Issuu

· -~----t"

Kulturen 1999

Tuschtecknin g av Sve n T. Kj e llbe rg, Kulture ns c hef 1934 - 1961. So m muse ichef va r ha n initia ti vt agare till Kulture ns å rsbok, utgive n frå n 1935, dä r han so m dri ve n t eckna re gjo rde må nga illustrati o ne r ge nom å re n. T ecknin ge n publi ce rad i 2o: e å rgå nge n av å rsboken (1954).

Perspektiv på traditionen

KULTUREN

1999

EN Å RSBOK TILL MEDLEMMARNA AV K U LT U RHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE

Omslag: Ku lturens kas tanj so m växte på område t när friluftmu seet anlad es här 188 2. Sedan d ess har d et bet ra ktats som Kulturens vå rdträd. »Uranäsbode n« på Kulturen, loftbod från Uranäs i Småland. Äve n ka llad »Dac kens stu ga« eft e r en säge n om att upprorsmann en Nils Dac ke öve rnattat i den på fl ykt undan svenskarna unde r upproret mot Gustav Vasa 1542 - 43 .

Ansvar ig utgiva re: Ma rga ret a Alin Redaktör: Anna Landbe rg Fot o: Le na Wilhe lmsson, om ej annat anges Form : C hrister St randberg Upplaga : 18.ooo Typsnitt: Berling sa mt G ill i rubriker T ryck och repro: BTJ T ryck A B, Lun d. 1999 Papper: Lessebo Li nne, fö rsättsb lad Kaskad fi nma t t Båda klorfr ia och miljö märkt a med Svane n lSSN 04 54-591 5

INNEHALL

Margareta Alin

Förord

Anna Landberg

Museet och Traditionen

Thomas Johnson

Kallad av säckpipan

Thomas Hylland Eriksen

T rad itionen som åberopar sig själv

29 49

Lena Larsen

A ll tradition är förändring

Anders Salomonsson

Skåne. Regionen och traditionen

Britta Hammar

Folkdräkten. Mode och tradition

_69

Claes Wahlöö

Kri ga ren. Ett yrke med tradit ione r

Stina Wellrup

Jag min ns Karl X II :s gun ghäst

Eva Österberg

Histori ens nytta . Om vå rt behov av förr

Claes W ahlöö

Fotografi n och den modärna traderingen 105

Per-Markku Ristilammi

Det kroppsliga ögat . Refl ektion er kr ing stereoskopens era

109

A nders Lundberg

Det skri vna o rdets makt. Ett medeltida perspekti v

117

Conny Johansson Herven

I sku gga n av korset

123

Catharina Raudvere

Re ligion och ursp run g. Tid och form i Karl ins religionsh istor iska ut stä ll ning

129

Sebastian Goksör

Beläte, gudabild e ller spe lpjäs7

151

Peter Carelli

Laddade fornsaker

155

Matts Wiberg

Det va r en gå ng

165

Jonas Frykman

Barndomens mode rna traditioner

175

Alf Hornborg

Traditionen och det mode rna ti llståndet. Om att åte rerövra platsen 187

Anita Marcus

Tinge n från Rave nsbruck

209

Ku lturens verksamhet

215

Donatorer 1998

246

Medve rkande i årsboken

248

Förord

Det har känts som en stor utmaning att diskutera temat för årsboken år 2000. Inför millennieskiftet har också olika årsboksideer prövats. Efter hand har vi kommit fram till den väg vi är inne på nu. Redan föreliggande årsbok 1999 har att göra med vår uppgift som museum i en ny tid. Sedan ett antal år har vi fokuserat på material framtaget som underlag till nya basutställningar. Årsböckerna har därmed också kunnat fungera som fördjupningslitteratur till dessa. Med årets bok Perspektiv på traditionen är syftet dock vidare. Dess artiklar spänner över hela museets samlingar och ger underlag till en diskussion om hela vårt arbetssätt. Frågan om vad traditioner innebär för oss idag är här central. Genom historien har »det traditionella« ställts mot »det moderna« där det ena har förutsatt det andra. Synen på traditionens betydelse hör nära samman med uppfattningar om modernitet. Därför kan man också se denna årsbok som ett slags fortsättning på Aspekter på modernismen från 1997. Om grundtemat där var ideerna kring det moderna och framåtblickande, kan innehållet i år ge perspektiv på vårt tillbakablickande . Ska museerna vara ett tempel för minnen, eller ett redskap i samhällsbygget? Varje tid har sin tro. Eva Österberg formulerar sig i sin artikel på ett sätt som många kan ställa sig bakom: »genom att pendla på tidsaxeln får vi veta hur människor hanterat sina liv och sina val, vi får kritiska perspektiv på vår egen tid och en ödmjukhet inför framtiden som behövs för att stävja den aggressivitet inför det ännu ofödda som kännetecknar nuets imperialism«. Tidigare generationer värnade om vissa aspekter av den materiella kulturen. Idag är det att komma nära människan

och de mänskliga sammanhangen bakom tingen som är det primära . Med människan i fokus kan vi se på föremålen på nya sätt. Infallsvinklar som kön, klass, sexualitet, etnicitet och kulturell identitet medför frågeställningar som är angelägna för museet att belysa. Tillverkningsprocesser ses utifrån tekniska men också rituella dimensioner. Vi söker oss mot en helhetssyn där det materiella förenas med det andliga. För Kulturens del har det lett till en ny typ av utställningar och publikkontakter. Ett exempel är arbetet kring vår samling av föremål från Ravensbri.ick som Anita Marcus beskriver. Museet har en viktig roll i diskussionen om hur vi ska förstå traditioner och historia idag. Just nu skapas en ny grund för en skånsk identitet, vilket Anders Salomonsson tar upp i sin artikel. Att djupdyka i frågan om vad Skåne är, historiskt och idag, borde också bli en huvuduppgift för Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige under millenniets första år. Diskussionen kring »traditioner« kan ses som ett led i föreberedelserna för att åter ge en framträdande plats åt den sydsvenska folkkonsten på Kulturen - på ett nytt sätt. Traditionen är föränderlig, men också vad vi menar med »skåningar«. Befolkningssammansättning och livsvillkor har omvandlats och därmed de kulturella identiteterna. Som redan Karlin hävdade måste det sydsvenska ses ur perspektiv som tar in resten av världen. Den spännande utmaningen för oss idag borde vara att fylla begreppet tradition med ett nytt innehåll. Det vill säga att använda museisamlingarna och människors livserfarenheter för att belysa dagens frågeställningar. MARGARETA ALIN

Hembygdsfes t i Hua röd omkrin g 1910. Kulturens a rki v.

Till ve rknin g av betl ykto r på Kulturens hös tl ovsverkstad fö r ba rn 1998. Tradi t ione n att tända lykto r gjo rda av be tor unde r allhelgonahelge n åte rfinns på fl era platse r i södra Sve ri ge.

ANNA LANDBERG

Museet och Traditionen.

På ett självklart sätt är traditioner i bemärkelsen nhur man gjorde förr« associerade med museer. Att förmedla kunskap kring det traditionella firandet av årsfester som jul och påsk, om gamla material och hantverkstekniker, utgör ett nav i de allra flesta museers verksamhet. För många är museibesöket, att delta i Kulturens julstök eller att gifta sig i Bosebo kyrka, också ett sätt att upprätthålla egna traditioner. Liksom traditioner kan museet användas för att »förankra« våra liv i ett historiskt perspektiv. Ordet tradition betyder enligt uppslagsboken ndet som överlämnas«, av latinets ntraditio«, överlämnande. Det är lätt att associera till iden om ett kollektivt kulturellt arv, det vi kallar »kulturarv«, som avser såväl materiella som andliga lämningar, sedvänjor, värderingar och föreställningar. Museets särskilda ansvar brukar ses som att förvalta det materiella kulturarvet, som föremål, dokument och byggnader. Enkelt uttryckt handlar traditioner om att upprätthålla och överföra gemenskaper och kunskaper. Kopplingen mellan föremål, historia och samtid utgör själva kärnan i museernas arbete. Hur vi ser vi då på museets roll som traditionsbärare? Vilka gemenskaper och vilka kunskaper hänför sig museets föremålssamlingar till? Det är frågor som inte har några givna och enkla svar, men som är centrala i diskussioner om mu-

seernas betydelse idag. Museet har rent allmänt blivit själva sinnebilden för en plats där förgänglighetens normala lagar är upphävda, avskild inte bara från det »vanliga« livets rum, men också utanför dess tid. Ord som »museimässigt« gör museet till en metafor för det som klivit ut ur nuets tidsvirvel. Det är som om denna uppfattning lever sitt eget liv, inte minst i tidningar och media, ju mer föränderligt dynamisk och svårfångad verkligheten ter sig. Det inte längre användbara och »omoderna« kan tryggt förpassas till museets lämningar av det förflutna. Bilden av museet kan därför sägas fungera på två plan - som det förflutnas trygga skafferi och som nuets soptipp . Det är också utifrån viljan att trotsa obeständighetens lagar som det sena 1800-talets museiinstitutioner bildas, där många har pekat på det romantiska och nationalistiska idegods som präglade uppbyggandets tid . Med framväxten av det moderna samhället skapades nya bilder av såväl det förflutna som av framtiden. Föreställningar om en folklig kultur och dess traditioner var centrala för museernas ansträngningar att samla in och rädda det som i framtiden skulle kunna vittna om det förgångna . Men från 1600-talets systematiserande kuriosa- eller natu raliekabinett löper också en annan tråd till 1800-talets museibyggartid - museets vetenskapliga ambitioner. Det var genom hanterandet av materiella objekt, insamling, klassifikation, katalogisering och vetenskaplig bearbetning som museet fick karaktär av vetenskaplig studiesamling och folklig bildningsinstitution. Samlingarna breddades och kom på många museer att inkludera också arkeologiska fynd, konst, konsthantverk och bruksföremål med anknytning till borgerlig miljö. De kulturhistoriska museerna blev från 1900-talets början ett slags tvärvetenskapliga forsknings- och bildningsinstitutioner, där en ny typ av museitjänstemän tog på sig rollen som antikvariska bevarare men också som kulturhistoriker.

Bevarandesträvandena beträffande fornminnen och folkspråk kom på 1860-talet att utgöra grunden för de regionala museernas framväxt. Det arbete som syftade till att motverka en »ursprunglig« folkkulturs försvinnande kom först senare att gälla bevarandet av föremål och byggnader. Intresset för andlig respektive materiell kultur löpte till en början i olika fåror, liksom insamlandet av »folkminnen« respektive allmogeföremål. Detta avspeglades också i det nya universitetsämnet folklivsforskning som utvecklades med stark anknytning till Nordiska Museet i Stockholm. Dess pionjärer var eldsjälar i egenskap av museimän och forskare. Traditionsforskarna skilde mellan muntliga traditioner och »saktraditioner«. I studiet av den muntligt traderade kulturen var intresset för tingen inte det primära utan snarare sättet att tänka. Folkrninnesforskningen byggde på uppteckningar av sagor, sägner och visor, folkliga sedvänjor och trosföreställningar som samlades in. En pionjär för denna forskningsinriktning var Carl Wilhelm von Sydow i Lund, som här grundlade det nuvarande Folklivsarkivet 1913. Åt föremålen ägnade sig främst »allmogeetnograferna«, som Orvar Löfgren kallat dem, liksom åt studiet av arbetsliv, bebyggelse, kulturlandskap och folkkonst. Studiet av människors levnadsvillkor skedde parallellt med insamlingen av föremål, liksom av traditioner som rörde tingens användningsområden och tillverkningsteknik. Tonvikten här låg på bruket, »hur man gjorde«, snarare än på föremålens symboliska betydelser och innebörder. Med Orvar Löfgren beskrivning ter sig etnologins intresse för materiell kultur från 1930-talet och fram till 1960-talet som en gigantisk och jämförande kartläggning av utbredningen hos allmogens bruksföremål, dräktskick och sedvänjor. Inget bidrag ansågs för obetydligt för att teckna bilden av den svenska folkkulturen. Liksom i det sena 1800-talet museiideologi sågs dess föremål som företrädare för en allmogekultur som dock tedde sig alltmer avlägsen. Begrepp som »sedvänja«

Fonografen Roneo från t id en 1900 - 1905. Fonografer ell er s.k. d iktafo ner anvä ndes tidi gt vid folkminn esfo rskarn as inspelningar av fo lkliga visor och berätt else r från sagesmä n ute i bygd ern a. KM 47.365.

Interiör från Li lla Bedin ge, Vemme nhögs härad, Skåne . Odat e rad oljemålning av Ande rs Mon ta n, skänkt av konstnären till Kultu re n 1889 . Som en av de s.k. Di.isseldo rf- må larn a ägnad e han d en skånska allmogekulturen ett li vakt igt oc h närmast dokum entä rt intresse . KM 4.548 .

och »folklig tradition« blev svåra förena med studiet av samtiden och av de nya kulturella miljöer som etnologerna mer och mer intresserade sig för, där förhållandet mellan stad och landsbygd, mellan »bygd och yttervärld« betonades. Bilden av ursprunglighet luckrades upp till förmån för en syn på traditioner som dynamiska och levande, i ständigt samspel med utifrån kommande impulser. Men i museernas samlingar och utställningar blev allmogeföremålen representationer av svunna sammanhang och ursprungliga platser. De direkta uppgifterna kring dem begränsades ofta till aspekter av deras härkomst, tillverkning och funktion, medan man för uppgifter om andliga aspekter som föreställningsvärldar och traditioner fann ett rikare material i folklivsarkiven. I Sverige och annorstädes är museerna fortfarande präglade av sin ursprungliga karaktär av räddningsaktion, men också av anspråken på vetenskaplig kunskapsuppbyggnad kring samlingarna av föremål. Det insamlande som i första hand syftade till att bevara en ursprunglig och folklig allmogekultur har idag ersatts av andra uppgifter, t.ex. att dokumentera och bevara lämningar av det försvinnande industrisamhället. Metoderna har visserligen förändrats, men identifikationen av museet med bevarandet, undersökandet och förvaltandet av det förflutna är dock lika aktuell, liksom intresset för att belysa samtiden. Utifrån dagens utgångspunkter är idealet att föremålet och dess »biografi« ska följas åt. En förgrundsgestalt i svensk museologi, Per-Uno Ågren, uttryckte vid ett tillfälle denna tanke mycket radikalt: »Museerna samlar inte på föremål, de samlar på betydelser«. Men de betydelser som kringgärdat tingen ligger inte färdiga att användas i något »historiens skafferi«. En orsak är den tidiga museihistorien som så intimt hörde samman med den tidiga kulturhistoriska forskningen och dess metoder, där betydelser samlats för sig och föremål för sig. En annan är att det nu ställs nya frågor utifrån perspektiv som kräver ett nytt utforskande av föremålen och

Vardags rummet hos en av de fa milj er som medve rkade i Kulturens he mundersöknin g om »eko logisk li vsst il « 1995. En vik tig frågeställnin g i undersökningen var hur li vss til en med sitt kretslopps- och åt erbrukstänkand e präglar hemm e ts estetik. I sa mband med dokumentation en förvärvades fl era av föremålen i hemm et, exe mpe lvis d e båda korgstol arna, till Kulture ns sa mlinga r. Foto : Lars W estr up.

Efter korsnedtagningen. Detalj av en oljemå lning av Jö ns Mårtensso n, 189r. På den ram som Jö ns Mårtensso n ti ll ve rkat t ill målnin ge n står skri ve t: »Så togo d e nu Jesu lekamen oc h sve pte d en i linne bindlar med de vä lluktand e kryddorn a såsom Judarn a hafva för sed att beg rafva. Joh. I9AO«. KM 80.993.

de olika sammanhang som ger dem betydelser, föremål som åkdynor, utdragssoffor, »palestinasjalar« och Rolex-klockor. Tingens rörelser mellan människor kan ses som ett andra språk. Vi använder deras fysiska påtaglighet för att ge uttryck för andliga värden, för tankar, känslor, ideer. Genom tingen skapas och uttrycks relationer mellan människor - mellan nu levande och med tidigare generationer. I omsorgen om färger, former och mönster och material ligger strategier för att kommunicera och lösa problem. Utifrån ett och samma föremål kan många olika historier skrivas och berättas. Också sätten att skriva historien och sätten att vörda och bevara de historiska minnena befinner sig hela tiden under ständig förhandling och förvandling. Frågan om huruvida museerna ska ses som identitetsskapare eller som aktörer för historisk förståelse och kunskap är ständigt återkommande i diskussioner som rör museernas roll. Kulturgeografen David Lowenthal har utforskat och beskrivit vad han menar vara en grundläggande skillnad mellan den vetenskapligt syftande historieskrivningen och hanterandet av det historiska arvet ,»heritage«, som sådant. Det Lowenthal beskriver som »heritage« kan närmast översättas med ordet »kulturarv«. Enkelt uttryckt ser Lowenthal skillnaden som en fråga om olika infallsvinklar, inte som en fråga om olika världar. De historiska lämningarna och källorna som sådana, så som föremål och arkiv i museernas samlingar, kan användas och betraktas på olika sätt, för olika syften. Bakom Lowenthals analys ligger en syn på vårt behov av det förflutna som ett grundläggande mänskligt livsvillkor. Lika lite som vi kan leva utan mat och kärlek kan vi leva utan kulturarv. Det kan urskiljas i alla de uttryck - kommersiella, konstnärliga, politiska, religiösa osv. - som refererar till och anspelar på historien. Samtidigt visar han hur detta inte ska förväxlas med forskningens mål. Forskningen betraktar det förflutna som något okänt som ska utforskas, belysas och som ständigt omtolkas. Kulturarv handlar

»Träskofiol« so m nytil lve rkats i form av en t räsko av spelmannen Anders Oredsson, Elmhult i Frosta härad kring 1800-talets mitt. Fiolen bär påskrift en Efter forntidens träskof ejla. Det ta uttryck för skånskt kulturarv gå r tillbaka på att man i Skånes mindre vä lbärgade bygder fö rr tog tillvara utslit na trätofflor för att bygga enkl a fioler. Träto fflor från Skåne, 1800-talet. KM 9.158, KM 49 .578.

om att göra det förgångna välbekant och vardagsnära. Här är det fråga om ett bruk av historiska tidsrymder och skeenden medan historieskrivningen ägnar sig åt ett utforskande av dem. Medan många kulturarvsivrare anklagas för falsk historieskrivning är historieforskarna föremål för st ändigt ifrågasättande och omvärdering. Det förflutna kan förvanskas eller förbättras, vädj a till våra känslor eller till vårt förnuft . Den huvudsakliga skillnaden mellan historieskrivning och kulturarv består dock inte i sanningshalten utan i själva syftet . Det är i ljuset av samtiden som historien utforskas och blir gripbar för oss. Med »traditionens« karaktär av förankring bakåt i tiden skapar och återskapar också museet band mellan oss och dem som levat före oss. I den meningen kan museet ses också idag som ett uttryck för ett i högsta grad tidsbundet hanterande av historien som har att göra med våra behov av

igenkännande och tillhörighet. Men museerna är idag en angelägenhet för fler människor än för hundra år sedan och frågan om vad som utgör vårt kulturarv är betydligt mer komplicerad. Den tidigare självklara iden om att bevara ett nationellt kulturarv har fått ge vika för ett ifrågasättande av vilka gemenskaper som är viktiga för oss idag. Den tyske filosofen Herders uppfattning om »kultur« som något lokalt och avgränsat låg till grund för den nationalromatiska inställningen till folkkultur, där varje folk sågs äga en egen kultur som uttryckte deras kollektiva själ, »folksjälen« (»Volksgeist«). Mot denna kulturuppfattning står en annan idetradition med utgångspunkten i fransk upplysningsfilosofi . »Kultur« uppfattas här liksom »Historien« som något universellt mänskligt. De sentida arvingarna av dessa två huvudsakliga uppfattningar kan urskiljas i dagens intressekonflikter mellan dem som å ena sidan vill hävda mänskliga och å andra sidan kulturella rättigheter, där en universell och »globalt« uppfattad mänsklighet står mot en mångfald av lokala kulturers överlevnad. För att bli trovärdigt måste museet kunna förena dessa perspektiv. Vi måste ställa övergripande frågor om historia och kultur och belysa olika kulturella traditioner. För hundra år sedan kunde räddade allmogeföremål ses som återgivningar av förlorade sammanhang, som rätt betraktade också kunde återspeglas i dem. I slagor och skäkteträn, brudkistor och högtidsdräkter kunde kontakten med en utrotningshotad »folksjäl« återupprättas. Detta är en tanke som idag känns igen i människors sökande i historien efter gemenskap och tillhörighet. Istället för kring bilden av allmogen rör sig nu diskussionerna om museernas ansvar att spegla olika gruppers kulturella identitet. Men dagens föremå lsinsamlare står inför ett rörligt flöde av ting med en mångfald av innebörder som ständigt skiftar. Museiföremålet kan inte längre ses som en självklar represe ntant för ett visst givet sammanhang, eller ett ursprung. Inte minst internationellt förs idag

Halskrage av vadm a l till sa misk kvinnodräkt. Pi te lappmark, 1800-talet. På krage n sy ns sa mma t yp av silve rhängen av renässa nska raktär (exe mpe lvis A-formad e Mariamo nogram) so m anvä ndes i de skånska bondkvinnorn as dräktsilve r och so m också sa me rn a kund e köpa på ma rknad er i no rr. Krage n ursprunglige n införskaffad i Arj e plog, möj ligt vis ge nom någo n av de judiska gå rdfarihand lare i Lund so m t il lde lats handelsdistrikt i Norrbotten. KM 27.1 3 9. Sidan 22-23: Kvinn a och man från Onsjö res pekti ve Ha rjage rs härad er i Skåne. Gou ache r av Anders Ni lsso n, rgoo-ta lets början. KM om.

intensiva diskussioner om museernas sätt att behandla historien och om vems historia som ska berättas. Under devisen att alla människor har rätt till sin egen historia blir också tingen föremål för historisk bevisföring, om den kulturella förstfödslorätten och den ursprungligaste ursprungligheten. Utan belysning ur olika forskningsperspektiv begränsar sig debatten lätt till att uteslutande bli en fråga om kulturarv. Schablonbilden av museet som historiens skattkammare eller gravkammare gör oss alla en otjänst. Det historiska värdet ligger inte i föremålen som sådana utan i den mänskliga närvaron kring dem, i möjligheterna att använda dem som historiska källor och för upplevelser av identifikation. I museet kan ny kunskap skapas och nytt källmaterial bildas. På samma sätt är kulturarvet oss inte en gång givet, utan något som skapas och omskapas. Kring föremålen tecknas bilden såväl av samtiden som av historien i dialog med människor med olika erfarenheter och bakgrund. Det museala berättandet, med utgångspunkt i olika traditioner, behöver inte ses som fåfänga försök att rekonstruera historien . Snarare är det fråga om en form av traderande, där olika berättelser kan ta plats kring traditionernas mångfald och kraft. I denna roll kan vi också uppfatta museet som traditionsbärare: i att utforska det förflutna och i skapandet av kulturarv. LITTER ATU R:

Arcadius, Ke rstin: Museum på Svenska. Länsmuseerna och kulturhistorien. Stockholm 1997. Ehn, Billy och Löfgren, Orvar: Vardagslivets Etnolog i. Reflektioner kring en kulturvetenskap. Falun 1996. Johansen, Ande rs: Ting, tid og identitet. Estetikk ag Historisitet. Red . Siri Meye r, Bergen 1990. Lowenthal, David: The heritage crusade and the spoils af history. C ambridge 1998. Rehnberg, Mats: Nordiska Museet och folkminn e na. Fataburen. Nordiska Museets och Skanse ns årsbo k. Lund 1976. Hammarlund-Larsson, C ecilia: Samlinga rna och sa ml andet. Nordiska museet 125 år. Stockholm 1998.

Thomas John so n spelar på sin ege n irländska säckpipa utanför Ku lture ns magas in . Till skilln ad frå n de n sko tska och de n sve nska säckpipan spelar man ge nom att med ena arm en pumpa luft i säcken via en bälg. På bo rd unpiporn a kan man ackompanj era sig själv med ac ko rd samtidi gt so m man spelar me lodin på spel pipo rn a.

THOMAS JOHNSON

Kallad av säckpipan.

Det musikinstrument som bäst ger uttryck åt den melankoliska själfullheten och som alltid finns närvarande i den irländska traditionella musiken är den irländska säckpipan. På iriska kallas den »an piobaire uilleann«, vilket betyder »armbågessäckpipan«. Jag själv hörsammade »the call of the pipes« för drygt tjugo år sedan, då jag skaffade den säckpipa jag spelar på idag. När jag l 980 flyttade till Lund kände jag inte till att Kulturen hade en irländsk säckpipa i sin samling av musikinstrument. Detta upptäckte jag 1990 när jag läste Per-Ulf Allmos bok »Säckpipan i Norden« , som kartlägger och redogör för säckpipans historia i de nordiska länderna. Jag blev mycket förvånad eftersom den irländska säckpipan är ett mycket ovanligt instrument på Irland och ännu mer sällsynt utanför den gröna ön. Nyligen fick jag också tillfälle att se den irländska säckpipa som nu funnits på Kulturen i 95 år. Kulturens säckpipa köptes i Glasgow år l 903 för 45 kronor. Man vet inte vem som köpte den eller varför, bara att den skänktes till Kulturen. Som alltid när man träffar på gamla musikinstrument undrar man över dess historia och vad den varit med om. Av bilder att döma hade det verkat troligt att säckpipan kunde vara ett sällsynt exemplar från 1700-talets senare hälft. Men denna säckpipa hade något mystiskt över sig. Trä-

Säckpipan såg rätt ynklig ut eftersom den var nermonterad med varj e pipa för sig. Bara säcken och bälgen satt ihop. Det va r svå rt att tro att någon hade kunnat spela på detta instrument.

och metallarbete var lite grövre än väntat. Kanhända är arbetet gjort av en smed eller någon som inte hade råd att köpa en instrument av en mästare? Den verkar i varje fall inte vara byggd av någon av de mest kända mästarna, som Egan, Kenna den äldre, Talbot eller Kennedy, verksamma på Irland under 1700-talet. Deras instrument var mycket förfinade och köptes av professionella musiker och folk som hade råd. Kring slutet av 1800-talet höll den irländska säckpipetraditionen på att dö ut, precis som den irländska harptraditionen hade gjort kring 1800-talets början. Svälten på 1840-talet och utvandringen till Nordamerika, England och Australien samt införandet av billiga och »moderna« musikinstrument som dragspel och concertina bidrog till detta . Flera av mästerbyggarna emigrerade till Nordamerika. De som spelat en viktig roll vid bevarandet av traditionen var »Travellers«, de irländska resandefamiljer som spelade på marknader och torg. Från omkring 1900 till 1970-talet fanns endast 4-5 hantverkare som kunde bygga säckpipor och ett mycket litet antal spelmän som spelade. Sedan dess har intresset för detta ma-

Vi lyckades att pussla ihop säckpipan. Någ ra d ekorativa bitar fattad es, liksom a lla rörbl ad. Ett par de lar till bordunpiporna va r avbrutna . Säcken va r mycket liten, bara en tredj ede l så stor som säcken på en modern säckpipa.

giska instrument växt, och sedan 1973 träffas varje år folk från hela världen som spelar irländsk säckpipa, på Milltown Malbay i Clare på Irland den första veckan i juli. Katoliker, protestanter, buddister, kvinnor, barn, män, veganer, köttätare, drängar, datornördar, psykologer, kulturarbetare - alla samlas för att spela, lyssna, prata och gå på workshops och undervisning under en veckas tid. Intresset för bevarade gamla instrument är därför mycket stort bland säckpipebyggare, säckpipespelare och musikforskare. Gamla instrument h;:ir så mycket att berätta - om traditionen i hantverket och i spelet. I likhet med sällsynta djurarter försöker man därför kartlägga och dokumentera de få irländska säckpipor från 1700- och 1800-talet som finns kvar i världen. I särskilda diskussionsgrupper på internet diskuterar man och utbyter information och tips. Kulturens irländska säckpipa är ett stycke irländsk musikhistoria som är mycket spännande för alla säckpipefantaster i världen.

Vikingar. De t alj av en o lje målni ng av C. F. Ström frå n o mkrin g 1860.

24.325.

THOMAS HYLLAND ERIKSEN

Traditionen som åberopar sig själv.

Jag står vid köksfönstret och tittar ut. Femton meter från fönstret står en jättelik fura, som två gånger om året täcker uppfarten med barr och som därtill stänger ute ljus och utsikt sommar som vinter. Jag tänker att jag borde ta bort det; det är inte första gången jag känner en frigörande ilning vid tanken på att det går att hugga ned trädet, och det är heller inte den sista. Jag kommer mig nämligen inte för med att ta bort det, inte den här gången heller. Hur gammalt trädet kan vara har jag ingen aning om, men utan tvivel är det mer än dubbelt så gammalt som både jag själv och huset jag bor i. Det har använt lång tid för att bli ett så ruvande, vindpinat och auktoritärt träd som det är i dag, men samma träd stod där, visserligen yngre, men långt innan ett enda bostadshus var planlagt i området. Det är en fysisk kvarleva efter en mäktig skog. Och under loppet av en förmiddag skulle jag med hjälp av en motorsåg kunna radera ut alla dessa år; hela det långsamma, tålmodiga arbetet skulle plötsligt ha varit förgäves och skogen skulle ha kommit ett steg närmare glömskan. Nationer, skrev Ernest Renan för mer än hundra år sedan, bygger på gemensamma minnen, men de måste också vara i stånd att glömma. Uttryckt på ett annat sätt gör nationens ideologer sitt bästa för att befolkningen ska minnas det som förenar och glömma det som splittrar. De berättar ursprungs-

myter om nationens vagga i en fjärran och disig urtid, om strider mot mäktiga fiender, om förödmjukande nederlag och heroiska segrar, berättelser som varsamt och omärkligt korrigeras efter hand som man får behov av ett nytt och annorlunda förflutet. De skapar storslagna minnesritualer för att hugfästa folkets prövningar och stadfästa dess enhet. De åberopar en organisk förbindelse med det förflutna och med landets sakrala territorium. De gör folkets historia till en metafor för den enskilda människans livshistoria; genom de mytiska berättelserna om det förflutna smälter mitt lilla, obetydliga liv samman med mitt folks ärorika och händelserika förflutna. I forskningen om traditionens mytiska element finns det två teoretiska ytterpunkter. På den ena sidan framhåller man kontinuiteten från forntid till nutid; att nutidens traditioner är autentiska upprepningar av förgångna tiders seder, levande hågkomster av rötter och ursprung. På den andra sidan hävdar man att traditioner är fantasier, fiktioner, moderna påfund som utger sig för att vara urgamla; att de är som serietillverkade rustika möbler, omsorgsfullt patinerade för att se ut som gammalt hantverk. Som vanligt ligger sanningen någonstans mittemellan ytterpunkterna. Den mest grundläggande frågan är dock inte om traditioner är »äkta« eller »falska«, utan varför de har en så central plats att inte ens det flyktiga, fragmenterade, postmo-

derna mediesamhället klarar av att utrota dem, utan tvärtom verkar inspirera dem till att återuppstå med förnyad kraft just som man trodde att de äntligen var borta, i rationalitetens och framstegets namn. Två av de oftast citerade samhällsvetenskapliga böckerna i denna sista del av det tjugonde århundradet är Benedict Andersons Imagined Communities (sv. utg. Den föreställda gemenskapen; 1 gg3) och Eric Hobsbawns och Terence Rangers The Invention of Tradition, som båda utkom första gången 1983. Dessvärrre är det mycket som tyder på att många aldrig har kommit längre än till titelbladet i sin läsning av dessa inflytelserika böcker - vilket är synd, eftersom båda förtjänar att bli lästa av en stor krets. Gemenskaper är föreställda, säger man med syftning på Anderson (eller man kanske till och med säger inbillade, när ordet imagined förväxlas med imaginary); och traditioner är skapade av cyniska imperiearkitekter, politiska opportunister eller romantiska konstnärer som är framstegets fiender och reaktionens försvarare. Varken Anderson eller Hobsbawm & Ranger har ett okomplicerat förhållande till traditionen. Redan i första kapitlet av Den föreställda gemenskapen skriver AnLod ti ll go lvur, utförda i ma ss iv brons av Sve n Bengtsson 1902 . Efte r bildrelife r på t vå av sa ndsten skolonnerna i kryptan unde r Lunds Domkyrka , utförda unde r tidi gt r roo-tal då kryptan färd igställdes. En sägen om Jätt en Finn och Lunds grundand e har i olika to lknin gar associerats med fi gurerna . KM Sr.767.

derson att alla gemenskaper som består av flera människor än dem som kan innefattas i personliga relationer är föreställda; de är abstrta, vi måste aktivt föreställa oss dem för att de ska finnas. Han skriver i första hand om kreativitet, inte om historieförfalskning. Eric Hobsbawm skiljer å sin sida även han, i sin boks första kapitel, mellan »Uppfunna« traditioner och »äkta«. De uppfunna är sådana som ger sig ut för att vara något annat än det de är genom ett uppfinningsrikt symbolbruk framstår de som gamla och inrotade, knutna till historiska förlopp som aldrig har ägt rum. De andra betraktar han som äkta, även om de också kan missbrukas politiskt. En vanlig tolkning av böcker som dessa, som har bildat skola inom samhälls- och kulturvetenskaperna de senaste tio-femton åren, betonar ensidigt den konstruerade aspekten av de mytiska gemenskaperna: De har uppstått genom bestämda historiska processer, och de kommer att försvinna när historien tar en ny vändning. De är skapade av människor och allt annat än naturliga; dessutom manipuleras traditionerna för att legitimera en politisk ordning och de förtjänar därför att ifrågasättas. Slutligen framstår traditioner, innanför denna misstänksamhetens hermene utik, som desperata för-

Brö llopss tol ar fö r brud och brudgum, från Näs um, Willands härad i Skåne, 1800-ta lets mitt. l ryggstyckena det bibliska moti vet David och Batseba. KM 30.121. Sidan 32: D etalj av padde låra till en lite n kanot, Solomonöa rna 1890-talet . K M 46.400:82 .

sök att frysa fast något som är dömt att flyta och förändras, nämligen kulturen. I detta sammanhang nämns ofta museernas roll : de sägs fungera konserverande och regressivt genom att etablera auktoritativa traditioner som beskär handlingsutrymmet för förändring, variation och nyskapande. Den efter hand allt mer omfångs rika litteraturen om den mer eller mindre medvetna konstruktionen av traditioner bland eliter i moderna samhällen kastar ljus över den politiska sidan av tradition. Och i en värld där krigsherrar mobiliserar offervilliga soldater genom att ikläda sig en presumtivt

Uniformsjacka från Algeriet 1892, tillhörande en uniform so m bars av algeriska so ldate r i d en fran ska koloni alar me n i Algeriet. KM 40 .5747. Sidan 36-3T Modell av kanot i form av en krokodil, Nya Guinea. KM 54.574.

politisk förpliktande tradition, där folkgrupper särbehandlas, utesluts och diskrimineras därför att de inte har skaffat sig rätten att delta i majoritetens tradition, och där hela den geopolitiska kartan nytecknas - med nya, friska konfliktlinjer genom hänvisningar till skillnader i tradition, finns det all an ledning att betrakta de mera högljudda, politiserade uttrycken för traditionstillhörighet med kritiska ögon. Å andra sidan bortser denna forskning nästan alltid från en hop grundläggande frågor som handlar om traditioner: Varför sluter folk alltid upp kring dem och håller dem vi liv, när de trots allt är konstruerade? Varför fortsätter så många av oss år efter år med att ha ett sentimentalt förhållande till julfirande, midsommar, nationaldagar, gamla hantverkstekniker, folkdräkter, gammal folkmusik eller mammas köttbullar, för att bara näm-

na några exempel? Och vad krävs för att vi över huvud taget ska beteckna en mänsklig sedvänja som »tradition«? Låt oss börja med den första frågan . Vad är det som får folk att sluta upp kring traditioner? Benedict Anderson har förstått det. I Den föreställda gemenskapen skriver han nämligen om nationalismen att den har mera gemensamt med fenomen som religion och släktskap än med ideologier som socialism och liberalism. Nationalismen har ett existentiellt sug som gör den emotionellt förpliktande på ett sätt som fackföreningar och idepartier bara kan drömma om. Den framgångsrika nationen, alltså den som upplevs som trovärdig av sina medborgare, är kort sagt något vi kan kalla en mytisk gemenskap, i likhet med religion (i religiösa samfund) och släktskap (i släktskapsbaserade samfund). Faktum är att den ensidiga tonvikten på nationalismen såsom historiskt fenomen knutet till moderniteten har överskuggat dess universella aspekt som uttryck för människans mytiska medvetenhet. Detta kan också uttryckas på följande sätt: I det gamla europeiska bondesamhället, före nationsbyggandets tid, fick människorna de flesta av sina behov tillgodosedda lokalt - genom släktskapsnätverk, ortens kyrka, grannskap och genom kontakter med andra, lokala släkter. Traditionerna som hölls i hävd var lokalt förankrade och skilde sig en smula från grannbygdens; vi-känslan eller den kollektiva identiteten begränsades till lokalsamhället; myterna och historierna som berättades tog sin utgångspunkt i en erfarenhetsnära, igenkännlig verklighet. När människan i och med industrialiseringen rycktes loss från denna lantliga idyll (ellermöjligen den lantliga idiotin, för att citera Marx), uppstod ett identitetsmässigt vakuum, som så småningom fylldes av nationens traditioner, vi-känsla och myter. Individen blev gradvis delaktig i en större, föreställd gemenskap. Det intressanta med denna grovt skisserade beskrivning av övergången från lokal till nationell identitet är i detta sam-

manhang inte att det nationella ersätter det lokala, utan att det finns vissa konstanta drag beträffande mänsklig identifikation som bevaras genom den våldsamma sociala och kulturella omvandling som en moderniseringsprocess innebär: Platstillhörighet, en mytisk legitimerad social identitet och förankring i traditioner (»äkta« eller »Uppfunna«) är dimensioner av individens liv i båda samhällsformerna. Ja, om vi ser efter, upptäcker vi att förpliktande social gemenskap så att säga alltid är mytiskt förankrad. Nuerna i södra Sudan berättar att de första nuer-människorna fördes till sin nuvarande hemort av sina förfäders andar för ett visst antal generationer sedan; iatmulerna på Nya Guinea dyrkar minnet av iatmul-hjälten som dräpte en enorm krokodil som låg i vattenbrynet och rörde upp havet så att jorden blev obeboelig; den franska ancien regime blev legitim därför att Frankrikes första kung, Clovis I, utpekades av Gud; och norrmännen berättar för varandra att de härstammar från vikingakungen Harald Hårfagre . Sådana ursprungsmyter, hur olika de än må vara, har några gemensamma drag. För det första ger de individen en trygg och avgränsad social identitet. För det andra refererar de till en mytisk tid som är så avlägsen, eller så omöjlig att närmare känna till, att den är lösryckt från historiens gång. Myter, skriver den franske antropologen Claude Levi-Strauss, är »maskiner som kuvar tidens gång«. Den mytiska tiden är både då och nu, den är en fixstjärna som står där orörlig, även om den omgivande världen obönhörligen förändras, stundom blixtsnabbt. Det är en tid lösryckt från historiens flyktighet. När tidiga folklivsforskare studerade den australiska urbefolkningens föreställningar om »dreamtime« - drömtiden - trodde de att historierna om denna tid då jorden befolkades av

hjältar pekade hän mot en avlägsen forntid. Senare forskning visade att de tog fel: Drömtiden handlade om en mytisk tid höjd över historiens gång. Den var både då och nu, och skulle fortsätta att vara så i framtiden. Traditionens kraft är knuten till denna mytiska kvalitet. För att en tradition ska vara trovärdig måste den ha uppstått under delvis okända omständigheter. Om upplysningens flodljus kan avslöja det exakta förloppet som har skapat den, är magin bruten. Då ställs det frågor om traditionens äkthet och det första steget har tagits mot total sekularisering och dekonstruktion. Levande traditioner hänvisar därför till sig själ va. Om man frågar en silversmed i Atlasbergen varför han gör sina smycken på just det sättet, kan han bara svara att det är för att han har lärt sig att göra så, och om man frågar en ndembu från södra Afrika varför han dyrkar sina förfäder men inte grannstammens, kommer han naturligtvis inte att förstå vad man pratar om. I moderna samhällen är situationen som bekant mera komplicerad, och traditionerna står under stark press. Somliga menar att vårt (post-)moderna samhälle är post-traditionellt i bemärkelsen att ingen tradition längre är trovärdig av egen kraft, utan måste motiveras av en yttre instans. Detta är en grundläggande fråga, och mitt svar kommer att bli delvis nekande, efter att ha gjort en avstickare till frågan om traditioners äkthet - en annan nyckelfråga i vår tid. Både i själva boken The Invention af Tradition och i den se nare forskning som är direkt eller indirekt inspirerad av den, riktas sökarljuset på traditioner som ytligt sett kan verka oäkta: i Hobsbawn & Rangers bok får vi en introduktion till pompösa ceremonier i brittiska kronkolonier, den skotska höglandstraditionen som stöder sig på en genealogi som den

strängt taget saknar, samt walesarnas jakt på en mytisk forntid som folk i den romantiska betydelsen Valk. Andra forskare har bland annat studerat och demaskerat förtingligandet av det gröna och idylliska landskapet The Cotswolds som arketypiskt engelskt, den serbiska kollektivtraditionen kring Kosovo, hindunationalisters antagonistiska omskrivning av den traditionella relationen till indiska muslimer, den förment genuina norska folktraditionens centraleuropeiska ursprung ... Autenticitet har emellertid litet eller inget att göra med frågan om sant eller falskt, gammalt eller nytt, utan om i vad mån traditionerna, de rituella bruken och symbolerna knutna till dem, skapar igenkännande, identifikation och emotionell anknytning hos folk i allmänhet. Misslyckade nationer som DDR kunde följaktligen pytsa in miljarder i stora, statliga ritualer utan att därmed väcka någon annan emotionell respons hos flertalet än avsky. Och - för att nämna ett liknande exempel - de flesta före detta brittiska kolonier firar varje år sin självständighetsdag. Den dagen är alltid en offentlig helgdag, vilket markeras med fanborgar, offentliga byggnader smyckade med flaggor och blomgirlander, högtidliga tal av politiker och direktsändningar i teve. I många av de aktuella länderna är denna dag inte särskilt viktig for flertalet. På Trinidad & Tobago och Mauritius, till exempel, stannar de flesta hemma eller besöker familjen i stället för att delta i statens officiella ritualer. En sådan likgiltighet beror inte på att traditionen saknar »autenticitet« - både datumet för självständigheten och temana för politikernas tal är verkliga nog - utan på att statens symboltraditioner inte har rotat sig i människors hjärtan, för att använda en kliche. När däremot Västindien spelar cricketmatch mot Pakistan eller Storbritannien går trinidadierna man ur huse för att markera sin nationella tillhörighet. De har med andra ord en mytisk gemenskap, men de förknippar den inte med statens ritualer. Vad Mauritius beträffar, kan man faktiskt säga att en del av

Mauritius. Foto: Bruno Barbey, Magnum

de mest »inautentiska« traditionerna har blivit några av de mest autentiska. De fle sta mauritier är som sagt likgiltiga för statens högtidliga ritualer. Dessutom har andra, äldre traditioner under senare år blivit mindre vanliga, både på grund av den allmänna moderniseringen av livsstilen och »västerlandiseringencc, och för att de har kommersialiserats av turistindustrin och därmed förlorat sitt intima symboliska samband med vardagslivet. Detta gäller till exempel den traditionella segamusiken, plantageslavarnas musik, som nu går att höra på de dyraste hotellen var helg. Delvis av den orsaken har de förlorat sin dragningskraft, men delvis också för att fransk pop och amerikansk rock är mera dansbar för dagens mauritiska ungdom. Under fältarbete på Mauritius träffade jag gång på gång ungdomar som insisterade på att europeiska artister betydde mycket mera för dem än de »traditionella«. (Det var särskilt människor med universitet sutbildning som bekände sig till den »autentiska traditionen«.) En av mina sagesmän, som var fattig och därför saknade utbildning, menade att Jacques Brel

mer än någon annan satte namn på hans innersta känslor och förhoppningar. Brel gjorde samma sak för honom, kan man kanske säga, som den traditionella sega-musiken hade gjort för hans far- och morföräldrar. För honom var Brel mera autentisk än ortens traditionella musik. Trinidad och Mauritius är slumpmässigt valda exempel. Överallt i världen ser vi att en traditions ålder och platsbundenhet inte är någon garanti för dess dragningskraft. Om den inte kan hålla förbindelsen med mänskliga erfarenheter och livsvärden intakt förlorar den sin autenticitet. I de sydnorska bygderna har countrypop etablerat sig som den musikform som kanske mer än något annat artistiskt uttryck sätter namn på ungdomens känslor och erfarenheter, och som därför uppfattas som mycket mera autentisk än den lokala folkmusiktraditionen. Traditioner som inte fungerar är kort sagt de som missar sitt emotionella mål; de saknar fläkten av något metafysiskt som förbinder mitt lilla liv, min förgängliga kropp och mina flyktiga känslor med något större, fastare och mäktigare. Traditioner blir inautentiska, inte när de är påhittade eller importerade, utan när de försöker locka sin målgrupp till att åberopa erfarenheter som inte är deras egna - och blir genomskådade. Traditioner kan därför sägas göra individen till en organisk del av en större helhet. En brännbar, konsekvensrik och i grund och botten obesvarad fråga i vår kulturellt komplexa tid är denna: Vilken större helhet utgör vi en del av? Nationsbyggandet var ett försök, många gånger mycket lyckat på kort sikt, att skapa homogena, stabila identiteter. Nationerna hade (och har) sina officiella traditioner, såväl statliga som folkliga; sina ursprungsmyter och sina genealogier. De har blivit till ett slags ställföreträdande släktgrupper: solidariska och enhetliga inåt, tydligt avgränsade och ofta antagonistiska utåt. Det finns flera välkända orsaker till att traditioner med sådana målsättningar inte är ändamålsenliga

Kvinnofiguriner i fo lkli ga dräkter från Cippano respekt ive Castell' Onorato, s. k. »folkt ype r« i porslin. Tillverkade av Ginori, Doccia i Tosca na, nu vara nd e Italien krin g 1800-ta lets mitt. Tillhör en se ri e utförd till Världsutställningen i London 1851. KM 37.528/2.

idag. De enhetliga nationella traditionerna överdrev både likheten inåt och skillnaden utåt. De blev hegemoniska uttryck som tystade och ogiltigförklarade ett brett spektrum av erfarenheter - kvinnor, minoriteter, invånare i vissa provinser och så vidare. Genom senare tiders invandring till västeuropeiska länder har bilden blivit ännu mer komplicerad. Målet för identitetspolitik i vår tid måste, som sociologen Zygmunt Bauman nyligen har påpekat, inte bestå i att skapa abstrakta, homogena gemenskaper, utan att undvika förstelning och på-

Dalahorses. Pop ulära namn skyltar för utomhusbruk, från »sve nskstaden« Lindsborg i Kansas, US A. Visad es på Kulturen 1997 i utställninge n Svenskare än Sverige. Foto: Lars W es trup.

tvingad homogenisering; att främja flyt, variation och fl exibilitet. Frågan är om ett sådant projekt låter sig förverkligas med hjälp av tradition. Om svaret är nej, är det sant att vi lever i en post-traditionell tid. I dag finns det en hel akademisk och pseudo-akademisk industri som har specialiserat sig på att identifiera och kritisera de problem som är förknippade med traditioner i tiden kring årtusendeskiftet. Historiker anklagas för att lägga fram ensidiga och nationalistiska bilder av det förgångna; museer kritiseras för att förtingliga och förenkla en värld som är oändligt flertydig och mångfaldig; traditioner som sägs vara urgamla, autentiska och nationella avslöjas som nya, påhittade och importerade fenomen. Intressant nog erbjuder de flesta kritiker inte en värld som är befriad från mytiska traditioner, utan alternativa sådana som bättre än de gamla ger ut-

tryck för dagens verklighet - det vill säga traditioner som varken utesluter kvinnor, invandrare eller utlänningar, som erkänner förändring som något oundvikligt; men som ändå besitter den gnista av en metafysisk vision som är nödvändig för att ge dem tyngd och autenticitet -kort sagt, för att göra dem trovärdiga. I USA, Kanada och Australien - länder som tillhör Nya världen och som därför har andra förutsättningar för både nationsbygge och traditionsbygge än de europeiska - har i flera decennier utspelat sig debatter på hög nivå om vilka traditioner som ska räknas som autentiska och representativa för nationen som helhet. Ett växande motstånd mot den vita, anglosaxiska hegemonin har lett till olika lösningar i de tre länderna, men den gemensamma nämnaren är pluralism: Man erkänner mer än en historia, mer än en uppsättning traditioner och myter. Såväl urbefolkningar som nyare invandrare ska få fullt erkännande av sina versioner av det förgångna, något som verkar resultera i att mosaiken ersätter monoliten som dominerade metafor för nationen. Liknande debatter pågår i europeiska länder. Försök att skapa sameuropeiska myter som ett led i EU-integrationen har hittills lett till blygsamma resultat. Att irländare och skottar ska hylla den forngrekiska stadsstaten eller den portugisiska kolonialhistorien som sin egen verkar milt sagt utopiskt; och det finns anledning att tvivla på om svenskar och danskar inom en nära framtid kan hysa lika varma känslor för ett europeiskt fotbollslag som de i dag har för sina lokala klubb- och landslag. I allmänhet har det visat sig vara svårt att skapa stark emotionell uppslutning kring de stora, abstrakta myterna; däremot har lokala eller regionala traditioner fått nya krafter efter den postmodernistiska islossningen, vare sig det handlar om invandrarkultur eller utkantsområden. Det har blivit legitimt, även i ett centralistiskt land som Frankrike, att ge uttryck för sin djupaste personliga identitet genom att leva

ut specifikt lokala traditioner; och med några undantag (som Grekland och flera östeuropeiska länder) har etniska minoriteter en helt annan legitimitet idag än för bara tjugo år sedan. Så som tradition behandlats här är det svårt att tänka sig en mänsklighet som inte har något behov av tradition. Vi ska dock vara uppmärksamma på fyra vanliga felslut i förhållande till traditionsbegreppet. För det första ger traditionen inga entydiga politiska riktlinjer. När den utnyttjas i politiska syften, beror det på att politikerna exproprierar människornas personliga erfarenheter. Människor som delar en traditionsbaserad gemenskap kan mycket väl ha motstridiga politiska uppfattningar. För det andra är traditionen inte oföränderlig. Traditionen står i ett spänningsförhållande till impulsen. Den representerar kontinuitet, förgången tid och förankring, medan impulsen står för det oväntade, förnyelsen, framtiden . Traditioner påverkas av impulser, men sätter också begränsningar för dem. Samhällen med svaga traditioner riskerar att bli fullständigt omformade av impulser. Somliga skyddar sig aktivt och defensivt mot dem, som Iran och Nordkorea. Alla moderna samhällen försöker hitta balanspunkten mellan det nära och det avlägsna, det fasta och det rörliga, det gamla och det nya, det lokala och det globala. Därför är traditionen obönhörligen stadd i förändring, till och med i de mest konservativa miljöer. För det tredje finns inget nödvändigt samband mellan tradition och nblod« eller etniska ursprungsmyter. Mat-traditioner är ett uppenbart exempel. Många länder, regioner och platser får sin identitet delvis genom ett lokalt ncuisine«, som ofta har en lång och djupt rotad historia, men maten överskrider etniska gränser snarare än befäster dem. Att äta tillsammans är ett nästan universellt uttryck för vänskap eller till och med en djupare form av gemenskap. Genom att äta den lokala maten visar man respekt, tillit och tillhörighet.

Skål för kräftor. Tillverkad av Rörstrand från 19II.

54. 174.

Men också politiska identitetsgemenskaper bygger ofta på andra kriterier än ideer om ett gemensamt biologiskt ursprung. Till exempel utvecklades det italienska kommunistpartiet under efterkrigstiden till en mytisk gemenskap - det definierade sig i motsättning till två dominerande föreställda gemenskaper. Det var anti-kyrkligt och anti-borgerligt, det upprättade egna ursprungsmyter med mytiska martyrhjältar i centrala roller, egna rituella traditioner och täta, förpliktande sociala nätverk. För det fjärde kan man kan förhålla sig till traditionen på ett oändligt antal sätt, från ett allt uppslukande intresse till nästan total likgiltighet. Traditionen är inte en tvångströja, utan ett rum av olika tolkningar, med skeva golv och dunkla vrår, där mytisk tillhörighet artikuleras på olika sätt av olika deltagare. I vår tid blir denna tillhörighet inte bara uttryckt, utan också i allt större utsträckning diskuterad. Flera ledande samhällsteoretiker har bland annat dragit slutsatsen att vi lever i

Julkrubba utförd i miniatyr av olikfärgat sta nniolpappe r och glas pärlor. Till ve rkad på 1970-talet i Krakow i Pol en so m mod ell av ett täv lin gsbidrag ti ll en årlig julkrubbet äv lin g. KM 70.362.

en posttraditionell tid, det vill säga en tid då traditionen inte kan tas för given och därför heller inte är någon tradition. Själva begreppet förutsätter ju att traditionen åberopar sig själv, att den är en självklarhet . Ett modernt eller postmodernt önskemål om att leva i en självvald tradition är följakt-

!igen inte traditionellt, utan traditionalistiskt - det är ett uttryck för en modern, romantisk ideologi med målsättningen att återupprätta den förlorade oskulden. Ändå är det för enkelt att hävda att vi lever i en posttraditionell tid. Många traditioner har mist sin mytiska kraft, det är sant nog - de har musealiserats, politiserats, gjorts till officiella ikoner och kommersialiserats. Samtidigt finns det också många traditioner som överlever intakta och nya som uppstår. Varje samhälle har sina blinda fläckar, delar av kulturen som det aldrig ställs några frågor om, som uppfattas som självklara och som därför heller inte utsätts för kritisk reflektion. Vi har gått in i en tid där de statliga, nationellt instiftade traditionerna börjar låta ihåliga eftersom de har släpats fram ur människors erfarenhetsvärld och in i politik och affärsliv. Därför måste vi i första hand leta efter levande traditioner på andra ställen än i den statliga symbolvärlden . Men att de finns råder det inga tvivel om. Traditioner är de upplöjda spår som förenar nutid med dåtid och mig själv med en större gemenskap som förgrenar sig i både tid och rum . De tar sig uttryck i de dagliga livets små men mytiskt laddade beståndsdelar som mat, musik, kläder, kroppsspråk och lutande gamla furor längst nere i hagen . Och så länge människan har en kropp och vet att den ska dö, så kommer vi även i fortsättningen att behöva de knarrande gångjärn som förenar nutid och framtid med dåtid. Översättning från norskan av Thomas Grundberg LITT E RA T U R

Ande rson, Be nedi ct . Den föreställda gemenskapen. Uddevalla l 993. Erikse n, Thomas Hylland. Historia, myt och identitet. Stockholm 1996. Gel Iner, Ernes t. Nations and Nationalism. O xford 1983. Hobsba wm, Eri c oc h T erence Range r, red. Th e lnvention of Tradition. Cambridge 1983. Renan, Ernes t. Qu'est-ce qu e un e nation 7 Qu 'est-ce que une nation7 et autres essais politiques. Pari s l 992/r 884.

Iförd ett förk läde som tillhört mormors mor, so m en gång emigrerade från ett fattigt Små land, kom Kri st ina Linnea till den sve nska fo lkkonstutställninge ns öppnande i Chicago. Här fick hon e n färgg lad och harmoni sk bild av ett fjärran exo tiskt Sverige . Dockan Kerstin Larsson/rån Småland fick fö lj a med. Foto: Lena Larse n.

LENA LARSEN

All Tradition är förändring.

Folkkonst - all tradition är förändring, så blev namnet på en utställning som 1994 gjordes för Kulturhuset i Stockholm. Med sina rika samlingar av konsthantverk och folkkonst var Kulturen en naturlig medarrangör. Något förminskad och delvis förändrad för att passa en amerikansk publik har denna utställning under ett par års tid vandrat runt i USA. Sista anhalten, t.o.m. januari 1999, var det stora natur- och kulturhistoriska museet The Field Museum i det centrala Chicago en mångkulturell stad dit hundratusentals svenskar sökt sig från ett fattigt och trångsynt Sverige i hopp om ett bättre liv. Här har många sedan dess vårdat sitt ursprung och sin svenskhet som genom åren anpassats till sin omgivning. Utställningen i USA behandlade kulturmöten på flera plan. Dess viktigaste syfte var att peka på hur det nya föds ur det gamla, hur dagens svenska konstnärer hämtar former och färger ur traditionen. På utställningen visades bl.a. en kopia av det »heligaste« hörnet i Kulturens Blekingestuga - ett dukat julbord med hornskedar, träfat, smidesstakar och bakom det hela en bonadsmålning av Clemet Håkansson, ursprungligen från 178I. Det hela handlade om hur man firade jul i Jämshögs socken på I 800-talets början eller med utställningstexten nChristmas table set the way it might have been set in a wealthy so uthern swedish farmhouse.« I utrymmet bredvid

fanns ett collage av nutida svenskt konsthantverk, där man kunde spåra traditionens påverkan i färg och form. Här vid arrangemanget kring Blekingestugan mötte jag under några dagar besökarna - en brokig skara - och fick inblick i traditioners komplexitet, dess betydelse för identitet och människors längtan efter tillhörighet. Men främst hur traditioner hela tiden blandas, förändras och förnyas både till form och innehåll. Iförd sin farmors blekingedräkt, som hon nästan aldrig burit tidigare, kom en svensk flicka som tillfälligt studerade i staden. Hon kunde berätta att linet till tyget var odlat i Blekinge och att dräkten var sydd på Hemslöjden i Karlskrona, hon kände också till vad den skulle kosta idag. Nu blev hon centrum för mångas blickar och kvinnor flockades kring hennes utstyrsel och blonda framtoning. Vem var hon och varifrån kom hon? Själv kände hon sig främmande för det mesta på utställningen, det var nytt för henne. En gymnasist från Landskrona hade hittat till museet tillsammans med sin amerikanske kompis. För att markera sin identitet hade han dagen till ära flätat en pappersgirlang av gult och blått och fäst runt huvudet. Han berättade att han längtade hem. Kristina Linnea, 7 år, kom med sin mormor, som hade kommit med sina föräldrar till Chicago på 40-talet. I packningen fanns då ett förkläde från Ryd i Småland, som nu barnbarnsbarnet bar. I famnen hade Kristina Linnea den docka, som fått namnet Kerstin Larsson från Småland och som blivit en försäljningssucce i usA. Runt henne finns berättelser, böcker och fler »svenska« kläder att köpa. Under vernissagedagen bar många, både män och kvinnor folkdräkter, några av dem tillhörde Nordic Folk Dancers of Chicago som hade en uppvisning i den stora entrehallen. Bakom varje dräkt fanns en historia, som var betydelsefull. Den var dels knuten till det förflutna, till berättelser man

T vå dansa re fr ån Nordic Folk Dancers of Chicago, so m med verkad e på invigningen av den sve nska folkkonstutställningen i C hi cago. Gruppen träffas ofta fö r att öva på det sve nskamerikanska museet so m ligge r i den sve nskast e de le n av Chicago kall ad Ande rssonvill e. Foto: Le na Larsen.

hört, dels till egna upplevelser och initiativ. En kvinna hade med hjälp av sina väninnor under fem intensiva dagar tillverkat sin dräkt för att bära den på sitt bröllop. Den hade, som hon sa, anknytning till Gryt, en plats där hon haft släktingar, men själv aldrig besökt. Hon var nöjd med resultatet och tyckte att dräkten till slut blev vacker. Hennes make hade till bröllopet lånat en norsk folkdräkt. I de många samtalen kunde jag inte spåra någon som helst rädsla över att man satte samman dräktdetaljer från olika platser, snarare en stolthet över sin egen komposition, där delarna refererade till olika släktminnen. För dagen fanns också två amerikanska »bonadsmålare« på plats, en med »rosemalning« som specialitet och en med rötter på Öland. Den senare kvinnan kopierade och förändrade och här och var fick hon in en väderkvarn. Hon sög tacksamt i sig all information hon kunde få om de svenska folkkonstnärerna och studerade med vördnad den kopia av Clemet Håkanssons målning som lånats ut av Kulturen. Intressant är att magasinerade på det enorma konstmuseet The Art lnstitute finns en icke oansenlig mängd både dalmålningar och småländska bonadsmålningar. Arbete pågår för att lyfta fram dem i ljuset. Till utställningens pedagogiska del hörde »a discovery room« dvs. en kopia av den lekstuga som finns på Nordiska museet, där barn får möjligheten att leva sig in i en annan tid och miljö - Sverige för hundra år sedan. Hit var första dagen inbjudna en grupp svarta skolbarn från den fattigaste delen av Chicago. Förvånade och förtjusta fick de gå in i rollen som Emil och Ida, de fick uppleva hur det var att vara barn på slutet av 1800-talet i ett fjärran exotiskt land. Frågan är vad som rörde sig i deras huvuden efter denna resa i tid och rum. Utställningen Folkkonst - all tradition är förändring var på det jättelika museet placerad mellan indianernas och eskimåernas kulturer. Det gemensamma i uttrycket var påfallande:

tydliga och starka färger, djärva former och märkliga dräkter, men också den anpassning som behövs för att föremål och kläder ska vara funktionella. Utställningarna lyckades förmedla människors roll som både traditionsbärare och kulturbyggare, med möjlighet och krav att både skapa och förändra och med en önskan att kommunicera en tillhörighet, som kan vara både begränsande och befriande.

Skånetös från omslaget till Skånsk Livskraft. Utvecklingsprogramför Skåne utgivet av Regionförbundet Skåne i oktober 1998. Foto: Anders No rrse ll , Jönsson Bi lder.

ANDERS SALOMONSSON

Skåne. Regionen och traditionen.

Idag talas det mycket om regioner och regionalism. I det nya »gränslösa« EU-Europa spås regionerna, eller i alla fall vissa regioner, en lysande ekonomisk framtid. I samma takt som nationalstaternas betydelse minskar kommer regionernas att öka. En viktig bakgrund och förklaring till detta, menar ekonomer och marknadsdirektörer, är att inom varje region finns en djupt känd samhörighet hos inbyggarna. Inom dess gränser känner sig alla delaktiga i denna regionala kultur, och rör det sig om en (på ekonomisk och transportteknisk bas) nyskapad region, så dröjer det inte länge innan denna känsla infinner sig. Detta skall ske - om inte på annat sätt - genom myndigheternas försorg: Det Skåneparlament som inrättas från och med rggg får t.ex. som en av sina huvuduppgifter »att skapa och utveckla en regional identitet« (sos I gg8 .og. I 3). Men det nyväckta intresset för regioner kan inte förklaras enbart med EU-inträdet, det har en längre historia . Om vi håller oss till efterkrigstiden kan vi konstatera, att under femtiooch sextiotalen var det Centrum i landet som dominerade, inte de perifera regionerna. Det var Storstockholm (och möjligen Västerstad och Örestad) som stod som symbol för framtid och framsteg. Regionerna i landsorten signalerade småskalighet, kulturarv och tradition och sådant fanns det inte mycket plats för i framtid slandet, menade man då. I och med

sjuttiotalet förbyttes emellertid dessa värderingar mot sina motsatser. Tradition och kulturarv blev positiva begrepp, landsbygd och region var inte längre symbol för bakåtsträvan. Dialekter blev tillåtna i etermedia, många började släktforska och »söka sina rötter«. I stort håller denna trend i sig även vid nittiotalets slut, även om vissa förändringar ägt rum. Detta är naturligtvis en mycket generell beskrivning av landets efterkrigstid, men jag tror ändå att den äger ganska stor giltighet. Låt oss ta några näraliggande exempel. Under senare år har det givits ut regionala kok- och matböcker som aldrig förr, och Skåne utgör sannerligen inget undantag. Landskapets matspecialiteter beskrivs i lyriska ordalag, och ålen, gåsen och sillen presenteras i de mest förföriska bilder. 1993 grundades den Skåneländska Gastronomiska Akademien med syfte att värna och främja den regionala matkulturen. Bl.a. driver Akademien ett s.k. Vägkrogsprojekt tillsammans med Skånes Turistråd, i vilket man vill försöka få restauratörerna att bjuda skånskt. Som turist skall man inte behöva sväva i tvivelsmål om vilket landskap man besöker. Matens kraft som regional kulturmarkör kan också observeras hos skåningar (och naturligtvis andra) i förskingringen. När Skånska gillet i Umeå har sin höstfest äter man gås, och därtill sjungs skånska madavisor och berättas barndomsminnen på en dialekt, bredare än vad den någonsin talats hemmavid. Nationalromantik och regionalisering Många andra exempel kunde ges på det som jag menar är en regionaltrend i vår samtid. Den regionala byggnadstraditionen beaktas t .ex. långt mer än tidigare både vid renovering och nybyggnation, och dialekter, ortnamn och folkminnen röner allt större intresse, inte minst i media. Så sent som vid slutet av sextiotalet var förresten dialekter bannlysta för reportrarna både i radio och TV. Den regionala kulturen betonas således och lyfts fram, och kanske kan det ses som en

Skånska sillakademin på Kulturens julstök 1998. Foto: Ronny Johansson, Scandia Photopress.

reaktion mot ett alltför storskalig utveckling under föregående decennier. Anledningen vill jag emellertid lämna därhän i detta sammanhang för att istället fundera en smula över vad som egentligen håller på att ske; regionaliseringens anatomi, om man så vill. Mot slutet av 1800-talet fram till första världskriget var nationalromantiken den dominerande ideologin i Europa. Överst på programmet stod att skapa och konsolidera starka nationalstater samt att förse människorna med nationellt medvetande och stolthet. Detta skulle åstadkommas genom att uppföra ståtliga monument i form av statyer och byggnadsverk, men också genom att dokumentera och som förebild lyfta fram nationens kulturarv och traditioner. Framför allt var det bönderna som nu ställdes i fokus. De betraktades som de bästa förvaltarna av det nationella arvet, eftersom de inte blivit så påverkade av nyheter och förändringar. Det var således böndernas mål och minnen som upptecknades och

Inform a tor dr. Magnus Billing i skånsk a ll mogedrä kt vid e n ka rn eva l i Lund på 1880-ta le t . Foto: Lina Jonn. Ku lture ns arki v.

fördes till de nyöppnade arkiven, böndernas redskap och föremål som hamnade i de nygrundade museerna och det var bönderna och deras miljöer som avbildades av »dusseldorfare« och andra nationalromantiska målare. I Sverige kom nationalromantiken att ta sig delvis andra uttryck än i många andra europeiska länder. Här var inte behovet av nationsbygge och nationell samling så stort som i t .ex. Tyskland och Italien, här fick rörelsen också en starkt regional prägel. Vid tiden var Sverige redan en nationell självklarhet, så i stället kunde kraften läggas på vad Mats Rehnberg kallat »landskapens nationsbyggande«. Detta fick till följd att den svenska regionala folkkulturen kom att dokumenteras noggrannare än på många andra håll i Europa, och i regionerna grundades redan under 1800-talets sista fjärdedel en rad betydelsefulla museer. Trots att det regionala traditionssamlandet och museibyggandet i stort genomfördes efter en nationell grammatik, så var det ändå den regionala särarten som betonades: I Linköping skulle den östgötska folkkulturen ställas ut till beskådande, i Växjö den småländska och i Visby den gotländska. - Vi är visserligen svenskar allihop, men därnäst östgötar, smålänningar eller gotlänningar, var budskapet. Och argumenten härför hämtades från traditioner och kulturarv i det egna landskapet (eller i viss utsträckning det egna länet i och med länsmuseiorganisationens tillkomst). Nationalromantikens anda gick ut på att skapa en medvetenhet och stolthet över det folkegna. Det är därför inte att förundras över, att det tidiga traditionssamlandet gav en övervägande positiv bild av folkkulturen. Böndernas söcken, och ännu mer deras helg, försågs utan tvekan med guldkant. Ibland skildrades visserligen fattigdom, slit och ohälsa, men i sådana fall förmådde bonden för det mesta reda ut situationen tack vare idogt arbete och sunt förnuft. Utöver syftet att skapa stolthet över den egna kulturen och traditionerna fanns

'1l' D illll ':il'A

18!All.i..P.i.~. IIDll.

Bönder från Torna härad i Skåne. Ur C. Forssell Ett år i Sverige, 1864. KM bibl.

säkert också en ambition att erbjuda goda ideal i en orolig tid. Samhället präglades av stora och allt snabbare omvälvningar. Urbanisering, industrialisering, proletarisering och emigration medförde en allt hastigare föränderlighet med social och kulturell oro som resultat. Vad folk behövde, menade de tongivande i samhället, var goda förebilder att identifiera sig med, förebilder som lyste av arbetsamhet, förnöjsamhet och ödmjuk stolthet. Regionalt och lokalt Ute i Europa har det funnits, och finns, mycket starka regioner, varav vissa har separatistiska och rent av nationsbildande ambitioner. Välbekanta exempel på sådana är Baskien, Bretagne, Bayern och Katalonien för att inte tala om de olika om-

rådena i f.d. Jugoslavien. Motsättningar liksom inre sammanhållning kan vara grundade på olika förhållanden, såsom språk, religion, historia och andra kulturella faktorer. I Sverige saknas dessa starka kontraster och också allvarligare separatistiska rörelser. Skulle vi utnämna några områden till profilerade regioner, med erkännande också utifrån, skulle det enligt min mening knappast bli fler än Skåne, Gotland och kanske Jämtland/ Härjedalen. Detta är läget idag, och så var det för hundra år sedan. Detta trots ansträngningarna att regionalisera Sverige både under nationalromantiken och under de senaste tjugofem åren . Jag återkommer till detta. I diskussionen om regioner och regioners framtid (och förflutna) i vårt land presenteras gärna ett par påståenden som grundmurade sanningar: 1) Landet består av ett antal starka och självklara regioner, och 2) inom varje region har inbyggarna en lika stark och självklar regional identitet. Som framgått ovan ser jag detta som en övertolkning av sakernas tillstånd. Jag tror visst att geografiskt förankrad identitet är betydelsefull för de flesta svenskar, och jag tror visst att hembygdskänsla och hembygdskärlek är viktiga värden för många. Men jag menar, att den känslomässiga knytningen ofta gäller ett mindre geografiskt område än vad som vanligtvis brukar definieras som region. I stället rör det sig om stadsdelen, samhället, byn, trakten etc, det vill säga ett område inte större än att man känner sig hemma och känner andra, där man behärskar kulturella koder och umgängessätt och där man hela tiden får sin kulturella tillhörighet och kompetens bekräftad. Hallänningen känner sig inte särskilt halländsk i sin vardagslunk hemma i Veinge. När han däremot reser till Stockholm eller Växjö kan hans halländskhet bli utmanad och kontrasterad, och då tror jag nog att den regionala identiteten kan infinna sig. Han tar d å på sig den halländska »kostymen« och försöker uppträda så som han tror att en hallänning förväntas uppträda. Men då gäller en större geografisk skala, samma skala som

får skåningar att komma samman i Skånska gillet i Umeå. Vad jag menar är att man bör ifrågasätta resonemanget om regional eller territoriell identitet och därmed traditionens regionala knytning. Några provokativa frågor kan härvid vara till hjälp: Kan man t.ex. byta sin hembygd under ett livslopp beroende på geografisk eller social mobilitet? Kan man på samma gång ha flera hembygder eller »hembygdskärlekar«, som kanske gör sig påminda på olika signaler? Är hembygden över huvud taget geografiskt avgränsbar? Och är det kanske så att den moderna, mobila stadsmänniskan delvis ersatt den territoriella knytningen med andra kulturella hemvister, som ger motsvarande trygghet fast på ett annat plan? Jag menar att det vi slarvigt kallar regional identitet kanske är knuten till minnen, erfarenheter och intryck som i sin tur kan härledas till visst geografiskt rum, och att dessa minnen är en del i en större helhet som vi kan kalla kulturell identitet. Minnen och erfarenheter hängs helt enkelt upp på lokala krokar för att därmed vara mindre komplicerade att erinra sig och därmed möjligare att för sig själv och andra förklara och härleda. Andra beståndsdelar i denna kulturella identitet är social tillhörighet, kön, yrke, utbildning, släktskap etc. Med detta vill jag varna för en övertolkning av hur begreppet regional identitet används för att söka förespegla och ännu mer frambesvärja en snabbt framväxande känsla av samhörighet i nyskapade regioner. Det vi måste inse är, att det dels under nationalromantiken, dels under de senaste tjugofem åren funnits krafter som främjat ett ibland konstlat regionbygge i landet. Inte minst har länsmuseerna under senare år verkat för detta. Sedan nittiotalets början har de drivit ett »Publik- och Profilprojekt« med brevpappersdevisen »Länsmuseerna vässar den regionala profilen«, och 1994 gav Länsmuseernas samarbetsråd ut boken Den regionala särarten för att understryka de regionala kontrasterna. Under nittiotalet har också katalogen Upptäckts-

Karton g ti ll gobe lin av Jöns Mårte nsso n i Lund 1900. Tex ten (spege lvä nd på kartongen) lyder: Den öker Svea I.and som plöjer Svea jord. KM 36.996.

resan gratis delats ut vid svenska museer och andra kulturinstitutioner. Katalogen, som producerats av Svenskt kulturarv (samarbetsprojekt mellan Riksantikvarieämbetet, Statens fastighetsverk och Svenska spel), tipsar landskapsvis om regionala »kulturnöjen«. Är då denna ambition att regionalisera Sverige av ondo? Nej, inte alls, tvärtom menar jag att den kan vara en positiv kraft både för näringsliv och självkänsla. Bara man är medveten om att den ofta bygger på konstruktioner, och bara man ser till att den inte öppnar för främlingsfie ntlighet och misstänksamhet. Det hemmavana kan av somliga upplevas så gott, att allting utifrån kommande framstår som hotande. Det imya« Skåne Vi har ovan konstaterat, att Skåne efter svenska förhållanden är en ganska homogen region, men i en lite mindre geografisk skala framstår även detta som en konstruktion. I norr präglas

Kruka fö r fö rva rin g av mj ölk, av bl yglaserat le rgods. Till ve rkad i Ä nge lh olm 1870 - 90-talet . KM 80. 934 .

det ganska kuperade landskapet av skog och stenbundna åkrar, i söder dominerar slätten och den intensiva odlingen. I Göinge har mj ölkhushållning och bisysslor av olika slag präglat jordbruksekonomin, på Söderslätt utgjorde spannmål och fl äsk hushållens viktigaste produkter. Naturligtvis har dessa skillnader påverkat både hushållning och identitet : Den magre, slitsamme och påhittige göinge n har ställts emot den dryge och välmåe nde sydskåningen i mer eller mindre skämtsamma omdömen. Även i det t ill synes homogena Skåne finn s således betydande lokala skillnader. »Rekonstruktionen« av Skåne är emellert id beskedlig och

rent av naturlig (alla områden av Skånes storlek uppvisar givetvis lokala kulturvariationer) jämfört med den som håller på att utvecklas i samband med byggandet av den fasta förbindelsen över Öresund. I retoriken kring den förväntade Öresundsregionen blandas historia, kulturarv och tradition på ett ganska halsbrytande sätt med visioner och förhoppningar inför framtiden. Den gamla gemensamhetskänslan som kanske fanns i området fram till för 340 år sedan, då Skåne blev svenskt, skall återuppväckas och läggas till grund fot en snabb kulturell integration över Sundet. Detta klimat skall sedan utgöra basen för »en av Europas mest spännande regioner, full av möjligheter... och leda till ett fördjupat samarbete mellan människor, företag och organisationer« (Öresundskomiteen rgg8). Visst finns det stora likheter i både natur och kultur mellan (sydvästra) Skåne och Själland, och säkert kommer den fasta förbindelsen att få betydelse för en reintegrering på många plan. Vad jag är skeptisk till är emellertid tron på att det skall gå så fort och därtill »på kommando«. Man skapar knappast en kulturellt och ekonomiskt välintegrerad och därtill transnationell region i en handvändning; så lätt är det inte att överbrygga elva generationers separerad nationshistoria. Människors förväntningar, farhågor och allmänna inställning till bron är föremål för ett pågående forskningsprojekt i samarbete mellan danska och svenska etnologer och kulturinstitutioner. Redan nu står klart att inställningen till den kommande förbindelsen är mycket kluven: Allt från rädslan för knark, motorcykelgäng och miljöförstörelse till visionen om en bro in i framtiden och ut i Europa. Traditionen är liksom kulturen föränderlig till sin karaktär, men sällan förutsägbar eller på enkelt sätt påverkbar. Det är möjligt att snabbt skapa en »tradition« om tiden är den rätta, t .ex. genom att illuminera den praktfulla almen i Lundagård varje r :a advent, men det vi vanligtvis menar med begreppet

Öresundsbron d en I I november 1998 sedd från Skåne mellan Klagshamn och Bunkeflostrand . Publicerad i Sydsvenska Dagbladet med texten: »Idag bl ev östra b rope laren Pylonen närm ast Malmö Sve ri ges högsta byggnad«. Foto: Torbjörn Ca rl sson, Scand ia Photopress.

tradition har både längre startsträcka och segare struktur. Särskilt gäller detta sådant som djupare griper in i människors identitet. Jag tänker då på traditioner som är baserade på social integration och vänskapsband, giftermål och släktskap. Skall en territoriellt baserad identitet uppst å och vidmakthållas, så är det denna typ av tradition som måste till. I och med detta måste traditionen betraktas som en stark kraft i samhället och för samhällets utveckling. Därför blir uttolkning och förmedling av kulturella förändringar en mycket grannlaga uppgift. Av detta följer att den kulturforskare eller samhällsanalytiker, som t ar på sig tolkningsuppgiften, och därmed ger sig själv tolkningsföreträde, ikläder sig ett stort ansvar. Det handlar om urval, och vi har sett många exempel på hur historien, i omsorgsfullt valda delar, framgångsrikt an-

vänts i samtida både argumentation och agitation, och somliga av dessa exempel förskräcker. Vad jag därför vill före språka för diskussionen om kulturarv och regional tradition är lite större ödmjukhet - både i tolkninge n av dåtiden och i prognoserna för framtiden.

KÄ L LO R

Arcadius, K: Museum på svenska. Länsmuseerna och kulturhistorien. Nord iska museet, Stockholm 1996. Blomberg, B & Lindqu ist, S-0 (red): Den regionala särarten. Lund 1994· Löfgren, 0: The Nati onaliza ti on of C u lture. Ethnologia Europaea 19. 1989. Ni lsso n, F: Förväntningars och farhågors bro. Rappo rt un de r utarbet ande1999. Nordström, I: Regionala matböcke r - en etnol ogisk ge nre i t iden7 Rig. 1994· Rehnberg, M: Folkl o ristiska inslag i olika t idevarvs idest römninga r kri ng de t egna landet . Honko, L (red), Folklore och nationsbyggande i Norden. N I F, Åbo 1980. sos. Sydsvenska Dagbladet Snellposten, Malmö. Salomonsson , A: Om museibygga rnas ideologi. Lindquist, S-0 m.fl . (red), Per A rvid Säve och hans samtida. Gotlands fo rnsal, Visby 1992. Salomonsson, A: Hemtrakten - va r finn s den7 Om regioner och ident it et . Blombe rg, B & Lindq uist , S-0 (red), Den regionala särarten. Lun d 1994· Sve nsso n, S: Slättbor och skogsbor i histori ern a om vara nd ra . Skånes hembygdsf örbunds årsbok. 1960. Upptäcktsresan. Svenska ku lturn öjen Hösten 1998 -Våren 1999· Utgive n av projektet Svenskt Ku lt ura rv, Stockholm . Öresundskomiteen. Hemsida på Inte rn et: http://www.o res und.com/ oresund/ orecomm .htm September 1998.

Bruddräkt i nyare tid på 1800-talet uti Vinslövs socken. Akvare ll erad teckning av Nils Månsson Mandelgren 1875. Tröjan har markerade axelkarmar och dess dekor med spännen, silverkedjor och sidenrosetter för tanken ti ll modedräkten vid 1500-talets slut liksom det rutpressade förklädet. Folklivsarkivet i Lund.

BRITTA HAMMAR

Folkdräkten. Mode och tradition.

Rent allmänt kan sägas om klädedräkten att den avger en mängd signaler, som förutsatt att man känner tidens och platsens kod, berättar mycket om bärarens kön, ålder, civilstånd, yrke, sociala tillhörighet och ekonomiska status. Åsikter i olika samhälleliga frågor och föreningstillhörighet är ibland också tydligt avläsbara. Det vi idag kallar folkdräkt, dvs. den klädsel som bars av bondebefolkningen i det gamla ståndssamhället, visar upp en provkarta av ålderdomliga drag blandade med influenser från olika tiders modestilar. En bygds geografiska och ekonomiska förutsättningar avspeglar sig såväl i näringsfång, byggnadsskick och sedvänjor som i klädedräkt och en del trakter framstår som mer konservativa och särpräglade än andra. Hit hör Skåne vars folkdräkt, som innehåller senmedeltida snittmönster, plagg- och smycketyper blandade med stildrag från främst renässansens modedräkt, mycket markant skiljer sig från dräktskicket i övriga Sverige . Folkdräkter hör till de föremål som tidigast införlivades med Kulturens samlingar. Redan innan Kulturhistoriska föreningen bildades 1882 hade Georg Karlin som ung student köpt en samling hushållsredskap och gamla dräkter avsedda att användas när han och studentkamraterna spelade folkliga komedier på landsmålsföreningens soareer. Karlin insåg givet-

vis folkdräkternas betydelse för vetenskaplig forskning och dessa infördes tillsammans med annan tidigare rekvisita i museets samlingar. Karlin studerade bland annat skånskt dräktskick och lade fram sina resultat i föredrag och skrift. I Kulturens första museibyggnad, »Kuggis«, en numera riven byggnad i Lundagård, ingick självklart folkdräkter i utställningen som öppnade år 1884. Intresset för folkdräkt är av gammalt datum. De första böckerna med europeiska folkdräkter publicerades redan på 1500-talet och på de maskerader som var vanliga vid hoven och i adelskretsar på 1600- och 1700-talen uppträdde man gärna utklädd i bondkostym. Konstnären Pehr Hilleström tecknar svenska bönder på 1700-talets andra hälft och blir i viss mån förebild för efterföljare som Louis Belanger och Christine Charlotte Mörner. Alla har de avbildat skånskt bondfolk liksom också Otto Wallgren och C Forssell, vars verk publicerades i bokform senare under 1800-talet. Folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren ritade under sina resor i Skåne på 1800-talet av folkdräktsklädda människor som han såg dem i helg och säcken, på kyrkbacken, åkern eller marknadsplatsen. Vanligt var också att han bad sina sagesmän ta fram dräkt och dräktsilver ur kistorna och berätta hur de bars, när dräktskicket ännu levde. För museimannen, konstnären och folklivsupptecknaren gällde att vad man sökte och återgav var det riktigt gamla, det särpräglade och egendomliga med rötter helst i en grå men ärorik forntid . Samlarna sökte sig därför i huvudsak till Skånes reliktbygder, där ålderdomliga seder och bruk länge hållit stånd mot den nya tidens strömningar. På Österlen, i Torna härad i landskapets mellersta och norra delar var folkdräkten ännu vid mitten av 1800-talet till viss del i bruk och här fanns goda möjligheter att förvärva plagg, smycken och textilier. Hur människor verkligen gick klädda var inte av primärt intresse för dem som såg som sin uppgift att rädda vad som räd-

Detalj av band, tillhörande klute n, den gifta kvinnans huvudbonad. Deko ren på de vita plagge n från Öst erl en har rötte r i re nässansens formspråk. Brode ri ets och den knypplade spet sens moti v öve rensst ämmer, vilket bl ev va nligt und er 1800-tale ts första hälft. Sydöstra Skåne. KM om.

Detalj av kvinnotröj a med ma rkerad axe lka rm prytt med grönt sidenband och pol ykrom t silkebroderi, 1800-talets första hälft . Vall ebe rga socken, Ingelstads härad. KM

60 .244.

D et alj av manströja, s. k. skö rttröja, med besä ttnin g av renässa nskaraktär. Sådana t röjor användes under 1800-talet mest av äld re män vid nattvardsgå ng och begravning. Ingelstads härad. KM 7. 600.

das kunde av det gamla bondesamhällets materiella och andliga kultur. Dräktplaggen i museisamlingarna uppvisar också en stor överensstämmelse med äldre bilder och dräktbeskrivningar men även med bouppteckningar och annat arkivmaterial vilket framgår av professor Sigfrid Svenssons avhandling Skånes folkdräkter r 500 - r 900 . Det är i de dräkter som använts vid de stora högtiderna i livet och kyrkoåret man finner de äldsta snitten och de mest gammalmodiga dragen. I plagg brukade vid bröllop, kyrktagning, nattvards gång och sorg är spåren av 1500- och 1600-talens modedräkt tydligt urskiljbara. Männen har så kallade tröjor med axelkarmar, hög midja och skört till vida byxor som slutar på halva vaden. Kvinnorna bär plisserade livkjolar i flera lager och har en dekorerad bröstlapp i livets öppning fram . Tröjan liknar i snittet männens men är kortare. Stickade ylletröjor, burna under livet och kjolen, finns i bevarat material från nordväst till sydost i landskapet. De äldsta i form och utförande hör till högtidsdräkten i sydvästra Skåne och har sina rötter i de silkestickade nattröjor som var moderna under 1600-talet i högre ståndskretsar. Lintyget, skjortor, särkar och överdelar, är gjorda av linne, rikt broderade med hopdragssöm och stopphålssöm och försedda med knypplade spetsar. Vid sorg, bröllop och barndop täckte kvinnorna huvudduken, kluten, med en stor vit duk kallad hyekläde, som knöts under hakan. De grövre plaggen syddes av fint kläde och vackra skinn av god kvalitet. Rött, svart och vitt var omtyckta färger var för sig eller i kombination. Sigfrid Svensson har många gånger klargjort* hur den ekonomiska högkonjunkturen under 1500-talet och 1600-talets början medverkat till renässansmodets tidiga genomslag i det dåvarande Danmark och hur efter 1658 och Skånes övergång till Sverige försämrade villkor och stagnation bidragit till att •Se exe mpelvis »Och tror sig vara junkrar«, Kulturens årsbok 1974.

Detalj av bröstspänn e i förgy llt sil ve r, till ve rkat av Niklas Kamb erg i Lund (mästare 1803 - 47). De se nm ede ltida form e rna var segli vade i det skånska dräktsil vret. Ännu tre sekl e r efter de t att Mariadyrkan förbjöds bar bondhustrurna madonn an på sitt bröst. KM 12 .999.

konservera dräktskicket i två århundraden. Vad som omkring sekelskiftet 1600 var högsta dräktmode inte bara hos de stora slättbygdernas bönder utan också till stor förargelse bars av deras drängar hade på 1800-talets första hälft fått en så gammaldags och högtidlig prägel att det i huvudsak endast användes av medlemmar i traditionsbundna, välsituerade familjer som hade råd att hålla sig med en stor varierad garderob. Bondebefolkningen var inte en homogen grupp utan sammansatt av människor med olika sociala och ekonomiska förutsättningar. Där ingick såväl självägande bönder som arrendebönder och egendomslösa vars olika villkor också avtecknade sig i dräkten. Museernas tidiga insamlingspolitik speglar i huvudsak dräktskicket hos välmående familjer med egna gårdar för vilka dräkten hade stort statusvärde. Den stärkte bärarens identitet och samhörigheten med den egna gruppen, vilken som helhet i all sin prakt i sin tur avgränsade sig mot omgivningen. Bland dessa tidigt insamlade, ålderdomliga plagg, komna från ett och samma ställe, gömmer sig ofta dräktdelar med stark modeprägel, SO!ll får dagens museiman att fundera över hur, när, var och av vem de användes. Vilken roll hade de i en verklighet,där gamla seder och bruk mötte en ny tid med andra värderingar? Idag kan vi bara konstatera att hade de tidiga insamlarna i större utsträckning dokumenterat sin samtid skulle bilden av hur det gick till när folkdräkten gradvis uniformerades och slutligen alldeles ersattes av en helt modepräglad dräkt varit bra mycket tydligare.

Båtmössa til l uniform m/ 60 för underofficer vid Li vrege mentet s husa rer, K3. Runt mössknap pen halmkrans m/r83 3 »so m utmärkelse för kr igiska bragden<. KM om. Foto: Lennart Hansso n.

CLAES W AHLÖÖ

Krigaren. Ett yrke med traditioner.

Avbildningen av en halmkrans runt en mössknapp. Vad har den att berätta? Tre regementen i den svenska armen bär ännu detta tecken. Alla härstammar de från Livregementet som i Slaget vid Lund 1676 stod under Nils Bielkes befäl. Halmkransar bars den gången av svenskarna runt vänsterarmen för att de skulle känna igen sina egna. I hattbandet hade soldaterna därtill en viska (borste) av halm instucken. Med kransen runt mössknappen infogas de nutida förbanden i en över trehundratjugoårig militär tradition. Kransen är också den antika traditionens segerkrans - förvisso flätad av ett bondskare material än lagerblad. Materialvalet kan verka självförklarande, men då skall man minnas att halmkransar användes i Carl X Gustafs segrande här vid Warszawa 1656 och i det av svenskarna också vunna Slaget vid Landskrona 1677. Halmkransen framstår som del i en folklig trostradition. Den var en amulett som hjälpte till överlevnad och seger. Det finns knappast något mänskligt verksamhetsfält som är fyllt av mer obrutna traditioner än krigsmakten. Traditionsberoendet följer olika linjer, där historia och myt ofta förenas. Alla är de knutna till ett manskollektiv som genomför sina initiationsriter på slagfältet. Det är där mannen kan »vinna sina sporrar«, »få sitt elddop« eller som de amerikanska soldaterna i Vietnam »förlora sin mödom«. Även om kvinnan numera i

begränsad utsträckning släppts in i krigsmakterna finns det fortfarande anledning att tala om krigaryrket som rent manligt. Det är fråga om ett slags »brödraskap« med rötter i medeltidens riddarordnar. I dessa strävade man efter rent manliga linjer och sidoställde kvinnan bland annat genom den manliga pånyttfödelsen med initiationsriten i striden. På slagfältet - hävdar vissa forskare - genomför människan fortfarande sina offer för att blidka makterna . Att dö ställföreträdande, att »offra sig«, är fortfarande ett fullt gångbart synsätt på händelser i striden. Före nationalismens armeer var offret och äran på slagfältet uteslutande förbehållna officerarna. Dessa var många gånger ättlingar i rakt nedstigande led till generation efter generation av krigare med anfäder bland medeltida riddare. Ännu så sent som vid tiden för Första världskriget bestod betydande delar av den högsta tyska officerskåren av män med adliga titlar som i många fall kunde härledas till tiden före år 1400. I nationalismens armeer fick alla möjlighet alla offra sig för den högre helheten - nationen. Engelskans och franskans »sacrifice« är tydligare än svenskans »offer«. Det kommer från latinet och betyder helig handling. Det mest patetiska uttrycket för nationalismens demokratiskt förändrade syn på kanonmaten är fenomenet »Den okände soldatens grav«. Det mest extrema modärna exemplet på ett mytiskt förhållningssätt till krigaryrket är den amerikanske generalen George Patton som faktiskt var övertygad om att han var reinkarnerad från krigshjältar i det förgångna. Även en alldeles nutida kändisgeneral som Norman Schwarzkopf kan utan yrkesmässig självsyn hänvisa till att det var Hannibal som hjälpte honom till seger i Kuwaitkriget. Exemplet Schwarzkopf visar att iden om den mytiska krigareliten fortfarande lever, en elit som fotar sina anspråk i en traditionssyn där stridsvagnar på något märkligt sätt är ekvivalenter till elefanter och där en högteknologisk general kän-

ner sig befryndad med Hannibal. Halmkransen runt mössknappen skall inte ses som någon objektiv informationsbärare i historiens tjänst, utan som ett litet led i en stark och förfärande tradition om människans strävan efter att förbereda, fullända och utföra kriget.

KÄLLOR

Ehrenreich, Barbara. Blood Rites. Origins and History of the Passions o/War. 1998. Denna bok är mycket infallsrik i sitt försök på förklaringsmodell till krigets nat ur och rekommenderas va rmt till läsning för dem som insett att Clausewitz teorier om kriget knappast längre äger giltighet. Larsson, Göran. Minnet av slaget. Sextonhundrasjuttiosex. Föreningen Gamla Lund 78. 1996.

Karl X ll:s gun ghäs t från omkring 1690. Fo to: G unn ar Menande r.

KM 13.152.

STINA WELLRUP

Jag minns Karl Xll:s gunghäst.

Barndomens vyer var begränsade. Mycket begränsade. Hemmet i skogen, den lilla byn några kilometer därifrån, skolan i byns utkant. Någon gång besök i Kristianstad några mil bort. Men en gång om året öppnade sig världen för nya upplevelser. Det var skolresan till något mål långt hemifrån. Min första resa gick till Lund, våren 1936. Domkyrkan och Kulturhistoriska museet väntade på en busslast nyfikna och blyga barn. Landsbygdsögon mötte storstaden. Det var högtidligt och tyst när mannen på museet berättade om alla ting vi såg. Men de gamla bruksföremålen intresserade mig inte alls. Gamla slagar, träkärnor, skovlar, ostformar, silar och annat som hörde till vardagen i gången tid, det fanns att beskåda på vår egen vind. Ja, en del gamla redskap var i bruk än. Det blev annorlunda när vi kom in i en större byggnad. Vackra vävnader, dräkter och smycken, de mest underbara ting. Överallt med skyltar om att man ingenting fick röra. På en upphöjd plattform mitt i en stor sal stod en pampig gunghäst kringgärdad med grova rep. Svartglänsande stod den där med frambenen lyftade till språng. Medarna var långa och kraftiga. Mannen berättade vältaligt om att den hade varit Karl XII:s leksak. Plötsligt tittade han till på mig och sa: »Du är så liten och nätt så du ska få rida på den~« Inför allas häp-

na ögon blev jag upplyft på den store konungens häst! Så länge jag mindes i mitt 11 -åriga liv hade omgivningens omdöme om mig varit: »Så liten och ynklig hon är~« Tänk att den dagen hade kommit då jag hade fördel av att vara liten! Nuet försvann och 1600-talet var inne! Medarna rörde sig sakta och jag tyckte någon bakom mig manade på hästen. Men visst hade väl den blivande kungen gungat vildare än så här! Tänk om vi kunnat berätta för varandra om den vardag vi levde i! Så skilda världar, ett slott och en torpstuga! Men när vi syskon skulle samla in den tjocka mossan på stenarna i skogen, ämnad som strö åt kon under vintern, då var Karl XII:s björnjakter vår inspiration. Under vilda rop sköt vi mot »björnen« och flådde »mosspälsen« av den. Fantasin visste inga gränser när det gällde att förgylla vardagens arbete. Gunghästen kändes sval och len och jag smekte sakta den lockiga manen. Den lite negativa känslan att inte duga för att man var liten, den känslan försvann. Jag var utvald och red kungligt! Många, många av kamraterna hade gärna varit i mitt ställe då. Deras många frågor efteråt blev inte så mångordigt besvarade. Men självkänslan spirade i mig. Jag hade fått ett »lyft« som jag bevarade i djupet av mitt hjärta!

T ext en in gick till sa mm ans med gun ghäste n i utstä llninge n Jag minns ett föremå l på Kulturen vå ren 1997. Stina W ellrup ä r en av d e medl emm ar i Kulturen som bidrog med sina minn en till utst ällnin ge n.

EVA ÖSTER BERG

Historiens nytta. Om vårt behov av förr.

Vid olika kafebord i Paris på 1960- och 1970-talen kunde det sitta två mycket kända filosofer. Den ene var skelögd och nästan sakrosankt bland sina elever. Han dinerade ofta tillsammans med en dam, även hon filosof. Den andre syntes inte sällan med ett mera brokigt följe av vänner. Intressant nog stod de två tänkarna för olika hållningar i en fråga som egentligen är livsviktig för oss alla. Frågan om människans frihet, om individens möjligheter att själv påverka sitt eget och andras liv, att skapa själv. Eller tvärtom hennes bundenhet av ekonomiska eller politiska system, av lagar och andra normer. Fri fågel eller fågel i bur? Människan är död, menade Michel Foucault - han i det brokiga följet enligt öppningsscenariot - i ett av sina många kontroversiella men tankeväckande resonemang. Naturligtvis avsåg han inte att människan i någon materiell, biologisk mening skulle vara död. Hans tanke var att vi har svårt att nå någon »verklig« person eftersom jag-et, det individuella, hämmas av samtalsordningar och andra ordningar som styr vårt tänkande, talande och handlande. Även om nya ideer uppstår, kommer de att formuleras inom ramen för de traditioner för tänkande och handlande som redan dominerar i en viss tid. Individen sitter fast i ett segt spindelnät av ekonomiska, politiska, religiösa, rättsliga, sociala eller andra låsningar. Det är

med andra ord meningslöst att leta efter människans fria val, på det viset är människan död. Men mot Foucault kan man sätta den andre filosofen, den lätt skelögde i sin exklusiva krets av beundrare: Jean-Paul Sartre. Hans tema blev istället hur människan konstruerar sin frihet, hur hon blir människa just genom att välja. Vi hamnar visserligen i situationer som vi inte valt själva. Men icke desto mindre har varje individ, menar Sartre, även i detta läge ett visst mått av frihet, människan har en situerad frihet. Till och med fången i sin cell kan välja - eller välja bort någonting. Många människor vill förvisso icke vidgå att de har en frihet eftersom de uppfattar situationen som given och opåverkbar. Men då gömmer man sin frihet för sig själv och lever, menar Sartre, ett icke autentiskt liv. Ett riktigt liv får vi först då vi erkänner för oss själva att vi ändå har ett visst utrymme för egna val - trots aldrig så många band och inskränkningar. Frågan om människans frihet är viktig för mig som historiker, ingår i realiteten i min plädering för historiens nytta. Finns det då en nytta med historien? Annorlunda uttryckt: behöver vi ett förr? Behöver vi det förflutna, vår historia, minnet av kulturen för länge sedan, en insikt om folk förr och deras livsbetingelser? Vad är det för poäng med att läsa historia i skolan? Måste man veta vad som hände 1772 eller när industrialiseringen började - för att leva idag? Varför är det nödvändigt att kora bevarade miljöer från 1700-talet - som Drottningholms slottsteater och Engelsbergs herrgård - eller hällristningarna i Tanum och medeltidsmiljön i Visby till »världsarv i Norden«? Vad betyder det för människorna i 1ggo-talets mångkulturella samhälle att vi kan betrakta keramikskärvor från medeltiden, allmogens bonader från 1700-talet, eller 1800-talets borgerliga salonger på våra museer? Vad har vi för nytta av det inför framtiden, är det inte bara en onödig lyx för ett fåtal glada kulturturister på söndagsutflykt? Historia kan motiveras på många sätt och så har också skett

Snidad träfigur. Sannolikt en europeisk framställning av en asiatisk man . Vid förvä rvet till Kulturen 1933 antogs den va ra från 1600-talet. KM 36.103 .

Snidad träfigur föreställande kung Karl den X IV:e Johan, sa nn o likt från r8oo-talets första hälft . KM r6 .o68.

under seklerna. En del hävdar att det räcker med att säga att historia är roligt, ett skön konst, att det är ren och skär underhållning att läsa om hur människor haft det förr. För mig räcker det emellertid inte. Jag vågar istället ta ordet nytta i min mun när jag skall legitimera mitt ämne. Men inte nytta i någon enkel instrumentell bemärkelse, som lätthanterligt underlag för prognoser inför framtiden, som beslutsunderlag på platt papper. Jag menar inte heller främst att historien gör nytta som stoff för att skapa identitet - vårt kollektiva minne - även om det är uppenbart att historia ofta används just så. Min väsentligaste motivering för att studera, begrunda, ja verkligen förhålla sig till historien är snarare kritisk och existentiell. Genom att pendla på tidsaxeln får vi veta hur människor hanterat sina liv och sina val, vi får kritiska perspektiv på vår egen tid och en ödmjukhet inför framtiden som behövs för att stävja den aggressivitet inför det ännu ofödda som kännetecknar nuets imperialism. Sartres funderingar ligger mig då nära: vi har en viss frihet, och det betyder att vi också skapar historien, det spelar verkligen en roll vad vi som enskilda eller i grupp gör och tänker. Man kunde ha sagt nej till Hitler, man kunde ha sagt nej till alldeles orimliga fallskärmsavtal, vi kan säga nej till rasism när den sticker upp sitt fula tryne igen~ Vi kan säga ja till medkänsla, rättvisa, solidaritet. De långa linjernas strategi Det blir med andra ord angeläget att synliggöra hur människor i andra skeden brottats med bindningar och låsningar, hur deras situerade frihet sett ut, vad de sagt ja och nej till. På det viset behöver vi ett förr - för att reflektera etiskt och existe ntiellt. På samma sätt måste vi ha hj älp av historien för att kunna utvärdera det moderna, för att veta vad som är märkvärdigt, unikt, nytt med vår tid - eller icke märkvärdigt, unikt eller nytt. Det är det jag kallat för »de långa linjernas strategi«. Den store medeltida tänkaren Augustinus talar i sina

Bekännelser om tiden på ett sätt som förlänat honom ryktet som tidsfilosof. Så har han också varit en central inspiration för senare filosofer somt.ex. Paul Ricoeur. Augustinus reflekterar över att tiden är gåtfull och undflyende, att vi aldrig kan ta på den eller se den. Det är inte riktigt, säger han, att det finns tre tider, det förflutna, det pågående och det kommande. Snarare skulle man kunna säga att det finns »det förflutnas nu, det pågåendes nu och det kommandes nu. Dessa tre finns nämligen i mitt medvetande - någon annanstans ser jag dem inte.« I vårt medvetande finns sålunda »förväntan, uppmärksamhet och minne« (intentio, attentio, retentio). De tre komponenterna förenas om man i ett och samma medvetande tänker nu-då-i framtiden. Denna själens förmåga att sträcka sig kallade Augustinus »distentio animi«. Tiden blir en uttänjning av tanken. Grunden är lagd för den tänkande människan som en pendlare mellan det förgångna, nuet och framtiden. Vi kan t.ex. behöva de långa linjernas strategi för att avtäcka skillnaderna och likheterna i den kommersiella kulturen över seklen. Låt mig bara ta ett litet exempel. Så har de italienska köpmännen i 1300- och 1400-talens Florens eller Genua å ena sidan kunnat ses som företrädare för det nya, för en kapitalism och ekonomisk rationalitet som pekar mot det moderna. Å andra sidan har man visat hur dessa köpmän ödslade sina rikedomar på vackra kläder och ståtliga palats eller frikostiga gåvor till kyrkorna, istället för att investera på nytt i handeln. De skulle i så fall snarare sitta fast i det gamla, i uråldriga feodala levnadsmönster, i ett klister av värderingar som rör status och lyxkonsumtion och kyrkans makt. I modern forskning upplöses dock polariseringen på ett fascinerande sätt. Renässansen var inte fullt så ny, fullt så modern och individualistisk som man föreställt sig. Den italienske köpmannen kunde i själva verket kombinera gammalt och nytt. Han förmådde förena ekonomisk kalkyl, nätverksbyggande och klok personalpolitik med en värdestruktur som beto-

D etalj av re nässa nsskåp, utfört i ädelträ med snidade ornament. Till verkat i Italien under 1500-talets se nare del. KM 51.456.

nade gudstro, familjelojalitet, heder, ära och gott rykte. I början av 1400-talet levde t .ex. i Florens två stora köpmän, Bartolomeo Morelli och Leon Battista Alberti. Ser man på deras korrespondens och annat kvarlämnat material, finner man att de i grund och botten låter sina affärer vila på en och samma bas: pålitlighet, goda kontakter med vänner och familj, försiktighet med sitt goda rykte, en reserverad hållning mot alltför vilda spekulationer. Nyckelbegreppen i deras ekonomiska ideologi var inte alls Snabba Klipp utan tvärtom Familjesolidaritet, Ära, Gott Rykte och Värdighet. Man kan lyssna på Bartolomeo Morellis ord i en instruktion till hans agent: »Om du handlar med ull eller franskt kläde, gör det själv och försök inte bli rik på två dagar. Använd dina egna pengar och låna inte för profitens skull . Gör affärer med pålitliga personer med gott rykte och kredit och som har solida tillgångar. /---/ Sälj inte till personer som är villiga att betala alldeles överdrivna priser - fråga alltid efter perfekta räkenskaper, det är bättre att gå sakta och säkert.« En annan köpman formulerar sin hållning så, att han ser fram emot ökande förtjänster med hjälp av »först Gud och sedan mitt goda namn bland folk«. Om jag gör mitt jobb, skall Gud göra sitt, hävdar en annan. Man kan följaktligen inte förstå renässansens handelsmän utan att se den kombination av värderingar och mentaliteter, som i sin mångfald skapade hans värld: en religiös världsbild, släktkärlek, heder och ära men också ekonomisk planering och entreprenörskap, hävdar Gunnar Dahl i en nyutkommen bok. Den moderne affärsmannen i dagens ekonomier, å andra sidan, är faktiskt inte så renodlat »modern«, han heller. Han visar också »förmoderna« drag i förkärleken för familjeföretag, i försöken att etablera nätverk baserade på personliga lojaliteter och i talet om det »goda företaget«. Tillit, t.o.m. blind tillit, visar den moderna människan lika mycket som medeltidens människa gjorde det . Men vi litar kanske mera på såda-

Detalj av bälte med sil ve rb eslag oc h hjärta av förgy llt sil ve r med graverad dekor och hänge n i form av Mariamonogram. Hjärtat bär insk riften Aslak Bolt och Anna Alfsdatter 1567, vilket antyder att det var it fråga om en gåva vid ett gifte rm ål i den norska adelss läkten Bolt . KM 16.195.

na storheter som Marknaden, Penningekonomin, Staten, Börsen, än vad man gjorde i medeltidens värld där förtröstan snarare riktade sig mot Gud och släkten, lagen och kyrkan.

Historiens mångfald Så ger pendlandet på tidsaxeln, själens förmåga att sträcka sig, insikter om oss själva och vår egen tid. Så behöver vi ett förr - eller i själva verket flera förr. I inledningen till rapporten Vår skapande mångfald (Unesco 1995) t alar Javier Peres de Cuellar om mänsklig utveckling som en process för att vidga människors valmöjligheter. Han pläderar för att vi bör odla respekt för alla kulturer som tolererar andra och som försöker ansluta till en global etik. I en sådan global etik skulle bl.a. ingå att lindra lidandet hos sin näst a så långt det är möjligt, att värna minoriteter och rättvisan mellan grupper och ge nerationer, att arbeta för fred

och frihet för människorna. Vad kan då en historiker göra för att befrämja sådana mål? Ja, man kan naturligtvis prioritera sådan forskning som mera direkt knyter an till dessa formuleringar, t.ex. forskning om krig och fred, om våld, generationsmotsättningar och -samarbete i historien, om behandlingen av minoriteter eller om betydelsen av klass, kön, etnicitet eller ras i det förflutnas samhällen. Det är också sådant som många historiker redan ägnar sig åt med lidelse. Vi kan dessutom formulera väsentliga uppgifter utifrån tanken om att vi behöver öka vår förståelse av den kulturella mångfalden i en globaliserad värld. Vad i de kulturella mönstren beror just på globaliseringen, vad motstår den? Men även andra studier kan motiveras med hjälp av Cuellars ord, nämligen analyser av allt sådant som vidgar vår kunskap om människors valmöjligheter, som lyfter fram människors val och ansvar, som presenterar och problematiserar olika kulturer i tid likaväl som i rum. Kort sagt sådan forskning som hjälper till i processen att öka våra valmöjligheter och vår mångkulturella kompetens - oavsett om vår nyfikenhet sedan riktar sig mot bönder under medeltiden eller kvinnor på 1600-talet. Det är oerhört viktigt att vi synliggör mångfalden i de kulturella yttringarna oavsett vilken epok vi tittar på. De varierande livsformerna, kulturens manifestationer i ett spektrum där ord, handlingar, bilder, skolhus, skedar, bonader, karosser eller altarskåp - alltsammans är lika talande och bör få plats. Håller vi oss bara till de dominerande mönstren, riskerar vi att snart hamna i kulturell enfald. Kontrasterna, spännvidden, variationen är för mig mer fruktbara sökord. Det är genom insikten om hur stora motsatserna är och hur mycket av olikheter som rymdes i historiens miljöer - i tyckande, tänkande, livsformer - som vår bild av ett samhälle tar form. Låt mig ta ett exempel. Den stora berättelsen om 1600-talets svenska historia har

Jesus beder i örtagården och swittar blod. Detalj av bonadsmålning från Små land, sa nn olikt Västbo härad (Sunnerboskolan). Gåva 1887 av greve C.A. Ehrensvä rd i Helsingborg. KM 10.044.

Stolsöve rdrag, fl amskvävd gobe lin . Sanno li kt ti ll verkat av en yrkeshantve rkare för försä ljn ing i slutet av 1600-talet. Möjligtvis har stolsöverd raget frå n början var it en minre de l av en stö rre gobelin, so m på detta sätt åte rbrukats. KM 33-424.

länge rört kungar och krig; den har tagit form i läroböcker och i utställningar genom en fokusering på dramatiska händelser som en kungs död på slagfältet och en annans kraftfulla tåg över Bält. Att den stora berättelsen om politik och makt fick breda ut sig så till den grad, att den dolde de många små berättelserna om olika människors liv i skuggan av krigspolitiken, har man först sent kommit att framhålla tillräckligt emfatiskt. 1600-talets svenska kvinnovärld syntes till exempel i läroböckerna i historia länge enbart som två polariserade bilder: å den ena sidan drottning Kristina till häst, stolt och magnifik; å den andra sidan häxan på bålet med ögonen stela av panik då lågorna tar fart kring benen. Men idag skulle en historiker kunna belysa kvinnoödenas mångfald på ett annat sätt. Drottning Kristina till häst och trollpackan i elden hör självfallet dit~ Men också den gravida ogifta modern på horpallen i kyrkan och änkorna som skötte gårdarna när männen stupat i stormaktstidens eländiga krig och bondhustrun som lärde sig läsa i en omfattning som var häpnadsväckande stor i Europa på den tiden och kvinnan som klädde ut sig i manskläder och gifte sig med en annan kvinna men till slut fick stå inför rätta och svara för detta »gyckel« med kyrkan. Först med dem alla förstår vi bättre I 600-talets kvinnovärld, dess normsystem och sociala möjligheter. Minne och glömska För att ha något gemensamt att prata om, för att känna solidaritet med annat än enbart oss själva, för att peka på kulturens mångfaldiga yttringar, för att lära oss ödmjukhet inför andra människors livsöden, för att kunna kritisera inte endast då-et utan också nu-et, få perspektiv på moderniteten och vårt eget land, för att se kontinuiteterna likaväl som brotten i utvecklingen - av alla dessa skäl behöver vi förstås ett »förr<<. I den ständiga bearbetningen av det förflutna blir historien till en levande kultur och ett vitalt kulturmöte - istället för

Drottning till häst . Avdrag från en av de många kist ebrevstockar so m till ve rkad es och brukades från 1700-talets mitt på Be rlin gska boktryckeriet i Lund. KM g.961.

att likna någonting som placerats i frysen berett att ständigt tinas upp på nytt i exakt samma skick som det lades ner. I argumenteringen för historiens nytta har man länge ofta hänvisat till Friedrich Nietzsche och hans kategorier: historien kan brukas antikvariskt som rent samlande, monumentalistiskt för att skapa identitet genom kollektiva minnen, eller kritiskt, för att avskräcka eller lära i en moralisk-existentiell mening. Ofta har man glömt den andra stenen i Nietzsches bitvis briljanta, bitvis stökiga och stötande tankebygge, hans plädering för vårt behov att också vara ohistoriska. Vi kan inte minnas allt, säger han, varken som individer eller nationer eller grupper. Människan kan inte leva och se framåt på ett kreativt sätt om hon inte också förmår att begränsa det hon tar in, begränsa synfältet, dra en horisont - ja, faktiskt glömma: »allt levande kan bli sunt, starkt och kreativt endast inom en horisont. Den som är oförmögen att dra en horisont omkring sig, eller alltför självisk för att låta den egna blicken begränsas av en horisont uppdragen av någon annan, han kommer snabbt och hjälplöst att gå sin undergång till mötes. Munterheten, det rena samvetet, den glada gärningen, förtröstan inför det kommande - allt detta hänger hos individen - lika väl som hos folket - samman med att det finns en linje, som skiljer det överblickbara, det ljusa, från det oöverblickbara och mörka. Detta innebär att man vid rätt tidpunkt förstår att glömma, liksom att man vid rätt tidpunkt förstår att man fylld av stark instinkt - ena gången måste uppleva tillvaron historiskt, en annan gång ohistoriskt. Den tes som läsaren inbjuds reflektera över är denna: det ohistoriska lika väl som det historiska är i lika mått nödvändigt för en individs, ett folks och en kulturs hälsa.« ( F Nietzsche, Om historiens nytta och skada, övers. och inledn . Alf W Johansson, 1998). Det kan synas paradoxalt att just en historiker påminner om behovet att glömma historien . Men tittar vi ut i världen, kan det onekligen här och där verka som om människor lider

Mor Inga, akvarellerad teckning gjord i Blekinge av Bengt Nordenberg 1846. KM 20.5324 b.

av för mycket historia, snarare än av för lite. Irland, Bosnien, Palestina ... överallt åberopas historiska minnen för att vid makthålla bitterhet och hämndlystnad. Glöm historien är man frestad att utropa, då gamla religionsmotsättningar skapar en situation där barn blir dödade av sina grannar, då etniska konflikter slår ut normala hänsyn och skoningslöst drabbar oskyldiga till kropp och själ. Det finns, hävdar Nietzsche, »ett mått av sömnlöshet, av idisslande, av historiskt medvetande som skadar det levande och slutligen leder till undergång vare sig det rör sig om en enskild människa, ett folk, eller en kultur.« Men samtidigt erkänner vi alla hur nödvändigt det är att minnas också traumatiska upplevelser i det förflut na. Vi får inte glömma Holocaust, vi bör bearbeta välfärds statens mörkare sidor i form av paternalistiskt förtryck mot

Lekare på medeltidsfestiva len på Glimmingehu s 1995.

Ceremonitrumma, helt klädd med zebraskinn , Södra Afrika . KM 51 A6T253 Benkt-Åke Benktsso ns sa mling.

avvikare eller övervakning av oliktänkande. Kanske är det just i bearbetningen - hur den sker och vad den får till resultat - som skiljelinjen går mellan ett uselt och ett vettigt bruk av historien . Det finns en förhoppning att Sydafrika skulle kunna bli ett exempel på att man försöker minnas och visa sanningen, bearbeta den för att sedan lägga den bakom sig i ett försök till försoning. Om det lyckas, om hämndkänslorna kan hållas tillbaka inför de sår som blottas, vet vi inte ännu . Men tanken finns där uppenbarligen. Sanning, sorg, bearbetning, försoning och glömska - förmågan, som Nietzsche säger, att »Omvandla och införliva förflutet och främmande, läka sår, ersätta förlorat och återskapa sönderbrutna former.« Vi behöver alltså ett förr. Men vi måste alltid fråga oss: vilket förr? Vems, och för vem? Det är aldrig självklart vad som är vårt så kallade kulturarv, i ett samhälle där etniska grupper, kön, klasser, generationer och religioner blandas. Vi måste akta oss för att låta makten bestämma vilken historia som är viktigast, vi måste vara på det klara med att historien st än digt omskapas, att den ingår i en kollektiv minnesproduktion som både kan skapas med goda syften och manipuleras. Och vi måste, som Nietzsche säger, ibland också kunna begränsa vår horisont, dra en linje mellan det ljusa och överblickbara och det mörka och oöverblickbara - ja, rentav glömma . Det är vi själva som väljer. LITTER AT U R.

Gunnar Dahl, Trade, Trust and Networks. Commercial Culture in Late Medieval Italy. rgg8. Friedrich Ni etzsche, Om historiens nytta och skada. Övers och in led n A W Johansson. rgg8. Vår skapande mångfald (Unesco r gg5). Eva Ö sterberg, »Ind ividen i historien - en (o)möj lighe t mellan Sartre och Foucau lt«, i Det roliga börjar hela tiden. rgg6. Eva Österberg (red), Jämmerdal ochfröjdesal. Kvinnor i stormaktstidens Sverige. rgg7 .

,_,,.,. . I I

,1· ,··

Sidan 100: Onsjöstuga n. Utvändigt ostskåp. Sidan 101: Herrehuse t . Pilastra rn a va r några av de byggnadso rn ame nt som förva nd lade det Tollska huse t till ett »barockslott« i mini atyr då museiområde t an lades 1891. Sidan 102: Dekanhuset. Bostadstorn från 1400-talets andra hälft som räddades undan ri vnin g när det fl yttades ti ll Kulturen från Stora Kyrkoga tan i Lund 1908. Sidan 103: Borgarhuse t. Originaldetalj från Lembkeska gå rd en i Malmö från 1500-talets mitt.

Fami lje n högtidli ge n uppklädd i fo lkdräkt vid ett besö k hos fotografen i Köpenhamn , 1800-talets slut . Kulturens arki v.

CLAES W AHLÖÖ

Fotografin och den modärna traderingen.

Fotografin kan betraktas som den viktigaste uppfinningen efter hjulet. När Louis Jacques Mande Daguerre 1839 offentliggjorde sin fotografiska metod i Paris satte han ett revolutionerande redskap i händerna på mänskligheten. Till skillnad från andra fantastiska uppfinningar av 1800-talets hyllade ingenjörer hade fotografin en nästan ofattbart omvälvande mental och ideologisk dimension. Daguerre kan knappast mer än ha anat vad som komma skulle . Hans (och andras) uppfinning skulle utvecklas till en av det modärna samhällets hörnstenar. Eller som Gisele Freund uttrycker det: »Fotografiet ingår numera i det dagliga livet. Det har införlivats med samhällslivet i så hög grad att man inte längre lägger märke till det«. Fotografin genomsyrar samhället på alla plan och ingen säger ingen kan undgå den. Det faktum att vi nu befinner oss i ett övergångsskede som kommer att leda till att den på Daguerres och Talbots metoder grundade tekniken förpassas till historien visar bara att vi behöver fler och fler fotografier och att vi behöver dem snabbare. Där hjälper oss digitaliseringen. Fotografin var en produkt av det borgerliga samhälle som efter den franska revolutionen snabbt hade blivit en allt större konsument av bilder, både i form av miniatyrporträtt och tryckta genrebilder. Lite hårddraget kan det hävdas produktionsmedlen för dessa bilder hade nått en gräns där de inte

105

År 1840 var fysikprofessorn vid Lunds uni ve rsitet, Adam Wilhelm Ekelund, i Paris för att köpa nya instrum ent till sin institution. Hos den berömde instrum entm aka ren Jean Baptist e Francois Soleil köpte han då denn a daguerrotyp ikamera . Med sin kompletta utrustning ägs den fortfarande av Fysiska institutionen och är utstä lld på Kulturen. T.v. en digital kompaktkamera från 1996. Foto: Len nart Hansso n.

längre kunde framställas med tillräcklig kvalitet. Detta gällde framförallt porträtten. Konstnärerna var för få och och alltfler klåpare ägnade sig åt den lukrativa porträttmarknaden. Till sin hjälp hade dessa bland annat ritningskameror som var mer eller mindre utvecklade varianter av camera obscura, alltså samma apparat som fotografikameran utgår ifrån. Fotografin måste helt enkelt uppfinnas för att tillgodose en omättlig marknad, där framförallt det borgerliga behovet att göra sig odödlig styrde de ekonomiska förutsättningarna. Alldeles i början av daguerreotypens utveckling gavs det inte tekniska möjligheter till porträttering, men problemen löstes snabbt och sedan var porträttlavinen igång. Människan kunde för första gången på ett rationellt och billigt sätt tradera sig själv med en teknik som var automatisk och exakt till skillnad från det manufakturmässiga porträttmåleri som dominerat sedan den franska revolutionen.

ro6

Redan från början lärde man kameran eller snarare fotografen att ljuga. Om man inte såg upp återgav fotot den osminkade verkligheten. Äldre tiders porträttfotografi visar hur viktigt det var med staffage, kläder och kroppshållning, när den borgerliga självkänslans värderingar skulle framhävas. Med fotografin kunde den borgerliga exotismen tillgodoses med hjälp av bilder från världens alla hörn. Särskilt populära blev stereofotona. Det fanns också ett bildningsbehov som nu kunde tillfredsställas. Arkitekturens och konstens mästerverk blev tillgängliga för dem som exempelvis aldrig själva skulle företaga resan till pyramiderna. Likaså cirkulerades bilder av tidens »kändisar« i massupplagor. Sångerskan Jenny Lind som 1850-1852 lade amerikanerna för sina fötter var en av de mest fotograferade; bilderna på henne betingade fem till tjugofem dollar per styck. I USA som på många sätt blev den demokratiska massfotografins verkliga hemland såg dessutom Lincoln till att vinna presidentvalet 1860 med hjälp av jätteupplagor av sitt eget fotografi på bleckmedaljer. Med fotografin inledde mänskligheten en ny era i sin historieskrivning och skaffade sig en ny närvarokänsla för avlägsna platser och skeenden. Med fotografins hjälp överlämnar vi oss till framtiden. Före 1839 kunde ingen vanlig dödlig räkna med att hans utseende skulle vara känt efter döden. Etthundrafyrtioett år senare gjorde tidningen Life och Kodak ett försök att uppskatta hur många stillbilder som tagits år 1980. Resultatet blev tio miljarder - 10.000.000 . 0000~ Samtidigt gjordes bedömningen att 86 procent av världens hushåll hade tillgång till en kamera . Tala om ett mänsklighetens släktalbum~ KÄLLOR

Freund, Gisele. Fotografi och samhälle. 1977· Kem p, Wolfgang. FOTO-ESSAYS zur Geschichte und Theorie der Fotografie. 1978. Taft, Robert. Photography and the American Scene. A Social History, r839-r889. 1938.

107

Stereoskop från 1800-talets senare del.

Vetenskaplig illustration rörande ögat och opt iken. Publicerad i Jonathan Crary: Techniques af the Observer.

108

5r.979, KM 64.626.

PER-MARKK U R!STILAMMI

Det kroppsliga ögat. Reflektioner kring stereoskopens era.

Olika teknologiska landvinningar har haft stor betydelse för hur vi uppfattar världen. Det gäller inte minst tekniker för minneslagring och informationsöverföring, alltsedan våra minnen tog hjälp av tecknen med de första skriftspråken. I det moderna samhället har mycket av den kunskap som tidigare traderats muntligt förts över till medier kopplade till specifika teknologier. Datorer kan idag lagra information i mängder och fungera som en form av externa minnen för oss. I och med datortekniken t.ex. har många börjat betrakta den mänskliga hjärnan som en datamaskin med oerhörd kapacitet. Men teknologierna formar inte vår uppfattning av världen på ett entydigt sätt. Ibland måste vår världsbild ändras samtidigt för att vi ska kunna använda dem. Det är våra kulturella sammanhang som gör nya teknologiska landvinningar meningsfulla och därmed också användbara. I Kulturens samlingar finns några stereoskop från slutet av 1800-talet. En del kanske känner igen dem från far- och morföräldrarnas hem. Andra kanske har tittat i moderna varianter som den s.k. View-Mastern. Stereoskopens historia kan här illustrera det komplicerade förhållandet mellan nya tekniker och vår uppfattning av världen.

rog

Den optiska revolutionen Stereoskopens popularitet i mitten av 1800-talet var del av en optisk revolution genom vilken västvärlden fullkomligt exploderade med avbildningar av olika slag. Daguerreotypier, fotografier, vykort och stereogram spreds i snabb takt över Europa och Nordamerika tillsammans med apparaturen som krävs för att tillverka och se på bilderna. Dessa nya tekniker med sina nya former för »tittande« kunde slå igenom så snabbt eftersom de hade förberetts genom att människor har fått lära sig uppfatta världen på ett nytt sätt. De allt snabbare hästdroskorna, men också järnvägsresandet med sina snabba ånglok hade gjort att många människor fick lära sig att organisera sina sinnesintryck på ett nytt sätt. Lärdomen var att det fanns många olika sätt uppfatta omgivningen på och att alla dessa sätt krävde en viss tillvänjning. Den explosiva ökningen av olika former av visuella avbildningar ledde till en form av magi som gjorde att man kunde uppfatta abstrakta relationer som verkliga . 1800-talets optiska apparater förkroppsligade ett sådant illusionsmakeri. I början av 1800-talet var det populärt att med hjälp av en projektionsapparat, laterna magica, skapa spöklika ljusillusioner, sk fantasmagorier, genom att producera bilder på baksidan av intrikat arrangerade projektionsdukar. Sådana här apparater och optiska hjälpmedel fanns det ett överflöd av på 1800-talet - exotiska maskiner och byggnader med namn som thaumatrop, phenakistiscop, zootrop, kalejdoskop, panorama, diorama m.m. Moderna filosofer har använt begreppet fantasmagori för att analysera den drömvärld som det industriella konsumtionssamhället med sin reklam gett upphov till. Apparaternas tillblivelse gick hand i hand med undersökningar av ögats funktion. I slutet av 1700-talet var Camera Obscura fortfarande den dominerande optiska apparaten. Genom att bryta ljus genom en lins in i ett mörkt rum var det möjligt att projicera bilder. Bilderna uppfattades som avbild-

I IO

ningar av den verklighet som fanns utanför. Projektionerna fanns där oberoende av en mänsklig åskådare. Bilden uppstod inte på näthinnan utan på det mörka rummets inre bakvägg. Camera Obscura var alltså en rent optisk apparat. På samma sätt tänkte sig det sena 1700-talets vetenskapsmän den mänskliga perceptionen som en apparatur. Om ögats lins inte var grumlad, av till exempel vidskepelse, projicerades verkligheten obehindrat in i medvetandet. Nya upptäckter under 1800-talets första hälft visade dock att sinnesintryck inte behövde motsvara yttre stimuli. Upplevelser av ljus kvarstod efter att någon tittat mot en stark ljuskälla. Tryck mot ögat framkallade synintryck. Ögat var inte längre ett optiskt instrument. Det hade omvandlats till ett känselorgan. Blicken blev därmed något som kunde manipuleras med hjälp av olika apparater. Med stereoskopet t .ex. «Skapades en illusion av djupseende utifrån två inbördes olika bilder. Hjärnan fick sätta ihop bilderna till en . Kroppen blev därmed en del av själva illusionsapparaturen. Bilderna som de nya apparaterna producerade existerade, till skillnad mot Camera Obscura, inte utan en betraktare. Stereogrammet - från tablå till erotik Stereoskopen gav en slags »tablåeffekt« som påminde om den form av tittande som var populärt i det sena 1700-talets och tidiga 1800-talets tablåföreställningar där skådespelare arrangerades i stillastående poser, gärna med motiv från den mytologiska världen. Detta skulle ju ge en form av tredimensionellt seende, men effekten liknade istället pappfigurer uppställda på olika avstånd mot en fond. Stereoskopen blev oerhört populära i ett visst historiskt skede, inte bara för att de hade nyhetens behag, utan för att de kunde framställa tablåeffektens gamla konstnärliga form i ett nytt medium - den stereoskopiska bilden. Ganska snart tappade dock denna »30teknik« sin lockelse och stereoskopen kom att förlora sin po-

III

Herdepojke och flicka. Handkolorerat stereogram för stereoskop, 1800-talets andra hälft. KM 66.018.

pularitet framåt slutet av 1800-talet. En orsak till detta kan vara de frigörelseprocesser som bl.a. ledde till att teatern vid mitten av 1800-talet bröt sig loss från den stela tradition som hade sitt ursprung i tablåerna. Skådespelarna skulle nu ge uttryck för äkta känslor som utgick ifrån en naturlig kroppsrörelse. Stereogrammen gav ett intryck av artificiell uppställning som den enklare fotograferingen undvek. Det gick inte så bra att representera rörlighet och och dynamik med hjälp av tredimensionalitet. Det känsloläge, med sin alldeles speciella disciplinering av blicken, som tablåerna representerade, flyttade i stället över till varuhusen, museerna och de stora världs- och industriutställningarna. En annan orsak till den minskade populariteten var att det efter ett tag krävdes också allt starkare kittlingar för att stereoskopen skulle fortsätta att fascinera, och motiven fick en allt starkare pornografisk anstrykning (vilket oftast inträffar vid nya visuella teknikers införande). Stereoskopen var ju avsedda för enskilt bruk och den privata enskildheten parad med den stora tillgången på pornografiskt material gav efterhand stereoskoptittandet en ekivok laddning som inte riktigt

112

Brandenburger Tor i Berlin. Stereogram för stereoskop, 1800-talets andra hälft. KM 66.018.

fungerade i den välsedda borgerliga salongen. Stereoskopen skapade inte en publik på samma sätt som t.ex. filmen. Det fanns emellertid en tredje, mer komplicerad orsak till att stereoskopen kom att förvisas till lek-kammaren och nöjesfälten. De gjorde tydligt att vår visuella uppfattning av omvärlden var en produkt av vår hjärna och därmed utgjorde ett kroppsligt fenomen. Bilden i stereoskopet var uppenbarligen inget objektivt avtryck av den omgivande verkligheten. Stereoskopet och sinnenas opålitlighet Den som tittat i ett stereoskop vet att det i början kan ge en effekt av yrsel och till och med illamående. Ögonen tvingas att arbeta på ett annat sätt än vad de är vana vid vilket påverkar balanssinnet. Vid 1800-talets början fanns det en strävan i att låta sig beröras på detta sätt. Det var en grund tanke i det romantiska tänkandet att starka sinnesintryck kunde leda till att man uppnådde ett sublimt tillstånd. Stereoskopets initiala populäritet kan ha berott på att det gav en lätt »sinnesförvirring« som korresponderade med en romantisk sensibilitet. Detta var en tid när sinnena skärptes, eller rättare sagt, det

113

The new French cook. Bild från ett stereog ram ur d en raffin erade bi ldsviten om den sedermera ångefulle fam iljefade rn och den nya franska kokerskan. Underwood & Underwood 1900. Privat ägo. Har t illhört grosshand lare Herman Hedström, Helsingborg.

uppstod ett reflexivt förhållande till sinnesupplevelser. De optiska apparaternas avbildningar av verkligheten fi ck en rent fysisk karaktär och påverkade människan genom det kroppsliga ögat, genom beröringen. Sinnenas godtycklighet framstod därigenom som alltmer problematisk. På si na egna (och andras) kroppar experimenterar 1800-talets vetenskapsmän med olika sinnesutvidgande upplevelser. Några forskare blir blinda av att ha stirrat för länge in i solen, andra narkomaner efter att ha experimenterat med exotiska droger. Det skapar en rädsla för att förlora sig själv i sina egna sinnen, som korresponderar med en rädsla för det okända i samhället. När vi närmar oss slutet av 1800-talet är behovet av social kontroll än st örre. Stereoskopbildernas »sexualisering« uppfattas som ett av många tecken på samhällelig upplösning. Sexualiteten ses som motsägelsefull, farlig och full av dest-

114

ruktiva krafter som hotar också individens självkontroll. Olika former av sexuell avvikelse identifieras, bl.a. just skopofilen, tittaren, vars optiska lust löpt amok. Efterhand klingade också villigheten att låta sig påverkas av stereoskopeffekten av. Illusionen av tredimensionalitet, nu så uppenbart skapad i betraktarens nervsystem, blev för 1800talsborgaren en oroande påminnelse om att sinnena inte riktigt var till att lita på . Och i tider av radikala samhällsförändringar var en sådan oro något som inte kunde bejakas. På städernas gator fanns bl.a. kvinnorörelsen och arbetarrörelsen som hotade etablerade ordningar. Överblick och kontroll var viktigt i en föränderlig värld. Här passade kameratekniken med sin förmenta objektivitet in på ett mycket smidigare sätt. Den vanliga kameratekniken hade en aura, och har fortfarande, av att på ett objektivt sätt avbilda verkligheten. På senare år har tredimensionaliteten dock gjort en återkomst - inom reklamen och konsten. Det är säkerligen ingen slump att olika 30-tekniker nu återigen börjar bli populära inom populärkulturen. Åter visar sig nya osäkerheter kring kroppens gränser i förhållande till nya teknologier vilka uppfattas som både möjligheter och hot. Både data- och gentekniken aktualiserar känsloresponser och tolkningsmönster från stereoskopens storhetstid. Och återigen sammanförs det gamla och det nya nostalgiska återblickar till 1g50-talets ViewMaster-tid och nya tekniska metaforer kring det osäkerhetstillstånd som präglar vårt samhälle inför millennieskiftet. KÄLL O R

Crary, Jon athan. Techniques of the Observer. On Vision and Modernity in the Nineteenth Century. Cambridge, Massac husetts 1990. Gunning, Tom . Animerade bilde r. Be rättelse r från film ens bortglömda framtid. Aura. 1997· Filmvetenskaplig tidskrift. Vol ym 111. Numm e r 3-4/J 997.

Predikofi gure r. Har sanno likt ti llhört ett altarskåp.

49.785.

ANDERS LUNDBERG

Det skrivna ordets makt. Ett medeltida perspektiv.

». . . Ack, att det hade förunnats mig att tala, icke diktera detta, så att jag kunnat ge mig mera helt i talet än i skriften! Säkert hade det levande ordet varit mera kärkommet än det skrivna, tungan verksammare än tecknen.« BERNHARD AV C LAIRVA UX UR BREV TILL ÄRKEB ISKOP ESKIL AV LUN D .

Att inte kunna antingen läsa eller skriva är så begränsande att det numera, i vår del av världen, betraktas som ett handikapp. Det anses som en självklarhet att alla redan efter några år i grundskolan besitter denna färdighet. Just att det för de flesta blivit en sådan självklarhet gör att man inte tänker så mycket på vad denna färdighet, den skriftliga traditionen, innebär och har inneburit för formandet av den kultur vi lever med idag. Inte heller reflekterar väl någon nämnvärt över när, eller i vilket sammanhang, skriftlig tradition blev en del av vår kulturprocess. Ett sätt att belysa en traditions uppkomst kan vara att betrakta den ur ett annat tidsperspektiv. Med skriftlig tradition avses ett sätt att med hjälp av tecken eller symboler, på ett mer eller mindre beständigt underlag, bevara samt förmedla information, kunskap och värderingar över avstånd i tid och rum. Nära förknippat med skriften har

I I7

det utvecklats en föremålstradition, ting som använts i samband med skriftens utförande. Det är främst genom tingen som arkeologin kan spåra traditioner och andra kulturprocesser för tider som har få, ofullständiga, eller helt saknar, skriftliga källor. Genom tingens kronologi kan därigenom långa tidsperspektiv anläggas på olika företeelser. Här får den skriftliga traditionen representeras av styli som är funna i Lund. En stylus kan sägas vara vår äldsta typ av »penna«, en slags griffel som användes för att skriva med i vax. Vaxet var applicerat inom en försänkt ram, oftast av trä, på en s.k. vaxtavla. Texten var lätt att radera ifall man skrev fel eller ville skriva något nytt. Skulle texten bevaras skrevs den över till pergament med en fjäderpenna doppad i bläck. Flera av de från medeltiden bevarade handskrifterna har utgått från anteckningar som förts med stylus och vaxtavla. Från och med rnoo-talets första halva börjar styli och även ett fåtal vaxtavlor uppträda i fyndmaterial från Lund. Med smärre variationer i utformningen finns de sedan med, åtminstone till slutet av medeltiden. Företrädesvis påträffas de i anslutning till samtida kyrkor, konvent och tomter med anknytning till kyrkliga ämbeten. Det finns en stark och tydlig koppling mellan etablerandet av en formell kyrkoorganisation och etablerandet av en skriftlig tradition. Det var representanter för den katolska kyrkan som med en redan utvecklad centraleuropeisk skriftlig och administrativ tradition i bagaget fick möjlighet att påverka utvecklingen. Möjligheten gavs genom en ömsesidig samverkan med en kungamakt i konsolidering och en groende riksbildning. Skrivkonsten var det medel som behövdes för att kunna åstadkomma en fungerande administration. En administration som var nödvändig för upprättandet av ärkebiskopssäte och kungarike. Kombinationen av kyrka och kungamakt med exklusiv tillgång till skrivkonsten som ett av instrumenten började nu omforma rådande traditioner på ett sätt som helt

rr8

Styli. Mede ltida jordfynd fr ån Lund . Fr. v. KM 16.650, KM 25 .579a, KM 15.25 2, KM 34.502, KM 53-435, ligga nde: KM 25.575 .

II9

kom att ändra mentaliteten, till exempel gällande jordägande. Från att tidigare ha varit tvungen att avgöra äganderätt till jord genom mer eller mindre subjektiva vittnesmål, från personer som kanske dessutom bara vagt mindes tidigare vittnesmål i saken, kunde nu äganderätten styrkas genom skriftliga dokument. Dokument som dessutom, till skillnad från det flyktigt talade ordet, kunde bevaras och visas upp för framtiden. Rimligen uppstod en förskjutning av maktbalansen till fördel för de som behärskade skrivkonsten, då framförallt kyrkan. Precis som vittnesmål kan vara falska, så kan skriftliga dokument förfalskas och manipuleras av de som har kunskapen. Ett tidigt exempel på detta utgör det äldsta i original bevarade dokument som rör Skånes historia. Det är kung Erik Emunes donationsbrev, daterat den 6 januari 1135, av jordagods till domkyrkan i Lund. Genom illfundiga formuleringar i brevet, som sannolikt upprättats av kyrkans skrivare, »råkar« han avsäga sig alla tidigare gällande kungliga rättigheter till kyrkans gods. Donationsbrevet är ett tidigt exempel på hur pennan är mäktigare än svärdet. Idag är vi mer medvetna om vikten av att läsa det finstilta först . Den skriftliga traditionen manifesterades också av kyrkan genom inrättandet av våra första skolor och bibliotek. I Lund kan en domskola beläggas redan 1085 och 1438 påbörjades undervisningen i en högskola, »Studium Generale«, knuten till Franciskanerkonventet. Främsta syftet var att utbilda personer till kyrkliga tjänster och ämbeten. Under loppet av medeltiden stärkte både kyrkan och kungamakten sin ställning gentemot befolkningen genom att ensidigt behärska det skrivna ordet. Den »Heliga skriften«, mässböcker, kanonisk lag, avlatsbrev, jordeböcker, landskapslagarna, etc., är exempel på skriftliga alster som påverkade och formade mentaliteten. Vår äldsta berättande historieskrivning, som har haft stort inflytande på skapandet av våra inre traditioner ända fram i nutid, tillkommer under vår äldre medeltid. Sven Aggesen, Snor-

120

Detalj ur inbunden handskrift på papper. Kal endarium från Dominikanerorden 1400-ta lets mitt. KM 9.161.

re, Saxo och den okände författaren till Roskildekrönikan samtliga hade de anknytning till kyrkan eller sin tids ledande samhällsskikt och deras framställningar av sin samtid är färgad därefter. Under en lång tid framöver skulle den skriftliga traditionen förbli exklusivt förbehållen samhällets övre skikt. Att den ändå haft ett stort inflytande på de bredare folklagren hänger samman med att den fungerat som ett instrument för bland annat präster och lagmän. Även om läskunnigheten började sprida sig mer allmänt från och med 1600-talet, så dröjde det till införandet av folkskolan på 1840-talet, innan läs- och skrivkunnighet blev en möjlighet för alla. O ch därefter så småningom en demokratisk rättighet och självklarhet.

121

För att återanknyta till utgångspunkten för tidsperspektivet - styli; idag är åter användandet av styli högaktuellt. Vaxtavlorna har dock ersatts av små handhållna datorer, på vilka man skriver direkt på skärmen med en stylus av plast. Vill man förmedla det skrivna över rum finns knappast längre några begränsningar. I samma stund man skrivit färdigt kan texten vara spridd över större delen av världen med hjälp av Internet. På sikt kommer förmodligen den digitala informationsteknologin att fullständigt förändra formen för den skriftliga traditionen, men med bibehållet innehåll och funktion. I egenskap av informationsspridare och kunskapsförmedlare kommer den nya formen helt visst vara överlägsen den gamla. Utifrån perspektivet på den skriftliga traditionens etablerande och användande under medeltiden kan man emellertid projicera ett par reflektioner på den skriftliga traditionens stundande nya form; I vems eller vilkas tjänst kommer den att vara och vem eller vilka har kunskapen att behärska tekniken till fullo? Kommer »skrivandet« åter att bli förbehållet ett exklusivt fåtal?

K ÄLL O R

Andersson, I. Skånes historia till Saxo och Skånelagen. Stockholm 1947· Blomqvist, R. Lunds historia. 1 Medeltiden. Lund 195!. Bringe us, N-A. Människan som kulturvarelse. En introduktion till etnologin. Stockho lm 1986. Hagerman, M. Spåren av kungens män. Om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid. Stockholm 1996. Mårtensson , A.W. Styli och vax tav lor. Bok och skrift . Kulturens årsbok 1961 . Lund 1962.

122

CONNY JOHANSSON HERVEN

I skuggan av korset.

Lund var under en lång period ett centrum inom den katolska kyrkan. Staden blev biskopssäte för stiftsorganisationen under 1060-talet och ärkebiskopsstolen upprättades år r 104. Under loppet av medeltiden kom allt fler kyrkliga institutioner att etableras inom staden, som vid medeltidens slut inrymde inte mindre än 27 kyrkor. Idag återstår endast två kyrkor från den katolska tiden, Sankt Peters klosterkyrka och Domkyrkan. Vandrar man i dagens Lund är det få saker som minner om denna tid. Domkyrkans två torn syns alltjämt i stadssiluetten och några bronsplaketter av konstnäre n Torsten Treutiger förkunnar var de olika kyrkliga institutionerna legat. I stadssjälen, invånarens och besökarens känslomässiga uppfattning av staden, finns dock ett otydligt minne av staden som en ålderdomlig sådan. Den historiska traditionen gör sig alltjämt påmind i innerstadens oregelbundna gatumiljö. Kyrkans makt och betydelse var stor under katolicismens tidevarv och domkyrkans placering nära torget var ingen tillfällighet, utan tillsammans med rådhus utgör denna treenighet ett ständigt återkommande drag i medeltida stadsplaner. Om få ting påminner om stadens katolska tradition, så finns inget kvar av den inre traditionen. Med inre traditioner avses våra värderingar, synsätt och tro. De normer och den världsbild med vilka vi definierar vårt gemensamma kollektiv,

123

vår kulturella identitet, vilket överlämnas som ett kulturarv. I dagens sekulariserade Sverige utgör inte längre den kristna tron den normgivande definitionen på det sociala arv och rättesnöre som förmedlas från generation till generation. Däremot utgör fortfarande kristna värderingar en mycket stor del av vår inre tradition. Detta märks särskilt i mötet mellan olika kulturer, vilket sker allt oftare i dagens krympande värld. Ordet tradition förekommer ofta i debatter, exempelvis vid planer att uppföra en moske eller om prästvigning skall vara förbehållet endast ena könet. Författaren Jan Guillou lät tillkännage i en Tv-intervju att anledningen till hans nya romanfigur Arn Magnusson blev en korsfarare berodde på att han ansåg att tjugohundratalets stora konflikt kommer att vara mötet mellan den kristna och den muslimska världen. Guillou hyste en önskan att skildra mötet så som det blev en konflikt för närmare tusen år sedan. Han lät således en Kristi stridsman i det Heliga Landet bli ett grepp för att skildra ett möte mellan olika inre traditioner. Kanske är dessa den starkaste formen av traditioner, men som endast blir medvetet och därmed påtaglig, i händelse av konflikt. Att det som överlämnats inte längre kan överlämnas eller inte längre accepteras. Kanske uppstår behovet av inre traditioner i mötet mellan det gamla och det nya. Föremål är intimt sammanflätade med traditioner, då arvet är förmedlat i ting. Inre traditioner ger föremålet en klart symbolisk innebörd, där korset är den yttersta yttringen för kristendomen. Korset blir själva tecknet på bärarens tro. I den svarta jorden på Björkö, det historiska Birka, har en gjutform påträffats som ger ett nästan övertydligt exempel på mötet mellan nya och gamla inre traditioner. Gjutformen är nämligen så utformad att både en torshammare och ett kors kan tillverkas i formen. Asatron möter kristendomen i samma föremål. En liknande gjutform från Trendgården, samtidigt på Nordjylland, visar att detta möte inte var en enskild hant-

124

Kors av bärnsten, ca 3 cm stort . Har burits i runt ha lse n eller möjli ge n var it fastsytt på klädedräkt en. KM 66.166 :2194 .

verkares affärsmässiga sinnelag för rationalisering, utan speglar två parallella kulturer, eller mera sannolikt, en blandkultur. En smältdegel för kontinentens och nordens olika läror. För Lunds vidkommande saknas en lika tyd lig koppling mellan hednisk och kristen tro . De t ydligaste mater iella spåre n är de gravgåvor som påträffats i några av alla de gravar som undersökts arkeologiskt under åre ns lopp och som påvisar en äldre reminiscens av ett hedniskt gravskick. I övrigt saknas föremål med klart hed nisk innebörd i Kulturens digra lundaar-

125

keologiska samlingar. Möjligen står förklaringen att finna i Lunds uppkomst, där mötet mellan det nya och gamla skett i och med övergången mellan det förhistoriska Uppåkra och Lunds grundläggning. Den stora järnåldersboplats som låg på höjden, där Uppåkra kyrka idag är belägen, kan ha varit en föregångare till Lund. En hemvist för de gamla gudarna och ett maktcentrum för regionens invånare. Uppåkra har åter blivit föremål för nya undersökningar och mycket återstår att säga om platsens relation till Lund, men en viktig faktor kan vara att Lund planlades som ett försök - i förbindelse med kristendomen - för att bryta en månghundraårig religiös och politisk tradition. De gamla inre traditionerna skulle dö ute på höjden söder om Lund i och med de nya inre traditioner som skulle födas i stadens uppkomst . Om hedniska föremål saknas i samlingarna, finns det däremot flera krucifix. Av de jordfunna exemplaren är det särskilt ett som tilldrar sig intresset. Det är inte något praktfullt processionskrucifix, utan snarare dess motsats. Ett litet och i det närmaste oansenligt kors. Valet av material kan te sig märkligt med tanke på dess grovkorniga utformande, det är nämligen av bärnsten. Korset har burits i ett halsband, eller möjligen varit fastsytt på klädedräkten. Särskilt fängslande är dess enkla utformning som ger det en högst personlig karaktär. Ett stycke värdefullt material som med föga hantverksmässig färdighet täljts till ett enkelt kors, kanske av bäraren själv? Ett litet föremål som ändå rymmer en människas hela världsbild och övertygelse. Måhända det var bärarens käraste och viktigaste ägodel? Korset på bilden får symbolisera det »nya« katolska Lund i motsats till en hednisk förhistoria. Fascinerande är att det omedelbart signalerar våra egna västerländska kristna värderingar, men med ett helt väsensskild innebörd än vad dess ursprungliga bärare ansåg. Trots igenkännandet, så har föremålets ursprungliga innehåll transformerats genom tiden. Sam-

126

ma sinnebild, men betraktat utifrån olika inre traditioner, den katolska människan för 800 år sedan och dagens »upplysta« och reformerade människa. Vi randas kanske en liknade tid som då norden blev medlem i den katolska världsordningen. Ett nytt möte med världskulturer, där våra inre traditioner förändras.

Am ee n, Le nnart. Stadens gator och kvarter. 1985. Andren, Anders. Lund. Riksa ntikva ri eä mbet et och Statens historiska museer, rapport, Medeltidsstaden 26. 1980. Guillou, Jan. Vägen till Jerusalem. 1998. Viking ag Hvidekrist. Norden og Europa 800-1200 . Nordisk Ministe rråd. Köpenhamn 1992. Stenholm, Le ifh . Dräkttillbehö r och smyc ken. I Uppgrävt för/lutet f ör PK banken i Lund. Archaeologica Lundensia v11. 1976. Larsson, La rs & Hårdh, Birgitta . Uppåkra - ett hövdin gs - e ll e r kun gasäte. Fornvännen 1997/3 -4. 1998.

127

Husa ltare med buddhabild från Thailand. Bemålat och förgy llt trä respekti ve brons. Skänkt till Kulturen av G eorg Karl in 1917. KM 26.232 -33.

128

CATHARINA RAuovERE

Religion och ursprung. Tid och form i Karlins rel igi onsh isto riska utställning.

Kulturhistoriska museet hade i sin tidiga historia en särskild religionshistorisk utställning som byggdes upp av Georg Karlin själv. I Kulturhistoriska museet: en handbok för besök och självstudium (1918) kommenterar han både sina avsikter och de utställda föremålen. Handbokens avsnitt »Religionshistoria« har ett mycket påtagligt kulturvårdande inslag, men det finns inte desto mindre en uppenbar tvetydighet vad gäller de konkreta strategierna: Var hör de religiösa traditionerna rumsligt hemma? Det gällde att rädda sådant som kunde gå förlorat i en tid då modernitetens utmaningar och tekniska välsignelser fick människor att glömma sitt kulturarv. Å andra sidan är Karlin helt inne på linjen att föremålen helst bör finnas i sin urprungsmiljö och att museet därför bör göra allt för att hjälpa »kyrkorna själva bevara deras gamla minnesskatter«. Härmed framhöll Karlin den rådgivande funktionen för det museala arbetet i en tid då många kyrkliga konstföremål kom ut på antikvitetsmarknaden för försäljning. Läst idag ger vägledningen till Karlins religionshistoriska utställning perspektiv på hur religion och religionsforskning betraktades vid tiden för första världskrigets slut. Jag vill här jämföra Karlins framställning i handboken med några av tidens dominerande ideer om kultur, religion, tradition och historieskrivning.

129

De senaste 150 åren har sett ett antal definitioner av vad »tradition« kan innefatta. Begreppet »tradition« kan i det här sammanhanget ses ur tre olika synvinklar. För det första betecknar det försök i historisk forskning att etablera kulturella enheter som kan studeras och jämföras. Baksidan är svårigheten att hantera kulturell förändring och mångtydighet. Ofta blandas nationalism, historiefilosofi och politik med uppfattningar om karaktären hos olika etniska grupper. Ett annat perspektiv på tradition präglas av ivern att finna traditionens eller religionens minsta beståndsdelar, att blottlägga kulturens anatomi. Sådana tillvägagångssätt blir ofta inriktade mot »ursprung« och det essensiellt mänskliga - vare sig det gemensamma förklaras med historiska eller psykologiska termer. Ur ett tredje, mer antropologiskt perspektiv, är tradition i hög utsträckning en fråga om val. Detta synsätt betonar flexibilitet, förändringar och förhandlingar och framhäver människor som aktiva aktörer vilka väljer ur en kulturell repertoar. Tradition kan då inte förutsättas vara en gjuten form. Hänvisningar till traditionen måste betraktas i termer av argumentation och makt. I den moderna historievetenskapen ligger uppgiften att analysera hur sådana argument konstrueras. Vid tiden för Karlins verksamhet dominerades kulturvetenskaperna på ett självklart sätt av evolutionismen, som implicit och explicit utgjorde grunden för förståelse av det förgångna och samtiden. Religionshistorien blev både ett sätt att framställa den egna traditionens rötter och en metod att kategorisera andra kulturer. I evolutionismens kölvatten föddes också religionsfenomenologin som genom jämförelser ville uppdaga de regelbundna mönster som skulle hjälpa vetenskapsmännen att förstå människan som religiös varelse. Enligt den evolutionära historiemodellen övergår olika former av religion i varandra. Den därmed tilltagande tankemässiga komplexiteten tänktes ta sig uttryck genom allt mindre ceremoniel och en allt mer abstrakt gudsbild. De högre religionsfor-

130

Ce remoni ellt kärl, Navajo-indiane r, Ca liforni en, usA, 1800-talets slut. O glase rat och bemå lat le rgods. Skänkt till Kulturen av gene ralkonsul J.F. Ande rsso n 1917. KM 25. 933 .

merna »Såsom judendom, muhamedanism och inom kristendomen den reformerta läran« förenas enligt Karlin i sitt avståndstagande från bild- och föremålsdyrkan. Men det finns ett uppenbart problem med evolutionistiskt influerad historiesyn. Utvecklingen tänks gå från lägre till högre former av

kultur och religion, där Karlin och andra skribenter med obekymrad självklarhet ställer sig på översta trappsteget, samtidigt som man prisar värdet av det gamla och inte minst det ursprungliga: »äkta« nordisk kultur och livsform. Denna paradox kommer tydligt fram i värderingen av det exotiskt estetiska: Naturbarnens konst är vacker och lockande, men den kan aldrig nå den komplexitet som präglar de västerländska uttryckssätten. Religionens ursprung Vad lade då Karlin i ordet religion? Han skriver: »All naturlig religion leder sitt ursprung ur känslan av egen begränsning och därmed avhängighet av makter, som ingripa i människans liv oberoende av hennes egen vilja«. Denna deklaration är en nyckelmening för förståelsen av vad Georg Karlin kan ha avsett med sin religionshistoriska utställning. Han använder laddade uttryck, och är i mångt och mycket en tidstypisk representant för akademisk förståelse av vad religion kan vara. Upplysningstanken om en naturlig religion, som visserligen antas få skilda uttryck i olika kulturer på olika nivåer, förutsatte att människan som kulturvarelse i grunden är religiös; religiositeten var den naturgivna egenskap som skiljer människan från djuren. Härvidlag blir ursprunget intressant, både bland de exotiskt primitiva och i den egna historien, eftersom allt ursprungligt kunde blottlägga de konstitutiva elementen i den naturliga religionen. Det blev forskarens viktigaste uppgift att följa en tradition så långt bakåt det överhuvudtaget var möjligt. Den bildade allmänhet som Karlin vänder sig till var med största sannolikhet bekant med namn som Edvard Lehman och Martin P:son Nilsson. Genom deras och andras skrifter fick akademiska begrepp som »mana« och »tabu« snabbt allmän spridning. Orden klassificerade stenåldersmänniskan och vilden i samma paradigm. Då Karlins katalog trycktes var

132

religionshistorikern Nathan Söderblom ärkebiskop sedan fyra år. Både som kyrkoman och akademiker ville han finna ett gemensamt mänskligt etiskt korrelat. Söderbloms ekumeniska fredsengagemang var bestämmande för hans syn på förhållandet mellan kristendom och andra religioner. Efter det första världskrigets fasor fanns ett nytt intresse för förenande värden och för föreställningen om naturlig religion. En viktig influens för Söderblom var den tyske religionsforskaren Rudolf Otto. Liksom Söderblom tog han sin utgångspunkt i mystikforskningen och ett paradigmatiskt möte med det heliga - det moment av abstraktion som enligt Otto finns i all religion oavsett nivå. Ottos uttryck för helighetsupplevelsen, ntremendum et fascinosum«, speglar det mysterium människan genom tiderna tänktes stå inför. Mötet med den starkare makten, där erfarenheten av heligheten och bävan sammansmälte, kan ses som en förelöpare till senare existensfilosofi, om än i kolonial tappning. I båda fallen framhävs främlingsskapet, ställt på sin spets i det moderna samhället, och den enskildes möte med makterna. Förnimmelsen av människans litenhet inför det heliga blir med detta betraktelsesätt den psykologiska grund som länkar människor samman över tid och rum. Även kulturmänniskan kunde känna en ödesmättad fasa inför makten som är större än hon själv. Därvid skänker Ottos och Söderbloms förståelse av heligheten en möjlighet till spegling i andras erfarenheter. Att religion är ursprungligt, ett memento för den moderna människan, framhölls både från predikstolen och föreläsningskatedern. Religionens former Primärt skulle Karlins religionshistoriska utställning nbelysa den kristna kulten i dess olika avformningar, men därjämte att låta folktron och de religiöst stämplade händelserna i livet« träda fram . Dessa skulle förstås i ljuset av kristendomen, men också i förhållande till levande och döda nreligionsfor-

133

Nathan Söderblom (1866 - 1931). Ärkebiskop 1914, tidigare verksam som professor i religionshistoria i Leipzig och Uppsala. Han tillskr ivs att på sin dödsbädd ha yttrat: »Jag ve t att Gud leve r. Jag kan bevisa det ge nom religionshistorien«. Ku lturens porträttarki v.

mer«, för att använda Karlins eget uttryck. I denna korta programförklaring visar Karlins inställning på komparationens betydelse i tidens akademiska tänkande. Genom systematiska jämförelser skulle lagbundenheten i all mänsklig kulturell utveckling göras tydlig, sådan var evolutionismens grundläggan-

134

de arbetsmodell. Eftersom denna utveckling tänktes vara universell var det även möjligt att överföra tolkningar mellan skilda kulturområden. Av citatet ovan framgår även att begreppet »form« intar en central plats . Med termerna »avformningar« och »religionsformer« betonas en samhörighet, och underförstått tycks någon slags enhet förutsättas. De olika uttryck för religion som museimannen finner bland sina samlingar är endast former av något i grunden gemensamt mänskligt. Men problemet kvarstår: hur förhålla sig till påtagliga kulturella skillnader och hur hantera de förändringar som ägt rum? Hållningen kompliceras av den normativa uppfattning om tid som värderar »ursprunget«: ju äldre desto värdefullare, både mänskligt och socialt. Ett tredje nyckelbegrepp är »kult« och även här finner vi en kluven inställning. Visserligen gäller antagandet: ju högre religionsform, ju större abstraktion och därmed mindre kultiskt. Men samtidigt är ritualerna mänsklighetens sätt att kommunicera med det heliga och därför blir religionens och kultens ordning människans räddning i hennes strävan bort från det kaotiska. I följd av dessa värderingar gäller även en naturgiven hierarkisering av samhällsfunktionerna. Karlin använder själv termen »arbetsfördelning«, ur vilken organiserade prästerskap växer fram som en särskild grupp. De religiösa specialisterna hade givna uppgifter i alla kulturer, så även de sakramentsförvaltande lutheranska prästerna. Tonen i Nathan Söderbloms ord är dov när han beskriver människans behov genom historien av att inrätta ordning i sitt annars kaotiska liv: »Nöden, som driver till religionen, utgöres på det primitiva stadiet av oberäkneligheten och ovissheten. Huru reda sig inför de farliga makternas infall och nycker? / --/ Den enda räddningen från ovissheten och från slaveriet under de trolldomskunnige är religion, vissheten om en gudomlig ordning och fasta kultiska inrättningar och ceremonier, i vilka människan underkastar sig denna tillvarons lag«.

135

Människans ständiga kamp med »makterna« genom århundradena präglar stora delar av utställningen.

Karlins utställning: det rationella mot det kultiska I handboken för besök och självstudium, som är upplagd som en vandring mellan husen inom området, talar Georg Karlin direkt till sina besökare och berättar både om de viktigaste föremålen bland utställningarna och intentionen bakom dem. Den religionshistoriska utställningen sattes ursprungligen samman 1911-12 och även om den senare flyttades till Vita huset fanns den kvar utan genomgripande förändringar fram till 1950-talet. Någon direkt insamling av religiösa föremål från andra kulturer till museet har aldrig förekommit, men Karlin gjorde inköp på auktioner i Sverige och Köpenhamn, och i flera fall mottogs värdefulla donationer. Den sydsvenska kulturen sattes dock redan från början i relation till övriga världen. Därför kom svensk kyrkokonst, livets högtider i bondesamhället och världskultur att samsas under samma tak. Redan under 1870-talet hade studenternas intresse för allmogen och landsmålen väckts. Mer eller mindre organiserade insamlingar tog fart och bildade grundvalen för museer och arkiv. Bland det som utgjorde den första ansatsen till religionssamlingen hörde tidigt förvärvad kyrkokonst från Karlins egna hembygder i östra Skåne. Av foton att döma dominerade sådana kyrkliga inventarier utställningen så länge den existerade. Även om Karlin på flera ställen betonar att den religionshistoriska samlingen inte skulle betraktas som konst, är det ändå uppenbart att det är de enskilda föremålens form och kvalitet som väcker hans intresse. Här finn s slående likheter med Carl Wilhelm von Sydows tidskrift Folkminnen och folktankar som utgavs från 1914 vad gäller projektet att gestalta folkkultur genom presentation (i ord och bild) av enskilda föremål. Föreställningsvärld eller kulturella sammanhang lyfts aldrig riktigt fram och religionsutställningen om-

fattades uppenbarligen inte av någon strävan att bygga upp hela miljöer. Här gällde istället de konventionella fyllda montrarna. Huvudindelningen av det »religionshistoriska« materialet gjordes i avdelningarna kristen kult, folktro och icke kristna religioner. Utgångspunkten för den religionshistoriska samlingen var alltså vår egen kyrkohistoria, som också upptog den största delen av utställningen. Vid ingången över dörren hängde en kopia av den medeltida Överhogdalstapeten som markör av den nya religionens intåg i Sverige då gamla symboler fylldes med nytt »Torshammare« innehåll. Denna hållning kan även illustremed korsform. ras av det föremål som är en kombinerad Funnen utanför torshammare och kristet kors, »den märkligrav i Veinge i ga förbindelselänken mellan Asatro och Halland. Skänkt ti ll Ku lturen Kristendom«. »Nordens katolska kristentro« 1909. KM 19. 603 . beskrivs med inriktning på religionens ceremoniella sida och ett flertal föremål som inte användes i det tidiga r goo-talets svenska kyrkor förevisades i montrarna. Där låg bland annat kyrkokärl, rökelsekar, processionskors och ljusstavar. Vi kan idag ställa oss frågan hur en lutheranskt fostrad besökare r g r 8 föreställde sig dessa föremål i bruk där de låg vackert uppradade på museet. Det är intressant att notera att den katolska tron framställs som ett större hot än den hedniska religionen. Den antogs underförstått harmoniera med odalmannens liv och utmanade därför inte föreställningarna om »det nordiska«. Konfrontationen och avgrundsdjupet mellan den lutherska läran och katolicismen däremot är uppenbar som den avbildas på Pehr Lindstrahls målning från r 776. Karlin kallar den Reformationstavlan, men i museets lappkatalog har den givits titeln

137

Bibeln väges mot Satan och hans anhang. Karlin visar visserligen viss ironisk distans till tavlan och andra bilder från tiden som målades utifrån pietismens ideal. Men med tanke på Lindstrahls polarisering mellan reformationens prästmän i strama sv~nska prästdräkter och de pråligt utstyrda katolska representanterna blir målningen en markering av epokgränsen precis som Överhogdalsvävnaden. Reformationen framhävs med tavlans placering i utställningen som den stora intellektuella vattendelaren. Skiftet var liktydigt med introduktionen av det moderna och det rationella och vägen bort från lägre stående kultisk religion. Folktro Det som kategoriseras som folktro i utställningen binds bakåt i tiden till den förkristna nordiska religionen och kopplas inte i någon högre utsträckning till det samtida bondesamhällets levnadsomständigheter. Angivandet av den rumsliga tillhörigheten, landskapsbeteckningen, spelade stor roll i beskrivningen av folktron, medan tiden ter sig om än inte upplöst så ersatt av föreställningen om agrar tidlöshet. Bondereligiositeten förblir i grunden den samma med sin inriktning på kretsloppet av sådd och skörd; fruktbarhetsföreställningar länkar samman vikingatid och nutid. Karlin menade sig ha funnit kvarlevande former av fruktbarhetsreligion på flera platser. En märklig glasflaska frammanar: »de bleknade minnena av en nordisk falloskult, pipholken och brännvinsflaskan av fallosform, använda i Skåne och Småland såsom fruktbarhetsmedel vid vårbrukets början«. Även om bruken kopplas till den hedniska religionen framSidan 138- 139: Bibeln väges mot Satan och hans anhang. Oljemålning av Per Lindstrahl 1776. Lutherdomens saliggörande tro - en tanke vi har svårt att frigöra oss från när vi diskuterar vad reli gion kan vara - sy mboliseras på målninge n av Bibeln som befinns väga tyngre än kistan med avlatspengar som lutar mot drakens buk. KM 24.857 .

140

ställs inte folktron som ett hot mot kyrkans dominans, trots att den representerade en föreställningsvärld som rimligen borde ha betraktats som på kollisionskurs mot kyrkans lära. Snarare tycks värnet mot vidskepelse vara en fråga om brist på utbildning och rationalitet. Därför blandas också folktrons föremål med fornfynd . I montrarna kunde man bl.a. beskåda en småländsk trollstocka som troddes kunna dra bin till gården jämte solkors, vilket representerade »urkraften«, och en avbildad manslem »den omedelbara fruktsamhetssymbolen«. Skydd och värn mot destruktiva krafter dominerar annars framställningen av folktron, som därmed framstår som den lilla rädda människans förtvivlade kamp mot mörkrets makter. Här finns amuletter, ällakors och metallföremål som spikar och yxor till värn mot den ofärd som tänktes angripa. Material och symboliska former går igen: stål, kors och kryss. Utställningens spiritusask ansågs vara en synnerligen värdefull ägodel. Likt bjäran och trollharen kunde spiritus dra välstånd till gården. Det latinska namnet tyder på ett medeltida ursprung men ger också en fingervisning om folkliga föreställningar om de trolldomskunninga och deras förhållande till den lärda världen. Folktron och teologin behöver inte nödvändigtvis beskrivas som varandras motsatser. Det ena systemet behövde det andra som kontrapunkt, men i vissa fall var föreställningarna delade. Kyrkans lära om det onda har genom århundradena på flera viktiga punker varit tvetydig: Hur långt sträcker sig egentligen makten för Satan och hans anhang? Vilken tilltro kan man fästa till de personer som metoder att skyddda mot den mörka världens försåtlighet? Genom förkunnelsen kom kyrkan indirekt även att stödja föreställningar om människans utsatthet i striden mellan änglar och smådjävlars kamp om själarna. Symptomatiskt avslutas folktroavdelningen med en svartkonstbok »handhavd av de i den svarta konsten av djävulen själv inlärda häxorna och trollkarlarna«. Antalet bevarade

svartkonstböcker i svenska arkiv är inte stort och med största sannolikhet har de även varit ovanliga som faktiskt existerande föremål. Men det berättades desto mer på landsbygden om präster och deras lärdom. De sades ha författat och sammanställt svartkonstböcker om hur den fördolda kunskapen kunde användas. Att Luthers eget Wittenberg ofta förekommer i dessa sägner ger en antydan om att kunskap som gav en sådan makt troddes komma från Den onde själv. Prästernas position som lärda och representanter för överheten utmanades i folkligt berättande med antydningar om vetandets mörka ursprung. Men framlagd i Karlins monter ter sig svartkonstboken mer som instruktionsbok eller receptsamling än som folklig kritik av överheten. »Icke-kristna religioner« Även inom avdelningen för icke kristna religioner spelade kulten en avgörande roll. I montrarna på läktaren visades dansmasker, offerkärl och husaltare upp. Och där: »utställas representanter för gammal egyptisk kult«, nämligen mumier och fragment ur den egyptiska dödsboken. Förhållandet till text markerar skillnaden i nivå mellan religionerna. Med sina textsamlingar kunde den egyptiska religionen inte visas på samma nivå som offerreligion och hade därför en egen monter. Texten blev en indikation för evolutionisterna att det är fråga om en systematisk religion. Det finns en påtaglig betoning av det exceptionella och i ett särskilt skåp för fetischdyrkan visades bl.a. »den ur en Ölandskyrka hemtade gudabilden från Söderhavsöarna, som under hundra år av Ölandsbönderna >vördats< såsom autentisk bild av - djävulen«. Varifrån Karlin har uppgiften att det avbildade huvudet spelat en sådan roll vet vi inte. Möjligen är det en uppgift från säljaren i Kalmar. Huvudet måste ha tett sig groteskt i Ölandskyrkan. Men den föll väl in i den traditionella kyrkokonstens uttryckssätt att framställa allt som

Mask från Nya Irland som sägs ha hän gt i Högsru ms kyrka på Öland. Sannolikt är masken hemtagen av en sjöman. Ett kyrkorum va r förutom gudstjänstlokal en plats för kungö relser och olika märkvärd igheter. Inköpt till Kulturen i Kalmar 1912. KM 2r.728.

hörde Djävulen till som en förvrängning av Guds skapelse. Även andra »beläten« och gudabilder visades upp. Men det finns en uppenbar gradering mellan föremålen både vad gäller benämning och sättet de ställdes ut. Objekt från andra reli-

143

Spiritusask från Små land gjord av sva rva t trä med metallbeslag. Som namn et antyd er var det fråga om ask elle r en påse som innehöll diffusa förem ål. Rätt brukad och ackompanj erad av kraftladdade ord kunde »hjälpande n« få lyckan att vända. KM 4.881.

Småländsk »Koddafl aska«. I Ka rlins tolknin g stänktes på sina ställ en va r vå r brännvinsdroppar ur d en kraftl addade behållare n öve r d e sydsve nska åkrarn a. Inköpt till Kulturen 1891. KM 6. 860.

144

Ampelhå llare till moskelampa av mäss in g, Marocko. Gåva till Kulture n 1917. KM 25.948.

145

gioners värld tycks valda så att likhet med den egna religionen utgjorde ingången till förståelse. Det fanns flera Buddhabilder i montrarna, en kinesisk Kuan-Yinfigur och en egyptisk Horusfalk vilka skiljs ut från fetischerna som nämndes ovan. Med stor sannolikhet på grundval av sitt estetiska värde. Men också för att de till skillnad från fetischerna närmade sig höggudsreligion på den evolutionära stegen. Kuan-Yinfiguren har en påfallande ikonografisk likhet med de medeltida katolska Mariaskulpturer som också visades på utställningen. Också den egyptiska Horusgestalten är möjlig att placera inom ett kristet paradigm, även om ingen absolut analogi kan upprättas. Den egyptiska »treenigheten« - med Osiris, Isis och Horusbarnet - är det visserligen Osiris som spelarhuvudrollen. Men offerdöd, återuppståndelse och besök i dödsriket är centrala temata. Föremål som kunde kopplas till sådana föreställningar kunde naturligtvis inte jämställas med offer och masker. Den religionshistoriska utställningen avslutas med två montrar om islam och judendom, eller som Karlin uttrycker sig med sitt tidstypiska språk »islamitiska kultföremål« och nisraelistisk gudsdyrkan«. För båda montrarna gäller att tiden saknas; båda religionerna framstår som fasta oföränderliga system. Fastän det rör sig om två nhögreligioner« sätts inte något av föremålen in i någon kontext som antyder en sammanhängande världsbild. Till de muslimska föremålen hör moskelampor och en bönematta. Det är säkerligen ingen tillfällighet att Karlin har valt just dessa. De faller in i lutherdomens kyrkocentrerade paradigm för religionsutövning. Tagna utanför mosken skulle de säkert ha klassificerats inom kategorin sedvänjor, möjligtvis magi. Lampan kan ses som ett exempel på föremål som tillskrivs en bestämd religiös funktion, men mycket väl kan ha använts till något helt annat i sin ursprungsmiljö. Orientaliska mattor och kalligrafi var också föremål som kunde ingå i högreståndsinredning och var därför

146

inte enbart förbundna med religionsutövning. Trots att judar var de enda »främmande trosbekännare« Kulturens besökare rimligen kunde ha vardaglig kontakt med vid denna tid, finns det ingenting i den judiska montern som ger någon fingervisning om att det i det samtida Lund fanns en, om än inte stor så väl synlig, judisk befolkning. I Kulturens montrar visades »israelitiska kultföremål« av silver, men lika litet som bland de muslimska föremålen anas levande människor. Det judiska utställningssilvret inköptes, tillsammans med andra antikviteter, från antikhandlaren Nathanson i Köpenhamn. Karlin handlade tidigt av de judiska gårdfarihandlarna som under sina färder runt om i Sverige köpte textilier, redskap och andra allmogeföremål som såldes vidare till museet. Att avstå från och avyttra egna ägodelar, som vore värdefulla för museets dokumentation av judiskt liv, föresvävade dem knappast.

Upplevelsen av skillnad Museimannen och folklivsforskaren Gösta Bergs omdöme i Svenskt biografiskt lexikon I 975 om Karlins utställning är raljerande. »Som en lätt karikatyr framstod avdelningen Religionshistoria, där Kristen kult fick samsas med Trolovning o äktenskap, Folktro o Icke kristna religioner«. Men Karlin måste på gott och ont ställas i relation till sin tid för att hans avsikter ska framträda. Med den jämförande metoden var religiösa fenomen ett slags abstrakta idealtyper snarare än levd erfarenhet, vilket passade Karlins intresse för ting. Placeringen i montersystemet gav en tydlig fingervisning om vilken nivå tinget/fenomenet tänktes placerat på. Det är dock inte enbart av idehistoriskt intresse man bör lyfta fram de tankar och värderingar som präglade Karlins syn på religion. Fenomenologin har levt kvar i populära och allmänt spridda framställningar av religionernas historia långt efter Karlins tid. Mircea Eliade och Joseph Campbell har med åtskilliga upplagor av

Gravfigur av bemålat trä föreställande den egyptiska guden Horus, Egypten. Skänkt till Kulturen 1912. KM 2r.93r.

sina böcker spridit uppfattningar om evig återkomst och stabila arketyper. I handboksframställningar framhävs ofta likheter mellan religioner där den egna kristna föreställningsvärlden mer eller mindre underförstått blir måttstocken med vilken andras föreställningsvärldar mäts. Det kan tyckas lätt att med ett ironiskt leende avfärda 1800-talets evolutionism utan att se att den som kulturteori i förhållande till tidigare vetenskapssyn erbjöd ett system att sortera vetande. Sedd ur ett sådant perspektiv representerade Karlins utställning både en pedagogisk och kunskapsteoretisk förändring. Från kuriosakabinetten och Kungl. Akademiens Naturaliekammare, som inte gjorde någon större åtskillnad mellan natur och kultur, anlades ett friluftsmuseum

148

där besökaren kunde vandra mellan miljöerna och uppleva stämningar, färg, form - och kanske erfara en tänkeväckande förnimmelse av skillnad. De politiska dimensionerna av evolutionismens kultursyn leder i två skilda riktningar. Nathan Söderbloms inkännande välvilja att förstå och dela kan kontrasteras mot en nationalistisk förståelse av tradition som kom att prägla hela Europa långt efter andra världskriget. Även i Karlins utställning är den komparativa evolutionismens exkluderande drag de mest uppenbara: den särskiljer och framhäver den egna protestantiska kulturen på bekostnad av det som är primitivt, kultiskt eller katolsk. I den betydelsen blir den religiösa traditionen ett staket att markera avstånd mot andra. Men den är paradoxalt nog även inkluderande i den meningen att jämförelserna syftar till att vaska fram universella kulturella kategorier. Här i ligger kanske den största olikheten gentemot vår egen tid. Kulturella skillnader bejakas idag som en utgångspunkt för både vetenskapliga och politiska diskussioner. Upplevelsen av skillnad skapar i bästa fall nyfikheten, i sämsta fall rädsla. Vår tids stora kulturpolitiska utmaning är att leva med skillnader och mångfald. KÄLLOR

Berg, Gösta. »Ka rl in, Georg Fredrik Johansson« Svenskt biografiskt lexikon val. 20. 1975. Bringeus, Nils-A rvid. Karlin och Kulturen. Kulturens årsbok 1992. Carl en, Staffan. Att ställa ut kultur. 1990. Clifford, James. The predicament of culture. 1988. Ehnmark, Erland. R eligionsproblemet hos Nathan Söderblom. 1949. Karl in, Georg. Kulturhistoriska museet: en handbokför besök och självstudium. 1918. Landberg, Anna. Kulturen och världskulturen. Kulturens årsbok 1994. Mark, Jan. Miraklernas hus. Kulturens årsbok 1994. Raudvere, Catharina & Stenberg, Leif. Inledning. Röster: re ligionsa ntropologiska perspektiv. 1998. Svensson, Anna. Nöden: en stetl i Lund. 1995. Söderblom, Nathan. Studiet av religion. 1907. Gudstrons uppkomst. 1915. Den levande guden [postum]. 1932.

149

Mansfi gur snidad ur valrossbete. Jordfynd från Ku lturens bakgård, 1000-talet. Enli gt äldre tradit ioner för es täll ande den fornnordi ske åskgude n Tor. Numera anse r man att det är en spe lpjäs, kanske kun ge n, från det vikinga tida spelet hn efat afl. KM 38.352.

SEBASTIAN GOKSÖR

Beläte, gudabild eller spelpjäs?

År 1936 erhöll Kulturen en gåva av muraren Alfred Carlsson . När Carlsson grävde i sin trädgård hade han hittat en liten figur av vad han trodde var snidat horn. Trädgårdsjorden hade han hämtat från grundgrävningar i kvarteret Kulturen 25, där Kulturen nu har delar av sin verksamhet. Figuren är 4,7 cm hög och föreställer en man sittande på en relativt låg stol med smal hög rygg. Stolens rygg och mannens båda axlar är prydda med ristade cirklar med mittpunkt. Det är en enkel och mycket vanlig dekor i det vikingatida och tidigmedeltida formspråket, tillverkad med ett passarliknande redskap. Ansiktsdragen är grova, men håret markerat med fina linjer. Med båda händerna håller mannen om sitt långa tvinnade skägg. Från första stund fångade figuren arkeologernas intresse. Vad eller vem föreställde figuren? Hur gammal var den? Frågor som genom åren fått varierande svar. Hur synen på figuren förändrats och den arkeologiska traditionen utvecklats sedan 1930-talet är intressant. Många säger att de arkeologiska teorierna och tolkningarna förmodligen mer speglar sin egen samtid än beskriver det förflutna. Första gången figuren diskuterades kretsade intresset mest kring åldern och motivet. Utifrån då populära typologiska paralleller slöt man sig till att figuren föreställde den fornnordiska guden Tor, eller belätet som man sade. Flera jämförelser

med liknande gudabilder har gjorts genom åren, bland annat med en bronsfigur från Island. Den isländska statyetten håller en torshammare i sina händer på ungefär samma vis som Lundafiguren håller sitt skägg. Från Rällinge i Sörmland finns en omisskännlig statyett av Frej. Rällingefiguren har emellertid bara ena handen om skägget. Tor, lika folklig och populär som Oden var majestätisk, tog vid slutet av vikingatiden över rollen som ledande personlighet inom fornnordisk mytologi och kom att ställas ansikte mot ansikte med Vitekrist. Med stor sannolikhet kom myten och traditionen kopplad till Tors värv och person att få ett starkt fäste i folkets sinne, vilket än idag återspeglas på många vis. Otaliga skrönor förtäljer om bragder och äventyr. Tor, åskans, luftens och det vackra vädrets gud, framställs som kraftkarl och hjälte, men också medmänskligt, som lite dum, i komiska eller pinsamma situationer - teman och bilder som lever kvar i mycken amerikansk film än idag. Torshammaren, eller Mjölner, kom att bli en av de vanligaste symbolerna för fornnordisk religiositet och fyllde samma funktion i kampen mot den framväxande kristenheten som krucifixet gjorde på motståndarnas sida. Tyvärr har på senare år nyfascistiska grupper gjort anspråk på Tors symbolik och torshammaren har nästintill blivit synonym med nynazism. Arkeologin måste hjälpa till att vinna tillbaka de traditionella symbolerna. Förmedling och skolning är nyckelord även om de redan börjar bli slitna. På 1960-talet kom åter den lilla figuren att behandlas i Kulturens årsbok. Efter en noggrann genomgång av främst de isländska sagorna och några av de tidiga missionärernas berättelser bekräftade att figuren föreställde Tor. Att cirkelornamentiken på stolsryggen med lite god vilja kan tolkas som en stiliserad torshammare ansågs ytterligare bekräfta uppfattningen, en tradition som kom att leva kvar in i 1970-talet. Det faktum att de isländska sagorna först nedtecknades efter flera hundra års muntliga traditioner, eller att de tidiga kristna

biskoparna som beskrev det fornnordiska religionsyttringarna var partiska vilket förmodligen grumlat deras omdöme, har inte bekymrat författaren . l g8o hade den vetenskapliga infallsvinkeln förändrats. I en brittisk publikation föreslogs att figuren av valrossbete skulle kunna föreställa Frej, mindre troligt Tor, men förmodligen var den endast en vanlig spelpjäs. Det är skägget, en symbol för fruktbarhet, som lett tankarna till Frej. Utifrån materialet, valrossbeten, diskuterade man också såväl handel som rikedom och lämnade därmed den religiösa tolkningen ryggen. Man hade kanske inte samma traditioners ok som de skandinaviska forskarna över sig och kunde därför tillåta sig detta då nästan djärva grepp. I frågan om figuren som en spelpjäs frestas man till jämförelser med det så kallade Lewis-fyndet. De medeltida schackpjäserna från Skottland är dock knappast lika Lundafiguren. Däremot är vår figur näst intill identisk i sin hållning med en spelpjäs av bärnsten från Roholte i Danmark. Den har också en slående likhet med kungen i en uppsättning spelbrickor till det vikingatida spelet hnefatafl från Baldursheimur på Island. Spelet påminner något om schack och har ansetts ha trängts undan av det senare under l20o-talet. Såväl den danska som den isländska figuren har, som Lundafiguren, båda sina händer om skägget. I samband med utställningen Viking og Hvidekrist i början av lggo-talet dammades figuren av igen. Att det rörde sig om en spelbricka hade nu blivit vedertaget. De tidigare teorierna om gudomlighet avfärdades bestämt och intresset leddes, med en kulturhistorisk vinkling, in på själva stolen figuren satt på - en typisk medeltida stol som traditionellt tillverkades ur ett stycke trä. Man kan säga att vi delvis är tillbaka där vi började. I brist på säkrare metoder att datera eller förstå figuren använder vi återigen typologin. Därigenom kan vi placera figuren före 1200-talet, förmodligen i rooo-talet, och med stor sannolik-

153

het säga att det är en spelpjäs . Från början fanns tendenser till att vilja framställa figuren som något mycket gammalt och betydelsefullt, gärna med religiösa förtecken. Det är en inställning till arkeologin och kulturmiljövården som lever kvar än idag även om de ledande skolorna numera mer börjat intressera sig för större sammanhang. Istället för att leta efter det sensationella eller det unika lägger man nu mer tid på att förstå hur och varför figuren hamnat här. Ur den synvinkel berättar figuren om kontakter västerut, med Norge och Island. Även om arkeologin är starkt traditionsbunden så är den traditionella uppfattningen om arkeologin ännu starkare och att arkeologer fortfarande refererar till figuren som Tor är bara ett uttryck för vår samtid.

KÄLLOR

Blomqvist, R. En hedni sk Gudabild från Lund. Kulturen 1938. Care lli, P. Schack. Det medeltida feodalsamhälle t i miniatyr. Kulturen 1997· G raham-Campbe ll, J och Kidd, D . The Vikings. Norwich 1980. Lindq vist, I. Två vikinga tida Gudabe läten. Kulturen 1962. Mårtensson, A.W. & W ahlöö, C. Lundafynd, En bilderbok. Karl shamn 1970. Ro esdahl, E. (red .). Viking og Hvidekrist, Norden og Europa 800-1200. Uddevall a 1992. Vikingarna. Utställningskatalog Malmö Stadsmuse um. 1989.

154

PETER CARELLI

Laddade fornsaker.

I Lund, som har en exceptionell arkeologisk tradition, har diverse föremål från stenåldern tagits tillvara vid grävningsarbeten allt sedan 1800-talets slut. Redan år 1923 uppmärksammade Georg Karlin, Kulturens grundare, detta för den medeltida staden Lunds vidkommande märkliga fyndmaterial: »Redan det ej oansenliga antal stenåldersfynd som grävts upp ur Lunds jord [---] tala om, att denna plats, så länge som Skåne över huvud taget varit befolkat, också följt med i den allmänna kulturutvecklingen« . Enligt Karlin hade alltså bebyggelsen i Lund rötter långt tillbaka i stenåldern. Sedan Karlins dagar har ett stort antal arkeologiska utgrävningar ägt rum inom det medeltida stadsområdet. Någon egentlig stenåldersboplats på platsen har dock inte konstaterats. Därför är det desto mer intressant att stenåldersföremål allt som ofatst påträffas i Lunds medeltida kulturlager. Inom arkeologin finns dessvärre en vana att bortförklara det som dateringsmässigt inte >passar in< . Med detta betraktelsesätt har stenåldersföremålen förklarats som slumpmässiga ströfynd som hamnat där de hamnat då depåer, boplatser och gravar från stenåldern grävts sönder. Följaktligen har dessa fynd ansetts som ointressanta och informationslösa. Detta synsätt ifrågasattes dock då arkeologiska undersökningar under åren 1990-93 resulterade i fyra nya stenåldersfynd - en flintdolk,

155

en flintyxa, en flintskära och en bergartsyxa. Något som förenade fynden var även att de alla grävts fram i direkt anslutning till medeltida bostadshus. Det mesta talade således för att de nyupptäckta stenåldersföremålen inte alls var ointressanta i sina medeltida sammanhang utan faktiskt bar på ny och outtolkad information. En inventering av Kulturens samlingar visade dessutom att inte mindre än 83 stenåldersföremål påträffats inom Lunds medeltida stadsområde under de senaste I oo åren. Troligen kommer flertalet föremål - yxor, mejslar, pilar, dolkar och skäror - från stadens omgivningar som är rika på förhistoriska boplatslämningar och gravar, men den stora fyndvariationen och inslag av mer >exotiska< föremålstyper talar även för att ett antal föremål avsiktligt transporterats till Lund. Detta medvetna intresse för stenåldersföremål tycks ha existerat under hela medeltiden då de arkeologiska dateringarna av fyndplatserna spänner över tiden från goo-talets slut till I 500-talet. Frågan är bara vilken samlande ide som legat bakom de medeltida lundensarnas intresse för fornsaker. Är det rent av så att de lundafunna stenåldersfynden insamlats som följd av en medeltida antikvarisk medvetenhet om tidigare generationers materiella lämningar? Detta är knappast troligt då medeltidens tidsuppfattning var cyklisk, och inte kronologisk som idag, vilket medförde att medeltidens människor i mångt och mycket var >historielösa<. Mänsklighetens historia fixerades av den bibliska kronologin, och i denna fanns inte någon plats för någon förhistoria . Medeltidsmänniskan brydde sig självfallet inte om mänsklighetens förhistoria eftersom denna överhuvudtaget inte existerade. Istället faller tankarna naturligt på den folkliga tradition kring åskstenar, eller åskviggar, som återfinns över i stort sett hela världen. Placerade i detta sammanhang blir stenåldersfynden från Lund viktiga informationsbärare med en både lång och spännande historia att berätta. Åskstenstraditionen

Inom Lunds medeltida stadsområde har sammanlagt 83 ste nåldersföremål påträffats i de medeltida kulturlagren. Föremålen omfattar 36 flintyxor, 16 bergartsyxo r, åtta flintm ejslar, en berga rtsmejsel, fem flintskäror, 14 flintdolkar, två flintpilar och e n flintspjutspets. De spänner över e n lång tidsrymd, från se nm esolitikum ti ll bronsålder. Bilden visa r ett urval av ur Kulturens sa mlingar. Foto: Lars W estrup.

157

tycks vara mycket väl spridd över Europa, Asien och Afrika . Den återfinns även i Amerika, men har troligen förts dit genom invandrande europeer. Såväl den stora geografiska spridningen som flera omnämnanden i antikens litteratur talar för att åskstenstron i sina grunddrag är uråldrig. Enligt antik tradition hade stenar inte enbart mineralogiska egenskaper utan även en magisk och helbrägdande kraft samt en symbolisk-moralisk betydning. Stenyxor och deras magiska egenskaper beskrivs exempelvis av Plinius den äldre (23-79 e. Kr.). Stenyxorna ansågs bl.a. kunna underkuva städer och upplösa flottor till havs, och en särskilt ovanlig sort förekom endast på de platser där åskan slagit ned. Även arkeologin har påvisat stenyxornas betydelse under denna tid . I England och i Frankrike har nämligen ett flertal neolitiska stenyxor påträffats i romerska eller romersk-keltiska tempelmiljöer. I de flesta kulturer har också åskan och blixten förknippats med högre makters agerande. Åskstenen har betraktats som den materiella lämningen av ett gudomligt, eller åtminstone övernaturligt, handlande. Flera av benämningarna på åskstenen tyder också på att den i Norden uppfattats som åskgudens vapen. Klara likheter finns även med den rent hedniska tron på Tors hammare och dess antidemoniska och fruktbarhetsfrämjande krafter. Enligt åskstenstraditionen slungades en sten ned från himlen vid åsknedslaget. Blixten förorsakades av den nedfallande stenen, medan den samtidigt förekommande elden och knallen sågs som en följd av den. Åskstenarna utgörs vanligtvis av stenåldersredskap, oftast yxor men även dolkar och skäror. Likt kärt barn har åskstenen många namn. Gemensamt är dock kopplingen till åskan, blixten eller guden Tor. Det kan tyckas anmärkningsvärt att den icke-kristna åskstenstraditionen var så utbredd i medeltidens Lund, en stad som under hela medeltiden var ärkebiskopssäte och präglades

158

Åskstenstradition en va r väl spridd redan under medeltiden. Enligt denna tradition slungades e n yxliknande ste n ned från himlen va rj e gå ng som bli xten slog. På de tta träsnitt från 1400-ta let visas hur st ad en Ensishe im i Tyskl and träffa s av blixten - och så led es äve n en åsksten.

starkt av de många kyrkliga institutionerna. Trots att den kristna läran och åskstenstraditionen kan sägas vara varandras religiöst-magiska motsatser så rymdes de uppenbarligen inom ett och samma livsrum. Den kristna kyrkan var visserligen mycket intolerant mot den hedniska läran, men var ändå tolerant gentemot den folkliga föreställningsvärlden . Det nordiska religionsskiftet fungerade rent av som en smältdegel där gammalt och nytt förenades enligt en ny ordning. Varför betraktade då medeltidsmänniskan dessa åskstenar med sådan vördnad och respekt? I dikten Liber lapidum eller Liber de gemmis som den också kallas, skriven någon gång mellan 1067 och 1081 av den franske biskopen Marbod~us, beskrivs åskstenarnas magiska egenskaper: nHan som bär en kommer ej att träffas av blixten, inte heller hus om stenen finns där, passagerare på skepp som färdas på hav eller åar kommer inte sänkas av storm eller träffas av blixten, den ger seger i rättegångar och strider, och garanterar god sömn och sköna drömmar«. Under medeltiden betraktades alltså åskviggarna som övernaturligt formade föremål med en rad magiska egenskaper.

159

Flera av de i Lund funna stenåldersföremå len uppvisar ofö rklarli ga skador såsom förstörda egga r och mindre skå lgropsliknande urgröpnin ga r. Detta ta lar för ett re lat ivt utbrett bruk av åsks te nsp ul ve r äve n unde r medeltiden . KM g.6 2ob, KM 23 .864, KM 35.375, KM 8-463. Foto: Lars Westrup.

160

Troligen förändrades inte synen på åskstenarna nämnvärt de efterföljande århundradena. Den danske fornforskaren Ole Worm (1588-1654) beskrev åskstenarna, dvs. stenyxorna, i sin samling som antingen meteoriter eller förstenade metallredskap. Från >säkra vittnen< hade han även information om att dessa föremål påträffats exempelvis i hus eller i träd där blixten just slagit ned. I och med att den egentliga fornforskningen tog fart under 1600-1700-talen började åskstenarnas övernaturliga ursprung ifrågasättas. Istället menade man att föremålen tillverkats av människohand och att de fungerat \ som redskap i icke-metallförande förhistoriska kulturer. Inom den vetenskapliga samhällseliten blev denna tolkning snabbt den förhärskande - och är så än idag. De vetenskapliga upptäckterna tycks dock mycket litet, eller rent av inte alls, ha påverkat den breda folkliga åskstenstraditionen, något som märks tydligt i etnologiska uppteckningar från 1800-talet. Också i det moderna traditionsmaterialet finns fylliga beskrivningar av åskstenstraditionen i vilka åskstenarna tillmättes betydande magiska krafter. Vanligt var att åskstenen undangömdes på ett särskilt ställe, klart avskilt från vardagssysslorna i huset, inmurad i väggen, nedlagd under golvet eller en tröskel, lagd ovan himmelssängen eller under taket. Dess viktigaste egenskap var att den skyddade mot åskväder, blixtnedslag och vådeld. Eftersom man trodde att blixten aldrig slog ned två gånger på samma ställe uppfattades en åsksten som ett effektivt brandskydd. Förutom detta fanns ett komplex av skyddsmagiska och fruktbarhetsbefrämjande egenskaper. Åskstenen hindrade säden i en kornbinge från att sina, höll råttorna borta, hindrade mjölken från att surna och fick brygden att jäsa. Den garanterade jakt- och fiskelycka samt var ett skyddsmedel mot troll och andra onda makter och den kunde dessutom nyttjas i kärleksmagi. I många kulturer finns en direkt koppling mellan fornsaker och religiösa föreställningar. Exemplen är många. I Egypten

r6r

Ett tal ande bevis för att stenyxor sedan länge anse t ts va ra amul e tter med undergörande krafte r är den grönstensyxa som försetts med inhuggna initialer sa mt årtal et 1799. Yxa n inkom till Lunds uni ve rsitets historiska muse um år 1895-96 sedan de n påträffats undan gö md i ett lönnfack i en låda hos en antikvitetshandl are i Lund. Tecknin g av L U HM 1403.

skapades t.ex. redan på 500 f. Kr. vad som beskrivits som världens första forn sa ksmuseum. I detta förvarades en mängd gamla babyloniska föremål som ansågs ha skapats av gudarna och som därför besatte övernaturliga krafter. I östra Nordamerika har tusentals år gamla redskap hittats på irokesiska boplatser från 1400- 1500-talen e. Kr. då irokeserna uppfattade föremålen som okända andars amuletter. Ruinstaden Teotihuacan, en stad som varit bebodd under det första tusentalet e.Kr., betraktades av aztekerna på 1500-talet som en gudarnas lämning. Bland Kantu-folket i Indonesien är de få påträffade stenartefakterna än idag i shamanernas ägo d å de anses besitta övernaturliga och helande krafter. Det närmast universella sambandet mellan fornsaker och religion öppnar således möjligheter för en ny tolkning av de många stenåldersföremål som hittat s i det medeltida Lund. Det är rimligt att anta att de är materiella uttryck för en medeltida magisk-religiös föreställningsvärld som till stora delar är okänd och outforskad. Den historiskt kända åskstenstradi-

162

tionen tycks alltså kunna föras tillbaka i tiden till tidig medeltid . Faktum är att stenyxor använts vid boplatsoffer redan under föremålens >samtid<, under stenåldern . Trots dessa likheter är det inte fråga om en och samma tradition som levt vidare från stenåldern ända in i modern tid . Förmodligen har traditionen successivt förändrats och anpassats efter människors önske mål och behov. Under stenåldern låg troligen den magiska innebörden i själva offrandet av nytillverkade yxor, skäror och dolkar varvid föremå len tillmättes passiva egenskaper såsom skydd för exe mpelvis byggnader. Under medeltiden var däremot dessa föremål okända ting som därmed förknippades med >det övernaturliga<. Människors förklaring till föremålens existens var att de slungats till marken vid åska . Föremålen var därmed magiska i sig och kunde därför utnyttjas på ett mer aktivt sätt. De var amuletter som ansågs ge skydd och lycka åt upphittare n. Denna betydelse har sedan levt vidare långt in i modern tid. Vid renoveringar av gamla hus påträffas än idag allt som oftast stenyxor under trösklar eller i väggarna. De fl esta känner nog till att det rör sig om åskviggar, men ser dem inte som historiskt värdefu lla objekt utan enbart som trivial folkloristisk rekvisita. Det som ligger bakom deras närvaro är dock värt större eftertanke.

KÄLLOR

Almqvist , B. Torvigg. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, bd XV III. Malmö 1974· Blin kenberg, C. Tordenvåbenet i lwltus ag folketro. En komparativarchawlogisk unders@gelse. K0benhavn l 909. Ca re lli, P. Blixtar och dunde r, magiska under. Om åskste nstraditi onen och förekomsten av ste nå ldersfynd i mede ltida ku lturlager. Fornvännen9r. 1996. Hammarstedt, N. E. Svensk forntro och folksed i bild och ord. Häft r. Stockholm 1920. Karlin , G. Lund på 1000-tal et. Vad jorden vittnar. Lunds Dagblad.1923.

Ro llspelsfigu r »Dödens ry ttare«, gjo rd av tenn och målad av de n 13-åri ge anvä nda ren 1990 . KM om.

MATTS W I BERG

Det var en gång.

Många har hört talas om rollspel men kanske oftast i samband med de debatter som förts i media om ungdomsvåld, där paralleller mellan självdestruktivitet, droger och rollspel har dragits. Under de senaste tjugo åren har de dock allmänt blivit en alltmer populär form av förströelse och sysselsättning. Själv har jag spelat rollspel sedan slutet av r g70-talet. Att spela rollspel ger en möjlighet att kunna ställa sig utanför det moderna samhällets snabba tidsrytm och med fantasins hjälp påverka tid och rum. Populariteten kan hänga samman med ett sökande efter en motvikt till den rotlöshet som många känner i dagens alltmer kaotiska och medialiserade samhälle. De flesta rollspel utspelar sig i en fantasivärld där allting är möjligt och den enda begränsningen är fantasin. Tidsmässigt rör sig rollspelen antingen i medeltiden eller i en avlägsen framtid där båda är lika fantastiska. Miljöer och händelser har därför många paralleller med folksagans och kan ses som en modern typ av muntligt sagoberättande, där möj ligheten att kunna påverka berättelsens innehåll tillkommit. Rollspel kan spelas av minst två personer, men man bör helst vara fler. En av spelarna är spelledare och är den som presenterar alla miljöer, personer och händelser i spelet medan de övriga spelarna tillhör den grupp av äventyrare som ska utsättas för de utmaningar som finns i rollspelet. Spelledaren

165

måste även kunna spelets regelsystem, något som oftast kräver någon månads förberedelse och genomläsning av tjocka regelböcker. I regel tar också själva spelet mycket lång tid, vanligtvis flera månader. På så sätt har spelarna möjlighet att utveckla och fördjupa sina spelkaraktärers färdigheter och personligheter. I spelet kan också små tennfigurer för olika »rollerc< användas för att ytterligare förstärka fantasin och för att ge en visualisering av var karaktärerna befi nner sig i relation till varandra under äventyrets gång. Rollspelen är en företeelse som är relativt ung. Amerikanerna Gary Gygax och Dave Arneson gör 197 4 det första kommersiella rollspelet Dungeons & Dragons som bygger helt på en fantasy-värld mycket inspirerad av J. R. R. Tolkiens sagor, vilka tidsmässigt motsvarar 1100 - 1400-talets föreställningsvärld. 1977, samma år som filmen Star Wars har premiär världen över, släpps Marc Millers Traveller och rollspelen flyttas till framtiden . Magin blir till teknologi och svärden blir till laserpistoler. Istället för att utforska övergivna ruiner och mörka grottsystem gäller det nu att ta sig till avlägsna solsystem och utforska dessa. Därefter följer en mängd olika varianter och utvecklingar av spelet där exempelvis William Gibsons bok Neuromancer ( 1984) blir en inspirationskälla till ett s.k. cyberpunkrollspel. Totalt finns det ett hundratal varianter av de ovan nämda genrerna. En jämförelse mellan rollspel och folksagor kräver några grundläggande klargöranden. En saga är en längre berättelse i flera episoder vars innehåll inte har någon anknytning till verkligheten, dvs. platser och namn har inga verkliga motsvarigheter. Innehållet i sagan är till sin komposition stereotypt men detta uppvägs av ett fantasirikt motivval. Folkloristerna skiljer mellan folksaga och konstsaga. Den senare har i många fall inspirerats av folksagan och har dessutom lånat många av dess stilmedel. Konstsagan har dock främst vänt sig till en litterat läsekrets. Folksagan har däremot överförts muntligt och

166

skapat en bred folklig förankring . Genom den muntliga traderingen har en stor mängd sagovarianter uppkommit. Den muntliga traditionen var livaktig fram till industrialismens genombrott då bl.a. barnböcker började ges ut vilket också innebar att folksagan, som tidigare varit en del av vuxenkulturen, blev mer och mer knuten till barnkulturen. Till formen hamnar rollspelet inom konstsagodefinitionen eftersom den inte har den folkliga förankring som krävs av en folksaga men lånar från folksagans stilmedel. Miljöer och händelser följer den fantasimässiga ram som är typisk för sagan och som också återfinns hos konstsagan. Det som sedan blir det särskiljande är att rollspelets berättelse är öppen och inte fixerad som hos kon stsagan, utan denna kan förändras allt efter hur spelarna väljer att agera. Berättelsen byggs sedan på under spelet s gång med de miljö- och händelsebeskrivningar som presenteras av spelledaren i interaktion med spelarna. Rollspelen följer dock vissa grundläggande mönster som upprepas i olika spel och äventyr. Spelarnas karaktärer står oftast på den goda sidan och tillhör en utvald grupp som ska ta itu med ett uppdykande hot mot den värld som karaktärerna befinner sig i. Med de olika medel som spelarna har till förfogande ska detta hot avvärjas så att ordningen återställs. Eftersom spelarnas karaktärer utvecklas hela tiden under spelets gång blir farorna större och större vilket ökar utmaningen och driver spelet vidare. Hur ser då rollspelsberättelsernas grundmönster ut och vilka är likheterna med den traditionella sagan? Utifrån den ryske strukturalisten Vladimir Propps sagoformsanalyser går det att plocka fram de likheter och skillnader med sagan som kan finnas. I Undersagans transformationer (r g28) redogör Propp för de immanenta strukturer som finns i sagor och som bildas av olika funktioner i »undersagan«, dvs den typ av berättelse som de fl esta av oss idag associera r med en »riktig« saga. Denna inleds oftast med frase n »Det var en gång ... « för

Illust ra tion ti ll saga n om Tumme liten ur de n danska sagoboke n Eventyr ag Fort~llinger, 1919. KM bibl. 49 .262

168

Ill ustrat ion u r ha nd led nin g t ill ro llspelsäventy ret The last caverns of Tsojcanth, 1982 TSR Hobbies lnc.

169

Rollspelsfi gurer t ill s. k. fa ntasy ro ll spel, gjorda av te nn so m kan målas med hobbyfä rge r. KM om.

att d ärmed koppla berättelse n till en fantasivärld. Propp visar att det finns ett arketypiskt mönster för alla aktuella former av folksagor. Genom att reducera alla vari anter av sagan till en grundform och alla konstruktioner till en enkel struktur kan man urskilja en så kallad ursaga. Sagofigurerna har bara ett fåtal, snarlika funkti oner som följ er en viss ordning. Allt övrigt kan förändras. Propp urskiljer exempelvis »bort sä ndandet « och »bortdragandet « som återkommande storhet er, medan motiven för dessa varierar liksom personerna. I exe mpelvis Hans och Greta t as barnen ut i skogen av sin styv mor och Rödluvan skickas iväg av sin mor till sin mormor med vin och kakor. Personernas funkt ioner i sagan, olika hinder och sökandets etapper bli r i grunden likartade från saga till saga. Sagan kan sedan ytte rliga re delas upp i mindre element vilka för handlingen vidare och kan rubriceras som exe mpelvis en givare av något fö remål, mottagaren av föremålet etc. Gör vi ett ytligt försök att applicera Propps tankegånga r på rollspelens berättelser kan en del sagotypiska mönster oc h

170

funktioner spåras. Ett exempel är Dungeons & Dragons-äventyret Castle Amber. Spelarnas alter egon befinner sig på resa mot en stad där en prins söker äventyrare. På vägen dit stöter äventyrarna på ett hinder - de förflyttas till en parallellvärld där familjen Amber har sitt slott. Anledningen till bortförandet är att familjen Amber brukar roa sig med att utsätta äventyrare för olika prövningar i sitt slott, för att se dem lyckas eller misslyckas. Här finns det bortsändande som Propp menar tillhör sagans konstanter. Berättelsen inleds också typiskt med en ond handling. Det enda sättet att ta sig ifrån denna parallellvärld är att ta sig igenom slottet, finna en vävnad och bränna denna så att äventyrarna kan återvända. Föremålet - vävnaden - blir ett hjälpmedel för att nå målet, återigen en av de funktioner som sagan rymmer. Slottet är fyllt med faror och skatter vilka är de olika element som för sagans berättelse framåt. I övriga rollspel är berättelsestrukturen gjord på ett liknande vis, men med olika små skillnader i berättelsernas beståndsdelar. Sagornas slut innebär åtminstone i våra västeuropeiska sagor ofta att hjälten får sin prinsessa och halva kungariket; ett återspeglande av den patriarkala ordningen. Huvudpersonen får hjälp av olika figurer, kloka gummor, djur osv. Det förekommer även gestalter vars avsikt är att hindra huvudpersonen att nå målet, som drakar, troll och häxor. I rollspelen återfinns även dessa figurer, vilka ändrar karaktär och form efter berättelse och miljö. De traditionella fantasy-rollspelen lånar friskt från sagor och mytologier och i vissa fall skapas helt nya väsen. Men generellt kan det konstateras att figurerna följer de mönster som uppvisas i sagan . I exempelvis Castle Amber möter spelarna medlemmarna i familjen Amber där vissa av dem försöker lura spelarna, medan andra har rollen som hjälpare. I äventyret förekommer också ett möte med en drake som också vaktar en skatt. Rollspelsäventyrens slut skiljer sig från sagans, eftersom de spelare som lyckas överleva alla stra-

171

Illustration ti ll sagan om Rödlu va n och vargen ur den danska sagoboke n Eventyr og Fortcellinger, 1919. KM bibl. 49.262

patser oftast har hittat bättre svärd, rustningar eller liknande åtråvärda objekt. Föremål har alltså ersatt prinsessan som det åtråvärda, vilket kanske kan tolkas som ett tecken på att vi tillhör en kapitalistisk tidsålder. I de gamla folksagornas tidsålder var det istället viktigt att bli ingift i rätt släkt och därmed få möjlighet att ärva gården och den tillhörande jorden. Sagans slut innebär att balansen i berättelsen har åter ställts och alla lever lyckliga i alla sina dagar. Rollspelen däremot slutar oftast inte helt, utan nya berättelser tar vid. Vi kan alltså se att redan vid en ytlig läsning av rollspelsberättelser finns det överensstämmelser (men också skillnader) med sagoberättelsernas narrativa strukturer. Sagans traditionella berättelseform har ersatts och fungerar endast som en ram som spelledaren och spelarna hjälps åt att bygga vidare på. Den traditionella muntliga sagoberättelsen lever vidare, om än i en moderniserad variant, där de professionella sagoberättarna har ersatts av spelledare och där åhörarna mer aktivt med sina roller deltar i skapandet av handlingen.

LITTERAT U R

Arnesen, Dave & Gygax, Gary. Dungeons & Dragons. Lake Geneva: Games Inc. 1974· Mille r, Marc. The Traveller Book. Science Fiction Adventure in the Far Future. Bloomington: Game D esigne rs Workshop. l977/r 982 . Moldvay, Tom. Dungeon Module Xi. Castle Amber (Chåteau de Amberville). Lake Ge neva: T S R Hobbies lnc. l98r. Peterson , Per. Sagans teorier. Uppsal a: Etnologiska Institutionen. 1984. Propp, Vl adimir. Undersagans transformationer. (ori g. 1928: »T ra nsforma cii volse bnyx skazok«.) I: 1992. Entzenbe rg, Cl aes & Hansson, Cecilia (red.). Modern litteraturteori. Från rysk formalism till dekonstruktion. Del 1. Lund : Studentli t t eratur. TS R

173

Bror och syst er med sin a ju lkla ppar framför jul gran en i fad erns foto at elj e. Ki sa i Ö ste rgötland 1909. KM 79.910.

174

JONAS FRYKMAN

Barndomens moderna traditioner.

Sedernas återkomst och förbarnsligande Det sägs ofta att det moderna samhället har glömt traditionerna. Individualisering, kommersialism och allmän rotlöshet skall ha tagit över där en gång fasta mönster reglerade årets och livets gång. På museer och kulturvårdande institutioner vet man att detta inte är sant. Det sena 1900-talet upplever tvärt om en renässans för seder och ritualer. Folk firar jul, midsommar och bröllop med blicken riktad tillbaka på det gamla bondesamhället. I dagstidningar, veckoblad och etermedier finns ett ständigt återkommande reportage: Hur firade man påsk, pingst, Lucia och jul i det gamla bondesamhället? För att få ledning häri vänder sig folk just till museerna och till landets växande skara av folklivsexperter. Högtiderna håller på att likformas via medierna, samtidigt som de varieras genom att tas upp i festliga sammanhang av grupper och enskilda. Idag omsätter kyrkans och bondesamhällets festcykel årligen miljardbelopp i presenter, kläder, mat, ljus och annan rekvisita. Någonting har dock hänt med dessa högtider. Ännu lär det visserligen finnas folk som vet berätta om långfredagens tråkiga sysslolöshet, Lucias stilla fjät, juldagens fridfulla bokbläddrande ... Men det är ett utdöende släkte. De minns i så fall tiden då helgerna mer var till för de vuxna, fyllda med min-

175

neslappar om hur man skulle uppföra sig mot mor och far, släkten och byn. Gu'nåde den som lekte på långfredagen och arbetade en helgdag. Den påtvingade stillheten en helgdag var också de vuxnas ordning trädd över barnens stoj. På knappt en generation har årets festseder intimiserats, trivialiserats, anpassats till knähöjd och gullats in i ett sött familje-mys. Idag anförs påskfirandet av små målade kärringar som önskar mera godis. På midsommaren bekransas de små barnen med blommor och sjunger den självmedvetna Idas sång som lyder: »Det vill inte bli någon sommar, ifall inte jag hjälper till«. Lucia har blivit en maskerad där alla barn med full rätt strider om privilegiet att få stå i uppmärksamhetens centrum. När väl julafton stundar är barnens förväntningar uppskruvade till bristningsgränsen och föräldrarnas utmattning total. Varifrån har allt detta oförargliga fått sin kraft? Inte kan det väl vara reaktion på upplösningstendenser i tiden, som man gärna tänker sig så fort ordet kultur kommer på tal. Inte heller ger det syn för sägen att traditioner var något som bara fanns förr. Det villkor som våra traditioner uppfyller idag är att de sätter barnet i centrum. Det ger ganska fasta ramar runt firandet. Det blir troskyldigt, äkta och hjärteknipande, men också fyllt av den kontroll som alltid råder i barndomslandet. På en gång vittnar de om ett samhälle som pendlar mellan välvillig övervakning och utopiska uppbrottsförsök.

Världsrekord i barnkultur Förtjusningen över årets och livets fester är inte ett arv från bondesamhället. Snarare är det kontinuiteten till den borgerliga kulturen som först faller i ögonen . Inom den kom barnet tidigt att idealiseras och barndomen framställas som en tid av oskuld och ursprunglighet. Det var bland 1 800- talets läkare, ämbetsmän, företagare och lärare som familjekulten blomma-

Midsommarfirande på ba rnkoloni i Höll viken. Omkring rg30. Folkl ivsark ivet.

Midsommarfirand e i Stockamöllan. rgg6. Foto: Lars Ottosson, K.G. PressFoto .

177

de och inte på landsbygden. Det var här som jultomten kom i skägg och frågade om det fanns just snälla barn och det var här som de fick tårta på födelsedagen och flaggan gick i topp. Det som var värt att hylla fanns i livets början, inte i de mogna åren. Barnen blev på en gång bärare av förhoppningar som kontroll. Man hade inte kunna tänka sig barnen som oförstörda om man inte avsett att inpränta budskap i dem. Denna urbana medelklasskultur kom att förvaltats i familjer, skolor och på läroanstalter. Det är denna tradition som samtidens förtjusning över firandet av årshögtiderna står i tacksamhetsskuld till. När kvinnor och mödrar, från I g50-talet och framåt kom att engageras i yrkesarbete växte behovet av offentlig barntillsyn. På dagis och i fritidshem sattes barnet och dess upplevelsevärld mer i fokus än någonsin i barnkamrarna. Dagiskulturen kom, som Orvar Löfgren framhållit, att få ett nära nog omättligt behov av sysselsättning - man lånade in allehanda kulturell rekvisita. Här frodades nu en nygammal barnkultur - litteratur, teater, film och pyssel som skulle kunna fylla dagen. I såväl bondevärlden som i flertalet arbetarhem, hade barnen definierats utifrån hushållets krav. Barnen behövdes och de krävde inget särskilt »barnprogram«. Men daghemsvärlden blev en separat verklighet med tid som kunde laddas med pedagogiska insatser - gärna förknippade med något som gick att ta med sig hem. Tacksamt användes den nära förfl utenheten - bondesamhället - med dess drag av tillgänglig annorlundahet för att skapa de nya mönstren. Hur det var »förr« blev så mycket mer autentiskt än hur det förhöll sig i nu eller i det nära förflutna som föräldrarna kunde minnas. För att inte tala om hur det var på Jesu tid. Men religion var och förblir ett svårhanterat kapitel på dagis. Därför kom årshögtidernas fokus att förskjutas från »kristendom« till »bondesamhälle«. Det »förr« som lockades fram hade kvaliteten att det kunde slå en brygga förbi den kulturella och sociala variation som

fanns bland de många fö räldrarna . Dagis blev, som Billy Ehn visat, en lugn yta och en integrerande faktor i 70- och So-talens komplexa och mångkulturella Sverige. På bibliotek, museer och inom filmens värld först ärktes intrycket av att barnen befa nn sig i ett kulturellt centrum, att livet var lyckligare och samhället rikt igare i barndomslandet. Så blev barns kultur något som vuxe nvärlden investerade sin kärlek, omtanke och fö rhoppningar i. Vad va r då mer naturligt än att årets högtider fi ck ange rytmen på dagis och de tidiga skolåren? Att lokalerna fylldes med påskris, lucior och adventsst akar? Vad var mer självklart än att fö delsedagsbarnet firade s med leverop och kron a? Dagis blev, liksom fritids den plats där ritualerna hade si n skyddade plat s i samhället , där barn tränades i att fråga efter festens guldkant på tillvaron. De timmar som lades ned på att skapa materialiteten runt fastlag, Lucia och jul omsattes i presenter och överraskninga r för en alltmer rikt vä lsignad fa milj . Ritualerna laddades med ny kraft . De kom att kolonisera världar som tidigare satt både traditioner och bondesamhället på undantag. En konkret utopi När året s festcykel fö rändrades med barnens värld som utgångspunkt ändrade den samtidigt mening - den blev troskyldig och också lite pockande. Kulturens fö rbarnsligande innebar därför på sitt sätt en mots tåndsrörelse i det lilla, ett alternativ till det beståe nde där just barndomslandet s värden sattes i högsätet. Den moraliska överlägsenheten i att vara minst blev till ett slags »Lillebror har allt id rätt«. Vissa budskap blev möj liga att artikulera, andra t .ex. de med religiös laddning tystades eller fi ck finna and ra kanaler. Ritu aler har en sällsamt övertygande ve rkan - de fungerar aldrig argumenterande utan deras kraft ligger i att de gestaltar det som annars är svå rt att uttrycka verbalt. De uttrycker drömmar utan ord. De sätter ju inte upp mot satser eller ge r alternativ.

179

Flickor utkl ädda till »pås kakä rrin gar«. Höö r 1960-t a le t . Fo lkli vsa rk ive t i Lund.

\ &I' \

Ga rnkycklinga r och ka tte r. Pås kpy nt till ve rka t av kl ass 2 c på Fåge lsko la n i Lund rg8g för Kulture ns pås kutst ä llning. KM 76.223, K M 76 .222.

180

Vid Lucia och påsk handlade budskapet inte längre så mycket om helgonens martyrskap och Jesu lidande, som om hur ett gott liv skall levas, vilken plats barnen skall ha i familjen, hur generationerna skall förhålla sig till varandra, hur djur skall behandlas osv. Här formulerades nu värden som gick hem i en nära krets, en som innefattade det lilla livets problem. Den engelske sociologen Anthony Giddens menar att det privata livet i det senmoderna samhället bär på en möjlighet att remoralisera kulturen. Människor använder sina intryck från vardagen, för att ta upp sådant på dagordningen som samhällets institutioner tenderar att åsidosätta. Ofta handlar detta just om dessa »nära«, mänskliga värden. I festsederna tas barnens och familjens verklighet som utgångspunkt. Det är från den som flera moraliska påbud strömmar ut. Precisa budskap som att värna om miljön varvas med mer allmänna konstateranden om välvilja och snällhet. Däremot bereds blott ett begränsat utrymme att överväga de mer grundläggande existentiella frågorna, problemet runt gott och ont, lidandets varför och vad allt egentligen skall vara bra för. Remoraliseringen har, paradoxalt nog, också medfört en trivialisering. Årscykelns växande popularitet och innehållets snabba förbarnsligande antyder att det moderna samhället inte entydigt står inför sin upplösning, utan bjuder på rika tillfällen till

r8r

Luciatåg på ett sjukhe m i Malmö 1970. Fo to: Ja n Dahl and er, Sca ndi a Photopress.

integration och stabilitet. Det är svårt att ställa sig utanför ritualerna. Kulturen har förnyats, men på ett mycket villkorligt sätt. Betoningen av barndomen sker i en vidare kulturell kont ext . Den sker parallellt med att vuxenheten sätts på undantag. Det finn s få områden av kulturen där denna förändring blivit mer tydlig än just i firandet av årets och livet s högtider. En modern försoningsritual Så fort man aktualiserar årets och livet s seder, tänker man nästan omedelbart på det civila samhället och privatlivet. Men barnen och deras värld och traditioner hyllas i ett samhälle där kontroll är en självkl ar dimension av människors vardag. Det växande utrymmet för barnen i kulturen är den ena sidan av ett mynt som också är präglat av insyn och tillgä nglighet . Remoraliseringen har blivit möjlig t ack vare att barnen politiserats, hamnat i centrum för en samhällelig diskussion. I alla de nordiska länderna finns en lång tradition av social medgörlighet - en närmast fysisk vana vid att låt a privatlivet bli föremål för myndigheter som både vill och kan lägga livet till rätta. Inte alls med hårda maktmedel, utan ge nom en lyhörd reglering av vardagens minsta detaljer till allas bäst a. Många är de som minns Socialstyrelsen kampanj för några decennier sedan där man uppmanade svenskarna att äta 6-8 brödskivor om dage n. Kampanjen stannade för evigt i svenskarnas medvetande eftersom den föreföll kongenial med vad man kunde vä nta sig från det hållet . Ända sedan 30-talet har denna tradition att förbättra livsföringe n setts som en naturlig myndighet sfråga. Då handlade det om hur många timmars sömn per natt, hur många kalorier per dag, hu r många samlag per vecka, som var nyttiga. Idag kallas det kostvanor och livsstilsfrågor. Ingenting har varit fö r obetydligt för att inte innefattas i en fö rsy nt och inträngande omsorg. Naturligtvis skall de goda va norna grundläggas t idigt. Varje såd ant ingripande sätter barnet s värld i foku s.

Människors närhet till myndigheter varierar med var de befinner sig i livscykeln. Ungdomar, som inte är föräldrar, rör sig ganska okontrollerat i världen. De åker till Australien och New York, suddar på krogar och röker cigarretter och är utom räckhåll för maktens blick. I samma ögonblick som de bildar familj förvandlas de till bärare av regler och förväntningar. Barnen blir till vandrande moraliska exempel. Blotta tanken att ta med de små på krogen, hålla dem i rökiga lokaler, får det att vända sig i magen på vilken normal svensk som helst. I mediterrana kulturer ingår de i de vuxnas värld och där förväntas det att de vuxna tar ansvar för dem. De är inte ambulerande påminnelser om samhällets trygga beskydd, utan deltar i kafe- och restauranglivet, också sent på kvällen, utan att föräldrarna utsätts för panoptiska blickar. Som förälder i vår barndomskultur går man ständigt omkring med ont i samvetet, man vet att man inte har gjort nog. Redan vid de första mötena med vården modelleras inte minst den blivande pappan till den förälder som samhället vill se. Kontaktytan breddas under profylaxövningarna och konfirmeras vid förlossningen - den moderna familjens initiationsrit. Här dras de ritningar som sedan följs under återbesök på barnavårdscentralen, vid föräldramöten på dagis, på fritis, i skolan. Det är så mycket man skall, så många upplevelser man nborde« ha givit. Den norska etnologen Kirsti Mathiesen Hjemdahl har lanserat tanken att årsfesterna, tillsammans med andra ritualer med barnen i centrum - söndagsutflykterna, besöken i temaparker, på McDonalds - är det barnfokuserade samhällets försoningsritualer. De har utvecklats till ett slags »måsten«, som föräldrar inte kan neka sina barn, för att gottgöra alla försummelser. Årshögtiderna blir då välkomna som regelbundet återkommande tillfällen för »katharsis« - skuldbefrielse och utlevelse. Samtidigt som dessa ritualer framhäver barnens värld knyter de också familjerna fastare till den fas i livet där kontakterna

Juls pöke ri på Kulturen vid julstöket 1994. Foto: Mag nu s af G e ij erstam, Sca ndi a Photopress.

med myndigheter är som starkast. Det nya medborgarskapet konstitueras som ett barnsligt sådant och utvecklar en beroende relation till välfärdsstaten. Festens frihet Vi ser alltså hur den vardagliga kulturen, människors tillsynes privata världar, knyter dem nära till större skeenden i samhället. Därför får också festcykeln betydelser som sträcker sig utanför det privata eller lokala livets gränser. Det gör vardagen på en gång mer utopisk och mer kontrollerad. Här framträder ett samhälle med såväl stabilitet som överskridande. Det som gör sederna extra intressanta är emellertid att de är en smula oförutsägbara. Alltså att de har ett stort moment av överraskning i sig. De upprättar ett slags hastigt förbigående virtuell verklighet mitt i vardagslivet. Det senmoderna samhälles festyra, verkar breda ut sig just därför att människor söker det som inte är intecknat. Vi kan dra resonemanget ett steg längre: Den fascination som barndomen i samman-

185

hanget utövar, ligger kanske i att den ännu är oskriven . När leken får breda ut sig, visar det att folk söker efter det kreativa och görbara. Det finns flera poänger i att förstå fester som man förstår platser. Platser tillta lar vår fantasi därför att det som där äger rum är provisoriskt och tillfälligt. Kulturen är vanligen fu ll av föreskrifter och regler, av färdiga svar och lösningar. Liksom varje hem på en gång är fyllt av berättelser, ideal och traditioner, är det också en plats där man i relativ frihet gör en rad av experiment. Här prövar man att laga mat, fostra barn, möblera, sköta sin ekonomi, älska - och festa . Festerna vid årets och livets högtider mitt i det senmoderna samhället, härrör sig från det faktum att de blivit områden där något ännu inte formulerat kan få utspelas. I våra hem finns de testbanor där modeller provkörs innan de presenteras offentligt. När så sederna och barnens värld i all oberäknelighet hamnat i centrum inger detta både hopp och farhågor. Hopp om att här ändå finns en potential för förnyelse, farhågor inför att den sker på mycket begränsande villkor och att både barnens och de vuxnas verklighet kommer i skymundan av allt det tillrättalagda och programmatiskt barnsliga. LITTERAT U R

Ehn, Billy. S/wll vi lelw tiger? Daghemsliv ur kulturell synvinkel. Lund 1983. Gidd e ns, Anthon y. Modern ity and Self Identity. Cambridge 199!. Gi 11 is, John R. Birth of the Virtual Child: A Victorian Progeny. l 998. Hags trö m, Lotta. Ma nli gt, kvinn ligt, na turli gt ? Manu skript, Lund 1998. Föres tällnin gar om kön och naturli ghe t med utgå ngs punkt i råd givnin gslitte ratur. Fje ll, Tove I. e t a l: Naturlighetens positioner. Nordiska kulturforskare om födsel och föräldraskap. Å bo: NN F Publica ti o ns l . Hj e mdahl Mathi ese n, Kirsti. V etenskapsteoretiskt inlägg för doktorsexamen. Ma nuskript, Be rge n 1998. Löfgre n, Orvar. Th e Disa ppea ran ce a nd Re turn of th e Nati o nal: th e Swedi sh Ex pe ri e nce 1950-2000. Folklore, Heritage Politi.cs, and Ethnic Diversity: A Festschrift to Barbro Klein. Stockholm 1999·

186

ALF HORNBORG

Traditionen och det moderna tillståndet. Om att återerövra platsen.

Tradition och modernitet är begrepp som för de flesta har någonting med tiden att göra. Traditionerna sträcker sig tillbaka i vårt förflutna medan det moderna representerar ett föränderligt nu och en omvälvande framtid. Mera sällan reflekterar vi över att dessa begrepp också har en rumslig dimension. Traditioner har en avgränsad utbredning i rummet medan det moderna står för det gränsöverskridande och globala. Genom att titta närmare på vad tradition och modernitet innebär i tid och rum kan vi nå en djupare förståe lse av vad de betyder för vårt identitetsbyggande. I bakhuvudet har jag två till synes vitt skilda exempel: dels Georg Karlins ansträngningar på 1920-talet att »bevara« sydsvensk folkkultur, dels de kanadensiska mi'kmaqindianernas ansträngningar att på 1990-talet »återuppväcka« sina traditioner. Det som har gett mig anledning att reflektera över Karlins motiv är att jag sedan ett par år tillbaka varit engagerad i ett projekt för att rekonstruera äldre odlingssystem vid gården Östarp, som Karlin 1924 förvärvade för Kulturens räkning. En grundläggande fråga för detta projekt har varit betydelsen av lokal, erfarenhetsbaserad kunskap om den enskilda platsens förutsättningar, ställd i kontrast till abstrakt, vetenskaplig jordbrukskunskap. Reflektionerna kring mi'krnaqindianerna har väckts under flera perioder av antropologiskt fältarbete i deras reservatssamhällen

Möll egård en vid Kulturens Östarp. Foto: Lars W estrup.

188

på ön Cape Breton i Nova Scotia. Även här har jag intresserat mig för förhållandet mellan lokal erfarenhet och abstrakta formuleringar, men utgångspunkten har i stället varit deras engagemang för att rädda landskapet från kalavverkning och gruvdrift. Den specifika traditionen Vad är det d å som förenar Karlin och en mi'kmaqtraditionalist? Båda står för en ansträngning att slå vakt om någonting specifikt i tid och rum . Båda kämpar till synes mot tiden, det vill säga mot de samhällsprocesser som av någon anledning hotar att radera ut den särart som de värdesätter. Samtidigt kämpar de också som sagt mot rummet, mot nya rumsliga ordningar som hotar att utplåna gamla gränser. Det är kanske inte i första hand det gamla Skåne eller den forna mi'kmaqkulturen man värnar om, utan om det man uppfattar som det essentiellt skånska respektive indianska. Visst finns det också betydande skillnader. I det ena fallet är det framför allt materiell kultur som skall bevaras, i det andra ligger tonvikten på den andliga kulturen: myter, ceremonier, sång och dans. I det ena fallet är det den urbana medelklassen som vurmar för en samhällsgrupp som befinner sig längre ned på samhällsstegen, i det andra är det underklassen själv som utmanar sina översittare. Slutligen: i det ena fallet är det fråga om att »frysa« ett nu som är på väg att försvinna, i det andra handlar det om att »tina upp« ett imaginärt förflutet. Skillnaderna är lika betecknande som likheterna, eftersom det finns en korrespondens mellan dem som gör att de Folkdansare på Östarpsdagen 1986. »Va rj e år i augusti ska ll här hållas ett s. k. Skåne-ting, och här ska det då dansas i häradsd räk ter danser av gammalt slag ... hit ska ll man då försöka sa ml a så mycket vä rd efullt som möjli gt av ga mmalt skånskt festliv.« (Carl Segerståhl 1924 om planerna för Kulture ns Östarp i Skånska folkminnesarkivets årsboll.) Foto: Len nart Hansson .

189

förmodligen inte är tillfälligheter. Allmogens - de andras - liv ser ut att kunna frysas i föremålssamlingar och kulturminnen, men när det gäller den egna gruppens identitet blir det omedelbart mera laddat både existentiellt och politiskt. Mi'kmaqindianernas föreställningar om sitt förflutna kan inte låsa sig vid föremålen och frågorna om deras äkthet . Förvisso spelar föremålen en stor roll även för dem: örnfjädrar, fransiga kläder, smycken, mockasiner, pipor, tobakspungar, svetthyddor, »sweetgrass« och trummor. Men det avgörande är inte deras ålder eller ursprung, utan hur de hanteras i det levande, ceremoniella livet. Här, i den andliga kulturen, finns naturligtvis just det utrymme för nyskapande som behövs för att det över huvud taget skall vara möjligt att omsätta ett imaginärt förflutet i en konkret aktivitet. I den s.k. pan-indianismens smältdegel samsas fjäderskrudar och trummor från det avlägsna syddakota med de broderade hättor som mi'kmaqkvinnorna på 1700-talet tillägnade sig från de franska nybyggarna. Antropologer har under de senaste decennierna ägnat mycket uppmärksamhet åt hur ursprungsbefolkningar och etniska minoriteter runt om i världen aktivt tycks »konstruera« eller till och med »uppfinna« sina kulturella identiteter. Dessa rörelser går allmänt under benämningen »traditionalism«. Hänvisningarna till de egna traditionerna är grundläggande för identitetsbyggandet. När jag talar om identitetsbyggande menar jag att dessa kulturella processer delvis innebär just ett nyskapande. Somliga forskare har på ett ganska okänsligt sätt utifrån historiska källor kunnat påpeka att den ena eller andra »traditionen« hos någon pånyttfödd etnisk grupp i Nordamerika eller Polynesien inte är »äkta«. Varpå andra har svarat med att jämföra med europeiskt nationsbyggande från renässansen och framåt. Nationaldräkter, nationalsånger, nationella landskapsideal, nationell historieskrivning och mytologi: när gränserna skulle dras kring de europeiska identiteterna var vi lyckligt befriade från petiga antropologer eller historiker med

190

synpunkter på vad som var autentiskt. Det var styrkan i de samlande symbolerna som var huvudsaken. Det gällde att tro på dessa konkreta bevis för den egna särarten, och själva viljan att tro var i allmänhet starkare än bekymren om hundraprocentig autenticitet. Nationalitet skulle framstå som någonting som var värt att offra livet för. Runt om i världen - även hos Kanadas så kallade First Nations - är det för många alltjämt en fråga om liv och död. Anläggningar som Skansen och Kulturen ingick - liksom folklivsforskningen - i ett nationellt, svenskt identitetsbyggande som till stor del bars upp av den urbana medelklassen. För borgerligheten erbjöd de pittoreska landsbygdsmiljöerna en slags ställföreträdande möjlighet till identifikation. De berättade om »rötterna«, om vem man hade varit eller kanske om vem man var innerst inne. Samtidigt tydliggjorde de avståndet mellan det gamla och det nya, det lantliga och det urbana, det traditionella och det moderna. De hj älpte således att bekräfta medelklassens avancemang. Nostalgi och paternalistisk sympati blandades med distans och självgratulationer. För dagens mi'kmaq traditionalister handlar det i stället om att ta steget in i en radikalt ny och i grunden bräcklig självbild. Efter århundraden av katolicism och årtionden av Tv-tittande upplevs de stolta, pan-indianska powwow-danserna som främmande och lockande på sa mma gång. Här handlar det inte om en distanserad sy mpati för det välbekanta, utan om ett ambivalent försök att tillägna sig det annorlunda. Och naturligtvis är drivkrafterna på ett plan väsensskilda. Den svenska medelklassens behov av självbekräftelse verkar inte ha mycket gemensamt med mi 'kmaqindianernas försök att lyfta sig ur missbruksproblem och självförakt. Men på ett djupare plan speglar de kanske ändå en gemensam, mänsklig verklighet: båda grupperna famlar efter konkreta referenspunkter för den egna identiteten. Med referenspunkter menar jag allt

Mi'km aqindian e r på »First Mid-Winte r Nati ve Pow Wow« i Membertourese rvatet, Nova Scotia, fe bruar i 1993. D en indi vidu a lism och uppfinnin gs rikedom som präglar pan-indi ansk »traditiona lism«, som här i kombinationen av dräktdetaljer, vittnar om dess rötte r i d et mode rna . Foto: Alf Hornborg.

sådant som åberopas som svar på frågan om ve m man är. Själva sökandet vittnar om en gemensam nämnare, nämligen förluste n av sådana referenspunkter. Det är inte längre självklart för dessa människor vi lka landskap, vilka ansikten eller vilka föremål som de skall inkludera i definitionen av sig själva. Det är påfallande hur de mest aktiva traditionalisterna hos mi'kmaq och andra etniska minoriteter oftast själva har en mycket brokig för att inte säga kosmopolitisk bakgrund . De har i regel varit bosatta någon period på långt avstånd från hembygden och umgåtts med helt andra kategorier av människor än grannar och släktingar i reservatet. Det är för dessa, liksom för den uppbrutna svenska medelklasse n för några decennier sedan, som tomheten efter de självklara sammanhangen blir så kännbar att man börjar refl ektera över vem man är och aktivt skapa sin identitet. Det är helt enkelt så att det är

just den moderna människan som blir intresserad av traditioner. En självutnämnd »traditionalist« kan inte vara annat än modern. Den abstrakta moderniteten Så börjar vi närma oss frågan om vad modernitet egentligen innebär när det gäller identitetsupplevelser. Uppbrott som leder till ökad självreflektion är utan tvekan en central ingrediens. Förlusten av självklara referenspunkter stimulerar till ett aktivt och nyskapande identitetsbyggande. Samtidigt är det moderna konsumtionssamhället i hög grad inriktat just på att tillhandahålla de olika typer av identitetsattribut som därför efterfrågas: kläder, heminredning, bilmärken, matvanor, fri tidsprylar, m.m. Språkliga kategorier som »akademiker«, »Svensk« eller »indian« spelar en aktiv roll i utformningen av moderna identiteter. Sådana abstrakta begrepp har en tendens att ersätta den förmoderna människans mera konkreta och erfarenhetsbaserade referenspunkter. De specifika och välbekanta vyerna, ansiktena och föremålen ersätts av abstrakta kategorier av platser, människor och ting. Att referenspunkterna för den egna identiteten blir mera abstrakta innebär också att de i högre grad blir utbytbara. Att moderniseringen kan betraktas som en rörelse mot ökad abstraktion iakttogs redan av klassiska sociologer som Max Weber, Ferdinand Tönnies och - kanske främst av alla Georg Simmel. Simmel såg ett samband mellan den moderna människans allt mer abstrakta relationer och de allt mer abstrakta pengarna. Och visst är pengar modernitetens mest centrala artefakt. De förkroppsligar just den generaliserade utbytbarhet som är så kännetecknande för det moderna. Den utbytbarhet som i allt högre grad präglar tingen, ideerna och individerna i det moderna samhället kan också uttryckas som ett större oberoende av kontext. Detta är den gemensamma nämnaren bakom så skilda, »moderna« företeelser som ett ab-

193

Öppnings procession . Pa n-indi a nsk pow-wo w vid Rocky Boy, Mo nta na, i no rra USA r 994. Foto: Dav id A lan Ha rvey, Magnum.

194

195

strakt språk, universellt tillämpbar kunskap och teknik, pengar, globaliserade konsumtionsvaror och kosmopolitiska identiteter: alla är fria att röra sig mellan vitt skilda sammanhang. Jag tror att vi kan förstå modernitet som ett slags kulturell urvalsprocess, där det som är minst beroende av specifika, lokala sammanhang har en tendens att sprida sig. Artefakter, ideer och identiteter är symboliska företeelser som får sina betydelser ur sammanhang. De företeelser som sprider sig lättast är de som ställer minst krav på sammanhanget, det vill säga de som fordrar de minst komplexa tolkningarna, den kortaste erfarenheten och det grundaste engagemanget. De kulturprodukter som får den vidaste rumsliga spridningen borde således vara de som ger de mest basala (eller rentav ytligaste) upplevelserna. Detta lär exempelvis vara anledningen till att våldsinslagen ständigt ökar i den internationella filmindustrin. Våld tillhör de enkla saker som människor överallt förstår, oavsett språk eller kulturellt sammanhang. På ett liknande sätt ger oss McDonald's en antydan om den kulturella diffusionens - och globaliseringens - ekologi. Det är alltså mot dessa utslätande och förytligande processer som såväl Karlin som mi'kmaqtraditionalisterna tar

Dockor i folkdräkte r, tillve rkad e av en öve rlevande från kon centrationslägret Rave nsbruck i ett fl yktin gläge r i Småland 1945· KM om. Sidan 197: Docka klädd som lägerfånge i kon ce ntrationslägret Rave nsbri.ick, till ve rkad av en öve rl evand e i ett fl yktin gläge r i Småland l 945. KM om.

196

spjärn. I bägge fallen handlar intresset för traditioner förmodligen till stor del om att värna om unika och mångfacetterade upplevelser, om det icke utbytbara. Att de värden man vill slå vakt om ege ntligen inte riktigt kan ut- ' tryckas i ord kan i sig ses som ett sätt att utmana det moderna. Samtidigt är det just denna estetiska och känslomässiga dimension som gör att sådana rörelser lätt framstår som suspekta och »irrationella« i den moderna människans ögon. Det anti-moderna avfärdas gärna som flum och romantik, eller ännu värre som besläktat med sekterism eller till och med fascism. Många anti-modernister har också gått vilse när nostalgin efter hembygd och tillhörighet har omsatts i politiska projekt. Det är ingen tvekan om att en och samma moderna, existentiella vånda kan alstra ideologier av olika kulörer - bruna, röda, gröna eller blå. Men det är betecknande att sådana politiska projekt i sig per definition är moderna. Det är alltså när kritiken av det moderna omsätts i moderna institutioner som det kan gå riktigt snett.

Ondskans exempel Debatten om modernitet och traditioner utgör minerad mark. Kanske kan vi ana bakgrunden till dess existentiella sprängkraft genom att fundera över ondskans olika former i förmoderna respektive moderna sammanhang. En sådan jämförelse blixtbelyser den svårhanterade spänning mellan förnuft och känsla som moderna människor så ofta brottas med. Låt oss föreställa oss två sorters ondska. Den ena är den spontana och intima ondskan, den tydliga men oberäkneliga

197

ondska som alltid ligger på lur i relationer av den nära och fa miljära typ som sociologen Tönnies kallade »Gemeinschaft«. Hos mi'kmaqindianerna blev jag gång på gång påmind om den ondska som föds ur vardagsfrustrationer och bristande självdisciplin . I indianreservate ns slutna vä rld stuvades den ondskan undan, utom synhåll för den vita medelklassens blickar, tillsammans med ångest, berusni ng, passion, äkthet, andlighet. Allt det omedelbara och omstörtande som det omgivande kanadensiska samhället verkar vilja slippa, utom, förstås, i fantasins form: genom Tv -rutan eller bio-duken. Det verkar nästan som om fascinationen för underhållningsondskan har vuxit ju effektivare den verkliga ondskan har osyn liggjorts. Den andra sortens ondska är den strukturella och anonyma ondskan, den otydliga men systematiska ondska som alstras i relationer av den typ som Tönnies kallade »Gesellschaft«. Det är den typ av våld som utövas av marknaden, staten och rättssystemet, som marginaliserar, alienerar och utarmar. Även den är mi'kmaqindianerna väl förtrogna med. Det strukturella våldet och vardagsvå ldet är som två energiformer som omvandlas i varandra. Å ena sida n har de moderna kontrollstr ukturerna utvecklats för att tygla vard agens kaotiska känsloliv. Å andra sidan är det just de grupper som kringskärs och disciplineras hårdast utifrån som svarar med det mest oberäkneliga våldet, oftast riktat inåt, mot den egna gruppen. Vardagsondskan i indianreservaten - missbruket, hustrumisshandeln, de sexuella övergreppen, ungdomssjälvmorden - är ett svar på sekler av systematisk marginalisering. Som gäst i indianreservaten upplever man därför en svår definierbar ambivalens. Å ena sidan denna mörka sida i vardagen som man stä ndigt blir påmind om. Å andra sidan dessa genuint kärleksfulla, spontana och generösa människor. Det är som om det mörkaste mörker och den godaste godhet lever sida vid sida, så tätt inpå vara ndra att de verkar oskiljbara . Den frimodighet och oförställdhet man kan uppleva i indian-

198

reservaten vore svår att hitta i den kanadensiska medelklassens villaområden. Det handlar nog mycket om olika sätt att dra gränser mellan själv och andra. Mi'kmaq rör sig obehindrat in och ut ur varandras alltid olåsta hus, utan att knacka och utan hälsnings- eller avskedsceremonier. Det finns inga staket mellan husen. Detta att man som gäst gör just sådana iakttagelser säger någonting om den europeiska kultur som omger dem. Mot deras öppenhet och sårbarhet kan vi ställa vår egen tendens att förskansa oss: bakom villastaket, låsta dörrar och förställda ansikten. Äktheten och sårbarheten verkar vara två sidor av samma mynt. nGemeinschaft« och nGesellschaft«, den intima sfären och den offentliga . Hos oss har den privata sfären dragit ihop sig innanför villastaketet; hos mi'kmaq omfattar den hela samhället. Medan vi uppfostrar våra barn till kugghjul i samhällsmaskineriets nGesellschaft«, förblir det opersonliga samhällets mekanik en gåta för de flesta mi'kmaq. Det handlar om två olika principer för mänskligt samhällsliv, två principer för social sammanhållning, och därför också för konflikt och ondska. Den moderna personligheten är byggd för att umgås med främlingar: utifrån en distanserad hållning, där kroppsspråk och mimik används på ett reflekterat sätt för att kommunicera det minimum av information som sammanhanget kräver. För den utpräglade nGemeinschaft«-människan ingår helt enkelt inte detta »Civila« förhållningssätt i repertoaren. En främling måste antingen förvandlas till ett slags släkting, eller ignoreras. Det moderna tillståndet må skydda mot vissa typer av våld, men kan själv alstra sina egna varianter av ondska. Så har exempelvis sociologen Zygmunt Bauman visat att judeutrotningen i nazismens Tyskland förutsatte modernitet. Det var just den storskaliga, tekniska rationaliteten och de anonyma mänskliga relationerna som möjliggjorde Förintelsen. När vi idag förfasas och förun~ras över hur Förintelsen kunde äga

rgg

Enarm ad bandit i en spelhall i Las Yegas 1954. Foto : Elliott Erwitt, Ma gmun.

200

201

rum, för bara femtio år sedan, »mitt i det moderna samhället«, kan vi samtidigt fråga oss om det finns något i vår egen samtid som framtidens historiker på liknande sätt kommer att förfasas över. Kommer till exempel fattigdomen, undernäringen och miljöförstöringen i de s.k. »utvecklingsländerna« att ge upphov till en liknande indignation? Hela världen integreras idag av samma marknadssystem, och koordineras av samma Världsbank och samma FN-organ. Därför kan man säga att också utarmningen av det som förut kallades Tredje Världen pågår »mitt i det moderna samhället«. Det moralsinne vi nu har är byggt för de nära relationerna, men vårt dagliga beteende får implikationer för människor på andra sidan jordklotet. Uppenbarligen har vi lättare att acceptera den abstrakta, avpersonifierade ondskan än den som utgår från svåra familjeförhållanden eller en despotisk ledares nycker. Kanske är det endast när ondskan har ett mänskligt ansikte som den förmår väcka tillräcklig avsky för att mobilisera ett effektivt moraliskt motstånd. Den modernitet som skulle befria oss från den personliga maktens godtycke har i stället gjort makten osynlig. De moderna institutioner som är upphovet till den abstrakta ondskan - marknaden, vetenskapen och tekniken har länge lyckats göra sig immuna mot kritik genom att säga sig helt enkelt tillhöra framtiden . Att kritisera den moderna ondskan har blivit liktydigt med att kritisera tidens gång. Att återerövra platsen: det äkta och det heliga Moderniteten rymmer inte bara möjligheter till frihet och självförverkligande utan samtidigt också alienation, rotlöshet och meningsfattigdom. Därtill kommer de globala överlevnadsproblemen. Finns det då idag ett större berättigande än tidigare för detta svårfångade som står som dess motsats: »tradition«? Samtidigt med den stora FN-konferensen i Rio de Janeiro I 992 samlades i Brasilien tusentals representanter för

202

Mjölkande bondhustru i Lilla Bröthult. Akvare ll av Bengt Nordenberg 1895. I e n påskr ift ha r kon stnä re n nedteckn a t o rde n till e n visa som ha n sa nnolikt inspirera t s av, å tföljd av a nmärknin ge n »... År 1849 spelad på fiol av Nämnd e mann e n Elof Jon sso n i Lilla Bröthult«. KM 10.064.

203

ursprungsbefolkningar runt om i världen och förklarade för medierna och FN-delegaterna att det var hos indianer och samer de kunde lära sig hur man åstadkommer en »hållbar utveckling«. Allt oftare hör man numera i miljö- och utvecklingsdiskussionen hänvisningar till »traditionell ekologisk kunskap« som en nyckel till överlevnadsfrågorna i Syd. Åtminstone på det retoriska planet har respekten för det lokala sammanhanget blivit mera salongsfähig. Det postmoderna hyllandet av kulturell mångfald öppnar nya möjligheter för indianfolk och andra etniska minoriteter att konstituera sig utifrån respekterade, lokala identiteter. För dessa allt mer självmedvetna identitetsbyggen är begreppet »tradition« själva grunden. Plötsligt framträder Karlins ambitioner med Kulturens Östarp i ett nytt ljus: det var just »traditionell ekologisk kunskap« han ville värna om. Kanske bör vi vara mera försiktiga med att avfärda det tidiga r goo-talets ansträngningar att dokumentera den försvinnande, lokala folkku lturen som en nostalgisk strid mot modernitetens oövervinnerliga väderkvarnar. Idag kan folkloristernas intressen förenas med teoretiskt väl underbyggda argument för lokal kunskap, lokal teknik och lokala kretslopp såsom långsiktigt mera hållbara än modern teknik och resurshushållning. Kanske drevs Karlin och hans gelikar av en intuitiv insikt om det lokala sammanhangets visdom som först nu kan uttryckas vetenskapligt. Polariseringen mellan det specifika och det abstrakta är naturligtvis något som de flesta av oss upplever i våra liv i nuet. Vi rör oss mellan det sensoriska och djupt upplevda, å ena si-

204

dan, och det rationella och disciplinerade, å den andra . Sökandet efter de specifika referenspunkterna kan lätt deformeras till krampaktiga försök att stanna tiden eller förskansa sig i rummet . Men att tillägna sig meningsbärande hållpunkter i tillvaron är en kontinuerlig process . Detta blev plötsligt mycket tydligt för mig när jag såg de minsta mi'kmaqbarnen tulta omkring bland powwow-dansarna i Eskasoni-reservatet. De nyfunna rytmerna och rörelserna i de återskapade danserna må ha ingett en viss osäkerhet hos de äldre, men för de minsta kommer de alltid att finnas kvar i ryggmärgen som en gammal och djupt upplevd bekantskap. Längre tid än en generation behövs således inte för att etablera en tradition. Visst var »Möllegården« på Östarp när den stod färdig 1924 en konstruktion vars »äkthet« kunde ifrågasättas, men för de generationer som sedan dess har passerat över gårdsplanen representerar den utan tvivel någonting traditionellt.

Resväska, sa nn olikt från I g3 0-talet . KM 50. II g. Sidan 204: Bya horn från Ö stra Herres tad i In ge lstads härad i Skåne, 1762. Användes av byå lde rmann e n fö r att kalla bybo rn a till bys tämman. KM 578 .

205

Den franske sociologen Jean Baudrillard tecknar en dystrare bild av kopians möjligheter. Han framställer modernitet och postmodernitet som en grundläggande urholkning av den mänskliga förmågan att uppfatta världen som meningsfull. Idag har det allmänna informationsbruset avtrubbat vår ambition att skilja på essens och attribut, det äkta och det oäkta, det sanna och det falska. Vi är för upptagna av vår egen spegelbild för att söka efter en bakomliggande innebörd i ansiktena och landskapen som omger oss. Allt är yta. Allt intensivare söker vi vår identitet och bekräftelse i tingen som vi omger oss med: kon·sumtionsvarorna som skulle säga någonting om vilka vi är, men vars symbolspråk är så provisoriska och uttunnade att vi knappt hinner tillägna oss dem förrän vi längtar efter nya fasader. Före den stora »avförtrollningens« tid såg våra förfäder tecken och mening i naturen; nu har vi blivit så semiotiskt utmattade att vi knappt ser någon innebörd ens i våra kulturella symboler. På gott och ont har kungakronor och krucifix förlorat mycket av sin forna förmåga att beröra oss på djupet. Sökandet efter visshet - efter det äkta och det sanna - har hos allt fler utmynnat i cynism och axelryckningar. De subjektiva upplevelserna av ytlighet och förkonstling som präglar vår tid är nära besläktade med de objektiva, marknadsekonomiska processer som fortsätter att fördjupa de globala klyftorna och bryta ned de ekologiska systemen. Modernitetens allt uppslukande expansion härrör från tendensen att abstrahera, att använda symboler och begrepp (som nationalekonomernas »nytta«) som kan stå för vad som helst för vem som helst. Vår postmoderna världsbild är uppbyggd kring tomma tecken; i kapitalismens centrum finns ett svart hål. Moderniteten har gallrat fram pengar och vetenskap, på bekostnad av det heliga. Samma förmåga till abstraktion som gav oss möjlighet att uppleva det heliga, det yttersta och det oreducerbara, gav oss också möjlighet att uppfinna pengar, för

206

vilka ingenting är heligt och allting reducerbart. Vi kanske ska se pengar som en inversion - och förvanskning - av det heliga. (Vi kan tänka på den bibliske Mammon, eller på Marx välfunna begrepp »penningfetischism«.) Det heliga talar till oss genom specifika tecken, genom våra unika och icke utbytbara referenspunkter. De är på ett intellektuellt plan godtyckliga det är därför moderniteten kan tömma dem på betydelse men kan lika fullt vara existentiellt oumbärliga. Och de kan återerövras. Det uppgivna och meningsfattiga tillståndet ligger förmodligen hela tiden på lur, men de dansande mi'kmaqbarnen vittnar om andra och mera hoppfulla verkligheter. Tillfälliga bakslag till trots tror jag också att vi kan känna hopp när det gäller vårt förhållande till främlingen . Samtidigt som det moderna livets anonyma brus och flyktighet ger oss allt färre tillfällen att möta våra medmänniskor på djupet, borde den moderna reflexiviteten - benägenheten att betrakta våra egna liv »Utifrån« - ha ökat vår förmåga att göra det. Vi borde ha lärt oss att söka människorna bakom de främmande fasaderna. Det främmande kan nämligen inte längre betraktas på avstånd, utan träder in i våra hus och våra själar. Vi kan svara på två sätt, det ena regressivt och det andra framåtsyftande. Antingen försöker vi krampaktigt och med ännu mera envishet rekonstruera våra gamla gränser - personliga eller nationella - eller lär vi oss att se dem som de provisoriska självbilder de faktiskt är. Vi måste tillåta oss tryggheten av en egen »plats«, inte som ett territorium utan som en uppsättning välbekanta och icke utbytbara hållpunkter för mening i tillvaron. Men vi måste också utveckla förmågan att se det hemvana - vår livsvärld - som just detta: existentiellt oumbärlig, men inte desto mindre godtycklig. Först då kan vi tillåta oss att respektera andras referenspunkter, såsom lika heliga, lika existentiellt oumbärliga - om än godtyckliga som våra egna .

207

T yg märke, gjort som »so uve nir« för app likation på kl ädes plagg. Till verkat av lägerfånge i Rave nsbruck, e ll e r strax eft e r ankom ste n ti ll Sver ige. De olika sy mbol erna på märket utgjorde ett hem li gt kodspråk för att uttrycka upp leve lse r i läg ret. KM om. Foto : Le nn art H ansso n.

208

ANITA MARCUS

Tingen från Ravensbruck.

I Ravensbriick norr om Berlin inrättades 1939 nazisternas enda koncentrationsläger för enbart kvinnor. Fångarna kom från hela Europa av många olika anledningar: politiska motståndskämpar från Polen, Frankrike, Belgien, Danmark, Norge, judar, zigenare, homosexuella, Jehovas vittnen och kriminella. Men hit fördes också kvinnor som råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle och som behövdes som gratis arbetskraft till de industrier som byggdes upp i och kring lägret. Största delen av produktionen bestod av traditionellt kvinnoarbete som vävning, sömnad, stickning och skotillverkning. När andra världskrigets slut närmade sig i april 1945 anlände de första flyktingarna från koncentrationslägren till sydsverige med de s.k. vita bussarna. De svenska myndigheterna var rädda för smittsamma infektioner och ville därför bränna inte bara deras kläder utan också de få saker de hade med sig. Lundabon Zygmunt Lak0<;inski insåg emellertid det historiska värdet av att spara det kvinnorna tagit med. Det skulle kunna vittna om nazisternas fasansfulla brott. Genom kontakter med de fångar som anlände till Lund lyckades han rädda en del undan lågorna. Lako<;inskis förutseende skapade en unik samling av vardagsnära ting. Så småningom hamnade den på Kulturen, där den under 1 998 visats i en utställning, där efter också utlånad till minnesmuseet i Ravensbriick.

209

Liten jultomte, ca 5 cm hög. Till ve rkad i konce ntrationsläg ret Ravensbruck. KM om. Foto: Lennart Hansso n.

2 10

Vad kan då de efterlämnade föremålen berätta för oss idag om livet och tillvaron i lägret? Lösryckta från det sammanhang de en gång varit så intimt förknippade med väcker de frågor hos oss. Radband gjorda av tygbitar, nödtorftigt hopklistrade små kalendrar som visar dagar och månader, nedkastade diktcitat på tunna papper, små, små ting som en tomte och en gumma i gul sjalett och röda sockor, en hattnål med gul knopp, en knapp, ett par uppslitna sockor... Genom de intervjuer och samtal som vi på Kulturen nu genomför med personer som överlevt koncentrationslägret Ravensbriick de säga oss desto mer. De kan berätta för oss något om de människor som skapat och bevarat dem, om de till synes obetydliga tingens betydelse i kampen för att överleva. Många av föremålen är gjorda av tygtrasor, garn och bandrester från produktionen av uniformskappor, pälsar, jackor, kalsonger, tröjor, sockor och byxor, som gjordes till tyska armen. Om man var djärv gavs tillfällen att »Organisera« bitar som man sen kunde skapa något eget av. Man såg det som en motståndshandling- inte som stöld. Alltid var man på jakt efter något man kunde använda. En knapp på golvet i en järnvägsvagn kunde utgöra rena fyndet. De fångar som arbetade på kontoren lyckades ibland komma över pappersbitar och pennor. Därför finn s också nedskrivet material bevarat. Man utsatte sig för stora risker för att skaffa sig det man ville ha. Blev man upptäckt kunde man bli pryglad, allt håret klipptes av eller man kastades i fängelse på några veckor, med risk för tortyr. Föremålen gömde man så gott det gick. Man bar dem på sig under det tunna linnet, hade dem i skorna eller borrade ner dem i sin halmmadrass. Det viktiga var att äga något. Vad det sen var spelade ingen större roll. Någon sa: »Man bar med sig sitt lilla hem i en liten påse«. I den påsen kunde ligga ett kors gjort av skaftet av en tandborste, en dikt, en ring, en liten belgisk flagga, ett litet hjärta i rött, vitt och blått garn eller en hasselnöt med två hål. Det betydelsefulla

2II

Radband med »pä rl o r« gjorda av vitt bomull st yg. Många av fånga rna i Rave nsbri.i ck var kato li ker från länder so m Pol en, Frankrike och Be lgien. Bland d e få andra radband som finn s bevarade är ett ti ll ve rkat av bröd. KM o m. Foto : Le nna rt Hansson.

212

var att det var ens eget. I en omgivning där allt syftade till att utplåna det egna jaget och den egna identiteten, där man var ett nummer bland tusentals andra, blev tinget en bekräftelse på att man verkligen var någon. »Att ha något eget var en rikedom - en klenod«. Tingen fungerade också som en sammanbindande kraft mellan fångarna. Genom att tillverka något till någon annan bekräftade man både sig själv och den som fick gåvan. Bland alla vidriga arbetsuppgifter man tvingades utföra i lägret, blev själva skapandet något hoppfullt. Samtidigt blev föremålen länkar till det förflutna. De bar med sig minnen om en normal tillvaro där firandet av födelsedagar och namnsdagar och andra av årets högtider ingick som en naturlig del i livsrytmen. Att äga en kalender var guld värt. Ibland kunde det betyda skillnaden mellan liv och död. Kalendern gav perspektiv på livet i lägret där alla dagar flöt ihop till ett grått töcken. Man kunde dela in dagarna och tiden i det som varit, det som var och det som skulle komma. För många människor idag kan historien många gånger te sig abstrakt och svårförståelig. Insatta i ett sammanhang kan föremål göra historien verklig på ett helt annat sätt än bara ord - hjälpa till att överbrygga tid och rum. Minnena från Ravensbri.ick påminner oss förvisso om en mörk tid i Europas historia. Samtidigt vittnar de om vad tingen kan betyda för människan - också i kampen för att överleva själsligen i en grym och barbarisk omgivning.

213

Örjan Hörlin lägge r sist a handen vid rest aurerin ge n av Bl ekin gegå rd ens ge thu s i nove mber 1998.

214

Kul turhistoriska föreningen för södra Sverige VE RK SAM H ETSBERÄTTELSE

1998

215

Högste beskyddare: Hans Maj:t Konung Carl XV I Gustaf Hedersledamöter i Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige: Fru Margit Carlsson Byggnadsingenjör Lenn art Ca rl sso n Jur.kand. Birgit ta Crafoord Direktör Bertil Hagman Tekn.dir. Nils Hörjel Fru Greta Kj ellberg Ek.dr. Marga reta Nilsson Docent Gad Rausin g Direktör Hans Rausin g Civi leko nom Martin Wiklund Direktör Stefan Wiklund Direktör Thomas Wiklund STYRELSE

Ordförande: Direktör Lenna rt Nilsso n. Ordinarie ledamöter: Rege ringen s ombud: Sektorschef Jan-Olov Westerberg. Lunds kommun: Kommunalråd Annika Annerby Jansson . och folkskollärare C laes-Göran Jönsson. Malmöhus läns landsting: Bo Jönsso n. Kristi anstads läns landstin g: Me ntalskötare Wendy Pe rsso n. Föreningen: Direktör Lennart Nilsso n, advokat Magnus Thorfinn, professo r Orvar Löfgren, information sdirektör Jörge n Haglind, kommunalråd Lennart Pryt z, di rekt ör Kaj Varem an, gross handl a re Hans Jerenäs, informat ionsdirektör In ger Larsso n, möbelresta urator C hristel Bjerndell , muse ichef Marga reta Alin, t vå fack li ga represe nta nter. Adjunge rad : stf. museiche f C laes W ahl öö. Suppleanter: Rege rin gens ombud: Fil.dr. Ella Johansson. Lunds kommun: Doce nt Lars Olsson och doce nt Sven ln gma r Andersson. Malmöhus läns landst in g: Landstingsråd Carl Sonesso n. Kri stianstads läns landstin g: Fil.mag. Gunne l Sjögree n. Fören in ge n: Lantm ästa re Jan Krist ensso n, stadssekrete rare Lars-Å ke Sjöqu ist, tandl äkare Eva Thott.

216

ARB ETS U TSKOTT:

Annika Ann erby Jansson, ordf., Lenn art Ni lsson, Jörgen Haglind, In ge r Larsso n, Marga reta Al in, två fackliga represe ntante r. Adjungerad: stf. muse ichef C laes Wahl öö . REVISORER :

Lunds ko mmun: Företagsledare Gun In grid Karl sso n. Malmöhus läns landstin g: Speciallärare All an Nilsso n. Föreningen: Aukt. rev iso r Göran Bengtsso n, ekonomidirektör Lars Niklasson. Suppleanter: Lunds kommun : Byggnads inge nj ör Jan B. Tullberg. Malmöhus läns landsting: Controller Louise Rehn-Winsborg. Föreningen: Domkyrkokamrer Hans Linge, kommunde lschef Karin Björkman-Lööf. VALBEREDNING:

Lantbrukare Nils-Arn e Ande rsson (sammankallande), socialdirektör Karin Sandbe rg, direktör Lars Erik Skjutare. Sju styrelse- och sex arbetsutskottsmöte n har hållits unde r året. Årsmöt et hölls den 11 juni 1998 i närvaro av c:a 220 av föreningens medl emm ar.

217

K U LT U RHI S TORISK A FÖR E NING EN FÖR S ÖDRA S VERI GE VERKSAMHET S BERÄ TT ELSE I 998

Å ret som gått Orga nisa tion en som reviderats och minskats rad ikalt 1997 fann sin fo rm under året . Enh et erna, vilka de lvis nybildats och de lvis fått ny led ning, skapade inom och mellan sig nya strukturer. Ledstjä rna vid omorga nisati onen va r att behålla specialistkompete ns inom sa mtli ga ce ntrala ämn esoch ve rksa mh etsområde n. Nedskärninga rn a medförde, att arbetsbelas tninge n blev stor. Me rparten av utvecklingsa rbet ets praktiska ge nomförande lades på t illfälliga projekt utanför o rdin ari e budge t . Måle t uppnåddes dock att d riftsbudge t en minskades radikalt. Fö r att få ett bättre kontro llsyst em byttes ekonomisys t emet vid årsskiftet . Med d etta avsågs få bättre skräddarsydda månatli ga rapporte r. Samtidi gt in fö rd es EU-anpassad ko ntoplan. Parall ellt fördes en mängd förh and linga r med fac ken om arbetstidsa vtal, resee rsä ttnin ga r osv. Ett utkast till e n nlathund» sa mmanställdes till perso nale n, med viktiga laga r sa mt inte rn a regler. Besöksiffrorna fort sa tte sin st egvisa kl ättrin g uppåt . Åre ts res ultat blev 120.725 besökare. Jämföre lser är e ndast ad ekva ta fr.o .m. 1995, då det nya ko ntrollsys temet fö r räkning av besökare infördes och alla uppska ttade siffror ut eslöts. Med tanke på de n vinterstängnin g inom friluftsmuseet, som p.g.a. sä nkt dr iftsbudget ge nom fö rdes, kan man konstat era et t mycket got t resultat . Satsnin ge n med pedagoge r och »månadens hus« visad e sig fun ge ra väl. Stort miss nöje bland publiken uppst od dock då visnin g av »månad ens hus« med museipedagog endast kunde ske under veckoslut sa mt för skolkl asse r. D et ekono miska ut fa ll et i dece mbe r gjorde d ess utom att pedagoge rna fi ck sägas upp inför 1999· Den nyorga niserade publika enhe ten fi ck sin markn adsche f i februa ri, en tjänst som omfat ta r såvä l att va ra enhetschef so m att vara ansva ri g verkst ällande tjä nste man för medl emsföre nin gen. Antalet medl emma r uppgick vid årss kifte t 1998199 ti ll 14.933 . Om de n analys Lunds uni ve rsite t ge nomförde av medl emsför enin gen, sa mt om de medl emsvä rvningse rbjuda nden marknadschefen utarbetat t illsa mm ans med bokfö rl age t His· toriska Media, be rättas unde r rubriken marknadsfö rin g. Årsmötet, som va r vä lbesökt, ägd e rum d en l l juni . Kvä ll e n gick, likso m årsboken Metropolis Daniae (redaktö r C laes Wa hl öö) i mede ltide ns tecken, med un derhållning, buffe, musik och da ns. De n festli ga stämninge n infa nn sig redan i Au d itori et, där medlemm ar so m hj älp t Kultu re n och donato re r hedrades med nK-märknin g« - e n sil ve rnå l med Kulturens logotyp. Silve rsmede n Lars Håkansso n had e for mge tt d enn a hed ersbetygelse. Efte r årsmöt esfö rhandlin ga rna fi ck medl e mmarn a en uppskat tad förh andsvisnin g av u tstä llninge n Modernismen. En ny konst. En ny värld-den fö rs ta nya basutställ nin gen i V ita huse t . Un de r höst en antog sty relse n en strategisk treå rsplan so m redov isas

218

längre fram. I denn a har det regionala samarbet et en tun g roll. Kulturen har, tillsamm ans med Mal mö och Kri sti anstad, fått fort satt ansva r fö rregionala uppdrag i Skåne. Ku lturen påbörjade därför att utarbeta förslag utifrån sina tilldelade områden - kulturhistori a, medel tidsa rkeologi samt registre ring. Frågeställninga rna är: vil ke n specialistkompet ens kan erbjudas, hur kan samve rkan gestaltas? I den strategiska treårsplanen kan äntligen de st ora satsnin ga rna för Ku lturen fastställas. Planer har funnits sedan länge, medan den praktiska projekteringen kunde ta form då medl en blev klara. Tack va re en don ati on om fe m miljoner krono r från fru Mär it Rausing med döt t rar, kunde arbet et påbörjas med medeltidsutställninge n. Under 1999 blir resul at et synli gt i en stor, perm anent expo på Vita huse ts botte np lan . Lennart och Ma rga reta Mårtensson gjorde Kulturen till uni ve rsalarvinge. Detta medfö r att sto ra delar av Kulturens t extila samling kan ex poneras som en de l i det sto ra skånska projektet Rensässans för Skåne, so m öppnar under 1999. De regionala musee rnas gemensamma projekt Framtidstro gå r av stapeln den 19. 9 1999· O ckså detta började förb eredas under året . Kul turen har valt att utgå från Unesco:s världsku lturutredning. En förb eredande konferens, »Fra mtidst ro?«, arrange rades i oktober, då ett antal forskare från Lunds universitet utvecklade t eman utifrån UNEscos rapport »Vår skapande mångfald «. Sparbanke n Finn avsa tte 1,6 miljoner kronor fö r en sä rskild barnkultursatsnin g. Infö r mi ll ennieskiftet - barn ens årtusende - plane ras Lekloft et byggas om t ill ce ntrum för gene rati onsvisa upptäcksfä rde r på Kulturen. Utgångspunkt blir naturli gt vis leksakssamlingen.

Kulturen och f orskningen Arbet et ingångsatt es 1997 med utvecklin gsmedel från Utbildningsdeparte mentet . Eft er ett mycket lycka t startskede fi ck stora delar av projekte t avst anna vid halvå rsskiftet 1998 i brist på beslut om mede l. Den sä rskilda fo rsknin gstj änst en drogs in , kontraktet med Humanekologiska institutione n lades på is, liksom kont raktet med Lunds T ekniska Högskola om bygghyttan. De se nare ve rksamh et erna fortsatte dock ge nom fin ansiering ur såvä l ege n budge t so m med spo nso rm ede l (byggnade rna). BYGGNADER_

Byggnadsrestaure ringen fortsatte på de n inslag na vägen från 1997, då en inve nte rin g av behovet av åt gä rder på huse n gjordes, och Blekin gegå rden restaure rades. Arbetet har kunn at fo rtsät ta tack vare fortsatt bygghytta via Länsa rb etsnämnden, mångmiljonb elopp från friko sti ga donatorer och dokto randarbet en utfö rda vid Lunds Tekniska Högskola. Ansva ri g fö r arbetsledning och proj ekterin g har Ku lturens nya nst ällde se rvicechef va rit . Ulf Ki lenstam, som började i maj, rekryt erades bl.a. med hänsyn ti ll att han har sto r erfa renh et från byggbransc hen. Antikva risk kontro ll har so m a llt id utförts av st adsa ntikva ri e Claes W ahlöö, medan r :e antikvari e Ni ls

21 9

Plan öve r fö ränd rin ga rna av Kulturens norra område . Nilsso ns etnologiska sa kkunskap anvä ndes i fl era utrednin ga r, där han fungerade so m sakkunnig. Arkitekt Björn Hegelun d har sva rat för utrednin g och projektering. I början av å ret togs ett sa mlat gre pp öve r Norra om.r åd et. Geno m att t ure n kommit till Bosmålatorpe ts nedplockning, måste e n diskussion börja föras över hela 'd ispos itionen. Dels måst e friluftsmuseets koncept respekteras såso m ett av d e äldsta i vä rlden, d els måst e Kulturens speciella karaktär bibehållas. Vid fl yttnin gen till musee t 1923 åt erup pfördes Bosmålato rpet med felakti g väderstreckso rientering. Ett annat fa ktum som pekade mot en rad ika l åtgä rd, var läget alltför nära damm en. Ett tredje skäl so m indike rade fl yttning av torpet va r att byggnaden visue llt sa mmanfal le r med Blekingegå rden. Bosmålatorpet behöve r en ege n milj ö för att skildra sin ege n historia och det li v som en gå ng levts und er kn appa villkor i den typen av »småfolkshu s« .

220

Efte r framta gnin g av historiken fö r va rj e enskilt objekt - exempe lvis placerades Bosmålato rpet in sent i friluftsmiljön - unde rställdes sty relse och persona l tre alte rn ati va lös nin ga r, innebärande ett helhetsgrepp öve r Norra område t. Beslutet bl ev att integ rera Bosmålato rpet i en miljö bakom Blekingegå rd en, samt att också fl ytta Klockstapeln , so m av säkerhetsskäl mås te åtgä rdas. I övrigt ge nomfö rs ba ra smärre just erin ga r av unde rhållsskäl, då resterande byggnader resta ureras. I samband med ställnin gstaga ndet över Norra området, tog styre lse n också ställnin g till någ ra principie llt vikt iga frågo r. Fö r va rj e byggnad som gö rs i ord ning, skall också en in vä ndi g åtgärdsplan presenteras. Sålunda a rbetades beskri vnin ga r fram för såvä l Bosmålatorpet so m Uranäsboden och Måcketorpsboden. Man beslöt också at t tillsammans med Lunds Tekniska Högskola ytterli ga re penetrera restaurerin gsmetoder innan de sista trähuse n åtgä rdas. I planen för Norra området skrevs en pass us in om växt lighete n. Behovet av ga llring, beskärn ing och föryngrin g är stort. I samband med Get husets fä rdi gställande fort sattes ma rksä nkningen och borttag nin gen av träd för att inte skada huset . O ckså i Gethuset fi ck stora delar ersättas med nytt timme r. Taket fick förändrad belägg ning, då såvä l lutning so m prove ni ens (Bl ekin ge) tydde på vasstäckning. Dagen efter julstöket kunde ti mme rmänn en direkt demonte ra Bosmå latorpet. De n för Kulturen specialutbildade hantve rkarstyrkan kunde bibehållas tack vare ett snabbt beslu t från Margit och Len nart Ca rlsso ns stifte lse om finans ieri ng också av detta objekt. Ett annat mycket stort a rbete unde r året har varit den tota la ge nomgå nge n av ga ml a intendentsbostaden, so m hyrs av Nordenst edtska stifte lsen. Efte r beslu t också här om mångmiljonbelopp har huset sakteligen börjat användas till ett centrum fö r forsk nin g. Kulturens bibliotek och arki v inryms nu helt och håll et här. Arkeo logerna fl yttade in under sommaren. Förberedelse r ha r igångsatts fö r datautrustade a rbetsplatser för besökande fo rskare. Till dess att åtgärdsplane n för bygg nade rn a är he lt genomgå nge n, uppkommer akuta skador som måste åtgä rdas. Tack va re oerhört giv milda mecenater, kunde t vå kost nadskräva nde projekt ge nomföras. Vi d en närmare undersökning av T homanderska huset, där tapete rna lossnat p.g.a . fukt, visade det sig att taket måste läggas om omedelbart, vilket också skedde. Ett ann at arbet e som bl ev mycke t större än vä ntat , föra nl eddes av rappo rt om mögel i arrendatorsbostaden på Östa rp. O ckså de tta ledde ti ll mycket omfattande åtgä rd er. Under året fick därfö r arkitekt Björn Hege lund uppdrage t att göra en total översy n av bygg nadsbestånd et på Östarp. Totala behovet uppskattades till s miljone r kro nor. Fö r detta har förhandlin ga r med Skånemejeri er inl etts. Arbetet på ett koncept som gagnar båda pa rte r, att göra Östarp till visnin gsgård, har inl etts. Ett viktigt beslut kom i november - att fortsätta utbil dn ingen av a rbetslösa hantve rkare i form av bygghytta. Ett nytt kon cept lades upp av Ulf Kil ensta m - utbildnin ge n koncente rades till ett antal viktiga mo-

221

ment. Får flera bygghyttor av lösa va rand ra, blir de akuta behove n åtgä rdade inom en femårsperiod. Kulturens specialutbildade hantverka re blir lä ra re och för på så sätt ut kunskapen i regionen. För Kulturens egen pe rso nal blev det också sto ra förändringar. I Håkan Ohlsson-huset omstrukturerades bottenvåninge n, där mer adekvata personalutrymmen inreddes. Antalet kvadratmeter minskade, men också hyran rejält. KULTURENS ÖSTARP

Samarbetet med Humanekologiska avde lningen vid Lunds univers itet har fortsatt under året. Humanekologerna bedriver ett forskningsprojekt på Kulturens Ö starp. Arbetet på Ö starp har under året inriktats på den odlingsplan för Alrik Jönssons gård som tagits fram tillsammans med Humanekologiska avdelningen. Kulturens gå rdsbrukare har skött det dagliga a rbetet med odlingar - sådd och skörd - skötsel av lantrasdjuren, skötsel och tillsy n av hägnader, marker och odlingslandskap. Under pe riode r har st udent er oc h sommaranställda på Humanekologiska avde lningen medverkat i arbetet med hässjning, tröskning och andra arbe tsmoment, likso m två ALU-a nställda på Kulture n. Forskare, studenter och skoleleve r har periodvis haft undervisning, studie- och arbetsdaga r förla gda till Kulturens Östarp för såväl t eoretisk so m praktisk undervisnin g. Djurbesättningen på Östarp har ökat något under året, bl a föddes två vä nekal var. Humanekologe rn a har hållit två ackordshästar, a rdenn ersto n och ett hin gstföl på Östarp och Skånes Russavelsförenin g har med en flock ru ss hj älpt till att hålla markerna betade. En natur- och kulturstig öppnades under året. Omfattande skogsröjning och markvå rdande åt gä rder har vidtagits under se nhös te n, vilket inn eburit att natur- och ku lturstige n periodvis inte var it tillgänglig. Maskinparken har utökats med några maskiner. Anta let besökare på Östarp kan inte registreras, eft ersom marker och område är tillgängliga året runt och utan ent reavgi ft . Antalet besökare till Gaml egå rd och anläggninge n unde r sommarhalvå ret är beräknat till c:a 5000. DROTTENS M USEUM

Drottens museum har unde r året hållits öppet i full omfattning. På grund av minskade persone lla resurser har inga tillfälliga utställningar gjo rts, utan publiken har erbjudits basutställning, musikprogram och extra arra ngma ng under Kulturnatten. Anta let besökare har va rit 4100. BORGEBY

Den av räddningstjänst en i Lomma villkorade ombyggnade n för bät tre brandsäkerhet i portto rnsbyggnaden på Borgeby har utförts. Brandisolerande skikt, brandcellsinde lning och in vändi g utrymmnin gstrappa ingick i ombyggnade n. En utsugsfläkt fö r rökgaser har installerats. Borgeby ä r en ege n stiftelse där, e nli gt testator, led ninge n skötes av muse ichefe rna på Kulturen och Malmö museer.

222

T EGNE RM USEE T

Tegnermuseet har hållits öppet . Kulturen har administre rat Tegnerstift elsens ekonomi. En utredning har initierats inom Kulturen med syft e att ta fram de saml ade behove n. Il A SU T ST Ä LL N I NG A R

Modernismen. En ny konst. En ny värld. Utställninge n rymmer Kulturens samlinga r av 1900-talets konst , konsthantve rk och design. Utställningen vill visa konst utifrån ett vidgat kon stbegrepp och syft ar till att sätta den tidiga 1900-talskonst en i sitt kulturhistoriska och idehistoriska sammanhang. Efte r ett inledande arra ngemang so m presenterar de båda modernist erna Gösta Adrian-Nilsson och Wiwen Nilsson ges en historisk fond till mode rnismen. Via en ljusbro och ett bildspel förs man in i en tematiskt uppbyggd utställning, där o lika, för modernismen karaktäristiska drag, lyfts fram under t eman som Metropolis - storstadens puls, Maskinen framtidens befri are, D et andliga och det abstrakta, Den besjälade industri va ran, Det sto ra kri get - det vildas kraft, Paris - konstens arena och Drömme n om allkonstve rket . I ett rum presente ras Bauhaus - en ny modernistisk e ra och i de avs lutande rumm en visas Modernismens genombrott i Sve ri ge. Det avs lutande faktarumm et rymmer ett öppet arki v med t eckn inga r, ritningar och skisse r av konstnärerna C. F. Hill, GAN och Wi we n Nilsso n. Likaså finn s här Kulturens nya databas öve r museets samlinga r av dessa konstn ärer och en stat ion fö r fi lm och multimedi a. Någ ra av utstä llninge ns stati oner rymmer rull ande utställninga r, där ve rken regelbundet kommer att bytas ut mot nya, t .ex. GAN:s skisse r till Svenska Balett en och den avslutande stati onen om samtidens konst . Institution er och pri va tperson er ha r ge neröst bidragit med lån av viktiga ve rk. Fö r den sce nog rafiska fo rmgivninge n sva rar Pet er Holm och för ljussättnin ge n Stefa n Wiktorsso n. Utställningen in vigdes 14 juni av museumsdirektör Lars Nittve . Ursonaten av Kurt Schwitters framfö rdes av Uthållighet ens o rkest er - Ande rs Granström och Ma ri a Sundkvist . Vid årsmötet l l juni förh andsvisad es utställninge n fö r Kulturens medl emm ar. Utställninge n har under so mmaren och höst en dragit stor publik och uppmärksammats i debattartiklar, reportage och ko nstprogram . För at t öka till gängligheten har under höst e n en mode ll för sy nskadade gjorts av Lars Agge r, ett prese ntationsprog ram i de n bärbara dato rn Saxo och en lärarhandl edning är un de r utarbetand e. l anslutning till utställninge n hölls en för eläsningsserie om fe m fö re läs nin ga r unde r höste n. Hu vudansva ri g va r Eva Kj e rström Sjö lin . Ett stort tack riktas till Crafoo rdska st ifte lse n som möjliggjo rde denna sto ra, viktiga satsnin g. Metropolis - Lund i det danska riket Tack va re en sto r don ati o n på fem miljoner kron or från fr u Märit Rausing

223

Hans majes tät Konun g Carl Gustav och Drott nin g Silvia vid besöket på Kulture n och utställnin ge n Modernismen, au gusti 1998. Till höge r om kunge n ses Kulturens ordförand e Le nnart Nilsson. Foto: Björn Larsson, Hagblom Foto .

med döttrar, kunde arbet et med de n nya basutställninge n sä ttas igå ng, först med byggnadsa rbet en i lokalern a på Vita huse ts e ntreplan. Framtag nin g av för emål, kompl ette rande katal ogise ring och inläggnin g av data i en t extdatabas ha r utförts under året (La rs Salmine n). En extra konse rve rin gsass ist ent anställdes unde r höste n för iordningställ and e av utställnin gsobjekten . Hu vudansva ri g är Claes W ahlöö. Utställninge n av de n största med eltida sa mlin ge n i Norden beräknas öppna unde r 1999· TILLF Ä LLI GA U T ST Ä LL N I NGA R UND ER Å RE T

Baroque t- couture på docka. - 15.2 1998 Höstens utställning av Agneta Hanell fortsa tte in på det nya året. Myternas vatten. -29 .3 1998 Glaskon st näre n Kj ell Engmans utställning fo rtsa tte in på det nya året. A tt överleva- minnen från kvinnolägret i Ravensbri.ick. 17-4 - 30. 8 Den sa mlin g av för emå l tillhöri ga fånga r från ko ncentrationsläg ret i Rave nsbri.ick som finn s i musee ts ägo st älldes ut i T extilhall en. Till utst ällninge n kn öts citat från nygjo rda intervjuer med kvinnor som kom till

224

Sve ri ge med d e vita bussa rn a 1945· Utstä llningen och d en därtill knutn a prog ram ve rksa mhe ten rönte stort intresse. Utställningsproduce nter va r Anita Marcus och Sarah Forsell. Eft e r kontakt er med musee t i Rave nsbriick lånades utställningen till Tyskl and - Mahn und Gede nkstätte Rave nsbriick - där utställninge n hade ve rni ssage i nove mbe r. Kultu ren räknar med ett fort sa tt sa marbete med musee t i Ravensbriick. l början av nove mb er gick Kulturens personalresa till Be rlin och Ravensbriick för studi ebesök.

Snaps - på gott och ont. 2.5 - l 6.8 l 998 Snaps på go tt och o nt va r t emat på so mm arens utställnin g i Lundahall en. Uställninge n va r sa mm anstä lld och form give n av Ri e Hägerdal. Tankens bilder. 12.9 - 29.1 l 1998 Utstäl lni nge n, produce rad av Bildmusee t i Um eå och Riksutställninga r hade unde rrubriken Bilder som förklara r världen. l sju teman - Väx te r och djur, Se och rita, Li vet och kroppen, Vä rlde n och kosmos, Rita och bygga, Pra ktik och t eknik sa mt Tecken fö r tanke n - visa des et t hundratal ve t enskapli ga böcker i original och öve r 200 färgbilder. Dato re r i anslutnin g ti ll va rj e te ma erbjöd visualise rade komm enta re r och möjli ghet er att fördjup a sig i böcker och t eman. I anslutning till utställningen hölls fem före läsninga r och Leva nde ve rkstad på Kulturen inspirerade unde r söndaga rna ba rn att skapa egna ve rk. Utstä llningen möjli ggjordes tack vare bid rag från Thora Ohlssons stifte lse. A nagrius. Stengods. 13.12 1998 - 14. 2 1999 l trädgå rdsrumm et visad es Tomas Anagrius st engods. I hans keramik möts d et lokala och det globala - d en skånska krukm akart raditi one n och den kin esiska st engodst radi ti onen. Påskutställning och julutställningar l Träd gå rdsrumm et, Präst gå rden, Allmogehall en, Thomand erska huse t, Blekin gegå rden och i A rbetarbos tad en genomfördes traditionsenli gt utställninga r med anknytnin g till årets högtide r. USTÄ L L N I NG SPL AN E R I N c / Fo RS K N I N G

Framtidstro Kul t uren de ltar i ett rikstäckand e projekt med namn et Framtidstro. Inför millenni eskift et förb ereds på Länsmusee rna u ts tällninga r på detta geme nsa mm a t ema. Kulturens utstä llningskonce pt tar sin utgå ngspunkt i Un escos ra pport Vår skapande mångfald och vill väcka frågor krin g kulturens ro ll för mänsklig utvecklin g och om global och lokal etik. Unde r 1998 har en arbetsg rupp beståe nd e av museichefen, antikva riern a And ers Jansso n och Silvia Diirme ie r och dram aturg Jan Mark arbe-

225

tat med förb ered else rna. Unde r vå ren har en rad di skussione r hållits med inbjudna sakkunni ga från Lunds uni ve rsitet , etikforskare, historiker och t eologe r - profess or Eva Öst e rberg, professor Göran Bexell och doktorand Olav Hamm er - för att diskutera tankar och idee r krin g t emat. Utarbet ande av utställningskon ce pt sker i dialog med olika personer med engagemang och kunskap i etikfrågor. Samarbet e och di skussion har därför inletts med bl.a. dr Elisabeth Gerl e, doktorand Dan Erik Andersson och stiftsadjunkt Lena Sjöstrand. För form givnin gen av utstä llninge n har ett sam arbet e inl etts med a rkit ekten och konstn ären Juan-Carlos Peiron e. Kulturens utställning öppnar 9.9 1999. Projektl edning och utställningsansvari g Anna Landbe rg. En förber edande konfe rens hö lls den 8 oktober tillsammans med Museiforum. Föreläs nin ga rna av forskare vid Lunds universitet komm er att ges ut i bokform.

Makt, prakt, identitet - skånsk renässans Regionförbundet Skåne, Glimmingehus och Länsmuseet i Kri stianstad lanserade 1997 projektet Renässans för Skåne som ett regionalt kultursamarbe te under 1999. Projektet har gemensa m logotyp, affi sch och katalog öve r all a eveneman g med va rs hjälp den ge mensa mma marknadsföringen kommer att ske. I maj 1998 ordnades t vå se mina riedagar på Glimmingehus borg. Kulturen och Länsmusee t i Kri sti anstad bildad e höst en 1997 en refe rensg rupp som utbytt kun skaper och studerat renässa nse ns kyrkor, bo rgar, trädgå rdar och landskap inför respekti ve muse ums utställninga r 1999. I d etta arbete har Britta Hamm ar, Nils Nilsson och Sil via Oi.irme ie r deltag it. Kulturen deltar i projektet med en utstä llning, Makt, prakt, identitetSkånsk renässans, som plan erats och fö ra rbetats under året och som öppnar de n 2 maj 1999 i T ex tilhallen. Utställninge n foku se rar heminrednin g och dräkt hos renässanse ns människor och hos de n skånske bonde n under 1800-talet och lyft er fråga n om innebörde n av de kva rdröjande re nässa nss tildrage n hos skånsk allmoge under 1700- och 1800-ta le t . Kulturens sa mlin ga r komm e r att ställas ut i nybyggda montrar som unde r vintern byggs i T extilha ll ens övre plan. Utställningsa nsva ri g Britta Hammar, scenograf Lotta Rudman. Satsnin gen bekostas med arve t eft e r Marga reta och Lenn art Mårt ensso n, Unn aryd. Tingsligheter Som ett sa marbet e mellan Kulturen och Lunds uni ve rsitet har ett tvä rvet enskapli gt forsknin gsseminarium startats, för att ge möjli ghet för Kulturens antikva ri er och forskare från o lika di scipline r att t illsa mm ans utveckl a och fö rdjupa forsknin gsperspekti v kring frågeställninga r re lat erad e till materi ell kultur - vad människan gö r med tinge n och vad tin ge n gö r med människan. Und er året har semina ri et sa mm anträffat vid sju tillfäll en. (Samm ankallande från Kulturen Silvia Di.i rme ier, Anna Landbe rg, Sebasti an Goksö r).

KUL T U R M I LJÖ V i\ R D /A RK EOLOG I

Stadsa ntikva ri en ha r deltag it i byggnadsnämnde ns samm anträden och sama rbetat med Stadsa rkitekt kontoret och Lundafasti ghet e r samt länsantikva ri en i plan- och byggnadsfrågo r. Beva rin gskommitten har arbetat med in ve nte rin g av bya rna i Lunds kommun och stadsantikva ri en har samverkat med in ve nt era ren. Inom museet har antikva risk öve rvakning av restaureringe n av stall et i Bl ekin gegå rden och nertag nin ge n av Bosmålat orpet samt ombyggnaden av Nordenst ed tska stifte lsens hus ge nomförts. Arkitekten Pete r Sjöma r inbjöds under vå ren fö r att d isku tera restaure rin gsmetode r för Måcketo rpsboden och Dackestu ga n. Den arkeologiska verksamh et en låg under å ret på un gefä r samm a ni vå som under fö regåe nde år. Totalt ut fö rdes ett åtti otal undersöknin ga r varav tre slutund ersökninga r, alla inom Lunds kommun . Som va nli gt påg ick utgrävnin ga rn a und er hela året, doc k kunde de t re slutundersöknin ga rn a genomfö ras unde r den s. k. va rm a å rstiden. Mest uppmärksammad bl ev utgrävninge n fö r ombyggnaden av Lunds Ene rgis t ra nsform ato rstati on på Sto rtorget unde r juni t ill augusti . Med tanke på den min imala ytan blev resultat en härifrån imponera nde, framför allt genom de många byggnadslämningarn a, so m lämnade viktiga date ringa r, vilka direkt kan appli ceras på äldre un de rsökninga r på och krin g t orge t . I kv. S:t Mikael 16, där årets första slutundersöknin g inl eddes i maj, påt räffades und er de lvis besvä rliga arbetsförh ållanden, välbevarade lämnin ga r av Sva rtbröd rakonventet bl.a. större yt or av st en- och t egelgo lv, grundmu ra r etc. Här kunde också d okum ente ras byggnadsrest e r betyd ligt äld re än kl ostret . Den tredj e slutunde rsökningen gjordes unde r två höstmånade r på gå rden till de n tidi ga re Lindströmska bokhande ln, nu vara nde kv. S:t C lemens 27, på Storto rge ts västra sida. Här har Fasti ghets AB Brigge n påbörjat en omfa ttande om- och nybyggnati on, so m bl.a. innebär att i st ort sett he la gå rdsplanen komme r att täckas över. Av den tidi ga re bebygge lsen skall endast fasa den mot torge t beva ras, ett beslut som kom till eft er långa och omfattande diskussion er, där pe rsonal från enhet en akti vt deltog. Vid unde rsökningen, som enligt beslut från länsst yre lse n omfa ttade en tiondel av exploat erin gsytan och en kn app sjätt edel av kulturl agerdjupet , hittades mycket vä lbeva rade lämnin ga r av uthus och gå rdsbelägg nin gar från slutet av 1400- och början på 1500-ta let. Enli gt planerna skall de kva rva rande ku lturl ag ren, med ett medeldjup på sex mete r, beva ras åt kommande ge neration e r. Hur de tta problem skall lösas, har un de r höst en och vinte rn upptagit en icke oväsentlig de l av arbetst iden. Ö vri ga un de rsökninga r har ofta va rit av mindre omfattning, men har trots det till fö rt mycket viktig in fo rmation om bl.a. ingrepp och andra skado r i kulturl ag ren och är därmed oe rhört viktiga kä llor i a rbet et med att samm anstä lla den totala skadesit uati onen inom fo rnl ämnin ge n Lund . Vid en sådan mindre unde rsö knin g påträffades fö r fö rst a gången grundmurarna till kyrkan S:ta Mari a Mag le i kva rte ret med samm a namn . Per-

227

so na! har dessutom ansvarat för ett flertal förundersökningar i de medel tida bya rna Dalby, Håstad, St . Råby, Veberöd och Värpinge. Den sa mmanl agda arbetst iden i fält är unde r året 36 manmånader och för utarbetande av rapporter c:a 24 manmånader. Totalt har den arkeologiska insa tse n i uppdragsve rksa mhete n uppgå tt till fe m manå r. Den arkeologiska sam linge n har tillförts ca ni otuse n föremål av skilda katego ri er, dock släpar f.n . föremålskonserveringen eft er p.g.a. kapacitetsbrist. Utvecklingen av grävn ingsmetodik, kontrollfunktioner, dokumentations- och fyndhanteringsrutiner sker fortlöpande. Ett fl e rta l artiklar i presse n har skild rat de o lika utgräv nin ga rn a i ord och bild och den arkeo logiska verksa mh ete n har kontinu erli gt presenterats på en egen hemsida. Under augusti fl yttade de t arkeo logiska kontoret in i nya fräscha lokaler vid S:t Annegatan efte r några års ambul era nde tillvaro. KONSERVER I NG

Det gå ngna året har präglats av iordningställande av nya och unde rhåll av befi ntliga utställninga r sa mt magas insa rbete. De befintl iga utställninga rna so m iordningställts är de i Borga rhuset, Thomanderska huset, Arbetarbostaden, Ystadhuset, Västra Vrams prästgå rd och Östarp. Nya utställninga r so m enh et en har arbetat med under året är Snaps- på gott och ont, Modernismen, Lekfullt och ju lu tstä llninga rna. Plane rin g för komm and e utstä llninga r har påbörjats med renässansutstä llningen och medeltidsutställninge n. Unde r året transport erade enh et en Kulturens utstä llning A tt överleva ti ll Mahn und Gedenkstätte Rave nsb ru ck i Tyskl and, sa mt medve rkade vid uppsättnin g av utställn ing där. Magasi nsarbetet har fortsatt med uppordnin g av sil ve rm agas inet och textilsamlingen. I hu vudmagas in et har install erats nytt pallställ fö r att öka magas inskapac iteten där. Den 2 mars anställdes texti lkonservator Eva Möll er från Li vrustkamm arens textilkonservering på enh ete n. Brita Erl andsson gick i pension d en 30 januari. Hon arbetade sedan 1977, med sto r nogg ranh et och loja li tet, med de arkeologiska fynden från Lund. Sesamprojektet avslutades d en 30 juni. Det sista delprojektet var leksakssamlinge n so m regist rerats, vårdats och flyttats till bra magas in. Detta arbete resulterade bland annat i utställninge n Lekfullt. De so m arb eta t inom Sesa mproj ektet va r Karin Hindfeldt, Yvo nn e Sandberg och Ann aMal in Tibe. Ett fö rslag till myntutställning har utarbetats till Sparba'nke n Finn. Ritninga r och kostn adsförs lag har öve rl ämnats. En kopi a av lilla Riksva pn et har till ve rkats unde r öve rin see nde av enhet e n. Den sattes upp på entregrinde n ti ll årsmöt et de n 11 juni.

228

A R BETE M ED SAM LI NGA R , B IBLI OTE K OC H A RKI V

Unde r året har hela d et arkeologiska och lundatopografi ska bibliote ket fl yt tats från Forsbergska huse t till No rde nst edtska huset . Likaså har Lundaa rkive t inord nats i hu vudarkive t i No rde nst edtska husets käll are. Textilkonse rvat or Nat alie Hatala avs lutade under juli månad sitt arbet e med d e koptiska tunikorna. Kultu rens sil ve rsa mlin g har inordn ats i ny kompaktinredning i magas in (Karin Schönberg). DOK U MENTAT ION, I NSA MLI NG

A rbetsbilder De n sa mlin g t ecknin ga r och skisse r av Emil Johansso n-Thor som hans son Gunnar skänkte till Kulturen rgg6 har dokumentera ts ifråga om motiv, innehå ll oc h tillkomstomständi ghet er i samtal med giva ren. Dessa skisse r och teckninga r av miljöer och människor i a rbet e, d els vid Sireköpinge gå rd , de ls hos en lantbrukare i A nderslöv, skild ra r va rdagstill va ron på den skånska landsbygd en vid rgoo-talets början. (N ils Nilsson) Restaurangdokumentation i Lund Påbörjad dokum entat ion av utl ändska resta urange r som etabl era t sig i Lund seda n rg70-ta lets börj an, med frågeställninga r kring en föränd rad stadsbild och förändrad e matva nor i dage ns Lund. Restaurangdokum e ntat ionen påbö rj ad es vå ren r gg8 i ett sa marbe t e med Anna Burst edt Etnologiska instituti onen, som fo rskar krin g »etnisk mat« (Sil via Durmeie r) . Minnen från Ravensbruck In fö r utställninge n av de t på Kul t uren de pone rad e mate ri alet från konce nt rat ionsläge rfånga r från Ravensbruck, ge nomfördes sa mtal oc h intervj uer med öve rl eva nde och släktin gar till öve rl eva nde som hörde av sig till Kulturen. Unde r somm aren beviljad e rege ringe n 150.000 kr för fo rtsa tt dokum entati on och insa mling av minn en. Detta a rbet e har pågå tt unde r höst en. (Ani ta Marcus, Sarah Fo rsell) A rbetsliv -Lundabor Samta lsinte rvjuer och fot odokum entati on av metallarbetare på Al faLava l och unde rsköte rsko r på Uni ve rsitetssj ukhuse t i Lund ha r avs lutats un de r året. Bea rbetning och plane rin g fö r utstä llninge n Lundabor- röster om liv och arbete har pågå t t un de r hösten. (A nita Ma rcus, David Skoog, Eva Kj ers tröm Sjölin) Kultur och identitet Förbe red else r har inl etts för utvec klin g av dokum enta ti onsprojekt u t ifrån frågestä llninga r krin g kulturmöte n och kulturell identitet .

229

U TLÅN AV FÖREMÅL / SE R V I CE Å T PRIV AT PER S ONER OC l-I I NS TIT U TI ONE R

Kulturen har unde r det gångna året med utl ån de ltagit i många av de stora utställningarna i Sverige. Ö stasiatiska museet i Stockholm ha r till utställninge n Från Kina till Europa lånat ett par stolar tillverkade i Kin a på 1730-talet. Stolarna har tillhört drottning Anna Sofia av Danmark. Vidare t vå porslinsfi guriner i Blanc d e Chine, föreställande europe iska män och tillverkade i Kina c 1690-1720. Till utställninge n Peter den Store och Karl XII - i krig och fred på Li vrustkamma ren, Stockholm lånade vi ut Ka rl Xll:s gunghäst sa mt en akva rellerad teckning Bonden vid Narva. Till Nationalmuse ums utställnin g Katarina den Stora och Gustav III utl ånades en kopp med fat av Rörstrands tidi gaste flint godstill ve rknin g. Utställnin gen Swedish Folk Art med föremå l ur Kulturens sa mlin ga r har unde r året visats i Chicago. Kulturens samling av antika vase r har för en tvåå rspe riod deponerats på Kl ass iska institutionen vid Lunds uni ve rsitet för forskning och publiceringsförb e redande arb ete. NY FÖR V ÄR VfA RK I V FÖR V ÄR V

Ett urval av årets nyförvärv: Till sa mlin ga rna av tex til och dräkt har förvä rvats bl.a. fe stkläder från Firma Baroqu e, en sa mlin g modell- och mönsterskisser samt broderie r gjo rda av en kon stfackselev på 1950-talet, mönster och maskin för uppritnin g av mönster, en reticellabroderad duk sa mt fo lkdräkter. Vidare ha r museet som gåvo r e rhållit en dryckeskanna i sil ve r och medaljer so m konstnären Jöns Mårtensson, Lund fått so m prise r i utst ällningar, äldre husge råd och in ve ntarier från Unnaryd, Småland och Färingtofta, Åkarp och Broby, Skåne. Ett kundregister från E Ekelunds plåtsl age ri, Lund, bokbindarpress från Bergg renska bokbinde riet i Lund, glasskylt från Lindst röm s Bokhande l i Lund, möbler och in ve ntarie r från boktryckarfamiljen Håkan Olsso n, Lund, kaffekanna, design Sigva rd Bernadotte, påskprydn ade r, oljetryck och ki stebrev mm . Museet har so m gåva även erhållit docko r tillve rkade i fl yktin gläge r i Små land 1945 av f.d. lägerfångar från Ra ve nsbruck sa mt ett bärnste nshalsband so m den ursprungliga ägaren bevarat ge nom tre koncentrationsläger under andra vä rldskri get . Inför utställninge n Modernismen. En ny konst. En ny värld. har sa mlingarna kompl etterats ge nom inköp som bekostats med utstä llninge ns projek tm ed el och egna fonder: Kubus-Geschirr, d esign Wilhelm Wagenfeld, Ge na glasb ruk, kanna av förnicklad metall, ca 1914 1 formgiven av Richard Ri eme rschmid, elektrisk vatt enkokare, ca 1908, formgiven av Pet er Behrens för AE G, Bord «Bro« sa mt stol «B5« 1 stå lrör, 1925-1927 av Marcel Breuer, t eka nna, handgj ord i sil ve r, formgiven av Mar iann e Brandt 1924 1 i nytill ve rknin g, lampa formgiven av W. Wagenfeld och Jun cker 1923/24 i nytillverkning, tygprovsamlin g, England 1890-tal, från Erik Folckers ve rksa mh et med butiken Sub Rosa i Stockh olm, kompl ett era nd e

de lar till se rvise n Liljeblå av Wilhe lm Kåge 1917, a rm ature r från 1930-talet, shaker i nysil ve r och bakelit från 1937, ri tad av Folke Ahlström, elektrisk kaffekokare från 1945, ri tad av Ralph Lyse ll , cocktailglas i nys ilve r och bakelit från 1930-talet m.m. Ti ll bibliotekssa mlinge n har fo ga ts GAN:s eget exe mp lar av W. Kand iskys och F. Marcs Der Blaue Reiter, origina lutgåva av GAN:s Den gudomliga geometrien från 1922 och Du cubismeav A. Gl eizes oc h J. Metzinger från 1912 . Biblioteket har utökats med 728 numm er, va ra v 132 ge nom gåvo r. Accessionen om fa ttar nr 50 .827 - 5L555 . Arki ve t har utökats med 255 numm e r. Följande arki v har ino rdnats: Boendedokum e ntat ion 1996/ 97 LKF, G. J:so n Karlins arki v Il, Fale Sve nssons menya rk iv, Friherre Gustaf Leuhu se ns a rk iv, Borgs arki v, Restauran gdokum entat ion 1998. Alrik Jönsso ns gå rds arki v ha r utökats med 82 numm er. Porträttarki vet har utökats med 174 fo tog rafi er. I Ku lturens lundaa rkiv har ritnin gsmat erial lagts in i ett databasp rogram för att und erlätta söknin g (Kaj Borg). R EG I ST R ER I NGS- OC l-I DATO RI SE R I NGSARB ETE

1998 års access ion omfa ttar KM82056- 82608. Under året har ett stort antal före mål ur leksa kssa mlinge n, so m tidi ga re va ri t o registrerade, katalogise rats inom ra me n för Sesa m-projektet. Ku lt urens IT- projekt har fo rtsa tt unde r året . Samtli g perso nal har nu till gå ng ti ll dato r med e-pos t . Persona le n har erbjud its grundkurs i dato rkun skap oc h a lla har ge nomgå tt kurs i e-posth ante ring och anvä ndad e av Intern et . Unde r vå ren påbö rj ades ett sa marbete med Folkens muse um , Göteborgs stadsmuse um, He lsingborgs muse um oc h Malmö musee r krin g föremålsdatabasen Ca rl ot ta, so m be räknas kunn a tas i bru k un de r vå ren 1999· En t ext- och bilddatabas med Ku lturens sa mtli ga för emål av Ca rl Fredrik Hi ll , Gösta Adr ian-Ni lsso n och Wi we n Ni lsson fä rdi gs täll des infö r öppnandet av utställn ingen Mode rni smen (antikva ri e Karin Schönberg, fo tograf Lena W ilhelmsso n). Fö r den bä rbara dato rguiden Saxo har en engelsk och en sve nsk prese ntati on av utstä llningen M odernismen arbeta ts fram unde r hös ten. Arbet et med e n fö remålsdatabas t ill utställninge n M etropolis har påbörjats. Ett mu ltim edi aprog ram fö r Blekingegå rden är unde r utarbetande (synopsis Eva Hanse n). Med anslag från KK -stiftelse n har ett sa marbete inl etts me llan arki v, bi bliot ek och musee r i Skåne, kallat llA BM Skåneprojekte t«. Under höst en har ett anta l wo rks hops planera ts oc h arb etet komm e r att prese nte ras på en ege n hemsida. En av AMU-Gruppe n Hadars två regist re rin gsce nt raler startade i anslutning t ill musee ts områd e. Ku lt ure n medve rka r med viss utbildning och so m ett första projekt överförs museets hande ldva pen till database n.

23 1

M USE IP E D AGOG IK

Två museipedagoge r, Ingalill Alwmark och Yvonne Sandberg anst älldes på va rd era 40 %. Tjänst erna innebär dels pedagogisk programve rksamh et på vardaga r för bokade grupper, dels på helge r för allmänhet en i Månadens hus: ett nytt begrepp för året som innebä r att program koncentre ras till ett hus i t aget under perioden januari-april, oktober-decembe r. Följande museipedagoge r har anlitat s på timbas is: Kristin a Arvidsson, Kri stina Bakran, Kri stina He ilo, Annika Krist ensson, Anita La rsson, Lars Lundberg, Inge r Lönngren, Eva Nilsson, Lotten Roos och Helena Zeberg. För att kunna levandegöra miljöe rna har rekvisitaförrådet och dräktve rkstad en utökat s rejält. Hist oriskt ko rrekta dräkter för gesta ltning i Borga rhuset och Thomanderska hemm et har sytts upp för museipedagoge rna. Kulturens dramagrupper för mellan- och högst adi eeleve r har också deltagit i ges taltnin gsa rbetet och fått dräkter uppsydda såväl för bondemiljö som borge rli g miljö. En uppsättnin g fö rkl äden, klutar och vegamössor har köpts in för skolklasse rn as arbet e i ve rkst adsprogramm et »Folk och Fä i Bl ekin gegården". Eleve rna får hä r gå in i ro lle r och de ltaga aktivt med sysslorna på gå rden. Programmen för skolan har i övri gt handl at om visninga r i samband med årets fest er: påsk, allhelgona och jul samt visnin gar och ve rkstäder kring Modernismen och Tankens bilder. Unde rvisnin g kring medeltiden har skett på Drotten. Utst ällninge n om Rave nsbri.ick väckte sto rt intresse på högst adi et och gymnasiet som bokade vå r s. k. etiska ve rkstad i stor omfattning. Visnin ga r av utställningen Nalle och Kanin riktade sig till de yngsta. Musei pedagoge rna ge nomförde totalt 949 visnin ga r på Kulturen samt 30 uppsökande program i regionen. Studiedaga r och kurse r för lära re och muse ipedagoge r har arrangerat s: »Tinge ns metod so m kunskapsväg" i samarb et e med Regionförbundet , på Östarp för lära rkandidat er i samarbet e med hum anekologe rn a, "Skolgå rdskonferens" i samarbet e med Gareth Lewis och Barn ens landskap, »Nu kommer det en grupp! Att visa och berätta i hembygdsgå rden", i samarbet e med Skånes hembygdsförbund . Kulturens och Leva nde verkstads omfa ttande projekt, t illsammans med 187 sex- och sjuårin ga r och deras pedagoge r, res ul te rade i utst ällnin gen Respektera- barnet, minnet, myten. Tre regionala symposier under rubriken »Tinge ns metod so m kunskapsväg" arra nge rades i anslutning till utställningens t ema om att undervisa med utgå ngspunkt i kulturhist orien och museet s föremål. Samarbetet med Leva nde ve rkstad fortsat te under höst en med ytte rli ga re et t samve rkansprojekt för elever och pedagoge r i fö rskolekl asse r sa mt årskurs i. Projektet finn s dokum enterat i rapporten: Kulturen och Levande verkstad. Dess utom skrev Leva nde ve rkstad - pedagoge rna Helena Norrsell och Christina Aron sson ett idehäft e för Modernismen med fö rslag på t emav isnin ga r samt prakt iskt arbet e i Bauhaus anda.

Helg- och lov progra mm en för barn och un gdom har utveck lats. Bildve rkstaden va r öppen va rj e dag unde r Respekteras utställnings peri od , va rje söndag hela sommarlove t och i anslutning till utställningen Tankens bilder, va rje söndag he la höst en. Allmänhet en har visa t et t stort intresse för d enn a öppna ve rksa mh et som uppmanar besökaren att ge utt ryck fö r sina intryck av Kulturen. Sagova ndrin garn a har a rrangera ts va rann an helg under vå r och höst , sa mt va rj e to rsdag under so mma rl ove t . Traditionsenli gt arrange rades häxve rkstad unde r påskl ovet och betl ykteve rkstad und er allhelgonalovet . Skolorn as ve rksamhe t på Kulturen handl ar, förut om bokad e p rog ram, om projekt och egna u tstä llninga r. Vårfru skol an och Fåge lskol an visad e sina projekt om med e ltiden. V ipeholmskolans och Spykens estetprogram visade o lj emålninga r respekti ve utställninge n Bokstav. Kulturens bildgrupp visade Andra rum 1 sa mband med Sydsve nskans 150-årsjubil eum inbjöds eleve r att gestalta Kulture n i ord och bild. Stadens dag fi rades med Vårfruskolans bilde r av vad eleve rna tycke r bäst om i Lund. I sa ma rbet et med Lunds kommun har, fö rutom Leva nde ve rkstad projekt en, handl at om de n Öppna förskol an för pappor, odl artävling med Natursko lan, träffar med kulture nombuden. Museil ektor Eva Kl ang Eriksson samve rkar med kommun ala barn- och un gdom sgruppen i strat egiska frågo r och har under året ge nomfört en utrednin g om skolmuseioch kulturskole fråga n: Skolvägen- minnen, metoder och möten. En ideskiss om lokal kulturutveckling i Lund. M AR KNADS FÖ RI NG

Unde r pe ri od en maj-juni ge nomfördes en intervjuundersöknin g bland Kulturens medl e mm ar för att u tfo rska de ras läs intresse. Syfte t med und ersökningen va r att pröva hållbarh et en inför markn adsintroduktion av en ny medl emsförm ån, nämli ge n en peri odisk bokutgivning vid sidan av Kulturens årsboksutgivnin g. Response n bland medl emm arna vid d essa intervju er visade på ett båd e brett och djupt läs intresse. Under somm aren skrevs ett samarbetsav tal med de t lundabase rade förl aget Hist oriska Media. Ett resultat av detta sa marbete bl ev se ri en Illustre rad Historia och boken Slaget vid Lund, so m kom ut i mitten av oktobe r. Kulturens medl emm ar erbj öds köpa boken till hal va priset jämfört med bokhandeln via ett utskick i början av nove mber. Medl emm arnas intresse överträffad e alla fö rvä ntnin ga r. Unde r peri ode n 15 nove mb er t ill sist e decembe r såldes dubbelt så mycket tre gånge r snabbare än beräknat. Response n i for m av köp uppgick t ill 16% (2 400 böcker leve rerades till medl emm ar). Förutom att förstärka vä rdege menskapen me llan Kulturen och dess medlemmar, användes boken också som snabbhetspremi e vid medl emsvä rvnin g. Under peri oden vä rvades 344 nya medl emma r genom en speciellt framtagen fold e r och ann onse ring. Bokproj ektet är självfin ansie rande och täcke r även kostn adern a fö r snabbhetspremi er, vä rvnin gsfoldrar och ann onse rin g.

233

Under året har medl emsvä rvnin g va rit en sä rskilt prio ri terad uppgift . Kampanj e r för åte rvä rvning av tidi gare medl emmar ge nomfördes unde r pe ri od en septembe r - oktober (177 pe rso ne r åt ervä rvad es). Unde r oktober månad inleddes ett sa ma rbet e med G lee rups bokhande l i Lund vad gä ll e r medlemsvä rvning och bokförsäljning sa mt skyltnin g. För att öka Kulturen s attrakti o nskraft i omvärlden har en av nyckeluppgift erna för marknadsfö rin ge n va rit att först ä rka sa marbetet med med ier. Ett exempe l på d etta ä r sa marbet et med Sydsve nska Dagbladet un d er hösten kring Kulturens progra m via Stjärn spalten. D etta sa marbete har resulterat i c:a 2000 fl er besö kare. Under t vå veckor i mitte n av oktobe r ge nomförde Kulturen en riktad kampanj för utst ä llninge n Modernismen via radiostationen Mi xMegapo l för att nå en ny, yngre publik. V idare har arbet et med medie r res ultera t i reportage och artikl ar i månatli ga tidn inga r som t .ex. Antikbörsen och NE -nytt. Under se nhösten har också arbet e med turistnärin ge n (hotell, resea rrangörer och bussbolag) igå ngsa tts. Resultatet av detta a rbet e ko mm e r dock först att visa sig unde r vå ren 1999. För att säke rst äll a en både långsikti g oc h hållbar besöksutveckling, har också en rad interna p rojekt initierats med fokus på grafisk trycksaksutformning, ad ress reg iste r för programutskick m.m. Arbete t med öve rförin ge n oc h upplägg nin ge n av Kul turen s medlemsreg iste r via Ralto n AB i He lsin gborg är avs lutat. D et fortsa tta arbet et handl ar om att vidare utveckl a rutin e r för att kunn a ge bättre och utökad se rvice till Kulturens med lemma r. Kulturen har de ltag it i student e rn as Hälsnin gsg ill e på AF och Visa Lun ds arbetsmöten om markn adsfö ringe n av Lund. Via Turistbyrån de ltog Kulturen med informationsmateria l och/eller pe rso na l i mässo r. PR OG R AM

V årens program En mycket publikdraga nde utstä llning blev Baroque't - couture på docka, en utstä llning av kl ädska pa re Agneta Hanell. På t emat - Kl äder - ta lade en sö ndag Kati a Johanse n, dräktansva ri g på Rose nborgs slo tt . Ti llskära rakademien i Köpe nhamn visade kl äde r oc h Folkuni vers itete ts foto linje hade en fotoutstä llning på »Vägge n« . 1 anslutning t ill Myternas vatten talade In grid och Olof Nordström un de r rubrike n »Gl as riket - en kreat iv vär ld«. Lunds spelmansgill e hade ett näc kenp rogra m. Om »Va ttn et i myt er och sägner« berättade fo lkli vsfo rskaren Bengt af Klintberg och o m «Boda som en fri sk fl äkt i glasrike t « 1 :e antikva ri e Gunne l H olme r, Smålands muse um. På »Vägge n« visades i fe bruari - mars Boendemiljö på Klostergården i sa marbet e med H yresgästfö renin ge n på Klostergå rde n och i sa mband därmed hölls en di sku ss io n om nya bostadso mråde n i Lund med bl.a. Tho mas Schl yter, Karin Palm-Linden, C laes Wahlöö och re prese ntante r från Hyresgästföreninge n. Bo rga rhuset va r månad ens hus både i ja nu ari oc h februari. Unde r mars

234

va r det Thomanderska huset i fokus. Då spe lade Kulturens dramagrupp Konsten att bli en väluppfostrad flicka, antikvarierna Britta Hammar och Anders Jansson berättade om husets nya t extili e r och fil.dr. Eva-Helen Ul vros talad e om kvinnor i 1800-ta lets borge rli ghet . Vidare spelade Teater Dagaz Ett tempel av drömmar i Hornsbe rgssa len, författ aren Ma rie Clahr Hallbe rg talade om det antika dramat so m en del av Dionysus-mysteriet och professor Ralf Långbacka om »Masken i modern teat e r«. 1Trädgårdsrummet visades bonadsmålningar från Kulturens magas in, påskutställningen En lifvad påsk och i apri l öppnade där utställningen Bluesbox. Ett rytmiskt collage i ord och bild. I sa mband därm ed gav Pet e r Gadh och Rol and Hallgren en föres tälln ing i blu esens t ecken. I anslutning till utställningen Att överleva- minnen/rån kvinnofängelset i Ravensbri.ick talade arkivarie Anna Svensson und er rubriken »Vä rld en gunga r, då jag finner mitt ege t namn« - om fl yktin ga r i arki ve n. Samma dag öppnades skärmutställninge n Studentkårens judeläkardebatt i Lunds uni ve rsitetsmuse um . Utstä llningen Snaps - på gott och ont av öve rl äkare Ol a Thulin och chefsse nso riker Per He rmansson på Vin & Sprit presenterade ett kryddbord, so m fa nn s med under he la utställningsperioden. Om Iva n Bratt, Systembolagets grundare, talade längre fram professo r em. Håkan Westling, so mm e lier Mi cha Billing kåserade om nya och ga ml a snapsa r, Skånska snapssällska pet presenterade sin ve rksa mh et likso m Skånska Sillakademi en och journalisten Mie Je rnbeck berättade om si n mo rfa rs farfar, brännvinskungen L.O. Smith . Kulturen arrange rade unde r sommaren rundva ndringa r på t emat »Kryddor i Kulturens trädgårda r« och Snaps-utställninge n avslutades med en akvav ittäv ling under led nin g av Per Hermansso n, i vilken de ltog chefredaktören Marika Hemm e l, journalisten In grid Nathell, författaren Sann a Tö rringe, bildbyråchef Hans Greve lius, kon se rtpromoto r Julius Malmströ m och professo r em. Håka n W es tling. Skånska kören sjö ng snapsvisor under led nin g av Bo Anders Dahlskog. En snapsvisetävlin g so m pågått und er so mm are n av lutades med prisutdelnin g. Den s maj öppnade fotoutställningen En stund i livet- bilden berättar, sa mmanl agt 1So fotografier, so m en del av sos 150-årsfirande och på »Väggen« visades fyra sos-illust ratö rer. Redaktör Per T Ohlsson talade om re lat ionen Malmö - Lund och redaktör Jan Mårte nsson och bildchef Per Lindström om »Lund i ord och bild<<. I sa mband med årsmöt et öppnades utställninge n Solspår med skulptur av Vi vianne Ge ije r och kalligrafi av Etsuko Maga mi Jönsson och på »Vägge n« fotout ställningen Struktur av Soph ia Callme r. Sedvanligt arra ngerades Tidiga musikens dag, Folkmusikens dag med Schottisbersån på dan sbanan sa mt Kulturskolans dag med musik, bild och dans.

235

Sommarens program Kulturens park hö lls öppen fö r kvä llsbesökare unde r pe ri oden 15 juni 15 augusti med fri entre . Und er denn a period fann s ett cafe inne på Kulturen i anslutning till da nsbanan. Här ordnad es till sa mm ans med Studie förbund et Vuxe nskolan kurse r i olika dansstila r och även dansutlärnin g fyra onsdagskvä llar i juli - foxtrot , tango, sc ho ttis och va ls. På dansbanan va r det också dans på söndagse ft e rmiddaga r till bl.a. KurtEnnis och Lazy Banes. På torsdags kvä llar spe lad e Lomma Messin ga rne och D alby dragspelsklubb upp till dans. I Bosebo kyrka firades sedvanli gt ekumeni sk gudstjänst varj e söndag och under fyra torsdags kväll ar i juli spe lade Elisabet W e ntz-Janacek orge lmusik. En söndag i au gust i stod Re turhuse t OIK OE :s un gdo ma r för programmet, d et handl ad e om åte rvinnings möj li ghet er, en ann an visades ve t eranbilar, bl.a. Volkswagen, som fi rade 50 år. Sist a söndage n i augusti va r Un ge rskt Kulturforum vä rd med ett prog ram som best od bl.a. av musik, dans och ett för edrag om d et unge rska nati o nalmed vet andet. På »Vägge n« ö ppnades en utst ällning där ko nstn ärerna hade en ankn ytnin g till Un ge rn .

Höstens program Inn ehåll et i höst ens program kretsad e främst krin g utst ällninga rna Modernismen. En ny konst. En ny värld. och Tank ens bilder - bilder som förklarar världen. Fem för ed rag på t emat mode rni smen t og sin utgå ngspunkt i Lund. Fil.dr. Cecilia Fredriksso n t alad e om »D en folkli ga mode rni smen« med EPA i centrum , arkitekten t ekn . dr. To mas Täg il o m »Aron Bo relius - mode rni stisk regissö r i Lund«, arkitekt en Stefa n Rom are om »Fred Fo rbat - hum ani st och sa mhällsplanerare, en internati o ne ll a rkitekt i Lund«, museiche fe n Jan To rsten Ahlstrand o m »GAN och Wiwen Nilsso n - t vå modernistpi o njä rer i Lund« och reda ktör Ca rlhåkan Larsen o m »Sten Broman - Lunds rabulistiske mode rni st «. Tre föredrag tog sin utgå ngs punkt i Tankens bilde r: Fil. dr. Be rit Sahlström, Uppsa la, t alade und er rubrike n »Spela på olika stänga r - parti ernas bildpropaganda i åre ts va l«, prof Le na Johann esson, Göte bo rg, om »Bilde n - tanke ns, öga ts e lle r hande ns instrum ent«7 och pro f Lena Joh anni sson, Uppsala, om »Vet enska pens bild av den kvinnliga kro ppen i ett hi st o riskt pe rspekti v«. Höst en inl eddes med Ä ppl ets dag i sa marrange mang med Balsgå rdKi viks försöksst ati o n, No rd iska ge nbanken, Ki viks muste ri och Tetra Pak. Samm a dag öppnad e utst ällninge n Lekfullt. I sa marb ete med Kultu ra rv utan gränse r o rdnades sist a sö ndage n i se pte mber en Bosni endag med rubrik en «Att rase ra kulturbyggnad er är ett sä tt att skada människor och d eras ide ntite t « som inleddes av f. riksa ntikva ri en Marga ret a Bjö rnstad . Ö vri ga t alare var jo urn a list en Karin e Manne rfeldt, a rkitekt en Mats Edström och etnologe n Maj Pov rza novic.

D en l l oktobe r firad es Thomande rs 200-årsdag med så ng, musik och glimta r ur hans li v so m akad emil eda mot , t eologiprofesso r, kyrkoman, friare och far. Fyra lördaga r unde r höst en prese nterade Kulturen tillsa mm ans med Medborga rsko lan bokförlage n Ell e rströms, Boströms, Histo ri ska medi a och Signum . Mari a Lindström framförde sitt Birge r Sjöbe rgprogram Rymdens gröna prickar vid t vå tillfäll en, Lunds t eaterförening förl ade Rikst ea t erns uppsättning Leve nostalgin med Ann a-Lisa Eri cson och Filli e Lyckow på Kulture n och gruppen Eurasia gav vid t vå tillfäll en Dojoji, ett japanskt No-spel. Ca rolin e Ditl eff- Buchbe rge r ställde på »Vägge n« ut dockor hon själv gjort med rubrike n Drömmen om det främmande - dockor och exotism. På »Vägge n« visades vidare foton av Anders Mattsson Dammen på Kulturen, sa mt IM-60 å r. Konstförenin ge n Mul ato Gil oc h konsttidskriften H eteroge nesis kall ad e sin utstä llning Limes. Kulturens sedva nli ga julstök med musik, hantve rksga ta och julutställnin ga r lockad e 7. 700 besökare und er fem timmar. Under dece mbe r kl ädde studentn ation e r jul granar i Lundahall en. Två adve ntssöndagar spelade Kulture ns docktea te r Och det hände sig vid den tiden, sa mm anl agt sex föres tällninga r. I Lunds uni ve rsitetsmuse um öppnades vägg utställninge n Albert Levan och lundagenetiken. I Drottens arkeologiska muse um framförde Laud e Nove lla med eltida musik på Kulturn att en. Östa rp: s och 26 juli - Djuren på Östa rp. 12 juli och 2 augusti - Marken på Ö starp. 27 septembe r - fårklippnin g. Trädgå rdsvandrin ga r d en 28 juni och 16 oc h 19 juli . H AND IK A P PA R BETE

Musee t har akti vt med ve rkat i Regionförbundets i Skåne pil otproj ekt Skånes museer ska fungera f ör alla, bl.a. i t vå utbildnin gsdagar för museipe rso na l under året. Museeet har också deltagit i det nordiska öve rgripande pl ane rin gsa rbet e för sa marbete för att öka museern as till gänglighet so m nyli ge n påbörjats i nät ve rksform . UTA TRIKT AD VE RK SA MH ET l 99 8 Samarbetsprojekt Sesa m: Samo rdnin g Skånes He mbygdsfö rbund, Ystads, Trelleborgs och Helsingborgs musee r sa mt Medi c inhistori ska musee t (Ma rtin Andren)

O stsee-Akad emi e, Lubeck: Kulturell es Gedäc htnis und Zusa mm e narbeit im O stseera um (Sil via Durm eier) Skånes musee r skall fun ge ra för alla (tillgä nglighetsprojekt fö r funktionshindrade): sa ma rbet e mell an Regionfö rbundet Skåne, Malmö

237

Musee r, Kulturen och Länsmuseet i Kristianstad (Anna Landberg, Ke rsti n Westerlund} Framtidstro: samverkansprojekt me ll an Nordiska museet och Sve ri ges länsmusee r (Marga reta Alin, Anders Jansson, Anna Landberg} Kulturbro 2000 . Samarbetsprojekt mellan Fonden Kulturbro Kulturen, Lunds Konst hall, Skisse rnas mu se um och Meje ri et (M arga ret a Al in, Eva Kj e rström Sjölin}

2000 ,

Museiforum (Marga reta Al in, Silvia Oi.irmeier, Eva Kjerström Sjölin, C laes Wahlöö} lnsa m (Anders Jansson} Lunds universitets Kulturforum (Ma rga reta Alin} Visa Lund (Lars Johansson) suM-gruppen [Samrådsgru ppen för utbildnin gs frågor för mu seerna och kulturmiljövå rden] (Margareta Al in} Skånes dräktråd (Britta Hammar} Svenska textilnätet -

STN

(Britta Hamm ar}

Sve ri ge och d en islamiska vä rlde n - ett sve nskt kulturarv. Samordnare Medelhavs museet, Stockholm (Eva Kj erström Sjölin , Anna Landberg} Nätverksbygge mellan mu seer med ko nsthant verkssa mlin gar. Samordnare Rööhsska konstslöjd museet (Eva Kjerst rö m Sjölin} Ren ässa ns för Skåne. Samarbete me llan Kulturen, Länsmusee t Kristianstad och Ystads museum (Britta Hammar, Silvia Oi.irmeier, Nils Nilsson} Föreningen FRI [Sve ri ges friluftsmuseer] (Eva Kjerström Sjölin} Sydsvenska träbyggnadstraditioner. Samarbete me llan Nordiska museet, Länsmuseet i Kri stia nstad, Hallands länsmuseum och Kulturen (Claes W ahlöö} Kulturhi stori skt samarbe te kring Östersjön för mu see r, arki v och bibliotek (Eva Kj erst röm Sjölin, Silvia Di.irmeier) ABM - Skåneprojektet. Samarbete mellan Landsa rki vet, Malmö Stadsbibliotek och Kulturen (M arga reta Al in, Anders Jansso n) Utredningsgruppen för analys av förutsättningarna för en permanent utstä llning om Förintelsen. Utredning på regerin gens uppd rag (Claes Wahlöö} Samdok. Arbete inom olika pooler (Silvia Oi.irmeier, Anna Landb erg, Lena Larsen, Eva Kj erström Sjölin, C laes Wahlöö} Riksa nt ikva ri eä mbetets projekt »Fynd och Miljö« med mate ri al från 1998 års utgrävnin ga r (Sebastian Goksör, Co nn y Johansson H erve n}

Föredrag, seminarier, symposier Föredrag om Vår Skapande Mångfa ld för Es lövs kommuns kulturförva ltning (Margareta Alin) Dialogkonfere ns om a rbet et med Skånes utveckling arrangerad av Regionförbundet Skåne i sa marbet e med Arbetslivsinstit ute t och Svenska EU Programkontoret (Margareta Al in) Specialvisning för personal vid Ystads museum av Mod ernismen (Eva Kj e rström Sjölin) Specialvisning för pe rsona l vid Trelleborgs muse um av Mode rni sme n (Eva Kjerström Sjölin) Föredrag i Sommarakademiens se minar ium Det tredje rumm et (Anna Landberg och Eva Kjerst röm Sjölin) Föredrag/s pec ialvisnin g av Mod erni smen på Museiforum s se min arium Framtidstro (Eva Kjerst röm Sjölin och Anna Landbe rg) Til g~ n ge li g h ed

til musee r i Norden. Konfere ns arrange rad av Nord iska Museikommitten och Nordiska sa marbetso rga net för handikappfrågor inför nätve rkssamarbete (Anna Landberg)

Det sydskånska textila kulturarvet. Fö redrag på Lunds uni ve rsitets utbildnin gsdag (Britta Hammar) Presentation av sve nsk folkkonst på The Fie ld Museum, C hi cago, (Lena Larsen)

USA

Gamla tin g från Dybeck i Kulturens sa mlin gar. Föredrag för Dybecks byalag, Ö Vemmenhög (Nils Nilsson) Båtbyggeriet på Tromtö. Föredrag för Förkärla hembygdsfö ren in g (Nils Nilsso n) Äldre båt- och skeppsbygge ri i Sydsve rige. Föredrag på Statens sjöhistoriska museum (Nils Nilsso n) Föredrag på Lunds stadshall unde r Kulturnat t en (Claes Wahlöö) Föred rag i Kulture ns Auditorium om Slaget vid Lund (C laes Wahlöö) Fö red rag om Kultu re n för EFL :S [Executi ve Foundation Lund] eko nomkurs (Claes Wahlöö) Visning av utgräv nin gar för forskare från Norsk inst itu tt for kulturforskning (Sebastia n Goksö r) Visnin g av utgrävnin ga r och Drottens muse um för a rkeologer från Roskilde muse um (Sebastian Goksör)

Regionala seminarier i samai-rangemang eller eget arrangemang Vårda, fö rvara oc h ställa ut trä, järn och läder. Utbildning fö r

239

hembygdsfö renin ga r. Samarbete mellan Skånes hembygdsfö rbund, Kulturen, Länsmuseet i Kri st ianst ad och hemslöjdkonsu lente rn a i Skåne (Nils Nilsson, Mart in Andren) Perspektiv på intervj uer. Samarrangemang Kulturen, Samdok och Etnologiska inst itutionen vid Lunds uni ve rsitet (Lena Larse n, Eva Kj erström Sjölin} Framtidstro?, arrangör Muse iforum (Margareta Alin, Eva Hanse n} Från Hom eros till Intern et. Seminarium i anslutning till Unescos Världsbokdag. Samarra nge man g Kulturen och Lunds Stadsbibliotek (Jn ge-Lise Grunewald) Tingens metod som kunskapsväg. Samarrangemang Kulturen och Skånsk skoltjänst (Eva Kl ang Eriksso n, Silvia Di.irm eier}

Samarbete med Lunds universitet Humanekologiska avde lnin ge n vid etno logiska institu tion en rörande Kulturens Ö sta rp (M arga reta Al in , Eva Kj e rström Sjölin} Tingsligheter, t vä rvete nska pligt projekt till sa mm ans med forskare från a rkeo logiska instituti o nen, etnologiska institution en, institution en för kognitionsfo rsknin g och instituti onene rna för kon stve t enska p och musikvetenskap (Silvia Di.irmeier, Anna Landberg, Sebastian Goksö r m.fl . antikvarier} Lunds Tekniska Högsko la rörande bygghytta och byggnadsvård (Margareta Alin, C laes Wahlöö} Visning av utgräv nin gar för personal och st ude nt er från arkeo logiska inst itutionen vid Lunds uni vers itet (Sebastian Goksö r}

Samarbete med skolor och utbildningsförbund samt barnverksamhet Samarbetsprojekt mellan Leva nde Verkstad, Malmö, Lunds kommun och Kulturen (Eva Kl ang Er iksso n) Samverkan med nuc - Lunds kommun s barn- och ungdomskulturgrupp (Eva Kl ang Eriksson} Samverkan med Folkuniversitetets foto linje (Lena Larsen} Skolprojekt med Polhemsko lan , Lund, o m presentation av Arbetarbostaden på internet (Anders Jansson} Nu kommer d et en grupp . Kurs för Skånes hembygdsfö reninga r (Eva Klang Eriksso n) Djur, marker, redskap. Visning för skolklasse r från Vollsjö i sa marbete med Skånsk Skoltjänst och Hum aneko logiska avde lnin gen vid etn ologiska institution en (Mi cae l Andre) Sakkunnig i projektet Spider/Spejaren, lett av Mitthögskolan i

Hä rnösa nd, i frågor om mede ltidsa rkeologi och arkeologi (Sebasti an Goksör) UN DER V I SN I NG

Museikunskap, Lunds uni ve rsitet (Ma rga re ta Al in, Martin Andren, Eva Kl ang Eriksson , Lena La rsen, Eva Kj erström Sjölin) Etnologi, Lunds uni vers itet (Britta Hamm ar, Lena Larse n, Nils Nilsson) Bygghytta. Utbildnin g för byggnadsarbetare i sa marbete med Länsa rbetsnämnd en och AM U-gruppen (Nils Nilsso n, Claes W ahl öö) Introduktion i e ldhandva pn ens konst- och teknikhi stori a för AM u-Hadars registrerin gscent ra l (C laes W ahl öö) Specialvisning av Mode rni smen för stude rande på Lunds T ekni ska Högskolas designutbildnin g (Eva Kj erst röm Sjölin) Praktikant från Textil e Conse rva tion Cente r, Hampton Court Pa lace, London (Eva Mö lle r) Praktikant er från institu ti one rna fö r museikunskap oc h kulturvet enskap (Eva Kj e rström Sjölin , Ann a Landberg, C laes W ahl öö) U P PSÖKAN D E VE RK SA MH E T

Museipedagogern a har haft 30 uppsökande progra m fö r skolor, fö reningar, bildningsförbund o liknande frå n he la söd ra Sve ri ge Skol- och vuxe nprogra m: totalt 949 visnin ga r UT L ÅN A V UTSTÄL L N I NGAR

Snaps- på gott och ont. D el av u tställninge n till He lsin gbo rgs muse um Att överleva- minnen/rån kvinnolägret i Ravensbri.ick. Ställ es ut i Mahn- und Gedänkstätte, Rave nsbri.ick

Gamla leksaker från Kulturen. Utställning på Lunds stadsbibliotek (Britta Hamm ar) R ;\ D G I VN I NG, KONSULT - OC H EXP E R T UP PD RAG

Genomgå ng av museiverksa mh et fö r Eslövs muse ifö renin g (Ma rga reta A lin , Martin Andren, Ande rs Ja nsso n, Eva Kj erström Sjö lin) Utrednin g fö r Lunds kommun om skolmuseifråga n: Minne n, möten, metode r - via skolväge n (Eva Kl ang Eriksso n) Lunds Beva rin gskommitte (C laes W ahl öö) Registrerin gsce nt ra l, Hadar-gruppen (A nd ers Jansso n) Julutstä llning, Vi bo rgs muse um , Danmark (A nd ers Jansso n) Studerande vid etn ologiska institution en, Lunds uni ve rsitet, in fö r

uppsa tss kri vnin g (Ande rs Jansson), stude rande vid kon stve tenskapli ga institutionen (Eva Kj erström Sjölin) sa mt stude rande vid historiska instituti onen (Ande rs Lundbe rg) Föremålsbedömnin g vid jul markn ade n på Lomma bibli otek (Nils Nilsson) STY R EL SE- OC H FÖ RT ROEN D EU PPDR AG

Margareta Alin: ledamot i Landsa ntikva ri eförenin gen ordförande i Svenska Un escorådet ledamot av Kulturdeparte ment et s su M-grupp styre lse ledamot i Skandin av iska Museiförbundet st yre lse ledamot i Stifte lse n Medi c inhistoriska musee rn a i Lund och He lsingborg ledamot i Lunds uni ve rsitets Kulturforum ordförande i Borgebystifte lse n (va rtannat år) ledamot i Museiforum Claes W ahlöö: suppl ea nt i Borgebys tifte lse n suppl ea nt i T egnerstifte lse n museets represe ntant i Samdokpoo le n Loka la och regionala rum Eva Kjerström Sjölin: ledamot i Museiforum musee ts represe ntant i Samdokpoolen Hemli v Britta Hammar: styrelseledamot i Malmöhus H emslöjden kassö r i 1c0Ms Costum e Committee se kret era re i Stiftelsen Skånsk hemslöjd Nils Nilsson: styrelsesuppl ea nt i St ift else n Medi cinhisto riska musee rn a i Lund och He lsingborg (suppl ea nt för Marga reta Al in) Lena Larsen: sekrete rare i Samdoks Kulturmöt esg rupp leda mot av va lbe red nin ge n Visa Lun d ledamot i Stiftsg ruppe n för Tide rn as kyrka A nna Landberg: ledamot av Rådet för muse ive t enskaplig fo rsknin g musee ts representant i Samdoks Kulturmöt esgrupp Lars Johansson: sty re lse ledamot i Visa Lund Eva M öller: vice o rdfö rande i Sve nska Fö re nin ge n fö r T extilkonse rve rin g Martin A ndren: leda mot i forsknin gsg ruppe n PR E-MAL , Naturhisto ri ska Riksmusee t, Stoc kh o lm

G;\ STBESÖK -

ETT URVA L

Barbara Straka, Haus am Waldsee, Berlin (Eva Kj e rst röm Sjölin) Representant från Bosniens motsvarighet till Riksa ntikva ri eämbetet (Torvald Nilsson) Venezuelas sve ri gea mbassadö r (Claes Wahlöö) Susanne Barchal ia, konservator från Nationalmuseum, Köpenhamn (Anna Landberg) Filmregissören Peter Greenaway, usA (Margareta Al in , C laes Wahlöö) Sveriges kungapar (Margareta Alin , Eva Kjerström Sjölin) Utbildnings minist er Carl Tham (Margareta Alin, Eva Kjerström Sjölin) Represe ntant er från de nordiska Unescoråden (Margareta Al in , Ann a Landberg, Eva Kj erström Sjölin) Riksdage ns kulturutskott (Margareta Al in) Representanter för Boverket (Margareta Alin) Representanter för Regionfö rbundet Skåne (Margareta Al in) Lunds kommun styrelses arbetsutskott (Margare ta Al in) Nationalmuseet, Köpe nhamn : st udi ebesök utställningar och utställningsbygga nde (Margareta Al in) EGNA PUBLIKATIONER

Kulturens årsbok 1998 (red. C laes Wahlöö) Modernismen. En ny konst . En ny vä rld. Utställningskatalog. (Red. Eva Kj erströ m Sjölin)

Slaget vid Lund. I se ri en Illust rerad historia (Claes Wahlöö) MEDVERKAN I EXTER

A P UBLIKAT I ONER

Lundaguiden (Claes Wahlöö) Bulletin för arkeologisk forskning i Sydsverige (Sebastian Goksör, Conny Johansson Herve n, Torvald Nilsson) Gamla Lund-Nytt (Conny Johansson He rve n) Journal of the lnternational Association of Costume (Britta Hammar)

243

ORGANISATION OCH PE RSON A L -

Museichef M.Alin

Kansli A . Dahlbe rg, chefsek re tera re E. Laursen,ekonomi chef E. Sjören 50%, perso na lha ndlägga re B. Nil sson 50%, ass ist e nt

Enheten för kulturhistoria och kulturmiljö E. Kj e rström Sjölin, e nh e tsch e f, 1 :e a ntikva ri e C. W ahöö, st adsa ntikva ri e T. Nil sso n, antikvarie C-G. Bryve, bibli ote ks- och a rki vförest å ndare B. Ha mma r, 1:e a ntikva ri e A . Ja nsso n, registrator/ a nti kva ri e A-C. Ho lmqvist , regi stratorsass iste nt A. Landbe rg, antikvarie G -B. Ljun gda hl , sekreterare N. Nil sso n 60%, 1:e a ntik va ri e S. Durmeier (t.o.m. 14/8), ant ikva ri e P. G e rell, ass ist e nt M. Andre, gå rdsbruka re

Enheten för konservering M . And re n, e nh etsche f, 1 :e kon se rvator E. Möll e r (fr.o. m . 1/ 3), 1 :e kon se rva tor R. Abrahamsson 50%, möbe lsni c kare B. Bouassa, förem å lsass ist e nt D . Enescu, förem å lsass ist e nt L. Westrup, magasi nsfö rest ånda re

Publika enheten B. Hjertvik, e nh etschef, ma rkn ad sche f (fr. o .m. 24h) L. Larsen, programche f

244

gg8 . I 2 . 3 I

I. Grunewald, marknadsförar e K. Ericsson 56%, assistent Å. Findhe 60%, ass iste nt K. Westerlund 50%, assistent E. Klang-Eriksso n 75°/o (tji. 25%), museilektor G. Persson 50%, receptionist G. Larsso n 50%, rece ptionist B. Hjort, recept ionist E. Sjören 50%, butiksa nsva ri g L. Kr istiansson 50%, musei vä rd K. Erlansson 50%, museivärd E. Olsson-Warngård 50%, museivärd 0 . Johansso n 75%, vaktchef U. Klause n, vaktchef I. A lwmark 40%, muse ipedagog Y. Sandberg 40%, museipedagog

Serviceenheten L. Johansson, enhetschef (t.o.m. 10/ 6) U. Kilenstam, enhetschef (fr.o. m. 7/ 5) A. Carlsson, vaktmästare/ trädgå rd T. Karl sso n, målare J. Persso n, snickare M. Persso n, snickare S. Wikström 50%, snicka re C. Ahlberg, lokal vå rdare B. Ande rberg, postbud E. Gustavsso n, lokalvårdare, (fr.o.m . :i/10 assistent 50%/lokalvårdare50%) R. M Till y (t.o.m. 3/ 5), lokal vå rdare S. Hörman, lokalvårdare E. Karl sso n (t.o.m. 2812), va ktmästare M. Krst ic 50%, vaktmästare/ trädgå rd M. Olsson, värd inna L. Wollin (t.o.m. 30/ u), assistent

245

Donatorer 1998 Gåvo r till sa mlin ga r, arki v och bibliot ek

Abenius Falkst edt Karin , Hudiksvall Adelsjö In grid , Helsin gborg Ahlstrand Ja n Torst en, Lund Ande rsson Knut, Karl skron a Andersson Sölve, Hörby Azzola Friedri ch Karl , Trebur, Tyskland Barkst edt Elisabeth, Malmö Bengmark Stig, Lund Be rglund Joanna, Lund Berndal Bo, Bandhage n Bryve Carl Gösta, Lund Ca rl en-Nilsso n Cecilia, Lun d Ca rl sso n Ursul a, Lund C hristi ansen To rben, Skanör Dahm en Gunn ar, Sköndal Dal Björn, Fjälkin ge D U K A Hasse lgrens, Lund Edlund Birgitta, Malmö Eriksson Gunilla, Lund Folcker Kerst in, Djursholm Hadmyr Andreas, Malmö Hansson Göran, Lund Ha nsso n Ma rgareta, Uddeva ll a Hedberg Gunn el, Malmö Håkansso n La rs, Höö r Hörbe rg Ann-Britt och He nry, Lund Johansson Ella, Lund Jönsson In ga och Lenn art, Lund

Jönsson Margit, Eve röd Karl sson Arn e, Lund Karl sso n Bengt , Lund Landquist Zofi a, Lund Leuhusen Ca rl-H e rm an, Bås tad Lunnemark Margit, V iken Ma rk Jan, Malmö Medi ci nhisto ri ska musee t i Lund Månsso n Ann e-Mari e, Åst orp Nilsso n Mikae l, Lund Nilsso n Nils, Lund T ea Nilsso ns d ödsbo, Lund Ohlsso n Pe r-H åkan, Lund Pe rsso n Al va, Halmstad Polismyndi ghet en i Lund Ranby Caroline, Malmö Rybe rg Björn, Lund Sandbe rg-Sjöbeck Åsa, Täby Skanska Anl äggnings AB, Lund Skoog Britt, Gislaved St udi ecirkeln för Svenköpsboken, Hörby Sva rtz-Malmberg Gun vo r, Stoc kholm Sve nsso n Bea, Kl ippan Sve nsso n Ulla, Bjärred W ahl öö C laes, Lund W es tru p Bodil, Lund Vage l Benjamin, Lund Åkesso n Eva, He lsin gborg Åva ll Karin och Hans, Lomm a

Donatorer 1998 Pennin ggåvor

Märit Rausin g med döttrar (The NiKeNo Trust), 5 miljoner krono r ti ll mede lti ds utställ nin gen. Margit och Lennart Ca rl sso ns st ifte lse, 500 ooo kro nor t il l restaure rin g av Gethuse t och 962 ooo kronor till res taurering av Bos målato rpet. Sparbanken Finn, l,6 miljoner kronor ti ll Barnku lturen. Thora Ohlssons st ift else, 243.000 krono r till utställnin ge n Tank ens bilder. Di rektör Lenn art Nilsso n, 50.000 kro nor til l kopia av lilla Riksva pnet, Vita husets grind . Lunds kommun , 50.000 kron or ti ll utställnin ge n av mat eri alet från Rave nsbri.ick. Ku lturdepart ement et , 150.000 kron or till dokum entati on av minn en från Rave nsbri.ick. Nord enst edtska stiftelse n, 355 .000 kro no r ti ll forskningsprojekt. Gu llan Bengt sso ns dödsbo, 147.891 ,28 kron or t ill byggnadern a. Marga reta och Lennart Mårtensso ns dödsbo, boupptec knin g ej kl a r. 580 medl emma r har via mece natkontot bidragit med 8 13. 956 kron or. Ti ll detta konto har också til lfört s en anonym donat ion om 214.000 kron or.

247

Medverkande i årsboken:

PETER CAREL LI. T.f. uni ve rsitetsadj unkt i medeltidsarkeo logi , Lunds unive rsitet . JONAS FRYKMAN . Professo r i etnol ogi, Lunds uni ve rsitet. SEBASTIA N GOKSÖ R. Mede lti dsarkeo log, Kulturen. BRITTA HAMMAR . Antikvarie, Kulture n. ALF HOR NBORG. Professo r i humanekologi, Lunds uni ve rsitet. THOMAS HYLLA ND ERIKSEN. Professo r i socialantroplogi, Uni ve rsitetet i Oslo. CONNY JOH ANSSON - 1-IERVE N. Medel tidsarkeo log, Kulturen. THOMAS JOHNSON. Musikbibliotekari e och musiker, Lund. ANNA LANDBER G. Antikvarie, Kulturen. LENA LARSEN. Progra mch ef, Kulturen. ANDERS LUND BERG. Med el tidsarkeolog, Kulturen. AN ITA MARCUS. Verksa m i dokum entat ionsprojekt vid Kulturen, Malmö. CAT HARI NA RA UDVERE. Docent i re li gionshistori a vid T eologiska lnst ., Lunds Un ive rsitet . PER-MARKKU RIST ILAMMI. Forska rassiste nt vid Etnologiska lnst., Lunds unive rsitet. AN DERS SALOM O 'SSON. Doce nt i etnol ogi, för estånda re för Folkli vsa rki ve t, Lunds uni ve rsitet. CLAES w AJ-11.öö . Stadsantikvarie i Lund, Kulturen. ST INA WELLRUP. Pensionä r, Emmaboda . MATTS WIBERG. Et nolog, Malmö. EVA ÖSTERBE RG. Professo r i histo ri a, Lunds uni ve rsitet.