Islamiskt i den spanska keramiken När araberna under 900-talet besatte södra Spanien kom, med mycket annat islamiskt kulturgods, även det mer utvecklade krukmakarhantverket till Europa. Till det som här var okänt hörde den vita tennglasyren och tekniken att lysterdekorera med metalliska effekter. Under inflytande av egyptisk och syrisk keramik framställde de muslimska krukmakarna i Andalusien tennglaserade kärl med lysterdekor i en islamisk tradition. Den spanskmoriska fajansen och de islamiska krukmakarnas inflytande i Europa ägnas en särskild artikel i denna årsbok. Nya perspektiv Föremålen från islamiskt kulturområde har i museet aldrig katalogiserats, klassificerats eller ställts ut samlade med det islamiska som gemensam nämnare, utan definierats utifrån andra och varierande kriterier. Med utställningen Islamiskt. Ur Kulturens samlingar genomfördes det, och detta har gett nya infallsvinklar på samlingarna och en ny spännande möjlighet till kommunikation med museets besökare. Relationen och samspelet mellan de judiska, de kristna och de islamiska kulturerna och deras uttryck i europeisk kultur är historiskt intressant. Utställningen Vem är du, vem är jag? Mellanöstern här, som är en av Kulturens största satsningar under 2004, visar på frågans aktualitet i dagens Sverige. DDD
s. 55
s. 61: Notis
Gåva och gengåva Följande är egentligen en uråldrig historia om gästfrihet och om hur gästfrihetens lag skall upprätthållas. Den utspelade sig 1975 och 1976. Förstnämnda år tog Gustaf Trolle-Bonde på Trolleholm emot några affärsmän som i sitt sällskap hade saudiern Saad al Tuuvayeri och hans fru. Då sällskapet lämnade Trolleholm, i vars bibliotek al Tuuvayeri förevisats en 1700-talsbeskrivning av Arabien och på en karta kunnat hitta släktens ursprungsoas, överlämnades som avskedsgåva ett orientalisk pennfodral av silver. Året därpå återupprättades kontakten med Saad al Tuuvayeri i Riadh och Trolle-Bonde bjöds på en överdådig traditionell arabisk måltid i ett tältläger någon timmes bilresa från staden. När solen börjat sjunka över öknen och ge dynerna långa skuggor tog Saad sin gäst med på en kort promenad. Han tackade än en gång för mottagandet på Trolleholm och sa att han kommit på något som kunde vara en likvärdig gåva och kallade till sig en tjänare med en plastkasse. Ur denna lyfte han den traditionella, praktfulla och rikt silverbeslagna beduindolken. En sådan dolk kan endast ges bort och gåvan utgör en stor hedersbevisning. Stark skam skulle drabba den som sålde en sådan släktklenod. "Efter mitt höviska tacktal vandrade vi tillbaka till det övriga sällskapet och en stund senare skumpade vår karavan av Cadillacbilar bort i mörkret över ökensanden mot Riadh." (Gustaf Trolle-Bonde) 000 Källa: Gustaf Trolle-Bonde. Historien om en jambayah. Kulturen 1984
Amerikanska apachehelikoptrar norr om Kuwait City 24/ 1 2003. Foto: Stephen Jaffe. Copyright: Pressens bild
s. 65: Cecilia Udden
Den rasslande behån i Gaza och andra ögonblicksbilder
Hade någon velat göra en karikatyrteckning, en politisk satir över förhållandet arabvärlden-västvärlden, hade det inte varit otänkbart att man ~alt motivet "Västerländsk slyna drar naken förnedrad arabisk man i hundkoppel". För många människor i Arabvärlden kom därför bilderna från fängelset i Abu Ghreib som en kuslig bekräftelse på det de hoppades var mardrömmar och hjärnspöken. Min väninna, barnmorskan i Gaza, sa: "Varför är ni så chockade i väst? Den förnedring ni ser på bild speglar ju bara ett förhållande, en känsla som vi ständigt bär på och lever med".
Spe. Charles Graner numrerade personerna på detta foto från Abu Ghreib-fängelset. Han är själv 1. Nr 2 är en civil entreprenör i den militära underrättelsetjänsten, 4, 5, 7 och 8 tillhör den militära underrättelsetjänsten, medan 3 och 6 är militärpoliser. Fotot skulle användas i rättegången mot Graner 2004.
Cecili a Udden
Den mest skrämmande av bilderna från Abu Ghreib är den minst spektakulära, den minst visade. Där syns tortyrens normalitet - på golvet i en fängelsekorridor ser man en ihopslingrad klunga nakna flngar - tre, kanske fyra män - en med särade ben två med fotbojor. Rune människohögen står tre män i militäruniform. En har långa svarta gummihandskar på sig. En annan böjer sig ner över de nakna människokropparna och ser ut att rätta till sin installation med ena handen, en tredje, kamouflagekeps, står framåtlutad och tittar ner på kroppshögen. Torterare utan tvekan. Men, det mest chockerande med denna bild är alla människor i bakgrunden. Sysselsatta med vardagligheter. Scenen utspelar sig mitt i en gulbeige fängelsekorridor - inte i ett slutet tortyrrum bakom gallerdörrar syns andra flngar och bara ett par meter .från den groteska förnedringshögen av människokött står ett par andra soldater inbegripna i ett till synes helt vardagligt samtal. Förutom de tre torterarna syns ytterligare sex människor - alla sysselsatta med något annat - som om det som pågår i korridoren är fullkomligt normalt. En soldat i kamouflagebyxor kommer gående in i bilden med ett vitt papper i handen. Byråkrati och tortyr sida vid sida i ondskans banalitet. Tortyren i Abu Ghreib har påverkat inte bara vår bild av USA, utan också vår bild av arabvärlden. Av offren. Men medan många av oss kan namnet på den unga kvinnan, Lynndie England, som höll i hundkopplet, så förblir de flesta av offren anonyma objekt. Är det en slump?
s. 67
Under våren 2003, när Irak.kriget inleddes, bodde jag i USA. Jag följde krigets inledningsfas på TY. Direktsända rapporter från alla de inbäddade reportrarna vars liv skyddades av de trupper de skulle rapportera om. Det som kanske upprörde mig mest när jag "betraktade kriget" i amerikansk TV var att jag aldrig mötte några människor i de reportage amerikanska korrespondenter sände hem. Ingen bokhandlare i Bagdad eller kebabförsäljare i Kairo - trots att alla amerikanska TV-bolag hade massor av korrespondenter utskickade över hela Mellanöstern före och under kriget. Före kriget stod de med någon vacker kupol eller minaret i bakgrunden och läste upp "senaste nytt". Aldrig en intervju med "en arab". Under kriget var de "inbäddade". Istället för att bevaka kriget genom att gå i dess blodiga fotspår, satt de inbäddade journalisterna som galjonsfigurer på stridsvagnarna. De lyfte upp locket och tittade ut, tittade ner, och rapporterade om kriget .ovanifrån oftast utan att det fanns någon amerikansk journalist på andra sidan som kunde berätta VAR bomberna slagit ner. För första gången beskrevs ett krig ur pipmynningens perspektiv. Det traditionella sättet att rapportera om krig hade fram till dess varit att följa i krigets blodiga spår - att beskriva förödelsen som kriget lämnat efter sig, sjukhussalarna med krigets offer, ruinerna där bomber landat. Men de inbäddade reportrarna såg bara missilernas avfyrningsramper, inte var de landade. Jag minns särskilt en scen i TV när CNNs Walter Rogers i direktsändning ropar tillbaka till USA från den irakiska öknen. Vi är på väg mot Bagdad, berättar han, detta är början på anfallet mot Bagdad. Kameran sveper över den irakiska öknen. Och så säger Walter Rogers: och vi har just passerat ett beduinläger och där satt 6 eller 8 människor förstummade och skakade på huvudet medan denna moderna mekaniserade krigsmaskin rullade förbi dem ... Walter Rogers skickade hem ett vykort. Beduiner i tält. Kvinnor i svarta klänningar med röda och färgglada broderier. Vackra mattor i tältet. Några getter. Människorna var objekt. Utan röst. De fanns på ett vykort. Det var svårt att låta bli att tänka på Edward Saids bok Orientalism när jag hörde Walter Rogers. I Orientalism nagelfar Said sina favoritförfattare
s. 68
Cecilia Udden
- bland andra Gustave Flaubert - och deras syn på Orienten. Flaubert beskriver t.ex. sin älskarinna Kuchuk i Egypten, men inte en enda gång låter han henne en egen röst. Hon är ett objekt, hon blir aldrig ett subjekt. Walter Rogers gjorde detsamma detsamma med beduinerna. År 2003. Jag har träffat Walter Rogers. I Jerusalem, vid platsen för ett självmordsattentat i mitten av 90-talet, där han, liksom jag gick omkring med tårar i ögonen inför synen på blodiga, sargade och ituslima människor. Walter Rogers är inte ond. Men den psykologiska distansen till beduinerna gjorde att han inte såg dem som något annat än ett vykort. Det finns ett enormt intresse för Mellanöstern och Orienten i Sverige. På svenska museer har man kunnat se utställningarna Slöjan, Harem, Mellanöstern, Kairo och gå på diskussionskvällar på Bagdad Cafe, man har kunnat röka vattenpipa på Umm Kalsoumfestival och lyssna på arabisk luta - oud. Unga svenska kvinnor går på magdanskurs och libanesisk buffe har seglat upp som en av de vanligast förekommande festmåltiderna på cateringmenyn. Men det händer inte sällan att intresset för orienten är förknippat med en orient som inte existerar i verkligheten. På samma sätt som Lawrence Durrells Alexandria har väldigt lite med dagens Egypten att göra. I flera decennier har turister letat längs cornichen efter Lawrence Durrells cafeer och miljöer, bara för att upptäcka att verklighetens Alexandria ser annorlunda ut. De som idag reser till Egypten för att lyssna på Ali Hassan Kuban, upptäcker att han är mer känd i World Music-kretsar i Sverige än han är i gränderna i Kairo. Orientens verklighet, hur magisk-realistisk den än är, handlar så oerhört mycket mindre om mystik och magdans än om bostäder och bröd.
ra
Kairo, november 2003:
På elektroniska reklampelare med högupplösning i brosystemet bakom Egyptiska museet, görs reklam för Heinz ketchup. Man ser två händer. I den ena: en egyptisk traditionellt rund brödkaka, "balladi" - ett pitabröd på grövre mjölsorter och med vetekli. I den andra handen: en plastflaska med Heinz ketchup. En bild av tradition och modernitet som blev än mer symbolisk än
s. 69
Föregående sida: Sprängning av Yassir Arafats högkvarter i Ramallah, Västbanken, 20/9 2002. Foto: Atta Oweisat. Copyright: Pressens bild
vad som avsågs eftersom Heinz ofelbart förknippas med USAs demokratiske presidentkandidat John Kerry som använder en del av sin hustru Teresa Heinz ketchupimperium i sin valkassakista. Och det egyptiska brödet. Det jordnära, arabiska, fattiga. Men framförallt: bröd och ketchup, så långt från magdans och tusen och en natt man kan komma. Samtidigt, i presssen, en debatt om adoption och Islam. Adoption är tillåtet inom Islam, men det finns en hake. Ett adoptivbarn kan aldrig bli likvärdigt med en familjemedlem som har blodsband och för en mamma innebär detta att adoptivsonen måste betraktas som "främling" när han blir könsmogen. Mamman får då inte visa sig för sin adoptivson obeslöjad. Detta skapade problem för barnlösa par i det moderna Egypten. Vem vill adoptera ett barn som man efter ett antal år måste behandla som främling? Men en egyptisk skriftlärd läkare hade funnit en lösning. Enligt Koranen ska det barn som före två års ålder ammats fem gånger (fem fulla mål) av en kvinna, kunna betraktas som kvinnans nära släkting. Lösningen på slöjproblemtatiken blev amningsmaskiner på sjukhusen dit barnlösa kvinnor kunde gå för att få igång sin mjölkproduktion innan de adopterade barn och på så sätt kunna amma sina adoptivbarn och göra de till släktingar. Om detta handlade artiklarnar i pressen. Och när jag tog mig för pannan och frågade mina sekulära väninnor hur de orkade ägna sig åt den sortens religiöst hårklyveri sa flera av dem: du förstår inte, det här är ett exempel på hur vis vår religion, Islam, är. Det förstår ju vem som helst att en kvinna som får amma ett barn blir en bättre mor till det barnet, skapar starkare band. Alla Islamister över en kam
Det kanske största misstaget västerländska medier gör idag är att bunta ihop Al Qaeda, Hizbollah, Hamas, FIS, Muslimska Brödraskapet i· Egypten till en enda kaotisk massa utan distinktioner med den gemensamma nämnaren TERROR. Blind terror. Att Al Qaeda utgör en fanatisk, totalitär dödskult råder det knappat någon tvekan om. Vi har alla sett och hört Osama Bin Laden prisa flygkapar-
s. 72
Cecil ia Udden
na och fnittra åt att han, som byggnadsingenjör, inte själv kunnat ana att World Trade Centers struktur skulle vara så svag att tornen skulle störta samman. Men de andra grupperna: Shiamuslimska Hizbollah i Libanon, som efter Israels uttåg ur Södra Libanon inte ägnat sig åt någon terrorverksamhet utan tvärtom förvandlats till ett populärt politiskt parti med en egen TV-station. Hizbollah har 12 parlamentsledamöter, varav en är kristen. Hizbollah har tagit avstånd från 11 september, Al Qaeda, 11 mars i Madrid och våldet i Irak. Också palestinska Hamas har tagit avstånd från Al Qaeda. De egna självmordsbomberna anser man dock vara ett legitimt vapen i kampen mot lsarels ockupation. Men även här pågår en intern debatt och det finns bedömare som hävdar att en rörelse som Hamas kan reformeras och _modereras med ökat politiskt ansvar. Det muslimska brödraskapet i Egypten har tagit avstånd från allt våld och sedan 1998 har det inte förekommit några terrorattacker eller våldsdåd riktade mot utländska turister i Egypten. Brödraskapet, som formellt är förbjudet som politiskt parti, men som ändå har representanter i parlamentet, har också tagit avstånd från Al Qaeda. Många västerländska journalister är blinda för detta. De accepterar terrorstämpeln på islamistiska grupper och hoppas slippa sätta sig in i debatter som den om adoption och amningspumpen. Men många experter och bedömare menar att vägen till demokrati, flerpartisystem och mänskliga rättigheter i Arabvärlden inte kan slinka förbi mosken, utan måste gå genom den. För Västvärldens del handlar det om att föra en dialog med dessa grupper istället för att avfärda dem som terrorister. Men lika dumt som det vore att kategoriskt avfärda dem, vore det att okritiskt inbilla sig att de förvandlats till ett slags muslimsk socialdemokrati. De flesta islamistgrupper har allvarliga problem med demokrati,
s. 73
kvinnors och minoriteters rättigheter. När jag träffar företrädare för islamistiska organisationer brukar jag alltid ställa frågan: blir homosexualitet straffbart i ert samhälle om ni har makten. Jag har ännu inte träffat någon som entydigt garanterat att ett islamistiskt samhälle kommer att visa tolerans gentemot alla minoriteter och sexuella läggningar. Medlabilden
Mediabilden av Mellanöstern har förändrats radikalt sedan jag började rapportera från området i början av 1980-talet. Då mottogs nyheter om israeliska övergrepp mot palestinier med skepsis. Idag är det snarast tvärtom. Omsvängningen har varit successiv, men många anser att den inleddes 1982 efter massakern på palestinier i flyktinglägren Sabra och Chatila utanför Beirut. En massaker som ledde till att dåvarande försvarsminister Ariel Sharon fick avgå ur Menachem Begins regering. Men Europas och USAs mediabild av Mellanöstern har starka olikheter. I USA finns det en tendens att stämpla all lsraelkritik som antisemitism. Lojaliteten gentemot Israel är stor i USA, medan svenskarna enligt opinionsmätningar, ser Ariel Sharon som ett av de största hoten mot världsfreden idag. USA har av tradition starkare bindningar till Israel. Det bor fler judar (6 miljoner) i USA än i Israel. Och USA känner sig som en vän av Israel och det judiska folket . Efter attackerna mot judiska skolor och synagogor i Europa de senaste åren, har många amerikanska kommentatorer beskyllt Europa för att bära på en latent, unken anti-semitism. Och de amerikanska kritikerna fick onekligen vatten på sin kvarn när EU försökte sopa under mattan en forskarrapport som visade att antisemitiska övergrepp i Europa ökat. Under belägringen av födelsekyrkan i Bethlehem 2002, hade Aftonbladet en rubrik om den korsfäste Arafat. Italienska La Stampa publicerade en satirteckning i samma anda där Jesusbarnet i krubban är omringat av israeliska stridsvagnar. "Säg inte att de vill döda mig IGEN" stod det i Jesusbarnets pratbubbla! Detta var utan tvekan ett uttryck för europeisk antisemitism menade kommentatorer i såväl Wall Street Journal som Washington Post. Slutsatsen
s. 74
Cecilia Udden
var att Europa älskar judar så länge de är döda, att Europa inte tål tanken på en vital judisk stat som vägrar att be om ursäkt för sin existens. Europeerna kan acceptera en passiv jude, överlevaren som man kan känna medlidande med, kanske till och med belöna med ett litterärt pris, men judarna ska veta sin plats, skrev till exempel Charles Krauthammer i Washington Post där han hävdade att Skammen efter förintelsen lagt locket på judehatet under ett halvsekel, men nu har den uppdämda a~tisemitismen släppts ut, demonerna är lösa. Charles Krauthammers analys är kanske inte representativ för USA, men den speglar en oro många amerikaner känner inför utvecklingen i Europa när synagogor brinner, tyska judar uppmanas att inte bära judiska symboler OCH, säger veckotidningsredaktören Bill Kristol, när europeiska myndigheter försöker förneka faran . Samma debattörer brukade också hävda att europeerna blundade för det hot Saddam Hussein och hans massförstörelsevapen utgjorde. Bill Kristol, som ger ut veckotidningen Weekly Standard, är en konservativ judisk intellektuell. En ovanlighet i USA där de flesta amerikanska judar är inte konservativa, utan tvärtom vänsterliberaler. 80% av de judiska väljarna röstar på det demokratiska partiet. Men sedan George Bush kom till makten har flera neokonservativa judiska opinionsbildare som vice försvarsminister Paul Wolfowitz och rådgivaren Richard Perle fatt stor uppmärksamhet. I arabiska medier sprids anti-semitiska konspirationsteorier om att judarna har tagit över makten i Washington och att t.ex. Irakkrigets främsta syfte var att gå Israels ärenden. Sanningen är att USAs israelpolitik är tätt sammanbunden med den opinion som finns bland USAs kristna fundamentalister, de som menar att Israel är en förutsättning för Messias återkomst. Bill Kristols tidning, Weekly Standard, hade i samband med belägringen av födelsekyrkan i Bethlehem, den franska tricoloren på sitt senaste omslag. Men istället för franska revolutionens slagord: frihet jämlikhet broderskap, stod där: Liberte, Egalite, Judeophobie. Och Bill Kristols förklaring till den stora skillnaden mellan Europa och USA är att man har olika syn på inte bara judar, utan på västvärlden och den judisk-kristna traditionen. För oss i USA är Israel en demokratisk utpost i Orienten, sa Bill Kristol
s. 75
Irakisk soldat i Fedajin-milisen, 4/ 8 2003. Foto: Stuart Clarke. Copyright: IBL Bildbyrå
till mig under en intervju i Washington. Vi amerikaner står fast vid den judisk-kristna traditionen Europa lider av sitt koloniala förflutna och för att kompensera, har man en tendens att i alla lägen ta ställning för den mörkyade infödingen MOT den vite bosättaren. Och för många amerikaner är det chockerande att europeerna är beredda att i alla lägen misstro Ariel Sharon och Israel, sa Bill Kristol. I USA är det ingen som på allvar tror att israeliska soldater - reservofficerer - dvs advokater, affärsmän och professorer - skulle finna nöje i att döda palestinier. De amerikaner som kritiserar USAs starka stöd för Israel, brukar påpeka att det är irrationellt. Att det inte ligger i USAs strategiska intresse att göra sig till ovän med arabvärlden och att Mellanösternpolitiken bygger mer på känslor än nationella intressen. Bill Kristol håller delvis med om det, även om han kallar motiven moraliska snarare än känslomässiga, och han är dessutom tacksam att USA har råd att styras av värderingar och moral - det kan inte Europa på samma sätt, eftersom man är mer beroende av både olja och den arabiska opinionen, säger Bill Kristol. "Varför hatar de oss?" Efter den n september ställde man ofta frågan WHY DO THEY HATE US? i USA. De vanligaste svaren löd: de hatar demokrati, de hatar kulturimperialismen, de hatar McDonaldiseringen, de hatar frihet. Svaren stämmer inte. I själva verket kan man konstatera att de flesta araber gillar Hollywood, de tycker bra om marknadsekonomi, kapitalism, de vill ha mer demokrati och individualism .. .. MEN, nästan uceslucade hatar de amerikansk utrikespolitik. Jag vet inte hur många gånger jag suttit på McDonalds i Kairo och pratat med medlemmar och sympatisörer till det Muslimska
s. 76
Brödraskapet. Jag hörde aldrig någon utvecklad kritik av så kallad kulturimperialism (mer än från vissa hälsomedvetna läkare inom Muslimska Brödraskapet). Efter den n september genomfördes en unik opinionsmätning i arabvärlden. För första gången fick människor i 8 olika arabländer svara på samma frågor - 92 stycken - och slutsatsen, enligt James Zogby på Arab American lnstitute i Washington, var att: Araber hatar inte alls USA, de avskyr Amerikansk utrikespolitik. Den viktigaste orsaken till USA-hatet tycks vara Palestinafrågan. När de tillfrågade araberna ombads rangordna de politiska och sociala frågor de ansåg viktigast i livet, hamnade frågan om mänskliga rättigheter överst på listan, tätt följd av sjukvård och Palestinafrågan. Palestina är för många araber inte en utrikespolitisk fråga, utan något djupt personligt och existensiellt, säger James Zogby. Arabernas förhållande till Palestinafrågan är jämförbar med det sätt amerikanska judar betraktat Förintelsen, säger James Zogby. Som något som visserligen pågår långt borta, men, alla araber kan identifiera sig med det och säger sig själva: det kunde ha varit jag, de där barnen kunde ha varit mina barn. Vykort från öknen I amerikanska medier, däremot, skapas sällan denna identifikation med palestinska offer för israeliska övergrepp. Pall!stinierna blir objekt, på samma sätt som f'angarna i Abu Ghreib eller beduinerna som Walter Rogers såg i den irakiska öknen. Enligt den amerikanske mediakommentatorn Eric Alterman, har detta inte enbart med ägandestrukturer och kommersiella medier att göra. Journalisterna i USA tillämpar också ett stort mått självcensur som bottnar i en skräck för att bli stämplad som "vänster" eller "opatriotisk''. Eric Alterman menar att den konservativa högern 1 USA under flera decennier har pumpat ut tesen att det var den vänsterliberala journalistkårens fel att USA förlorade Vietnamkriget. Pressen var så rregativ att landets moral underminerades. Därför anstränger sig idag journalisterna extra mycket för att inte vänsterstämpel. .
ra
s. 78
Cecilia Udden
Detta ledde, säger Eric Alterman, bland annat till att journalisterna avstod från att ifrågasätta Vita Huset och kritiske granska uppgifterna om Iraks massförstörelsevapen. Ett år senare valde New York Times be om ursäkt för detta på ledarplats. Men när det gäller synen på "den andre", de ockuperade folken i kak, var skadan till stor del redan skedd. I samband med att jag såg Walter Rogers rulla fram genom öknen som en triumfatorisk galjonsfigur på en stridsvagn, hörde jag en programledare i TV ställa frågor till en av sina reportrar i direktsändning. Reportern - också han i den irakiska öknen - skulle förklara hur svårt det var för soldaterna att veta om en grupp irakiska civilpersoner var fientliga eller välkomnande. Ja, jag förstår, sa programledaren empatiskt. Det måste vara oerhört svårt för de amerikanska styrkorna att skilja mellan upprorsmän och tama bybor. Tama bybor! Hon sa faktiskt så. Två gånger i direktsänd TY. Tame villagers. Amerikaner förstår förnedring. De upprörs till hacpunkten när de ser sina egna krigsflngar förnedras. På djupet inser de också vilka starka känslor och negativa krafter förnedring kan alstra. Ändå väljer de flesta att bortförklara eller förbli tondöva inför den kollektiva förnedring som arabvärlden känner i sitt nuvarande sorgliga skick, bland skärvor av ett kolonialt förtryck, misslyckade panarabistiska och socialistiska drömmar där ledarna som man satte sådant hopp till, har förvandlats antingen till brutala diktatorer som i Irak och Syrien, eller till flinande USA-uppbackade polisstatschefer som i Egypten. Alltmedan palestinier slaktas och slussas som boskap genom säkerhetskontroller för att på nåder jobba som daglönare i Israel, alltmedan rosenkindade idealister från någon frikyrka i Ten- nessee kommer till Kairo för att undervisa barbarerna i demokrati, alltmedan ett muslimskt namn och arabisk födelseort förvandlar ett studentvisum i USA till en ouppnåelig dröm.
ra
s. 79
Medan i stort sett hela världen insett att det är förnedring som föder självmordsbombare, inbillade sig USA ganska länge att irakierna nog ändå längtade efter att befrias av USA, på USAs villkor, till.varje pris. Att irakierna, trots sitt hat och sin avsky gentemot Saddam Husseins förtryckarregim, ändå kunde bära på en nationell stolthet som man inte ville se krossad, tycktes komma som en överraskning för många amerikaner. Tomtebloss
Bilden av irakier, araber, och palestinier som endimensionella objekt är inte enbart ett resultat av västerländsk exponering. De egna regimerna - förtryckande diktaturer - bär ofta lika stor skuld, vilket är ett slags dubbel sorg för Jllånga araber. Jag tänkte särskilt på det efter II september, när jag läste om Chance Noonan i New York Times. Där fanns historien om hur treårige Chance Noonan, varje kväll innan han gick och lade sig, tog på sig sina lite för små gymnastikskor och sprang ut på gården med e~t tomtebloss som mamma tänt. Han sprang sitt vanliga varv som en liten komet och ropade Yeah Daddy och så skickade han upp en stjärna till pappa Robbie. Sen den elfte september har Chance skickat upp en stjärna varje kväll, flera askar tomtebloss har förbrukats och gymnastikskorna sitter allt tajtare kring hans knubbiga fötter, för Chance ville.att pappa skulle vara med och köpa nya skor. Pappa var börsmäklare på Cantor Ficzgerald i World Trade Center. Den här lilla berättelsen om tomtebloss var bara ett av alla de små porträtt av offren som publicerades varje dag i New York Times. Där fanns också den svarta kvinnan Sheila Barnes som gjort det till en sport att jaga extrapris och klippa kuponger, eller brandmannen Vernon som extraknäckte som sångare på bröllop, eller hisskötaren James Audifred som var galen i fyrtorn och besökte varje fyr i Maine under semestern och vars änka några veckor efter den
s. 80
Cecilia Udden
september fick en check på 12 ooo dollar - pengar som samlats på en restaurang vid ett fyrtorn i Maine där krögaren under flera år hängt upp en dollarsedel i taket för varje kund och nu tyckte att pengarna borde gå till något välgörande. Eller Jane Ellen Baeszler, 43-årig börsmäklare som ägnade sig åt broderi på fritiden, John Perry polismannen som lärt sig tala inte bara spanska, ryska och franska utan även svenska och som höll på att lära sig albanska. Alla dessa människor trängde fram genom tidningssidan och blev så mycket mer än det oftast suddiga foto som fatt representera dem. De stack ut som små elegant skrivna reliefer, visst var de en i mängden, en av nästan 4000, men förevigade i en liten ruta i tidningen. Elfte september ledde till en debatt om hur mycket uppmärksamhet västerländska medier ägnar åt dödade västerlänningar. Jan Guillou ville till exempel inte delta i en tyst minut för New Yorks offer och jag fick ett e-mail från en gammal vän i Gaza som spydigt undrade om 4000 palestinierns liv skulle fatt en tredjedel så mycket uppmärksamhet. När jag läste om Chance Noonan, mindes jag den 12-årige pojken som skjöts ihjäl i Gaza året före Il september. Han satt och hukade bredvid sin pappa medan kulorna ven, pappan försökte skydda honom, men Muhammed Al Durrah, som han hette, träffades och plötsligt såg man hans huvud falla ner i pappans knä. TV-bilderna spreds över världen och Muhammed al Durrah blev en av de ta människor som trädde fram i en anonym mängd dödade palestinier. Idag har en gata uppkallats efter honom i Kairo - en gata som demonstrativt nog ligger nära Israels ambassad. Också i Teheran har en gata uppkallats efter Mohammed al Durrah. Men trots att Mohammed al Durrah givit namn åt en hel gata, är det sorgligt nog så att de små texterna om Chance Noonan, James Audifred och Shiela Barnes känns mer respektfulla än en gatskylt. II
s. 81
Cecilia Udden
september fick en check på 12 ooo doUar - pengar som samlats på en restaurang vid ett fyrtorn i Maine där krögaren under flera år hängt upp en dollarsedel i taket för varje kund och nu tyckte att pengarna borde gå till något välgörande. Eller Jane Ellen Baeszler, 43-årig börsmäklare som ägnade sig åt broderi på fritiden, John Perry polismannen som lärt sig tala inte bara spanska, ryska och franska utan även svenska och som höll på att lära sig albanska. Alla dessa människor trängde fram genom tidningssidan och blev så mycket mer än det oftast suddiga foto som an representera dem. De stack ut som små elegant skrivna reliefer, visst var de en i mängden, en av nästan 4000, men förevigade i en liten ruta i tidningen. Elfte september ledde till en debatt om hur mycket uppmärksamhet västerländska medier ägnar åt dödade västerlänningar. Jan Guillou ville till exempel inte delta i en tyst minut för New Yorks offer och jag fick ett e-mail från en gammal vän i Gaza som spydigt undrade om 4000 palestinierns liv skulle fät en tredjedel så mycket uppmärksamhet. När jag läste om Chance Noonan, mindes jag den 12-årige pojken som skjöts ihjäl i Gaza året före 11 september. Han satt och hukade bredvid sin pappa medan kulorna ven, pappan försökte skydda honom, men Muhammed Al Durrah, som han hette, träffades och plötsligt såg man hans huvud falla ner i pappans knä. TV-bilderna spreds över världen och Muhammed al Durrah blev en av de a människor som trädde fram i en anonym mängd dödade palestinier. Idag har en gata uppkallats efter honom i Kairo - en gata som demonstrativt nog ligger nära Israels ambassad. Också i Teheran har en gata uppkallats efter Mohammed al Durrah'. Men trots att Mohammed al Durrah givit namn åt en hel gata, är det sorgligt nog så att de små texterna om Chance Noonan, James Audifred och Shiela Barnes känns mer respektfulla än en gatskylt. 11
s. 81
Cecilia Udden
Il september fick en check på 12 ooo dollar - pengar som samlats på en restaurang vid ett fyrcorn i Maine där krögaren under flera år hängt upp en dollarsedel i taket för varje kund och nu ryckte att pengarna borde gå till något välgörande. Eller Jane Ellen Baeszler, 43-årig börsmäklare som ägnade sig åt broderi på fritiden, John Perry polismannen som lärt sig tala inte bara spanska, ryska och franska utan även svenska och som höll på att lära sig albanska. Alla dessa människor trängde fram genom tidningssidan och blev så mycket mer än det oftast suddiga foto som fatt representera dem. De stack ut som små elegant skrivna reliefer, visst var de en i mängden, en av nästan 4000, men förevigade i en liten ruta i tidningen. Elfte september ledde till en debatt om hur mycket uppmärksamhet västerländska medier ägnar åt dödade västerlänningar. Jan Guillou ville till exempel inte delta i en tyst minut för New Yorks offer och jag fick ett e-mail från en gammal vän i Gaza som spydigt undrade om 4000 palestinierns liv skulle fatt en tredjedel så mycket uppmärksamhet. När jag läste om Chance Noonan, mindes jag den 12-årige pojken som skjöts ihjäl i Gaza året före II september. Han satt och hukade bredvid sin pappa medan kulorna ven, pappan försökte skydda honom, men Muhammed Al Durrah, som han hette, träffades och plötsligt såg man hans huvud falla ner i pappans knä. TV-bilderna spreds över världen och Muhammed al Durrah blev en av de fa människor som trädde fram i en anonym mängd dödade palestinier. Idag har en gata uppkallats efter honom i Kairo - en gata som demonstrativt nog ligger nära Israels ambassad. Också i Teheran har en gata uppkallats efter Mohammed al Durrah. Men trots att Mohammed al Durrah givit namn åt en hel gata, är det sorgligt nog så att de små texterna om Chance Noonan, James Audifred och Shiela Barnes känns mer respektfulla än en gatskylt.
s. 81
Subjektivitet
Om man ber läsare, lyssnare och tittare - dvs icke-journalister betygsätta pressen, så brukar de flesta svara: "Jag tycker bäst om de där objektiva journalisterna, som inte försöker vinkla eller sätta sin egen färg på sanningen." Men samma människor brukar också säga att det de minns mest och bäst och längst av det de sett eller hört i media, är de berättelser där journalisten har varit subjektiv. Eller personlig. Eller skeptisk. Eller berörd. Eller helt enkelt närvarande. De flesta människor känner en instinktiv och sund motvilja mot indoktrinering och lömsk politisk påverkan, samtidigt som de sätter värde på den subjektiva blicken om de får välja mellan den torra nyhetsprosans liksvepning och en levande ögonvittnesskildring. Och reporterns skeptiska, men subjektiva närvaro är mediernas främsta konkurrensmedel, men tyvärr också en potentiell bristvara. Allt fler journalister sitter på redaktioner och sorterar information som kommer till dem i datorerna, istället för att själva vara ute, söka upp källor och registrera intryck. Alla utrikeskorrespondenter kan berätta skamsna historier om hur de suttit på sina kontor eller hotellrum och "skrivit ihop telegrammen", som det heter. Man befinner sig i t.ex. Jerusalem, det har hänt något på Västbanken, men istället för att åka dit, sätter man sin egen byline eller avann'ons på en sammanfattning av nyhetstelegrammen från Reuters, AP och AFP. Snabbheten kräver detta, anses det, och hemmådesken blir ofta nervös om korrespondenten inte är på plats, arbetsför och anträffbar framför datorn, utai:i ute på det oförutsägbara fältet, där man kanske till och med är onåbar på mobilen.
Palestinsk pojke kastar sten på israelisk stridsvagn. Västbanken 23/ 8 2003. Foto: Mohammad Ballas. Copyright: Pressens bild
s. 82
Cec ilia Udden
ra
Jag har själv tio års erfarenhet av att slåss för att komma ut, att offra ett par presskonferenser i Vita Huset för att istället resa i USAs sydstater; gå på Jimmy Carters söndagsskola, intervjua livstidsdömda svarta flngar eller räkna till 8 badrum i Leslies villa i Beverly Hills. Och för åtta år sedan berättade jag i radio om en liten libanesisk pojke som låg i en sjukhussäng och ropade på sin mamma. Han hade bandage för ögonen, granatsplitter i hade gjort honom blind, på hans sängkant satt morfar och bad till gud att den lille pojken skulle klara sig: du är det enda jag har kvar, viskade morfar tyst. Pojken visste inte att mamma, som han ropade på, liksom pappa och 9 syskon, alla hade utplånats i den israeliske granatattacken. Jag berättade om den lille pojken med gråten i halsen medan en libanesisk sjuksköterska skällde ut mig för att jag stod där och grät - vad tjänar dina tårar till idag, det är redan försent, sa hon så att det hördes i radio. Idag, åtta år senare, träffar jag fortfarande radiolyssnare i Sverige som undrar om jag vet hur det gått för den lille pojken i södra Libanon. Skräddaren i Gaza Att jag själv började söka mig till ett annat slags rapportering bottnar egentligen i ett misslyckande. Jag var i Gaza, skulle gå på Yassyr Arafats presskonferens, men missbedömde tidsramarna och trodde optimistiskt att jag skulle hinna besöka min vän skräddaren innan Arafat börjde prata. Jag gick hem till Skräddaren Farouk, tackade nej ill lunch eftersom jag strax skulle gå tillbaka till Arafats presskonferens. Jag bad honom sätta på TVn så att jag skulle kunna se om presskonferensen närmade sig. Skräddaren bjöd på fikon och te med salvia. H<ins hustru, Suheila, kom in med lite tilltugg: gurkor som hon skurit i stavar. När hon ställde faten på bordet, stack hon ut tungan "på ett fräckt
s. 84
Cec ilia Udden
sätt, som hon så ofta gör när hon rycker att jag ska komma ut i köket för att prata om hennes otillfredsställande sexliv. Men Skräddaren Farouk såg ingenting, och som den skådespelare han borde ha blivit spelade han upp e~ satiriskt precis pantomim över var Arafat stoppade alla bidragspengar och varför. Plötsligt ropar Suheila, från köket att presskonferensen börjat. Hastigt samlade jag ihop min bandspelare och mobiltelefon för att rusa iväg. "Du hinner inte" sa Farouk. Sitt ner och se på vår TV. Motvilligt lät jag mig sättas i den bruna plyschsoffan. Vad ska de säga på Ekot, vad ska de säga på Ekot? tänkte jag desperat. Hur ska jag rädda denna situation? Räddningen blev Skräddaren. Istället för att själv analysera Arafats uttalanden, lät jag Skräddaren kommentera dem. Nöden födde ett nytt grepp. Och det var förstås roligare att lyssna på Skräddarens kommentarer än att enbart referera det Arafat sagt. Det som var ett klantigt misstag från min sida, lät genomtänkt och på hemmadesken ryckte de att skräddargreppet var jättekul. Efter det pratade jag ofta med skräddaren om Arafat. Om Arafats klädsel, till exempel. Ska du inte sy en kostym åt Arafat? undrade jag. En vanlig blå eller grå kostym? En gång svarade han att Arafat måste ha militäruniformen på fram till dess att Palestinierna fått tillbaka hela Västbanken och Gaza, inklusive östra Jerusalem. Men det är ju på gång, invände jag, Osloprocessen var då inne i sin mest optimistiska fas, måste han lufsa omkring i sin bylsiga uniform när det egentligen bara är fråga om en formalitet. Ja, svarade skräddaren, bestämt. Det är på gång, men jag vill se det först. Och därmed uttryckte han den skepsis många motvilligt kände. Idag när jag talar med skräddaren är han glad att han inte gav vika när det gällde kostymen trots att jag pressade honom. Han hade också sitt eget alldeles speciella sätt att uttrycka kritik mot Arafat. En gång när jag träffade honom berättade han att han visserligen inte fått någon beställning på en grå vanlig kostym, men att han fatt sy in och lägga upp Arafats khakiuniformer. För de var importerade från Paris, och de var alltid
s. 85
för stora, berättade skräddaren så att det framgick mycket tydligt att han betraktade Arafats politiska kostym som något som både var för stort och för importerat. Skräddaren var ett fynd för mig eftersom han både kunde förmedla ytterst konkreta bilder, liknelser och förtäckta politiska kommentarer. Den rasslande behån
Nöden skulle fortsätta att bli min räddning: när det inte fanns hotellrum och jag tvingades be om härbärge hemma hos familjer. När såväl hotellbarens hårdkokta som Room Service Club Sandwich var tillräckligt frånstötande för att jag skulle söka mig ut och bjuda mig hem till familjer. Eller när jag skulle göra ett reportage om Gazas ekonomi och fattigdom och inga av de inbokade experterna dök upp. Istället hamnade jag i en livlig gulddiskussion hemma hos Fatma. Vi satt på golvet, jag och fem palestinska kvinnor. De klagade över priserna och sa att de tvingats sälja allt sitt guld. Jag betraktade dem en och en. Fem fattiga kvinnor i svarta slöjor och fotsida klänningar. Alla hade rader av guldarmband på sina feta armar. De såg min blick och förklarade: Det här är falso - fuskguld. Det är plast. Vi är f°afänga, vi också. Vi kände oss nakna utan vårt guld och nu täcker vi armarna med falso. De skrattade åt sin f°afänga. Och Fatma drog mig intill sig för att förklara bättre hur illa ställt det var med ekonomin. - Vi arabiska kvinnor förvarar våra pengar i behån, berättade hon. Och förr, då hade jag sedlar här, sa hon och förde in handen på ovansidan av sitt enorma bröst. Men nu, fortsatte hon, har jag bara små mynt. Skrattande tog hon tag i sina båda axelband och skakade på sin behå så att det rasslade av mynt. Ljudet av mynten i Fatmas behå lät väldigt bra i radio. Bättre· än de experter på Gazas ekonomi som inte dykt upp till vårt möte.
s. 86
Cecilia Udden
Att tvingas bli beroende av andra människor är något journalister och korrespondenter i synnerhet - avskyr. Det känns nästan som att ha blivit mutad. Eller som att vara fjättrad, fängslad, frihetsberövad. Det är tålamodsprövande och irriterande. När jag bodde hemma hos Skräddaren och hans fru togs jag med på visiter till deras vänner i ~aza. Visiter som ibland var givande - som när vi besökte Hamasledaren Mahmoud Zahhar som var gift med en kollega till Skräddarens hustru Suheila - men lika ofta var dessa artighetsvisiter ett slöseri med tid där jag otåligt försökte sätta punkt för det intetsägande samtalet medan Suheila alltid med samma iver fördröjde oss genom att girigt förhöra sig om Gazas senaste societetsskvaller. Beroendet går emot mina instinkter. Ändå är det ofta dit jag söker mig - för när människor känner att jag är beroende av dem, vågar de också blotta sig själva för mig. De vågar skratta åt sig själva i min närvaro. Fatma åt sina guldarmband och guldmynt. Suheila åt gurkorna och sitt sexliv. Och när man ·sett en människa skratta åt sig själv blir det nästan omöjligt att beskriva henne endimensionellt, som ett vykort. DDD
s. 87
Bönematta från Ladik i Anatolien (Turkiet). 1800-talet. Stiliserad murnisch med stiliserade livsträd (?). Storleken, 128x175 cm, visar att mattan avsetts för användning i en moske. Ylle vävt i kelimteknik. Inköpt 1954. KM 49.260
s. 91: Notis
Bönematta Bönemattan som vi västerlänningar ofta ser som ett centralt föremål i islam har egentligen aldrig haft den rollen. Muhammed använde inte själv bönematta, inte ens när han måste be utomhus. En gång i Medina fick han förrätta sin bön knäböjande på den regnblöta marken så att armar, ben och ansikte smutsades ner. Han skyddade sig med sina kläder när han bad utomhus och pannan kunde skyddas av turbanen eller någon annan huvudbonad. Än idag finns det lärda muslimer som förespråkar bön på bara marken. Koranen stadgar i vilket fall som helst inget om bönemattor och det nutida ordet för bönematta sadjadja finns varken där eller i de äldra kanoniska skrifterna. Namnet på bönemattan kommer i själva verket ur ordet för att kasta sig till marken och finns som sådant med i de religiösa urkunderna. På moskens mattbelagda golv förrättade de rättrogna sin bön och efterhand blev moskens mattor så förknippade med bönen att den privata bönemattan upplevs som utvidgning av mosken, till och med så starkt att den bedjande tar av sig skorna, när han knäfaller på sin matta långt borta från mosken, till exempel på en rastplats invid någon brusande motorväg. Traditionen med bönematta är stark och har för nutida muslimer blivit allt tydligare rituell. Trots att moskegolvet är mattbelagt används den privata bönemattan även där. DDD Källa: Gösta Vitestam. Varför använder muslimerna bönemattor? Kulturen 1994.
La Mezquita, C6rdoba. Parti av den enorma masken byggt under ibn Abi A'mir al-Mansurs tid vid 900-talets slut. Copyright: TravelinglnSpain
s. 93: Ulf Haxen
Kulturmöte och samexistens "Att resa är att leva" var den danske diktaren H C Andersen kända motto. 1862 drog han 57 år gammal iväg på sin andra stora utlandsresa. Denna gång till Spanien. Efter en lång och strapatsrik resa med diligens och tåg från Köpenhamn till Perpignan vid Pyreneerna och vidare från Perpignan tvärs över den iberiska halvön till Cordoba står H C Andersen i stadens storslagna katedral, muslimernas moske, /,a-mezquita, vid stranden av floden med det arabiska namnet Guadalquivir, och filosoferar över de tre monoteistiska religionernas gemensamma budskap. I sin eminenta reseskildring tolkar diktaren den stämning som griper honom: "Här i Cordobas mäktiga Domkyrka hade en gång troende muslimer jublat fram sitt "La illah ilallah! (Det finns ingen Gud, utom Gud)". Ögonblicket inspirerar Andersen till en lång reflektion över religionernaa inbördes kamp. Det finns bara en Gud, och Muhammed är hans profet ljöd det under under katedralens tak, den gången det var västerns största moske. Men sedan det katolska regentparet, Ferdinand och Isabella, 1492 fördrivit muslimerna och judarna från Spanien fick tonen en annan klang.
Andersen tänker tillbaka på en guldålder, då samexistensen mellan de tre religionerna hörde till dagsordningen. Det var en upplysningstid som han sammanfattar i orden: "Det hela gör ett förunderligt blandat intryck, som förvisso lyfter oss med tolerans och psalmsången: Vi tror, vi tror alla på Gud". Cirka tusen år före Andersens tid, år 7n, stod de arabiska invasionsstyrkorna vid sundet mellan Afrika och Europa under ledning av Ibn Al-Tariq som gav namn till Gibraltars sund. Erövringen av Spanien var en smal sak för muslimerna. De kristna västgotiska härskarna, som hatades av den iberisk-judiska befolkningsgruppen, överrumplades av den arabiska krigföringen , enligt uppgift gott hjälpt av Spaniens underkuvade judar som femte kolonn. Även Frankrike överrumplades och gjorde effektivt motstånd då araberna nått halvvägs in på franskt område, där de först vid Poitiers 732 besegrades av Karl Martel. Vägen var nu jämnad för en muslimsk kolonisering av Spanien med C6rdoba som regeringssäte och med en ättling av umajjadernas gren från det östarabiska imperiet, Abd Al-Rahman I som emir av vandalernas land (Andalusien). Därmed hade också ett nytt kapitel inletts i Europas historia. Ett kapitel som H C Andersen gav en ögonblicksbild av, medan han till sången från högaltaret betraktade den "moriska" kolonnskogen i C6rdobas katolska katedral. Kalifatet i Cordoba
C6rdoba utvecklade sig med rasande fart till en politisk och administrativ metropol med en välfungerande infrastruktur. Skolor, bibliotek, sjukhus och akademier för de lärda vetenskaperna upprättades i skarp konkurrens med högskolorna i Damaskus och Bagdad. Hela 800-talet igenom var C6rdoba en veritabel magnet för muslimska och judiska diktare, musiker, sångare, konsthantverkare och
s. 94
Ulf Haxen
vetenskapsmän från öst och kristna lärda från väst som flockades till de nyupprättade akademierna i Andalusien. Efterhand anslöt sig även de kristna spanjorerna till muslimsk kultur. De fick tillnamnet "mozaraber", eftersom de ansträngde sig (musta'rab) att lära arabiska för att kunna deltaga i diskussionerna på gatan och förstå föreläsningarna vid akademierna. De tre etniska grupperna muslimer, judar och kristna uppgick gradvis i en kulturell symbios, i det att de respekterade varandras religioner, språk och egenarter. Dock på det sättet att kristna och judar som "bokens folk" hade status som andrarangens (dhimmi) medborgare som måste underordna sig den arabiska statsmakten. År 932 utropade den sittande umajjadiske emiren i C6rdoba, Abd al-Rahman III sig till kalif och signalerade därmed, att kalifatet i C6rdoba nu var jämbördigt med, men också i opposition till abbasidernas kalifat i Bagdad. Abd al-Rahman III kan liknas vid en upplyst regent, för vilken det var maktpåliggande att för omvärlden visa upp sig som fredsälskande och tolerant härskare. En landsfader som lyssnade till folkets röst. Inte som Hamn al-Rashid som enligt Tusen och en natt förklädd färdades på Bagdads marknadsplatser, utan snarare i dialog med sina muslimska undersåtar och ledarna för de kristna och judiska minoritetsgrupperna. Från dessa minoritetssamfund hämtade han flera av sina rådgivare och ambassadörer. En av dessa var läkaren och ledaren för C6rdobas judiska trossamfund, Hasdai ibn Shaprut, född 910 i den andalusiska staden Jaen av aristokratiska föräldrar. Förutom att vara rådgivare vid kalifens hov fick Hasdai charge som huvudansvarig för beskattningen av alla de viktigaste hamnstäderna. Som kulturens och vetenskapens ambassadör var det därtill Hasdai ibn Shaprut som förmedlade kontakterna mellan C6rdobas kulturella och vetenskapliga etablissemang .och det kristna Bysans, Karl den Stores hov i Aachen
s. 95
T v: En filosof (Aristoteles eller Mai monides?) förklarar hur ett astrolabium används. Ur Maimonides bok De rådvillas vägledare, Barcelona 1348. God. Hebr. 37 fol.114 recto. Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn Nedan: Astrolabium med arabiska inskriptioner och arabiska siffror. Spanien, ca 1450. Smithsonian lnstitute, Washington DC.
Ulf Haxen
s. 97
samt de muslimska och judiska akademierna i Bagdad, varifrån han rekryterade höglärda judar att undervisa vid de nyinrättade religiösa och sekulära akademierna i Spanien. Integration
För judarna blev, efter århundraden av förtryck, mötet med muslimerna på spansk botten, en befrielse från västgoternas despoti. Judarnas återvunna frihet och mötet med arabisk kultur verkade som en katalysator på den latenta kreativiteten och dynamiken i det judiska ghettosamhället. Judarna brann av längtan att visa, att de, liksom muslimerna som studerade koranen och den muslimska traditionsläran (hadith) och islamsk lag {shari'a) grundat på vetenskapliga grammatiska och empiriskteoretiska principer, hade samma behov i förhållande till sin egen skriftlärdom som omfattade Bibeln (tanakh), traditionsläran (Talmud) och den judiska lagen (halakha). Arabernas höga nivå inom de litterära och och grammatiska disciplinerna blev förebild för judarna i de andalusiska akademierna. Grunden var redan lagd under inflytande av Bagdads arabiska akademier. Men Hasdai sörjde för, att judiska notabiliteter från Bagdad slog sig ner i C6rdoba för att där introducera hebreisk litteratur, språk och grammatik som akademiska fack. Bland dem som Hasdai knöt till sig var den judiska författaren Menahem ben Saruq som blev en diktarförebild på grund av sina konstnärliga och stilistiska formspråk inom hebreisk poesi. Som ett exempel på, hur snabbt modena skiftade under Abd al-Rahmans upplysningstid, måste Menahem ben Saruq snabbt uppge positionen som litterär trendsättare till den nyanlände Dunash ibn Labrat som Hasdai hämtade från Fez i Marocko. Ibn Labrat var utbildad vid de judiska akademierna i Bagdad som elev till den berömde ledaren av den judiska akademien i Sura, Saadja Gaon, och var i sin diktning djupt präglad av den arabiska akademiska diskursen. Där Menahem
s. 98
Ulf Haxen
ben Saruq fortfarande formade sina dikter efter bibliska förebilder införde Dunash ibn Labrat ett helt nytt metriskt-rytmiskt koncept som bröt med de bibliska hebreiska normerna för psalmdiktning och liturgisk sång. Hasdai ibn Shaprut använde också sitt inflytande vid kalifens hov till att sörja för sina plikter som beskyddare av sin trosfränders intressen. I det judiska samfundet fick han hederstiteln ha-nasi (prinsen) med rang som primus inter pares i samtliga judiska menigheter. På eget inititiv och som exempel på förtroendeförhållandet till kalifen sände han en ambassadör till Frankrike för att protestera mot de kyrkliga myndigheternas praxis som påbjöd judar att leverera 30 pund vax till kyrkorna i samband med Palmsöndagen, då det var skick och bruk att ge judar ett ceremoniellt piskrapp. Vid ett annat tillfälle sände Hasdai en depesch till Bysans drottningmoder med beskedet, att de kristna i Andalusien skulle ra svårigheter, om man inte upphörde med att göra livet besvärligt för judarna i det bysantinska imperiet. I ett tredje energiskt försök att bedriva en upppsökande utrikespolitik sände Hasdai ibn Shaprut sin sekreterare Menahem ben Saruq till khanen för khazarernas rike i Kaukasus som gemensamt konverterat till judendomen för att ta reda på vad som föranlett khazarerna att ta detta steg. Samtidigt bad han khanen upplysa honom, om han kände till Israels förlorade stammar och om Messias eventuellt stod att finna i hans kungarike. Kalif Rahrnan IIl:s utsträckta tolerans mot dhimmi uppfattades i ortodoxa muslimska kretsar som ett svaghetstecken från de "troendes härskare" och en favorisering som man betraktade med växande misstro och avundsjuka. För att avhjälpa det växande motståndet anställde kalifen en särskild stab av "spindoktorer" - diktare och författare , som för smicker och betalning bekrev sin mecenats bedrifter med blomstrande meta-
s. 99
forik som skulle signalera åt vilket håll den politiska vinden blåste. Dunash ibn Labrat behärskade denna konst och skrev långa dikter på hebreiska om Hasdai ibn Shaprut, användande arabiska metaforer och bibelcitat som "Ditt rykte har jag spritt till varje stad på örnens vingar, så att din motståndares rimsmed blev stum. Ditt lov vill jag i alla tider sprida som dagg på marken ... ". Bakom den till synes konsoliderade politiska, sociala och kulturella convivencia under kalif Abd al-Rahman III och hans efterträdare Hakam Il under 900-talet och in på 1000-talet började vissa tecken på motstånd och splittring i det muslimska omvärlden att visa sig. Fundamentalism
Splittringen var lika mycket ett resultat av hotet från Spaniens nordliga provinser, där kristna motståndsgrupper under reconquista rörde på sig som den var ett resultat av trycket från extremistiska grupper i Nordafrika, för vilka liberaliseringen av islam i Spanien föreföll strida mot Muhammeds och Koranens doktriner. Den politiska spänningen resulterade 1031 i en sprängning av kalifatet i mer än tjugo små kungadömen (Ta'ifa) som flyttade Andalusiens maktcentrum från C6rdoba österut till Granada under regenten Habbus som var av berbiskt ursprung. Han knöt som visir till sig den judiska diktaren och statsmannen Samuel ibn Negrela som skulle samma politiska inflytande på berberkungen som Hasdai ibn Shaprut hade haft på Abd al-Rahman III. Bland trosfränder fick Samuel tillnamnet ha-nagid (härskaren) som ett uttryck av respekt för hans djupa insikt i judisk, kristen och muslimsk 'adab. Ett arabiskt ord för "bildning" vilket vill säga behärskande av litteratur, språk (hebreiska, arabiska och latin) grammatik och retorik. Dessa färdigheter i förening med politisk, militärstrategisk och diplomatisk omdömesgillhet, gjorde honom
ra
s. 100
U lf H axen
till en markant kulturpersonlighet och rådgivare vid hovet i Granada. Samuel blev högste befälhavare för Granadas här och befann sig långa perioder i fält, där han omgiven av fiender fördrev tiden i sitt högkvarter med att komponera hundratals smädesdikter om sina motståndare, panegyriska dikter till sin mecenat och personliga existentiella dikter som sedan blivit klasssiska i denna genre ino'? den hebreiska litteraturen. Det har senare sagts om Samuel Hanagid, att hans största seger över sina yttre och inre fiender var den, att han 1056 lyckades dö en naturlig död. Hans son, Jehosef, som efterträdde fadern som visir i Granada fick däremot ett ganska annorlunda öde. Faderns fiender vid hovet överförde sitt hat till sonen som långt ifrån var lika taktiskt och diplomatiskt skolad som fadern . Och hatet utvecklade sig som en · löpeld till kompakt judefobi. Under häftiga förföljelser av pogromliknande omfattning blev Jehosef och med honom 300 judar mördade och fördrivna från provinsen Granada-Malaga. Disintregation
Till följd av de små muslimska taifa-provinsernas trängda situation under trycket från norr av den kristna reconquista, bad de om hjälp från almoraviderna, en fundamentalistisk muslimsk sekt i Nordafrika som ansåg att utvecklingen i Andalusien var utmanande och att kulturintegrationen mellan muslimer, judar och kristna direkt stred mot islam. I första omgången nöjde almoraviderna med att pressa tillbaka de kristna trupperna till deras nordliga baser för att därefter återvända till sitt eget kvarter i Nordafrika. Men då situationen förvärrades, blev de åter tillkallade av taifa"kungarna med resultat, att de denna gång själv slog sig ned och med tiden lät sig acklimatiseras i det fn~ktbara och klimatiskt attraktiva Al-Andalus och assimileras med områdets muslimska andalusiska nation. För den kristna och judiska befolk-
s. I 0 I
ningen betydde detta, att de åter kunde deltaga i samhällslivet på dhimmi-villkor. Under tiden hade nya fundamentalistiska krafter, almohaderna, med en strängare tolkning av islam än almovidernas, övertagit styret i Nordafrika. De invaderade Andalusien i akt och mening att bemäktiga sig de spansk-muslimska områdena och tvångskonverterade de judiska och kristna dhimmi-befolkningarna. För de kristna stod möjligheten öppen att fly mot de nordliga provinserna och slå sig ned i Aragonien och Navarra eller Portugal. Judarnas dilemma i den nya situationen var, att de varken hade garantier för sin säkerhet i de muslimskt eller de kristet dominerade områdena. En del judiska intellektuella hade lyckats söka sin tillflykt i de nordliga provinserna, där de i gränslandet Katalonien mot Provence fick utvidgad tanke-, yttrande- och trosfrihet i städerna Barcelona, Gerona och Zaragoza. Troslivets gemensamma marknad
Från 800-talet till 1300-talet var sträckan från Bagdad över Sicilien till Spanien en kulturell, andlig och merkantil gemensam marknad som kulminerade i Toledo under den upplyste kristne kungen Alfonso X. I mitten av 1200-talet återerövrades Toledo av de kristna och befann sig nu i gränslandet mellan det muslimskt dominerade Sydspanien och de kristna provinserna i norr -Aragonien, Leon och Katalonien. Till Toledo sökte sig muslimer och judar och fick samman med de kristna intellektuella möjlighet att föra vidare sina multikulturella studier vid kung Alfonso den Vises hov. Kungen, vars intressen särskilt låg inom filosofi och astronomi, anställde muslimer, kristna och judar för att samla in handskrifter med vetenskapliga ämnen som ägnade sig för översättning till latin och spanska (kastilianska).
s. 102
Ulf H axen
Kung Alfonso var dessutom en stor älskare av poesi och musik. Hans berömda diktcykel Cantigas de Santa Maria tonsattes av hovets arabiska, judiska och provencalska musiker, djupt präglade av orientalisk-andalusisk spelstil, såväl instrumentalt som musikaliskt. Toledoskolan fick avgörande inflytande långt utanför Spaniens gränser. Från Paris och London sökte sig kristna studerande till Kastilien och de skydde inga ansträngningar för att lära sig arabiska och kastilianska för att kunna tillägna sig medicinskt, astronomiskt, tekniskt och filosofiskt vetande direkt från källorna. Strömmen av översättningar från arabiska och hebreiska till latin gick också den andra vägen, från Toledo till de kristna universiteten i Italien och Nordeuropa. Ett av de tidiga och intressantaste exemplen på en symbios mellan judendom och kristendom förbinder man ännu med Shlomo ibn Gabirol (ca 1021-ca 1058), vars arabiserade namn i den kristna världen är bättre känt i sin latiniserade form, Arvicebron. Ibn Gabirols huvudverk Livets källa (Fons Vitae) betraktades länge som ett filosofiskt verk av en kristen författare tills han vid 1800-talets mitt, efter fyndet av den hebreiska originaltexten identifierades som den berömde judiske filosofen, diktaren och grammatikern Shlomo ibn Gabirol från Malaga. Hans verk baserade sig på nyplatonsk filosofi som fick mest inflytande på arabiskt och kristet tänkande - och först senare på judisk mystik. Däremot blev hans inträngande hebreiska dikter tidigt upptagna judisk synagoga! liturgi. Den spansk-judiske teologen, matematikern och trubaduren Abraham ibn Ezra (1092-u67) hade redan u58 begett sig till London, där han skrev avhandlingen om Religionens grundprincip och där han fick sina matematiska avhandlingar översatta och utgivna på latin av italienaren Peter av Abano från den italienska universitetsstaden Padua.
s. I 03
Som sångskrivare var Abraham ibn Ezra en av den hebreiska poesins främsta. Han behärskade konsten inom en poetisk genre av arabiskt ursprung som med ett arabiskt ord kallades "bältediktning", karaktäristisk med sina strofuppbyggnad i fem eller sju hebreiska verser med genomgående omkväde (det sammanhållande "bältet") och en coda på antingen romanska, arabiska eller en blandning av de tre språken. Formmässigt var denna diktning besläktad med provencalsk och gammalspansk sångpoesi och till sitt innehåll inspirerad av arabisk panegyrik och älskogslyrik. Mötet med arabisk poesi gav således upphov till nya poetiska uttryckssätt hos den kristna spanska befolkningen i en ny folklig sångstil och för judarna innebar den en återupptäckt av det folkliga elementet i Bibelns Höga visan. Samtidigt innebar det en frigörelse från judarnas kollektiva sorgediktning i riktning mot en individuell och existentiell poetisk uttrycksform som hade satt sina första spår i diktningen hos Samuel Ha-Nagid från Granada och Shlomo ibn Gabirol från Malaga. Tankens frihet
Det största namnet i det muslimska Andalusien var utan jämförelse den arabiske läkaren, tänkaren och kunskapsteoretikern Ibn Rushd, alias Averroes (1126-1198) , med tillnamnet "Kommentatorn". Hans bedrift bestod i spridandet av Aristoteles (384-322) logiska begreppsvärld via sina arabiska utläggningar och tolkningar som i latinska översättningar nådde Nordeuropa 1240-1250. En huvudsak för Ibn Rushd var människans frihet att tänka rationellt och oavhängigt av Koranen och dess dogmatiska uttolkare. När Koranen uttrycker sig ofilosofiskt och mytiskt var det enligt Ibn Rushd av hänsyn till allmänheten.
s. 104
U lf Haxen
I ett viktigt verk som skaffade honom många fiender, vederlägger han en av tidens skarpaste kritiker av tankens och språkets fria rörlighet, Algazel, vars bok Vederläggning av filosofin hade satt sinnena i rörelse hos de upplysta kunskapsdyrkarna. Medan de kristna teologerna måste invänta de latinska översättningarna av Averroes filosofiska skri.feer cill långc in på 1200-calec, blev den prominenta läkaren, rabbinen och filosofen Moshe ben Maimum (1136-1204), på latin Maimonides, direkt inspirerad av sina arabiska landsmän. Maimonides och Averroes uppväxt och verksamhet i Cordoba fick framtiden bestämd av de fundamentalistiska stämningar som utgick från Nordafrika. Detta fick förse konsekvenser för juden Maimonides som, mitt i sin utbildning, samman med sin familj måste fly från Andalusien till Fez i Marocko, där den unge filosofen och medicinstuderanden försökte fortsätta sin utbildning. Senare emigrerade Maimonides till Egypten, där han bosatte sig i förstaden Pustat utanför Kairo. För Maimonides innebar detta större frihet att ägna sig åt egna intressen, samtidigt som han livnärde sig som läkare för Fuscacs judiska och muslimska invånare och fungerande livläkare för det kungliga facimidiska hovet i Kairo. Både Maimonides och Averroes stod under inflytande av de aristoteliska vetenskapliga principerna som den enda vägen till förståelse av universums oändlighet och empiriske orienterade förklaring av fysikens lagar. Maimonides som, trots sin tidiga landsflykt, till sin död höll fast vid att han var andalusier, hävdade entydige i sitt huvudverk De rådvillas vägledare, att "andalusierna, som tillhör vår nation, följer filosoferna [in casu ariscocelikerna] och deras uppfattningar, så länge som dessa inte rubbar [Mose]lagens fundament.
s. I OS
Läkarvetenskap och filosofi Maimonides talade arabiska men skrev sina filosofiska huvdverk på judeo-arabiska, det vill säga att han satte sina tankar på pränt på ett litterär arabiska skriven med hebreiska bokstäver. Han var med andra ord i stånd både att läsa Averroes kommentarer till Aristoteles och att debattera teologiska problem på dåtidens huvudspråk, arabiska. Eftersom man inte kunde förutsätta, att vanliga judar i Andalusien kunde läsa och förstå en judeo-arabisk text av Maimonides, uppstod vid sidan av en veritabel översättningsindustri från judeoarabiska till hebreiska. En av översättningsskolorna leddes av den judiska Tibbon-familjen i Provence som var verksam i flera generationer genom 1200- och 1300-talen. Averroes arabiska kommentarer till Aristoteles filosofiska skrifter hade på samma sätt varit otänkbara utan den syrisk-kristna · araben Hunain bin lshaq och hans översättarkollegium i Bagdad som stod för översättningarna av medicinska och matematiska texter från grekiska till arabiska. Det medicinska studiet vilade på årtusenlång tradition, där grekiska, syriska, indiska, persiska, arabiska och judiska namn figurerar på läkekonstens parnass. Hippokrates från den grekiska ön Kos, greken Galenos från Rom och den nämnde Hunain var förutom att vara översättare av Hippokrates och Galenos läkeböcker också författare till självständiga medicinska traktater. Från det av Kalif al-Mutawakkil etablerade biblioteks- och vetenskapscentret i Bagdad sändes lärare och elever ut i Mellanöstern för att samla in vad som kunde uppdrivas av läkarlitteratur från Konstantinopel till Alexandria. Materialet blev noggrant genomarbetat, jämfört och översatt till arabiska, varefter det ingick i alla medicinska utbildningssteg. Den persiske muslimen och eleven till Hunain ibn Ishak, al
s. 106
Ulf Haxen
Razi (ca 865-925), vars namn i väst latiniserades till Rhazes, författade tidens mest revolutionerande avhandling om orsak, symptom och behandling av kopporna och mässlingen som översattes till flera språk ända fram till 1866. Motsvarande betraktas hans medicinska encyklopedi al-Hawi, senare översatt till latin (Liber Continens) av den siciliansk-judiska läkaren Faradj ibn Salaim (Farrachius) 1279 och 1486 för första gången tryckt i italienska Brescia som tidens mest systematiska medicinska översiktsverk. I ett annat av Rhazes grundverk Konstens bok (Artes Liberales), sammanfattar han dåtidens vetande om teologi, filosofi och matematik med astronomiska exkurser om begrepp som "kropp", "rum", "tid" och "rörelse". Det vetenskapliga genombrottet Varken islamska eller kristna fundamentalistiska krafter eller politiskt maktspel mellan stater och religioner hade intill 1200-talet kunnat förhindra den revolution som var på stadig frammarsch på det vetenskapliga området. Som vetenskapshistorikern Thomas F Glick uttryckt saken skulle astronomins och matematikens utveckling i Europa ha blivit väsentligt fördröjd utan förmedlingen av de exakta vetenskaperna från Orienten (Indien, Irak och Persien) och Grekland genom arabernas och judarnas insatser. Studiet av universum och kosmos var en hyllad disciplin i Indien, Mesopotamien och Egypten. Greken Ptolemaios kardade den teoretiska sidan av den dittills inhämtade kunskapen i Den största skriften (He megiste syntaxis) skriven omkring 150 e Kr. I Bagdad fick man kunskap om Ptolemaios skrift från kristna syrier och arabiska och judiska lärda som bragte den med sig till Spanien i den arabiska versionen med titeln Almagest (Al-madjisti). Som ett epokgörande praktiskt resultat av de studier och experiment
s. I 07
som muslimska, judiska och kristna forskare företog i Spanien inom astronomi och matematik står utvecklingen av astro/,abiet som enligt vetenskapshistorikern Olaf Pedersen "utgör ett av de mest charmerande och allsidiga instrument som någonsin konstruerats". Ett astro/,abium är ett astronomiskt instrument i form av en rund mässingsskiva försedd med en krok så att den kan hänga lodrätt. På skivans ena sida finns en gradindelad cirkel och en sikclinjal, alhidade på arabiska som avläser himlakroppens höjd över horisonten. På den andra sidan bestäms klockslaget efter stjärntid genom inställning på den observerade stjärnan. Den tidigaste bruksanvisningen för ett astrolabium utarbetades av en irakisk jude vid namn Masha'allah och anbefalldes av den förutnämnde hovjuden Hasdai Ibn Shaprut till användning i undervisningen av astronomer i Andalusien. Därefter översattes den till kastilianska av John av Sevilla och till hebreiska av Abraham ibn Ezra med den hebreiska titeln Kli haNahoshet (Kopparinstrumentet) för att slutligen användas vid akademierna i Toledo och Madrid. Jämsides med stjärnobservationerna strömmade astronomiska tabeller och almanackor fram . Först ut var den persiske astronomen och matematikern Al Khawarizmi som översattes från arabiska till latin av engelsmannen Adelard från Bath, för att därefter bli systematiserad i de Alfonsines tabeller av forskarkollegiet vid den kungliga akademin i Toledo. Därmed var cirkeln sluten. Astrolabiet vidareutvecklades från en enkel skiva med indikator till en platta med flera utbytbara skivor som gjorde det möjligt för kommande upptäcktsresande och världsomseglare Christofer Columbus, Vasco da Gama och Fernao de Magalhaes att med stor noggrannhet navigera på världshaven mot de nya upptäckter och erövringar som skulle göra Europa till en ledande världsdel.
s. 108
Ulf Haxen
Men då var både araberna och judarna under hoc om cvångsdop utvisade eller fördrivna från Spanien. Araberna tillbaka till kulturelle sammanbrott eller ofruktbar fundamentalism. Och judarna till en århundradelång och osäker tillvaro i exil. Men moderniseringen av Europas världsbild som börjat under convivencia fortsatte sitt segertåg, och religionen hade med vetenskapsrevolutionen fatt en kunskapsteoretisk sparringpartner. I det perspektivet var H C Andersens drömmerier i katedralen i C6rdoba inte uppenbart illusoriska. 000
s. I 09
s. I I I: Notis
Koptiskt - kristet i Egypten I Egypten kallades de kristna kopter och det var den fornkristna kyrkan som bar den koptiska kulturen. Benämningen kopter, som går tillbaka på grekiskan aigyptos, uppstod då araberna på 640-talet erövrade Nordafrika. Egypten hette på arabiska Dar-al-Qibt och den kristna ursprungsbefolkningen kallades qibt vilket så småningom blev vårt kopter. Inom den koptiska befolkningen utvecklades ett rikt textilhantverk som dock inte alltid är kristet i sina motiv - arabiska kalifer hade kristna vävare i sin tjänst och från några av dessa kom till och med förhänget på Kaban i Mecka. I Kulturens samling av koptiska textilier ingår en linnetunika (KM 27.380) från 600-talets andra hälft inköpt i Tyskland 1919. Den anges vara en prästskrud och skulle ha återfunnits i Achmim, Fajumprovinsen vid Franz Bocks utgrävningar 1886. Tunikans autencititet har ifrågasatts. Äkta delar kan i Europa ha sammanställts till en ny helhet. Den medaljong som här avbildas skildrar Josefs liv. Enligt gamla testamentet var han son till Jakob och såldes av sina bröder till Egypten där han blev en famgångsrik drömtydare åt farao. Hans livsöde gjorde att han betraktades som en hjälte och för de kristna blev han ett slags föregångare .till Kristus. Josef spelar en central roll även i islam och i Koranen berättas det om honom i Josefs sura. På medaljongen ses Josef i mitten, sovande, medan scener ur hans liv spelas upp runt honom. Källa: Eriksson, Marianne. Josef och Mamluksultanen - idoler i egyptisk textilkonst. Kulturen 1994
s. I 15: Ulla Houkjcer
Moriskt kulturarv i europeisk keramik I europeisk keramikhistoria utgör medeltidens och den tidiga renässansens spanska fajans ett ganska speciellt kapitel. Detta som en länk mellan islamisk och europeisk kultur, eftersom fajanstekniken egentligen är en uppfinning från Främre orienten som via morerna nådde Spanien. Därifrån spred den sig långsamt vidare, först till Italien och sedan till nordligare delar av Europa, där den på nya stilistiska premisser utvecklade sig till ett genuint europeiskt konsthantverk. I nordiska sammanhang känner vi fajans bäst som en beteckning för 1600- och 1700-talens keramik - den blåvita holländska fajansen från Delft, rokokons blomsterdekorerade franska fajanser, till exempel från Strasbourg, eller fajans från Rörstrand och Marieberg, och andra av Östersjöfajansens många varianter. De är de sena utlöparna av en lång tradition. Denna tog förmodligen sin början redan under tredje årtusendet f Kr i Främre orienten, i Mesopotamien och Egypten. Därifrån spreds tekniken via Persien, Syrien och Turkiet över hela mellanösternområdet för att så småningom nå Europa via Spanien. Den tidiga europeiska fajanstekniken skiljer sig något från den som vi känner från 1700-talet, men några drag är grundläggande. Beteckningen används för lergods av finslammad lera. Färgen på skärven varierar från gråaktig eller vitgul till lätt rosa. Efter brän-
ning täcks ytan i regel fullständigt av en vitaktig glasyr. På den tidiga fajans det här är tal om, målas dekoren alltid direkt på den torra täckande glasyren, före en ny bränning. Detta kräver precision i penselarbetet och improvisationstalang vid målningen. Korrigeringar kan inte utföras. Denna omedelbarhet i måleriet ger i samspel med färgprakten fajans en speciell charm och fascinationskraft. • Kulturen i Lund är lyckligt nog att äga en rikhaltig och allsidig samling av tidiga spanska fajanser. Den bär stor likhet med Kunstindustrimuseets i Köpenhamn och en del föremål är förvärvade från samma källor, konsthandlare i Köpenhamn, Frohnes auktion 1910 och arkitekten Egil Fischer. Den illustrerar väl, hur denna kulturtradition från Främre orienten nådde Europa, och på vilket sätt man i de tidiga stadierna tog upp och vidareutvecklade den i en europeisk kontext. Den islamiska erövringen av Spanien började 711. I de följande århundradena följde nya erövringsvågor. En rad kungadömen och emirat etablerades i landets sydliga, västliga och östra delar. Med invasionen följde också introduktionen av en förnämlig keramjsk tradition, både i form av importvaror och invandring av islamiska krukmakare. I vart fall finns spår av deras verksamhet i hela landet från 900-talet. Forskningen har på senare år flyttat dateringarna bakåt (se bland annat Amhony Ray, Spanish Pottery I248-I89/1). På noo-talet blev staden Murcia i Östspanien ett viktigt keramiskt centrum, en position som senare övertogs av Malaga i provinsen Granada. Under 1200-talets lopp reducerades den muslimska maktbasen betydligt. Kristna härar började tränga fram, och 1492 erövrade de med Granada den sista och sydligaste muslimska bastionen. Den kristna erövringen av Spanien innebar dock inte, att de moriska krukmakarna lämnade landet. Många fortsatte att arbeta. De blev centrala krafter i den keramiska blomstring, som ses under 1400- och 1500talen - i landets centrala del Toledo, i Sydspanien särskilt Sevilla och
s. 116
Ulla H oukjrer
Teruel. I öster kan provinsen Valencia sägas ha varit störst som centrum, med staden Valencia och dess grannstäder Manises och Paterna. Ett enkelt, folkligt krukmakeri fanns i Spanien vid morernas ankomst, men de islamiska krukmakarna införde både dittills okända, avancerade brännings- och glaseringstekniker och nya användningsområden för keramiska produkter. En av nyheterna var användningen av fajanser i byggnadskulturen. Användning av polykromt glaserat tegel för fasader är känd från Babylon (till exempel Ishtarporten, ca 580 f Kr) . Traditionen fördes vidare i islamisk arkitektur med stor variation och skönhet. Väggar och golv kläddes med mönstrade keramiska flisor, en både vacker och funktionell lösning. Detta skedde kanske mest uttrycksfullt i palatsarkitekturen, där samspelet mellan inne- och uterum kunde betonas av flisornas reflexer av ljus och vatten från bassänger och trädgårdar. I Spanien är de bäst bevarade exemplen på denna tradition Alhambra vid Granada och Alcazar i Sevilla (båda påbörjade på 1200-talet). På Kulturen finns en större samling enskilda flisor som kan illustrera faserna i denna utveckling. Där finns bland annat flera små golvflisor, olambrillas. De är karaktärististiska genom att vara glaserade i rätt färger: gulbrunt, turkosgrönt, brunsvart och vitt. Dekorerna är enkla, flätade bandornamen~, ordnade i stjärnform (fig l, 2, 3). Denna flistyp är i äldre keramiklitteratur ofta känd som niebla-flisor, eftersom de först hittades i ett palats i staden Niebla i Andalusien. Typen är känd mellan lIOO-talet och 1300-talet. flera av Kulturens flisor är förmodligen från 1200-talet. De representerar den äldsta framställningstekniken - cuerda seca, vilket betyder torrt snöre och är en teknik där man trycker ner mönsterkonturen i leran, så att en försänkt kontur uppstår. Denna behandlas med vattenawisande emulsion och glasyren läggs på de mellanliggande fälten . Efter bränningen står konturen oglaserad med synlig skärv och
ra
s. I 19
Ulla Houkj<l!r
flisan liknar en riktig mosaik lagd med små bitar, men framställd på ett enklare sätt. Ett lite mer avancerat bruk av samma teknik ses på större flisor, där flisorna bildar ett islamsk stjärnmönster färgsatt på liknande sätt (fig 4) . Samma teknik användes också till figurativa framställningar. En annan teknik som de islamiska krukmakarna introducerade på flisor, var arista-tekniken, en förenkling och vidareutveckling av cuerda seca. I arista präglas leran så att konturen blir upphöjd. Därmed kan glasyr appliceras på de mellanliggande nedsänkta fälten. Konturen bildar en oglaserad barriär. J?å Kulturen ~nos en olambrilla som visar en utlöpare av den figurativa motivtraditionen. En rovfågel, kanske en jaktfalk, följer en springande jakthund. Detta motiv är känt från persisk keramik. flisan (fig 5) är intagande i sin levande färgställning och konturen medverkar till att skapa dynamik och rörelse hos motivet, Arista-tekniken var enklare att kontrollera vid bränningen och vann därför snabbt stor spridning. Museet har flera fina exempel på tekniken från 1400-talet och 1500-talet (fig 6). De uppvisar komplexa, flätade stjärnmönster i honungsbrunt, brunsvart, gråblått, grönt och vitt. Mönstren ligger nära cuerda seca-förebilder, men får en lättare karaktär med arista-teknikens tunnare kontur. Även figurativa aristaflisor framställdes tidigt, vilket två olambrillas med örnmotiv visar (fig 7,8) . Flisorna med fågel- och jaktmotiv avspeglar inte entydigt islamiska förebilder. Under 1300-talet började impulser från Frankrike, från den gotiska konsten, vinna insteg i spansk fajans och blandas med islamska motiv. Fågel- och djurmotiv, gillesmärken och heraldiskå symboler vann insteg. Jämte de två nämnda teknikerna började man nu måla dekoren direkt på flisornas glaserade yta. Denna teknik vann allt större spridning under det följande århundradet och blev den so117 överlevde i senare europeisk flisproduktion.
s. 121
s. 122
Ulla HoukJ"'r
9) Flisor, 13,5x14 cm, arfsta-teknik. Sevilla. 1500-talet. KM 28.046/1-2
s. 123
Arista-tekniken trängdes dock inte helt undan. Ett par exempel i Kulturens samling visar tvärtom, hur man använde den islamiska tekniken på ett helt nytt sätt i flistillverkningen under 1500-talet. Nu kom motivinspirationen först och främst från Italien. Renässansens formspråk, präglat av en ornamentik, som hämtats från den antika konstens dekorativa motivskatt, spreds med invandrade italienska keramiker, bland annat i Sevilla. Arista-tekniken kunde utmärkt appliceras på de nya stilimpulserna. Detta visar en flisa med en ny form för flätad bård, varierad med ett motiv med akantusknoppar (fig 9). Mest markant är en rektangulär takflisa med profilporträtt av en romer~k yngling med pannband. Porträttet omges av en lagerkrans och akantusknoppar. Det är i sin helhet baserat på intryck av antikens konst. Den omfattande användningen av keramiska flisor i arkitektoniska sammanhang var en islamisk inspiration som i verkligheten har bevarat sin betydelse på iberiska halvön till idag. Den slog aldrig igenom på samma sätt på andra ställen i Europa, där materialanvändning och inredningsideal förblev annorlunda. När det gäller bruket av fajans i hushållet, anvisade de islamiska krukmakarna också nya vägar. De framställde både billig vardagskeramik och exklusiva lyxvaror. I vanligt hushållsbruk ersatte den vattentäta och hygieniska fajansen ofta trä- och lerkärl. I förnäma bordsserviser ersatte den silver- och andra metallföremål som tidigare hade föredragits som förnämt servisgods i Europa. När lyxfajansen kunde nå så hög status, hängde det samman med att det dyraste varorna framställdes i den avancerade lystertekniken som i glasyrens laserande metallblänk efterliknar metalleffekter. Denna krävande glasyr- och bränningsteknik hade förmodligen utvecklats i Främre orienten omkring år 800. Islamisk användning av keramik till förnämlig bordsservis grundades på ett förbud i
s. 124
Ulla Houkj<er
Koranen där det sägs, att dyrbara metaller som silver och guld inte bör användas. Man efterlevde förbudet och förmådde samtidigt skapa en helt ny typ av konsthantverk. Efter introduktion av tekniken i Murcia och därefter i Malaga som blev känt för en särskild slags lyster med Rätornamentik av nästan knypplingsaktig struktur, vann lystern snabbt stor berömmelse även utanför Spanien. Lysterfajansen blev exportvara till andra delar av Europa. Bevis för denna export har på senare år dykt upp vid arkeologiska undersökningar så långt borta som i England, Holland och Sverige. Ett annat vittnesbörd är de så kallade bacini, spanska skålar och tallrikar, som dekorativt murades in i italienska kyrkors fasader. Särskilt många har hittats i Norditalien, bland annat i städerna Pavia, Ravenna och Pisa. Lystertekniken bestod i en efterbearbetning af fajanspjäsen efter den andra bränningen. Ibland kombinerades lystern med en färgad glasyr, i regel ljusblå, som påfördes före andra bränningen. Vid andra tillfällen användes enbart lyster. Föremålet överdrogs helt eller motivmålades med koppar- eller silveroxid. Efter en tredje, syrefattig bränning framträdde kopparoxiden som rödgyllene med en opaliserande metallglans, silveroxiden som förgyllning. För att ta fram verkan skulle fajanspjäsen tvättas och poleras efter bränningen. Kulturens samling inrymmer goda exempel på finare fajans för bordet. Karaktäristisk är en samling öronskålar. Några har motiv i blått kombinerat med kopparröd lyster, andra rena lysterdekorer. Dekorerna uppvisar starka islamiska reminiscenser i en ofta radiellt disponerad, geometrisk dekor (fig 10, n). Denna kombineras med nya motiv som vingformer och taglar, vilka har sin upprinnelse i den gotiska stilen. I produkterna från staden Manises smälte de islamiskgotiska elementen samman till en speciellt karaktärsfull kombination. Ytan fylldes helt med ett stiliserat bladranksmotiv med spiralstänglar, små knoppar och blad, och delar målades i mörkblått
s. 125
med detaljer i guld.lyster. Spegeln på tallrikar och fat fylldes ofta med kristna symboler eller vapenbilder. Kulturen har en skål i tondino-form och en fragmenterad skål som visar dekorprincipen. Manises-fajanserna blev från 1400-talet en stor exportvara från Spanien. Bland italienska adelsfamiljer kom det på modet att beställa serviser med den egna vapenskölden målad på spegeln. Samtidigt medverkade fajansimporcen från Spanien till att tekniken efterbildades i Italien. Vid 1400-talets början ses de första fajanserna i Firenze-områdec. De följande hundra åren nästan exploderade produktionen i städer över hela landet med tyngdpunkter i provinserna Veneto, Emilia-Romagna, Toscana och Umbrien. Italienarna tillägnade sig tekniken och utvecklade den, på renässanskonstens villkor, i motiviskt helt nya riktningar. 10) Öronskål, 16,5 cm , rödaktig lyster och blått på krämfärgad glasyr. Valencia, 1450-1500. KM 1.888
s. 126
11)Skål, 13,3 cm , guldlyster på krämfärgad glasyr. Valencia. 1450-1500. KM 31.833
På Kulcuren finns på en albarello, ett apotekskärl, ett tidigt exempel på en dekor som efterliknar spansk-moriska förebilder (se sid 54) . Rankornamenteringen har stiliserats till stjärnor och linjer, den mörkblå färgen dominerar. Den kompletteras inte av guldlyster, utan av manganlila. Vid denna tidpunkt hade italienarna nämligen ännu inte löst lysterteknikens gåta. Ett annat albarellofragment uppvisar ännu en variant av ett ursprungligt Manises-motiv - stiliserade vinbladsrankor. Helt i en klass för sig står Kulcurens samling av stora spanska lysterfat. flera har buckelform eller är reliefpräglade med godronnering som en efterbildning av tidens metallarbeten. På dem alla syns en islamisk-europeisk motivblandning. Ett reliefpräglat fat uppvisar rankornamentik med spiralstänglar i guldlyster, där ornament i blått finns inflätade (fig 12). Det är ett typiskt Manises-
12) Fat, 39,5 cm , guldlyster och blått på krämfärgad glasyr. Manises. 1525-1550. KM 26.595
Ulla Houkj<er
13) Fat, 35 cm , kopparlyster på krämfärgad glasyr. Rekonstruerat. Sevilla? 1525-1550. KM 20.037
s. 129
Ulla Houkj<er
arbete från perioden 1525-1550. Ett annat någorlunda samtida fat, kanske från Sevilla (fig lJ), är dekorerat helt i kopparlyster. Spegeln är fylld med summarisk rankornarnentik och brättet med tungformiga, radiellt ordnade bårder. Mellan dessa finns ett band med tecken som på håll liknar bokstäver. En ej ovanlig dekor som antyder, att den moriska keramikern inre har kunnat läsa bokstäverna på sin förlaga, utan enbart sett till deras dekorativa värde. Bokstavsornarnencen kan utgå från verkliga inskriptioner vilket syns på andra fajanser, ofta med enstaka ord eller en hel mening: IN PRINCIPIO ERAT VERBUM (I begynnelsen var ordet), inledningen på Johannesevangeliet. Av osedvanlig kvalite är ett djupt fat där det gotiska elementet är mer framträdande än på det just nämnda. Det är fyllt med en enormt tät och varierad dekor i koncentriska band omkring err ·vapenmärke med en örn i spegeln (fig 14). I dekoren ingår mussel-
15) Skämtskål, 23,5 cm, blekblå och gul lyster på vitaktig glasyr. Deruta. 1510- 1520. KM 27.424
s. 131
mönster, tistelknoppar, hjul- och lökformer och en nätstruktur, på brättet disponerat i tungformiga fält. På undersidan upprepas samma motiv, inramade av en bladfris. Att islamiska motiv länge levde vidare i lysterfajanserna syns på ett fat med dekor i kopparlyster från 1600-talet. Rankmotiven är nu summariskt återgivna som spiral- och hjärtformer som i tät mängd fyller fatet . En trekantig kontur bryter markant mot fatets rundning, och kan ses som ett eko av tidigare godronnering. I mitten uppstår ett flgelmotiv av parallella linjer. Vid den tidpunkt, då fatet målades, kom de flesta nya impulserna i spansk keramik från Italien, som hade blivit Europas ledande fajansproducent med stor export både till syd och nord. Även om smaken nu gick i helt nya riktningar, levde element av den islamiska inspirationen fortfarande i Italien. På ett exempel från museets italienska majolikasamling, en skämtskål från Deruta, tillverkad 1510-20, ses på vilket sätt (fig 15). Koppen är målad med lysteneknik, ty i början av 1500-talet lyckades italienska keramiker behärska tekniken. Detta skedde först i städerna Deruta och Gubbio. Den italienska guldlystern kom aldrig att se ut som den spanska. Den har en lite kallare, nästan gröngul ton. Kopparlystern ersattes av en karmosinröd lyst r som blev en specialitet för Gubbio. Bägge färgerna var lika sägenomspunna och eftertraktade, precis som den spanska lystervaran hade varit. Islamiska reminiscenser visar sig också tydligt i skålens dekor, i de stiliserade växt- och bladbårderna. Denna stiliserade och tidvis geometriskt baserade ornamentik är typisk för just Deruta-arbetena. På andra ställen i Italien blev det snarare den blå rankornamentiken som överlevde längst. Skålen kan stå som ett vittnesbörd om, hur djupt de islamiska dragen, som hade introducerats i europeisk keramik från och med uoo-talet, och som hade skapat förutsättningen för en europeisk fajansproduktion, hade inkorporerats och nu upplevdes som en naturlig del i en europeisk tradition. 000
s. 132
s. I 33: Claes Wahlöö
Kejsarens gardessoldat Han hade varit borta länge, i främmande tjänst. På minnesstenen paraderar han i sin fotsida klädnad, med yxan på axeln och med hjälmen (?) på huvudet. När han återvänt till sin skånska hemtrakt berättade han säkerligen spännande historier om livet i det överväldigande och glittrande Konstantinopel, långt borta i Särkland. Mannen på runstenen hade nämligen varit soldat i det kejserliga gardet som med förkärlek rekryterade storvuxna och exotiska nordbor som var just så respektingivande, för att inte säja skräckinjagande som kejsarens upphöjda värdighet krävde. Mer namnkunnig än vår skånske väring är Harald Hårdråde som innan han blev kung över Norge 1047 hade varit befälhavare över väringarna i Konstantinopel. Från bysantinska källor vet vi att det kejserliga gardet - varjagerna eller väringarna - förde sig som mannen på stenen; stridsyxan på axeln, eggen vänd framåt/uppåt, hotfull och färdig till aktion. Bilden av den skånske väringen omges av texten "Esbjörn och Tomme de satte denna sten efter Gunne Hands söner Roe och Lekfröd''. Möjligen hade bägge Gunne Hands söner tagit tjänst hos kejsaren i Konstantinopel. Återvändarna från Konstantinopel hade säkerligen en del souvenirer med sig, men framförallt betraktade de världen med nya ögon. De hade inte kunnat undgå att påverkas av vistelsen i den kristna världens maktcentrum och deras berättelser skapade ringar i de mentala hemmavattnena. Världen blev större och mer komplex. 000
s. 139: Jan Mark, Anita Marcus
De tre ringarnas hus När den tappre Saladin var sultan över Babylon, kallade han till sig Melkisedek, en judisk man från Alexandria. Till honom sade sultanen: "Jag har hört många säga att du är mycket vis särskilt när det gäller andliga ting. Därför vill jag gärna fa veta av dig vilken religion du håller för den sanna och rätta den judiska, den muslimska eller den kristna. Melkisedek svarade: "Stormäktige Sultan! Det spörsmål Ni har förelagt mig är upphöjt och skönt. Men för att besvara det måste jag berätta en historia. En gång i tiden fanns fanns en förnäm och rik man, som bland andra klenoder i sin skattkammare förvarad~ en utomordentligt vacker och dyrbar ring. Ringen hade en sällsam kraft: den som bar den blev älskad av både Gud och människor.
O.,.l~J~A Ct' • -1 -
01' N~il P'~11 iw~ ,:J1ö r~1 cQ? .... I
N~rl 1::l:Jr.J T "•• I
·
ROSA DAS ROSAS E FROR DAS FRORES, ÅTAL SENNOR DEV' OME MUIT' AMAR, QUE DE TODO MAL 0 PODE GUARDAR; . ..
Sabbaten är en dag som man bör helga, En dag att fröjda sig , åt bröd och ett gott vin, åt kött och fisk. Abraham lbn Ezra född i Tude/a 1089- död i Calahorra 1167 Rosornas Ros och blomstrenas Blomster En sådan härskarinna borde alla älska Ty hon kan skydda oss från allt ont. Kung Alfonso Den Vise av Kastilien och Leon (1221-1284) När jag såg Dig fanns det ingen jag älskade högre Du är orsaken till att den som älskar kan njuta kärlekens sötma Al- Shushtari född i Granada 1212 död-1269
s. 142
Jan Mark, Anita Marcus
Marockansk fiddla. KM 25.849
s. 143
Täcke som för bordet som Tora-rullarna vilar på under läsningen. Broderi på grönt siden. Detalj med lejon. KM 20.253
>>
rörande de tre religioner, vilka Herren vår Gud givit de tre folken. Vart och ett av dem tror sig äga det rätta arvet, den sanna religionen och fylla dess bud. Men vem som har rätt . det är ännu lika oavgjort som frågan om ringarna."
" ... den rättfärdige är frimodig som ett ungt lejon. " Ordspråksboken 28:1
I staden Toledo i Spanien finns ett märkligt rum, som i sten och stuck är ett uttryck för andan i sagan om de tre ringarna: På trettonhundratalet härskade den kristne kung Pedro den förste av Kastilien i Toledo. Som bundsförvant hade han den moriske kung Muhammed den femte, som bodde i sitt berömda slott i Alhambra i Granada. För den kristne kungen var Alhambra den skönaste av byggnader. Att den som bor så är en verklig kung måste alla förstå. När kung Pedro skulle utvidga sitt slott Alcazar i Sevilla, valde han därför att efterlikna den muslimske härskarens slott. Slottet utsmyckades med symboler för det kastilianska kungahuset och moriska ornament. Ja, i dekorationerna kan man till och med finna arabisk skönskrift. Kung Pedro hade valt en man ur den judiska minoriteten i Toledo som sin skattmästare. Han hette Samuel Halevi Abulafia. När Samuel Halevi Abulafia stod på höjden av sin makt, bestämde han sig för att skapa ett monument över sin tid och sig själv. Vad var då lämpligare än att bygga ett bönehus, en synagoga? För att göra synagogan till ett hus värdigt Herren och ett skönt monument över sig själv, använde han de skickligaste konstnärer och hantverkare för att smycka byggnaden.
s. 146
Jan Mark. Anita Marcus
De mest framstående stuckatörer hämtades ur Toledos muslimska minoritet. På salens väggar lät de arabiska stuckatörerna morisk-arabiska ornament slingra sig och flätas samman med symboler för kung Pedros kristna kungahus. Sirliga band med bokstäver ringlade sig över väggar och tak: hebreiska sentenser möter arabisk skönskrift. Och i den arabiska skriften fanns sentenser ur de muslimska konsthantverkarnas heligaste skrift, koranen. Sentida forskare som besökt rummet har förundrats: Hur kunde Abulafia låta sina muslimska konsthantverkare skriva sentenser ur koranen på väggarna i sitt judiska bönehus? Läste Abulafia arabiska? Visste han vad som stod på väggarna? Säkerligen. I hundratals år hade judarna i Toledo talat arabiska. För dem var islams litteratur och vetenskap något de kände sig hemma i, ja den var en del av deras kultur. Sedan Abulafias synagoga i Toledo invigdes år 1360, har många sekler gått. . De arabiska och judiska invånarna på den iberiska halvön, som i så hög grad inspirerat varandra inom konst och vetenskap, har fördrivits. Kvar står den gamla synagogan. Den vittnar om en tid när de judiska, arabiska och kristna kulturerna kunde leva i samförstånd och sporra varandra till kulturella stordåd. 000 Källor: Efter Boccacios Decameron, Stockholm 1906. Första dagen, tredje berättelsen. Convivencia, jew~. muslims and christians in medieval Spain. New York 1992, sid 113-130. Översättning Jan Hjärpe och Sayed Khatib
s. 153
s. 157: Karin Schönberg
Förbrukad symbol? På ett broderifragmenc i Kulturens samlingar upprepas en liten svastika broderad med silketråd i rosa, blått gult eller beige insatt i ett omgivande rutnät. Den lilla tygbiten, som kallas musaif, köptes till museet tillsammans med ett annat broderifragmenc från 1600talet och en kvinnodräkt med ett par skor från 1800-talet. Det andra broderiet är heltäckande med blommor och blad och kallas i katalogen naqhsch (eg. naqseh). De två typer av persiskt broderi som ofta nämns är just naqseh och musaif. Det broderi från Isfahan som kallas musaif är vanligen heltäckande broderi med slät kastsöm, men musaif kan göras med olika variationer, med olika typer av stygn och kan vara både föreställande och geometrisk. Det här broderiet skall kanske hänföras till en annan grupp mer brokadliknande, där det underliggande tygets färg utgör en del i mönstret. Naqseh är en typ av musaif använd till kvinnornas byxor med vida puffben som också kom att kallas så. Enligt katalogkortet kastsöm över en tråd. När man tänker på persisk konst är det kanske i första hand de typiska eleganta och älskvärda motiven med slingrande växtrankor, blommor, 6.glar och behagfulla figurer, som vi ser framför oss. Det är också sådana persiska bilder och textilier som samlats mest i Europa.
s. 159
Tidigt fylldes mattor, sidentyger och annan persisk textilkonst av växtornament, stiliserade träd och växter och av parställda fabeldjur. Senare kom en friare textilkonst inspirerad av det persiska miniatyrmåleriet. Den figurativa konsten fanns främst i överklassens konst och utsmyckning. Samtidigt användes geometriska mönster i alla slags dekorer. Bruksföremål och enklare ting dekorerades oftare med stiliserade bilder och geometriska symboler. Inom det persiska området finns flera olika folk. De mönster som utvecklades på knutna mattor och annat hos de nomadiserande folken var oftast geometriska som till exempel i de norra delarna av Persien mot Azerbadjan, Kaukasus och mot Turkiet. Broderier gjordes ofta i syfte att likna vävda textilier i de områden där man inte hade för vana att använda vävstolar, eller kunskap att sätta upp komplicerade vävar. Textila tekniker och mönster har utbytts mellan olika kulturer, eftersom textilier alltid har varit värdefulla handelsvaror. Textilierna har betytt mycket för spridandet av mönster och symboler. Vävda sidentyger och mattor importerades tidigt till Europa och var mycket eftertraktade. Indien, Kina och Persien tillverkade de mest beundrade textilierna från 1600-talet till det sena1800-talet. Utbytet mellan dess områden och medelhavsområdet var betydande. Även med keramiken spreds kulturernas olika symbolvärldar. Mycket forskning återstår kring hur symboler och mönster sprids liksom om hur betydelser och berättelser förändras och omtolkas. Vad gör då svastikan på vår lilla tygbit? Forskningen anser att svastikan troligast skapades i Indien. Den är känd från Elam och Indusdalen sedan före 2000 fKr. I Kina blev den tidigt mycket ut-
Bottenmärke på svartgodskruka funnen i Lund. Noteras kan att hakkorset går motsols, men krukmakaren skar in det "rättvänt" på den träskiva som krukan vilade på under tillverkningen. 1200-talets första hälft. KM 60.569:136
Stolen ingår i ett matsalsmöblemang som tillhört professor Gustav Thome. Detta ritades inför Thomes bröllop1907 av Pär-Axel Olsson, då amanuens på Kulturen. Stolen är av betsad och polerad björk, med svart läderklädd sits. KM 59.889
s. 161
bredd på husgeråd och keramik genom spridningen av buddismen. Ordet svastika är sanskrit och betyder det som är gott, det goda ... (su = god och asti = att vara) . Den var från början en lyckosymbol. I Vedaskrifterna omtalas den som solhjulet. Den är livets princip, energi och rörelse. I Asien lever svastikan även idag, både som religiös symbol och i vardagen. Som en offergåva av blomblad kan den skydda ceremonin och ristad på tröskeln skyddar den hemmet. I Indien finns företag som har den som firmamärke - den kan stå för kvalitet, hållbarhet, lycka och livskraft. Svastikan har använts såväl i Asien, Europa och Afrika sedan förhistorisk tid och i Amerika sedan förcolumbiansk tid. Svastikan har använts i kristen, judisk, islamsk och buddistisk tradition liksom i äldre religioner. Den har levt kvar i folktro och som allmän dekor. Svastikan hör till ett antal geometriska former som mänskligheten troligen alltid använt sig av. Den är en enkel symbol för fyra riktingar och en rörelse kring en fast punkt - ett fokus. Den är en variation av korset. De fyra huvudriktingarna kan vara väderstrecken eller som i Kina de fyra vindarna. De vinklade armarna visar på en rotationsrikting åt ena eller andra hållet. Den kan representera solen och dess föreställda rotation eller livets hjul. Svastikan kan också ses som en kombination av spiralen och korset. En liknande symbol finns i den oändliga knuten eller en löpande hund i dubbla riktingar, flera enkla men laddade geometriska mönster, som kan kopplas ihop symboliserande guds oändlighet eller en matematisk regel. I europeisk tradition hade svastikan, som förekommit under hela medeltiden, så gott som försvunnit med renässansen och den återkom egentligen först på 1800-talet. En fråga som vid denna tid upptog forskningen var problemet med den ariska rasens urhem. Frågan om indogermanerna och det ariska ursprunget kopplades till den europeiska nationalismen.
s. 162
Karin Sc hönberg
Sanskrit, som börjat studeras under 1700-talet, kom att ses som det indoeuropeiska urspråket. Troligen därför blev svastikan återigen uppmärksammad i Europa och en mycket använd dekor vid 1900-talets början. I en tid när reaktionen mot industrialiseringen och de snabba förändringarna gjorde att man såg tillbaka på ett tidigare primitivt liv med saknad, blev svastikan exotisk och genuin. Den var något som kom från djupet av människans historia och i vissa ideströmningar kom den att stå som symbol för nytänkande och motstånd mot det etablerade konservativa samhället med dess kristendom och institutionsbevarande prästerskap. Konsthantverk och arkitektur från denna tid har ofta svastikan som dekor. Primitivismen, intresset för det genuina och ursprungliga som betydde mycket också i konsten vid denna tid, gjorde att intresset för en sådan symbol växte. Ett exempel är när Navajoinidanerna som traditionellt använde hakkorset på bl. a. keramik vid 1900-talets början uppmuntrades att tillverka souvenirer. Det resulterade i att mängder av silverskedar och annat med svastikan som dekor såldes till turister som genuin indiankonst. För nutiden är svastikan/hakkorset mest känt som ett tecken för nazism och rasism. Sin förödande förvandling undergick d~t uråldriga ideogrammet under 1900-talet. Den 20 augusti 1920 antogs svastikan som symbol för nazistpartiet (NSDAP) och 1936 hamnade den på tyska flaggan. Där fick svastikan bara bli kvar till 1946, men dessa ödesdigra tjugofem år i hakkorsets flertusenåriga historia innebar också dess förvandling från ett gott tecken till ett ont. För nazismen stod hakkorset för nationell pånyttfödelse. Föremål med svastikan har under 1900-talets senare del sedan gömts undan, och fakta om att den användes på ett annat sätt en gång, har glömts bort eller förträngts. Mosaikgolv har brutits upp och husfasader har knackats sönder. Navajo-indianerna sägs senare ha avsagt sig allt bruk av svastikan.
s. 163
När man i västerlandet berättar om andra kulturer och deras konsthantverk har användandet av svastikan ofta förminskats eller förtigits - kanske av oro för att det skall missförstås. Svastikan skapar rädsla och obehag. På Susning.nu, en diskussionssida och "ett öppet uppslagsverk" på nätet kan man bland mycket annat läsa om ungdomars samtal och frågor kring varför hakkorset finns i vissa sammanhang - t.ex. på de finska flygplanen ända till strax efter andra världskriget. De fick märkningen som en hyllning till Erik von Rosen för det flygplan som han 1918 skänkte till Finland. von Rosen hade omkring 1910 lagt till svastikan i sitt privata emblem. På kartor före andra världskriget betecknar hakkorset kraftverk och till exempel ASEA hade hakkors i firmamärket. Frågorna kan också gälla om hakkorset vänt på ena eller andra hållet kan användas utan att ha nazistiska förtecken. Ungdomar som stöter på svastikan i "fel " sammanhang blir chockerade och undrande. Men idag skriv~ också om att förbigåendet är missvisande för de kulturer som i så många årtusenden har använt svastikan som livs- och lyckosymbol. För dem som idag intresserar sig för healing, kosmologi, yoga, helig geometri eller teosofi, måste svastikan ofta göra sig påmind. Som en del i ett komplext kulturarv behövs en fortsatt kulturhistorisk kunskap för att rätt förstå vad symbolen representerat i olika cider och olika kulturer. Liksom för att rätt tolka de föremål som människor lämnat efter sig eller idag fortfarande använder. DDD
Svastikan är en livs- och lyckosymbol även inom den balinesiska formen av hinduism. Här syns den i mitten på en av tempeltronerna i ett av Balis heligaste tempel , Pura Besakih på vulkanen Gunung Agungs sluttningar. Tempelområdet anlades för minst tusen år sedan på en förhistorisk offer- och gravplats och används än idag Litteratur: Myter om det nordiska. Vägar till Midgård I. Red: C Raudvere, A Andren och Kristina Jennbert. 2001. Carl G Liungman. Symboler - västerländska ideogram. 1990
s. 164
~.. -w r-r
~
·.
11 ~· .. ~ ·,;
....
'I
berättar för andra om familjens rikedom och om kvinnans sociala starus. Badduken kom till Kulturen 1959 tillsammans med flera provstycken av persiska textilier (brokad, damast mm) och ett antal persiska skålar från 1200-talet i fajans med lysterglasyr, som idag utgör en viktig del av museets samling av islamsk keramik. Föremålen köptes av Saaed Mutamed i Frankfurt am Main. Enligt islam skall människan inte försöka efterlikna guds skaparkrafc och bilder av levande väsen förekommer sällan i islamisk konst. I den persiska konsten har dock stiliserade framställningar av djur och även av människor levt kvar i dekorer. Broderiets rika dekor kan berätta om symboler i äldre persisk tradition även om bilderna naturligtvis kan ha haft en helt annan betydelse för dem som sydde den här badduken. Solen (ansiktet\ mitten) , faglarna och blommorna är mycket gamla symboler i persisk konst. Påf'aglar och paradisfaglar anses redan under den förislamiska zoroastriska kulturen vara symboler för paradiset. Badduken omges av en bård fylld av faglar i många färger. Bårder med faglar och andra djur var vanliga på kvinnors bröllopstextilier under den förislamiska tiden. Den persiska textilkonsten var betydelsefull under den sassanidiska epoken (227-651 e.Kr.) då persiska vävda mönster spreds både till Bysans och Kina. Dessa mönster känner man till främst genom fragment och avbildningar på andra material. De speciella persiska dekorerna med växter och djur vidareutvecklas och lever kvar i miniatyrmåleri, vävda tyger och mattor och senare på tryckta tyger. I cirkeln runt solansiktet finns växter, blad och fler faglar. Den röda pinjekotten som innesluter fröet är en symbol för livets källa och för fruktsamhet liksom motivet med en fagel inom en annan fagel och de trekantiga cypresserna vid långsidorna. Cypressen är också en symbol för den unga gracila kvinnan i den persiska poesin.
s. 170
Karin Schönberg s. 171
Ur baddukens hörn växer träd som kan symbolisera livsträdet. Tillsammans kan bilderna på badduken berätta om flickans omvandling till vuxen kvinna och om förhoppningar inför framtiden. Baddukens runda ansikte med sammanvuxna ögonbryn är en annan bild för kvinnan - en kvinnlig sol. Den strålande solen knyts i persisk konst också till lejonmotivet. Lejon kombinerade med en stjärna eller sol är vanliga i äldre konst och motiven sammanförs med tiden. Det manprydda lejonet blev successivt liktydigt med den strålande solen. Lejonet står för styrka, mod och ära och användes i många sammanhang. När islam infördes kom lejonet och solen att användas också som tecken för Guds ära. En så fin badduk som Kulturens användes under kvinnans första tid som gift och fick kanske därefter pryda hemmet. Idag, när flertalet stadsfamiljer har egna badrum, blir de traditionella badhusen färre och badduksseden allt ovanligare. D D D
Källor: Artikeln är framförallt baserad på samtal med professor F. Shirazi, Dept. of Middle Eastern Studies, University of Texas at Austin, angående badduksseden och baddukens symboler. Samt hennes uppsats: The Symbo/ic Meaning of the Sun and Lion Motifs in lranian Cu/ture: A Historica/ Background. 2004 · Persisk konst i Sverige, Nationalmuseum, Utställningskata/og nr 371. 1973
Medverkande
årsboken 200 l
SKRIBENTER
UlfHaxen
Jan Mark
Senioiforsker ph. d., judaistik og semitisk
Dramaturg och skriftställare, Malmö
filologi. Fhv forstebibliotekar ved Det Kongelige Bibliotek
Karin Schönberg Antikvarie, Kulturen
Jan Hjärpe
Professor i islamologi, Lunds universitet Ulla Houkja::r
Museumsinspektör (cand. mag och mag. art) Kunstindustrimuseet, Köpenhamn Anna Landberg
Antikvarie, Kidturen. Ansvarig.for projektet "Mellanöstern här. Vl-m är Jag? Vl-m är Du?"
Eva Kjerström Sjölin
I :e antikvarie och cheffor Enheten for kulturhistoria och kulturmiljö, Kulturen Cecilia Udden
Utrikeskorrespondent på Sveriges Radio Claes Wahlöö
Stadsantikvarie i Lund, Kulturen
FOTOGRAFER
Huvudfotograf: Viveca Ohlsson Övriga fotografer: Oitte Lundberg (ur video): s 88
Mohammad Ballas: s 83
· Henrik Monrgomery: s 156
Sruarr Clarke: s 77 Lars Ekholm: s 165
Arta Oweisat: s 70 Lars Westrup: s 40, uo
Stephen Jaffe: s 64 Anna Landberg (ur video): s 62, l12, 136, 154, 166
s. 172
2,
4,
22,
58,
Lena Wi lhelmsson: s 24, 32, 33, 34, 35, 36, 39, 46, 53
s. 175
Året som gått har präglats av ett intensivt utvecklingsarbete på Kulturen. Vi har arbetat med museets framtid långsiktigt och praktiskt och formulerat de strategiska målen 2004-2008: 2003
Il> Il> Il> Il> Il> Il> Il> Il> Il> Il>
Kulturen ska levandegöra kulturhistorien med utgångspunkt i nuet Kulturen ska bli mer tillgängligt för publiken Bilden av Kulturen som attraktivt besöksmål ska stä~kas och tydliggöras Kulturen ska samverka med det omgivande samhället och vara öppet för debatt Kulturen ska fortsatt vara ett brett museum för insamling och bearbetning Kulturens samlingar, byggnader och miljöer är utgångspunkten i vårt arbete Kulturen ska vara en arbetsplats i ständig utveckling Kulturen ska kännetecknas av fortlöpande omprövning och förnyelse Kulturen ska bidra i kunskapsuppbyggnaden för ett ekologiskt hållbart samhälle Kulturens friluftsmuseum och Östarp ska vara platser för rekreation
Projektet medarbetarutveckling har fortsattS. Syftet är att alla ska ha kunskap om varandras arbetsuppgifter och på så sätt få större möjligheter att verka professionellt mot publiken. Varje anställd ska ha kunskap om helheten. Huvudmagasinet är nu tillbyggt. För närvarande torkar den tröga, energisnåla nya huskroppen. Andra byggnadsetappen utgörs av inredning. Denna måste dock först finansieras. I den tredje etappen ska samlingar från nu hyrda magasin flyttas in i tillbyggnaden.
Kulturen lever i allt hårdare konkurrens och ska utgöra Skånes länsmuseum tillsammans med Kristianstads museum och Malmö museer. Kulturen har kontrakt med stat och region - men de lägsta samhällsanslagen. Flera museer har fri entre respektive miljonbelopp för marknadsföring. Kulturen bär dessutom, som enda länsmuseum, bördan att egenfinansiera ombyggnader, basutställningar, föremålsinköp med mera. En stor del av höstens arbete gick åt till att tydliggöra denna situation för våra offentliga finansiärer och uppdragsgivare. Ting for lek invigdes under våren. Tack vare Crafoordska stiftelsen hade ännu ett hus kunnat sättas i skick och fyllas med innehåll. Leksakssamligen har kommit fram i en annorlunda exponering. Med elektronikens hjälp leds besökaren av en berättarröst genom en tidstunnel. Efter Ting'jör lek kan besökaren söka upp relevanta miljöer på museiområdet. Tack vare De lekande barnens fond har museet kompletterats med ett lekspår.
s. 176
Året som gått
Många uppskattade upplevelseutställningen på lektemat - andra önskade sig tillbaka till gamla ciders utställningar. Alla älskade lekspåret. Det var härlige att se besökare i alla generationer leka med tidstypiska grejor i museimiljöerna. Under hösten utvecklades också ett designspår. Fler spår ligger på lut. Före årsskiftet fick vi dessutom en donation som gjorde att vi kunde sätta igång arbetet med en efterlängtad ny lekplats - ett Minikulturen. Höstens stora och mycket uppskattade utställning var I samlarens öga. Där presenterades makarna Ingrid och Olof Nordstöms samling av svenske 1900-calsglas. Utställningen tog dels fasta på på den hemmiljö där glaset integrerats och dels på de kriterier som en engagerad samlare ställer upp för sitt samlande. Att samla är att skapa ordning i kaos. Publiksiffran för Kulturen fluktuerar sedan flera år runt roo.ooo. En omsvängning håller dock på att ske. Satsningen på barn och unga har gett resultat, liksom familjemedlemsskapet. Enskilda betalande besökare minskar i antal. Verksamheten på Kulturens Öscarp, museets skånegårdar i Sjöbo kommun, har blivit en succe. Fullskalelaboratoriec som humanekologerna myntat som begrepp för Öscarpsexperimentet ger erfarenhet för framtiden. Endast genom att vidmakthålla generationers kunskap kan vi utveckla metoder för framtida livsmedelsförsörjning. Publiken lockas i stora mängder till östarpsarrangemangen som följer årets gång. Kultur- och hästdagen i september drog så många tusen, att bilar måste vända efter att ha köat länge. Antikvarier och hantverkare som skulle demonstrera fick hoppa in som parkeringsvakter. Säkerhecsproblematiken kring det utställda demonstrerades abrupt när vi i april drabbades av en storstöld där inte mindre än
s. 177
Året som g tt
sjutton Wiwen Nilsson-pjäser stals i en vällarmad utställningssal. Tjuven hade gömt sig i en vindsskrubb och gjorde en smash and grab-kupp. Efter gott polisarbete kunde föremålen - om än skadade av gärningsmannen - återlämnas ett halvår senare. Under tidspress och med medel från alltid välvilliga Margit och Lennart Carlssons stiftelse förbättrades efter det inträffade främst den passiva säkerheten inom hela museiområdet. En utredning hade just startat om den så kallade frontpersonalen, det vill säja värdar/vakter, receptionister och guider som direkt möter publiken. De är kluvna i sina dubbla roller. Hur skall de motstridiga kraven på vänligt bemötande och fullgott säkerhetstänkande klaras? Medelsbrist gjorde att framkomna förslag lades på is till 2004. Med målet att se över utställnings- och programpolicyn tillsattes en grupp bestående av styrelseledamöter och tjänstemän. Kan museet ha längre utställningar och färre program? Hur är det med mål, inriktning, publik och ekonomi? I väntan på programgruppens förslag beslöts att 2004 låta Vem är jag? Vem är du? Mellanöstern här stå nästan hela året. Planeringen för ett allomfattande temaår 2006 har startat. Arbetsnamnet Sopor har visat sig vara svårutbytt, men projektgruppen, där idegivaren och styrelseledamoten Orvar
s. 179
Löfgren ingår, kommer nog fram till något mer akademiskt parfymerat. Ett steg på vägen är Sopornas universum. I mellanösternprojektet, som är ett pilotprojekt för arbete med de mångkulturella frågorna på ett nytt sätt, intervjuade under hela året de två projektledarna, muslimer, judar och kristna i Skåne. Med utgångspunkt i Kulturens rika och mångkulturella samlingar vill vi knyta kontakter och visa på gemensamma ursprung. Kulturrådet lämnade ett stort ekonomiskt bidrag till arbetet. Länsmuseernas samarbetsråd förlade höstens temamöte till Kulturen för att ta del av förberedelserna. 2005 är för övrigt tänkt som det år då Sveriges alla länsmuseer skall satsa på det mångkulturella. För Kulturens ~el gäller det att fortsatt brett nyttja de världsvida, mångfasetterade samlingarna. Kungstankarna från pionjärtiden har aldrig kommit i skymundan och museet kommer även framgent "att jämföra likheter och skillnader kulturerna emellan."
Aret som gått
I upprustningsarbetet och nydaningen av Kulturen framtogs en ideskiss till en ny förplats framför Vita Huset. Detta utlöste höstens stora debatt på Sydsvenskans lundasida, med gissningsvis ett femtiotal insändare. Staket och murpelare föreslogs rivas tillförmån för en öppen plats med samband till grannarna - universitetet, Domkyrkan, Akademiska Föreningen och Historiska museet. En projektgrupp med deltagare från dessa institutioner har bildats och inlett ett spännande arbete. Ideförslagets upphov var inte bara de kommunikativa aspekterna som synlighet och samband, utan också de underhållsmässiga. Murpelarna måste muras om, staketet konserveras och träden fällas (nya skall planteras). Tillika kräver Yrkesinspektionen att uteserveringsytan hårdgörs. För att möta de inkomna' synpunkterna med respekt, beslöt styrelsen att anordna ett arkitektseminarium våren 2004. MARGARETA
ALIN
Årets museum 2004. Kulturen utsågs av Svenska museiföreningen till ÅRETS MUSEUM 2004. Någon petimeter anser säkerligen, att detta inte hör hemma i en redogörelse för 2003, men remarkabla händelser, som inträffar under bokslutsperioden, skall rapporteras till huvudmannen. Museichefen kommer givetvis att frambära förnöjda och ödmjuka tacksägelser för utmärkelsen i årsboken 2005. Museiföreningens motivering glädjer Kulturen: »Kulturen i Lund rör sig obehindrat mel/,an folkbiUning och nöje, historia och samtid, smalt och brett. I en verksamhet utan pekpinnar och som inte väjer for det obekväma, fordjupar museet kunskapen om människan och hennes identitet. Kulturen i Lund utmanar ständigt sina besökares rädslor, fordomar och invanda tankemönster. »
s. 181
s. 182
Abenius Falkstedt Karin, Dalby Ahle Maj, Höör Andersson Knut, Karlskrona Bergman Cecilia, Bjärred Blaxhult Anders, Stockholm Bryve Carl Gösta, Lund Dahlin ~isa, Lund Edelmo Margit, Malmö (enligt testamente) Garstedt Inge, Malmö Gottfries Ingrid, Lund Gröndahl-Jörgensen Maina, Skanör Göransson Anna Maria och Tora, Falsterbo Hammar Britta och Olle, Lund Hedberg Gunnel, Malmö Hermelin-Ullner Elisabeth, Åkarp Holm Peter, Stockholm Larsen Lena, Lund
s. 184
Lillienberg Olsson Eva, Lund Lind Ylva, Stockholm Nordenstedtska stiftelsen, Lund Olsson KG, Lund Olsson Lisbeth, Sjöbo Persson Sigvard, Höör Ribbing Danielle och Bo, Mariestad Rycling Otto, Lund Schönberg Karin, Lund Gertrud Serner-Petrens dödsbo, Stockholm Skoog Inger och Kent, Malmö Skånemejerier, Malmö Ulvegard Lars, Linköping Wadenbäck Anna Carin och Kjell, Löddeköpinge Waller Sture, Lund (enligt testamente) Westrup Lars, Lund Zander Ulf, Lund
s. 185
:•i-••
.·.. ~~
TESTAMENTARISKA GÅVOR
Stiftelsen Framtidens Kultur:
Gunborg och Charlie Cederholms dödsbo:
till Ting för Lek
slutredovisning 90.487 kr
Tetra Pak: 500 .000 kronor
Virginia Wijks dödsbo:
520 . 625
60.000
kr
kr FINANSIERING AV VERKSAMHET
KULTURENS MECENATER 199
medlemmar har till mecenatkontot
skänkt
60.730
Anonym donator: 500.000 kr till ny lekplats Crafoordska Stiftelsen: 20.000 kr till tryckning av arkeologisk rapport, Billegården 6
kr
Kultur Skåne: 12.000 kr till seminariet EtnoFINANSIERING AV UTSTÄLLNINGAR
De Lekande Barnens Fond:
50.000
kr
logidag
Nordenstedtska Stiftelsen: 345.000 kr till Kulturens arkeologiska verksamhet.
Kulturbro 2002: 6r.577 kr til\ Måltiden Sjöbo Kommun: 15.000 kr till Mannaminne Statens Kulturråd: 475.000 kr till Vem är jag?
till uppordning av flygfotosamling vecklingsarbete
Vem är du? Mellanöstern här
Statens kulturråd: 120.000 kr till Design ung
20.000
Lennart Nilsson: 180.000 kr till personalut-
- designportal på internet. de läromedel
s. 186
kr
till Ting för lek
50.000
till Levan-
STYRELSE
Ordinarie ledamöter Direktör Lennart Nilsson, ordförande Länsantikvarie Kjell-Håkan Arnell
Föreningen Regeringens ombud
Adjunkt Bodil Nilsson
Region Skåne
Pol.sekr. Karin Olsson Lindström
Region Skåne
Kommunalråd Tove Klette
Lunds kommun
Lärare Claes-Göran Jönsson
Lunds kommun
Grosshandlare Hans Jerenäs
Föreningen
Seniorkonsult Inger Larsson
Föreningen
Professor Orvar Löfgren
Föreningen
Kommunalråd Lennart Pryrz
Föreningen
Advokat Magnus Thorfiqn
Föreningen
Direktör Kaj Vareman
Föreningen
Konsult Catharina Sachs
Föreningen
lnformationsdirektör Jörgen Haglind
Föreningen
Museichef Margareta Alin Systemadministratör Sebastian Goksör, Personalrepresentant
DIK
Personalrepresentant ST. Vakant SUPPLEANTER
Fil.dr. Ella Johansson F d landshövding Camilla Odhnoff Adjunkt Inga Ghenarp
Region Skåne Region Skåne
Regionråd Annika Annerby Jansso n
Lunds kommun
Sven Tufvesson
Lunds kommun
Datakonsult Mats Hessman
s. 188
Regeringens ombud
Föreningen
F d radssekreterare Lars-Åke Sjöquist
Föreningen
Marknadsekonom Catharina Wiqvist
Föreningen
s. 189
STYRELSENS ARBETSUTSKOTT
Annika Annerby Jansson, ordförande
Lunds kommun
Lennart Nilsson
Föreningen
Jörgen Haglind
Föreningen
Inger Larsson
Föreningen
Margareta Alin Sebastian Goksör
Museichef DIK
ADJUNGERADE STYRELSE OCH AU
Stf museichef, stadsantikvarie Claes Wahlöö Ekonomichef Eva Laursen Från 03.06.12 har direktör Lars-Erik Skjutare varit adjungerad till styrelsen. REVISORER
Rolf Ljungström
Lunds kommun
Aukt. revisor Göran Bengtsson
Föreningen
Ekonomidirektör Lars Niklasson
Föreningen
REVISORS SUPPLEANTER
Gu nnar Pehrsson
Lunds kommun
Adm.chef Karin Björkman
Föreningen
Verkställande direktör Anders Forssell
Föreningen
VALBEREDNING
Skolchef Karin Sandberg, sammankallande Regionchef Gertrud Bohlin Onosson Direktör Lennart Nilsson
;·~:···
.. ·.. ..x..
~
Innehåll
5 6 9 21 25 61
65 91
93
rn 115 133
139 157 169 172 175 181 183 185 187
Vad vet vi om varandra? Vad säger vi om varandra? - Anna Landberg Förord - Margareta Alin Mellanöstern och Människan - Jan Hjärpe Persisk spelpjäs - Claes Wahlöö Islamiskt. Ur Kulturens samlingar - Eva Kjerström Sjölin Gåva och gengåva - Redaktionens notis Den rasslande behån i Gaza - Cecilia Udden Bönematta - Redaktionens notis Kulturmöte och samexistens - Ulf Haxen Koptiskt, kristet i Egypten - Redaktionens notis Moriskt kulturarv i europeisk keramik - Ulla Houkja:r Kejsarens gardessoldat - Claes Wahlöö De tre ringarnas hus - Jan Mark, Anita Markus Förbrukad symbol? - Karin Schönberg Broderad symbolik på persisk badduk - Karin Schönberg Medverkande i årsboken Året som gått - Margareta Alin Årets Museum Donatorer 2003 Donationer, sponsring och riktade anslag 2003 Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige
s. 191
---.
"'..:
......--~~ ........ ·.-
-~·~"""'-"- ..;,__ --~~-iil1
-
-
.
B'
~
-
Ji m
i
~~ft ~
0
'-("V~
~ :
•
~Y.h.".i
.-. ·14
w - .- . /
t.,,.. -'Il -~
.
#..,/
,
,:""r ~;-. ~
~--'}-)1
~
A
·"i -· ... ~
·-~ ·""
•.
.•. .