Kulturens årsbok 1984 by Kulturen

KULTUREN 1984

En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

Omslagsbilder: " Ung dam värmer sig framför brasan ''. Miljöarrangemang fr ån 1780-tale t i auditoriet , Vita huset. " Morgongröten tillredes" interiörbild från slutet av 1800-talet fotograferad i Bosmålatorpet på Kulturen. Redaktion : Anders W. Mårtensson , Britta Hammar, Astrid Sörensson och Lars Westrup Fotograf: Lars West rup Upplagan är 29.000 exemplar Tryckt på Skogs Boktryckeri i Trelleborg 1984 ISSN 0454-5915

Innehåll

6 8 9 26 34 39 43 47 59 65 69 81 102 119 121 125 138 146 155 165 172

Anders W. Mårtensson Ragnar Blomqvist in memoriam Anders W. Mårtensson Sven Forsberg in memoriam Anders W. Mårtensson Det gångna året på Kulturen Sten-Bertil Vide Kakelugn och kölne Nils Nilsson Karlins räkstuga Nils Nilsson Skorstenen i Östarps Gamlegård Nils Nilsson Blekingestugans spisel Nils Nilsson Köksspisar Gunilla Eriksson Veilleusen - en älskvärd uppfinning Bitte Wengert Thermos och termos Maj Fehrman Portabla värmekällor Barbro Åstrand Centralvärme Britta Hammar Från stubb till täckjacka Claes Wahlöö Fyra fickpistoler från USA Gustaf Trolle-Bonde Historien om en jambayah Christina Lindvall-Nordin Pälskjolar från Skåne Eva Kjerström-Sjölin Fästa och låna värme Eva Kjerström-Sjölin Kakelugnsinsatser Maria Cinthio Sparvärme Torvald Nilsson Nya fynd vid grävningar i Lund Redogörelse

Ragnar Blomqvist 115 1901-12/6 1983

Större delen av sitt verksamma liv ägnade sig Ragnar Blomqvist åt fädernestaden Lunds historia , såväl som fältforskare som kammarlärd. Han disputerade 1929 på avhandlingen Smålands romanska stenkonst och anställdes samma år på Kulturen . Under de 39 år han sedan var verksam på museet genomförde han en banbrytande och ovärderlig insats med ständigt återkomm ande stadsarkeologiska undersökningar och bebyggelsedokumentationer. Han var besjälad av sin livsuppgift att med stadsarkeologins hjälp hämta upp nytt material ur det underjordiska stadsarkivet. Han nöjde sig icke därmed uta n såg till att , med vetenskaplig noggrannhet , analysera och bearbeta materialet för publicering. Ragnar Blomqvist var en sanningssökare och det känns tryggt för dagen och morgondagens stadshistoriska forskning att han aldrig gjorde avkall på vederhäftighet och metodisk konsekvens . Ragnar Blomqvist var en flitig skribent och producerade ett flertal böcker och en må ngfald uppsatser i bland annat Kulturens å rsbok . Han hade dessutom en klart uttalad artistisk begåvning som i förening med te knisk skicklighet tog sig uttryck i ett oräkneligt antal föremålsavbildningar , rekonstruktioner och illustrationer . Ragnar Blomqvist besatt hela livet igenom en andlig vita litet och styrka som är få människor förunnat. Trots att han levde större delen av tiden efter pensioneringen med ett gravt synhandikapp var han , med aldrig sviktande stöd från sin hustru Karin , mäktig att genomföra publiceringen av det digra verket Lunds historia , nyare tiden . Han vilade inte , efter denna krafturladdning , på si na lagrar utan fortsatte oförtrutet vidare med sina forskningar. Hans sista manuskript färdigställdes på sjukbädden några dagar innan livslågan slocknade. Minnet av Ragnar Blomqvist , denne intelligente , föredömligt flitige , generöse man , kommer alltid att få plats i våra hjärtan .

Anders W. Mårtensson

Sven Forsberg 2019 1897-27/11 1983

Efter avslutad militärbana anställdes överste Sven Forsberg av Kulturen 1946 för att tillträda den då nyskapade ombudsmannabefattningen. Därmed fick museet en drivande kraft , som på heltid skulle organisera medlemsvärvningen. Vid tillträdet var medlemsantalet 7.988 och redan efter två år hade antalet mer än fördubblats . Genom telefonackvisition och genom särskild kallelsevärvning lyckades ombudsmannakontoret under Sven Forsbergs skickliga ledning med den imponerande prestationen att under 1950-talet ständigt öka medlemstalet. År 1961 registrerades den trettiotusende medlemmen, vilket innebar att Kulturens årsbok distribuerades i motsvarande antal exemplar över hela landet. När Sven Forsberg gick i pension 1965 kunde han lämna över en väl fungerande organisation för medlemsvärvning. Sven Forsbergs verksamma år på Kulturen lär ha varit de lyckligaste i hans liv . Hans intresse och omsorg om Kulturen avtog ej med åren. Vi har förlorat en god vän. Hans minne kommer att leva . Anders W. Mårtensson 8

ANDERS W. MÅRTENSSON

Det gångna året på Kulturen

Till färgbild I Denna årsbok är den SO:e i den långa serien som utkommit utan avbrott sedan 1935. Skriften är tematisk i sitt innehåll och behandlar i år, som anges på pärmens rygg, eldstäder och värme. Detta, att årsböckerna med tiden fått tematisk uppläggning , har både för- och nackdelar, men vi hoppas och tror att fördelarna överväger. Boken överlämnas till medlemmarna med förhoppningen att den, i likhet med de övriga, skall ge anledning till nöjsam och intressant och, varför inte, kunskapsberikande läsning. Men först lite information om det gångna året. Detta har varit präglat av en återhållsam och stram budget , som bl.a. varit hämmande för genomförandet av de basutställningar , vilka ingått i planeringen för året. Härmed avses fortsättningen av återskapandet av de borgerliga interiörerna från Karlins tid i Borgarhuset och inredandet av en arbetarebostad från omkring 1930. I det senare fallet tillstötte under det påbörjade ombyggnadsarbetets gång ytterligare fördröjande faktorer genom konstaterandet av mögel och hussvamp i den för utställningen aktuella byggnaden. Kulturen har sannerligen drabbats hårt under senare år av detta obarmhärtiga gissel. Prästgården hart.ex. ännu ej kunnat återfå sina väggbeklädnader och inventarier efter den senaste genomgripande reparationen , som förorsakades av fukt och svampangrepp. Förhoppningsvis kommer ett successivt återställande av de efterlängtade prästgårdsinteriörerna att genomföras under 1984. Vi har för övrigt numera hög beredskap och skärpt uppmärksamhet vad gäller förebyggande åtgärder mot mögel och svamp. Föreståndaren för vårt analyslaboratorium, antikvarie Bert Axel Westerström , sakkun9

l. De n We rre nrathska tenngjutareverkstaden var i flitig a nvändning under Hantve rkets dag.

nig i dessa fr ågor , är sedan 1983 en betydelsefull länk vid de varje vecka återkommande byggmötena på Kulturen . Även Östarp drabbades olyckligt under det gångna året. Det var arrendatorns bostad som utsattes vid ett skyfall. Efter sommarens ihållande torka lyckades ej halmtaket stå emot regnvattnets attacker. Hela boningslängans tak jämte hälften av ladugårdens har lagts om med vass av den skicklige taktäckaren Calle Eriksson. Ett resultat som alla Östarpsbesökare kommer att kunna glädja sig åt. Kulturens kunniga hantverkare har under det gångna året utfört ett beundransvärt arbete, såväl i Östarp som på Kulturen i Lund . Den omfattande och genomgripande restaureringen av fasaderna på Borgarhuset , som påbörjades under jubileumsåret, har till största delen genomförts. Häri inkluderas HelsingborgHalmstadhuset och Berlingska huset. Bosebokyrkan, dess

2. Förre rustmästaren Sune Jensen demonstrerar handskmak arens he mligheter.

klockstapel , den intilliggande paviljongen och Onsjöstugan lyser nu alla röda av falu rödfärg. För att ange några exempel från en diger lista med genomförda objekt. Två lundaföretag i byggbranschen har dessutom välvilligt ställt sina tjänster till förfogande och därmed gett Kulturen ett mycket värdefullt handtag. August Lundbergs Byggnads AB har kostnadsfritt lagt om tegeltaket på Lindforska huset och Harald Johnssons Byggnads AB har likaledes utan kostnad för Kulturen lagt om plåttaket på den fristående gårdsflygeln på den Forsbergska gården och för övrigt åtgärdat brister i byggnadens exteriör. Vid årsmötet framfördes ett varmt tack för dessa värdefulla insatser till byggmästare Bernt Lundberg och verkmästare Sven Eric Åhgren och det gjordes med Kulturens speciella hedersgåva, silverguden Tor. På grund av betydande insatser för Kulturen utsågs av årsmö11

3. Floristen Anita Löfvendahl visar sina blomste r inför e n talrik publik.

tet två nya hedersledamöter, fru Anna-Greta Crafoord och byggmästare Harry Karlsson . Under många år har Kulturen åtnjutit Holger Crafoordska familjens ständiga stöd och beundransvärda generositet. Styrelsen har alltid känt att Anna-Greta Crafoord med värme och stor delaktighet understött sin makes positiva och hängivna inställning till museet. Inte minst framkom detta under jubileumsåret 1982. Byggmästare Harry Karlsson har under en lång följd av år varit i kontakt med och på olika sätt gett värdefulla bidrag till Kulturen i form av penninggåvor, restaureringshjälp och värdefulla tillskott till samlingarna. Det senaste tillskottet överräcktes vid årsmötet. Vid jubileumsfirandet den 5 juni 1982 erhöll Kulturen av Hillevi och Harry Karlsson en generös gåva bestående av en stor Hillteckning och ett 12

4. Lasse Johnsson , Eva Nordenson och Nils Hörj el saml ade kring porträtte t efter avtäckningen på årsmötet.

löfte att låta konstnären Lasse Johnsson porträttera avgående museichefen Eva Nordenson . Vid årsmötet bevittnade de närvarande löftets fullbordan . Konstnären själv hade lämnat sitt älskade Ven och huvudobjektet Eva Nordenson hade kommit ner från sitt nya arbetsfält , Skansen i Stockholm, vilket gav extra stä mning åt avtäckningshögtidligheten. Ytterligare en ceremoni fick årsmötesdeltagarna bevittna genom att Assarssonska kulturpriset överräcktes till kyrkoherden fil. dr Curt Wallin. Pristagaren har under decennier, pa rallellt med sin prästerliga tjänsteutövning , bedrivit en aktningsvärd historie- , kyrko- och hembygdsforskning , en kulturgärning som styrelsen på detta sätt ville uppm ärksamma. Flera storartade donationer tillkännagavs vidare vid årsmötet. 13

5. Arthur Hald håller en av faderns praktfulla skålar mot ljuset. Håkan E. Bengtsson , Hagblom Fo to.

Fru Gullan Hallden-Bengtsson skänkte 100 .000 kronor som förskott på kommande arv. Fondmedlen utgör därmed grundkapitalet i en fond med namnet Familjerna Bengtssons och H a lldens minnesfond vars syfte är att främja Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige och dess verksamhet. Fru Mai Pehrsson donerade , även hon , 100.000 kronor med samma vällovliga syfte som föregående. Pengarna är fonderade i Mai Pehrssons fond. Vid förrättat arvskifte i dödsboet efter fröken Anna Maria Lundeberg tillerkändes Kulturen ett nästan lika stort belopp som de ovan relaterade penninggåvorna. Fondens namn är Anna Lundebergs donationsfond och avkastningen tillfaller textilavdelningens verksamhet. 14

6. På Th yre nutställninge n fö revisades bl. a. en biblioteksmilj ö från det T hyre nska he mmet på Kyrkogatan.

Vid H arry Karlsso ns 80-årsdag överl ämnades till Kulture n 56.335 krono r, vilket utgjorde insamlade mede l i jubilare ns namn . D essa pe nga r ingår i H arry Karlssons 80-årsfond , vars syfte är att främj a underhålle t av Kulturens byggnadsbestånd , ett i sa nning be hj ä rtansvärt ändamål. Unde r senare år har en a no nym givare lite då och då avsänt e n " rundh änt " summa penga r, som auto mati skt tillförts den specie ll a fo nd , som går under benämningen NN :s fo nd . Äve n detta gy ll ene år inflö t penga r , 30.000 kronor , från de n givmilde Kulture n vänne n fö r ge ne re llt stöd åt museets ve rksamh et. Under en fö ljd av år har 600- 700 bl and Kulturens många trofasta medle mm ar satt in ett bidrag av va ri erande storle k på mecenatko n15

tot, avsett för inköp till samlingarna . Även detta år hörsammades uppmaningen till denna gemensamma insats och vid årets slut kunde den sammanlagda summan hopräknas till 49.089 kronor. För en del av dessa välbehövliga medel kunde vi bland annat förvärva valda delar av en studentfamiljs bohag, i anslutning till genomförandet av ett SAMDOK-projekt. Den mest storslagna och frikostiga donationen erhöll Kulturen under hösten då det tillkännagavs att byggnadsingenjören Lennart Carlsson med hustru Margit , Dalby, avsatt 4,3 miljoner kronor utgörande aktier och skogsfastigheter, för bildande av Margit och Lennart Carlssons stiftelse. Ändamålet för denna stiftelse, vilket framgår av § 2 i stadgarna , är att främja och stödja den forskning som bedrives vid Kulturen. Stiftelsen har som exempel på verksamhetsformen , som stiftelsen skall främja , nämnt inköp av föremål och samlingar för forskningsändamål samt underhåll av Kulturens vetenskapliga samlingar och föremål. Det är en heder för Kulturen och därtill en ofantlig glädje att i framtiden ombesörja att avkastningen i denna och alla övriga fonder , skall följa donatorernas intentioner. Det känns överhuvudtaget mycket inspirerande och entusiasmerande för oss , som dagligen har förmånen att arbeta på denna fantastiska institution och arbetsplats , att på detta sätt uppleva medlemmarnas och allmänhetens stora generositet och uppmuntrande stöd. Den utåtriktade verksamheten har varit innehållsrik och livlig med föreläsningsverksamhet, evenemang och utställningar, varav åtskilligt har genomförts i skiftande samarbetsformer. Under mars och april hölls sex mycket uppskattade föredrag med anknytning till den stora jubileumsutställningen Förr och framöver. Såväl föredragen som specialartiklar, med direkt anknytning till själva utställningen , är förevigade i Föreningen Gamla Lunds årsskrift för 1983. Gamla väl beprövade evenemang och någon nysatsning genomfördes med stor framgång. Arrangemanget med det s.k. schottisloppet, som under några år varit koncentrerat kring Stortorget- Klostergatan - Lilla Fiskaregatan , fick för första gången sin avslutning på Kulturen , där de medverkande avslutade sin intensiva dag med folkdansuppvisning - ett populärt 16

7. Guni ll a Eriksson och Jan Torsten Ahlstrand framför GAN:s monument ala Olympiad. Målad 1924 och skänkt till Kulturen 1931 av konstnären. Håkan E. Bengtsson , Hagblom Foto.

8. Utanför Gamlegård går den fläckiga suggan och hennes griskultingar och bökar på Östarpsdagen.

inslag. Folkmusik blev det på nytt på Folkmusikens dag den 29 maj i strålande solsken, sedan mörka regnmoln skingrats några minuter innan det hela tog sin början. Lika gynnsamt var ej vädret söndagen därpå när Skolmusikens dag gick av stapeln. Detta hindrade dock ej de mer än tusen skoleleverna , fördelade i större och mindre ensembler, att inför en entusiastisk publik , genomföra även den del av programmet som var planerad utomhus . Arrangemanget med Östarpsdagen , den 26:e i ordningen , fick en ordentlig injektion i och med att Kulturen fick tacknämlig hjälp från den nystartade Lions Club Romeleåsen. Det var en fröjd för ögat att denna dag uppleva hur de , i vita overaller skrudade lionmedlemmarna , med glatt humör och skicklig organisation såg till att de många tusen besökarna blev väl omhändertagna. Ej heller skall förglömmas de insatser, som gjordes av alla de personer , vilka på olika sätt fyllde dagen med aktiviteter

9. Calle Eriksson lägge r vasstak på malttorkan in för en intresserad publik på Östarpsdagen.

10. Vagnsåkning var ett nytt populärt inslag på Östarpsdagen .

av skiftande slag. Sammanlagt ett hundratal personer bidrog genom frivilliga insatser till att evenemanget blev en stor succe. En stor publikframgång blev även samarrangemanget mellan Kulturen och Lunds Fabriks- och Hantverksförening den 2 oktober. Ett tjugotal hantverkare demonstrerade sin skicklighet inför en mycket intresserad allmänhet och fortsatte dagen därpå att visa sin färdighet för så många skolklasser i årskurs 6 som det av praktiska skäl gick att schemalägga. Levande hantverk på Kulturen ingick som en del i den med framgång genomförda näringslivsveckan i Lund. Denna typ av aktiviteter hör på ett naturligt sätt hemma på Kulturen och skall förhoppningsvis vidareutvecklas under kommande år. Det sista evenemanget på året blev som vanligt det populära julstöket. Trots de sämsta tänkbara premisser för en välbesökt

13. Mmeichefen värvar nya medlemmar på julstöket.

tillställning, det föll ett ymnigt regn nästan hela tiden , kom omkring sjutusen tappra och trogna Kulturenvänner. Det är stimulerande att vidmakthålla traditionerna när responsen blir så påtaglig. Som vanligt arrangerades julstöket på ett trivsamt sätt i samarbete med Lunds husmodcrsförening Hem och samhälle. Årets behållning skall enligt husmödrarnas förslag aktiveras under barnkulturveckan på Kulturen i början av april 1984. Tre tillfälliga utställningar kunde registrera stora publikframgångar. Den 4 maj var det 50 år sedan professor Johan C. W. Thyren gick bort. Med anledning därav hade den juridiska fakulteten vid Lunds universitet velat uppmärksamma hans stora betydelse inom juridiken. Denna man hade även direkt anknytning till Kulturen genom sitt mångåriga arbete i dess styrelse och genom sin djupa vänskap med Georg Karlin. Därför föll det sig 21

12. Ärkebiskopen Jacob Er landsens kva rlevor får sin sl utgil· tiga placering i domk yrkans söd· ra trancept.

nat urligt att i samarbete med universitetet bygga upp en minnesutställning. D enn a fick namnet Johan C. W . Thyren - legendarisk lundaprofessor. I anslutning till utställningen produceradu<> också en skrift med initiativtagaren , professor Kjell Å. Modeer, som huvudförfattare. Med en veckas mell anrum öppnades i årets sista månad två intressa nta utställningar om GAN - Gösta-Adrian-Nilsson och Edward Hald . Kulturen äger den största GAN-samlingen som finns och det var ett begränsat urval av denna som under året vandrade i de tre skånska städerna , Ystad, Kristianstad och Helsingborg. Museichefen i Ystad , Jan Torsten Ahlstrand , som hade samm anställt vandringsutställningen var även behjälplig vid uppbyggandet av den utvidgade GAN-utställninge n på Kulture n. Utställningen kan betraktas som ett fö rspel till den stora jubileumsutställning, som öppn as på Liljevalchs i Stockholm i

april 1984. Till denna skickas en representativ kollektion av Kulturens GAN-material. Den 14 september 1983 öppnades samtidigt i Stockholm två utställningar om Edward Hald , målare och konstindustripionjär, den ena med tyngdpunkt på glas på Nationalmuseum och den andra med oljemålningar på Waldemarsudde. Det var en bantad version av dessa båda jubileumsutställningar som Kulturen hade nöjet att presentera på vernissagen den 12 december inför en talrik och entusiastisk publik , då för övrigt sonen fil. dr Arthur Hald höll en uppskattad visning. En händelse av mera sällsynt slag ägde rum i Lunds domkyrka den 1 mars . Vid en enkel ceremoni skrinlades kvarlevorna efter den år 1274 på Riigen mördade ärkesbiskopen Jacob Erlandsen . Lämningar hade framgrävts 1972 i Klostergatan i en synnerligen märklig grav, en gång belägen på hedersplatsen i koret framför högaltaret i den vid reformationen raserade Gråbrödraklostrets kyrka. Dokumentationen i anslutning till fyndet har gett ett av de mest intressanta arkeologiska resultat som överhuvudtaget uppnåtts vid Kulturens många undersökningar i Lund . Ett betydelsfullt inslag i Kulturens aktiviteter är publiceringsverksamheten. Utöver den årliga utgivningen av årsboken har det rikhaltiga föremålsbeståndet presenterats i specialpublikationer i egen utgivning eller i samarbete med olika förlag . Som ett prov härpå kan nämnas Materialen i gamla föremål, en bok utgiven av bokförlaget Signum och författad av tjänstemän på Kulturen. Ett annat exempel på tryckalster är mönsterhäftet Opplötar och särkar från Skåne, författat av textilkonstnärinnan Margareta Bergstrand. Publikationen är ett resultat av den pågående dokumentationen av skånsk folkdräkt i museets samlingar . I anslutning till utgivningen framställdes en utställning av de i boken beskrivna plaggen. Ett populärt mottagande fick även den pedagogiska avdelningens skrift Fastlagen och påsken . Till jubileumsåret 1982 utarbetades en innehållsrik vägledning under redaktörskap av förste antikvarie Gunilla Eriksson. Den engelska versionen, förtjänstfullt översatt av translatorn Robert Dewsnap, kunde föreläggas museets många utländska besökare sommaren 1983 och därmed kunde ett länge närt behov stillas. Kulturens chefskonservator, Fred R . Allik, avgick den 1 au23

11. Fred R. Allik tackar för uppvaktninge n vid sin pensionering.

gusti med pension efter 29 års tjänst. Han har under denna tid på ett beundransvärt sätt tillägnat sig den arkeologiska konserveringens mångfasetterade register och komplicerade metodik , såväl i teori som i praktik , och ä r idag en av de skickligaste inom sitt fack i Norden. Han har varit en ovärderlig tillgång för Kulturen och de lundaarkeologiska undersökningarna . I närvaro av kolleger och vänner från Danmark och Sverige fick Fred R. Allik vid en särskild sammankomst under hösten mottaga Kulturens hedersgåva, silverguden Tor, som tack för sina stora insatser för Kulturen. Avslutningsvis några kommentarer till Kulturens ekonomiska situation. Åren 1981 och 1982 drabbades museet av ett markant underskott på tillsammans 2,9 milj . kronor , framför allt förorsakat av att extraordinära åtgärder fick vidtagas för att bekämpa 24

svamp- och mögelskador på några av byggnaderna. Verkningarna efter dessa båda förlustår kommer att bli kännbara under kommande år . Som framgår av sammandraget av räkenskaperna för 1983 baktill i boken har den negativa förlustårstrenden brutits, genom att vi lyckats åstadkomma ett anständigt bokslut. Detta är glädjande, men samtidigt bör det erinras om , att det gångna årets verksamhet genomförts med reducerad personalstyrka. Den godkända men strama budgeten har inneburit vakantsättning av sex tjänster, en åderlåtning som varit mycket påfrestande men som vi med förenade krafter tillfälligt lyckats bemästra. I ett lite längre perspektiv är det absolut nödvändigt med en återbesättning av de aktuella tjänsterna, annars kommer ett antal förestående uppgifter , vitala för vår värdefulla institutions framtid , att försummas. Som exempel på innebörden i denna pressade situation kan nämnas, att befattningen som chefskonservator är vakant vid en tidpunkt, då vi befinner oss i ett intensivt planeringsskede för inredning av ny konserveringsatelje och nya magasinslokaler. Ej heller har ekonomin tillåtit en tillsättning av befattningen som föreståndare för textilavdelningen med en av landets absolut största textila samlingar. För att förändra denna på sikt ohållbara situation krävs ett rejält tillskott till vår kärva ekonomi. Med egna ansträngningar och våra medlemmars hjälp kan vi komma en bit på vägen genom att kraftigt öka medlemsantalet. Lyckas vi med detta blir det förhoppningsvis lättare att förmå stat, kommuner och landsting att skjuta till det resterande beloppet. Högt värderade medlemmar, hjälp oss därför med en aktiv medlemsvärvning och om möjligt även med ett ökat ekonomiskt stöd.

STEN-BERTIL VIDE

Kakelugnar och kölne

Uppvärmning av bostäder och eldning för matlagning har alltid varit ett bekymmer för alla. Att göra upp eld var inte alltid så lätt innan man hade tändstickor (nimmspetor) och man brukade därför förvara den eld man hade. Man försökte bevara glöder i askan (jästa värmen) på kvällen , så att man på morgonen med hjälp av tjärved (töre), näver eller något annat lättantändligt kunde få liv i elden igen. - Vill du ha elden, så leta i askan, säger ett gammalt svenskt ordspråk . - Hade elden trots allt slocknat ut helt , så kunde man gå till en nabo och låna värme. Ofta hade man då med sig en gammal träsko som man fick glöder i, och sedan sprang man så fort som möjligt hem med den för att få ny eld på härden. Om detta minner talesättet: Han hade brått som om han skulle låna eld. (Pelle Holm: Ordspråk och talesätt.) Den äldsta sortens eldstäder inomhus var en öppen härd mitt i rummet som senare flyttades till en vägg och försågs med någon form av skorsten. Denna mest primitiva eldstadstyp har här i sydsverige längst funnits kvar i smedjor och kolarkojor , och den kallades för härd (här) eller fyr. I bastan, där man torkade lin (hör, to) byggde man över härden till ett slags ugn , som kallades för galt, eftersom man tyckte den liknade en gris. Fyr kunde också i hela södra Sverige vara namn på en eldstad i en öppen (oben , oven, yppen) spis. I Skåne kallades denna spis också öppen skorsten. Detta namn berättar också om hur den öppna spisen var konstruerad . Den var en skorsten " nedtill vidgad och med ingång, så att en vuxen person kunde stå däri". Eldare (illare) kallade man också den öppna spisen på Österlen. Skorstenen kallades skorsten, skursten, skur, pipa eller räkhål. En man i Göinge hade fått " baksug" i skorstenen så att röken gick in i köket. Han öppnade köksdörren och frågade

grannfrun, som var i sin trädgård: "Kan Du se om dä ryger nöt å skurståinen ?" I Skåne kallades den öppna spisen, som oftast var belägen framför bakugnen , även för ugnssköten (onsjöden) eller kappan, och framför denna fanns en kappedörr och ovanför var en bjälke, som bar upp överdelen av murvalvet. Denna kallades kappeträ eller ankare. Denna övre del fick på sina håll heta ugnskägg. Fästeman var i Ryssby i Kronobergs län namn på den hörnstolpe, som bar upp ankaret och som användes att hänga upp slevar och andra redskap på. I Småland kallade man den öppna spisen , som ju var uppförd av sten, ibland för stenspis eller gråhallspis. Var den placerad i ett hörn av stugan var den en vråspis. Den öppna spisen i köket var som nämnts anbragt framför bakugnen. Själva eldstaden var ofta något nedsänkt, bl.a. för att askan från elden inte skulle spridas omkring. Den kallades gruva (grua), eldgruva (illgrua), fyrgrua eller askegrua. Vid sidan av gruvan fanns en eller flera släta stenhällar där man kunde sätta undan kärl och själv sitta och t.ex. röra i en gryta. Den kallades i södra Småland för fyrsten, och man sade där, att "en kvinna inte blev en bra husmor förrän hon hade slitit upp sju fyrstenar med röven" . I Småland hade man också rörspisar, d.v.s. öppna spisar med murade rökgångar liksom i kakelugnar som gjorde , att man kunde utnyttja värmen bättre. Egentliga kakelugnar kallades pottugnar efter de "pottor" av lera som de ursprungligen var uppbyggda av. Men de kallades också porslinsugnar (påsstelinsonga) eller porslinskakelugnar (påsstelinskackelånga), ja rentav kakelkakelugnar (kackelkackelonga) i södra Småland. Kakelugn (kackelon, -ong) kom sedan att användas även om järnspisar, och järnkakelugn (järnkackelon , -ong) eller järnugn var vanligt i hela södra Sverige. En typ av järnkakelugnar som förekom mycket var sättugnarna, som tillverkades vid ett antal mindre järnbruk i Småland. De var sammanfogade av gjutna järnplattor med reliefbilder. Två sidoplattor, ett framstycke, oftast med järnbrukets namn t.ex. Delary , Gåary , Huseby , samt botten- och ovanplatta . Delarykackelonga t.ex. var gjutna i Delary. I Villands härad kalla-

1. Sä ttugn från Huse by bruk med årtalet 1810. På gave lhälle n Simsons kamp med lejo net. Sättugne n fo tograferad 1941 i Holm by, H arj age rs hd , Skåne .

des plattorna kackelonsplador. Sättugnarna eldades från den öppna spisen i köket genom en öppning i muren som kallades eldhål (illholl) , fyrhål, kakelugnshål (kackelonsholl) , inkölnehål (ingkjölnehål) eller bara inkölne (ingkjölne) . Sättugnen benämndes i Skåne och södra Halland ut(e)läggare (ud(e)läddjare), utläggarespis (udläddjarespis), uteliggare (udeliggare) , ståndugn (stann(e)on, stamon), ståndkakelugn (stann(e)kackelon , stamkackelon) , bakliggare (bag liggare) och bakladdare (bag laddare ), det senare tydligen en ung benämning som lånats från en gevärstyp. Sedan sättugnarna blivit omoderna och ersattes med andra typer av eldstäder fick de i Skåne namnet gammeldaskackelongar. Reliefbilderna på ugnsplattorna hade ofta religiösa motiv , t.ex. nattvarden och Adam och Eva , men också andra förekom , som Sankt Göran och draken och någon kejsare eller kung. Särskilt i östra Skåne benämndes sättugnarna ofta efter de bilder, som fanns på dem . Från Villands härad och närliggande socknar i Blekinge är antecknat Simsugn som anspelar på sidoplattornas bild av Simson i kamp med ett lejon (Domareboken 14:5-6) . En Adamsugn, som är känd även från södra Halland , visar Adam och Eva. I gamla bouppteckningar kan man läsa om en Adam och Evas kakelugn (Färs härad 1747) och kakelugnar af Adamsform (Järrestads hd 1820) , en järnkakelugn i dag/. stugan ståndande med träfot af så kallad Mariesort (Färs hd 1751), nattvardsugn och harpugn (Färs hd 1741). Kejsarugnen hade en bild av en krönt kejsare och texten KEYSARE och Karl Johansugnen som visade Karl XIV Johan till häst kallades även ryttareugn. Möjligen har den sistnämnda varit särskilt vanlig på sina håll , ty i en uppteckning från Ingelstads härad talas om ugn av Karl-Johansmodellen som namn på en sättugn utan reliefer på plattorna. En variant till den vanliga sättugnen var vindugnen (vinnonen, vingongen) eller in(ne)läggaren, som inte eldades från köket utan inifrån stugan genom ett par luckor, där bränslet lades in . En skåp(s)ugn (skab(s)ong) eller skåpspis (skabspis) var en sättugn med ett mellangolv mitt i över själva eldstaden och med luckor till den ugn, som bildades ovanför. I detta

"skåp" kunde man baka och även koka eller steka , eftersom "golvet" kunde vara försett med ringar , liksom en kokspis. Man kunde också placera ett skåp av järnplåt ovanpå sättugnen för att där sätta in t.ex . mat som skulle hållas varm . Ett sådant kallades på olika håll i Skåne för järnskåp (jarnskdv) , kakelugnsskåp (kacklonskav), kakelugnspuke (kackelonspuge), kakelugnssjåsa (kack(e)lons-sjåsa) eller enbart sjåsa. Man kunde också ha en stickehjälle över sättugnen, d.v.s. en ställning där man torkade spingestickor, som man hade , när man gjorde upp eld. Efter hand fick man andra järnspisar, såväl köksspisar som andra. En spis som stod inne i stugan kallades i nordöstra Småland för inspis. Vanligt var, att den kallades kamin eller järnkamin. En kamin , som var vanlig under förra hälften av 1900-talet var spaltongen. Mitraljös var en kamin, som man också kunde koka på, och i folkmun blev den ofta kallad metalljös. Kokspisen i köket kallades köksspis eller ibland järnringaspis. Ibland hade man en liten spis liknande en spann, som stod ovanpå köksspisen på ett ringhål. Den drog mindre bränsle vid småkok och kallades besparingsspis eller besparingsugn (besparingson) . Man kunde också ha en torkugn (torkong) under köksspisen. Liksom ugnsmuren och den öppna spisen skulle strykas med kalk (limmas) eller krita (vittas) åtminstone till midsommaren och kanske också till julen , så skulle också järnspisarna svärtas med spissvärta eller isenfärg, som mer eller mindre bestod av pulvriserad blyerts . Att det inte alltid var särdeles varmt i stugan framgår av att man hade en kakelugnssten (kackelonsten) eller ljumkesten (jongkesten) liggande på järnugnen och som man tog i händerna för att värma sig. Och för att hålla frosten borta i t.ex . källare under vintern hade man fyrfat med glöder i, som man ställde dit. Det vanligaste bränslet (kjölnet) var ved (ve, bränne) som förvarades i en vedbod (veabo , vebo) eller vedskjul (veasjul) , men innan veden lades in i vedboden fick den ligga i en vedstapel ( veaflo) och torka på vedbacken (ve backen) , vedkasten (vekasten). Veden var av olika slag från stora kakelugnsknutor (kackelonsknudor) som man eldade i sättugnen med till småhug30

2. Sättugn från Malmö gjuteri med oproportionerligt stort värmeskåp. Står i STF:s " Kull atorpet " på Romeleåse n, Björnstorps gods, Skåne.

3. Eldstål med handtag gj utet i mässing. L 6,2 cm. 1800-talets förra del. KM 8.059. Eldstål av järn med " fnösktunna " av kohorn . Stålets längd 11 ,2 cm. Huaröds sn , Gärds hd , Skåne . KM 22.

gen ved (spingkeve) som kanske bestod av avfall från brädsågning (skrack, spetve). På slätten hade man också grenar av hamlade (stövlade) träd samt ris (baska). Där man hade tillgång till det tog man upp torv (tår, tör) som förvarades i torvhus (tårehus). I en del trakter , framför allt kanske i närheten av de skånska

hamnstäderna , eldade man med stenkol. Så berättas att fattighjonen i Burlöv på 1880 och 1890-talen fick en tynna koll i månaden. Kolen köptes av en kollaman som levererade den i kollasäckar eller kollapossar och sedan förvarades den inomhus i en kolla/åda eller kollabo och skyfflades in i spisen med en kollaskoffa. I fattiga familjer skickades barnen ut att vända på halvtorra högar av kospillning på betesmarken , så att de torkade även på den andra sidan. Denna så kallade kokas eller kokasor samlades sedan in och användes som bränsle. Den nutida uppvärmningen med värmepannor, olje- och eluppvärmning har inte gett upphov till några dialektala uttryck. På sin höjd kan man höra någon säga, att det är bra värme på eldementet. Att värmen ansågs vara en Guds gåva framgår av följande episod återgiven i Bidrag till Bara härads beskrivning. 13 . På ett husförhör får en yngling uppgiften att ge exempel på vad Gud har skapat. Kor å hästa. Mer? Låmm (lamm). Något mer? Kackelona.

Referenser Dialektorden är hämt ade ur dialekt- och ortnamnsarkivets i Lund samlingar.

NILS NILSSON

"Karlins rökstuga"

Räkstugor i betydelsen av bostadshus med eldstad i form av en ugn utan skorsten förknippar man väl i första hand med finnbebyggelsen i mellansverige och delar av Norrland. Den finska invandringen hit går inte längre tillbaka än 1500-talet , men räkugnar och räkstugor har funnits i vårt land långt tidigare hos den nordiska befolkningen , fastän redan då till följd av kulturinflytelser från Östeuropa. I synnerhet gäller detta de gamla danska områdena i landets sydvästra delar och i Skåne har räkstugor funnits kvar ännu ett stycke in på 1800-talet. Vår kunskap om de skånska räkstugorna grundar sig i första hand på Linnes uppgifter i hans berömda Skånska resa år 1749, men andra före och efter honom har också lämnat viktiga bidrag. För Kulturens grundare Karlin måste det ha varit en angelägen uppgift att kunna visa upp en skånsk räkstuga bland de övriga sydsvenska bostadsmiljöer som han gestaltade. Som i så många andra fall kunde han härvidlag utgå ifrån och vidareutveckla erfarenheter från sin uppväxtmiljö i Huaröd på Linderödsåsen. Han har själv berättat i den stora vägledningen över museet från 1918 om hur han som barn ofta hört den gamle kommunalordföranden Måns Larsson och hans hustru Anna Måns Lars berätta om gamla seder och bruk. I deras stuga hade han också sett och upplevt mycket av det som redan i hans barndom tillhörde en förgången tid ifråga om boendets villkor: öppen spis i stugan , stampat lergolv strött med sand och enris , väggfasta sängar och bänkar , väggar med drättar och bonader liksom mycket annat. Från denna gamla gård var det som materialet till räkstugan hämtades . Karlin skriver: " När Måns Larsson 1828 tillträdde gården efter sin svärfader, saknade stugan ännu skor34

1. E ldstade n i Hura röds-stuga n . U pptill syns rö khuve n av brädo r, lä ngst in trälucka n fra mför ö ppnin ge n till ba kugne n .

sten . Från den öppn a spiseln leddes den de l av röken som icke föredrog att stanna kvar i stugan , genom en trätrumma upp på vinden , varifrån de n , sedan de n vede rbörligen virvlat runt och tillsotat ta kets nedh ängande halm veppor, så småningom drevs ut ge nom tvä rd raget från de risfl ätade gavlarn a . Ännu sopade man ned glöde rn a från spiseln i en grop e ller gruva på det packade lergo lvet för att därigenom bättre kunn a tillgodogöra sig den goa jånken (vä rm en). - En erinring alltså o m fo rntidens äldsta eldnings- och uppvärmningssä tt. " 35

Det är denna säregna eldstadsanordning som Karlin byggde upp i museet , bild 1. Den stora spisen i stugans hörn har ingen skorsten utan ett slags rökhuv av brädor som leder röken upp över loftet för vidare passage ut i det fria. Eldningen sker på den låga härden vid spisens bakvägg, där också öppningen till bakugnen finns. Och på golvet mitt i stugan finns en rund fördjupning kantad av stenar, där glöderna efter dagens eldning lades ner för att sprida värme. Karlins uppgifter och hans uppbyggnad av Måns Larssons stuga som den stod före 1828 har sina motsvarigheter i Linnes beskrivningar av räkstugorna i östra Skåne. Konstruktionen med en huv av brädor som leder röken upp på loftet återfinnes i notiserna från Ravlunda den 29 maj , fastän den här beskrivna bostaden inte är någon riktig "räkstuva". Det framgår nämligen klart att eldstaden här var inrymd i " förstuvan" och att själva boningsrummet , stugan , värmdes upp av en ugn som endast var öppen mot eldstaden i förstugan, varifrån den eldades . Denna ugn fungerade således på samma sätt som en biläggarugn av järn med den skillnaden att den var uppmurad av tegel. Den öppna härden på golvet i stugan fann Linne i Rörum ett par dagar senare , den 1 juni. Här är det frågan om en verklig räkstuga , inte nog med att huset saknade skorsten, själva eldstaden , ugnen , fanns inne i bostaden - stugan. Även inredningen i övrigt fann Linne påfallande ålderdomlig. Här luftade man helt enkelt ut röken genom dörren under eldningen och när denna var avslutad sopades glöderna ut på härden i golvet. " Således bliver här mycket hett med ganska mäktig värma. " Den avslutande kommentaren antyder något av förundran hos Linne inför dessa märkliga eldstadsanordningar som några dagar tidigare i Ravlunda hade utlöst den berömda kommentaren : "Jag tror icke , att Assecurance-contoiret skulle vilja assecurera desse hus för 99 procent om de sågo dem. " I Ravlundastugan hade Linne tydligen varit inne i " illaren " och tittat genom rökhuven upp på loftet där halmtakets insida med de nedhängande axen liknade " en luden björnhud" , som i likhet med hela vinden i övrigt var överdragen med sot " som den tjockaste lav på gamla trän ." Han fortsätter : " Så må nga anläggningar äro här till vådeld , som dock sällan yppat sig i mannaminne, där likväl

2 . Hu aröds-stuga n med eldstaden längst bo rt i hö rn et och i förgrunden golvh ärden där glöde rn a lades ut efter avslutad eldning.

hos oss de fastaste stenhus ofta itändes , då en enda gnista fastnar i sotet av en skorsten, som dock för en månads dag blivit sotad, av vad orsak vet jag så litet , som jag det högt önskade veta, så att här är visst Herren dårars förmyndare ." Förutom Linne är det framför allt Nils Månsson Mandelgren som beskrivit skånska rökstugor. Från Västerstad i mellersta Skåne har han 1856 i bild och text återgivit en som närmast liknar den som Linne såg i Rörum. Mandelgren har dock inte sett den med egna ögon utan grundar sig på muntliga beskrivningar av stugor som funnits i trakten ett par årtionden tidigare. Ritningen återges i Anders W Mårtenssons artikel i årsboken 1963 , sid. 46. Ingen enda rökstuga har i sin helhet blivit bevarad till våra dagar. Det enda påtagliga som finns i behåll är Karlins Huarödsstuga på Kulturen. Någon redogörelse som kunnat vara till ledning vid bedömningen av dess äkthet i detaljerna existerar inte . Hur mycket av den som består av autentiska byggnadsdelar, hu r mycket som grundar sig på iakttagelser i den gamla gårdsbyggnaden i Huaröd och hur mycket som är ren rekonstruktion kan vi sålunda inte avgöra. Inte heller i vad mån Karlin låtit sig påve rkas av äldre beskrivningar såsom hos Linne och Mandelgren . Några direkta skäl till att misstänka något sådant finns det knappast då Huaröds-stugan inte stämmer exakt överens med de nämnda beskrivningarna utan avviker på flera sätt. Man .kan sålunda räkna med att Huaröds-stugan visar ytterligare e n variant av den östskånska rökstugan utöver dem som vi känner genom framför allt Linne och Mandelgren .

NILS NILSSON

Skorstenen i Östarps Gamlegård

I Gamlegård på Östarp är den stora spisen en sevärdhet. Denna vidlyftiga eldstad , byggd som ett rum, där man går in och kan se himlen genom skorstenspipan över sitt huvud men i övrigt är omgiven av svarta väggar som i ett gruvschakt , förfelar aldrig sin verkan på besökaren. Här sköttes all eldning som överhuvudtaget förekom i huset. Här lagades maten på de låga eldpallarna längs väggarna, bakugnen eldades genom den stora luckan mitt fram i spisen och genom hålen i väggen till höger höll man fyr i sättugnen i stugan. I väggen till vänster är öppningar till brygghusgrytan och värmeugnen som står ute i sterset, men som även de eldas från denna centrala eldstad. Den fungerade sålunda som både kök och eldstad på en gång och benämnes också i byggnadshistorisk litteratur kupolkök. I sydöstra Skånes dialekter kallades den för "illare" men här i trakterna kring Östarp sade man bara "skorstenen", en fullt logisk benämning eftersom eldstaden-köket utgöres av själva skorstenens kraftigt utvidgade botten. Sådana eldstadskomplex har varit allmänt förekommande i Skånes bondgårdar bortsett från skogsbygderna i de norra och östra delarna av landskapet , alltifrån 1700-talets början och fram emot slutet av förra århundradet. Här och var har sådana spisar helt eller delvis bevarats också till våra dagar , särskilt i sydöstra Skåne. Liknande eldstäder har funnits i de östra delarna av Danmark men också i Tyskland och här och var i Östeuropa. Bakom denna fullt utbildade typ ligger en lång utveckling som till en del har ägt rum inom olika områden oberoende av varandra , men också betingats av inflytelser utifrån, i första hand fr ån mellaneuropa. Alla dessa stadier kan nu inte urskiljas , lika litet som vi kan fastslå alla de orsaksammanhang som drivit

fram eller hejdat förändringarna. Många faktorer har samverkat: bränsletillgångar och eldningsteknik, matvanor och livsmedelstillgångar , liksom ekonomiska förhållanden i största allmänhet jämte sociala och rent kulturella betingelser. Därtill kommer den överordnade centralmaktens propaganda och påbud, som stundom gått rakt emot de lokala traditionerna. Ett exempel på centraldirigering utgör införandet av skorstenen , som bildar det yngsta tillskottet i det skånska eldstadskomplexet. Denna nyhet understöddes livligt av statsmakterna bl.a. genom bestämmelser i 1734 års lag. Åtgärderna torde ha tett sig angelägna i de gamla danska provinserna, där som vi sett i artikeln om rökstugor, det ännu vid mitten av 1700-talet fanns åtskilliga boningshus utan skorsten. Av notiserna i Skånska resan att döma var Linne påtagligt intresserad av frågan och konstaterar vid sitt besök i Ravlunda att " våningsrum utan skorsten beboddes ännu på många ställen ... fast icke nya lagen dem nu tillstäder". Från Söderslätt noterar han senare på sommaren 1749 att hus med skorsten här är en nyhet. I och med att man byggde en skorsten i boningshuset gav det sig själv att ansluta de olika eldstäderna hit. Flera forskare har också hävdat att det var först sedan man fått skorstenar som det fullt utbildade kupolköket fann sin form. Tidigare var ofta eldstäderna placerade på olika håll. Bakugnen kunde ligga i en uthusbyggnad eller rentav utomhus under ett skyddstak och sterset med sin stora vattengryta , maltkölna och eventuellt andra ugnar , låg ofta i en helt annan del av boningslängan än kök och stuga. Möjligen har även bränsleekonomin spelat in. Överblivna glöder från en eldstad kunde lätt flyttas över till en annan när allt låg samlat på ett ställe. Det måste också ha inneburit en arbetsbesparing att slippa gå och elda på olika ställen när flera olika arbeten var igång samtidigt. En annan fråga är i vilket sammanhang köket avdelats från stugan . För att detta skulle kunna ske krävdes en särskild värmekälla för själva stugan i form av en sättugn eller liknande anordning . Sådana ugnar kom efter tyska förebilder i bruk vid slutet av medeltiden hos herremännen och det rikare borgerskapet, men säkerligen dröjde det länge innan bönderna fick möjligheter till sådan komfort. Möjligen kan det ha förekommit vid 40

I. Eldstaden , " skorstenen" i Östarps Gamlegård. I fonden bakugnen, t.v. eldhålen till värmeugnen i sterset.

slutet av 1500-talet och början av 1600-talet , men mera allmänt först ett århundrade senare. I många fall tycks det särskilda köket och sättugnen i stugan ha tillkommit först i samband med skorstenens införande . 41

2. Eldstaden, "skorstenen" i Östarps Gamlegård. I fonden bakugnen , t.h. härden för matlagning.

När den stora skorstenen med sina eldstäder byggdes på Östarp i samband med gårdens nyuppförande efter en eldsvåda 1811 , var kupolköket sedan länge väl etablerat i den skånska byggnadstraditionen. Anläggningen har sedan förblivit i stort sett oförändrad , bortsett från enstaka detaljer som att en järnspis i slutet av 1800-talet sattes in utanför själva skorstenen. Sedan gården blev museum togs den bort och brygghusgryta och ugn i sterset återställdes , så att anläggningen till alla delar stämmer överens med tillståndet under 1800-talets förra hälft , den period som gården i sin helhet representerar. 42

NILS NILSSON

Blekingestugans spisel

Till färgbild Il Blekingegården är en av museets viktigaste anläggningar till belysande av bondebefolkningens levnadsvillkor i äldre tid. Om Östarps Gamlegård kan sägas visa den typiskt skånska slättbygdsgården , ger Blekingegården på motsvarande sätt bilden av den sydsvenska skogsbygdens äldre bondebebyggelse. Karaktäristiskt för denna byggnadskultur är kanske framför allt den ouppdelade bostaden , där praktiskt taget alla viktigare boendefunktioner tillgodoses inom ett enda rum , stugan. Härvidlag är Blekingegården representativ inte bara för sydsverige utan också för det mesta av landet i övrigt. Trots att särskilda kök kom till i många bygder alltifrån 1700-talet har likväl i svensk bostadstradition enhetsrummet stuga-kök haft så stark förankring att man först i vår egen tid helt övergivit det. I andra avseenden är Blekingegården däremot mycket speciell. Den märkliga kombinationen av stuga utan loft omgiven av häbbarehus i två våningar , i byggnadshistorisk litteratur betecknad som sydgötiska huset , har under den tidrymd vi med säkerhet kan bedöma, endast förekommit i ett begränsat område av södra och västra Götalands skogsbygder, utefter den gamla gränsen mellan Danmark och Sverige. Den viktigaste förutsättningen för stugan som enhetsrum för det samlade gårdshushållet var möjligheten att få värme och ljus . Eldstaden var således det viktigaste och denna dominerar också påtagligt i inredningen . Utöver det primära behovet av värme och ljus behövde man laga mat, baka, brygga , byka, o.s . v. Allteftersom behoven har skiftat och med tiden växt ut , har man behövt flera olika eldstäder för olika ändamål. Spisen i Blekingestugan är just ett sådant komplex av olika funktioner. 43

Själva hörnet ut mot stugans mitt har gestalt av en stor öppen härd , där det dagligen hölls eld för värme och ljus. Till vänster om härden finns en djup nisch med en lucka till bakugnen längst in. Här eldades ugnen och "gruvan", nischen framför , kunde också användas till matlagning. Vid nischens vänstra sida finns en annan, grund nisch i väggen, som användes till avställningsplats för husgeråd och samtidigt utgör en dekoration i den för övrigt tomma muren. Denna bildar nämligen ena sidan i en annan eldstadsöppning som vetter ut mot brygghuset. Såsom namnet säger hade man här i det västra häbbarehusets bottenvåning utrymmen för brygd, bak, byk och andra mera omfattande hushållsarbeten. För dessa ändamål fanns således en särskild kokplats. Ännu en eldstad finns här ute i brygghuset, under den inmurade brännvinspannan . Samtliga dessa eldstäder är anslutna till en enda stor, hög skorsten. Mycket talar för att det här liksom ifråga om det skånska kupolköket, är skorstenen som är den egentliga anledningen till att man på detta sätt samlade eldstadsfunktionerna till ett enda komplex. Så länge som man redde sig utan den eldningstekniska och brandskyddande anordning som skorstenen innebär, kunde man lika gärna ha en del av eldstäderna i andra utrymmen , där det av olika arbetstekniska skäl kunde vara praktiskt att elda. Men i och med att man hade en skorsten att utnyttja blev det naturligt att ansluta eldstäderna till den. Att man under tidigare perioder mera allmänt haft eldstäder ute i olika gårdsutrymmen finns det många uppgifter om, framför allt från 1700-talet, då statsmakterna på olika sätt försökte göra bondebefolkningen uppmärksam på eldfaran och få folk att bygga skorstenar. 1700-talet är också den tid då skorstenar blir vanliga överallt inom vårt folkliga byggnadsbestånd, i hur hög grad som en effekt av de st;:itliga. åtgärderna får nog sägas vara en öppen fråga. Från och med 1700-talet kan man alltså räkna med att samlade eldstadskomplex med skorsten varit det normala i landets bondgårdar, men utformningen har självfallet varierat inom olika områden. Den typ av spis som finns i Blekingestugan är med sina båda eldstäder inne i själva stugan , den stora hörnhärden och den nischformiga vid sidan, karaktäristisk för stora delar av

1. Häll av gjutjärn på härden i Blekingestugan. Detalj av främre hörnet.

Blekinge , i synnerhet skogsbygderna, liksom angränsande delar av Skåne och Småland. Det vanliga är annars att man hade en enda stor härd som både gav värme , ljus och plats för matlagning och med luckan till bakugnen i fondväggen. Betraktar man en annan detalj i utformningen , rökfångets uppsvängda murkåpa , visar den en samhörighet med spisarnas utformning inom ett stort område av syd- och västsverige, från Blekinge i sydost genom Småland , norra Skåne , H all and , Västergötland och Värmland. Inom detta större område kan man vidare urskilja en östlig variant som denna spis tillhör. Rökhuven i våra öppna spisar brukar annars vanligen ha horisontell underkant och där härden bildar ett hörn med två sidor öppna, finns som regel en hörnstolpe som bär upp murverket. Sammanfattningsvis kan man således säga att Blekingestugans spis i stort sett motsvarar den allmänna typ som från och med

1700-talet är den vanliga i landet, men ifråga om sin utformning är typisk för just den trakt som den kommer ifrån. Blekingegården flyttades till Kulturen 1892 från byn Nybygden i Järnshög socken , närmare bestämt en halvmil öster om tätorten Olofström. Från samma trakt , endast en knapp mil åt norr i byn Lilla Bröhult hade Skansens blekingestuga hämtats året förut. Av flera skäl fann emellertid Arthur Hazelius spisen i Nybygden särskilt intressant och murade därför upp denna spis i stugan från Bröhult , varför Karlin gärna ville ha en annan spis till Kulturens blekingestuga . Han fann sin spis i Grimatorpsgården som ligger längre västerut , i Örkeneds socken på andra sidan skånegränsen. Blekingegårdens spis härrör alltså egentligen från Grimatorpsgården. Men om den sålunda inte är autentisk i den byggnad den nu står, får den sägas vara en synnerligen ståtlig representant för den eldstadstyp som är karaktäristisk för trakten.

NILS NILSSON

Köksspisar

Till färgbilderna IV- V I raden av bostadsmiljöer från olika tider visar Thomanderska huset hur en stadsbo, i detta fall en akademiker, kunde bo under 1800-talets förra hälft. Sitt namn bär huset som bekant efter biskopen Johan Henrik Thomander, som under sin tid som professor i teologi i Lund bodde här åren 1834-1851. Byggnaden som ursprungligen låg vid Paradisgatan, där den uppförts 1814, flyttades till Kulturen 1925 och inreddes så som det varit under familjen Thomanders tid. Det hela möjliggjordes genom donationer från en av Thomanders döttrar , Ida Warholm. I husets kök finns en stor öppen spis med härd utefter den inre väggen . Skorstenskåpan skjuter långt ut , dubbelt så långt som härden , så att man måste stå under kåpan, inne i själva spisen när man har något över elden. Det hela påminner härvidlag om eldstaden i de gamla skånska gårdarna. I härdens plan finns två fyrkantiga hål med nedsänkta järngaller och därunder öppningar i murverket så att man får drag genom gallret. Genom detta faller också askan ner efterhand, så att den lätt kan samlas upp , antingen i en asklåda eller direkt på golvet. Detta är en typ av förbättrad öppen härd som innebar en avsevärt mera effektiv och lätthanterlig eldning. Särskilt brukar man framhålla fördelarna vid långkok , då man kunde fylla hålen , "gruvorna", med glöder som höll värmen länge . Draget underifrån medgav också användning av träkol som ger jämnare och starkare värme än vanlig ved. Eldstäder som denna blev vanliga under 1700-talet på herrgårdar och hos förmögna borgare i städerna. Bevarade anläggningar har ofta häll av gjutjärn med insatser likaledes av järn i " gruvorna". En sådan järnhäll har också funnits i Thomanderska husets kök enligt beskrivning i brandförsäkringsbrevet av 47

I . Köksspisen i T ho manderska huse t. G ruvorn a so m finn s unde r de båda trefö tterna , har ga ll er som ger drag från öppnin ga rn a unde r härde n.

1828 . Dessutom fanns här en "ste kugn av järn ", något fö r de n tide n ovanligt , varom mera i det följ ande . Uppenb arligen har ingenting av dessa anordninga r funnits i behåll då Id a Tho mande r-Warholm inköpte sitt gaml a fö räld rahem 1925 eft e rsom köksspisen byggdes upp så som beskrivits ovan . Man har därvid , i avsakn ad av den ursprungliga kö ksspise n , gjo rt en rekonstru ktio n i anslutning till de n vanligaste fo rme n av köksspis i våra städer vid 1800-talets börj an . E n fö reställning om hur det Thomanderska köket möjlige n kan ha varit inrätt at får man geno m e tt ann at ga mm alt lundakö k , nämlige n det som e n gång fa nn s i Sommeliuska gårde n vid Kyrkogatan (bild 2) . Enli gt uppgift va r det inrett 1810, så lund a e ndast e tt par år före Thom anderska huset. Byggnade n , som var

uppförd vid början av 1700-talet och bl.a. varit bostad åt två borgmästare Sommelius, far och son , revs 1904 för att lämna plats till Skånes Enskilda Banks etablissement , nuvarande stadshuset. Vid rivningen tillvaratogs delar av eldstadskomplexet och överlämnades till Kulturen. Fotografiet hade tagits ett par år tidigare. Eldstäderna var här liksom i Thomanderska huset anlagda under en stor spiskåpa , men åtskilda av en gång i mitten. Rakt in ser vi järnhällen med två kokhål, försedda med lock och ringar och med eldningslucka framtill. Här eldade man således under hällen precis som i en " vanlig" järnspis. I själva verket var detta ett slags föregångare till senare tiders kokspisar och en riktig sådan skymtar för övrigt i förgrunden på bilden , inmurad mittemot den nu beskrivna spisen. Bakom hällen ser vi luckan till en ugn , i en nisch i murverket. Ugnsmuren är påfallande smal för att rymma en normal bakugn och någon sådan fanns heller inte , men väl en inmurad cylindrisk ugn av gjutjärn (bild 3) . Som framgår av inskriptionen i luckans reliefdekor är den tillverkad i Helsingborg 1801 , med all sannolikhet vid det Ruuthska gjuteriet som anlagts år 1800. Längs ugnens insidor finns avsatser av järn som har tjänat till underlag för plåtar. Med hänsyn till den cylindriska formen är det knappast troligt att man eldat inuti själva ugnen som annars var det normala i murade bakugnar och inte heller finns här någon lucka eller annan anordning som tyder på att ugnen haft en separat eldstad. Värmen måste därför ha kommit av rökgaserna från eldstaden under hällen och rökgången härifrån måste ha varit murad så att den omgav själva ugnskroppen . De spjällplåtar som skymtar vid hällens bakre kant har troligen kunnat utnyttjas till att reglera draget så att ugnen skulle få tillräcklig värme. Spjällen kan också ha använts för att fördela värmen under hällens båda kokhål. Eftersom ugnen värmdes utifrån kunde man fortsätta att elda under tiden som den utnyttjades och var inte hänvisad enbart till den värme som kunde magasineras, såsom det var med de vanliga murade bakugnarna . Det innebar helt andra förutsättningar för användningen och troligtvis har denna järnugn bru49

2. Spiskomplexe t Sommeliuska huse t vid Kyrkoga tan , rivet 1904. Bakom häll en med lock och ringa r syns lucka n till den cylindriska ugne n , KM 14.70 1. I fö rgrunde n en " vanlig" järnspis från senare hälften av 1800-talet. Lägg märke till målninge n med rutm önstre t. Fo to Per Bagge 1902.

3. Ugnen av gjutjärn fr ån Sommeliuska husets kök . D 53 cm , L 65 cm . KM 14.701.

kats inte bara till bakning utan även till stekning av kött. Möjligen har Thomanderska husets "stekugn " varit en ugn av samma slag som denna . Det är knappast någon tillfällighet att eldstadskomplexet i Sommeliuska husets kök tillkommit just vid början av 1800talet. Vid denna tid började nämligen köksspisar av järn i sina tidigaste former att komma i bruk. Sålunda tillverkades bl.a. vid Näfverqvarns bruk i Södermanland vid denna tid ett slags kokspisar av järn , bestående av en häll i flera avsatser med hål för grytorna, avsedd att muras in med eldlucka framtill. Tillverkningen hade startats av en major Gustaf U lrik Silfversparre 1793 51

4. Stugan i gårde n Fränninge 29 med kö ksspis insta llerad vid sidan om en stor vindugn , so m står med e na sidan inne i en intilliggande kammare. Det är en s.k. etage-ugn , tillverkad vid Carl Ha lmbe rgs i Lund. Gården uppfördes på 1860tale t men järnspisarn a har säkerligen satts in se nare. Foto 1982.

5. Stuga i ett torp vid Röstå nga med köksspisen uppställd intill den ga ml a sättugnen. Foto 1979.

och förutom till olika herrgårdar levererades vid 1800-talets början sådana järnspisar till borgarhus i Stockholm, enligt uppgift av en viss C.G. Sjösten som 1807 utgav en skrift om eldstäder. Denne Sjösten hade själv uppfunnit en flyttbar kokspis av järn som han 1801 sökte ett slags patent på , Privilegium Exclusivum som det hette. "Kokinrättningen" var avsedd att ställas ovanpå en vanlig spishäll och de publicerade resultaten av provkokningar som Vetenskapsakademien låtit utföra, visar att den var synnerligen bränslesnål. Några år senare lanserade en grosshandlare Michael Hambre en förbättrad kokspis som kunde byggas ut med upp till 12 kokhål genom olika kombinationer och tillsatser. I vissa kombinationer ingick insatsringar till kokhålen så att kärl av skiftande storlek kunde användas. Hambres kokspisar tillverkades vid Bergsunds gjuteri i Stockholm . Förebilderna till dessa spiskonstruktioner har väl närmast hämtats från kontinenten, men det saknades heller inte föregångare på området inom vårt land. En av de mera kända var fortifikationskaptenen Johan Brelins kokspis från 1760-talet. Även den bestod av en sluten murad eldstad med lucka framtill och täckt av en järnhäl! med hål för kokkärlen . Johan Brelins spisar var omfångsrika inrättningar som endast kunde utnyttjas i stora hushåll. Sina ideer hade han närmast fått från sin fader , kyrkoherden Nikolas Brelin som på 1740-talet bl.a . experimenterat med bakugnar av kopparplåt. En mera ingående redogörelse för 1700-talets många experiment med köksspisar har presenterats av Teje Colling i Gastronomisk kalender 1975. Här betonas också sambandet med tidens ekonomiska tankegångar. En viktig anledning till det livliga intresset för effektivare köksspisar var omsorgen om energitillgångarna. Vid denna tid var man ännu praktiskt taget helt hänvisad till s.k. vedbrand från våra skogar, enda undantaget utgjorde de sydsvenska torveldningsområdena. Då som nu gällde att industrin , på den tiden i första hand bergsbruket , krävde nära nog obegränsade energitillgångar, medan de enskilda hushållen skulle spara . Sparsamheten var emellertid också ett utslag av 1700-talets allmänt rationalistiska nyttofilosofi. Omsorgen om skogstillgångarna var dock inte något nytt , redan på 1600talet var man medveten om problemen kring framför allt bergs54

6. Friståe nde köksspis från Carl Holmbergs i Lund , tillverkad vid början av 1900-talet. KM 70.643.

brukets bränsleförsörjning. Och Urban Hjärne , den kände läkaren och naturforskaren , skrev för övrigt " En lijten Skrifft om Wedhsparande" med ritningar till ugnar. De köksspisar vi hittills behandlat bestod antingen av större anläggningar med helt eller delvis murat eldrum under en häll av järn , eller av mindre enheter som genom tillsatser och kombinationer kunde byggas ut för skilda funktioner. Under loppet av 1800-talets första decennier utvecklades sedan nya kombinationer av kokspis och ugn , utförda som en fast enhet helt i gjutjärn, och köksspisen som vi känner den från våra 1800-talsmiljöer får därigenom sin form. Vid århundradets mitt tillkommer en ny

faktor som påverkar spisarnas utformning , nämligen användningen av fasta bränslen . Stenkol kom nu i bruk mera allmänt, inte minst i de lysgasverk , som anlades i städerna och härifrån fick man såsom biprodukt koks , som utnyttjades till hushållsbränsle . En mera omfattande tillverkning av köksspisar kom igång först under 1840-talet. Bland de stora producenterna var bl.a . Bolinders i Stockholm och Kockums i Malmö , båda verkstäderna anlagda under just 1840-talet. Andra tillverkare av betydenhet var Husqvarna , Norrahammar , Näfverqvarn , Ankarsrum m .fl. Förutom dessa större företag med kundkrets över större delen av landet , tillkom efterhand en mängd smärre verkstäder med en i första hand lokal avsättning och vid slutet av 1800-talet fanns gjuterier i varenda stad. För Skånes vidkommande kan som exempel nämnas Ystads gjuteri som anlades på 1850-talet, Ljunggrens verkstäder i Kristianstad från 1860-talet och Carl Holmbergs mekaniska verkstad i Lund från 1864. Flera av dessa växte efterhand i omfattning med avsättning till större områden. Redan från början tillverkades köksspisar i två huvudtyper ifråga om anordningen för installation , en för inmurning på fast sockel direkt mot murstocken och en för fristående placering, försedd med ben av järn. I kök där det redan fanns en eldstad med härd satte man vanligen in en spis av inmurningstypen (bild 2) antingen ovanpå härden eller nedsänkt i densamma. Fanns det däremot tidigare ingen eldstad var det enklare att sätta in en fristående spis på ben. Den fristående typen kom att få stor betydelse i de sydsvenska slättbygderna , där matlagningen i äldre tid försiggick inne i den stora öppna skorstenen (se art. rörande Östarp ). När man nu började sätta in järnspisar var man inte längre beroende av den gamla matlagningsplatsen inne i den mörka och dragiga skorstenen utan kunde placera spisen på bekvämare plats utanför. I många fall gjorde man på samma sätt som i Östarp , satte spisen i förstugan framför själva skorstenen , men ännu vanligare var att man placerade den i stugan intill sättugnen. Därmed kunde man dra nytta av spisen som värmekälla och helt eller delvis slippa eldningen i sättugnen. Man kan säga att detta innebar en återgång till äldre tiders förhållande i och med att åtminstone en del 56

av matlagningsarbetet förlades till stugan, men under denna tid hade i många bygder bostadsvanorna förändrats så att man inte längre var så helt hänvisad till stugan som tidigare . Sovkamrar, matsalar och finrum hade fått överta en del av den gamla stugans funktioner. Men var man än valde att placera den nya köksspisen, innebar den fristående typen den enklaste installationen eftersom endast rökrörets anslutning krävde murningsarbeten. Denna typ av köksspis kallades också då och då för den skånska typen. Benämningen förekommer bl.a . i priskuranter från Bolinders vid början av 1900-talet. När man sökt att närmare bestämma den tid då köksspisar av järn slog igenom på allvar i vårt land har man i allmänhet pekat på 1870-talet. Järnspisarna har då gärna satts i samband med en annan av den tidens nyheter: fotogenlampan, som just under detta årtionde blev vanlig hos oss. En förutsättning för att man skulle kunna överge den öppna härden och elda i järnspis skulle nämligen vara att man hade en praktisk belysningsanordning som kunde ersätta den flammande elden som ljuskälla och en sådan hade man fått med fotogenlampan. Att det finns ett visst samband mellan införandet av järnspisar och fotogenlampor är väl otvivelaktigt , men om belysningsfrågan verkligen varit den avgörande faktorn kan ifrågasättas . I stora delar av sydsverige måste det ha legat annorlunda till , då man här sedan ett par århundraden haft sättugnar och följaktligen också varit helt beroende av särskilda ljuskällor i stugorna. När man likväl i många bygder kan konstatera att järnspisen börjat komma i bruk vid samma tid som fotogenlamporna behöver det inte innebära att det ena var en förutsättning för det andra. Snarare har det nog varit så att båda dessa nyheter burits fram av gemensamma förutsättningar ifråga om nya värderingar av hemmiljön , ändrade ekonomiska villkor och ökade förbindelser med omvärlden .

Referenser Till uppsatserna: Karlins rökstuga Skorstenen i Östarps Gamlegård Blekingestugans spisel Köksspisar Arvastson , G ., Skånska kök. Ur Skånsk mat för he rrskap och fattigfolk. Sydsvenska dagbladets årsbok 1978. Conradsson , B. och Fredlund, J. , Kök förr i tiden . 1973. Erixon , S., Studier rörande eldstäder i Blekinge. Blekingeboken 1941. Erixon, S. , Svensk byggnadskultur . 1947. Eskeröd (Nilsson), A., Kulturens blekingegård. Kulturens årsbok 1936. Jacobsso n , B. , Nils Månsson Mandelgren - en resande konstnär i 1800-talets Sverige. 1983. Karlin , G. , J :son , Kulturhistoriska museet i Lund . En handledning för besök och självstudier. 1918. Karlson , W. , Thom anderska huset. Kulturens årsbok 1946. Kockums Mekaniska Verkstads AB. Minnesskrift under red. av C.E. von Seth. 1940. Linne, Carl v., Carl Linnaei Skånska Resa 1749. 1751. Minnh agen , M. , Bondens bostad. 1973. Mårtensson , A. W. , Eldstäder i Skåne. Kulture ns årsbok 1963. Mårtensson , A. W. , En tur uppför Kyrkogatan i Lund. Lundabygde ns sparbanks årsredovisning 1981. Nilsson , N. , Kulturens Östarp. Vägledning för besökare . 1981. Svensson , S., Kyrkhultsstugan på Skansen . Blekingeboken 1931. Tunander, B . och I. , Kakelugnar , spisar och kamine r. 1982. Priskuranter frå n mekaniska verkstäder och gjuterier. Kulturens arki v och universitetsbiblioteket.

GUNILLA ERIKSSON

Veilleusen - en älskvärd uppfinning

Till färgbilderna VI-VII Som en älskvärd uppfinning, oumbärlig i ett sjukrum, karakteriseras ett kärt föremål med många namn - veilleuse, rechaud, Nachtlampe mit Bouillonkumpgen, Aufwärm-Ofen eller "Offer/en'', Food-warmer eller Night-lamp. De föremål som åsyftas är vanligen utförda i något keramiskt material, men karakteristiken är hämtad från en veilleuse i silver, ett material som anstår en kunglig brukare och givare. "This most gracious improvement of a comfort indispensably necessary in a sick chamber was most graciously presented by the Queen" lyder inskriptionen på en gåva som drottning Charlotta överlämnade när hon år 1813 gästade ett engelskt hem med sin~ båda döttrar. Som föremålstyp hade veilleusen vid denna tid varit aktuell i drygt ett halvsekel. Det lilla värmeköket lanserades vid flera av de unga porslinsfabrikerna i Tyskland vid 1700-talets mitt. Formgivningen var fantasifull och dekoren ofta påkostad - ibland med stoffering och ornament i guld. Det är föremål, gjorda för en tid som ägnade mycken omsorg åt den intima miljön , åt komforten och behaget , vänskapen och kärleken. Vilken gåva kunde vara lämpligare än en present för nattduksbordet - på dagen till "ögonlust", på natten en vän som bjöd på milt sken och varm dryck. Benämningarna på olika språk berättar om veilleusens funktioner - att vara nattlampa och värmekök. Veilleusen av veiller, vaka, syftade ursprungligen på vilken nattlampa som helst men från 1700-talets mitt på ett värmekök av särskilt slag. Rechaud används ibland som synonym , av rechauffer, värma upp. Själva . köket är närmast cylinderformat (balusterformat och lätt koniskt är också vanligt) med en större öppning nertill i vilken en 59

Nymphenburg Lambeth cal750, fajans

1760-tal, porslin

Höcht ca1770

Stralsund 1760-tal, fajans

l. Vei ll euser , tecknade av Rie H äge rdal, efter bi ldm ateri al i H arold Newmans bok.

liten skål för olja med flytande veke sattes in. Kärlväggens hål för lufttillförsel är ofta dolda under ett litet utspringande " tak " eller på annat sätt dekorativt utformade , och som handtag fungerar, på de tidigare typerna , gärna två musslor eller ansiktsmasker. " Köket " är täckt av en skål med lock för mat eller dryck som ska värmas eller hållas varm. Ibland förekommer en extra behållare för varmt vatten - en " bain-marie" - så att skålen värmes i vattenbad. Det finns tidiga exempel på veilleuser där lockknoppen består av en holk för ett ljus - av talg eller vax - och där locket alltså kan fungera som en vanlig nattljusstake. En tidig föregångare till den keramiska veilleusen har påträffats vid Svarta havet , i en grav i Olbia från grekisk-romersk tid , l:a århundradet f. Kr. Det lilla köket är av terrakotta , med ett nedre rum för en lampa eller för glödkol som värmer en behållare, vilande på en perforerad botten till ett övre rum . I Kina har man tidigt - och in i sen tid - haft dubbelväggiga matvärmare i keramiskt material, men här är det inte en öppen låga utan påfyllning med varm sand eller hett vatten som ger effekt (se färgbild VI). Jag känner inte något kinesiskt porslinskök med veilleusens karaktär , men vet å andra sidan inte hur de ting såg ut som i en annons i Dagligt Allehanda, Stockholm den 25 januari 1808, salubjöds " uti första klädståndet vid Regeringsgatan": "Sex stycken Matvärmare av blått och vitt Ost Indiskt Porcelaine , dito Saltkar, ett Koppar Thekök , en dito Thekittel med Lod , ett Wagobone-Skrin med 2:e Thedosor uti , ett Flaskfoder med ritade Flaskor , samt 6 stycken Engelska Fat med gröna kanter". Sannolikt är matvärmarna dubbelväggiga tallrikar av ovannämnt slag, men å andra sidan kunde ju kineserna på europeisk beställning kopiera vad helst man önskade sig . Enkla värmeställ för barnmat och välling gjordes under 1700talet i England av krukmakarna . Under 1700-talets andra hälft har veilleuser framställts i Europa vid såväl fajans- som porslinsoch flintgodsfabrikerna. Teckningen här invid ger exempel på några olika typer. Vid porslinsfabrikerna i Nymphenburg , Höchst , Fulda och Frankenthal gjordes under åren 1755-75 vackra och påkostade veilleuser, i Nymphemburg i inte mindre än fyra olika modeller, kallade " rechauds ". Fajansfabrikerna i 61

2. Ve ill euse, flint gods med överglasyrdekor , teck nad i brunt med gröna blad och små blommor. Sign. inpressa t Rörstrand. H köket 15 ,5 cm , insats 7 cm, totalt med lock 21,5 cm. Rörstrand ca 1800 . KM 17.450 .

3. Veilleuse , porslin med polykrom dekor , stofferad i en för fabriken karakteristisk intensiv purpur. Den lilla insekten vid handtaget har tillkommit för att dölja ett fel i godset. Sign. i rött ögl: ett hjul med sex ekrar. H köket 15 cm , insats 8,5 cm , som enhet 18 ,5 cm. Höchst ca 1770. KM 23.133.

Durlach , Hannoversch-Miinden , Stralsund och Keltersbach har på olika sätt varierat temat. Wedgwood presenterar typen i flintgods i sin "The Queen's Ware Catalogue" från 1774. Benämningen är "Night lamps, to keep any Liquid warm all night", och här förekommer för första gången kombinationen med en tekanna i stället för en nersänkt skål. Större och mindre tekittlar på separata värmeställ är en företeelse för sig, välkänd från omkring 1745 i England , Holland , Frankrike, Tyskland och Schweiz . De är ofta utförda i metall men också i keramiska material och ibland som rena lyxobjekt , t.ex. i porslin från Meissen . Som veilleuser kan dessa föremål emellertid inte betecknas, eftersom de är avsedda att betjäna mer än en person.

Referenser Newman, H ., Veille uses 1750-1860. Londo n och New York 1967. Svenska akademiens ordboksredaktion , Lund.

I L' Esprit moderne . Co ll age och akvare ll av Gösta Adrian- Nilsson 1922. Motiv till den affisch Kulturen låtit trycka till 100-årsminnet av konstnäre ns föde lse 1884. 45,Sx29 ,5 cm KM 50.794.

Il Spiskomplexet i stugan från Nybygdens by i Jämshögs socken, Blekinge.

III Kakelugn av svensk tillverkning sannolikt utförd vid Marieberg. 1700-talets senare hälft. KM 50.703 .

IV Ugn av järn med de kor i polykro m emalj , " Mi kado " från Husqu arn afabrik en , 1900-talets början. KM 62 .572 .

EM ALJE-KULÖ RER

,,-"'., '·

,,J;,.xr; , ;:; : l~c:JK;.

N'ol3DDN"> l6 OHv I

Ohv Il

För m antlar af pl åt.

l Jusb run emalj . V l ~lng

N :o i l

79.

O llv. emalj. Viking N:o 30 - 36.

Rikt f ö rn ic kl ad med m ode rna emal j -fyl lnade r. V1kln11 N:o 46•1 3.

N o 11

N:o 20

"~ '

N:o 18 C..rOn

Kulört emaljerad och f örn icklad. Viking. N:o 423 &. 4'24

Oliv

•

N:o 23, Svart.

Patent-.Vlkln r N:o 410b.

För Gjutgods. ,.~,.~

- - - -""" - -I -,.,

V Pate nt-ve ntilatio ns-m agasinsugnar " Viking" enli gt broschyr fr ån Ankarsrums bruk 1906 .

VI Två värmetallrikar av ostindiskt porslin. Den övre med emaljdekor i "famille rose" . Den undre med dekor i blått under glasyr. 1700-talets mitt. Största diam. 27,5 cm resp. 28 cm. Kina. KM 19.015 och KM 6.464.

VII Yeilleuse , fa jans med starkeldsdekor, tecknad i mangan, målad i svala toner av blått , blågrö nt , gult och manga n. Sign . i mangan ugl ~ . Ca 1770-80. H K köket 14 ,5 cm , in sa ts 7 cm , so m e nh et 18 cm . H annove rsch- Miinde n . KM 34.629.

VIII Termosar och tevekannor 1930-80-tal.

BITIE WENGERT

Thermos och termos

Till färgbild VIII Thermos är ett varumärke som degenererats och blivit beteckningen på samtliga isoleringsflaskor (termosar) . I Åhlen och Holms katalog från hösten 1923 erbjuds läsarna "Äkta OrginalThermosflaskor, de absolut bästa i marknaden förekommande . Namnet " Thermos" är lagligt skyddat och världsberömt." Från och med 1951 kallas samtliga isoleringsflaskor för termosar i samma katalog. Så här beskrivs termosen 1911 i Gratisbladet, instruktionsoch offertorgan för John Fröbergs agenter: "Epokgörande uppfinning! Aeroflaska. Ny, på vetenskapliga grunder konstruerad flaska , besittande förmågan att hålla soppa , kaffe , mjölk m.m. varm i 24 timmar, eller, omvänt , att under 72 timmar hålla drycker m.m . kalla. Flaskan är sålunda av största nytta vid många tillfällen både vinter och sommar såsom vid utflykter, jakt, utarbete o .s. v. Utstyrseln är synnerligen trevlig med omhölje av lackerad plåt och montering av förnicklad metall. Vid påfyllandet av heta vätskor bör den aktsamheten iakttagas att flaskan först uppvärmes , emedan glaset annars kan spricka ." Termosens konstruktion baseras på den engelska fysikern James Dewers (1842-1923) upptäckt , att ett dubbelväggigt glaskärl med ett lufttomt rum emellan de mot varandra ställda försilvrade väggarna har utmärkta isolerande egenskaper. Termosglaset måste omges av ett skyddande hölje. Det består nuförtiden av hårdplast eller stål. Tidigare var korrugerad plåt , aluminium , träfaner och bakelit vanliga material. Termosglasen sprack lätt vid snabba temperaturväxlingar och stötar, men separata termosglas fanns att köpa . I Åhlen och Holms katalog hösten 1925 görs reklam för den s.k. stålflaskan märkt "kok-

I. Termos med hylsa av rödlackerad korrugerad plåt och bägare av svart bakelit. Rymd 0,5 liter. Slu te t av 1930-talet. Omärkt.

hett', som klarar "de snabbaste och starkaste temperaturväxlingar från iskallt till kokhett utan att man behöver riskera att den spricker. Dessutom tål den snart sagt vilka stötar som helst utan att gå sönder." De tidigaste termosbägarna är gjorda av aluminium eller förnicklad mässing. I början av 30-talet tillverkades många bägare av ebonitmassa, som är isolerande. Bägaren blev inte varm att hålla i, då man slog i hett kaffe. På 40-talet förekom bägare av ebonit, aluminium och konstharts och på 50-talet kom bägare av plast. När termosen kom ut på marknaden måste den inneburit en stor förändring för gemene mans matsäcksätande . Istället för det ljumma kaffet i glasflaskan, som varit invirad i en tidning eller instoppad i en strumpa, kunde man på middagsrasten dricka hett kaffe , som hällts på termosen redan på morgonen.

2. Termoskannor. Alfi-kannan med förkromat hölje är tillverkad i Tyskland. De n började markn adsföras i Sverige under andra hälften av 1950-talet. Rymd 0,5 lite r. Sissi också med förkromat hö lj e är av schweiziskt fabrikat. Kann an lanserades av Nilsjohan 1958. Rymd 1 liter. June Special med fl ätat plasthölj e börj ade tillverkas 1958 av AB Jönköpings vacuumindustri . Rymd 1 liter.

En termos med handtag och snås kallar vi idag för termoseller TV-kanna. I Åhlen och Holms vår- och sommarkatalog 1953 benämns en sådan kanna termoskaraff och i 1955 års katalog kallas den serveringstermos. Det är i TV:ns barndom som den får namnet TV-kanna . Den var då en förutsättning för en stillasittande kväll framför TV:n . I slutet på 50-talet fanns på marknaden bl.a . den tyska kannan Alfi , Nilsjohans Sissi , båda förkromade , och June Special med korgflätat hölje i plast från Jönköpings vacuumindustri. 1959 lanserades den s.k. Sigvard Bernadotte-kannan i rostfritt stål och under de första åren av 60-talet kom termoskannor med hölje helt i hårdplast t.ex. Kompis , Kaffemoster och Bonette. I början av 60-talet förbättras termoskannorna . Det går att bryg-

Nllojc>han

,~,<It'• • '

Sis~i ~

e le g a nta tc rm os kanoa me d expandcrpropp tM» lo..l h•ol, ~dlu O) i -"'"''

, , , _ .... ..... ~ .. 1,...u•• . -

4'"•1 ,..,,,..,.,. ................. . .... .. ..

t.t»ii..•.,..... , .. ~::-.::~

~J~=-·*"·----•a.

oo l ifJ.rialod p!a.,

....... 45:5o r,.....i1

...

i.,,1r.--""··

••tl••N1/,fa.M~ •r,,,..UJ.

3. Annon s ur Fe min a 1959.

ga kaffe direkt i dem. Filterhållaren kan nu placeras stadigt på kannans raka ovankant. Proppen blir också bättre . Den behöver inte längre avlägsnas från kannan vid serveringen utan vrids bara och drycken går att hälla upp . Referenser Diverse varukataloger , re kl amtryck och priskuranter. Form 1960- 1975. Husmodern 1921-1929, 1958-1965. Inte rvju med Bo Bengtsso n, Hamm arpl as t AB , Tingsryd. Svenska akadem iens ordboksredak ti on, Lund . Åhl en och Holms varukatalog 1908- 196 1.

MAJ FEHRMAN

Portabla värmekällor

Till färgbilderna VI och XII - XIII En av 1500-talets viktigaste bostadstekniska nyheter var införandet av fönsterglas. I Sverige började under Johan III en inhemsk tillverkning av sådana. Kungen var vid mitten av 1580-talet sysselsatt med att bygga om sitt slott i huvudstaden , Tre Kronor. I sammanhang med kungliga slottsbyggen förekom en betydande import av fönsterglas från Frankrike och Tyskland . Medeltidens borgar med sina tjocka murar hade djupa fönstersmygar av skottgluggstyp. De ersattes allmänt i tidens slottsbyggnader efterhand av höga fönster , som räckte upp till taket. Rummen fylldes med ljus från sexdelade och smårutiga kolossalfönster. Ett bekymmer var , att de många fönstren med otäta fogar släppte in vind och kyla . Så ökades problemen med uppvärmningen, som redan var stora genom den väldiga rumshöjden. Man sökte komma tillrätta med värmeproblemet genom att elda ständiga brasor i de stora , öppna spisarna och i kakelugnar. Tidens chemineer och kakelugnar var emellertid otillräckliga som värmekällor, inte bara i slott och borgar. Extra anordningar för uppvärmning krävdes för olika behov . För skilda syften tillverkades och användes flyttbara värmebehållare. De går under olika namn i äldre tiders inventarieförteckningar och andra dokument: glööfat, eldfat , eldbecken , fyrbecken , fyrfat , eldpannor och fyrpannor. På 1570-talet tillverkades sålunda vid Vattholma mässingsbruk i Uppland " eldbecken " och " eldpannor" för det kungliga hovets räkning och samtidigt importerades " messingszfyrpannor" . I ett auktionsprotokoll från 1694 efter Marie Sofia De la Gardie noteras "2 st. Eenfötter eller höga Fyrfat". Föregångare till fyrfat och fyrpannor fanns redan under anti-

1. Glödfat av koppar. Driven, ge nombruten och punsad dekor. Vid skålens kant tre stöd för tallrikar och uppvärmningskärl. 1700-talets förra hälft. Skaft ets längd 16 cm , största diam. 29,9 cm . Sverige. KM 4. 749 .

ken. Greker och romare använde flyttbara glödfat på tre ben för att värma upp boningsrummen. I olika former levde sådana flyttbara värmekällor kvar genom århundradena. I Västeuropa var värmespridare i bruk under medeltiden . Även utanför feodalklassen utbredde sig användningen: så i Frankrike från 1500talet. I Norden tycks bruket ha blivit infört av de högre samhällskretsar, som hade kontakt med kontinenten och vanorna där. I Danmark förekommer fyrfat eller fyrbäcken t.o.m. i borgerliga hem från 1500-talet och 1600-talets förra del. I Sverige förefaller utvecklingen ha skett först under 1600-talets senare hälft. Under de två följande seklerna finner man fyrfat och fyrpannor i bruk hos alla samhällsklasser. Man möter dem i bouppteckningsprotokoll hos hantverkare i städerna och bönder på landsbygden , men exempelvis också hos biskop Tegner på Östra bo .

2. Glödbäcken, åttakantigt , av ge nombruten mässi ngsplåt. Dekor av blad- och blommotiv. Rombformade fä lt av rund a hål. På ena dörrfä ltet finns signat uren BEKMAN och på fältet intill är bokstäverna E.E.B. ingraverade upptill , oc h ned till årtalet 1765. H (till locke ts krön) 14 ,5 cm , D 20,9 cm. KM 19.083.

A .F. Dalins ordbok över svenska språket från mitten av 1800talet ger följande förklaring till ordet fyrfat : "Stort kärl av metall vari glöd lägges för att uppvärma rum , värma mat , även till te- och kaffekokning m. m." Hos Carl Mikael Bellman finn s en scen i ett skådespel, där ett fyrfat förekommer i sistnämnda funktion. Det är ett lustspel från den l 7:e juli 1790. Scenen föreställer Kungsträdgården , där en mamsell Maja Lisa är sysselsatt med koppar och glas vid ett kaffestånd , medan hon för en dialog med sin lätt förströdda jungfru Lovisa . Enligt scenanvisningen är mamsell Maja Lisa vid detta tillfälle "sysselsatt vid fyrfatet och kaffetillredningen ." Bellmanssällskapets standardupplaga ger följande kommentar: " I Maja Lisas kaffestånd fick 71

3. Salongsinteriör fr ån 1780-talet , deta lj. Vid morgonteet.. Vid fyrfatet står hu sju ngfrun och häll er vatten i te kann an. 109x 138 cm. Osignerad målnin g av Pehr Hilleström d.ä. Privat ägo.

fyrfatet tjän a so m spi s och fyllde alltså samma proviso riska funktion , so m våra dagars primuskök. " Pehr Hilleströ m , den gustavianska tidens främste kulturskildrare , har på e n av sina målningar återgivit en salo ngsinte riör från 1780-talet . Kring ett te bord i kommerse rådet Jörge n Kristoffer Mulle rs eleganta gema k är några vänner till fa milj e n sa ml ade . Värden är iklädd nattrock och sitter till höger. Han sam talar med vicepresidenten Mattias H olk . Man förmodar , att den läsande damen är he mm ets värdinn a och den stående manne n , som hä lle r te på fa te t , anses vara Hill eström själv. Till vä nste r i fö rgrunde n står ett " glööfat" och där bakom ä r en jungfru sysse lsatt med att laga teet. 72

4. Sängvärmare av mässing. Dekor i drivet , graverat och geno mbrutet arbe te . Bibliska motiv med svärdbärande ängel ino m sexuddig stjärna oc h franska lilj or. 1600-talets se nare hälft. Skafte ts längd 79 ,5 cm , lockets diam. 26,4 cm. KM o m.

Fyrfat tillverkades av järn, massmg och koppar , tenn eller silver. Formerna växlade. Fyrfaten kunde vara runda, ovala eller ha kvadratisk eller åttkantig form. De brukade stå på fötter och ha genombrutna väggar. Ibland placerades de på ett underfat. Glödbehållaren var ofta av järnplåt, placerad i ett yttre fodral. Ett åttkantigt fyrfat av mässing finns i Kulturens samlingar och återges i bild. Det är heltäckt , har hank och är försett med en lucka för påfyllning av glöd. Det bär årtalet 1765 och är märkt C.E.B. och Bekman . Det var mässingsslagarna i våra städer, som oftast tillverkade fyrfat av olika sorter under 1700-talet och tidigt 1800-tal. En annan del av fabrikationen utgick från mässingsbruken , Bjurfors på 1690-talet , Skultuna under nästa århundrade . Olika användningar av glödbehållarna finns beskrivna. De kunde begagnas som fotvärmare och som handvärmare och var då formgivna för dessa uppgifter. De kunde också användas på det dukade bordet för att hålla mat och tallrikar varma. I förmögna hem kunde de då vara av silver med dekorativ utsmyckning av locken, ofta vapensköldar. Var de av fint porslin fylldes de med varmt vatten. Fotvärmarna hade höljen av trä , bränd lera , järnbleck eller mässingsplåt. Man kunde ta dem med sig under resor i vagn eller till kyrkan som skydd mot kölden. De ställdes på golvet och kvinnorna slog ut sina långa , vida kjolar över dem. Fotvärmare tycks ha varit vanligare i södra Sverige än i landets övriga delar. Förmodligen förklaras det av den närmare kontakten med kontinenten och med Danmark, där sådana portabla värmekällor var i bruk under 1700-talet. På danska kallades fyrfat, också fotvärmare , för ildkiker. Till de flyttbara värmebehållarna hör också sängvärmarna. Ordet förekommer i flera bouppteckningar redan på 1660-talet. En annan benämning under 1600- och 1700-talen är sängbäcken. Den typ av sängvärmare, som användes här i landet är av samma slag som den som förekommer på kontinenten. Det är en rund panna av mässing och järn med långt skaft. Pannan kan ha ett rikt ornerat mässingslock i driven, genombruten eller graverad dekor. De äldre sängvärmarna från tiden 1650-1700 har vanligen figurmotiv , ibland bibliska. De yngre har växtornament

5. Sängvärmare av driven mässing. Figurmotiv med ett människoansikte i profil inom e n lagerkrans. 1600-talets senare hälft. Skaftets längd 73 ,5 cm , lockets diam. 23 ,8 cm. Sverige. KM 14.049.

6 . Sängvärmare av driven koppar. Figurmotiv med flyende hjort , bladverk och hjärtkartusch med grave rad inskrift : Anno 1787. Skaftets längd 58 , 7 cm , lockets diam. 26 ,5 cm. Sverige. KM 6.432 .

7. Sängvärmare av tenn. Oval med skruvlock och rörligt handtag. 1800-talet. L 29 ,5 cm , Br 18 cm. KM 35.323.

eller geometrisk utsmyckning. Tillverkningen skedde förutom i Sverige i olika länder på kontinenten. Särskilt i Holland med dess fuktiga klimat ansågs sängvärmaren som en nödvändighetsartikel. När en säng skulle värmas lades sängbäckenet på madrassen eller mellan lakanen . Det upphettades med uppvärmd sand eller små stenar, som hälldes ned i mässingspannan. För att få jämn temperatur strök man det längs med bädden . Denna typ av sängvärmare kom under loppet av 1800-talet ur bruk och ersattes med flaskor eller behållare av tenn eller koppar. Dessa flaskor , som var försedda med skruvlock , fylldes med hett vatten. De var mer praktiska , lättare att hantera och blev synnerligen populära , tills de omsider ersattes av värmeflaskor

8. Värmebe håll are för dryck. Användes, enligt uppgift , för att " håll a mj ölken va rm åt barne n''. Ha r i åtskilliga generationer gått i arv inom släkten Stenbock. 1700-talet. L 29 cm , Br 21 cm. Reva!. KM 61.561.

av kautschuk och av nutidens elektriska värmedynor. Tennflaskorna lanserades först i England under 1700-talet. Om bruket av sängvärmare kan man hämta notiser från bl.a. Göteborgstidningen 1787. Man läser där: " För en gammal eller sjuklig kropp äro kalla och fuktiga sängkläder hvarken behagliga eller nyttiga. Man har därföre påfunnit de s.k. Sängvärmare eller Koppar- och Mässingsbäcken med lock , hvaruti eldkol läggas , och med hvilken machine man sedan under täcket ... söker att uppvärma sängkläderna ." Men tydligen rådde delade meningar om hur hälsosamma sängvärmarna egentligen var vid olika tillfällen . I Veckoskrift för läkare kunde man år 1784 läsa följande: " Att under frossbrytningarna hos en Feberpati ent 78

9. Sängvärmare av glaserat stengods. Ljust gulgrå färg , gavel och skruvlock i brunt. På gaveln inpressad signatur: 1 112 PT L. PT förkortning av Pint, ett e ngelskt rymdm ått för våta varor , ung. halvliter.

uppvärma dess säng med glödande kol i en sängvärmare lärer sällan bekomma den väl. " Medan sängvärmare hörde till gängse komfort i 1600-talets Frankrike återfinner man dem här hemma bland inventarierna bara sporadiskt på herrgårdarna och hos förmögnare stadsbor. Under 1700-talet hittar man dem ibland i bouppteckningarna efter förmögnare bönder i närheten av de stora mässingsbruken Skultuna och Bjurfors . I beskrivningen av ett handelshus i Västerås från samma sekel, knuten till namnet Abraham Hiilphers, läser man om inredningen i ett av sovrummen, att där fanns förutom två byråar med marmorskivor och en soffa med tageldynor också en säng med sparlakan av kattunstyg : i ett hörn av

9. Sängvärmare av glasera t stengods. Ljust gulgrå färg , gave l och sk ruvlock i brunt. På gave ln inpressad signatur: 1 1/2 PT L. PT förkortning av Pint , ett e ngelskt rymdmått för våta varor , ung. halvliter.

uppvärma dess säng med glödande kol i en sängvärmare lärer sällan bekomma den väl. " Medan sängvärmare hörde till gängse komfort i 1600-talets Frankrike återfinner man dem här hemma bland inventarierna bara sporadiskt på herrgårdarna och hos förmögnare stadsbor. Under 1700-talet hittar man dem ibland i bouppteckningarna efter förmögnare bönder i närheten av de stora mässingsbruken Skultuna och Bjurfors. I beskrivningen av ett handelshus i Västerås från samma sekel, knuten till namnet Abraham Hiilphers , läser man om inredningen i ett av sovrummen, att där fanns förutom två byråar med marmorskivor och en soffa med tageldynor också en säng med sparlakan av kattunstyg: i ett hörn av

rummet stod sängvärmaren av tenn lutad. Ännu i bouppteckningen efter biskop Tegner på Östrabo - han dog 1846 - noteras bland föremål av tenn en sängvärmare, värderad till 2 riksdaler riksgälds. Ovisst är dock om den åldrande biskopen använde ordet sängvärmare även i den överförda betydelse i vilken det förr ibland begagnades. En sådan användning kan illustreras från Jacob Wallenberg, som i Min son på galejan skriver: " Ingen såg snett på David för det han tog sig ena pigo på gamla dar till att värma sina fötter. Kan gubben med andra bekvämligheter ersätta vad som brister i den ena, så är det synd att missunna honom hans lilla sängvärmare".

Referenser Bellman , C.M., Skrifter. Standardupplaga , utgiven av Bellmanssällskapet. VI. Dramatiska arbeten. 1936. Brilioth , Y., Tegner på Östrabo . I Tegnerstudier tillägnade Algot Werin på 50årsdagen . 1942. Cederblom , G ., Pehr Hilleström som kulturskildrare. I. 1927. Erixon , S., Mässing. 1943. Johannsen , E ., Kakkelovn og Jernovn. Kap 14. Transportable varmegivere. Köpenhamn. 1980. Karlson , W., Ståt och vardag i stormaktstidens herremanshem . 1945. Lindgren-Fridell , M., Ett köpm anshus i landsorten. Rig. Häfte III. 1940. Michelsen , P., Ildsteder og opvarmning på Frilandsmuseet. Nat io nalmuseet 1968. Köpenhamn. Svenska akademiens ordboksredaktion, Lund .

BARBRO ÅSTRAND

Centralvärme

Centralvärme - central värme - levereras dagligen från våra forsar och fall och från våra kärnkraftverk i form av el i taket , el i golvet, el i paneler eller el i radiatorer till ca . 560.000 av landets 3,6 miljoner hushåll. En annan form av centraliserade värmekällor är fjärrvärmeverken , som idag ger värme till nästan häften av Sveriges lägenheter. Härifrån överförs värmen med hjälp av ånga eller hetvatten via lokal värmeväxlare till det egna systemet. Och det låter sig göra vare sig man har vanliga varmvattenelement eller luftburen värme, som förutom i specialfunktioner har börjat komma till användning i samband med utnyttjande av värmen i ventilationssystemet. Luft, vatten och ånga är de medier man sedan gammalt använt för centraluppvärmning. Till en början var system med varmluft dominerande och kom att så förbli under århundraden. De äldsta kända är hypokaustanläggningarna i det romerska riket och det finns flera exempel på sådana som är ganska väl bevarade bl.a. i Saalburg, Trier, Pompeji och Herculanum . Hypokaust är egentligen ett grekiskt ord som betyder bränning undertill. På latin förekommer dels ordet hypocausis - den ugn där man eldade, dels ordet hypocaustum - den del eller den kammare dit värmen strömmade in från hypocausis . Principen är att ett golv , vilande på 3/4 meter höga murade pelare och försett med tillslut bara öppningar , blir uppvärmt av räkblandad varmluft , som via kanaler leds in i utrymmet därunder och därefter ut genom kanaler i väggarna , bild l. Anläggningar, där värmen helt och hållet spreds genom horisontella och vertikala kanaler i golv respektive väggar har också förekommit , liksom kombinationer av hypocaust och kanalsystem. Romarrikets centralvärme , känd fr.o .m l:a århundradet före 81

1. Hypocaustanläggning i den romerske kommendantens hus i Kaste llet , Saalburg, Västtyskland. 100-tale t. Efter bild i FY 1950.

Kristus , användes främst i badhus och andra offentliga byggnader , men också i större privathus . Plinius omtalar att han i ett par av sina villor byggt hypocauster såväl i boningsrum som i badrum . Efter romarrikets fall har de förekommit endast sporadiskt i karolinertidens slott och kloster . Under medeltiden uppträdde en ny typ av varmluftsanläggnmgar. I tidiga exempel på sådana , från 900-talet , kan man se

ett samband med antikens hypocauster. Begreppet hypocaust har också levt kvar och har påträffats så sent som 1659 i en dansk källa , som berättar att " en polsk gesandt blev mottaget hos en laege i K0benhavn In inferiori Hypocausto, forstået som den nedre af de rum , der opvarmdes med hypocaust d .v.s. opvarmdes nedfra". Den antika benämningen har fått leva kvar som beteckning för en ny uppvärmningsform . Detta värmeledningssystem eldades från en varmluftsugn. Den var placerad under de rum som skulle värmas och eldades utifrån eller från ett biutrymme . Eldstaden var delad i två delar av ett genombrutet valv. Nedre delen var avsedd för eldningen. Övre delen var packad med stora stenar, som bildade varmmagasin. Sedan elden brunnit ut , slöt man skorstenen och lät kall luft cirkulera genom den heta stenhögen och där uppvärmd vidare upp i luftkanaler och stigarhål. När locken lyftes bort , "så geck en lagom Wärma op genom håhlen ". En ugn av det här slaget lär ha prövats så sent som 1823 , i januari månad på slottet Marienburg i Ostpreussen. Enligt en officiell rapport över experimentet skall temperaturen på 20 minuter ha stigit från 6° till 23°C. Denna typ av varmluftsugn tycks ha förekommit i mer eller mindre utvecklade varianter vad gäller problemet att avskilja rökgaserna från varmluftscirkulationen upp i bostadsrummen , bild 2. Det är i stora stenhus med tjocka murar som man träffar på denna form av uppvärmning. Förmodligen har den blivit införd i Norden med klosterbyggandet. Både i Danmark och Sverige finns exempel på kloster men också på borgar med lämningar från sådana här varmluftsanläggningar, från Esben Snares borg från 1100-talet till Glimmingehus från 1500-talet. Till de bäst bevarade och undersökta i vårt land hör anläggningarna i Vadstena, bild 3. I Glimmingehus har varmluftskanalerna fått sin värme från eldstaden i köket. Från det inre av ett nischsystem , som i två steg sträcker sig från härden metervis in i västra tvärväggen , utgår två värmekanaler, vilka mynnar en trappa upp i dagligstugan och i övervåningens festsal. En annan kanal går från ett valv i köket upp till " borgstugan" . Trots att man vid den här tiden funnit mera avancerade lösningar, där luft- och räkkanaler varit helt åtskilda, så kom lokala 83

2. Sal med gallerverk i golvet genom vilken varmluften strömmar upp från varmluftsugn med värmemagasin av stenar. Benediktinerklostret i Melk , Österrike . Uppfört 1702-40 , grundat 1089 och tidigare utbyggt på 1300-talet.

värmekällor i huvudsak att ersätta central uppvärmning ett par hundra år framåt i tiden. Traditionen med varmluftsuppvärmning hölls emellertid levande. När Fredrik den store i slottet i Potsdam lät ordna uppvärmning i sitt arbetsrum med varmluft från en järnkamin i källarvåningen , hade han lånat konstruktionsritningar från S:t Petersburg. Detta hände strax efter mitten av 1700-talet. Vid den här tiden började också vetenskapsmän runt om i Europa intressera sig för värme- och ventilationsprob lem och omkring 1800 uppträdde åtskilliga nya värmetekniska uppfinningar. I Ryssland hade man 1810 kommit så långt beträffande uppvärmning med het luft att "alla därtill erforderliga artiklar av järn samt kaminer o.d. funnos tillgängliga såsom handelsartiklar i de större städernas järnkram bodar" . Epokgörande blev en skrift ,

sm.e-r=l Vintermatsal ?

~\ ?O

o·

~·":::>

Varmluft 1"

---------

'~~:~~~c

--------\ 0 ---

·,.

~ (.

D X

3 m.

f-r-,--,--,-f~........,>--~~~-+-~~~-+-~~~--+

3. Rekonstruktion av varmluftsugn i Vadstena kloster. Ugnen har betjänat systrarnas vinterrefektorium. Omkr. 1400. Teckning av Iwar Andersson. Se även bild 4.

utgiven i Wien 1821 av P .T. Meissner. Han införde cirkulationsluft i värmebesparande syfte. Den varma luften släpptes in genom galler nära taket istället för som tidigare vid golvet. Den kalla luften evakuerades i golvets nivå och fördes därifrån till eldkammaren för uppvärmning . Systemet fick spridning. En 85

4. Sandsten med stigarh ål eller ann an mynning för varmluft. D en e nda man hittills funnit i Lund . Troligen medeltid . Diam. 27 cm , H 11 cm , hålets di am. 12 ,5 cm. Funnen i timrad brunn i kva rte ret Murgrönan 4. KM 58.220:40.

förbättrad variant åstadkom skotten Reid bl. a. i parlamentshuset i London där han installerade en varmluftsanläggning, försedd med en ångdriven ventilator. Varmluftsystemet utvecklades snabbt och i synnerhet i Tyskland uppstod en mängd specialfirmor. I Sverige uppförde Henr. Holz, Mechanicus , på 1820-talet en värmeapparat åt fabrikör Wetterling i Norrköping. Den var " bättre , än en dylik som förr på samma ställe varit uppförd ... " Holz säger vidare om sitt arbete att " Apparaten uppvärmer ett helt fabrikshus . . . " Igenom detta , fem våningar höga hus , gick

en mur med dels den vanliga skorstenen till värmeapparaternas eldstäder, dels den kanal som förde den uppvärmda luften till de rum som skulle värmas. Uppe vid taket i varje rum fanns en lucka till varmluftskanalen, som man öppnade när man ville ha in värmen . Luftdraget släpptes ut vid golvet. I sin beskrivning säger Holz också att " då man ville vara mycket hushållssam för man åter , genom särskilda rör , luften ifrån rummen till värmeapparaten och låter den på detta sätt flera gånger cirkulera: men hvarken är detta hälsosamt , ej heller användbart då man vill åstadkomma torkning." Ett annat exempel på svensk centraluppvärmning är en anläggning i " Herr Zachrissons såckerbruk på Blasiiholmen i Stockholm. " Den är omnämnd i en källa från 1825 , där man om ett annat varmluftssystem säger att det är " tjenligt för såväl boningsrum som fabriker" . Förutom " de redan här ofvan omtalade . .. värmeapparaterna" omtalas i denn a skrift ytterligare tre . Samtliga anlagda efter " Hr Ofverdirektör Schwartz' anvisningar. " Det är emellertid resultatet av den tekniska utvecklingen ute i Europa , som ligger till grund för svensk " modern" centralvärme. År 1867 installerade den tyska firman Reinhardt i Wiirzburg en luftvärmeanläggning i S:t Petri kyrka i Malmö. Inte så långt därefter övertog Kockums Mekaniska verkstad i samma stad tillverkningen av Reinhardts kaloriferer , som varmluftsugnarna ofta kallades. I en broschyr från Kockums , " Intyg öfver Patent Central Caloriferer", från 1876 finns följande beskrivning: " ... Central Caloriferer , applicerade i källaren . . . innesluten i en dem omgifvande murad kammare , tillsuga och uppvärma den yttre luften , som igenom murade kanaler tillföres de rum som skola uppvärmas . Ventilationen sker derigenom att hvart rum har sin . . . lufttrumma murad eller af trä med en ventil vid golfvet och en vid taket ... " . Förutom intyg från ett antal nöjda kunder innehåller broschyren en förteckning över institutioner sammanlagt 71 stycken - som företaget försett med varmluftsystem . I Kockums broschyr från 1888 har antalet utförda anläggningar ökat till gott och väl 100. I denna förteckning nämns bl.a. den nya universitetsbyggnaden i Lund (invigd 1882) och Nya Asylen vid Lunds Hospital, där centralvärme lades in 1878 respektive 1887. 87

5. Dahlgrens kalorifer , vertikalsektion. Efter Värme , ventilation och sanitet.

Med varmluftsvärme kan värme och ventilation bilda ett enhetligt system. Den fick i Sverige sin särskilda fulländning i två likartade system, utarbetade av professor Johan Eric Cederblom och hans medarbetare ingenjör Wilhelm Dahlgren , bild 5. De fick stor användning årtiondena kring sekelskiftet , i synnerhet i lokaler, där det behövdes kraftig luftväxling. Det äldst kända ångvärmesystemet anlade James Watt i början av 1770-talet i industrilokaler och arbetarbostäder för firman Boulton och Watt i England. Ett annat tidigt exempel är en anläggning i Tord och Stevenssons spinnerier i Glasgow från år 1800 . Ganska länge använde man ångvärmen främst i fabriker , växthus och orangerier. År 1824 lade engelsmannen Tregold fram vetenskapliga berä kningar för ångvärmesystemet i " Principe rn a för uppvärmning och ventilation" , innefattande både teorier och praktiska anläggningsdetaljer. Värmeledningar med ånga fick stor betydelse . I förhållandevis små rör kunde värmen transporteras långa sträckor lätt are, snabbare och bekvämare än luftvärme . Värmeproduktionen 88

6. Varm va ttenpanna , " Se kti onspann an Me rking" . Ur katalog från " Nya A .-8 . Åkerm ans gjute ri och Me k. Ve rkstad , Eslöf''. 1911.

kunde ko nce ntre ras till större e nheter. I samband med indu strie r, som använde ånga var givetvis ånguppvä rmning en bra lösning. Den begynna nde elströ msproduktio nen bidrog också till syste mets spridning då sa mm a generator kunde användas fö r levera ns av både strö m och vä rme . Till probleme n hö rde den höga hetta n och explosio nsriske n me n framför allt det fa ktum , att i röre n uppträdde både ånga, ko nde nsvatten och luft. Reglering av vä rmeeffe kten blev däri ge nom svår. Lösninga rna har va rierat från Farnh ams fl ottö rk ra n till det se na 1800-talets mångfa ld av apparate r såsom konde nsvatte navledare, tryckre-

a: ---

b____ _,__ -------c. OJ

-o--o·a.·oo '

0> 0

0 OQ

Q 0

' ' ',

---------,....... ~:.:.

8. Samma eldningsapparat som på bild 7 men " med nedfälld kastbrygga" . Ur broschyr från ingeniörsfirman And. Anderbe rg. 1913.

duceringsventiler , automatiska luftskruvar m .m. Som en väsentlig förbättring i förhållande till högtrycksångsystemet var tillkomsten av system med lågtrycksånga. Firman Bechem & Post i Hagen utförde år 1878 de första lågtrycksanläggningarna. Till de tidigaste ångvärmeanläggningarna i Sverige hör den vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm . Den stod färdig 1887 och hade utarbetats av ingenjör E . A. Wiman , en föregångsman på området. Här värmdes från en ångcentral nio byggnader med ångvärmare bestående av dubbelcylindrar av plåt , klädda med kakel för magasinering och utjämning av värme. Också ventilationen var centraliserad. Liknande uppvärmningsanordningar som gav värme, maskinkraft för belysning etc. i olika byggnader inrättades " i alla större etablissemang." Lågtrycksångan började komma till användning i Sverige på 1890-talet. Men redan i den ovan omtalade broschyren från 1888 nämns att man kan tillhandahålla även "System Bechem & Post. Patent-ångtrycksuppvärmning med ventilation." Uppvärmning med varmvatten tycks ha förekommit under antiken, i Pompeji och i den franska staden Chaudes-Aigues , där man lär ha dragit rörledningar från traktens heta källor. Nästa notis kommer inte förrän 1716 från Engla~1d , där svensken Mårten Trievald konstruerat en lågtrycksvarmvatten-värmeledning för växthus. Som varmvattensystemets uppfinnare betraktas emellertid ofta den franske ingenjören Bonnemain . Han demonstrerade år 1777 ett värmesystem för äggkläckningsmaskin för Franska Akademien. Pannan var väl utrustad , inrättad för magasinseldning och försedd med automatisk värmeregulator och expansionskärl. Först senare kom uppfinningen till användning för husuppvärmning , när marquis de Charbonnes tog upp iden och utvecklade den. Länge användes varmvattensystemet mest för växthus såväl i England som på kontinenten och i Norden. Den första kända anläggningen i ett flerv åningshus insta llerades 1841 i universitetet i Berlin. Här kom också varmvattensystem att bli vanliga i skolor under 1860-talet. Till fördelarna med cirkulerande varmvatten i förhållande till ånga hör att man har att göra med endast ett element i systemets alla delar , nämligen vatten, och att värmen är mera måttlig och lättare att reglera .

10. Radi ator med värmeskåp ur priskurant fr ån Värme & Ventilations A.-B. , Göteborg. 1905 .

Bland de äldsta varmvattenanläggningarna i Sverige är förmodligen hetvattensystemet i Nationalmuseum i Stockholm . Anläggningen bestod av en stenkolseldad ugn - Perkins apparat - och ett slutet system av rör , försett med expansionskärl. Från ugnen förde rören 150-180° varmt vatten runt i huset genom gallerförsedda rännor i golvet. Problemen med den framgår tydligt i en skrivelse från 1924 om behovet av ny värmeanläggning , där museichefen Axel Gauffin påtalar riskerna för tavlorna genom alltför stor värme i rören och att man " med nuvarande system är absolut skyddslös mot nedsotning." Vidare framhöll han nödvändigheten av vana eldare för att rören ej skulle

sprängas av för stark överhettning. Systemet var anlagt i samband med museets tillkomst (färdigt 1866) och var alltså omkring 60 år gammalt. Hetvattensystemet fick aldrig någon utbredning såsom det ordinära varmvattensystemet. Utvecklingen har här gått parallellt med den i andra länder. Rörsystemet var till en början enkelrörsystem . Så småningom infördes dubbelrörsystemet med en huvudledning för det varma tilloppsvattnet från vilken går separata ledningar till varje element. Varje element har också en egen återledning för det avsvalnade vattnet som samlas i en gemensam huvudledning för återgång till pannan för ny uppvärmning. Dessa system var självcirkulerande men med elektricitetens utbredning kom tanken att med elkraft påverka cirkulationen. Pumpvarmvattensystem planerades första gången 1898 av den danske ingenjören Karsten i Köpenhamn. I Sverige kom en sådan anläggning till utförande första gången 1909. Den var ritad av den kände värmeteknikern Hugo Theorell , som förgäves planerat en liknande fyra år tidigare. När samme Theorell 1924 skulle göra om Nationalmusei centralvärme såg han sitt förslag att använda pumpvattensystem som en självklarhet. Och likväl var självcirkulerande varmvattensystem så sent som 1946 ett alternativ även om cirkulationspump " började bli självskriven även i småhus ." För att överföra ångvärme till rum och lokaler använde man tidigast släta rör. Därefter infördes för såväl ånga som för vattenburen värme stående cylindriska kaminer av plåt , där ångan respektive vattnet leddes in i mellanrummen mellan cylindrarna. För ånga kunde man också använda gjutna kamflänsrör. De användes ibland inneslutna i en mantel och då kunde man dessutom reglera värmen. Mot slutet av 1800-talet infördes radiatorer från Amerika och de kom mycket snart att dominera såväl i samband med ångvärme som med varmvattensystem. De tidiga radiatorerna var alla avsedda att stå på golvet. Men redan så tidigt som 1905 fanns exempel på radiatorer , avsedda att hängas på väggen. I Sverige började man egen tillverkning omkring år 1900 och här liksom utomlands gjorde man både släta radiatorer och dekorerade , bild 10 och 13. De tidiga elementen var mestadels tillverkade av 95

11. Radiator ur priskurant från Värme & Ventilations A.-B. , Göteborg. 1905. Diam. 98 ,5 cm.

gjutjärn. Efterhand övergick man mer och mer att tillverka dem av smidesjärn. Frå n 1940 kan man läsa att smidesjärnsradiatorerna nästan helt trängt ut den äldre typen. Under flera årtionden förekom luft , ånga och vatten parallellt som värmebärande medier. Varje medium gav bäst resultat för sitt speciella ändamål. Luft dominerade till en början. Från 1910 fick ånga och vatten allt större betydelse och slutligen blev vatten det självklara. Länge var det i huvudsak institutioner och offentliga inrättningar som lät installera centralvärme. När J. E. Cederblom 1902 beslöt att vid Östermalmsgatan i Stockholm uppföra ett 5våningshus med centralvärmeanläggning , blev han bestämt avrådd av arkitekten. Inte en våning skulle bli uthyrd , trodde han . Cederblom försåg sitt hus med central varmvattenvärme och han behövde aldrig ångra sig. Härefter tog utvecklingen fart för

12. Dekorerad radi ato r fr ån läge nhet i kva rte ret S:t Cleme ns 20 , gathuse t. Börj an av 1900-tale t. Detalj .

hyreshusens de l. I re kl amen för " kokspisvärme ledning" framhölls emellertid gärna fördelen av att varj e lägenhet hade sin egen värmecentra l. D et tog me r än ett halvt se ke l innan ce ntralvärmen betraktades som en självklarhet i vårt land . Fortfarande på 1920-talet gav vatten- och värmeföretag ut tryckta broschyrer med listor över sina utförda anl äggningar. 1950 var hyreshus utan centralvärme närm ast en kuriositet , me n det fa nns exempel kva r. Vad som sedan hänt , vet vi. Från och med 1960-talet börj ade man anl ägga fjärrvärmeverk i många av våra städer. D å bö rj ade vi också använda di re ktvä rmande el. U nde r a ntiken och mede ltide n , liksom långt fr am i nyare tid har man va rit he lt be roende av skogen för uppvärmning. Det är

13. Slät radiator i det rum som var bibli otek i professor Lauritz Weibulls hem 1914-1960. A nl äggninge n , insta ll erad på 1920-talet, var e tt va ttenburet läge nhetssyste m , som eldades fr ån köket fram till omkring 1960 . Weibullska huset , Kulturen.

möjligt att minskat intresse för centralvärme har haft samband med svårigheter att få tag på ved inom rimligt avstånd, i tider med ökad efterfrågan på virke för andra ändamål. "Modern centralvärme" var från början knuten till eldning med stenkol och koks. När den introducerades i Sverige hade kolimporten från England redan tagit sin början. Visserligen hade 1700-talets svenska energikris funnit sin lösning. Men 1800-talets industriella utveckling hade kommit vedpriserna att stiga på 1850-talet. Man hade börjat använda kol till industrins ångmaskiner, till brasor och kaminer. Men kolet användes också till framställning av gas. Det gav koks som biprodukt och därmed billigt bränsle för centraluppvärmning. Trots att eldning med ved och torv förekommit blev koks och kolbriketter helt dominerande ända fram till slutet av 1940-talet. Fr.o.m. 1950 kom oljan efter hand att överta denna dominans . Vedeldningen hade i huvudsak byggt på självförsörjning . Organiserad handel hade förekommit enbart i städerna . Introduktion och etablering av kolet och centralvärmen i Sverige innebar inte bara ny teknik utan också nya organisationsformer. Kolimportörerna tog över ansvaret för energitillförseln tillsammans med en kader av grossister , lagerhandelsföretag och återförsäljare . Fastighetsägarna tog över hyresgästernas ansvar för uppvärmningen. Övergången från kol till olja skedde snabbt. En viktig förutsättning var att kraven på förändring av existerande utrustning var små. Oljepannor var lättare att sköta än kolpannor och bekvämare . Produktionskedjan från oljekällan till oljeanvändare kontrollerades , då som nu , av några få samverkande oljebolag. Dessa tog över ansvaret för energitillförseln samtidigt som den totala energiförbrukningen fick sin kraftigaste ökning. Och oljan var billig . I skuggan av andra världskriget såg man det begynnande oljeberoendet som ett problem och tillsatte 1951 en bränsleutredning. Den betraktade aktiva insatser för bränslesparande som en viktig del för att komma bort från detta beroende . Man ville stimulera värmeisolering av bostäder, utveckla vindkraft , värmepumpar m.m. Men i utredningens slutbetänkande 1956, där man tog med hela energisektorn, hade man ändrat stånd99

Kärnkraft 1800

1850

1900

1950

14. De olika energislagens andel i svensk energiförsörjning 1900-1975. Ur " Sol och uran" .

punkt. Man skulle komma ifrån importberoendet med ökad tillförsel av energi , med atomkraft på basis av inhemskt uran. Man såg svenskt uran som en resurs , som skulle kunna ge praktiskt taget obegränsade mängder energi, samtidigt som man påpekade att teknik för utvinning ännu inte var tillgänglig. Optimismen belyses ytterligare av att Atombolaget 1955 fick 18 miljoner kronor i statliga bidrag och 1958 112 miljoner. Atomkraften visade sig efter hand dyrare och svårare att bemästra än man tänkt sig. 1962 tog Vattenfall avstånd från den svenska linjen i utvecklingsarbetet för atomkraft och inriktade sig liksom andra elkraftbolag på lättvattensreaktorer. Under tiden blev oljan billigare . I början på 60-talet byggde en del städer egna oljedrivna kraftvärmeverk för produktion av el och fjärrvärme, medan andra städer hade långt framskridna planer. Det ser ut som om denna utveckling oroade elkraftsproducenterna - kraftbolagen. Kunde möjligen allt för många lokala kraftvärmeverk bli ett hot mot den planerade kärnkraften , ett hot mot dem själva genom att ändra deras ställning från dominerande råkraftsproducenter till utjämnare av elproduktion? 1963 och 1965 sänkte Vattenfall taxorna för storkommuner och slöt avtal med städernas elverk så att kraftvärmeutbyggnaden blev mindre lönsam. Det förekom under den här tiden mycket propaganda för 100

1975

elvärme både från kraftbolagen och från andra håll. I slutet av 60-talet å lades kraftbolagen obegränsad distributionsplikt. Ökad energianvändning ansågs allmänt som en nödvändighet för utvecklingen . El och olja skulle bli våra dominerande energikällor. Så småningom fick vi våra kärnkraftverk för elproduktion , kärnkraft beroende av utländskt uran och utländsk teknologi . Oskarshamn 1 var den första reaktorn. D en kom i drift 1972. Från och med 1975 har inställningen till energin successivt förändrats. Fjärrvärmen har byggts ut , i viss utsträckning baserad på energisparande metoder. Genom forskning på olika ·plan har man kunnat visa att varken vår välfärd eller vår goda stugvärme behöver äventyras med begränsad energianvändning. Det stora proble met tycks vara att förändra institutionernas rollfördelning på ett sådant sätt att även energiproducenterna kan ha ett intresse av att spara energi . I " Energi till vad och hur mycket " och i "Perspektiv på energi" visas på ett övertygande sätt att vi inte behöver förbli beroende av varken kol , olja eller kärnkraft.

R eferenser Andersson , I. , Varmluftsugnar i Vadstena kloster. Fornvännen. 1961. Bränsleförsörjning i atom åldern . Betänkande utg. av bränsleutredninge n 195 1. sou 1956:41. Firmatryck och småtryck angående centralvärme. 1870-1930-tale t. Jo hansso n, Th.B., Steen , P. m.fl. , Perspe ktiv på energi .. . Rappo rt till 1981 års e ne rgiko mmitte . 1983. Lundgre n , L., Energipolitik i Sverige 1890-1975. 1978. Lönnroth, M. , Joha nsso n , T h .B ., Steen , P., Sol elle r uran . 1979. Nordi ska Värme- & Ventilationsaktiebolage t, Göteborg . 1905 . Ny vä rmelednin g sam t elek tri sk belysningsanläggning i Nationalmuseibyggnaden i Stockholm. 1931. Steen , P ., Jo hansso n , Th.B ., Fredriksson , R ., Bogren , E .. E ne rgi - till vad och hur mycket? 198 1. Steen , P., Om olj eförsö rj nin gen. 1977. Värme , ventilation och san itet , del I. 1940. Värmehistoria och värme tek nik . CTC 1923 - 1948. 1948. Värmeledning. Kulturhi sto risk t lexiko n för nordisk medeltid. 1976 . Värmeledningar. Uppfinningarnas bok . 1874 och 1898.

101

BRITTA HAMMAR

Från stubb till täckjacka Vaddstickade kläder

Till färgbilderna X - XI Vaddstickning - eller quilting som man idag ofta säger med ett engelskt ord - är en metod att mellan lager av relativt tunt tyg lägga en mjuk stoppning av något slag och sedan sy igenom alla skikten så att vadden hålls på plats jämnt fördelad. Sticksömmen ger en skicklig utövare stora möjligheter att skapa vackra , konstnärligt högtstående mönster. Den sys i allmänhet med förstygn men efterstygn förekommer ibland i mönsterkonturerna. Även om råvarorna är tunna blir resultatet ett varmt och därtill lätt tyg som mycket länge använts till kläder och täcken i många delar av världen bl.a. fjärran Östern , Indien , Iran , mellersta Östern och de muslimska delarna av Afrika. Bomullstyg och bomullsstoppning har varit de vanligaste materialen . I Europa och särskilt på våra breddgrader skyddade man sig långt fram i tiden mot kyla med hjälp av inhemska produkter som skinn och ylle. Man kände åtminstone på medeltiden till vaddstickningen som metod. Soldaterna bar quiltade jackor under de tunga rustningarna och mindre bemedlade krigare kunde låta sådana tröjor helt ersätta harnesk. Jackans ytskikt var då förmodligen av skinn som är skavtåligare och bättre står emot hugg än tyg. Skyddsfunktionen var givetvis viktigare ur militär synpunkt än plaggets värmealstrande egenskaper även om dessa säkert också uppskattades. Liknande tröjor användes tidigt vid fäktövningar. Per Henrik Ling bar ännu som fäktmästare vid Lunds universitet en skyddsväst av skinn. 102

1. Fäktväst av skin n med tagelstoppning och grovt linnefoder. Har tillhört P.H. Ling. 1800-talets börj an. KM 39.719.

Om vaddstickade dräkter också förekommit i andra sammanhang under medeltiden därom ger inventarieförteckningar och övriga källor , mig veterligt, inget besked. Teoretiskt är det möjligt. Handelsvägarna österut fungerade och lyxen vid de italienska, franska och tyska furstehoven blomstrade. Det är dock först i hertig Moritz av Sachsen-Lauenburgs (1551-1612) efterlämnade garderob som ett vaddstickat plagg dyker upp . 103

2. Koft a av vit sidensatin med bomullsstoppning och cremefärgad linnel ä rft till foder, stick ad med vitt silke. Rysch kring ringning och framk a nter , sekundärt öve rsytt med spe ts . Knytband och två ha ka r och hyskor i midjan. L 54 cm. 1770 -80- ta l. KM 12 .972.

Det är en " Hausjacke" av grönt siden, stoppad och stickad , och den bars som namnet antyder av hertigen i hemmet. Det var också som informell klädsel s.k. neglige som de vaddstickade plaggen skulle få sin stora betydelse framför allt under 1700talet. Modet kom då till Norden från Holland och England där man medvetet gick in för en enkel och bekväm livsstil och om möjligt sökte undfly en sträng hovetikett och det mondäna sällskapslivets konstlade krav . 104

3 och 4. Fram- och baksida av mönsterparti på koftan , bild 2, visar sticksöm med förstygn och efterstygn. Andra ord för sticksöm är idag matelasse- och pikesöm. KM 12.972.

I officiella sammanhang har nog vaddstickning endast förekommit på underkjolar till de framtill öppna klänningarna främst under 1700-talets första hälft. Till en sådan dräkt hörde styvkjortel och snörliv och dessa pinoredskap skulle kvinnorna inte slippa ifrån förrän vid århundradets slut då kvinnosilhuetten radikalt förändrades . Hemma ville man gärna vara fri från allt som tryckte och tyngde och då var en lös , vid kofta och en styv , pösande kjol , som utan extra stöd gav ett moderiktigt intryck , ett bra alternativ , gångbart långt in på 1780-talet. Herrarnas favoritplagg var en kaftanlik ofta vaddstickad morgonrock . Tygerna var dyrbara och de stickades i utsökta mönster och syddes till eleganta plagg som också var varma och sköna . Vintertid måste de ha varit en välsignelse i de kalla och dragiga husen och det var ingen tillfällighet att de blev omtyckta. Underbyxor var ännu relativt okända och oftast bar man nog mer än en kjol för värmens skull. I norra Finland lär för övrigt borgardamerna vid den här tiden fortfarande ha burit skinnunderkjol när det var som kallast. 105

5. Mö nste reffekte n förstärks ytte rligare om e n löst tvinnad bomullstråd träds in mell an förstygnsraderna. Denna sömvariant kallades under 1700-talet marseillesö m, id ag är benämningen italiensk matelasse. Detalj av kjol. 1770-80-tal. KM 8.242 .

De penningstarka köpte importerade tyger, färdigsydda plagg eller förbroderade kuponger till kjolar och västar. Från 1730talet och framåt fanns också svenska siden- och bomullstyger, framställda vid de nystartade manufakturverken , att tillgå om än i blygsam skala. Men även det svensktillverkade var lyxvaror. Adelsdamens eleganta morgonklädsel kunde i borgerliga kretsar användas som enklare festdräkt. En vaddstickad kofta och kjol av påkostat material ingick för det mesta i tidens brudutstyrsel. I prästfrun Ulrika Oxelgrens förteckning från 1700-talets andra hälft över de tre döttrarnas hemföljder upptas både koftor och stubbar. Ordet stubb används under 1700-talet både i betydelsen kjol och underkjol. I bouppteckningarna kan kjol och stubb före106

6. Mönsterrapport av bården på kjole n , bild 5. Bomullstråden avtecknar sig i tydlig relief. Kjolen är sydd av sidensatin. 6 våder a 45 cm , med tunn bomullsstoppning och linnelärftsfoder, stickad i e tt stycke med förstygn i rosa silke. KM 8.242.

komma samtidigt och vara sydda av likvärdigt material. Kofta och stubb står ibland tillsammans på en rad med tillägget stickad men lika ofta var för sig utan förtydligande. Underkjolar bl.a . av damast nämns också. Begreppsförvirringen är stor och man kan inte dra någon egentlig slutsats om vad som är över- och underplagg , vaddstickat eller inte . Memoarer och brev från tiden gör inte bilden klarare . Stubben användes som nattdräkt , morgonklädsel och festbl åsa det framgår tydligt men inte om funktionen nämnvärt ändrade dess utseende. Klart står dock att 1700-talets umgängesseder var lättsamma. Män och kvinnor tycks ogenerat ha sprungit ut och in hos varandra vid alla tidpunkter på dygnet också i bättre hus . En 107

7. Detaljbild av kjol i vitt ripssiden , 5 våder il 63-68 cm, med bomullsstoppning och grovt linnefoder. Nederkantens si lkebroderi är sytt efter förtryckt mönster inn an kjolen stickats med för- och efte rstygn i silke. Broderi och stickning av god kvalitet. Sidenet kan ha köpts som förbroderad kupong. 1760- 70-tal. KM 51.662.

halvklädd dam kunde t.ex . utan vidare ta emot besök av uppvaktande kavaljerer under morgonens toilettebestyr. Skillnaden mellan över- och underplagg verkar snarast vara en fråga om plats och tidpunkt. Morgonklädselns eleganta stubb dög på sin höjd till underkjol i den klädda festdräkten. På 1800- och 1900-talen har ordet stubb övergått till att betyda enbart underkjol. I Kulturens samlingar är de vaddstickade 1700-talsplaggen av siden så när som på en vit linnekofta. De sticksömmade dräktdelar av bomull som finns har ingen värmande stoppning utan är enbart fodrade. De flesta plaggen bär spår av ändringar. Koftor har gjorts mode rna genom intagningar. Stubbar har sprättats i sär och sytts om till täcken , sängkl ädslar och dopdräkter och

108

som sådana hamnat på museet. Av bouppteckningarnas många koftor och stubbar av kattun , dvs . tryckt bomullstyg, finns inte ett spår. De måste ha återanvänts till sista tråden. De dyrbara materialen fick inte förslösas och man sparade där det var möjligt och inte syntes så mycket. Små sidenbitar pusslades ihop till hela stycken som sedan stickades samman. Fodret är oftast av linne och till stoppning har använts ull eller bomull. Den blå sidenjackan (färgbild XI) är vadderad med grå och vit ull blandad med uppkardat blått plockylle! Den har foder av glesvävt bomullstyg som dock inte räckt till mer än en fodervåd i kjolen. De övriga fem är sydda av gles ylletuskaft. Ull och lin var inhemska material och följaktligen billigare än bomull. Inga av plaggen kan med säkerhet attribueras till person då de inkommit till museet utan uppgift om ursprunglig ägare. Endast i ett fall kan vi våga oss på en gissning. Den rosa dräkten (färgbild X) kommer liksom en del andra plagg från Gyllebo slott , tidigare i familjen Rosencrantz ägo. På insidan av stubbens nederkant finns en märkning, sydd innan stickningen med metalltråd i korssöm, I M H under krona vilket skulle kunna stå för Johanna Maria Haumbler (1712-1775). Hon gifte sig 1744 med Elias Wettring, 1769 adlad Wettercrona. Hennes dotterdotterdotter Ulrika Schönström, som ärvde Gyllebo av sin far , förmäldes 1815 med Holger Rosencrantz och delar av Johanna Marias garderob kan ha hamnat i slottets gömmor genom arv på kvinnosidan . " Framledna Fruns GångKläder" skänkte hon nämligen själv redan i livstiden till döttrarna så när som på några få i bouppteckningen uppräknade plagg. Den röda stubben hör dock inte dit. Är gissningen riktig måste stubben , på grund av kronan i märkningen , dateras till åren 1769-1775 även om man av det vackra blommönstret att döma lika gärna kunde tro att den sytts på 1740-talet då Johanna Maria stod brud för andra gången. Nordiska Museet har en mycket snarlik kjol från 1700-talets början . I samlingarna finns exempel på att också andra sidenplagg t.ex . jackor och västar försetts med ett värmande vaddlager som inte stickats utan så omärkligt som möjligt stofferats mot fodret. 109

8. Kofta och stubb av rött side n från 1700-tale ts början . Jämför färgb ild X och lägg märke till li khe ten i kj olarnas mönste rstickning. Foto Nordisk a museet.

110

9. Tröj a av svart och beige sidensatin med bomullsstoppning och foder av bomullskypert , stickad med svart silke. Ursprungligen knäppt med knappar, se nare med hakar och hyskor. Möj ligen 1820-30. KM 41.439.

Även några vadmalscaper av folkligt ursprung från omkring 1850 har en liknande stoppning. Det var ju inte bara hemma man behövde skydda sig mot kylan. På 1800-talet användes vaddstickningen fortfarande i modedräkten till underkjolar och till männens hemmarockar. På Kulturen finns en sliten sidenjacka som enligt uppgift har tillhört friherre Werner Gottlob von Schwerin (1772-1840) bosatt på Sireköpinge utanför Eslöv. Den saknar krage och liknar inte precis tidens modejackor. Den har igensydda knapphål och spår av knappar på båda framstyckena och är från början såväl vänster- som högerknäppt. Sidenet är vackert men av en kvalitet som snarare hör hemma på 1800-talets andra hälft liksom det kypertvävda bomullsfodret. Men båda var kanske åtråvärda nyheter på 1820-30-talen? Tröjan stämmer bra i storlek med andra plagg som burits av friherre von Schwerin fast det kan ju vara en tillfällighet . 111

a-.

10 . Mönste rrappo rt på kj ol av side n , 4 våde r a 73 cm , med bo mullssto ppning av grovt linn elärftsfod er , stick ad med förstygn i naturfärgat silke. Blå sidenbård med brode ri i vitt silke ne rtill , ej stickad . Omkr. 1750. KM 4.51 I. 11. Skalritning 1:10 av kj o le n , bild 10 , gj o rd av E dith Ljungberg, 1940. a . Vänste r halva , b . sprund . KM 4.5 11.

112

/,. Q. .

...;

...,,<I

•

j~ '~? ~

~ !

/i~~:'

;:: ~

'~, . ·~ o • ~.# . ~ ~ ~~ ~

,., .

~ ~

.,~ .;, .ffe' \~i,; .~· ~.,!> ~

* .:tJ .. • . "'

.~• r ,~,~~~ ~~

ti ... ~ --t~-·

&:~~.

tJl:il

~ -

••

•

~ .$ ·~ 91* 11 ~ • ~'

- - - - - - - - - ·--· - - - . - - .. - - .. -

il>

- • .'!.

12. D e taljbild av kjol i vit sidensatin , 6 våde r a 41 cm, med tj ock bomullsstoppning och linnefoder. Stickningen med förstygn är någo t ojämn och brode ri et i silk e och me talltråd , sytt eft er stickningen , är inte hell er sä rskilt välgjort. Österländskt arbe te fö r expo rt ? Omkr. 1750. KM 6.143. 13 . Skalritning I: 10 av kjolen , bild 12 , gjord av Edith Ljun gbe rg, 1940. KM 6.143.

113

C/.

14. Kofta av fin vit linnelärft med ullstoppning och grov linnelärft till foder , stickningar i förstygn. Omkr. 1750. KM 2.463.

(l/.

114

15. Skalritning 1:10 av koft an , bild 14 , gjord av Edith Ljungberg , 1940. a. b. höger och vänste r framstycke , c. d. höger och vänster ryggstycke . KM 2.643.

b. 16. Kofta av gul sidenrips med bomullsstoppning och ursprungligen gult linnelärftsfoder , stickad med förstygn i gult silke. Omkr. 1750-60, senare omsydd och ändrad. KM 67.870 .

' --

"' ,,,,,,. -.!

,, ' / / Jl. . .,J,[ , '

:<»>';'

17. Skalritning 1: 10 av koftan , bild 16, gjord av Edith Ljungberg , 1940. a. b. vänster fra m-

,,-/, !"

/---/ 1J< /" /

-,.

IL.

/]J

och ryggstyck e, c. ä rm , d. e. f. kilar , h . band.

115

18. Kofta av gul side nsa tin med bo mull sstoppning och ga nska grovt linn elä rftsfoder , stickad med förstygn i gult silke, sid e ne t på sin a stä lle n skarva t före stickningen. l 780-t al. KM l.349.

116

"'·

19. Skalritning 1:10 av koftan , bild 18 , gjord av Edith Ljungberg, 1940. a. b. vänster fram- och bakstycke , c. ärm , d. kil. KM 1.349.

Landsbygdens kvinnor började på 1860- och 70-talen att skaffa sig vaddstickade understubbar. Dessa fick ersätta de varma

skinnkjolar och klockor som använts så länge folkdräkten var i bruk i Skåne . Underbyxor förekom ännu inte bland bondkvinnorna så något varmt om benen behövdes. Stubbarna syddes ofta av tryckt bomullstyg och till stoppning användes bomull. Denna köptes på sina ställen lös i nät och kardades med handkardor till vadd. I kjolens nederkant kunde man sätta in vidjor som höll ut vidden och gjorde stubben mer lik en krinolin. Sådana kände man också till men de blev aldrig särskilt vanliga , de ansågs nog vara djävulens bländverk . Stubben hade större förutsättningar att bli accepterad. Den liknade mer en vanlig kjol och var både praktisk och varm. Vaddstickningen levde kvar in på 1930-talet i den elegante mannens räkrock . Och idag hänger det quiltade plagg i var och varannan garderob . Under de senaste tio åren har , som en gång förut på 1600- och 1700-talen , vaddstickade plagg kommit till Europa österifrån . Nordisk textilindustri har åter igen följt med i modesvängen . 117

20. Insidan av understubb som visar hur man sytt in vidjor i nederkant en för att hålla ut vidden och göra kjolen krinolinlik. 1860-70-tal. Östarp , Veberöds sn, Torna hd. KM 28.899 .

Referenser Andersen, E. , Moden i 1700-årene. Köpenhamn 1977. Arnold, J ., Two ea rly seventeenth century fe ncing doublets. Waffen und kostiimkunde 1979. Heft 2. Boucher , Fr. , Klädedräktens historia. 1970. Bouppteckningar från 1700 och 1800-talen. Kulturens arkiv, landsarkivet , Lund och Göta hovrätt , Jönköping. Buck , A., Dress in Eighteenth - Century England. Tiptree Essex 1979. Byrde , P., The male image. Tiptree Essex 1979. Ekstrand h, G. , En bruddräkt från 1744. Fataburen 1948. Hallenstierna, G. , Mina kärleksäventyr. 1972. Hazelius-Be rg, G., Modedräkter från 1600-1900. 1952. Kielland. E., och Th ., Silke på si lke . Kunstindustrimusee t i Os lo årsbok 1950-1958. Oslo 1960. Lindvall-Nordin , Chr. , En kvinnodräkt , Kulturen 1974. Pylkkänen , R. , Säätyläisnaisten pukeutuminen suomessa 1700-luvulla. Helsingfors 1982. von Rohr , A ., Der Kleider-Nachlass des Herzogs Moritz von Sac hsen-Lauen burg von 1612. Waffen und Kostiimkunde 1976. Heft 2. Svenska akademiens ordboksredakt ion, Lund. Uppteckni ngar om skånskt fo lkligt dräktskick gjorda 1927-28 av Sigfrid Svensson .

118

CLAES WAHLÖÖ

Fyra fickpistoler från USA

Till färgbild IX Miniatyrpistoler lämpliga att i självförsvarssyfte bl.a. bäras dolda i kläderna konstruerades redan under hjullåstiden och fanns sedan med i den efterföljande tekniska utvecklingen av låsmekanismerna. Det var dock först efter införandet av enhetspatronen vid 1800-talets mitt som vapentypen blev helt funktionell. De äldre låskonstruktionerna får nog på det hela taget betraktas som tämligen opraktiska och opålitliga när det gällde att snabbt få upp ett skottfärdigt vapen ur en ficka eller ett stövelskaft. I USA tillverkade under 1800-talets andra hälft de flesta fabrikanter fickpistoler av varierande konstruktioner. Mest känt har tillverkarnamnet Deringer från Philadelphia blivit - faktiskt så dominerande, att fickpistoler av helt andra fabrikat och konstruktionslösningar, sammanfattande kallats Deringers. Namnet har blivit synonymt med liten pistol. Kulturen äger för närvarande ingen fickpistol av Deringers fabrikat , men en snarlik typ är den pistol för enhetspatron med kantantändning, som tillverkats i New York efter Williamsons patent från 1866. Den räfflade pipan skjuts vid laddning framåt så att patronen kan föras in i loppet. Kalibern är 9,5 mm . Vapnets hela längd är 126 mm. Under 1983 har ytterligare tre nordamerikanska fickpistoler genom inköp tillförts vapensamlingen. Den ena är en 124 mm lång fyrpipig pistol av C. Sharps konstruktion , patenterad 1859, och tillverkad i Philadelphia av C. Sharp & Co . Konstruktionen är raffinerad . Även i detta fall skjuts piporna framåt vid laddning så att patronerna (kaliber .22=5 ,6 mm) kan införas i loppen. Avfyrningsmekanismen fungerar på så sätt att slagstiftet är rörligt monterat på hanen och vid uppspänning roterar ett kvarts

119

varv så att piporna i tur och ordning avfyras. Piporna är räfflade . Det andra nyförvärvet är en sjupipig knogjärnsrevolver av James Reids välkända konstruktion med namnet " My friend ", vilket har en viss cyniskt humoristisk klang , ungefär som Colts berömda " Peacemaker". Vapnet är endast 107 mm långt , ram och kolv är av mässing och trumman får vid laddning helt tas loss genom utskruvning av trumaxeln. Någon särskild pipa finns inte, utan kulan accelererar i den korta slätborrade pipa som bildas av det förlängda patronläget i trumman och får sedan passera genom ett motsvarande hål i ramen. Kalibern är .22 (5,6 mm) . Konstruktionen patenterades 1865 och vapnet kunde alltefter vad situationen krävde antingen användas för skottlossning eller som knogjärn. Det tredje nyförvärvet är en dubbelpipig 121 mm lång pistol tillverkad av Remington Arms Co. Kalibern är kraftig (.41=9 ,9 mm) och vid laddning fälls piporna uppåt så att patronlägena blir åtkomliga. Båda piporna är räfflade. Denna fickpistol såldes i stort antal; mer än 150.000 tyckte att de behövde detta , för sin storlek kraftiga, vapen. Den klassiska arenan för ovanstående vapen är naturligtvis den amerikanska västern när den var som vildast och de kom nog - för att ansluta till den populära mytbilden - bäst till sin rätt i handgemäng på salooner och i spelhålor, där man hade motståndaren tätt på sig. Miniatyriseringen inverkade menligt på precisionen , vilket för övrigt intygats av Mark Twain , som om sin fickpistol fällt omdömet: " It was grand. It only had one fault - you could not hit anything with it''.

120

GUSTAF TROLLE-BONDE

Historien om en jambayah

Till färgbild XVII Sommaren 1975 hade jag besök på Trolleholm av några svenska affärsmän, vilka i sitt sällskap hade en ung saudiarab , Saad al Tuuvayeri , och hans hustru. De tillbringade några dagar i Skåne med anledning av affärer och skulle samtidigt "roas" med att se några av de skånska slotten. Jag arrangerade därför en lunch för dem på Trolleholm med efterföljande visning av bl.a . biblioteket , där i en 1700-talsbeskrivning av Ara bien, Saad på en karta kunde återfinna den oas hans familj stammade ifrån. Vid avskedet fick han ett orientaliskt silverföremål, ett pennfodral , översållat med för mig obegripliga skrivtecken. I februari påföljande år tillbringade jag en vecka hos goda vänner i Riadh och träffade då Saad och hans hustru i deras hem , möblerat med jättelika sittmöbler, gnistrande kristallkronor och oljemålade alplandskap med stora hjortar i mycket kraftiga guldramar, men däremot få orientaliska föremål. Ett par dagar senare var jag med mitt värdfolk bjuden på lunch i öknen, någon timma med Cadillac utanför Riadh , av Saad och en del av hans många bröder. Bilarna lämnade så småningom vägen och gav sig ut över ökensanden tills vi nådde en liten tältklunga mellan ett par höga sanddyner. Efter diverse hälsningsceremonier slog vi oss ner med benen i kors på stora mattor , utlagda direkt på den heta sanden. Vi satt i en öppen fyrkant och serverades kaffe i mycket små koppar, som hela tiden fylldes på av betjäningen . Kaffet måste till hälften ha bestått av socker, det var otroligt sött. Efter detta gick vi in i ett av tälten för att äta. Man satte sig med korslagda ben på vackra mattor runt maten , som stod på marken. I mitten tronade tre enorma emaljerade plåtbunkar fyllda 121

till brädden av kokt ris med iblandade grönsaker och frukter. I den mittersta bunken låg ovanpå riset en kokt get och i de andra bunkarna kokta får. Djuren var flådda , men hade f.ö. alla kroppsdelar i behåll , inklusive huvud och klövar. Mellan dessa imponerande anrättningar låg färsk frukt utbredd och ett batteri av Pepsi-Colaflaskor , vilket var den enda dryck som bjöds. Saad serverade mig en enorm portion, han böjde sig fram och rev upp de n kokta getens buk , varvid de ätliga inälvorna vällde ut , blandade med tjocka vita makaroner ; man kunde inte låta bli att tänka på likmaskar. Tallriken täcktes av en nästan 15 centimeters hög av ett urval av ris och get, som skulle ätas med högerhandens fem fingrar. Det var nästan en chock att upptäcka att all denna kraftiga mat var helt okryddad och därför hade en sötaktig, nästan jolmig smak . Värden förklarade att man slapp äta upp , vilket var en stor lättnad , hans bröder däremot åt flera enorma portioner var, men likafullt syntes det knappt när vi reste oss , att någon ätit av maten , så rikligt tilltaget var det. Efter måltiden kom betjäningen in och tog för sig av resterna, medan Saad och hans gäster fick händerna sköljda under en stor silverkanna med friskt vatten . Vi förflyttade oss därefter till ett annat tält , där vi satte oss längs den inre långväggen , återigen på lager av orientaliska mattor. Här serverades te , ännu en ovanlig smakupplevelse, eftersom det var tillrett med kardemumma det var riktigt gott. Här satt vi sedan och småpratade , en del av gästerna begagnade sig av det speciella vilotältet för en siesta. Sent på eftermiddagen tog Saad med mig på en kort promenad upp på en hög sanddyn , varifrån man hade en otrolig utsikt över öknen i den sjunkande solens guldfärgade sken . Saad berättade om sina förfäder , som länge levat här ute och om hur hans familj nu till hans uppenbara sorg blivit alltmer urbaniserad . Medan han talade hördes - avlägset ifrån - hans tjänare , som vända mot Mecka , med pannorna mot sanden , bad en av dagens böner. Det var en oförglömlig scen , högstämd och lätt melankolisk. Saad övergick till att tala om sitt besök i Sverige året innan och hur väl mottagna han och hans hustru hade blivit. Särskilt hade han fäst sig vid den gåva av silver , som jag hade givit honom. Han beklagade att hans kultur inte hade frambringat några större mängder dyrbart konsthantverk , men han

122

hade ändå kommit på något , som kanske kunde vara en likvärdig gåva . Han vinkade till sin major domus , som tyst väntat vid foten av sanddynen. Denne kom springande upp till vår utsiktsplats med en skrynklig plastkasse i ena handen. Ur denna tog Saad upp den beduindolk, som nu tillhör Kulturen. Den är ett traditionellt vapen , rikt silverbeslagen, med handtag av giraffhorn och tillhörande läderbälte , dekorerat med flätningar i flera färger. Beduinerna bär dolken mitt fram och ofta ärvs de inom samma familjer - man kan ge bort en sådan dolk , vilket betraktas som mycket ärofullt för mottagaren, men det är en skam att sälja ett sådant personligt vapen . Men allt har ju som bekant ett pris och i dessa tider av kulturell uppmjukning i den arabiska världen , utom Iran , så blir väl snart dessa vapen allmänna turistsouvenirer , om de redan inte är det. Efter mitt höviska tacktal vandrade vi tillbaka till det övriga sällskapet och en stund senare skumpade vår karavan av Cadillacbilar bort i mörkret över ökensanden mot Riadh.

124

CHRISTINA LINDVALL-NORDIN

Pälskjolar från Skåne

Till färgbilderna XIV - XVI Skinnkjol , med päls på insidan , var det varmaste en kvinna kunde bära om vintern. Plagg av skinn med pälsen inåt har burits inte bara i Skåne utan även i Värend , Vingåker och Dalarna. Någon skarp gräns bakåt i tiden vad gäller skinnkjolar kan man knappast dra. Det finns ett flertal belägg för att kvinnorna burit kjolar av skinn under medeltiden. I Torna och Färs härader i Skåne är skinnkjolar kända sedan 1570-talet. Här har kvinnorna burit skinnkjolar ännu under 1800-talets andra hälft. Ett sjuttiotal kjolar i privat ägo, från olika skånska museer och hembygdsgårdar samt från Nordiska museet har ingått i den här undersökningen. Det rör sig både om svart-bruna och röda skinnkjolar. Ungefär hälften är fodrade med enbart grovt linne , några har halva kjolen med pälsen inåt och andra halvan klädd med linne , resten har enbart pälsinsida. Flera av skinnkjolarna kan dateras till 1800-talets första hälft då de måste ha varit högsta mode för landsbygdens välbärgade kvinnor. Framför allt finner vi praktkjolarna i rött och vitt skinn i sydöstra Skåne . Kjolarna är sydda som livkjolar, med isytt liv av annat material och kjol i omväxlande vitt och rött skinn med en bred tvärvåd längst ner av röd vadmal. Man kan ana renässansens faiblesse för tvärrandigt och för pälsverk. Skinnkjolarna kallades vid en mängd olika namn; skinnklocka , pels, skinnknäppa , röepels och pelsaklocka. Att de kallades pels kom sig av att de flesta kjolarna hade ullen kvar vänd inåt. Det blev varma , vindtäta och tunga plagg som kunde väga uppemot tre och ett halvt kilo . Värmen som de här pälskjolarna gav sina bärarinnor behövdes säkert eftersom underbyxor inte blev vanliga på landet förrän i slutet av förra seklet. 125

I. Dräktdocka iförd piglock , vitbroderad sä rk och livkjol. Kj o len av gult och rö tt skinn med sk inn applik atio ner runt fi ck- oc h kjolsprund. Nedersta våderna av röd och grön vad mal. Första hälfte n av 1800-talet. Möjl. Färs hd , Skåne. KM 200.

126

När skinnkjolarna började bli omoderna använde man dem enbart om vintern till vardags . Äldre, frusna och många gånger mindre bemedlade kvinnor bar skinnkjolar ända till sommaren. Det är emellertid uppenbart att de kjolar som bars i slutet av 1800-talet var svarta eller bruna. Under åren 1927-28 gjorde Sigfrid Svensson uppteckningar i Skåne om skånsk allmogedräkt. Hans sagesmän , alla födda mellan 1834-51 , lämnade uppgifter om skinnkjolar. De berättade att i de flesta fall var kjolarna bruna eller svarta , nertill kantade av rött, blått eller mörkt grönt ylletyg på en bredd av tio till tjugo centimeter. De mörka skinnkjolarna var rejäla slitplagg som värmde gott och tålde omild behandling. Det enda man fick akta sig för var väta. Skinnplagg , som i alla fall blivit våta och styva , skavde förfärligt , såvida man inte gned in dem med rågmjöl (medan de ännu var fuktiga) och mjukade upp dem igen. Det har berättats mig för många år sedan om en gumma i Eslövstrakten som alltid gick klädd i sin skinnkjol. När hon skulle baka t.ex. en sockerkaka , slog hon helt sonika upp ingredienserna i kjolen som hon höll upp och ihop. Där rördes ägg , smör och mjöl till kaksmet. Sedan tömde hon raskt kjolen direkt ner i kakformen . Kaksmeten med sina ägg och matfett höll säkert skinnet mjukt och smidigt! Hur kakorna smakade förmedlar dock inte historien. De bruna och svarta kjolarna var de som Sigfrid Svenssons intervjuade personer minns bäst. Så kom t.ex . Per Jönsson i Högseröd , Frosta hd , född år 1848, ihåg att han sett " Frostingakvingor" med kjolar av gulbrunt skinn men att han aldrig " sett en rö ' päls i hela sitt liv" . De röda pälskjolarna tycks ha försvunnit kring 1800-talets mitt. Åttioåriga Mor Sissa i Lackalänga berättade år 1928 att hennes mor hade haft en röd skinnkjol och att " den röe skinnpälsen skulle de ha när de var fina och gick i kyrkan ". Per Pålsson i Billeberga , född 1851 , kom också ihåg att hans mor hade haft en pälsfodrad , röd skinnkjol. Skinnkjolarna i rött känner vi väl från bl.a . Linnes anteckningar från den skånska resan, 1749-51. Han skriver så här om kjolarna i sydöstra Skåne " sjelfva kjorteln eller skörtet är en päls af lammskinn , utantill beredt , dock innantill ludet , och 127

2. Detalj av skinnkj o l, röd med brunmönstra t liv. I mid jan syns fårskinn oc h linnefode r samt de öve rsydda vecke n. 1829 . Lövestad , Fä rs hd . KM 15.408 .

detta skinn är af twänne slags fä rg utanpå" och vidare " med denna kjortel gå qwinfolken både winter och somm ar fas t han är lude n". A ndra skribente r har be rättat om samma sorts pälskj olar fr ån Torn a och Färs härader. Som framgå r av 1928 års intervjue r har de röda kjol arna funnit s litet varstans i södra och mellersta Skåne . Sissa i Lack alänga beskrev de röda kj o larn a så här: " där va r rött skinn uppomkring och där var en bit vitt skinn i kanten . D är var en halv aln rött skinn , ett par tum vitt skinn och se' n rött vadmal fo drat med linne". Ett fy rtiotal av de röda kj o larna har en smal vit våd om 1 1/2 till 10 cm längst upp . I de n är de tätt , lagda vecken som kn äppts (sytts me d lingarn och fi xerats) gjo rda. Upptill trettiotre stycken tätt lagda veck kan man räkna på en decimete r ba k i rygge n 128

IX Fickva pen , uppifrån räknat. Willi amso ns patent , KM o m. C. Sharps pate nt , KM 72.022. J. R eids patent , KM 72.020. Remin gto ns " Ove r and unde r" , KM 72.02 1.

X Kofta och kjol av side n i sa tinbindnin g. Tyget i koft a n ä r tunna re oc h förstärkt med linn e, vit ullstopp ning och foder av blekt linn elä rft , st ickninga r med för- och efte rstygn i fast spunnen rosa si lke tråd. Kjolen har stoppnin g av vit ull , fod e r av glä tt ad brunrosa linnelärft och sam ma stickninga r med lös t spunnet beige silk e. 1770-tal. KM 12.994.

XI Kofta och kjol av sid en i satinbindnin g av olika kvalite t , stickade med förs tygn i bl ått sil ke . Kofta ns sto ppning av vit och grå ull och bl ått pl ockylle är tråck lad mot ett glest bomullsfoder med rosa ullga rn. Korsett av linn e med 12 va lbardsbe n och snörning fram , fas tsydd i kofta n. Kj o len tunt stoppad med vit ull , fodrad med e n våd gles bomullslärft och fyra våder ylletusk aft. 1780-tal. KM 17. 163 a, b.

XII Sovsrumsinte riör i re nässans med sängvärm are och fyrb äcke n , ett s.k. högt fyrfa t. A rrange rad bild . Sä ngvärm are av mäss ing . D ekor i dri ve t, gravera t och ge nombrute t arbete . Bibliskt motiv med svä rd bära nde änge l inom sexuddig stj ärn a och fr anska lilj o r. 1600-talets se nare hälft. Skaft ets längd 79,5 cm, lockets di am. 26,4 cm. KM om. Fyrb äc ke n av järnpl åt på stånda re med tre fött er. 1600-t alets slut. H ca 90 cm. KM om.

XIII Gustaviansk inte riör med sängvärmare och glödfat. Arrangerad bild. Sängvärm are av driven koppar. Figurmotiv med flye nde hj ort , bladverk och hj ärtkartusch med graverad inskrift: Anno 1787. Skaftets längd 58 ,7 cm , locke ts diam. 26 ,5 cm. Sverige. KM 6.432. Glödfat av koppar. Driven, genombruten och punsad dekor. Vid skåle ns kant tre stöd fö r tallrikar och uppvärmningskä rl. 1700-ta lets förra hälft. Skaftets längd 16 cm , största diam. 29 ,9 cm. Sverige. KM 4.749.

XIV-XV Skinnklockor från 1800-talets första hälft , Skåne. Öve rst: Vemm enhögs hd , 1846, KM 15. 310. Hedes koga , He rrestads hd , KM 17.659 . Nede rst: To långa , Färs hd , KM 15.132. Färs hd , 1819, KM 248. Tecknin ga r av Märta Lindströ m . Skala 1:10.

XVI Skinnkjol i vitt och rött , detalj. De hjärtformade ornamenten med inristat monogram och årtal BHD 1830 avslutar fick- och kjolsprund. Färs hd , Skåne ,

KM 9.239.

XVII Dolk , s.k. jambayah, silve rbeslagen med handtag av giraffho rn oc h tillhöra nd e läde rb älte. Saudiarabien . Dolkens längd 3 1 cm. KM 72.024.

3. Detalj av midj epartiet i ryggen på skinnkj ol. 1829. Lövestad , Färs hd. KM 15.408.

framtill är kjolarna mestadels släta. Den breda röda skinnvåden som kommer härnäst kantas ofta av passpoaler dvs. smala remsor inlagda i skarven mellan två skinn- eller tygbitar. Skinnvådens bredd varierar mellan 15-49 cm , men bredder på omkring 36-38 cm är vanligast. Resten av kjolarnas längd , som totalt håller sig omkring 79-92 cm upptas av en bred, röd vadmalsvåd. Några fint plisserade kjolar från bl. a. Ingelstads härad saknar helt det vita inslaget. De består enbart av två tvärvåder , en i rött skinn , en i rött ylletyg. Flera av kjolarna , främst från Färs, Ljunits , Herrestad , Vemmenhög, Frosta och Ingelstad har en vit förklädesformad besparing kring mittsprundet. Detta är för övrigt ett omtyckt ställe för dekor i form av hjärtan utförda i applikation. I de hj ärtformade avslutningarna under sprund och

129

4. Detalj av skinnkj o l, röd och vit. Under sprundet applik atio n i rött skinn med silk ebrode ra t årtal 1836. Tol ånga , Färs hd. KM 15.1 33.

130

5. Livkjol med liv av röd vadm al och kjol av få rskinn. Kj olen av vitt sämska t sk inn , rö tt skinn och röd vadmal. Skinnapplikatione r på framsidan. Linnefoder. 1800tal. Lyby , Frosta hd , Skå ne. KM 8.998.

ficköppning finn s många gånger både monogram och årtal inristade eller broderade. Den äldsta skinnkjolen i undersökningen kommer fr ån Ye mmenhögs hd och har årtalet 1801 broderat med silke vid kjolspru ndet. Yngst bland de märkta livkjolarna är e n från Ljunits härad ; de n har inristat årtal 1850. Från Herrestads härad finn s åtta stycken kjol ar, daterade åren 1826-47. lngelstadskjolarna , 9 st , har dateringar mellan 1815 och 1850, flera av dem är inristade i det röda, mjuka skinnet. 131

6. Livkjol med side nliv och kjol av skinn. Kjol av rött skinn och röd vadmal med " kn äppta " veck i midjan baktill. Första hälften av 1800-tale t. Löde rup , Ingelstads hd , Skåne. KM 2.136.

För Herrestads del skulle man kunna tro att det är en och samma skräddare som under en tjugoårsperiod gjort alla kjolarna eftersom de sinsemellan har mycket stora likheter. Det var av de finaste lamm- och fårskinnen man gjorde klädespl agg. På många gårdar hade man skinn själva annars var det en god lösning att ta sig till Hörby . Där hölls skinn- och pälsmarknader som ansågs bäst och störst i hela Skåne . På markna132

7. Baksid an av kjolen , bild 6. Löderup , Ingelstads hd , Skåne. KM 2. 136.

den kunde man köpa beredda skinn av god kvalitet. Sämskmakarna i städerna sålde där lamm- och kalvskinn som var smidiga att sy både kjolar , tröjor och handskar av . Det gick åt mängder av skinn till kläder. Enbart till marknaden den 4:e oktober år 1798 i Simrishamn fördes 28 beredda fårskinn, 138 kalv- och 320 lammskinn . Bönderna lämnade sina får- och kalvskinn till fällberedarna 133

8. D e talj av livkj ol av mjukt , rö tt skinn och vadmal. Me ll an liv och kj ol sy ns den smala passpoalen. Linnefoder. Livkjolen har tillh ört Anna Pe rsdott er. Första hälfte n av 1800-talet. St. Köpinge , He rrestads hd , Skåne. KM 69.038.

som sämskmakarna även kallades. Det var skinn till finplaggen man lät yrkesmännen garva och färga. Gällde det vardagskj olarna , de svarta och bruna , kunde man själv behandla skinnen. Kjolarna är mestadels sydda av fyra stycken skinn som har fått iskarvade bitar där flikarna efter djurens ben har blivit alltför djupa . De längsgående sömmarna mellan skinnen är antingen sydda med efterstygn och har en sömsmån på cirka 3 mm eller är våderna kastade i hop kant mot kant. Det är fantastiskt att det 134

gått att sy ihop så pass grova skinn så fint. Flera av skinnen har pälsen kvar - det krävs i sanning en god yrkesman för att klara av det. De hemmaberedda skinnen blev däremot inte så mjuka som sämskmakarnas . Enligt traditionsuppteckningar kunde man bereda skinnen på följande sätt. När skinnen var färska lades de på golvet med ullen nedåt. På huden strödde man en "näve salt, en näve rågmjöl och ett skålpund alun " . Efter det fick hudarna ligga och torka hoprullade i press under t.ex . gråstenar. Därefter hängdes skinnen på tork med ullen inåt. Torkningen kunde vara från några månader till uppemot ett år. Man lagrade gärna alungarvade skinn en tid. På så sätt kunde man binda flera basiska aluminiumsalter till skinnet. Nästa process i hemmaberedningen var mjukgörningen av skinnen . Enligt skräddaren och lantbrukaren Per Jönsson född 1857, verksam i bl.a. Röddinge och Everöd, rullade man först skinnen hårt ihop. Sedan " sätter man dem mellan knäna och där man sitter tar man och vrider den del av skinnet som är ovan om knäet runt om duktiga tag och sedan tar man och ändavänder skinnet så att den nedra ändan kommer uppåt och sedan vrider man duktigt och gnider på det flera gånger tills det blir mjukt. Sedan tar man och hänger skinnen uppe på loftet igen , på en rak stock". Efter en liten tid var skinnen klara att skickas till någon som skulle " göra skinnen te" . Det var för det mesta skräddarna som sydde skinnplaggen samtidigt som de var ute och sydde andra kläder i bondgårdarna. Lämnades skinnen bort till någon annan hantverkare kostade det tre gånger så mycket mot vad skräddaren tog. Skinnen skulle alltså vara klara när skräddaren kom. Tyckte han att det inte var bra nog spände han fast dem i hyvelbänken med en bräda så att de hängde fritt ner. Därefter gned han skinnen med krita som mjukade upp skinnen och gjorde dem vita och fina. Efter sömnaden , med vaxad hemmaspunnen lintråd , svärtades kjolarna med t.ex . kimrök eller sot. Alungarvning låg nära till för de sydskånska skinnplaggen eftersom det fanns naturlig, fin alun att få från bruket i Andrarum. Kunskapen om beredning av skinn med alun kom till Europa med morerna när de erövrade Spanien . 135

9. Detalj av skinnk jol , svartbrun med grönt vad malsli v. I sprundet syns den smålockiga fårpälsen. Nertill ä r kj ole n kantad med röd och grön vadma l. 1800talets se nare hälft. Huaröd , Gärds hd. KM 53 .132.

D e professionella garvarna satte förutom böndernas garveriingredienser även till äggulor , vatten och olja . Alungarvning , s. k . vitgarvning , ansågs inte som "äkta" garvning eftersom alunet inte förenade sig med ski nnen. Efter vattentvätt blev därför skinnen så gott som råa igen - de var bara konserverade . D e alungarvade skinnen färgades med koschenill samt med naturliga träfärger , bl åträ, gulspån och liknande. Genom att tillsätta någon syra fick man färgerna kraftigare . De röda , mjuka alunberedda skinnen kallades ofta "saffianssk inn". Namnet kommer av den arabiska orte n Saffi , där det tillverkades utsökta skinnsorter av bl.a . getskinn. Saffiansskinn 136

fanns i färgerna gult , blått , grönt , svart och rött. I Danmark har kvinnorna också burit pälskjolar. Vid 1700talets mitt var det de köpenhamnska handsk- och buntmakarnas mästerstycke att sy skinnkjolar. I Amagerområdet bärs fortfarande röda och blå pälsar, dvs . skinnkjolar. De danska kjolarna har delvis den luddiga pälsen inåt och är precis som de skånska försedda med en bred kant av ylletyg. I Danmark bar man de ludna kjolarna om vintern och de linnefodrade den varma årstiden. Från Amager vet vi att kvinnorna bar pälskjolen närmast kroppen och utanpå hade man upptill 10-12 andra kjolar. Man får väl förmoda att de skånska linnefodrade skinnkjolarna var avsedda för den varmare årstiden liksom i Danmark . De röda praktkjolarna bar man säkerligen inte bara för värmens skull utan för att de var vackra. I A. Kurcks och 0 . Wallgrens planschverk "Skånska folkdräkter" bär en Frostakvinna en röd och vit skinnkjol ytterst, vit klut , brett livband och randigt förkläde. Eftersom många av kjolarna är så utsökt dekorerade framtill ligger det nära till hands att tro att de gärna bars som ytterkjol och bara i undantagsfall doldes av förklädet. På samma sätt excellerar en Herrestadsflicka i helgdagsdräkt med skinnkjol på Christian Forsells teckning i "Ett år i Sverige", tryckt 1827-35. Avslutningsvis ska här återges en historia om "Skinnkjortlaliden" . En berättr.re (född 1851) har förmedlat historien om hur en backe i Vittsjö fick detta besynnerliga namn. Det var en kvinna som blev anfallen av vargar mitt i en backe . För att undslippa vilddjurens käftar och få ett litet försprång drog hon av sig sin skinnkjol och kastade den åt vargarna. Sedan dess hette backen i folkmun "Skinnkjortlaliden". Referenser Andersen , E ., Danske bönders klädedragt. Köpenhamn 1960. Dialekt- och ortsnamnsarkivet , Lund . Garveribogen , Köpenhamn 1927. Hellot , J. , Fullständig Fruentimmers Färgebok. 1772. Kulturens arkiv, Lund. Svensson , S., Skånes Folkdräkter. 1935. Uppteckningar om skånskt folkligt dräktskick , gjorda 1927-28 av Sigfrid Svensson.

137

EVA KJERSTRÖM-SJÖLIN

Fästa och låna värme

Att hålla elden på härden vid liv var i äldre tid en viktig uppgift. Innan tändstickor, s.k. strykstickor och fosforstickor introducerades i handeln på ca 1830-40-talen, var det ofta en besvärlig procedur att göra upp eld . Mekaniska elddon av olika slag förekom, men var långt ifrån var mans egendom. Bruket att slå eld för hand med hjälp av flinta och stål levde kvar hos allmogen under en stor del av 1800-talet, vilket ett flertal uppteckningar i olika folkminnesarkiv visar. Från Wäsby sn i Luggude hd i Skåne berättas följande: " Behövdes det tändas upp eld i början av förra århundradet, ända fram på 40-talet , så skulle det göras genom att hugga med flinta 'flintersten' emot ett hårt stål, över en liten hög torrt ruttet söndersmulat trä , som förvarades i en mindre tunna av koppar och kallades 'fyrtunnan'. Sådant lättantändligt smulat trä kallas 'tinner' eller 'fnöske'. När så gnistan av stålets och flintans gnidslag nedföll i fnösket , gällde att skyndsamt blåsa på den och driva fram en låga, på vilken torra träspånor eller stickor doppade i smält svavel kunde tändas ... Det var ett besvärligt göromål , i synnerhet om fnösket ej var väl torrt ... Därför lät man aldrig elden slockna ut i kakelugnarna om vinternätterna. " Från Allbo hd i Småland skildrar en person, född 1844 eldslagningen så, att när man fått fnösket att 'glindra' tog mormodern " en svavelspeta och satte dit , och då tog den eld , och med spetan tände hon på en spingesticka , och sen kunde hon få så stor eld hon ville . Svavelspetorna gjorde de sig också själva. De var av samma virke som spingestickorna och med samma bredd och tjocklek , men så var de spetsiga i ena ändan och ungefär 14-15 cm långa. Spetsen hade de doppat i varmt svavel . .. " Elddonen hade sin bestämda plats , ibland i ett särskilt fyr138

1. S.k. " fyrtunnor", " fnö sktunno r" eller "skörtunnor", metallcylindrar med lock och uppsk jutbar innerhylsa. Fastsatt kedj a med vidhängande eldstål. Avsedda för fnöske. Vid e ldslagninge n sköt man med fingret upp inne rh ylsa n, så att fn ös ket pressades upp och antändes av gnistan från eldstålet. Samtliga av mässing. Tunnan t.v. L 8,8 cm. Eldstål med fjädr ande mekani sm för fasth ållande av fn ösket. Hishult , H alland. KM 14.508. Tunnan i mitten L 6,5 cm. Kö pt 189 1 i Ydre sn , Småland. KM 7.266. Tunnan t.h . L 7,2 cm. Graverat årt al 1810. KM 21.75 1.

skrin , som det som omnämns i en skånsk uppteckning gjord 1870: " I mina föräldrars tid hade 'fyrskrinet' sin plats på hyllan vid kakelugnen såsom det haft sedan urminnes tider. Det innehöll eldstålet, flintan , svavelstickor och tönner. Det senare gjort av rutten bokved .. . " eller som i följande beskrivning från Ö. Göinge hd , Skåne : " Man hade en ho av trä , som var avskiftad på mitten , där en bit plattjärn var fäst, gott och väl en fot långt. I ena hohalvan hade man flint , i den andra fnöske . Nu gällde det att slå flintestycket mot järnet , så att eld sladdade ner i fnösket . .. " 139

2. S.k. " fyrskrällen '', " fyrskrin " eller "sköraskar" med fack för flint a och fnöske sa mt med fastsatt eldstål i mitte n. T.v . sk rin av trä, H 20 cm , L 26 cm. Skänkt 1883 . Yill ands hd , Skåne. KM 731. T.h . skrin av järn , L 19 cm . Stavsinge sn, Halla nd . KM 20 .623 . S.k . " svavelspetor" eller "spingestickor", långa trästicko r, doppade i smält svavel. KM 65 .166.

För att slippa ifrån att slå eld för hand , försökte man bevara glöderna på härden över natten . I en uppteckning från Allbo hd i Småland berättas att " de gamle, de kunde så väl me 'et , så de behövde inte ofta gagna elddon ... I spisen brann det ju dagen över . .. och på kvällarna ... tog de och rakade undan längst in i spisvrån, stoppade dit de grövsta branarna (bränderna) och de grövsta glöven (glöderna) och öste aska på . Där hölls det eld hela natten , och på morgonen , när mor skulle ha upp eld , grävde hon bara undan askan och blåste lite , sen satte hon dit en svavelsticka, och det brann genast." Detta förfaringssätt, som kallades att " fästa värmen" förekom på de flesta håll. "Den som var omtänksam fäste alltid värmen när de lagat mat. D e lade tjockt med aska över torvglöderna , så de kunde hålla liv hela och halva dagen " berättas det från Skåne. Men det var framför 140

allt på kvällen det var viktigt att täcka glöderna . En annan skåning född 1869 skildrar även han hur man i bondstugorna eldade med torv , som var känt för att hålla kvar glöden länge: "Varje kväll gällde det då att fästa elden ... Alla torvglöder samlades då på kvällen i en hög över fyrhålet, där de betäcktes med torvaska, som väl tillklappades och ovanpå högen gjordes ett kors i Jesu namn och lästes följande eldfästningsrim: I mors maska, o i fars taska, ska i mons (var?) mans mus, so sant vara eld till dagens ljus." Seden att fästa elden med korstecken omtalas från flera håll i Skåne t.ex. från Bara hd: " Så fäste de varmen om nätterna i kakelonarna. Så gjorde de alltid kors med näven over kakelonsdörren" och från Ljunits hd "korstecken gjorde man bl.a. på kvällen när man lagt in en brasa i kakelugnen. På .så sätt fäste man värmen". Att fästa elden var en viktig uppgift som ofta var förbehållen gårdens kvinnor. Men på vissa håll var det husfadern själv som skötte sysslan. Om elden trots alla försiktighetsåtgärder gick ut fick man be om hjälp hos grannen. I en uppteckning från Halland gjord 1882 berättas: "Som man fordom bodde vid sidan av varandra i byalag och man således hade ganska nära till sina grannar, hände det ofta och i synnerhet om morgnarna att man lånade eld av varandra, i en träsko, panna o.d. fick man glöd som man bar hem till sig." Liknande berättelser finns upptecknade från hela sydsverige. Seden att låna värme av grannen i en träsko har på ett levande sätt illustrerats av den skånske målaren och folklivsskildraren Frans Lindberg, som var verksam i Smedstorp i sydöstra Skåne. Han var till yrket dekorationsmålare men ägnade sig på äldre dar åt att i akvareller skildra sina minnesbilder från barndomens Österlen. Hans folklivsbilder som omfattar 44 olika motiv tillkom mellan åren 1933-1944. Uppmuntrad av Sigfrid Svensson , som i sin dåvarande egenskap av intendent på Nordiska museet brevväxlade med Frans Lindberg, började han även skriva ner sina minnen. Frans Lindbergs egen beskrivning av seden "låna varme" finns bevarad , dels i form av en ganska utförlig berättelse som följde med vid försäljning av akvareller med detta motiv, dels i ett brev till Nordiska museet i Stockholm, ur vilket följande citat är hämtat: "dock kunde det ibland hända att glöderna 141

3. Broderade pungar, inneh åll ande flint a och fnöske sa mt med fastsatt e ldstål i nede rkanten. 1800- talets första hälft. T.v. pung som ursprunglige n tillhört professor B.M . Bo lmee r , känd som vä rd fö r det kotte ri med Esaias Tegne r so m medelpunkt , vilket sa mlades i Bo lm ee rs bostad , det s. k. Härbärget vid Lilla torg i Lund. H 7 cm , Br 6 cm. KM 2 1. 651. T .h. pung med broderade blo mmor. Inskripti on " Zum A nde nken " gravera t på e ldst ålet. H 8,6 cm , Br lO cm . KM 8.942. I mitte n e ldstål i " fickformat " med handtag av brons i form av springa nde hund . L 7 cm. KM 16.604. Även i städe rnas borgerliga kretsar brukades flint a , stål oc h fn öske ännu under 1800- talets fö rsta del t. ex. fö r att tänd a pipan.

trots denna försiktighet hade slocknat under natten , eller den , som det ålåg att 'fästa varmen' för kvällen helt enkelt hade glömt uppdraget eller utfört det slarvigt, med resultat att elden 'gått ut' i gården, och då det ansågs vara mindre hedersamt att så försumma sina plikter var det inte med fryntlig min och grant snack som mor i huset väckte sina 'gröbbor' om morgonen klockan fyra , hennes första blick gällde kacklonen och var der 'kosed å kallt ' så var husmor inte upplagd för skämt, med ett åskmoln på sin fårade panna kunde hon då formligen ryta åt sina

142

tjensteandar: 'Opp me är Gröbbor', hont i hondingen ha ni fest varmen i jattes di finns inte den minsta glöasmula te å tänna mä. Opp mä dej du Bengta å katta klöddana po dig å di fort, glöaträskoen står ange bored i stersed ta den å spring bort te Per Mass, ja ser ad de ryger au deras skorsten å få nona glör, inte kämder sier du, vid du ingen levanes hut, di fattas bara ad du skalle klä di i bruastass for å ränna bort te naboens å låna varma, nej du, du skalle hatt bätter komihu i jattes, så hade du inte behöft å spinga som ett spektakel nu, se så, nu åsta me di, så ska ja passa på me torra pinga, så vi kvickt kanna få ill ingan manfolket vagnar så vi slippa ä höra speglosor å raviner au dom ... " Frans Lindberg berättar vidare: "Jag har försökt att i bilder framställa en sådan scen som jag här skildrat; husmor står i dörröppningen till inre köket iklädd endast underkjol och strumpor, och med torra pinnar i famnen. Tösen kommer med glöder i träskon, som hon varligt håller med båda händerna, en tunn blåvit rök tyder på att träskon är nära att fatta eld, hennes hår är riktigt nog okammat och klädseln ofullständig, men det får väl skrivas på brådskans konto. Vi få hoppas att gårdens manfolk ej fingo 'nosdrag' om den fatala malheuren." I de flesta skildringar av seden att låna värme nämns också en av denna sed inspirerad lek, som levt kvar långt in på 1900-talet. Den finns beskriven i flera olika varianter, men verkar i sin vanligaste form ha gått till så, som den återges från Skytts hd i Skåne. "De lekande sutto ensamma på stolar satta i en rundning i rummet och därinne i ringen gick det en ikring stödjande sig på en käpp och sade till var och en han kom till 'Kan ja få låne varme', 'gå till naboen' blev svaret. Medan han så gick runt växlade de sittande platser och så skulle den gående 'sni si ti en plass' innan de fick satt sig. Kunde han det, så skulle den platslöse gå ikring och låna varme." I en berättelse från Färs hd, Skåne fortsättes beskrivningen så här: "Inträffade det att han blev trött på att gå skulle han kasta käppen i taket och säga 'Elden är lös'. Då skulle alla fara upp från sina platser, ut på golvet. Det blev nu ett virrvarr och envar skulle erövra en stol igen. Den som så blev utan övertog käppen." Leken var framför allt en jullek. Seden att låna värme , dvs. glöder från granngårdens härd dog 143

4. Akvarell , " Låna varme, Kulturbild fr ån Österlen på 1830-talet" . Signerad Frans Lindberg 1937. H 30 ,7 cm, Br 47,5 cm. KM 38 .918.

ut i takt med att tändstickor , dvs . svavels tickor och fosforstickor , började saluföras på landsbygden och eldgörningen därmed förenklades. Frans Lindberg berättar att tändstickor " komma till först i media av 1840-talet. . . De voro cirka en decimeter långa och såldes i buntar om 20 stycken". Från mellersta Skåne berättas om en handlare som i slutet av 1840-talet introducerade de första fabrikstillverkade tändstickorna i bygden : " .. . bland det hemförda lagret hade han några buntar svavelstickor. Detta blev snart känt och alla voro nyfikna att få se och pröva dessa stickor, som det gick så lätt att tända med . Bara man strök dem längs byxbenet fick man fyr . Man var ytterst rädd om de första 144

~ Hemgjorda svavelstickor av näve r, KM 40.751 samt olika typer av fabrikstillverkade tändstickor. " Bougies de poche" . Belgien. KM 65.160, Jönköpings tändsti cksfab rik KM 48.6 11 och KM 40.600:4.

tändstickorna och ingen fick slösa med användningen ." Man var dock till en börj an något skeptisk till nymodigheten . Att köpa tändstickor hos handlaren innebar en utgift som man ofta drog sig för, varför bruket att fästa värmen över natten fortsatte , även efter det att tändstickor ersatt flinta och stål som elddon och företeelsen att " låna varme" mest blivit en jullek.

Referenser Lindberg, F., Berättelse till akvare ll "Låna varme". Kulture ns arkiv IX: 115a. Sjögren , I, Frans Lindbe rg som folklivsskildrare. LUF A2750 Uppteckningsmaterial i Lunds universitets folklivsarkiv.

145

EVA KJERSTRÖM-SJÖLIN

Kakelugnsinsatser

Ännu vid sekelskiftet 1900 var kakelugnen den vanligaste värmekällan i bostäderna, inte bara i det äldre husbeståndet , utan även i stora delar av de nybyggda fastigheterna. Den kom dock vid denna tid att ur energisynvinkel framstå som förhållandevis oekonomisk. Kakelugnarna var konstruerade för eldning med ved, en vara som det rådde brist på och vars pris ständigt ökade. Andra mer ekonomiska bränslen, såsom torv , koks , hushållskol, antracitkol och olika briketter, hade under 1800-talet tagits i bruk i hemmen. Ur koks och kol kunde större mängder energi utvinnas per hektoliter, en fördel framför allt i de tätbebyggda städerna, där trångbodda familjer hade ont om utrymme att förvara de stora mängder ved som kakelugnarna krävde. Kol och koks blev ett billigare och bättre alternativ. En lundabo skildrar den komplicerade bränslesituationen och bostadsuppvärmningen i ett borgerligt hem vid seklets början så här: " Från bakgården ledde köksingången och den vägen levererades alla varor, liksom också bränsle , kol , koks och ved. Kolet tömdes i regel i ett avskiljt rum i källaren . .. I köket hade man ved för närmaste tiden i en vedlår och det omedelbara behovet av kol behölls i en kolbox, som tömdes genom en lucka nertill . . . Uppvärmningen under den mörka årstiden skedde genom en kamin som stod i tamburen och eldades med en särskild fin sorts kol , som kallades antracit , köksspisen eldades med ved eller vanlig kol. Sovrummen eldades varje morgon i den kakelugn som fanns ... För tillfälliga kok i köket användes fotogenkök." För att hushållen bättre skulle kunna utnyttja de fossila bränslena hade under 1800-talet en ny typ av värmeugnar, de s.k. järnkaminerna, introducerats. De installerades gärna i tamburen, men var också ofta kopplade till kakelugnarna 146

I. Akvarell av Gärda Öste rgre n 1939, visa nde studentrum i studentk ase rnen " Mösseberg'', en 1833 uppförd byggnad i hö rnet L. Gråbrödersgatan och Winstrupsgata n, Lund . Den ga mla " pott ugnen" har kompletterats med en järnkamin , för att få bättre värmeeffekt och lägre värmekostnad. Kulturens ark iv.

och placerade framför dessa. Man uppnådde då en ökad värmeeffekt, genom att man även utnyttjade kakelugnens värmekanaler. I de borgerliga hemmen , där representationsutrymmena var många och viktiga ansågs dock järnkaminerna , särskilt sådana som placerats framför kakelugnen , vara förfulande för hemmiljön. Lösningen på problemet , hur man skulle kunna utnyttja de fossila , mer ekonomiska bränslena i kakelugnarna, utan att samtidigt förstöra det representativa och stilmässiga intrycket av dessa i heminredningen , kom med olika typer av kakelugnsinsatser. På 1880-talet presenteras sådana benämnda Calid6rer " att insättas i kalkelugnar för eldning med kokes , stenkol , torf 147

2. Järnk amin , trolige n tillve rk ad vid Husqva rn a omkring 1900 , pl acerad framför e n kake lugn. T .h . kolbox och spo ttkopp . Foto 1935 fr ån e tt av rumme n i Lunds Folkets Hus (samma byggnad so m på bild 3) .

148

3. Järnk amin , tillve rkad vid Rudelius & Bo klund , Lund , placerad fr amfö r kakelugn från 1700-talet. Foto 1935 frå n ett av rumm en i Lunds Fo lkets Hus, i den 1863 ri vna länga , so m låg parall ellt med Magle Stora Kyrkoga ta.

149

4. Calid6rer , " patente rad eldstadsinrättning , att insättas i kakelugnar . . . " Ur priskurant från Skoglund & Olso n i Ge fl e , G ävle 1889.

och ved" i priskuranter från större järngjuterier. De är tidiga föregångare till det stora utbud av olika kakelugnsinsatser för uppvärmning och matlagning som kom att marknadsföras främst under 1900-talets första decennier. I ett reklamblad för insatsen Solid , som blev ett av de mest sålda märkena , utropas 1904: " Målet är vunnet! Kaminer framför kakelugnar är numera obehöfliga om man använder kakelugnsinsatsen Solid. Principen vid eldstadskonstruktionen är den att endast en mindre kvantitet kol hålles brinnande och nya kol tillföras af sig själf från ett bränslemagasin. På detta sätt uppnås bränslebesparing, emedan kakelugnen står lika varm dygnet om och därigenom värmer tre gånger så mycket som en björkvedsbrasa. " För samma kakelugnsinsats reklameras några år senare att den, placerad i ett mellanrum, kunde fullständigt värma upp tre medelstora rum med en bränsleförbrukning motsvarande en kostnad av ca 15 öre per dygn. Grundprincipen var att man i kakelugnen placerade ett galler , en rost er för bränslet , som matades ner från en särskild bränslebehållare. 150

KAKELUGNSINSATSEN

"Rrl(ORD"

11~1

U' ~,.. · c~~-:r· ·tk. ... _-41~:.i. ..:[, . ~ - - _,fA\

5. Reklamblad för kakelugnsinsatsen Rekord , Gävle , 1908. Rekord saknade bränslemagasin och kunde i likhet med en rad andra kakelugnsinsatser, helt byggas in i kakelugnen .

...

... 1 . 1111!

_ . ,. ; . .

Att döma av den stora mängd olika typer och modeller som producerades fram till ca 1930 blev dessa insatser populära . M0dellerna kunde antingen byggas in helt i kakelugnen eller placeras så att bränslemagasinet eller hela fyren befann sig utanför kakelugnsöppningen. Insatserna salufördes i olika utförande , såsom aluminiumbronserade, helt eller delvis förnicklade eller emaljerade och gjordes både för flata och runda ugnar. De tidstypiska namnen såsom Tor , Vulcanus, Ekonom, Solid, Ideal , Svenske , Fyr och Glöd skulle bl.a . associera till sparsam151

6 . Kake lugnsinsatse n Soli d , J .A . Lidvalls pate nt , gjord i gjutjä rn med väx trankdekor i juge ndst il. Insa tse n kunde lätt monteras in i ka kelugnen , seda n luckorna lyfts av. 1900-ta le ts början . H 46 cm, Br 25 cm, Dj 25 cm . KM o m .

152

l\HI\ELUGNSINS11TSEN

....... ,., _..

RllG

5655

Al.W1 4424

.. '*'

~ro

Gamla Kungsholmsbrog. 27

STOCKHOUV\

7. Reklamblad för kakelugnsinsatsen Solid. Kgl. Hofboktr. !duns tryckeri A.B., utan tryckår. C 0302.

153

het, värme och styrka. Priset varierade ca 1920 från 16 kr till 28 kr, beroende på typ och utförande. Erforderlig tid för insättning var 1 a 2 timmar för en van arbetare och kostade 3 kr. Bränslebesparingen var troligen så stor att investeringen ganska snart lönade sig ekonomiskt. Nya och förbättrade konstruktioner presenterades under 10-20-talen, t.ex. modeller som ej behövde muras in , utan som placerades löst i kakelugnen, modeller med större bränslemagasin, så att påfyllning inte behövde ske så ofta samt insatser som installerades redan vid uppsättandet av nya kakelugnar , som ibland kunde förses med stort askrum i foten av kakelugnen , så att aska bara behövde tömmas 3 gånger om året. Paradoxalt nog såldes även sådana som i reklamen uppgavs vara lämpliga "för eldning företrädesvis med ved och torf. " Insatser som även var avsedda för matlagning salufördes bl.a. med motiveringen att behovet var stort " i all synnerhet för kvinnliga kontors- och butiksbiträden samt icke minst fabriksarbeterskor som laga sin mat själfva i sitt bostadsrum. " Kakelugnsinsatserna var ett sista försök att rationellt utnyttja kakelugnarna som värmekälla och hävda dem i konkurrensen med järnkaminerna och andra modernare värmekällor.

Referenser Lindskog, C l., "Livet i Lund för sjuttiofem år sedan. " Lundajul 1977. Reklamblad , bruksanvisningar och broschyrer för kakelugnsinsatser sa mt diverse småtryck angående bränslebesparande åtgärder.

154

MARIA CJNTHIO

Sparv änne

Det tidiga 1900-talets kok- och vedspis slukade stora mängder bränsle . I ett reklamblad för besparingskokare berättades om hur man i burgna familjer eldade för fullt i spisen, också under heta sommardagar, endast för att ute på häll kanten hålla kaffekitteln varm medan " kokerskan pustar och ser förslöad ut i denna tropiska atmosfär." Inte heller hos mindre bemedlat folk, sades det , förstod man sig på att spara bränsle. Reklambladet var från 1917 . Kriget rasade sedan flera år ute i Europa. Sverige drabbades genom varubrist och prishöjningar. Nöden är uppfinningarnas moder och under första världskrigets år av bränslebrist salufördes en mängd olika typer av besparingselle r snabbkokare . De fick liksom de vanliga kokspisarna namn som Varm , Fyren , Vesuv, Vulco, Revolt , Excello, Nevo , Effektiv, Brinabra , Ideal och Pansar eller fick de järnverkens namn : Eskilstuna, Norrahammar , Näfverqvarn och Kockums . Tillverkare var både stora bruk och små plåtslagerier. Den vanligaste typen av besparingskokare såg ut som en grytformad spis i miniatyr. Den var försedd med grepe eller två öron. Några modeller kunde med smärre justeringar användas utomhus. Sparkokaren placerades över ett av kokspisens kokhål. Vid eldning hölls den stora spisens luckor väl slutna. Draget reglerades genom sparkokarens asklåda eller ett reglerbart spjäll. Askan kunde tippas direkt ned i kokspisen . Sparkokaren var oftast av gjutjärn. På några modell er var ytterhöljet gjort av järnplåt Vinjett. " Spara på veden oc h undvik onöd ig hetta i köke t om sommaren. U r a nno ns för Kock um s sparkokare i tidningen Hu smode rn 19 18. Kulturens a rkiv.

155

I. Sparspis av gjutj ärn (eldstaden fodrad med eld fas t tege l) placerad på kokspis . Ur varukatalog fr ån Näfverqvarns bruk 1928. Kulturens arki v.

och ytterligare några hade eldstad fodrad med tegel. Vissa besparingskokare var försedda med tillsatser för att kunna ställas framför kakelugn eller med huv för att kunna användas som ugn. I marknaden fanns också större kokare. De kallades sparspisar och hade både ugn och två kokhål. Dessa kunde kosta omkring 35 kr , medan de mindre betingade ett pris på mellan 12 och 16 kr. I en annons sades att man vid eldning med sparkokare sparade två tredjedelar av den bränslemängd man annars behövde för samma värmeeffekt. En medelstor familj skulle tjäna 60 kr om året , en då icke föraktlig summa. En annan ekonomisk fördel var att man i den lilla kokaren kunde elda med all slags bränsle; förutom med ved och kol också med kottar , torv , pinnar , bark , näver , papper och avfall från vedboden. Sparkokaren hade sin glansperiod i Sverige under första världskrigets krisår. I Åhlen & Holms varukatalog förekom de mellan åren 1916 och 1920. Ett annat besparingskomplement till 156

2. Sparkoka re av gjutjärn placerad på kokspis . Ur varukatalog frå n Näfverqva rns bruk 1928. Kulturens a rkiv.

spisen var " kokspisinsatsen". Mellan åren 1914 och 1917 fanns flera sådana i marknaden. Insatsen placerades i kokspisen för att genom ett kanalsystem leda och koncentrera värmen och på så sätt påskynda uppvärmningen och minska onödig värmeutstrålning. Med 20-talet var nödåren över. Gasspisen hade dessutom blivit allt vanligare. Näfverqvarn och Norrahammar var ett par av de fabriker som fortsatte produktionen av sparkokare för dem som ännu hade vedspis. Under andra världskrigets ransonerings- och dyrtidsår annonserade Näfverqvarns bruk om en sparspis för placering, inte bara på vedspis, utan också på gaseller elspis genom röranslutning till befintlig rökkanal. 157

3. Kokringsugnar e ller besparingsbakformar av märket Difa , använd a under 2:a världskrige t , av aluminium med fö nster av glas , H 14 cm , D 23 cm. T.v. tillh öra nde kokpl atta av stå lpl åt. KM 53 .966 oc h KM 66.000.

Som e n efterfölj are till sparspisen , konstruerade Kockums på 40-talet e n " kokringsugn " för gasbesparing. Den var avsedd för gräddning ovanpå spise n. På en kokplatta sattes en rund sockerkaksform eller lite n plåt försedd med lock . Arrangemanget placerades direkt på gaseller spritköksri ngen. Den värmdes upp på fem minuter och skulle spara 50 % gas. Att koka i hö eller låda var ett månghundraårigt sätt att spara bränsle och slippa passning. Efter en period av glömska återuppstod bruket i prydligare fo rm omkring år 1907 och speciella koklådor började tillverkas. Lådkokningen tillgick så att man efte r ett mer eller mindre långt uppkok av maten , satte de n väl förslutna grytan med sitt kokande innehåll i en låda, balj a, korg, tygpåse med dragsko eller färd igköpt kokl åda. Använde man sig av en hemm agjord 158

4. T. v. sparko kare av gjutj ärn från Norrahamm ar , H 20 ,5 cm , KM 55.563 och KM 69.207. T. h. kokl åda av trä, H 35 cm , KM 53.238. Låda oc h lock är iso lerade med träull inn anför en plåtbekl ädnad . Av lockets knappt urskiljbara tyska text fram gå r att de t är fr åga om en kok- , stek- och bakapparat vid namn Tomten Nr 14. H är skö njes även två färgglada tomtar lyftande på locket till e n å nga nd e låd a försedd med tex te n: " H E IN ZELMÄNNCHEN-COMPAGNIE" (To mte ko mpaniet) , "G. m.b .H . BERLIN N.W. "

låda (ofta e n strömmingsfjärding) , isolerades de nn a med hö, nöthår , tidningspapper , filt e ller ylletrasor. Fördelarna med lådkokning var många: " Vill du t. ex. bjuda din far på en god varm gröt , då han uttrö ttad åte rvände r från sitt dagsarbete , så ko ka upp gröte n på elde n , där efte rmiddagskaffet kokas och ställ grytan i höet , så blir den i lagom tid färdig till aftonm åltiden " står det i " Kokbok för skolkök och enkla hem" från 1909. - Man slapp passning och matos . Maten kunde inte brännas vid. D e n var färdig att serveras närhelst skolbarn eller husets he rre kom hem . Sist men inte minst , lådan sparade på bränsle vid långko ke n som var mycket vanliga i det äldre hushållet. 159

5. " Spara på gasen! Använd koklåda! Koka upp mate n på spisen och nedsä tt den genast i koklåd an. Råd och upplysning lämnas kostnadsfritt i Husmoderskursernas kök, Centralsaluhallen." Text och bild fr ån omslaget till Husmodern , nr 6, 1917 . Kulturens arkiv.

Höet gav bismak . Tidningspapper blev så småningom det vanligaste isoleringsmaterialet. För att undvika sur lukt och " koklådssmak " rekommenderades man att ibland byta isoleringen , vilket inte var så lätt med den gamla typen av låda med nöthårsstoppning och fastspikat tygfoder. En av de första kokl ådorna av den nya typen kallades Sparasken . Den var gjord av två lager papp med plats för skrynklat tidningspapper emellan. Sparasken var en cylinder med plats för tre grytor ovanpå varandra. På den lades en kudde stoppad med tidningspapper. Lådan var utvändigt klädd med tvättbar tapet. Under åre n 1917 t.o .m . 1919 kunde man köpa två olika typer av koklådor genom Å h len & Holms katalog . Av den nämnda 160

Sparasken fanns tre olika storlekar och utföranden för mellan 5 och 12 kr , den dyraste utvändigt oljemålad i imiterad valnöt. De var tillverkade av Svenska Koklådsfabriken i Näsviken . Man kunde även köpa koklådan Husmodern för 18 kr. Den var också av papp, öppnades på kortsidan och kunde förses med ett trägaller som hylla . Till en början salufördes s.k . matdosor speciellt avpassade till lådorna. Dosorna var av aluminium med platt lock och hopfällbart handtag. Det lätta materialet gjorde att maten snabbt värmdes upp på spisen . Så kom krisåren och aluminium gick inte att få . Kärlen gjordes nu av förtent bleckplåt , ett betydligt sämre material och till slut också det en bristvara. Koklådan Hjälp konstruerades och tillverkades i de verkstäder för arbetslösa som föreningen "Hjälp genom arbete" anordnat i Uppsala . Lådan var av målat trä , stoppad med lätt utbytbart papper innanför pappskivor i en träram . Den dyraste (21 kr) och starkaste var Slöörs koklåda. Den var gjord av trä och plåt och var utrustad med en rund 2 cm tjock värmeplatta av täljsten. Den skulle värmas i spisen eller kakelugnen för att sedan placeras i koklådan som värmekälla. År 1917 startade Husmodern , en veckotidning vars uppgift till mycket stor del var att med upplysande artiklar om hushållning och matlagning råda och hjälpa landets husmödrar i kristider. Thora Holm var dess chefredaktör och ansvarige utgivare , tillika flitig skribent, hemkonsulent och konstruktör av koklådan Husmodern . Hon rekommenderade husmödrarna att sätta hela middagen i koklådan. Omedelbart efter frukosten eller lunchen medan spisen var varm, skulle man förbereda huvudmålet. Som exempel hade hon bl.a. en middag bestående av selleribuljong, kött med rötter , potatis och någon efterrätt. (Vid denna tid förväntades man även i dyrtider ha två, tre rätter på bordet.) Köttet förstektes i 20-30 minuter och sattes ned med brynta rötter och sky . Sedan kokades potatisen i 10 minuter och placerades i lådan , varefter soppan tillreddes och sattes ned. Till efterrätt rekommenderades " dyrtidsplättar", gjorda utan ägg , utdrygade med polentagryn. Med detta förfaringssätt behövde man inte tända i spisen. Det 161

Våra

Elektriska koklådor lro försedda med ett litet elektriskt vlirmeelementom 65 watt och kunna sAledes utan vidare Inkopplas pi den vanl. belysningsströmmen.

STÖRSTA BESPARING lven I hem där köket I övrigt Icke lr elektrifierat.

NYA ELEKTRISKA A.-B. VOLTA STOCKHOLM

6. A nnons fö r elektrisk koklåda. Ur Husmodern 1922.

162

räckte med en värmekälla; fotogenkök eller en gaslåga, för alla rätterna. En "tjänstemannafru" berättade 1918 i tidningen om sin arbetsdag: " . .. Kl 1/29 på slaget ätes frukost, varefter de två äldsta gå till skolan och min man till sitt arbete. Jungfrun diskar, ger grisen mat och städar köket. Jag dammar dagrummen, separerar mjölken och lagar till middagen som därefter sättes i koklådan. Det är därför inga svårigheter att få maten i ordning på klockslag. Naturligtvis har jag också snabbkokare och eldar endast en dag i veckan, bak- och tvättdagen, i spisen . .. " Också under 20-talets första år lovordades koklådan i Husmodern. I en serie artiklar redogjorde olika husmödrar för hur familjen tillbringade söndagen. Nästan alla berättade om hur man satte söndagsmiddagen i koklådan för att under några timmar kunna gå i kyrkan, promenera eller vila. I en annan artikelserie beskrev en uppfinningsrik matmor hur hon dolde koklådan under slagbordet och en annan hur hon förvandlade den till isskåp på sommaren osv. Man informerade också om nyheter på området. Den elektriska koklådan hade kommit liksom de elektriska spisarna med tillhörande kokskåp som kunde användas som koklåda. Stockholms Gasverk konstruerade också ett isolerat värmeskåp som automatiskt höll temperaturen omkring 90°. Genom att använda detta som koklåda skulle, enligt reklamen , "förvärvsarbetande husmödrar" och "ensamma självförsörjande damer utan hembiträde" ges möjlighet att själva laga sin mat och göra avsevärda besparingar i sina utgifter. Under andra världskriget då de svenska hushållen drabbades av ransoneringar och prishöjningar var det åter dags att lära de unga husmödrarna att spara bränsle. I Husmodern skrevs nya artiklar om hur man kokade i låda. I handeln fanns nu en modern koklåda av wellpapp, Isowell , för kr 3,50. Koklådan användes alltså främst under kristider. En del äldre kokade dock så sent som på 50-talet sin gröt och soppa i låda. Man hade nu blivit medveten om att den långa värmehållningen bl.a. förstörde vitaminerna i maten. Enligt en tabell från 20-talet skulle t.ex. vit- och rosenkål stå i 4 timmar i koklåda efter 20 minuters kokning , spenat 1 timme efter 5 minuters kokning och blomkål 2 timmar i lådan efter 10 minuters kokning. 163

7. Gasverkets kök fö r e n 4-5-rumslägenhet på bygge- och boutställningen i Stockholm 1923 . Ur Husmodern 1923 . Kulturens ark iv.

Långkok behöver vi inte göra längre . Vi har soppor och gröt i burk , påse, frys- och plastförpackning. Referenser Ahl, 0 ., Matlagnin g i dyrtid. 191 7. Diverse re kl amtryck och prisku ra nter. Husmode rn , 1917-45. Lagerstedt, L., Kokbok för skolkök och e nkl a he m 1909 . Råd för kokning i låda. Utgivna av Sandvikens hushållsskola . 1909. Schenström , A ., Våra koklådor , olik a typer och deras anvä ndning. 1918. Åhle n & Holm . 1908-61.

164

TORVALD NILSSON

Nya fynd vid grävningar i Lund

I december 1982 påbörjades en av de mest tidskrävande arkeologiska undersökningarna i Lund. Undersökningen , som beräknas vara slutförd först i augusti 1984, äger rum i kv S:t Clemens södra och västra del och kan ses som en direkt fortsättning på de för Lunds tidigaste historia så betydelsefulla utgrävningarna för PK-banken och Thulehuset. Vid dessa två undersökningar gjordes sådana iakttagelser i bl.a. det äldre gravmaterialet att teorin om stadens grundläggning av Knut den store omkring 1020 måste ifrågasättas. Dessa iakttagelser plus frågan om och var det premonstratenserkloster , som omnämnts i flera medeltida källor , har legat i kvarteret , bildade några av de frågeställningar vi stod inför vid grävningsstarten. Redan vid de inledande schaktningsarbetena började några frågetecken att rätas ut. I utgrävningsområdets nordvästra del hittades nämligen delar av en grundmur, som på ett tidigt stadium tolkades höra till premonstratenserkonventet. Tolkningen grundade sig dels på att några notiser om någon annan stenbyggnad från medeltiden eller nyare tid i området ej förelåg , dels på grundmurens konstruktion. Vid den fortsatta undersökningen under våren frilades så småningom grunden till en rejält tilltagen byggnad . Den hittills dokumenterade längden uppgår till tjugofem meter och bredden till fjorton. Det bör dock observeras att den totala längden inte är känd , eftersom byggnadens sydgavel ligger utanför det av undersökningen berörda området. De imponerande måtten tyder dels på att byggnaden troligen varit uppförd i två våningar, dels på att den ingått i ett klerikalt sammanhang. Profana stenbyggnader från Lunds medeltid har haft betydligt blygsammare dimensioner. Om byggnadssättet lämnade däremot undersökningen för övrigt inga besked. Inga 165

Lilla Fiskaregatan

1. Översikt över kvarteret Sankt Clemens och norra delen av kvarteret Färgaren med de senare årens arkeologiska undersökningar. De särskilt markerade gränserna utmärker den nu pågående undersökningen . CD Grundmurar till del av klosteranläggningen, se bild 2, CD den "äldsta" kyrkogården , från 900-talets slut till 1050, CD bebyggelse samtida med kyrkogården , © den förmodade klosterbrunnen med sin tilloppsränna, 0 klosterkyrkan , sedermera Sankt Drottens sockenkyrka i sitt 1200-talsutförande.

166

fragment av arkitekturdetaljer eller liknande återfanns i det tunna och fragmentariska raseringslagret. Frånvaron av tegel häri antyder emellertid att byggnadsmaterialet i murarna har varit natursten. För detta talar även byggnadens tidiga tillblivelse. Den har i stort sett anlagts direkt på den ursprungliga markytan och alltså inte grävts igenom äldre kulturlager. Omedelbart norr om anläggningen fanns däremot kulturlager från 1000-, 1100- och 1200-talen. Vid den fortsatta undersökningen kring och innanför grundmurarna påträffades cirka 150 gravar, nedgrävda i moränleran , av vilka en del förstörts i samband med grundläggningen. Öster om anläggningen hade i ett tidigare skede dokumenterats ett femtiotal gravar, varav flertalet med hjälp av kisttyper och ett sterilt svämlager, som täckte gravarna, kunde dateras till tiden före 1050. Här kunde dras direkta paralleller med det ovan omtalade tidiga gravmaterialet från PK-banken och Thuletomterna . De nu undersökta gravarnas utbredning mot norr sammanföll i stort med klosterbyggnadens norra gavelmur. Detta talar för att byggnaden tillhört någon kyrklig institution eftersom den byggts inom ett område , som tidigt legat under kyrkligt ägande och aldrig använts för profant bruk. Eftersom inga andra kyrkliga institutioner än premonstratenserklostret och senare S:t Drottens sockenkyrka är kända i ifrågavarande område , torde antagandet , att byggnaden ingått i denna klosteranläggning, vara riktigt. Två brunnar från 1300- och 1400-talen, påträffade innanför grundmurarna, vittnar dessutom om att byggnaden varit raserad vid dessas anläggande. Detta konstaterande sammanfaller väl med att alla uppgifter om klostret försvinner ur källmaterialet vid 1300-talets början. Utgrävningen har alltså på ett tidigt stadium lyckats uppfylla två av de målsättningar, som satts upp inför starten; nämligen att lokalisera klostret och dokumentera den äldsta gravplatsens begränsning mot norr och väster. Genom sin storlek, som vida överträffade alla tidigare gjorda beräkningar, kommer den att ge upphov till nya frågeställningar om bl.a. Lunds storlek vid 1000-talets början, om bebyggelsens lokalisering och om kyrkans tidiga organisation m.m., som man får försöka finna svaren 167

2. Grundmurarna, fr å n mitte n av 1100-tale t , till de fö rst påträffade delarna av pre mo nstra te nse rn as klostera nlägg ning utmed Grönega ta n . se CD bild I .

på vid framtida undersökningar. D å gravplatsens norra, östra och västra gränser nu blivit belagda och man med fynd från äldre undersökningar hypotetiskt kunnat beräkna dess sydgräns , erhåller kyrkogården en yta , omfattande inte mindre än 10 000 m2 innehållande cirka 5 000 gravar. Samma påtagliga brist på kulturlager, som ovan påtalats , har kunnat konstateras över hela den del av den äldsta kyrkogården , som hitintills undersökts. Norr härom har däremot konstaterats relativt intensiva byggnads- och hantverksaktiviteter från 1000talets början och framåt. Skillnaden måste tolkas så att området, som upptagits av gravplatsen efter att denna kommit ur bruk omkring 1050, fortfarande disponerats av kyrkan och vid 1100talets mitt uppl åtits till premonstratense rna . 168

Frånsett en brunn , belägen strax söder om klosterområdets nordgräns , har inte någon ytterligare byggnadsverksamhet kunnat beläggas. Brunnen skiljer sig påtagligt från alla tidigare dokumenterade medeltida brunnar i Lund. Dess form var en sexhörnings , där vart och ett av hörnen utgjordes av en drygt åtta meter lång ekstolpe. De sex stolparna styvades med vågräta reglar infästa med jämna mellanrum uppifrån och ned till bottenramen i vilken stolparna tappats. Skoningen eller beklädnaden bestod av 25-30 centimeter breda plankor till delar spikade i hörnstolparna. En från nordost kommande vattenränna , sekundärt inhuggen genom skoningsplankorna , visar att brunnen vid en senare tidpunkt inte givit tillräckligt med vatten . Färskvattenrännan liksom brunnen , byggd av skickliga timmermän , bestod av bilat ektimmer med kvadratiskt tvärsnitt. På ovansidan hade uthuggits en cirka två tum djup ränna för vattnet. Rännan var täckt med näverklädda ekplank , tätade med drev och inpackad i lera . Sedan brunnen upphört som färskvattenleverantör hade den använts som soptipp. Genom de från fyllningen tillvaratagna fynden kan man sluta sig till att detta skett under senare delen av 1300-talet och början på 1400-talet. I den stora fyndmängden, huvudsakligen keramik av utländsk härkomst, finns en relativt välbevarad väska av läder där i stort sett endast spännet eller låsanordningen saknas. Väskan , som av allt att döma använts under lång tid , då skinnet är hårt slitet, är med största sannolikhet tillverkad av hästhud . Väskan är gjord i ett stycke och är på framsidan uppdelad i fyra fält , där det minsta motsvaras av locket och består av ett extra infällt stycke. Locket har hållits på plats av en slejf, som låsts av ett på lockets undersida fastnitat metallspänne. Slejfen har sytts fast på baksidans underkant. Väskans inre är uppdelat i tre fack , ett mindre och två större. Den har förmodligen burits hängande vid bältet eller möjligen som axelväska. Av bäranordningens läderremmar är tyvärr endast kortare bitar bevarade , varför frågan får förbli olöst. Medeltida väskfynd är ytterst sällsynta , från Lund finns t ex endast ytterligare ett fynd; ett väsklock prytt med tenntrådar , påträffat vid grävningen för Skånska bankens hus i början på 1900-talet. Däremot finns väskor avbildade i åtskilliga fall på kalkmålningar 169

3. Läderväskan och den däri funna dubbelhelkammen, KM 71.839:328 , påträf, fade i den förmodade klosterbrunnen , se© bild 1.

170

och manuskriptillustrationer, där väskorna företrädesvis bäres vid bältet. Bruket att bära väskor vid bältet förekommer. ~rån 1100-talet och upphör först i och med klädedräktens föräriöring på 1500-talet. Att man på medeltiden likväl som idag nyttjade väskor för sina personliga småsaker, förutom för mynt och andra värdeföremål , kan i viss mån illustreras av den dubbelkam , som hittades liggande i väskan. De här nedskrivna raderna från en ännu , när detta tryckes, pågående undersökning måste betraktas mer som intryck än som resultat från en bearbetning, varför då en sådan så småningom kommer till stånd, andra tolkningar kan gälla.

Referenser Andren, A ., Rapport Medeltidsstaden 26 Lund. 1980. Blomqvist , R ., Byamotet i Lund. Kulturens årsbok 1941. 1942. Blomqvist , R . - Mårtensson, A.W., Thulegrävningen 1961. Archaeologica Lundensia Il 1963. Mårtensson , A .W., Uppgrävt förflutet för PK-banken i Lund. Archaeologica Lundensia VII . 1976.

171

Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet 1983

LEDAMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER Högste beskyddare: Hedersledamöter:

Hans Maj:t Konung Carl XVI Gustaf Docent Ragnar Blomqvist (t 12/6) Fru Anna-Greta Crafoord Byggmästare Harry Karlsson Fru Karin Nordenstedt Professor emer. Sigfrid Svensson

Den 31 december uppgick totala antalet medlemmar till 22.179. Antalet årsbetalande var 21.934 (varav 12.541 utanför Skåne). Årsmöte hölls den 2 juni i närvaro av ca 150 st föreningsmedlemmar under ordförandeskap av landshövding Nils Hörjel. Vid årsmötet beviljades styrelsen ansvarsfrihet för förvaltningen under 1982. Föreningen omvalde intill årsmötet 1986 de i tur avgående styrelseledamöterna professor Nils-Arvid Bringeus , fru Ingeborg Westerström samt nyvaldes friherrinnan Caroline Gyllenkrok och bankdirektör Bengt Linander att ingå i föreningens styrelse. Till nya suppleanter valdes bankdirektör Lennart Börnfors och landstingsrådet Bengt Holgersson. Till revisorer omvaldes bankdirektör Stig Lundeborg och aukt. revisorn Göran Bengtsson. Bankdirektör Leif Holmquist omvaldes till revisorssuppleant samt nyvaldes bankdirektör Hans Tomberg. Styrelsen har under året utgjorts av landshövding Nils Hörjel , ordförande och regeringens ombud, advokat Anders Winblad , v. ordförande (till 2/6), prosten Per Blomquist , v. ordförande (från 2/6) , ombud för Lunds kommun, överläkare Bengt Arner , landstingsman Sven-Erik Axelsson , ombud för Malmöhus läns landsting , professor Nils Arvid Bringeus , lagman Anders Bruzelius (till 2/6), avdelningschef Anders Ek , ombud för Lunds kommun , friherrinnan Caroline Gyllenkrok , kommunalrådet Ingegerd Göransson , bankdirektör Bengt Linander (till 19/9, därefter avflyttad till Helsingfors), professor Kjell Åke Modeer , chefredaktör Christer Olofson , ombud för Kristianstads läns landsting , boktryckare Per-Håkan Ohlsson, fru Ingeborg Westerström och som självskriven ledamot museichefen Anders W Mårtensson. Suppleanter i styrelsen har varit bankdirektör Lennart Börnfors (från 2/6), förman Arne Carlsson , ombud för Kristi-

172

anstads läns landsting , landstingsrådet Bengt Holgersson (från 2/6) , intendent Cecilia Nelson , ombud för Malmöhus läns landsting, fil. mag. Lars Olsson , ombud för Lunds kommun , universitetsdirektör Sverker Oredsson , regeringens ombud, fil. mag. Ingrid Romberg, ombud för Lunds kommun , professor Louise Vinge. Av regeringen utsedd revisor har varit bankdirektör Rune Järmen och av Lunds kommun kamrer Einar Ekberg med elektriker Erik Rylander som suppleant. Fackliga representanter i styrelsen har varit Lars A . Johansson (TCO) och Britta Hammar (SACO). Personalens representant i arbetsutskottet har varit Lars A. Johansson (till 2/6) och Britta Hammar (från 2/6). Styrelsens valberedning utgörs av Anders Bruzelius (sammankallande) , Nils Gustafsson och Elisabeth Aschan. Styrelsen har under året sammanträtt 7 gånger. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet , bestående av Winblad (ordf. till 2/6) , Oredsson (v . ordf. till 2/6, ordf. från 2/6) , Blomquist , Bringeus, Börnfors (från 19/9) , Göransson (från 2/6) , Linander (fr.o.m. 216 t.o.m. 19/9) , Modeer (från 2/6) har under året sammanträtt 14 gånger.

VERKSAMHET Avdelning 1 Dokumentation av verksamheter och miljöer har företagits dels som särskilda projekt, dels i samband med nyförvärv till samlingarna. Av viktigare objekt kan nämnas: Gylle prästgård, ett äldre hem i Fjelie, målarmästare Ove Nordströms verksamhet i Lund . En inventering av målade allmogemöbler har påbörjats (anslag från Nordenstedtska stiftelsen) . Representant från avdelningen har medverkat i en arbetsgrupp inom Svenska museiföreningen rörande frågor kring äldre hantverk . Utöver sedvanlig service till forskare och den intresserade allmänheten har rådfrågning rörande samlingar och föremål meddelats till bl.a. Harjagers härads hembygdsförening och KIF Konsthantverkares och industriformgivares förening. Mera omfattande utlån av föremål till utställningar har tillhandahållits för bl.a . Burlövs kulturnämnd , Gislövs smidesmuseum, Landskrona museum , Pilängsskolan , Lomma , Lunds Brandförsvar, Lands stadsbibliotek , Sveriges television, Malmö och Ystads museer. Förberedande arbeten för en basutställning i form av en bostadsinredning från omkring år 1930 har företagits i museets fastighet Adelgatan 1 b. På grund av omfattande byggnadsarbeten har färdigställandet uppskjutits till våren 1984. Den stora jubileumsutställningen Förr och framöver har pågått fram till oktober och följts upp med aktiviteter för en lång rad olika besökskategorier, bl.a. en föreläsningsserie . I samarbete med Skånes hembygdsförbund och Malmö museum framställdes en vandringsutställning rörande olika frågor kring renovering av gamla hus under titeln Renoveringsobjekt. Kommissarier för denna var inredningsarkitek-

173

ten Anna-Margrethe Thagaard och antikvarie Karna Jönsson från Skånes hembygdsförbund , Lund . Viktigare nyförvärv : En målad kista från Örja, bågsåg av trä , Västmanland , tapetprover från Gylle prästgård, gesällprov och skylt från målaremästare Ove Nordström, Lund, bälg från Gasverkets smedja , Lund , hemmagjord kälke och sparkstötting från 1900-talets början , apoteksmortel av gjutjärn , Älvsjö , " Universal-Plånboks-Inlägg" från Carlshamns Punschfabriksaktiebolag, cigarrsnoppare från tobaksaffär, Klippan , en samling äldre teknisk apparatur från Skara, diverse äldre förpackningar , köksinredning från 1982 från IKEA.

Avdelning 2 Dokumentationsverksamheten har bl.a . omfattat en stor hemundersökning inom SAMDOK :s hempool. Det undersökta hushållet utgjordes av en studentfamilj med två barn . Undersökningen innebar genomfotografering av hemmet och närmiljön, intervjuer och föremålsdokumentation. Ytterligare några studentfamiljer har intervjuats och deras hem fotodokumenterats i syfte att komplettera bilden av studentfamiljernas boende . Projektet har bekostats med anslag från Nordenstedtska stiftelsen . I samarbete med avd. 1 och 4 har en pensionärsbostad i Fjelie dokumenterats . Inventeringen omfattade fotografering , möbleringsritning, och inventarieförteckning. Serviceverksamheten har framför allt omfattat bedömning av föremål från allmänheten samt service åt forskare och institutioner. Föremål har utlånats till Ystads museer, Kristianstads länsmuseum, Helsingborgs museum, Kunstindustrimuseet i Köpenhamn samt till Nationalmuseum , Stockholm. Avdelningen har producerat tre utställningar. Till Johan C. W. Thyren legendarisk lundaprofessor gjordes en katalog samt arrangerades en föreläsningsserie med inbjudna gästföreläsare från bl.a. de juridiska fakulteterna i Lund och Uppsala. Under hösten gjordes utställningen GAN - Gösta AdrianNilsson med collage , målningar och skisser, framför allt från Kulturens egna samlingar. Utställningen Edward Hald - målare och konstindustripionjär öppnades i december. I anslutning till dessa båda utställningar hade museet en föreläsningsserie. Avdelningschefen har med föredraget Pålsjö und Sölvesborg - zwei siidschwedische Fayencemanufakturen deltagit i ett symposium i Schleswig. Inom projektet Av sydsvensk lera har möte hållits på Varbergs museum med representanter från de i projektet deltagande museerna. Under hösten har vissa föremålsgrupper, efter rengöring och sanering, flyttats till magasin på S:t Larsområdet. Med medel från Nordenstedtska stiftelsen har påbörjats en inventering och nykatalogisering av museets möbelbestånd. En engelsk upplaga av Kulturens nya vägledning har utkommit . Viktigare nyförvärv: En samling supkalkar och bägare i silver, bl.a . stämplade Jöns Petter Larsson , Ystad, Adam Malmborg, Simrishamn och Andreas Silfverberg, Ystad, figurin och servisdelar av tyskt 1700-talsporslin, en samling skålar och vaser i stengods av keramiker Rolf Palm , Mölle , möblemang i allmogeinspirerad stil bestående av soffa, bord, stolar, hörnskåp och ståndur , tillverkat 1913 av N. F. Pehrssons möbelsnickeri , Lund, samt med måleriarbetet utfört av

174

Svante Thulin, Lund , möblemang i nyrenässansstil, omfattande bord och sex stolar, möbler, inredningsföremål , kläder och leksaker från ett studenthem Lund, möbler och inredningsföremål från ett pensionärshem i Fjelie.

Avdelning 3 De stadshistoriska undersökningarna har omfattat två stora och några mindre arkeologiska utgrävningar. Den i november 1982 igångsatta stora undersökningen i kvart. S:t Clemens har fortsatt under året. Förutom ett stor antal gravar har också grundmurarna till en förmodad klosterbyggnad vid Grönegatan påträffats. Norr om kyrkogårdsområdet har bebyggelselager från 1000-talet och framåt undersökts. I kvart. Gråbröder undersöktes under hösten en del av S:t Jakobs kyrkogård samt den östligaste delen av kyrkans grundmur. Avdelningen har svarat för antikvarisk övervakning vid grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av äldre bebyggelse i Lund. Fältarbetena har berört sammanlagt 29 objekt. Basutställningen har utökats med en nyuppsättning av dalerskatten från Skomakaregatan, funnen 1971. Avdelningen har deltagit i utställningen om Johan C. w . Thyren. Lundaarkivet har tillförts 536 fältritningar, 1 851 fotografier, 381 diabilder i färg. Dessutom har dokumentationsmaterialet från arbetet med bevaringsprogrammet för Lunds innerstad genom beslut i fastighetsnämnden tillförts arkivet. Stadsantikvarien har samarbetat med byggnadsstyrelsen vid ombyggnaden av Palaestra, med fastighetskontoret i planeringen för ombyggnaden av Stäket och med stadsarkitektkontoret i miljö- och planfrågor. Vid konserveringsavdelningen har föremål från såväl pågående utgrävningar som från samlingarna genomgått konservering eller omkonservering. En konservator har deltagit i arbetena med konserveringen av prästgårdstapeterna. Analyslaboratoriet sorterar fr.o .m. 12/10 direkt under museichefen .

Analyslaboratoriet Under det gångna året har analyslaboratoriet tagit nya prover för mark- och makrofossilanalys från utgrävningen i kvart. S:t Clemens . Bearbetning och bestämning av makrofossil har utförts på material från kvart. S:t Clemens, Drottensgatan , kvart. Färgaren och kvart. Apotekaren. Tillsammans med Lantbruksuniversitetet vid Svalöv AB har ett nytt projekt kommit till stånd som har till syfte att studera förändringar av proteinbilden hos jordfunnet arkeologiskt flerradigt korn. Laboratoriet har varit starkt engagerat i frågor rörande insektsoch svampangrepp på Kulturens byggnader och inventarier. Med benäget bistånd av elektronmikroskopiska laboratoriet vid Patologiska institutionen på Malmö allmänna sjukhus har en jämförande studie av olika konserveringsmedels inverkan på läderkollagenstrukturen vid frystorkning av jordfunnet lädermaterial från kvart. S:t Clemens kunnat genomföras och redovisas vid NKF:s årsmöte . Värdefull hjälp har erhållits av följande: professor H . Hjelmquist , docent I. Björkquist vid Botaniska institutionen , Lund , professor A. Hagberg, forskningsledare R . v. Bothmer, forskningsledare T. Bryngelsson , forskningsledare M. Gustafsson vid Lantbruksuniversitetet , Svalöv , docent S. Rundgren vid Ekologiska institutionen, Lund, docent B. Söderström vid avd. för ekologisk

175

mikrobiologi , Lund , fil. lie. A. Larsson vid Teknologiska institutets garveriförsöksstation , Köpenhamn , fil. dr R. Odselius vid Patologiska institutionen på Malmö allmänna sjukhus , B. Andersson och L. Kjellberg , Studio F , Lund.

Avdelning 4 Textilierna i ett sterbhus i Fjelie har dokumenterats på platsen. Resultatet redovisas i form av listor och katalogkort med foto på större klädesplagg. Museets samling av band har inventerats och bearbetats (med bidrag från Nordenstedtska stiftelsen) som ett led i den pågående genomgången av det folkliga dräktmaterialet. Delar av Malmöhus läns hemslöjdsförenings arkiv har tagits emot för arkivering. Serviceverksamheten har omfattat mottagning varje torsdag för folkdräktsstuderande , rådgivning och bedömning av textilier, dräkter, smycken och leksaker samt konsultationer i konserveringsfrågor till forskare, institutioner och allmänhet. Representanter från avdelningen har ingått i de av museichefen tillsatta grupperna som haft i uppdrag att utreda magasins- och konserveringsfrågorna inom museet. Avdelningen har deltagit i möten anordnade av SAMDOK:s textilpool , svenska textilkonservatorsgruppen , SMF:s planeringsgrupp för konservering och magasin samt SAMOREG:s skånska referensgrupp. Textilkonservatorerna har under en vecka studerat laminering på Nationalmuseets i Köpenhamn textilkonservering. I samband med utgivningen av mönsterkonstruktionshäftet Opplötar och särkar från Skåne (M . Bergstrand, med bidrag från Nordenstedtska stiftelsen) öppnades i Textilhallen en utställning med samma namn. Avdelningen har deltagit i arbetet med Östarps- och Thyrenutställningen samt i nertagningen av Förr och framöver. Behandling av mögelangripet dräktmaterial har liksom vård och konservering av övriga samlingar skett kontinuerligt. De kulturhistoriska interiörerna har setts över och planering inför kommande nyordning har pågått under hösten. Viktigare nyförvärv: Två 1700-talsbroderier till kuddar , förningsduk från sydöstra Skåne, vävböcker, uniform för Sofiasyster och kvinnliga bilkåren , kvinnodräkt från Torna hd, pojkrock , ca 1900, leksaker, barnkläder.

Avdelning 5 Utställningar: Särktåg och bandkrus , en utställning från Dalarnas museum - 911 , Förr och framöver , jubileumsutställning om 1880- , 1980- och 2080-talet , en expo sedd ur lundaperspektiv - 3/10, En lifvad påsk 113-4/4, Renoveringsobjekt , i samarbete med Skånes hembygdsförbund 6/4-8/5 , Johan C. W. Thyren - legendarisk lundaprofessor, i samarbete med juridiska fakulteten vid Lunds universitet 28/4-18/9, Opplötar och särkar i Skåne - en utställning om vita plagg i den folkliga kvinnodräkten 1017- , GAN - akvareller, teckningar och collage , i sama rbete med Ystads museer 4/12- , Edward Hald - målare och konstindustripionjär , en utställning från Nationalmuseum och Waldemarsudde 11 /12-. Vandringsutställningar: Klut, särk, strumpa ... , i samarbete med Skånes hembygdsförbund , har visats i Kristianstad , Grums , Filipstad , Västerås, Kumla, Kristinehamn , Säffle , Örebro och Stenestad. Renoveringsobjekt har visats i

176

Simrishamn , Staffanstorp, Hörby , Lomma , Svalöv , Sjöbo och Skurup. Undervisning: Ett givande samarbete mellan museet och olika utbildningsenheter i sydsverige har ägt rum. Särskilt bör nämnas en rad studiedagar för lärare och förskollärare . Kulturen har kunnat erbjuda besökande skolklasser årskursoch årstidsanpassad undervisning och studiegrupper flera alternativa ämnen. Under 1983 har 902 visningar hållits för skolklasser, förskolegrupper , studiegrupper och allr.-1änhet. I anslutning till utställningen Förr och framöver fick 23 klasser från gymnasiet möta 10 forskare som berättade om verksamhetsområden med anknytning till utställningen. Mercuriusteatern dramatiserade för 9 högstadieklasser litterära texter från de tidsepoker utställningen Förr och framöver tog upp. Under sportlovsveckan byggde barn från Lund en framtidsstad med hjälp av arkitektstuderande vid Tekniska högskolan. Museets verksamhet från Lunds kommuns förskolor har under 1983 haft 476 förskolebarn på besök. Studielådorna Barnungar förr och Bröd och gröt har varit utlånade till 44 förskolor i Lund. Lördagar och söndagar under sommaren hölls visningar av museet på engelska och svenska. Universitetsundervisning har hållits för etnologer med museets tjänstemän som föreläsare. Kulturen har i samarbete med Studiefrämjandet anordnat olika kurser. Personal från Kulturen har hållit föredrag och kurser för föreningar och på institutioner. Avdelningschefen har deltagit i FUISM:s studieresa till Londons museer och Ironbridge. Med medel från Malmöhus läns landsting har avdelningschefen tillsammans med museilärarna producerat boken Fastlagen och påsken. Boken har skickats ut gratis till samtliga skolbibliotek i länet. Avdelningen har också gjort museets programblad. Evenemang: 6/l firades Trettondagen med vesper i Bosebo kyrka , stjärngossetåg och Staffanssång. 7/5 avslutades Schottisloppet på Kulturen med dansuppvisning och allmän dans. Museets tjänstemän visade besökarna de olika avdelningarna på Stora visningsdagen 8/5. Folkmusikens dag firades 29/5 i samarbete med Lunds Spelmansgille och Lunds musik- och teaternämnd. 5/6 arrangerades Musikskolans dag med elevensembler från Kommunala musikskolan i Lund som musicerade i museets byggnader och park. 6/6 och 916 gav teatersällskapet Proteus De skapade intressena av Jacinto Benavente och den 26/6 och 2717 gav Mercuriusteatern Talismanen av Johan Nestory. Nordiska ungdomsorkestern gav sommarkonsert 20/6. 2/10 visade medlemmar ur Lunds fabrik- och hantverksförening levande hantverk. Kulturens julstök arrangerades 27111 i samarbete med Lunds Husmodersförening Hem och Samhälle. Söndagsvisningar m.m. i samarbete med Studiefrämjandet: 20/3 Konsert med Futim, Music to heare , Trio, 27/3 Vi ristar ägg (barnprogram) , Bitte Wengert , Anders Jansson, 17/4 Bilder från 1882, 1982, 2082 , Mercuriusteatern , 24/4 Musikalisk salong från 1880-talet, Marianne Radby , Olof Höjer, 19/6, 3117 , 21 /8, 11/9 Folkdans , Sydvästra Skånes Folkdanskrets , 9/10 Opplötar och särkar , Britta Hamm ar , 23/10 De arkeologiska utgrävningarna vid Kattesund , Claes Wahlöö , 30/10 Betlyktor (barnprogram) , Bitte Wengert , Anders Jansson , 13/11 Kulturens byggnader , Anders W. Mårtensson , 20/11 Musik från 1400- och 1500-talet , Lunds renässansensemble , 4/ 12 GAN - akvareller , teckningar och collage, Jan Torsten Ahlstrand , 7/ 12 Kreta och omvärlden i den sena bronsåldern , Erik

177

Hallager, 11112 Edward Hald och hans verk , Arthur Hald . Föreläsningsserier i samarbete med Studiefrämjandet: Förr och framöver , 10/3 Åttiotalismen , Rolf Lindborg, 17/3 Lunds horisont , Torsten Hägerstrand , 24/3 Hur Lund växte - och vad sedan? , Lennart Ameen , 7/4 Människan , religionen och framtiden , Hampus Lyttkens, 14/4 Synen på framtiden förr och nu , Emin Tengström , 2114 Helhet och delar , Bengt E. Y. Svensson . Thyrenaftnar, 719 Johan Thyren som lagstiftare , föredrag av Per-Edvin Wallen, visning av Kjell-Åke Modeer, 14/9 Franz von Listz och Johan Thyren - nydanare av straffrätten , Alvar Nelson , Johan Thyren och Lund , Carl Fehrman , sång av Lunds studentsångförening.

Avdelning 6 Genom benäget bistånd från såväl Aug. Lundbergs Byggnads AB som Harald Johnssons Byggnads AB har yttertaken på Lindforska huset och Forsbergska gårdens gårdsflygel blivit omlagda. Borgarhuskomplexets ytterfasader har färdigställts i det allra närmaste . Callmerska huset har få tt en välbehövlig uppsnyggning såväl interiört som exteriör!. Bosebo kyrka och några av de mindre byggnaderna har försetts med en ytlig make up. Arbetarbostadens restaurering påbörjades , men fick , av ekonomiska skäl , uppskjutas till kommande· år. En stor del av verksamheten har ägnats åt den hantverksmässiga delen av utställningar och andra arrangemang. Dessutom har avdelningens personal i en allt större omfattning engagerats vid olika tillställningar inom museet. Representanter från avdelningen har deltagit i SIF.U:s kurs i dekorativ ytbehandling samt i Föreningen Skånska Möllors " möllekurs" . Vaktpersonalen har genomgått en av Securitas anordnad kurs i säkerhetsfrågor.

PUBLIKATIONER, TRYCKSAKER M .M. Årsboken 1983 - Ljus och lykta Bildalmanacka 1984 - Folklivsskildringar från 1800-talets Österlen av Frans Lindberg Opplötar och särkar från Skåne Fastlagen och påsken Vägledningar - Kulturen in Lund , engelsk text - Östarp , engelsk text Utställningskataloger - Förr och framöver - Johan C. W. Thyren Affischer - Johan C. W. Thyren - GAN - Gösta Adrian-Nilsson Programblad , vår, sommar, höst

BESÖK Museet i Lund har under året haft 122.899 besökare. Hökeriet , som varit öppet maj-augusti samt lördagar och söndagar i september och december, har haft 14.617 besökare . Östarps gamlegård och Östarpshallen har varit öppna 12 maj

178

-augusti samt lördagar och söndagar i september. Gamlegården har haft 13.024 besökare och Östarpshallen 12.924. Anläggningarna i Lund och Östarp uppvisar tillsammans en besökssiffra av 163.464.

SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV Samlingarna har ökats med 262 nummer, varav 232 genom gåvor. Accessionen omfattar nr 72.008-72.269. Biblioteket har ökats med 905 nummer, varav 126 genom gåvor och 340 genom byte med Kulturens årsbok . Accessionen omfattar nr 36.375-37 .280. Arkivet har ökats med 88 nummer. Porträttarkivet har ökats med 75 fotografier.

ÖSTARP Renoverings- och underhållsarbetena har under året i huvudsak varit koncentrerade till Möllegården , där stora skador uppstod på taken vid ett oväder under sommaren med regn- och stormbyar. Museets tekniska avdelning har bytt ut takstommen i väsentliga delar och vindsbjälklaget i uthusbyggnaden har lagts om . Målningsarbeten , förbättring av ventilationssystem m.m. har också utförts. Taktäckare Calle Eriksson, Skivarp , har lagt om Möllegårdens tak med vass. Smärre underhållsarbeten har företagits på Gamlegården. I Östarpshallen var temat textilarbete med utställningen Väva vadmal och bråka lin . Utställningen avsåg att ge en bild av de två vanligaste textilprodukterna i äldre tid , nämligen vadmalen och Iinnelärften . De omfattande arbetsprocesserna illustrerades med redskap ur museets synnerligen omfattande samlingar av textilredskap, varvid den stora vadmalsstampen från Barevad vid Ystad stod i centrum. Östarpsdagen arrangerades den 14 augusti i samarbete med Lions Club Romeleåsen. Ur det rika och omväxlande programmet kan särskilt nämnas prisutdelningen i den under våren utlysta sticktävlingen. Pristagare var Kerstin Levin , Lund , Rita Ljungkvist-Kristiansson, Lund och Gunhild Freij, Malmö. Arrendator av Möllegården var Ivan Andersson och av Gästgivaregården Bertil Vollmer.

NORDENSTEDTSKA STIFTELSEN Stiftelsen har under året till sammanlagt 24 sökande utdelat 487 .761 kr. Utdelningen har skett enligt stiftelsens stadgar "för att genom anslag och stipendier gynna vetenskaplig forskning och spridning av forskningsresultat inom de ämneskretsar som omfattas av Kulturens i Lund verksamhet". Stiftelsens förvaltning har ombesörjts av Kulturens kansli och Skandinaviska Enskilda Banken i Lund.

179

.......

ORGANISATION OCH PERSONAL

00 0

MUSEI CHEF A W Mårtensson

KANSLI Ekonomi, Budget Sekreteriat Kameralenhet Medlemsenhet

AVDELNING I Folkliv Krigsväsen Bibliotek Arkiv Vård

AVDELNING 2 Konst. Konsthantv. Bostadshist0ria Ide- och lärdo mshistoria Konservering Vård

AVDELNING 3 Byggn .m.vård Stadsarkeologi Ark.konservering Analys

N C B B

G Eriksson avd.ch. (tji. 20 % 119-31112) J Gerber (tji.) M Fehrman (112-tj) B Holmberg E Kjerström-Sjölin ( 1/2-tj)

C Wahlöö t f avd .ch. (t.o.m . 30/9) avd .ch . (fr.o .m. 1/10) F Allik (t.o.m . 3117) M Andren (112-tj) M Cinthio A Ekelund (2/3-tj t.o .m. 30/6) B Erlandsson (112-tj) R Kaurinkoski B Westerström (112-tj)

Nilsson avd.ch. G Bryve Möller Åstrand

R Palmquist kanslichef K Andersson ( 1/3-tj) G-B Ljungdahl E Mårtensson G Olsson (112-tj) 1-L Svensson (1 /2-tj 1/1-30/9, därefter 3/4-tj) A Sörensson R-MTilly S Walther (112-tj) AVDELNING 4 Inredn. textil Dräkt med tbh Konservering Vård

K Dahle-Emaus (1 /2-tj) B Hammar (112-tj) C LindvallNordin ( 1/2-tj) I Kristiansson (1 /2-tj)

AVDELNING 5 Undervisning Information Foto

B Wengert (t f avd.ch. fr.o.m. 9/3) A-C Bengtsson (tji.) E Bergman (112-tj) M Dönell ( 1/2-tj) L Westrup

AVDELNING 6 Driftsenhet Tillsynsenhet

C G Widell avd.ch. B Anderberg G Andersen (1 /2-tj) A Andersson U Eliasson (112-tj) H Hansson I Håkansson (3/4-tj) B Jensen (1 /2-tj) E Johansson (112-tj) L Johansson Å Johansson U Jönsson (5/8-tj) M Karlsson (112-tj, tji. 1111-31112) A Krok (112-tj) U Lilja (t.o .m. 16/4) M Olsson (112-tj) H Persson P Persson A Pettersson (1 /2-tj) K Sörensen R Thoft S Wihlborg (1 /2 -tj)

Dessutom har följande personer under del av året tjänstgjort på museet. Avd 1: B. Jacobsson (projekt Målade allmogebonader, 4 mån.) , U. Andersson (Östarps gamlegård , 12/5 -31 /8 , lörd. och sönd. i sept.) , A. Andersson , E. Lindh , A. Persson (Östarpshallen , vardera 1/3-tj , 12/5-31/8, lörd . och sönd. i sept.). Avd 2: E. Kjerström-Sjölin (utfyllnad till 3/4-tj) , B. Jacobsson (projekt Möbelinventering, 4 mån.) , B. Kierkegaard (tapetkons . 2 veckor), S. Lundin (projekt SAMDOK , 3 mån.) , E. Lillienberg-Olsson (1/2-tj, 2 mån.). Avd 3: U. Alström , Th . Andersson , P. Berglund , B. Bondesson , R. Hedvall , A. Carlberg-Kriig, S. Kriig , T. Nilsson , E . Rajala , M. Roslund , 0. Ryding , M. Seidemo , E. Wahlöö , C. Åqvist , A. Åstrand (ark. fältarbete bekostade av olika byggherrar). Avd 4: B. Hammar (utfyllnad till heltidstj. , 1/1-3117 och till 3/4-tj. 1/8-30/10) , C. Lindvall-Nordin (utfyllnad till 3/4-tj, 1/1-31/7) , K. Emaus (projekt Bandinventering , 1 mån.) , I. Kristiansson (projekt Bandinventering, I mån.). Avd 5: A. Jansson (förskoleverksamheten 1/2 tj. 17/1-10/6, 1/8 -15/8, 119-31112), A. Grauers, A. Jansson, C. Rosen-Jansson, J. Martinsson och B. Wiklund (museilärare) , S. Mallik (entrekassan, 5 veckor), A. Jensen-Carlen, L. Lindfors, A. B. Nilsson. A. Olsson (hökeriet. vardera 1/4-tj. 1/5-30/9). Avd 6: M. Engel-Kruuse (1/1-30/6, anställd av Lunds kommun med arbetsplats Kulturen) , A. Fors (15/8-31/12 , anställd av Lunds kommun med arbetsplats Kulturen) , H. Larsson (21/2-15/10, vapenfri tjänst), E. Lindberg (13/6 -15/9 , trädgård) , I. Yanagisawa (lokalvårdare, 13/6 -31/12) , L. Wollin (extravakt). Kansli: A. Jansson (sekr. 20/6-2917) , A.-L. Månsson (skattmästare , 4 mån.). Årsbok: B. Hammar (utfyllnad till heltid , 1/11-31/12).

181

RESULT ATRÄKNING

Sammandrag av 1983 års räkenskaper INTÄKTER A v förenin gen genom egen verksamhet anskaffade m edel

Medlemsavgifter . . .. . ....... . . . .. 2.203 .905 : 16 Inträdesavgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . 262 .754:50 Försäljningsintäkter . . . . . . . . . . . . . 543.508:78 Ersättning för tj änster . . . . . . . . . . . 347 .833 :60 Hyresinkomster ... . . . .. . . .. ......... . ..... . Gåvor från företag • . . .. .. . .. .. . . . ... . .... . . . Bidrag från Kulturens donatio nsfonder . . . . . .. . . ... .. . . . .. . . . .. ... . .. . .... .. . Mecenat konto Diverse intäkter Projektanslag

3.358.002:04 176.202:55 28.000:1.271.044 :85 49.089:25 401.856: 87 93.050:47

Bidrag Lönebidrag AMS Allmänna anslag från Staten . . ............ . .......... . ..... . . . . Lunds Kommun . . . . . . .. . ... . ... . .. . .... . . Landsting M-län . .. . .... . . . . . . . .. . . . . . . . . . Landsting L-län .. . . . . . . . . .. . . . .. . ....... . . . . . . .. . . .... .. .. . . . . ..... . Landsting K-län Landsting N-län ... . ....... ..... . . ...... . . Sjöbo och Staffanstorps kommuner . . .. ... . . .

5.377.246:03

1.205. 387:-

1.890.900:3.644.000:540.000:70.000:8.000:2.000:13.000:-

6.167 .900:12.750.533:03

* Sydkraft AB Svenska Sockerfabriks AB Industri AB Euroc Skånes Stadshypoteksförening Skånska Hypoteksföreningen

3.000:5.000:6.000:8.000:6.000:28.000:-

182

KOSTNADER Samlingar, bibliotek, arkiv Inventarier Halvfabr.ikat Material Varor för återförsäljning . ... ..... .. . . . . ..... . Löner .. ..... .. . . . ..... .... .. ... . . . . . . ... . . Arvoden Kostnadsersättningar . .. . .... ........... . . .. . Arbetsgivareavgifter/Pensionskostn. . ...... . . . . Andra Kollektiva avgifter ................ . . . . Övriga personalkostnader .. ........... ... . . . . Hyror . .. ... ............. . ...... .. ...... .. . Förbrukningsmat. Kontorsmaterial Reparationer och underhåll . . ............. .. . Diverse främmande tjänster . . .... . . . . . . . ... . . Telefon , post ... .... . . ............ . .... .. .. . Kostnader för egna transportmedel . .. .. ..... . . Frakter och transporter . .... . . . . . ...... . . . . . . Representation ...... ....... .. . . ........ . . . . Reklam o. PR ............. .. . .......... ... . ... .... . ............. .. . . Försäkringspremier Speciella förvaltningskostnader ... . . ......... . Forskning, utveckling . ........ . ............. . Övriga kostnader Fastighetskostnader . . . .. . . .... . . . .... . Avskrivning av inventarier ... ....... ... .. . .. .... .. . Finansiella intäkter Finansiella kostnader ..... .... ... .... .. . . ... . Skatter ... ........... . .. . ... ... .... .. .. . . . . Eget kapital . ... . ..... . ...... . . . ... . .. . .... .

50.195:01 124.519 :48 30.402:87 169.541 :71 4.381 .826:90 137.600:13 1.842.165:98 389 .130:90 82.368 :06

174.714:49 199.944:58 364.183:84 4.519.427:03 65.760:82

2.313.664:94 1. 021. 237:90 44 .156:69 31.576:86 14.167:85 1.028.194:07 236.837:20 15.651 :95 53 .225:32 44 .339:31 151 .236:29 191.752:30 10.663:60 3.000:28.880:63 793.078 :14 127.939:36 - 93.895:40 334.503:59 4.927:1.071.364:67 12. 750.533:03

Under året har Kulturen genomfört arkeologiska utgrävningar för ett flertal byggherrar. Kostnaderna för dessa utgrävningar har uppgått till 1.659.801 :- kr vilket har debiterats respektive byggherrar.

183

BALANSRÄKNING TILLGÅNGAR

1983-12-31

1982-12-31

854.454:51 37 .1 91:90 383.869:95 161.838:-

829.335:23 82.081:09 152.183:09 5.430:-

357.6 19:96 2:2.292.500:-

372.926:96 2:2.292 .500:-

4.087.476:32

3. 734.458:37

363.832: 13 65.474:23 420.745:24 2.201.252 :34

312.963:59 65.474:23 808 .085:92 2.305.331 :31

...... ...

1.465.961:13

1.537 .485:71

.. . . . . . ..

418.465:72 995.025 :06

624.736:75 995.025:06

Omsättningstillgångar

Likvida medel .. . .. . . . . ........ . . .. .. . Kundfordringar Upplupna intäkter, förutbet. kostn . Övriga kortfristiga fordringar Anläggningstillgångar

Inventarier Samlingar, bibliotek Fastigheterna i Lund och Östarp

SKULDER OCH EGET KAPITAL Kortfristiga skulder

Leverantörskulder ... . . . . . . . Reserverade gåvomedel . .... ..... .. . .... Upplupna kostnader ....... . . .. Övriga kortfristiga skulder .... . . .. . .. Långfristiga skulder

Inteckningslån Checkräkningskredit (bev. kredit 600.000:-) Avsatt till pensioner

...... .. ...... .. ..

Eget kapital

Kapital

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. .. . . . . ..

-1.843 .279:53 -2 .9 14.644:20 4.087.476:32

3. 734.458:37

Ställda panter: Fastighetsinteckningar kr. 1.622.000:- . An sva rsförbindelser: Kapitalvärde av pensionsåtagande utöver vad so m upptagits bland skulderna kr. 918.174:94. Lund i Kulturen den 31 december 1983 Nils Hörjel

Sverker Oredsson

Anders W Mårtensson

Vår revisionsberättelse avseende denn a årsredovisning har avgivits den 13 mars 1984. Rune Järmen Göran Bengtsson

184

Einar Ekberg Stig Lundeborg

FONDERNAS KAPITALBEHÅLLNING PER 1983-12-31

Conrad och Tullia Assarssons kulturfond . . . . . ... Beathe och Sven Bengtssons donation .................... . . J .T. Berggrens fond .. . .... . . . . Holger Crafoords fond . .. ..... .. Albert Ekmans fond .... . .. .. Ingeborg och Helene Holcks fond Albert Jakob Jönssons och hans föräldrars minnesfond ....... Anna Lithströms fond . . ... . . . . . Maj Lundgrens fond . ..... ... . . . Bror W. Olofssons fond .. . . . . . .. Ole Olsens keramiske legat .. . . Esther och Gustav Sjöstrands minnesfond .. ................. Skånebokens fond .. . .... . . ... Skånska Brands fond ...... .... . Thomanders fond ....... ...... Ellen Ohlssons fond ............ Ebba och Wilhelm Jönssons fond Greta och Sven T. Kjellbergs fond NN:s fond ....... . ............. Kulturen runt fonden .......... . Anna Mari a Lundebergs fond .. . . .... . . Emil och Elsa Levins fond

Ej disp.

Disp. inkl. avkastn. -83

Totalt

308.552

322.645

631.197

20.000 62.775 238.171 93.287 26.292

18.613 73 .797 180.720 96.173 29.448

38.613 136.572 418.891 189.460 55.740

709.306 18.208 23.472 36.364 63.231

631.835 21.464 399.406 38 .025 76.864

1.341.141 39.672 422.878 74 .389 140.095

76.057 103.619 2.422 154.045 1.869 60.000

464.461 99.814 10.887 132.449 695.528 77.597 60.657 169.432 32 .526 89.192 17.508

464 .461 167.073 20.887 132.449 695.528 153.654 164.276 171.854 186.571 91.061 77.508

2.074.929

3.739.041

5.813.970

Disp . inkl. avkastn. -83 59 .028 51.630 102.527 6.155

Totalt 59.028 51.630 102.527 6.155

102.498 8.262

:rm.100

330.100

67.259 10.000

Fonder utanför de samlade donatiomfonderna Ej disp. Harry Karlssons 80-års-fond . .. . . Nils Nilssons fond . . . . .... Maj Pehrssons fond . . . .. . . . . .. Ragnar Blomqvists fond . . . . . Familjerna Bengtssons och Halldens minnesfond Kulturfonden ........... . ...

185

GÅ VOMEDEL AVSEDDA FÖR SÄRSKILDA ÄNDAMÅL Hilda och Hdkan Ohlssons Stiftelse Berlingska huset , Bosebo kyrka samt Locus Peccatorum Sven-Hdkan Ohlsson och Birgit Bram-Ohlsson Lapidariet ........................ . .. . . .. ... ........ . Lunds kommun Arbetarbostaden

100.000:25.000:100.000:-

Näringslivets insamling 1982 För fastighetsunderhåll

1.180.620:-

Landshövdingarna Hörjel och Sandgrens insamling 1982 För fastighetsunderhåll ... . .. ..... .. ..... . . .... . . . .. . . . . .

142.525:1.548.145:-

Revisionsberättelse Undertecknade, utsedda att granska räkenskaper och förvaltning för 1983 avsee nde Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige samt därtill hörande fonder, får efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse . Styrelsens protokoll samt föreningens räkenskaper och övriga handlingar berörande revisionen har av oss genomgåtts utan anledning till erinran. Försäkringen av föreningens byggnader och samlingar synes vara tillfredsställande . Då någon anledning till anmärkning icke förefunnits tillstyrker vi att ansvarsfrihet beviljas styrelsen för den tid revisionen omfattar. Lund den 13 mars 1984 Rune Järmen Utsedd av Riksantikvarieämbetet

Einar Ekberg Utsedd av Kommunfullmäktige i Lund

Göran Bengtsson Aukt. revisor

Stig Lundeborg Revisor

186

HOLGER CRAFOORDS STIFELSE

Resultaträkning för 1983 INTÄKTER

1983

1982

106.961:40 12.400:-

62.906:50 10.850:-

119.361 :40

73.756:50

. . .. .. .... .......... .... . .... . . ... . .. . .. . .. . . . . .. . . . . . .

1.103:118.258 :40

1.149:10 72.607:40

Kronor

119.361 :40

73.756:50

Årets resultat ... .. . .... . .. . . ..... .. ... ..... . Avsatt till kapital konto

118.258:40 - 11.940:-

72.607:40 - 7.261 :-

Kronor

106.318:40

65.346:40

1983

1982

151.422:20 500.000:684.618:44

151.422:20 1.073 .865:34

1.336.040:64

1.225 .287:54

1983

1982

57.841:10 1.171.881: 14 106.318:40

1.159.941:14 65 .346 :40

1.336.040:64

1.225.287:54

Räntor · · · · · · · · · · ' ' .. . . .. : : : : : : : : : : : : : : : : : Utdelning å aktier ··' ··.... Kronor

KOSTNADER Depåavgifter Årets resultat

BALANSRÄKNING PER 1983-12-31 TILLGÅNGAR Aktier, (börsvärde 406.100) Reversfordringar Bank , depå Kronor SKULDER Kortfri~ tiga skulder Stiftelsens kapital Disponibla medel

Kronor KAPITAL-KONTO Kapital 1983-12-31

1.171.881:14

-----Kronor 1.171.881: 14

Kapital 1983-01-01 Avsättning en!. stadgarna

1.159.941 : 14 11.940:Kronor 1.171.881: 14

187

DI SPON IB LA ME D E L Kapital 1983-1 2-31

Kronor Sverke r Oredsson

106.3 18:40

Kapital 1983-01-01 Å rets result at efte r kapit alise ring U tdelat till Kulturen , Å rsbo k-83 Kronor

65.346:40 106.318:40 - 65.346:40 106.3 18:40

A nde rs W Mårte nsso n

Vår revisionsberättelse avsee nde de nn a årsredov isning har avgivits den 13 mars 1984 . Stig Lundebo rg Revisor

Göran Be ngtsson A ukt. revisor

Revisionsberättelse Underteckn ade , utsedd a att granska räke nskape r och fö rva ltning fö r 1983 avsee nde Ho lge r Crafoords Stiftelse , få r e fte r full gjo rt uppdrag avgiva fö lj ande berätte lse. Styrelse ns proto koll samt sti fte lse ns räke nskape r och övriga handlin ga r be röra nde rev isio nen har av oss ge nomgåtts utan anledning till erinran. Banktillgodo hava ndena och fö refin tliga värde handlinga r har inve ntera ts uta n anm ärk ning. D å någon anledning till anm ärkning icke förefunnits tillstyrke r vi att ansvarsfr ihe t beviljas fö r de n ti d revisio ne n omfa ttar. Lund de n 13 mars 1984 Göra n Be ngtsson Aukt. revisor

188

Stig Lundeborg Revisor

1983 ÅRS DONA TIO NER Förteckning över dem som skänkt föremål till museet , biblioteket och arkivet. Alexander Agrell, Lund Onni Ahlholm , Trelleborg Thure Ahlm , Lund Berta Andersson , Lund Knut Andersson , Karlskron a Bengt Arner , Lund Carin Ask , Lund Gunnar A sk, Lund Olof Ask , Lund Dagmar Beckmans dödsbo, Lund Inga Bengtsson , Lund Otto Bennet , Kågeröd G illis Björck , Lund C. L. Blomqvist AB , Fritsla Carl Gösta Bryve, Lund Ester Cedergren, Vreta kloster Ebba Christoffersson, Lund Erik Dahlman , Lund Duro Sweden AB , Gävle Greta Eek , Lund Marianne Ekho lm , Borrby E . Ekman , Lund Gunilla Eriksson, Lund Ellen Erup , Stockholm Sven Falk , Benalmadena Costa Forskningsrådnämnden , Stockholm Gunno Fries , Lund Berndt-Ola Fröberg, Blentarp Gasverket , Lund Jan-Olof Grady, Trelleborg Ella Hansson, Bjärred enl. test. Margareta Hansson , Uddevalla Anne Marie Harrisson , Holbaek Wera och Hugo Hellner, Bjärred Harald H åkansson , Vollsjö Gunnar Härstedt , Svedala !CA-förlaget, Västerås Gertrud Ingers, Lund Ingemar Ingers , Lund Institutionen för förhistorisk teknologi , Öste~sund Sten Jensen , Lund Sune Jensen , Lund Ulla Jönsson, Lund Harry Karlsson , Lund Ingeborg Kastman , Göteborg Konstklubben Sagan , Malmö Marianne Kristiansson, Lund Kulturgeografiska institutionen , Lund Gösta Larsson, Lund Erik Leander, Broby Liber, Malmö Olle Lilja, Klippan Johan Linde , Kalmar

189

Anna Lisa Lindgren , Lund Kurt Lindroth, Borlänge Märta Lindström , Lund Börje Ling, Västerås Anna-Lisa Reuter-Lorenzen , Horbelev Björn Lundegård , Stockholm Thyra och Arne Lundqvist , Lund Hugo Lyckmark, Ätran Medicinhistoriska sällskapet , Lund Hagbert Meuller , Kristianstad Ann-Marie Månsson, Åstorp Anders W. Mårtensson , Lund Ellen och Ingeborg Mårtensson , Lund J. & T. Neuman , Stockholm Anton Nilsson , Löderup Gustaf Nilsson , Tidaholm Klara Mohlin-Nilsson , Lund Nils Nilsson , Lund Torvald Nilsson , Bjärred Gunhild Nordendahl , Lund Nordenstedtska stiftelsen , Lund Christina Lindvall-Nordin , Höör Olof Nordin , Höör Ove Nordström, Lund Numismatiska litteratursällskapet , Göteborg Nykterhetsvännernas byggnadsförening, Lund Lena Thunmark-Nylen , Uppsala Boel Olsson, Lund Perstorps kulturnämnd, Perstorp Bengt Pettersson , Stockholm Elsa och Arne Pettersson , Uppsala Gösta Regnen , Lund Riksrevisionsverket , Stockholm Jacob Seela , Åbo Astrid Lilienberg-Sieurin , Förslöv Eva Sjögren , Lund Lena Skarelid , Lund Statens råd för byggnadsforskning , Stockholm Björn Stockenberg, Lund Lars Strandman , Ystad Maria Strömberg , Lund Carl Enock Svensson , Lund Rikard Svensson , Rödeby Sydkraft AB, Malmö Gustaf Trolle-Bonde , London Tumathorps.S:t Knuts Gille , Tommarp Ueno Gakuen Collage, Tokyo Egon Wamers , Frankfurt am Main Bodil och Lars Westrup, Staffanstorp Sonja Wetterberg, Lund Halvard Widegren , Lund Alexander Åstrand , Bjärred Barbro Åstrand , Bjärred

190