Kulturens årsbok 1969

Kulturen 1969

Kulturen 1969 En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

Boken är redigerad av Bengt Bengtsson Tryckt på Berlingska Boktryckeriet i Lund 1969 Färgfotot för omslaget är utfört av Lennart Hansson, Institutet för Färgfoto, Lund Upplagan är 26.000 exemplar

Innehåll

7 17 35 41 44 47 49 75 78 89 93 1o1 108 113 121 129 131 134 145 171

Bengt Bengtsson V ad som sig ... Sigfrid Svensson Från trä till järn Ragnar Blomqvist Handlyktan från Källby Bengt Bengtsson Ciselerad koppar Bengt Bengtsson Mässing i värmens tjänst Bengt Bengtsson Mortlar av mässing Bengt Bengtsson Möbler i filigran Bengt Bengtsson Praktkanna i filigran Gunnar Alsmark Stiernhielms mätsystem Jan Gerber Möbelbeslag under 1700-talet Jan Gerber Zwischengoldglas Arvid Leide En examen rigorosum Gunilla Eriksson Flintporslin med tryckt dekor Christina Lindvall-Nordin Mossrosor och hjärtblomster Jörn Svensson Varureklam som kulturhistoria Ingemar Jeppson Villarpakanon Claes Wahlöö En engelsk pundvikt? . Svante Svärdström Bengt Nordenberg och Utmelandsmonumentet Sven T . Kjellberg Skånska medeltidsfästen Årsredogörelse

B,ENGT BENGTSSON

Vad som sig.

En årsbok som Kulturens skall spegla en verksamhet, berätta om vad som görs inom institutionen, redovisa nya förvärv och fullföljandet av planer. Men den är också i sig själv en väsentlig del av verksamheten genom att den vill väcka och vidmakthålla intresset för vår kulturhistoria och därmed för de grundvalar, på vilka vår kultur vilar. Härmed tjänar den museets huvuduppgift och vi vet att den är angelägen. Museerna kritiseras just nu för att de i sin verksamhet inte är tillräckligt samhällsmedvetna, »engagerade» etc.; man efterlyser ett bestämt ställningstagande i sociala och politiska frågor, speciellt de brännbart utrikespolitiska. Om vi vanliga museiarbetare skall svara på beskyllningar för bristande samhällsengagemang av detta slag, så måste vi hänvisa dels till vår utbildning, dels till museernas egenart, vilken bestämmer våra uppgifter och dels slutligen till vad vi uträttar inom ramen för dessa uppgifter. Kulturen står ganska ensam som föreningsägd institution, understödd till endast något över en tredjedel av totalkostnaden från myndigheter, trots en verksamhet, som vi inbillar oss är alldeles särskilt »samhällstillvänd». Årsredogörelsen berättar lakoniskt om vår undervisningsverksamhet, som nu växer alltmera och ställer allt större krav på personal och lokaler. Vad skolorna beträffar är bekymren små, det finns gott om villiga och kompetenti! lärarkrafter och man betalar för sig. Annorlunda förhåller det sig med den akademiska undervisningen. Specialisterna 7

bland tjänstemännen anlitas flitigt för att inför ·studenter i olika ämnen vidarebefordra och kommentera föremålsutställningarnas vittnesmål. Vi undervisar blivande historielärare om kulturhistoria, konsthistoriker får en kurs i museiteknik, folklivsforskare får lära föremålskännedom, medeltidsarkeologer får metodikundervisning, elever från Lärarhögskolan i Malmö undervisas i museipedagogik och blivande arkitekter handledning i byggnadshistoria och mätningsteknik. Allt detta gläder vi oss åt; och tycker det är i sin ordning att det ställs ökade krav på Kulturen, att t.ex. våra tjänstemän anlitas som handledare i seminariearbeten, vars ämnen hämtas från eller inspirerats av Kulturens samlingar. Visst kompenseras tjänstemännens tid, visst uppskattas vår undervisning av Lunds universitet! Men utnyttjandet av samlingarna, institutionens egna insatser för befordrande av denna undervisning, samordning, organisation, teknisk apparatur, alltså grundvalen för det hela, det är hittills Kulturens donation till staten. Undervisning av detta slag tar nu större plats på Kulturens arbetsschema än på något annat museums. Dess värde är omvittnat; skall det bli rättvist värderat i reda pengar? Vid sidan av årsbok och undervisning står de tillfälliga utställningarna som det viktiga språkröret till allmänheten. Listan i redogörelsen är lång, här bör några av de viktigaste utställningarna kommenteras. Vårens stora utställning, ordnad av fil. kand. Barbro Astrand, ägnades åt Bengt Nordenberg. Hans livsöde var märkligt. En blekingsk torparpojke kommer i lära hos en målarmästare, hans talang upptäckes och han får en gedigen utbildning. Han far 30-årig till Diisseldorf där han stannar till sin död 1902. Nordenbergs konst utvecklades föga i Diisseldorf. Sveriges en gång populäraste målare fick se sina ideal svikna av nya generationer. I sina brev uttalar _han en stark bitterhet över att den nya tiden står främmande för den folklivsskildring, som han och andra Dusseldorf smålare höll så högt. Han kom att korrespondera med 8

•.

,.

r. Bengt Nordenberg, Traktering efter slutad skörd. Oljemålning, utgörande vinst i Kulturens lotteri r 896 och återfunnen till utställningen p å Kulturen 1968.

Georg J :son Karlin, Kulturens unge grundare och chef, som han träffat vid ett besök i Skåne och i Kulturens arkiv finns en liten samling talande brev från Nordenberg. De har mycket att berätta om den åldrade målarens syn på sin konst och på de nya strömningarna i tiden. Men också på den unga institution som Karlin ledde. Kulturen och Karlins gärning lovprisas, och han sänder gåvor ur sina samlingar, som han tagit med sig till Tyskland för att använda som staffage å sina målningar. Han skänker (eller säljer för billigt pris) tavlor till Kulturens lotteri. I ett av breven omtalas en större tavla, »Traktering efter slutad skörd» (även »Efter skördens slut»), som Nordenberg sände upp till Lund, och den utlottades i sinom tid. Vi efterlyste målningen i tidningarna och fick omedelbart napp. Den utlånades av ägarna och fyllde med andra på 9

2. Kinesiska lejon, byggda av snäckor. Ur Kilian Stobreus' samling, som år 1735 skänktes till universitetet.

liknande sätt anskaffade lotterivinster en vägg på utställningen. Ett av breven skildrar Utmelandsmonumentet och Nordenbergs egen roll vid dess tillkomst. Eftersom denna hans insats hittills varit okänd, bad vi experten på Dalarnas konst- och kulturhistoria, dr Svante Svärdström, att kommentera brevet och han har givit vår årsbok ett värdefullt tillskott. När Lunds universitet firade sitt 300-årsjubileum, frambar Kulturen sin hyllning i form av en utställning, som under titeln »Lärde lärare» skildrade forsknings- och undervisningsinsatser från äldsta tid fram till våra dagar. Utställningen bestod av porträtt, kring vilka grupperades för emål, IO

3. En pilgrimsmössa och »et sådant band, som p åfven sänder till Prinzessor, som äro uti barnsnöd». Ur Kilian Stobreus ' samling.

som b elyste vederbörandes gärning. Resultatet blev en magnifik porträttsamling, framstående genom såväl sin konstnärliga kvalitet (med få undantag) som de avbildade personernas rangplats inom sina forskningsgrenar. Inventeringen av de olika universitetsinstitutionernas innehav av historiskt belysande vetenskapligt material gav överraskande gott resultat, varmed icke menas att man på resp. institutioner skulle sväva i okunnighet om sina skatter. Men onekligen var det för oss förvånande, att man med en så jämn fördelning kunde illustrera de mest skilda discipliner. Naturvetenskaperna dominerade helt naturligt, och där framstod vissa namn över de andra. Främst kommer Kilian Stobreus, som redan 1735 kunde skänka en stor II

4. Ett sjukrum på Lunds lasarett för hundra år sedan . Rekonstruktion på utställningen Vårda - bota.

samling naturalier, etnographica och kuriosa till universitetet. Urvalet ur hans samlingar stod som utställningens höjdpunkt vad ögonfröjd beträffar, men där fanns också Guerikes luftpump, Erik Gustaf Lidbecks sidenbrokad från silkesmaskarna i Lundagårds mullbärsträd, Daguerres kamera från 1839, astronomiska institutionens märkliga instrument och mycket annat. Inventeringen och utställningsarbetet ombesörjdes av fil. kand. Jan Gerber. Till utställningen donerade Sydsvenska Dagbladet Snällposten en elegant vägledning, författad av redaktör Bengt Widehag. T vå av uppsatserna i denna årsbok har tagit upp ämnen från utställningen. Arvid Leide har löst gåtan kring en akvarell (och dess förstudie), varom man vis ser!igen förut vetat, att den föres tällt en akademisk akt av något slag, men icke h eller mer. Gunnar Alsmark redogör för Georg Stiernhielms geniala måttsystem, som i form av målkärl och en »Carlsstaf »var representerat på utställningen. I2

5. »Kryntor och krus » i östarpshallen, lergodsutställninge n, som nu vandrar runt till alla skånska museer.

Årets tredje stora utställning ägnades åt Lunds lasaretts 200-årsjubileum under namnet »Vårda-bota», iordningställd med hjälp av ett uppbåd av stor medicinhistorisk sakkunskap. Den nu gigantiska anläggningens förhistoria skildrades i en följd av byggnadsmodeller och ritningar. I en parallellavdelning redovisades verksamheten vid lasarettet genom dess två sekler, vilket blev en lärorik vandring genom medicinens och sjukvårdens historia. Ett sjukrum, en operationssal och ett röntgenrum - . särskilt det senare var förbluffande komplett och tidstypiskt - berättade på ett suggestivt sätt om förhållandena kring sekelskiftet. Utställningskommissarie var fru Margareta Alin. Kulturens utställning »Kryntor och krus», som sammanställdes i Östarps utställningshall av antikvarie Gunilla Eriksson, blev en stor publikframgång, vilket var väntat. Under hösten 1968 flyttades utställningen till Kristianstads museum, där den berikades med material från denna institution och detsamma skedde på senhösten i Simrishamn.

6. Förberedelser för ·Husmödrarnas ,, julstök» på Kulturen.

När nu det sydsvenska lergodset efterhand exponeras i så gott som samtliga skånska museer, efter undersökningar och inventeringar i resp. trakter, väntar vi oss ett fullgott slutresultat. Denna utställningsform är hittills oprövad, men bör kunna upprepas med annat material. Särskilt viktigt är det att på detta sätt inventera olika slag av folkligt material, som hittills förbisetts eller av andra skäl ej är tillräckligt representerade i våra museer. Vissa evenemang har blivit hemtama på Kulturen. Vi hoppas i framtiden mycket av samarbetet med husmödrarna, med Pressens rundtur, med Hemslöjden (vars damastkurs blev en succe även för Kulturens besökare), med Proteus-teatern, med Knutsgillet och med många andra föreningar och institutioner, som tyckt Kulturen vara naturlig plats för återkommande aktiviteter. Vi återser också 14

7. »Party-pyjamas» av idag mot en festklänning från sekelskiftet. Från klädvisningen i februari 1968.

15

gärna vissa enstaka arrangemang, t.ex. något i stil med den kläd visning, som konstnären Bengt Rooke ordnade i f ebruari, nya kläder för ungdom mot bakgrunden av modets utveckling. Och den uppvisning av hantverksskicklighet, som ägde rum i samband med avslutandet av hantverksutställningen i februari och som innefattade blomsterbindare, konditorer och korgmöbeltillverkare 1 När om något år det nyrenoverade s.k. Schlyterska huset öppnas och byter namn till Hantverkets hus, då kan sådana nyttiga uppvisningar bli regelbundna inslag i Kulturens verksamhet. När detta skrives förestår snart nyinvigningen av Ystadhuset, vars restaurering och omordnande bekostats av Skandinaviska banken. Nästa årsbok skall kunna redovisa, vad där skett; här skall endast uttryckas ett hopp om att flera av Kulturens interiörer på liknande sätt skall kunna restaureras. Föreståndaren för Kulturens lundaarkeologiska avdelning, stadsantikvarien och docenten Ragnar Blomqvist, avgick ur tjänst med april månads utgång och blev av årsmötet vald till hedersledamot. Avgången togs till förevändning för en hyllning i form av en f estskrift, Res Medirevales, där medeltidsarkeologer från hela Europa medverkade. Här krävs inget ordande om de stora insatser som Ragnar Blomqvist gjort för Kulturen och för staden Lund. Man kan, med understrykande av att hyllningen är välförtjänt, hänvisa till vad som av många säges i f estskriften.

16

SIGFRID SVENSSON

Från trä till järn, smeden som nyhetsförmedlare

Trädgårdsmästaren och vice talmannen Karl Magnusson berättar i sina barndomsminnen: En bonde i Hånger i Östbo härad i Småland hade som den förste i sin trakt inköpt några stålgrepar, smidiga och effektiva. Han hade gått på folkhögskola och ansågs misstänkt nymodig. Ännu vid denna tid - det bör ha varit på 1880-talet - användes grepar av trä och folk talade misstroget om nyförvärvet. En dag när några bönder var samlade på gården kom de nya greparna på tal. Ägaren bad att få demonstrera dem efter som man just höll på att köra ut gödsel. Besökarna följde misstroget med, men sedan de fått försöka med några greptag utbrast en av dem: »Nu kan väl folk inte få det bättre, det går ju av sig självt att lasta dynga.» (Så var det på den tiden, 1945.) Från Norge har Hilmar Stigum berättat om en liknande händelse i Nord-Tröndelagen på 1870-talet (By og bygd, 1947). Även här var då trägrepar i bruk, snickrade av samma slag som fig. 1, men också tvågrenade, täljda av ett stycke trä, av den typ som påträffats bland Osebergsfynden. Dessa är dock 1000 år äldre. Nu hade en köpman tagit hem ett parti fabriksgjorda grepar. En torpare hade inköpt en sådan grep, som hans son fick låna när han skulle hjälpa till med gödselkörningen på huvudgården. När bonden fick se järngrepen ville han köra hem pojken: Här skall arbetas och inte fjantas. Men pojken var envis och stannade. Och det visade sig att han med sin nya grep fick med 2 - Kulturens årsbok 1969

r. Gödselgrep av trä med 'trampdyna', KM 7 .218: 2 från V. Alstads sn, Skytts hd, Skåne. Tillhör Kulturen, liksom alla andra i denna uppsats avbildade föremål.

mindre svett mer uträttat än arbetskamraterna. Sen ville alla ha fabriksgrepar. Genom exemplets makt kom en tusenårig tradition bort på några få år. Vad som ovan berättats var inga enstaka händelser. Övergången från trä till järn var ingen lokal företelse, järn- och stålgreparna fick snabbt en allmän utbredning. Bakom den småländske folkhögskolebonden och den norske torparsonen stod mäktigt verkande krafter i tiden: industrialismen som genom massproduktion åstadkom billiga varor, den fria handeln och de nya kommunikationerna som förde dessa varor ut i bygderna, penninghushållningen som gav möjligheter att köpa dem. Men först och främst: 18

2. Detalj efter medeltida kalkmålning från N0rre Alslev kyrka, Maribo amt, Danmark.

den nya individualismen, främjad av en ökad folkbildning, som gav den enskilde moraliskt mod att bryta med det fäderneärvda och hävdvunna. Allt kom dock i regel inte på en gång, utvecklingen gick mestadels i etapper. Ett tidigt mellanled mellan Osebergsgrep och den moderna stålgrepen var den sammansatta snickrade trägrepen, avbildad redan på medeltidens kalkmålningar, fig. 2. Men sedan hände inget förrän bysmedens smidda grep kom till allmän användning. Det var när under 1800-talets senare del träåldern började vika för den nya järnåldern. I den utvecklingen har smeden varit en banbrytare. Med några bilder och notiser skall här exemplifieras hans roll som nyhetsförmedlare främst på jordbrukets område. En iakttagare från sydöstra Skåne skriver i en uppteckning om »ny tid i gammal by»: »En kategori som betytt mycket för nya ideers införande är smederna, vilka alltid själva hade ett jordbruk på 8 a g tunnland. De hade under sina läroår och gesällvandringar och även som herrgårdssmeder sett andra brukningsmetoder och tillämpade dem senare på eget jordbruk.» 19

3. Gödselgrep av järn, KM 45.647, från S. Sandby sn, Torna hd, Skåne.

Förr i tiden fick kvinnorna hjälpa till vid gödselutkörningen. »Vill du ha en duglig hustru», hette det därför, »så sök henne i gödselstaden.» Själv har jag i min ungdom haft gårdens piga som arbetskamrat vid gödselspridningen på åkern, tidigare enbart ett kvinnfolksgöra. Med de tunga och klumpiga trägreparna måste även detta ha varit ett påfrestande arbete. En sagesman från Långasjö i Småland berättar, att hans far hade omkring 1880 köpt två smidda grepar. »Dem lånade också de andra bönderna när de skulle måka ut gris- och får kättar, annars användes trägrepar, men det var rätt svårt att få loss det med dem.» Helt omgående accepterades dock inte nyheten överallt. En lantbrukare från Bjäre härad i Skåne, född 1871, berättar: »Järngrepar tillverkade av smeden kom i min barndom. Men i grann20

4. Interiör av ladugård. Drängen måkar under koma med en träskyffel. A sarnms sn, Blekinge. Teckning av August Holmberg, Svängsta. (Foto Folklivsarkivet, Lund.)

gården gjorde de då ännu trägrepar till husbehov. De var försedda med järnspetsar i ändarna.» En annan sagesman från samma härad, född 1875, kompletterar : »I min barndom hade vi trägrepar utan järnbeslag. De måste ofta förnyas. Min far var den förste här i trakten som köpte järngrep med 7 horn och järntjuga med 3 horn. » Hötjugor av järn var dock inget nytt redskap. En järntjuga med t vå horn omtalas och avbildas redan av Linne från Landskronatrakten. I skånska bouppteckningar förekommer hötjugor (även »korntjuga») bland »järnvaror» 21

s a. Tjuderpåle, medeltida, Lund. 5 b. Lekare av trä, medeltida, Lund. s c. Arderbill, medeltida.

under hela 1700-talet. På andra håll i landet användes däremot självvuxna »högafflar» in på 1880-talet, »de blev glatta och synnerligen lämpliga när man skulle skaka halmen vid trösk». Vid denna tid förbättrades hela uppsättningen av de mindre jordbruks- och ladugårdsredskapen. Den efter minnet gjorda teckningen fig. 4 visar hur en skyffel helt av trä användes i ladugården. En smed som omkring 1865 slog sig ner i Lunnarp i K värrestads socken i sydöstra Skåne ges betyget att han var uppfinningsrik och företagsam. Han gjorde den första f jädervagnen i den församlingen, beställaren var dock från Bornholm. »Han var först med att tillverka skovlar och spadar av järn. Tidigare fanns endast träredskap med egg av järn» dvs. försedda med kant]:>eslag. Och en annan meddelare från samma trakt, född 1857, berättar: »Spadar och skyfflar gjorde smeden. Det blev tunga red22

6. Klubba för nedslagning av tjuderpålar, KM 39 .528, från Bråoo.lt, Knäreds sn, Halland.

skap. Även högafflar.» Smeden Måns Jönsson i Sjöbo har också levererat många skyfflar enligt hans i Kulturen bevarade reskontra 1895-99. I fråga om en föremålsgrupp ligger övergången från trä till järn inte längre tillbaka än att min egen generation själv upplevt den. Under bygemenskapens tid gick boskapen lös på trädan, »klöv vid klöv». Tjudring behövde dock förekomma vid enstaka tillfällen. Det kunde gälla ett sjukt kreatur eller hästar som man ville ha i närheten av arbetsplatsen. Efter skiftet blev tjudring en allmän företeelse. Den tjuderpåle av trä som använts i det medeltida Lund, fig. s a, är helt lik dem som användes i min barndom. Det innebar en stor lättnad vid kreaturens flyttning, när träpålarna efter hand ersattes av järnpålar som smeden hade smitt. Men det blev också lättare för kreaturen att rycka upp dem. Det nya var alltså inte effektivt i alla avseenden och det var naturligtvis därför också som tjuderpålen av trä behölls så länge. Även den gamla trägrimman eller koklaven av trä hade förtjänster i förhållande till sin efterträdare av järn. Järngrimmans nosjärn fick ofta omsnurras med tyg för att inte blodigt äta sig ned i djurets nos. I djurens tjuder, tidigare i allmänhet ett bastrep, fanns lekare av trä av det slag som också använts redan i det medeltida Lund, fig. s b. Långt före min tid hade dock repet ersatts av järntjuder och i detta ingick av smeden smidda lekare av järn. Men den tunga klubban »tjyllvan», av trä, fig. 6, fanns kvar. De nya tjuderpålarna av järn behövde sparas, en slägga av järn skulle snart ha plattat ut deras huvud. I den ovan omtalade

7. Lekare av trä, KM 46.028, från Skäggenäs, Ryssby sn, Småland.

reskontran från Sjöbo finns i regel endast antecknat enstaka tjuderpålar, varför tydligen även här träpålar då ännu var i allmänt bruk. I andra fall ligger däremot övergången från trä till järn mycket långt tillbaka i tiden. Så i fråga om skällan av trä som efterbildats i järn, fig. g och 10. Men framför allt gäller detta om förändringen av årdret. Här börjar smedens roll som nyskapare redan i forntiden. En årdertyp från bronsåldern, känd från mossfynd i Danmark och från hällristningar i Bohuslän, har i Norrland och i Albo i Skåne kvarlevt ännu under 1800-talet. Som bilderna f ig. 11-12 visar är sentida årder av en enklare konstruktion än de forntida, vars arbetande del består av ett förskär och ett pilformat huvudskär. Förenkligen har möjliggjorts genom att skären

8. Lekare av järn.

g. Skälla av trä, mossfynd från Gryderuds sn, Västbo hd, Småland. (Foto Folklivsarkivet, Lund.)

10. Skälla av järn, KM 32.950, frän Kraftstorg nr 98, Lund.

ersatts med en järnskoning, en bill. Järnbillar är kända från folkvandringstid och medeltida fynd har gjorts vid grävningar i Lund, fig. 5 c. Arder av trä gjordes på gården av bonden själv eller av hans dräng. »Man behövde nästan vara snickare lika mycket som bonde på den tiden.» »Det var en dålig dräng som inte kunde tillverka ett brukbart årder.» Däremot var man i gårdarna på den skånska slättbygden helt främmande för varje form av smideshantering. Det var smeden i byn som gjorde årderbillarna. Det skedde ännu sent, ty det gamla träårdret kvarlevde länge i en specialanvändning: för potatiskupningen. Med den gamla träplogen gick det däremot annorlunda. Den hade med sin vändskiva - som skiljer plogen från årdret - åtminstone medeltida anor. När reformeringen av

I I. Detalj av teckning av danskt bronsåldersårder, Donneruplund-årdret. (Ur Glob, Ard og plov i Nordens oldtid.)

det svenska jordbruket på allvar satte in under 1800-talet var det framför allt plogen man ville förbättra. Det gällde att ge den en lättare gång med förmåga att ordentligt vända jorden. Den svängda plogskivan gav båda fördelarna. Men då måste den vara av järn eller vara järnbeslagen, fig. 13. Här fick bysmeden sin chans. En ny sorts plog betydde också ett nytt odlingssystem. Hö skulle man inte ta från den odlade jorden, gräs skulle växa av sig självt på ängar och mader. En hård gräsvall gick helt enkelt inte att ta upp med de gamla redskapen. »Men så kom vändplogen, ett par smeder började järnbeslå träplogar och detta blev ett stort framsteg för jordbruket.» (Väckelsång, Konga hd, Småland.) Industrimässig tillverkning hade visserligen då påbörjats på flera håll, i Skåne tidigast på Engeltofta. Men marknaden var hårdför. Ännu för 1800-talets senare årtionden gäller en uppgift som följande: »Sina egna jordbruksredskap gjorde bönderna själva eller anlitade varandra. Köpte några gjorde de inte för det var ont om pengar.» Även denna liksom följande uppgift är från Konga härad. Det gäller 1870talet: »I ag minns när far köpte den första plogen av en smed i Akerby. Det var en träplog med järnbeslag. De andra bönderna lånade den av far de första åren. Den användes till gräsvall för något annat plöjde de inte.»

27

12.

Arder, KM

13.600,

från Torups sn, Halland.

De tidigaste järnplogarna hade ofta namn efter olika smeder eller efter lokala tillverkningsorter. Från Berga i Sunnerbo härad i Småland berättas: »Den första plogen här på gården hade far köpt i början av sin bondetid, dvs. i slutet av 1860-talet, av smedmästare F. Mellander i Aby, som hade tillverkat den.» »De Mellanderska plogarna synes ha varit de första i sitt slag här i denna bygd.» Från Marsvinsholm i Skåne berättas, att en släkting till familjen, en kapten Becher kommit hem från England och hade engelska katologer med sig. Efter modeller i dem sattes herrgårdssmeden i arbete med gesäller och lärpojkar »och på så vis kom plogen till stånd» . Det gjordes även plogar av trä, som plåtbeslogs, »det var en stor brådska för herrgårdssmeden». Detta skall troligen ha inträffat på 1850talet. I Glemminge-Tågarp i sydöstra Skåne använde en namngiven lantbrukare järnplog på 1860-talet. Han hade förut varit smed på Bollerup. Så gick nyheterna vidare.

13. Vändplog, KM 7.033, från Småland.

Om en motsvarighet till vad som skedde på Marsvinsholm har en sagesman, född 186!, berättat från Bjäre härad i Skåne: »I min tidigaste barndom hade de ingen plog här. M en de ärjde jorden med träårder som de själva tillverkade. En sjökapten, Bengt Nilsson i Olastorp, som hade en stor gård, köpte i England en plog med stärtar och ås av trä men med gjuten kropp och mittskär. Det var den första plogen här. Min mormor lånade den, då hon skulle plöja höralandet [ linåkern]. En husman som tjänat i Danmark fick plöja för ingen annan kunde. Då folket i bygden fick se den plogen blev det plogar överallt. Smederna skaffade plogkroppar och snickarna tillverkade trävirket. Då jag var i 12-årsåldern började plogar helt av järn komma i bruk.» Därmed var smedernas första insats som nyhetsförmedlare på detta område avslutat. Men rollen fullföljdes även sedan de fabriksmässigt gjorda plogarna konkurrerat ut de

hemmasmidda. Mången smed tog nämligen skeden i rätt hand och blev försäljare för de nya plogfabrikerna: överum, N orrahammar och lokala mindre företag som uppstod. Fortsättning följde. »Folk köpte sedan utländska plogar: Oliwer, Victoria. Det var smen som ordnade med de köpen. Det var bäst att köpa av honom, för då kunde man få lagat när det behövdes.» (Grevie, Bjäre hd., Skåne.) Det efter plogen viktigaste redskapet för jordens bearbetning var harven. Ett allmängiltigt omdöme är, att så länge den gjordes av trä kunde man göra den själv och slapp att ge ut några pengar. Rädslan för kontanta utlägg var stor. Nils-Arvid Bringeus har dock med hjälp av bouppteckningar visat, att på Söderslätt i Skåne järnharvar började komma i bruk redan i början av 1800-talet. Det kan då synas märkligt att i sydöstra Skåne harvar helt av trä var i bruk ännu så sent som omkring 187 5 och att en sagesman, född 1871, från Bjäre härad i nordväst omtalar att han själv i 20-årsåldern gjort en »träpinnaharv» . Tidsdifferensen beror inte bara på att det dröjde innan nyheten nådde till Skånes olika hörn utan också på den växlande jordmånen. Träharvar användes även på Söderslätts lätta jordar länge efter det att den första järnharven kommit i bruk. Och smeder i sydöstra Skåne hade smitt harvpinnar långt innan den sista harven med träpinnar försvann . En smedprodukt var också klösen, där pinnarna hade gåsfot och därigenom var mer effektiva. Sjöbosmeden levererade åtskilliga sådana. Smederna gjorde också harvar helt av järn, »zig-zagharvar». Men snart kom även här fabriksgjorda fjäderharvar och kultivatorer att konkurrera ut bygdetillverkningarna. Dessförinnan hade hemmasmederna även fått känna på konkurrens från annat håll. Ned till slättbygden kom gårdfarihandlare med häst och vagn. De flesta hade trävaror, men det berättas också: »Andra göingar sålde järnvaror såsom järntjuder, löslänkar. En del av dem var väl från Småland fastän de kallades göingar.» I varje fall var det hemmaproducerade varor som bjöds ut, gott om smeder

14. Träpinnaharv, KM 37.397, från Knäreds sn, Halland.

15. Harv med järnpinnar och stomme av trä, KM 51.850: 480, från Allerums sn, Luggude hd, Skåne.

31

16. V ävspännare av trä, KM 29.658, Saxtorp sn, Skåne.

17. Vävspännare av järn, KM 20 .951, från Falkenberg, Halland .

fanns både i norra Skåne och i västra Småland. Och det var inte bara i fråga om jordbruksredskap som trät byttes ut mot metall. Frans Lindbergs köksinteriör visar hur trät helt dominerade den äldre uppsättningen av husgeråd. Gårdfarihandlarna kunde t .ex. ha med sig smidda vävspännare som ersatte de gamla hemmatillverkade av trä, fig. 16 och 17. En nyhet i bondgårdarna var säkerligen också de bakugnsrakor som från smedjan i Sjöbo levererades till flera kunder på 1890-talet. Som en smedsprodukt bör de ju ha varit av järn. Smedens roll som nyhetsförmedlare tog definitivt slut när storhandlare etablerade sig i de nya stationssamhällena. Genom järnvägarna kunde dessa lägga sig till med ett helt annat redskapssortiment än de tidigare små landsortsbutikerna. Därtill skaffade sig maskinfabrikerna resande agenter som tog upp beställningar direkt av konsumenterna.

32

18. Interiör av huggebod med en man vid tälj ebänken, från ö. Sallerup, Frosta hd, Skåne. (Foto Folklivsarkivet, Lund.)

En smed analyserar orsakerna till att en smedja lades ner I 925. Varför stängdes den? Jo, fabrikssmidet trängde ut bysmeden. »Att enbart sko hästar kan ingen smed leva på [och snart skulle det inte heller finnas några hästar att sko 1] Och allt smidesarbete i färdigt skick finns i varje lantaffär, industrin har övertagit bysmedens arbete på allt sätt.» 3 - Kulturens årsbok 1969

33

Jordbrukets mekanisering liksom samfärdsmedlens och transportdonens motorisering har helt förändrat det uråldriga smideshantverket. När ett smedjegolv i gamla tider sopades, så tillvaratogs och uppsorterades omsorgsfullt alla järnbitar och småskrot. Sådant kunde smidas om till nitnaglar och märlor. Nu är tiden för dyrbar för att bocka sig ned och leta efter en borttappad spik. Det är billigare att ta en ny. En tidsepok har gått till ända. Det var i insikt härom som Kulturen och Folklivsarkivet i samarbete med Skånes smedmästareförbund för tio år sedan igångsatte en insamling av traditioner och verktyg. Då överlämnades till Kulturen den flera gånger citerade reskontran från Sjöbo. Dess kundanteckningar ger på sitt sätt säkrare än någon annan källa en bild av dagligt liv i en gammal smedja. Frågor ställdes samtidigt om smedens roll som nyhetsförmedlare och åtskilliga uppgifter ovan är hämtade från de inkomna svaren. I ett av dessa deklarerade en smedmästare sin yrkeskärlek med följande ord, som här skall stå som slutvinjett: »För egen del skulle jag inte vilja byta yrke om jag än kunde tjäna dubbelt så mycket på något annat. Jag har alltid älskat att få fram nyttigheter av järnet, den ädlaste och rejälaste av alla metaller.»

Källor Reskontra 1895-99, som tillhört smeden Måns Jönsson, Sjöbo. K.M. 53019. Svar på Folklivsarkivets frågelistor: När den nya tiden kom till bygden (nr 73) och Smeden (109 och IIl). Uppgiften om plogtillverkningen på Marsvinsholm härrör från Nordiska museet, E.u. 129. När den nya tiden kom till Österlen. Fören. för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne. Småskrifter 7. Simrishamn 1954· Ragnar Jirlow, Arder och plog i Skåne. Skånes hembygdsförbunds årsbok 1954· Nils-Arvid Bringeus, Järnplogen som innovation. Lund 1962. Nils-Arvid Bringeus, Tradition och förändring i 1800-talets skånska lantbrukshållning. Kristianstads läns hushållningssällskap 1814-1964. Kristianstad 1964.

34

RAGNAR BLOMQVIST

Handlyktan från Källby

Till färgbild lII Höjeå anges i Kulturens förvärvskatalog såsom fyndplats för en handlykta av mässing, vilken 1906 antecknats som nyförvärv. Nämnda år lät Lunds stad anlägga ett pumpverk på Källbys mark strax norr om åfåran mellan Källby mölla och Hospitalet (nuv. Sankt Lars sjukhus). I samband därmed grävdes nio provbrunnar längs ån, och sannolikt är det vid något av dessa arbeten som lyktan hittades. Lyktan, som totalt är 301 5 cm hög, kan beträffande formen förliknas vid ett runt torn, och antagligen alluderar formen på en sådan byggnad. Diametern n edtill är obetydligt större än upptill, 10,3 cm mot lO,o. Själva tomcylindern är utförd i mässingsbleck i flera bitar, av vilka en som omfattar något mer än halva omkretsen och hela höjden på cylindern är den största. Återstoden av cylinderytan är dels en dörr, dels kompletterande bleck över och under dörren samt, såsom en bård runt cylinderns översta del, ett i nederkanten rundflikigt bleck. Dörren har hängt på ett par nu försvunna gångjärn och hållits stängd medelst en enkel haspanordning, ännu bevarad. Av dörren finns nu endast ramverket. Däri har ursprungligen såsom fönster suttit en böjd hornskiva. Två nithål i ramverket, ett upptill och ett nedtill, visar hur den varit fästad . Därtill har dess vertikala kanter varit inpassade i falsar i ramverket. Nedtill är cylinderkanten uthamrad till ett några millimeter brett brätte. Över detta är bottenbleckets uttunnade ytterkant falsad. På samma sätt - med falsning över ett smalt brätte i cylinderns överkant - är lyktans tak fästat. 35

1. Lyktan från K äll by. KM 16.509.

2.

Graverad dekor på Källbylyktans ryggsida.

Det är en kupolliknande huv, uppdriven i mässingsbleck och med en dekor av nitton spiralgående åsar, ett slags förenklad godronnering. Huven har ett hål i hjässan, 21 mm i diameter, samt på ungefär halva höjden en krets av nitton små hål, ett på varje ås. På cylinderns ryggsida sitter ett handtag, fästat med tre nitar. Dess grepp är en rund hylsa, gjord av ett omböjt bleck och sluten nedtill men öppen upptill. Inne i lyktan är i bottnens mitt med två nitar fästad en holk för ett ljus. Det kan påpekas, att med undantag av de nämnda falsningarna alla delar i lyktcylindern hopfogats medelst nitar, av mässing. Lödning har endast använts på ett enda ställe, i kontakten mellan handtagshylsan och det nedre av de bleck varmed den är fästad vid lyktcylindern. Metallen i lyktan är legering av koppar (77 %) med framförallt zink. I blecken i själva lykthuset ingår sistnämnda metall med 18 %, och färgen är rent mässingsgul. Huven är i blankslitna delar blekare gul, trots att zinkhalten endast är 12 %. (Analyserna har utförts av fil. lie. Einar Bladh). Det är alltså låga zinkhalter i förhållande till de i vår tids mässing vanliga, men de överensstämmer väl med vad andra analyser av medeltida metallföremål utvisar. Legeringar med koppar och zink som huvudbeståndsdelar var kända sedan romarnas tid och framställdes genom sammansmält-

37

0

0

3. Lykta, l 100-talet. Ashmolean Museum, Oxford. 4. Lykta funnen i London, 1300-talet. The London Museum. 5. »Biskop Absalons laterne». Omkr. 1400. Nationalmuseet, Köpenhamn .

ning av koppar och en malm kallad galmeja och bestående av zinkkarbonat. Europas största galmejafyndigheter är lokaliserade till nordliga Ardennerna i området mellan floderna Maas och Rhen. Här hade metallindustrin gamla anor, och den blomstrade under medeltiden i berömda centra som Köln, Aachen, Liege och Dinant. Kopparn ditfördes av Hansans köpmän från bergverken i Harz och från Kopparberg i Sverige. Det är dock knappast troligt att vår lykta tillverkats i det nämnda metalldistriktet. Det är mera sannolikt att den utförts i någon verkstad i Norden eller i någon nordtysk hansestad. Med avseende på konstruktion, allmän typ och mässingens sammansättning är lyktan medeltida. Till medeltiden hör också dekoren, även om den inte är distinkt tidsbetonad. På lyktcylindern och dess dörr är den utförd som gravyr. Ryggsidan prydes av en bred bård med palmetter

6. Lyktmakare. Träsnitt av Jost Amman, 1568.

inskrivna i hjärtformiga figurer, svicklarna mellan dessa och de avgränsande linjerna utfylles av blad. Det är gamla motiv, som kom till Norden med den romanska konsten. Detaljutformningen av palmetter och svickelblad antyder dock en senare tid än den romanska. Ornamentet på dörrens övre bleck verkar att vara en schematisering av ett under yngre medeltiden ofta använt motiv med ett band gående i spiral runt en stav eller en trädstam. Snoddornamentet på dörrens nedre bleck är tidlöst. I vissa av ornamenten har bottenytorna givits en skuggning genom att de graverats med det i medeltidens metallkonst ytterst vanliga tremoliersticket, d.v.s. sicksackband av utseende som åldermansrankan på äldre silverpjäser. Takhuvens drivna dekoration av spiralgående åsar bör uppenbarligen härledas ur den dekorativa konstens godronneringsmotiv, ytterst vanligt under medeltiden och ofta använt i bildkonsten då det gällt att återge kupolformad takhuv på rund byggnadskropp, exempelvis gravbyggnaden i framställningar av kvinnorna vid Jesu grav. Mångfaldiga

39

exempel visar, att motivet från början är en förenklad avbildning av en konisk takhuv belagd med tegelpannor. Variationen av motivet till att godronerna eller åsarna lägges i spiral tycks ha uppkommit under yngre medeltiden, väl närmast under 1400-talet. Mot detta århundrade pekar de samlade indicierna för lyktans datering. För närvarande synes endast ytterligare två lyktor av samma slag som Källbylyktan vara bevarade i Norden. Det är en i Hudiksvalls museum, dit kommen från Järvsö socken i Hälsingland, och en i Nationalmuseet i Köpenhamn. Två förvaras i ett Londonmuseum. De är jordfynd från utkanten av det medeltida London. Ytterligare en, av okänt ursprung, finns i Ashmolean Museum i Oxford. Den är dock gjuten i brons och har kristaller i de hål, som är avsedda att släppa genom ljuset. Fler bevarade exemplar utanför Norden känner författaren inte till. Typen kan dock inte ha varit ovanlig. På kontinenten arbetade på sina håll lykttillverkare som en särskild yrkesgrupp, och bland dess alster fanns just den ifrågavarande tomliknande lyktan. Det fanns även specialister för tillverkning av hornskivor till lyktorna. På bildframställningar från 1100-talet och framåt förekommer ibland lyktor av detta slag. Bilderna visar tre varianter. I en av dessa har lyktan varit försedd m ed holk på undersidan, så att den kunnat bäras på en stång. På många äldre framställningar av Jesu gripande i Getsemane örtagård håller en av de agerande en sådan lykta. Lyktan i Ashmolean Museum har inga spår av bäranordningar, men den saknar botten, och det antages att den där varit försedd med en holk. En andra variant har en ögla i toppen, så att den kunnat bäras hängande. Den förefaller att ha varit den vanliga ute i Europa, medan en tredje sort, kännetecknad av att den har ett handtag på ryggsidan, huvudsakligen är känd från de nordiska länderna. Det kan dock noteras, att lyktan i Köpenhamn visserligen har fästen för ett handtag på ryggsidan, men det är fullt tydligt att de är sekundärt ditmonterade. Möjligen har den först varit avsedd att bäras på en stång.

BENGT BENGTSSON

Ciselerad koppar

Till färbild IV De två på vår färgbild återgivna kopparkärlen har inte ställts samman på grund av någon samhörighet vad deras funktion beträffar. Det mindre av dem är nämligen avsett för öl, och det större för nattvardsvin - det har tillhört Gustaf Adolfs kyrka i Skåne. Men det är på annat sätt motiverat att låta dem figurera tillsammans; de är båda goda företrädare för kopparslagerihantverk av hög klass. Kopparslagaren förbinder vi mest med enkla bruksting, såsom kittlar, kastruller och kaffepannor och man tänker sällan på vilken hög hantverksteknisk utbildning som denne yrkesman hade bakom sig. Bland annat måste han som lärling och gesäll lära sig gravera och ciselera, dekorationsmetoder, som vi mestadels förknippar med guldsmederna. I själva verket är kopparn som material i dessa avseenden väl så följsamt som silvret; vi har många exempel på att unga silversmeder lärde sig såväl smida som dekorera koppar, vilket alltså inte enbart betingades av denna metalls prisbillighet i förhållande till silver. Kopparslagarens mästerstycke, som han måste åstadkomma~ för att kunna bli erkänd som innehavare av egen verkstad, har ställt samma krav på honom som på mästaraspiranten inom alla andra yrken : han skulle i detta arbete visa sig behärska alla i hans hantverk förekommande tekniska metoder. Att detta även i en relativt sen tid tillämpades, därom vittnar ett kopparslagerimästerstycke från 1813 i Stockholm, bevarat i Nordiska museet och bestående av en

stor vattenbehållare med kar. Här är ytan fint ciselerad i ett mönster, som illuderar korgflätning, och livas i övrigt av diverse ornament i nyklassisk anda. Med tanke på den konservatism, som härskade inom skråväsendet, inte minst vad beträffar mästerstyckenas utförande, får man förutsätta att minst lika höga krav på formning och dekoration gällde något sekel tidigare. Vår vinflaska - så är otvivelaktigt den rätta benämningen - är cylindrisk och försedd med ett skruvbart tennlock på det välvda, avsatsformigt stigande krönet. Pipen har utan tvivel tillkommit på ett sent stadium, möjligen även grepen. Livets dekoration är komponerad med akantusrankor och figurscener som huvudelement. Ett kors, buret av två människor, bildar centrum från vilket akantusen ringlar sig runt livet fram till den motstående scenen, den bekante pelikanen, som hugger näbben i sitt bröst för att nära sina ungar; en populär symbol för Kristi offerdöd. Lejonen, som tycks klättra i de kraftiga akantusrankorna, är stiliserade ungefär så som i 1600-talets heraldiska vapenbilder i böckernas träsnitt. De har motivmässigt givetvis inget att göra med flaskans sakrala innehåll utan vill snarare ge f estivitas åt huvudmotivet: korset som är placerat inom ett ovalt fält, skapat av kraftigt formade barockornament. Ciseleringen uppvisar, som man nästan väntar sig, stor säkerhet i formande av ornament och även lejonen, medan människofigurerna är mera tafatt framställda, speciellt vad textilierna beträffar. Flaskan är daterad 1737 och försedd med initialerna I L F, vilka kan syfta på tillverkaren. Kopparflaskan för öl är starkt besläktad med sin kyrkliga motsvarighet både i form och dekoration. Denna är emellertid helt ytmässig, ornamenten höjer sig inte till relief som på vinflaskan. Motivet är fåglar som placerats tillsammans med en graciöst slingrande ranka. Nedtill löper en textremsa med orden: HÄR:BöR:WARA:GODT:öHL:UTI:ANO:l779 Dekorationen är föga rokokomässig, den ger snarast intryck

42

av senbarock, men ett tidstypiskt drag är inplaceringen av fåglar i rankornamentet, vilket för tanken till tidens från Orienten inspirerade ornamentik. Vem kan ha ägt denna ölflaska? Om des·s härkomst vet vi endast, att den stanunar från Jönköping. Den är för stor och elegant för att ha tillhört en bonde eller småborgare, men den folkliga inskriptionen ställer den utanför det förmögnare skiktets bestånd av dylika föremål, vartill kommer att den vad stil och även funktion beträffar egentligen är ett halvsekel efter sin tid. En gissning: den har tillhört ett hantverksämbete eller ett gesällskap, möjligen just inom kopparslagareskrået. Denna gissning är grundad på dessa sammanslutningars fasthållande vid ceremoniösa, ofta starkt traditionella dryckesseder, vilket bl.a. kan komma till synes i rika uppsättningar av påkostade dryckeskärl. Till sist en allmän iakttagelse. Det är märkligt att kopparslagarna så sällan signerade sina arbeten, även så omsorgsfullt utförda som dessa. Visserligen fanns inga statliga påbud om stämpling - som beträffande silverarbeten - men man tycker att självkänslan skulle förmå kopparslagaren att signera det som han med rätta kunde känna sig stolt över. Museerna noterar med glädje alla undantag från regeln, men dessa är tyvärr mycket få. Kulturen vill gärna få kunskap om sådana signeringar i form av stämplar eller inskriptioner.

\

43

BENGT BENGTSSON

Mässing i värmens tjänst

Till färgbild V

Att hålla maten varm, sängen varm, fötterna varma, för dessa och andra uppvärmningsproblem fanns det speciella metoder och redskap. Mässingen spelade här en viktig roll. En uppräkning av de yrken, som hade mässingen som utgångsmaterial, omfattar i första hand några gjutarehantverk : klockgjutare, grytgjutare, gelbgjutare och (i någon mån) gördelmakare. Dessa hantverkare använde sig av den gamla metoden med gjutning i sandformar och sysslade icke med mässing i plåtform. Detta gjorde däremot mässingsslagaren, vars yrke var strängt åtskilt bleckslagarens, där järnplåten var utgångsmaterialet. De föremål, som vi visar i färgbild V, har det gemensamt, att de är framställda av mässingsslagare, men också att de står i värmens tjänst. Den stora sängvärmaren med sitt långa skaft var ett ofrånkomligt inslag i det burgna hemmet. Sovrummets värmekällor kunde inte alltid åstadkomma dräglig temperatur och kalla, fuktiga sängkläder hörde till de ständiga förtretligheterna. Det var alltså tidvis ett dagligt bestyr att med dessa sängvärmare göra bädden varm och välkomnande. Man möter ofta den felaktiga uppfattningen, att värmarens skålformade underdel fylldes med glödande kol, ett tilltag, som snabbt skulle förstöra hela sängutrustningen eller rentav ställa till eldsvåda! Nej, man använde sand eller småsten, som försiktigt uppvärmdes över elden i en särskild panna och sedan hälldes i sängvärmaren, vars värmegrad måste noggrant kontrolleras.

44

Sängvärmaren tillhör 1600- och 1700-talen, även om vi redan på l 500-talet möter »eldpannor» med denna funktion. Axel Oxenstierna hade »messing sengepannor» och vi vet att såväl mässingsslagare som våra mässingsbruk, t.ex. Bjurfors, tillverkade sådana på l 600-talet. Sängvärmaren övergavs vid l 800-talets början, delvis kanske beroende på bättre uppvärmning av bostäderna men också på de varmvattenflaskor av tenn, som efter engelsk förebild blev vanliga även hos oss. Fyrfat för att värma upp eller bibehålla värmen hos maträtter tillhörde kanske inte de ordinarie tillbehören i ett svenskt hem, men de har förekommit här och var hos rikare familjer under 1600-talet, för att under 1700-talet bli något vanligare. William Karlson har funnit »en liten fyrpanna medh träfötter, iern och träskaft» i ett inventarium från Ljung 1647. Magnus Gabriel De la Gardie ägde flera slag av fyrfat, som närmast torde motsvara det här till höger avbildade, som främst har varit avsett att värma karotter och uppvärmningsfat. Det har antagligen varit kombinerat med någon kolbehållare av järnplåt eller lergods, som ställts i den dekorativt utförda cylindriska delen. Det här avbildade fyrfatet är av mycket god kvalitet, hantverksmässigt och estetiskt och har antagligen importerats från Tyskland. Vad den helt täckta värmebehållaren mitt i vår färgbild kallats under den tid den var aktuell under l 600- och förra delen av 1700-talet, är oklart, men benämningen fyrbäcken synes ha förekommit. Dess användning var mångsidig; vi ser jungfru Maria värma sina fötter på en sådan behållare i Rembrandts målning (s. 64) och man kunde hålla värmen i en tekittel, som placerades på den plana eller svagt välvda överdelen. Vi ser här i full skala ett exemplar, som motsvaras av det lilla fyrbäckenet av filigran på färgbild VII. I filigranmöbeln är den - som vi tror - bl.a. tänkt som värmekälla i ett torkställ för barnkläder. Sigurd Erixon, som skrivit den svenska mässingens historia citerar om täckfaten, att de »lades över mat för att hålla honom varm», men också att de haft ganska liten betydelse 45

i vårt land. Emellertid har de - när de förekommit - spelat en viktig roll på sådana herrgårdar, där köket legat långt från matsalen och framför allt där man hade en från huvudbyggnaden skild köksflygel, vilket inte var ovanligt. Om kökspigan i blåst, regn eller snöyra skulle bära maten från köksflygeln, krävdes onekligen något att täcka maten med. Vi vet att Bjurfors bruk tillverkade täckfat vid 1600-talets slut. Det bör tilläggas att täckfat också gjordes av järnbleck. Den till vänster på väggen hängande cirkelformade skivan med skaft är - som syns - av starkt dekorativ verkan. Den svagt välvda ytan är genombruten och ciselerad med blommor och blad. Man har gissat på att det skulle vara en form av durkslag, men detta motsäges av att det är den välvda sidan som är dekorerad och alltså är avsedd att synas. Därav följer att föremålet skall placeras över någonting och man leds till antagandet att det här är fråga om ett täckfat av ganska originellt slag. Till sist något om teknik och dekoration hos våra mässingsföremål i värmens tjänst. Som nämnts, är det mässingsslagaren, som här utövat sitt hantverk. Han kunde inte bara smida den tåliga formbara plåten; han var också utbildad till ciselör. Genomgående drag i dekorationen är ornamentala genomsågningar, som här tjänar en funktion, att släppa ut värmen, vilket dock beträffande täckfatet inte är så helt praktiskt I I övrigt förekommer ciselerade ornament i rik mängd. Sigurd Erixon har hos sängvärmarna iakttagit, att ciselerade figurer var vanliga under 1600-talet, medan man på 1700-talet föredrog blommor och blad eller geometriska ornament.

BENGT BENGTSSON

Mortlar av mässing

Till färgbild VI Morteln är det rätta - och ursprungliga - redskapet, när man vill krossa och finfördela fasta ämnen i mindre skala. På relief er i det antika Egyptens gravar ser vi mortlar i användning för krossning av säd och de förekommer i skilda storlekar och former i den västeuropeiska kulturen fram till våra dagar. I medeltidens och även senare epokers hushåll var morteln ett oumbärligt inventarium. I apoteken fanns mortlar av olika slag, från stötbodens stora malm- eller järnmortlar till officinens och laboratoriets smärre, ofta prydligare motsvarigheter. Dessa mortlar hade mycket skiftande användning och därför förekom de i olika material. Mässing var vanligast, men även mortlar av sten, såsom agat och serpentin, och trä, vanligen buxbom, var vanliga. Mässingsmortlarna tillverkades i gjutgods av gelbgjutare, klockgjutare eller grytgjutare, yrken som av skråväsendet i större städer hölls åtskilda, men som i mindre städer kunde förenas i t.ex. gelbgjutarens. Gemensamt var tekniken och materialet, även om detta kunde uppvisa variationer i legeringen, närmast då större eller mindre mängder av zink i förhållande till kopparen. Mortlarnas utseende har uppvisat ganska få förändringar genom tiderna. Den viktigaste sker vid övergången från medeltid till renässans. De gotiska mortlarna hade i allmänhet rak, något konisk form och kunde som den i vår färgbild återgivna praktmorteln - ha lodrät

47

gående profilerade eller repstavsformade lister. Att morteln kunde användas även för arbeten med rinnande vätskor som resultat - t.ex. krossning av oljefröer - visas av ett avtappningshål med dekorativ kran, som på vår medeltidsmortel. Renässansens mortel var klockformig, med indraget mittmittparti, ofta dekorerat med ornament eller figurer i relief. Speciell omsorg ägnades i detta avseende åt apotekens stora mortlar, som ofta är veritabla praktarbeten. Men även hushållens smärre mortlar kunde utformas dekorativt. I Sverige tillverkade Skultuna bruk från 1817 en mortel i olika storlekar, rymmande från l till l 2 »Jurnfrur». Den torde ha förekommit i snart sagt varje svenskt borgerligt hushåll från l 800-talets mitt och framåt och ses längst till höger på bilden.

Färgbilder Smedja från Rörum. Oljemålning av Anders Montan (Detalj).

1.

11.

Skånska lantbruksredskap av trä och järn.

m. Handlykta av mässingsbleck, 1400-talet. Funnen vid Källby, s. om Lund. 1v. Kopparflaskor för öl, resp. vin, 1700-talet. v. Täckfat (?), sängvärmare, värmeställ, täckfat och fyrfat, allt av mässing. vi. Mortlar från fyra sekler. v11. Nattstol och värmeställ, silverfiligran, tillhörande möblemang för sängkammare. 1600-talets senare hälft. vm. Dryckeskanna, förgylld, med silverfiligran, omkring år 1700. Av Johan Friedrich Straub, Karlstad. Foto: Lennart Hansson, Institutet för Färgfoto, Lund.

III

IV

V

VI

VIII

BENGT BENGTSSON

Möbler i filigran

Till färg bild VII Hösten 1968 förvärvade Kulturen ett antal miniatyrmöbler i silverfiligran av så enhetligt utförande och inbördes storlek, att de a priori måste anses utgöra möblemang till ett rum. Av en föregående ägare hade de köpts på auktion, där de hamnat efter att ha införts till Sverige av en tysk familj, som efter andra världskriget begivit sig hit från östzonen. Inom familjen fanns en tradition, att möbeln skulle ha inköpts på 1790-talet i Venedig, där den också skulle ha tillverkats. Detta ter sig icke osannolikt eftersom åtskilliga goda f iligranspecialister har varit verksamma just i Venedig. Men innan vi definitivt tar upp frågan om möblernas ursprung till tid och rum vill jag beskriva dem till typen och samtidigt försöka finna de möbelpjäser, som de avbildar. Härnedan följer alltså en förteckning, som schematiskt anger varje föremåls funktion. Till de tekniska detaljerna återkommer jag senare.

Säng Längd 120, bredd 85, höjd 133 mm. De gjutna sängstolparna är sammanfogade med gavlar och sidostycken medelst skruvbultar, vars åtskruvade muttrar håller ihop sängens ram. Stolparna avslutas uppåt med tenar, som passar in i urtag i sängtakets fyra hörn. Upptill sitter också krokar för att fästa sänggardinerna. Det helt i filigran utförda taket har vid hörnen fastlödda, lodräta stycken av silverrör, motsvarande hållare för strutsplymer. 4 - Kulturens årsbok 1969

50

Sängen. Observera bottnen, krokarna för sängomhängen samt hylsorna på taket för strutsplymer. Höjd 133 mm.

2.

r. Miniatyrmöbler i filigran. Troligen Holland, 1600-talets senare hälft. KM 69.996.

51

En sängbotten består av ett galler av plattjärn. Den är lös och vilar på falsar i gavel- och sidostycken. Sängen är av omisskännlig barocktyp och representerar den kanske vanligaste konstruktionen under denna epok, kännetecknad av de fyra lika höga stolparna, avsedda att bära upp sängomhängen, vanligen med runt överkanten löpande kappa. Den höga gaveln vid huvudänden, med sin konstfullt uppbyggda fronton, är inte ett påfund av silversmeden utan en i filigran gjord »Översättning» av snidat och förgyllt trävirke. Vad som möjligen kan sägas vara överarbetat i vår silversäng är takets översida, som här utformats i praktfull mönstring, avsedd att ses från ovan, vilket ju sällan eller aldrig är fallet när det gäller en säng i full skala. Hörnens kraftiga fötter, som efterbildar svarvat trä, är formade som genombrutna kulor. Denna orealistiska detalj ser vi upprepad i flera av möbelpjäserna. I gengäld har vi i sängbotten en trogen och helt osmyckad återgivning av ett stadigt, något fjädrande underlag för madrassen; en kulturhistoriskt väsentlig detalj. Sängar av denna typ har bevarats till våra dagar, men att återge dem i bild kan vålla problem, eftersom förhängena är ofrånkomliga inslag. Länstol Höjd 68, bredd 41 mm. Stolar, 4 st. Höjd 57, bredd 29 mm. Ben, karmstöd och ryggstolpar är framställda av dragen fyrkantstråd, som är vriden i benpartierna för att efterlikna barockens spiralsvarvning. Slåarnas placering är typisk för 1600-talet, framför allt gäller detta den högt placerade flata tvärslån, som i verkligheten ofta är rikt skulpterad, särskilt när det gäller länstolar. Detta är starkt framhävt hos filigranlänstolen, som fått en praktfullt sirad bricka. Bild 4-6. Bord Höjd 42, längd 76, bredd 57 mm. Bordskivans förnäma och säkert komponerade yta i ganska

52

3. Nederl ändsk interi ör, 167r. Målning av Jan Siberechts, Antwerpen. Statens Museum fo r Kunst, Köpenhamn.

invecklade filigranmönster kontrasterar mot den ytterst enkla foten, som består av en stolpe på fyra S-formigt svängda stöd. Barockens bord hade vanligen en stadig underbyggnad av fyra balusterformade ben, förenade upptill i en kraftig sarg och nedtill i ett ramverk med fotbräda. 53

4. Stol. Höjd 57 mm.

5. Karmstol. Höjd 68 mm.

Andra bord hade bockkonstruktion av traditionell typ, med olika typer av utsmyckning. Den typ av bord, som representeras av filigranbordet, är vi vana att se som hopfällbara tebord från 1700-talets förra hälft och senare, alltså sådana som beskrivs i Kulturens årsbok för 1967, s. 33. Kan vi här se ett sådant bord avbildat? Ja - frånsett anordningen för skivans fattande - ligger ingenting i vägen. Ingen mindre än Ebba Brahe ( l 5961674) hade i sin ägo (enligt bouppteckningen) ett »runt thebord, som faller ihop»; ett exempel bland flera, som belägger förekomsten av denna bordtyp till flera decennier före sekelskiftet 1700. Bild 7. 54

6. Karmstol med spiralvridna ben och stöd . Rijksmuseum, Amsterdam.

Spegel Höjd 98, bredd 73 mm. Filigranspegelns teknik och därmed även ornamentik skiljer sig i någon mån från andra föremål i vår möbeluppsättning. Ramen ser inte ut som man skulle vänta, om den strävade efter att avbilda en barockspegels breda, kraftigt profilerade träram. Den består av små, graciösa voluter, som placerats med regelbundna mellanrum; man har eftersträvat ett lätt och luftigt intryck. överst krönes spegeln av en bukett av tre symmetriskt ordnade f iligranblommor. Man står något frågande inför denna form, tills man söker något annat material för filigranets förebild och då blir glas den naturliga utgångspunkten. Venedigs glasbruk producerade vid slutet av 1600-talet speglar av aktningsvärt format, där mm och överstycke var utförda i vridna, mångfärgade ornament, som efterbildade blad- och blomformer. Och i Ebba Brahes inventarium finns ett par speglar 55

-~

7. Bordet. Höjd 42 mm.

av detta slag. Den ena har nglasram och glasblommor, ovanpå spegeln en rad glaskvastar». Den andra har » glasrosor ikring». Utan tvekan vågar vi ansluta vår spegel till denna kategori; blommorna på krönet kan i full skala knappast tänkas förekomma i annat material än glas.

Hyllor, 2 st. Höjd 55, längd 66, bredd 24 mm. Hyllor av denna typ är ovanliga som bevarade möbelpjäser. Vi känner i Sverige igen dem som relativt sena s.k. tavletter i vissa trakters bondehem (Sigurd Erixon, del 2, s. LII). Karakteristiska drag hos filigranhyllorna är de halvcirkelformade, utskjutande partierna på hyllans två nedersta bräden, och det motsvarande, indragna partiet på översta brädet krönt av en blomprydd valvbåge. En hylla från Vad56

8. »Porslinhylla ». H öjd 55 mm.

g. Tavlett fr ån Vadstena. Höjd 40 cm.

57

10.

Gueridon. Höjd 54 mm.

stena motsvarar till formen någorlunda våra filigranhyllor, men saknar de utskjutande mittpartierna (bild g). Bouppteckningarna från 1600-talet upplyser oss om förekomsten av liknande hyllor i svenska herremanshem. I Fabian Wredes hus vid Drottninggatan i Stockholm antecknades 1693 en »Porcelains tablett af walnötteträ, utskuren, mitt på hwalfboga ofwer och 4 wredna Stolpar» och vi finner i ett annat, samtida inventarium en »Tablett med porcelaine». Det är alltså inte frågan om bokhyllor, de ha tydligen använts som skådehyllor för prydnadsföremål, och vi kan alltså i ett par svenska hem finna, att man anslutit sig till modet på kontinenten, att stoltsera med kinesiskt porslin på framträdande plats. Bild 8, g. Ljuskronor, 2 st. Höjd 60, diameter 56 mm. Kronorna är byggda av något tillplattade sfärer av filigran, trädda på en genomgående axel. Från kulorna utgår ljus-

58

armar, som avslutas på vanligt sätt med ljuspipor i grunda skålar. Det är tydligt, att man här återger de tämligen vanliga malmkronorna, även om de genombrutna sfärerna avstår från att ge illusion av kompakt metall (jämför sängens kraftiga fötter 1). Kronornas form utesluter, att man haft glaskronor av venetianisk typ som förebild.

Gueridoner,

2

st

Höjd 54, diameter 31 mm. Här återges en under barocken tämligen vanlig typ av gueridoner, som f.ö. är representerad i Kulturens samlingar av ett par, som kunde tänkas ha stått modell till filigranminiatyrerna. Foten med sina kulor, det vridna skaftet med sin knopp och den kantförsedda bärytan överst, allt stämmer gott överens. Bild ro, r r.

1 I. Gueridon av svarvat trä. Höjd 77 cm.

59

Ljusstakar,

2

st.

Höjd 20, bredd 15 mm. De fyrkantiga ljusstakarna har en mycket karakteristisk form och är av speciellt intresse för oss, då de kanske i högre grad än de flesta andra av föremålen kan tjäna som hjälp för hela möblemangets datering. Att sådana stakar tillverkats i Sverige är väl känt; Slottskyrkan i Stockholm innehar ett par, tillverkade av Johan Bengtsson i Stockholm (mästare 1676-1689) och liknande stakar, fastän av slankare typ, ingick i Karl XII :s gåva till tsar Peter 1699. Man har funnit engelska förebilder till dessa stakar, men vi finner dem också i Holland och Frankrike, varifrån typen med sannolikhet nått England. I dessa länder uppträder den något tidigare än i Sverige och - var nu än filigranmöbeln tillverkats - vågar vi datera denna till tiden mellan 1670 och 1700, just tack vare stakarna. Bild 18. Mindre gueridon eller konfektfat (?) Höjd 35, bredd 22 mm. Detta föremål kan kanske betraktas som något äldre till typen än de övriga. Under tidig barock var konfektfat byggda på just detta sätt; enmansfigur, som på armar och huvud bär ett fat eller en grund skål. Sådana skålar ingick t.ex. i Karl XI :s ambassadgåva till ryske tsaren Alexej. En av dem i Nordiska museet är tillverkad i Augsburg 1650 av Johan Priester. Nattstol

Höjd 45, bredd 33 mm. Det är en portabel »bekvämlighetsinrättning» med fällock och löstagbar sits med hål av välkänd form och därunder en toalettspann med två öron. Det är en av uppsättningens elegantaste föremål. Sidornas och lockets filigranmönster skiljer sig från utförandet på övriga pjäser genom användandet av ramlister, där tillplattade korn synes efterlikna nitar eller stora mässingsstift, sådana som förekom på läderklädda kistor eller andra liknande möbler. Färgbild VII. 60

12.

»Bricka ». Längd

72

mm.

Svenska bouppteckningar från 1600-talet nämner mycket ofta nattstolar. De anges någon gång vara försedda med handtag (som vår stol) och det var inte ovanligt att de var klädda med läder. I ett av Magnus Gabriel de la Gardies husgerådsinventarier från 1660-talet upptages en nattstol med förtenta beslag och läderöverdrag och en annan med beslag och förtenta ntenglikorn, alltså just möbelstift. Hinken i en nattstol var vanligen av metall (järn, mässing eller koppar) någon gång av keramik. Att av formen på den lilla silverhinken sluta sig till något bestämt efterliknat material är inte möjligt, men »Öronens» karakteristiska form och placering kan tyda på ett keramiskt material. Nattkärl Höjd g, diameter 17 mm. Denna nätta pjäs är såtillvida realistisk, som den består av en verklig, smidd stomme, medan f iligranet ligger som en mantel utanför. Därigenom blir formen något förvanskad. Ett verklighetstroget drag är däremot lustigt nog förgyllningen, f.ö. den enda användningen av guld i hela möblemanget. Ebba Brahe hade i nkammarenn i sitt palats vid 6I

13. Sykorg av järntråd med glaspärlor. England, 1600-talets mitt. The London Museum.

Götgatan i Stockholm en »Sölfpotta med lock, innan förgyldh» och hennes son Magnus Gabriel de la Gardie hade flera liknande. Bild lg.

Tofflor Längd 31 mm. Om dessa tofflor kan endast sägas, att de med sin tvära, långt bakåt placerade klack motsvarar vad modet krävde av damskor under 1600-talets sista decennier. Bild 20. Bricka

Längd 72, bredd 45, höjd 8 mm. Som framgår av måtten är denna pjäs ovanligt stor, jämförd med t.ex. bordet. Då därtill kommer, att kanterna är mycket breda och lutar uppåt i c:a 45° vinkel, måste den ha haft annan funktion än som serveringsredskap. Denna förmodan bestyrkes av att flera brickor av detta slag bevarats till våra dagar. I engelska museer finns flera exemplar och de är utförda i pärlarbete (beadwork), d.v.s. glaspärlor

14. Vagga. Längd 66 mm.

monterade på järntråd, som böjts och sammanfogats i en teknik, som står f iligranet nära. Dessa brickor (en av dem i Victoria & Albert Museum är daterad 1659) har tjänat som förvaring för garnnystan och andra material och tillbehör för kvinnligt handarbete. Bild 12, 13.

Vagga Höjd 501 längd 66 1 bredd 49 mm. Med denna möbel träder vi in i »barnavdelningen». Den avbildar den korgflätade vagga, som vi ser på många holländska målningar, bl.a. Rembrandts »Den heliga familjen» från 1645 i Eremitaget, Leningrad. Vi lägger märke till likheten i proportioner och byggnad; den ovala korgen, det lodrätt uppstigande skyddet över huvudänden med sitt svagt rundade överparti och de flätade handtagen på lång-

15. Den heliga fam iljen. Detalj ur målning av Rembrandt 1645. Eremitaget, Leningrad.

sidornas mitt. Vår andra holländska målning från ungefär samma tid visar en vagga av nästan exakt samma konstruktion (bild 3). Man är nu fullt övertygad om att det finns ett samband mellan vår filigranvagga och nederländsk möbelkultu r vid 1600-talets mitt. Bild 141 15.

Tvätt korg Höjd 34, längd 45, bredd 32 mm. D en förvaringsmöbel, som vi ser längst t .v. i samlingsbilden, kan utan vidare konstateras föreställa en tvättkorg. Den har handtag såväl på gavlarna som på lockets framsida, och dessa handtag är utformade på samma sätt som på vaggan; de skiljer sig från de typiska kisthandtagen på nattstolen. Till typen är denna korg vanlig ända in i vårt århundrade. D et är en korg för tvätt, närmast sängkläder, med en större avdelning för lakan och en mindre (t.v.) för örngott.

16. Tvättkorg. Observera konstruktionen med de lodräta spj älorna samt h andtagen, som efterliknar korgfl ätning. Längd 45 mm .

Värmebäcken Höjd (med handtag) 33 1 diameter 27 mm. Denna sexkantiga lilla pjäs återger en under 1600-talet vanlig värmekälla med varierande funktion . Vi finner den vanligen bevarad i mässing, men den har också förekommit i järn och trä. Den har nedtill genombrutna väggar och likaså är locket genomborrat av ett antal hål för att värmen skall stiga uppåt. Inuti fanns ett fyrfat av metall eller lergods i vilket man lade glödande kol. På Rembrandts målning (bild 1s) ser vi Maria värma sina fötter mot ett sådant värmebäcken; det är av trä och vi skymtar glödpannan därinne. Som vi skall se, hade det antagligen också andra funktioner. s - Kulturens årsbok 1969

65

17. Torkställ. Observera den treslagna linans realistiska utförande, med naturtroget gjorda knopar! Höjd 53 mm.

Torkställ(?)

Höjd 53, diameter 40 mm. Till sist kommer möbelseriens gåtfullaste pjäs. Den består av en cylinderformad underdel på fyra kulfötter och över den är spänt runda silvertenar, antagligen föreställande vidjor. Mellan tenarna är i oregelbunden ordning trädd en silversnodd, som tydligen avbildar ett rep av en klädlinas tjocklek. Jag har inte i de museer jag besökt eller tillfrågat, lyckats finna en motsvarighet till denna egendomliga möbel, men i en målning av Cornelis Troost från omkring 1730 har jag trott mig finna en sådan. En barnsköterska har barnet i famnen och matar det med sked. Vid sidan om hennes stol står en korgflätad cylindrisk tingest, som är nästan helt täckt med ett skynke. Detta låter ana, att det här gäller ett ställ kring en värmekälla, och över stället

66

kunde man hänga sängkläder osv. till torkning eller värmning. Denna teori bekräftas i vårt lilla ställ av att värmebäckenet passar väl in i ställets cylindriska underdel. Om denna teori är riktig, kan kanske någon läsare yttra sig om; i varje fall har ingen annan förklaring lyckats hålla streck. Vi har genom granskandet av varje enskilt föremål kommit fram till, att det här gäller en sängkammarinredning och att tidpunkten - som den avspeglas i föremålens form - ligger någonstans före 1700 men efter 1670-talet. Sängkammaren var vid denna tid något betydligt mera än sovrum; med en modern benämning vågar man beteckna den närmast som vardagsrum. Detta förhållande finns belagt och skildrat i de flesta västeuropeiska länder. En av 1600talets mest bekanta dagboksförfattare, den engelske amiralitetssekreteraren Samuel Pepys (dagboken omfattar tiden 1660-69), tycks ha tillbringat en stor del av dagen i sängkammaren. Där försiggick mycket, som man vanligen förknippar med andra utrymmen i ett välbärgat hem, som att mottaga besök, läsa, skriva brev, äta, musicera m.m. Det är alltså inte märkvärdigt att i vår miniatyrsängkammare påträffa bord, stolar och hyllor. Men förekomsten av vaggan och »sykorgen» markerar att sängkammaren är tänkt som tillhörig en kvinna: en moder med ett spädbarn. Och här är vi inne på ett intressant kulturhistoriskt sammanhang. I de flesta kulturer har den nyblivna modern och hennes barn blivit föremål för stor uppmärksamhet från släkt och vänner i form av mer eller mindre formella uppvaktningar, presenter o.s.v. Det normala var att hon fick »ligga i barnsäng» flera veckor. En uppgift från Italien talar om »tre veckor i sängen, tre i rummet» och först därefter skedde dopet. Det var alltså ganska lång tid, som den nyblivna modern fick tillbringa i sitt sovrum och besök måste därför ha varit välkomna. I sådant fall måste också sängkammarens karaktär av representationsrum bli ytterligare betonad. I en mängd bilder från olika sekler är den nyblivna moderns sängkammare

skildrad. Vanligen är det under titeln Marie födelse, som vi finner dessa skildringar. Redan medeltida framställningar antyder rummets påkostade inredning men med renässansen blir representationsdraget ännu mera markant och vi finner rummet fyllt av besökare, som konverserar eller sitter vid dukade bord, barn som leker o.s.v. Speciellt de holländska skildringarna från 1600-talet är som väntat fyllda av inträngande verklighetsskildring. Det är också här vi finner motsvarigheter till möbelgruppens enskilda pjäser. Att i denna grupp utläsa just en barnsängskvinnas rum, alltså vad danskar kallar Barselstue och tyskarna W ochenstube kan inte anses djärvt. Tvättkorgen och torkstället vittnar vältaligt om barnaskötsel och att rummet har nattstol antyder, att ägarinnan inte tillåtes avlägsna sig (nattstolen stod om möjligt i ett angränsande utrymme). En nybliven moders sängkammare från 1600-talet, så långt har vi kommit. Men ursprungslandet? Inga stämplar eller märken ger oss vägledning. Efter vår genomgång i detalj av samtliga möbler kan man emellertid inte undgå att i första hand nämna Nederländerna. De möbeltyper, som jag vill kalla holländska, är först vaggan, som återfinnes på många målningar, och sedan länstolen och ljusstakarna. Bordet, stolarna, sängen och hyllorna är goda exempel på kontinentala möbeltyper, men utan bestämbar härkomst. Spegeln har vi ansett vara venetiansk, men sådana speglar fanns över hela Europa, även i Sverige, som vi sett. Värmebäckenet ses mycket ofta i holländska målningar, men har varit vanligt överallt. Detsamma kan gälla torkstället, även om det enda belägget hittills kommer från Holland. Möblerna har enligt en familjetradition köpts i Venedig på 1790-talet och man får inte förbise möjligheten att de tillverkats där. Men formerna är utpräglat västeuropeiska och vi kan inte peka på någon pjäs i samlingen - frånsett spegeln - som har genuint italienska drag. Vissa föremål t.ex. vaggan och ljusstakarna anser jag vara otänkbara i Italien. Tyskland är inte uteslutet som ursprungsland, men knappast troligt, främst på grund av ljusstakarna. England

68

18. Ljusstake. Höjd mm.

20

lg. Nattkärl med förgylld stomme. Höjd g mm.

20. Toffla. Längd 31 mm.

69

är tänkbart, eftersom motsvarigheter till ljusstakarna och brickan är funna där. Men vad beträffar möblerna i allmänhet, hade England vid denna tid en ganska särpräglad stil, som helt skiljer sig från den som majoriteten av våra möbler representerar, varför vi måste utesluta England i detta sammanhang. Vi stannar alltså utan tvekan för Holland som ursprungsland. Det ligger nära till hands, att kalla våra filigranpjäser för ))dockmöbler». Men kan dessa bräckliga, dyrbara små mästerverk ha avsetts som leksaker? Redan det fragila materialet vederlägger hypotesen, att möblerna varit leksaker i vanlig mening. Att de med största sannolikhet aldrig använts som sådana, det ser vi på deras perfekt bevarade tillstånd (endast en av stolarna har fått en lindrig skada). Det förefaller troligt, att möblerna varit avsedda att ses och beundras som perfekta alster av en filigranmästares skicklighet och som en fyndigt gjord miniatyr av en välkänd miljö, nämligen det slutande 1600-talets paradsängkammare för en nybliven moder. Till sist något om tekniken. Alf Böe har i en avhandling, Om filigran, skriven i anslutning till en omfattande utställning av filigranarbeten i Bergen 1959, redogjort för det karakteristiska i det svåra och vanskliga filigranarbetet. Vidare har i denna årsbok för 1959 Sven T. Kjellberg (på grundval av Alf Böes framställning) beskrivit tekniken. Jag vill här fatta mig kort. Filigran kommer av latinets filum = tråd och granum= korn. Tekniken går ut på att med tunn tråd av silver eller guld som material bygga upp sinnrika mönster, som antingen avses dekorera en förgylld yta - som på dryckeskannan i färgbild VIII - eller att utgöra huvudbeståndsdel i vissa typer av föremål, som just i dessa möbler. Av allt att döma har tekniken österifrån kommit till Europa, även om forskningen ännu inte kunnat kartlägga vägen. Vi finner filigran redan hos etruskerna och i antikens Grekland och Rom. Under folkvandringstid och vikingatid blomstrade filigranet på silversmyckena och från medel70

tiden har bevarats magnifika filigranarbeten, bl.a. på bokband. Efter att under senmedeltid och renässans ha spelat en mindre roll, får filigranet under barocken en kort blomstringstid i Väst- och Sydeuropa och det är nu, som tekniken utvecklas till en höjd, den förut inte uppnå~t. Eftersom våra silvermöbler är av högsta kvalitet även tekniskt sett, och dessutom tillämpar (och fulländar]) de gängse metoderna för mönsterkomposition, är det naturligt att utgå från dessa i hög grad representativa alster, när man vill komma teknikens grunder in på livet. Materialet är tråd av olika grovlek, dragen på vanligt sätt i dragstål. Trådens genomskärning är rund, rektangulär eller kvadratisk, den senare typen använd som ben och stomme i stolarna, bordet, gueridonerna och hyllorna. Det är också grövst till dimensionen och mäter 1,3 mm i tjocklek. Till sarger, stag och vissa ramverk förekommer en rektangulär tråd i dimensionerna 0 1 3 X o,8 mm. En något klenare dimension mäter 0 1 3 X 0 1 5 mm; den användes som mönsterkonturer, som ger stadga åt den inom mönsterenheterna lödda, finaste tråden. Denna tråd är framställd på ett för filigrantekniken typiskt sätt. Två mycket tunna rundtrådar är sammanförda till en snodd, som sedan plattats ut i ett valsverk. Resultatet blir, att trådens ytor får ett kornigt eller vågigt utseende; den anbringas vid lödningen så att denna korniga yta blir synlig. Trådens tjocklek är knappt 0,2 mm, dess bredd ca 0,4 mm (det har varit svårt att mäta exakt) . Dessa mått är märkliga; i andra västerländska filigranarbeten är den finaste tråden betydligt grövre. Ännu ett »standardmaterial» bör nämnas: den tågvirkesliknande kantlist som pryder de flesta av pjäserna och bäst synes på vaggan (bild l 4), bordet (bild 7) och »brickan» (bild 12). Den skulle - med en repslageriterm - kunna kallas treslagen kabel, dvs. den är snodd av tre tvåslagna kardeler (»riktiga» kablar är slagna av t re eller fyra treslagna kardeler). - Även om man sett märkliga exempel på 71

guldsmedernas förmåga att av tråd, snodd på olika sätt, skapa dekorativa mönster, måste vår anonyme filigranmästares kabel beundras genom sin förbluffande jämnhet. När han anbringar den som handtag till vaggan och klädkorgen, ger den en god illusion av korgflätning men på stolsarg eller bordskant har den uteslutande dekorativ verkan. Ännu en repslageri teknisk detalj förekommer: snöret eller linan, som är trädd och knuten på »torkställets» överdel. Här utgöres grundmaterialet av mycket tunn rundtråd, som treslagits till en lina, som därigenom får ett högst realistiskt utseende. Diametern är 0,45 mm. Dessa olika trådformer utgör alltså filigranmästarens grundmaterial som sammankomponeras till mönster och överhuvud tjänar som byggelement. Vi kan i de olika pjäserna iakttaga en variation av konstruktion och dekorationer, där någon gång det avbildade föremålets material och byggnad verkat inspirerande. Vi har redan nämnt nattstolen, där vi antagit läderklädda stolar med »tänlikor» ha varit förebild. Klädkorgens lodräta fyrkantstrådar kan syfta på en bestämd konstruktion. A andra sidan är vaggan, vars form säkert går tillbaka till korgflätade vaggor från 1600talets mitt, dekorerad på samma sätt som t.ex. sängens sidor, dvs. med slingrande rankor, som knappast kan tänkas ha någon förebild i »verkligheten». Detsamma gäller stolarna, vars välvda sits och rygg dock möjligen kunde tänkas illudera gyllenlädersmönster. Filigranet är alltså i de flesta fall »sig selv nok» och följer sina egna lagar, utnyttjar sina egna dekorativa möjligheter. Böljande rankor av fyrkantstråd, antingen löpande som ändlöst mönster (runt vaggan och på sängens sidor) eller arrangerade symmetriskt kring en mittpunkt (stolarna, bordet, nattstolen) är det dekorativa temat. Dessa trådar bildar den fast byggda stommen, som utfylles av de tunna, snodda trådarna, vilka i mindre skala upprepar stommens rörelseschema. Det är virvlande dynamik i denna ornamentala rikedom. Lödningen är A och 0 i filigrantekniken. De tmma trå-

1

g

~.~ ~

2i. Detalj av länstolens rygg. Bildens totala längd motsvarar rr,4 mm i verkligheten, vilket innebär tio gångers förstoring.

darna skall böjas samman efter komponerade mönster, som kan markeras av små nålar i en träplatta. Med hjälp av en bö jtång med tunna skänklar lägges tråden i mönster kring nålarna och hålles samman med järntråd och klämmor. Eftersom filigranets olika slag av trådar har olika grovlek även i djupled, uppnås reliefverkan, om man pressar trådarna mot underlaget, så att de här ligger i plan. Mycket av silvermöblernas livliga ytverkan härrör från detta förvaringssätt. Våra möbler är prov på mycket avancerad lödningsteknik. Man har sannolikt använt olje- eller tranlampa, vars låga med ett smalt blåsrör kunde riktas mot arbetsstycket, som bundits upp med järntråd på ett stycke träkol. Fogarna har belagts med pulvriserat slaglod, dvs. en silverlegering med lägre smältpunkt än arbetsmaterialet. Flussmedlet är borax, som vid uppvärmningen smälter och täcker lödställena, varigenom den dels utestänger syret (och förhindrar 73

oxidering av ytan) och dels hjälper det smälta slaglodet att flyta ut och förena kontaktytorna. Vårt mikrofoto i bild 21 visar något av den skrovlighet som uppstår vid lödfogarna, men den lär inte kunna uppfattas med blotta ögat] Silvret är av relativt hög halt, närmast motsvarande vårt sterlingsilver med 925 % renhet, vilket gör det lättare att löda än det mera kopparhaltiga »verksilvret». Kulturen har alltså i denna möbeluppsättning förvärvat inte bara ett kulturhistoriskt talande miniatyrmöblemang utan därtill ett silverarbete av högsta internationella klass.

Litteratur Alf Böe och Thale Riisöen, Om filigran. Oslo 1959· Alf Böe, Filigree. The concise encyclopaedia of Antiques, V. London 1961.

Sigurd Erixon, Möbler och heminredningar i svenska bygder. Stockholm 1925-26.

William Kar/son, Ståt och vardag i stormaktstidens herremanshem. Lund 1945· Robert Miillerheim, Die Wochenstube in der Kunst. Stuttgart 1904.

74

BENGT BENGTSSON

Praktkanna i filigran

Till färgbild VIil

Ett av l 968 års vackraste nyförvärv är en dryckeskanna av silver med filigran, utförd av Karlstadsmästaren Johan Friedrich Straub, som var verksam frän 1670-talets mitt till sin död 1713. Han var född i Tyskland och antagligen broder till den förste åldermannen i Göteborgs guldsmedsämbete, Johan Heinrich Straub, om vilken man vet att han gått sina läroår i Niirnberg. Straub i Karlstad var sannolikt den svenska barockens mest produktiva filigranmästare eller trådarbetare, som dessa yrkesmän då kallades. I hans många arbeten kan man urskilja tekniska och stilistiska särdrag och jag vill här särskilt peka på de olikheter i dessa avseenden som framträder hos de här avbildade dryckeskannorna. Filigranarbetet på vårt nyförvärv (färgbild VIII) är komponerat som rankor, formade av silvertrådar, som spiralformigt ringlar sig inåt. De tunnaste trådarna avslutas i små öglor, begränsade av likaså spirallöpande, grövre trådar, vilkas avslutning markeras av konstfullt uppbyggda rosetter. Ett filigran av denna typ - vi ser den representerad även i årsboken 1966, färgbild vid s. 25 - ger ett livligt dynamiskt intryck. En annan typ kan studeras i dryckeskannan härintill. Här är filigranmönstret mera geometriskt och regelbundet, varjämte trådmaterialet är en aning grövre. Mönstret kan sägas bestå av symmetriskt formade rosetter, som är placerade i jämn upprepning över kannans liv. Rosetterna och mönstret över huvud taget är betydligt glesare än på den andra kan-

75

Kanna av förgyllt silver med filigran, av Johan Friedrich Straub, mästare i Karlstad 1674-1713.

nan, varigenom den underliggande, förgyllda ytan blir mera synlig. Effekten är i båda fallen väl beräknad; kannan med det täta mönstret ger intryck av överflödande rikedom och plastisk dynamik, medan den andra i all sitt raffinemang dock verkar stramare. Det vore av stort intresse att kwma klargöra, om dessa båda sätt att tekniskt-estetiskt utnyttja filigranet avlöst varandra i Straubs produktion. Emellertid är ytterst få av hans arbeten daterade - Karlstad fick ingen årsstämpling förrän långt in på 1700-talet - men att döma av dessa synes de två metoderna ha förekommit samtidigt. Hans olika mästarstämplar förekommer på föremål av båda typerna. Här skulle alltså Straub efter egen och kundens smak ha varierat uttrycksmedlen under hela sin verksamhet. Även om materialet är i knappaste laget för att denna slutsats skulle kunna anses definitiv, innebär den inget överraskande. Vi har inom åtskilliga konsthantverk exempel på att dekorationsmetoder av till synes helt olika slag länge förekommit samtidigt hos samme mästare. Ett sällsynt inslag i vår nya praktkannas dekoration är lockets krön, som prydes av en stor, något oregelbunden barockpärla med starkt blå lyster. På andra mästares filigranarbeten ser man någon gång rosetter med emaljblommor. Straubs blåa pärla är en värdig och raffinerad eftergift åt denna smak. Till sist en kulturhistorisk kuriositet. Under kannans botten är graverat: Damernas hederspris Steeple-chase Helsingborg d. 28/6 1908. Dryckeskannor från barocken var kring sekelskiftet ej så uppskattade som arvegods, men hade blivit vanliga som priser i olika slag av sport. Kanske de damer, som då anskaffade kannan och skänkte den som ryttarpris, inte tillfullo uppskattade dess kvalitet och skönhet. Det gjorde däremot segraren, dåvarande ryttmästaren vid Skånska dragonerna Carl-Gustaf Stael von Holstein och hans maka, vilken nu skänkt kannan till Kulturen.

77

GUNNAR ALSMARK

Stiernhielms mätsystem

Till färgbild IX Lunds Universitet fyllde förra året 300 år. I samband med · jubileet anordnades på Kulturen en utställning, vars tema var att belysa tiden för universitetets grundande. Bland de många föremålen fanns också fem rymdmått av tenn, signerade Georg Stiernhielm 1664, och en mätstav av mässing, tillverkad enligt beräkningar av Stiernhielm. Föremålen tillhör Lunds Universitets fysiska institution. En andra serie tillhör Vetenskapsakademien. Den enhetlighet och precision, som idag karakteriserar vårt mått- och viktsystem, är resultatet av en månghundraårig kamp mot lokaltradition och irrationellt tänkande. Tidigt hade främst kommersiella och politiska orsaker framkallat försök till enhet och ordning i de rådande mått- och viktsystemen. I de franska riksständernas handlingar från 1300-talet talas om »En kung, en lag, en vikt, ett mått» och liknande ideer kommer till uttryck i de svenska landskapslagarna från medeltiden. Med stabiliserad riksstyrelse ökade kravet på större enhet inom måttområdet. I samband med l 604 års riksdag i Norrköping utfärdades ett påbud om ett för hela riket gällande alnmått. Som förebild använde man sig av den s.k. Rydaholmsalnen, som i Småland och angränsande landskap alltsedan medeltiden haft en stor utbredning, och som alltså nu upphöjdes till rikslikare. I 1665 års Placat om mått och vikt stadgas åter om alnens likhet med Rydaholmsalnen, och »ålägges Cammar-Collegium att låta författa modeller af aln, kanna, kappe till alla provinser och städer, härader och söcknar, och en viss per-

nan, varigenom den underliggande, förgyllda ytan blir mera synlig. Effekten är i båda fallen väl beräknad; kannan med det täta mönstret ger intryck av överflödande rikedom och plastisk dynamik, medan den andra i all sitt raffinemang dock verkar stramare. Det vore av stort intresse att kwma klargöra, om dessa båda sätt att tekniskt-estetiskt utnyttja filigranet avlöst varandra i Straubs produktion. Emellertid är ytterst få av hans arbeten daterade - Karlstad fick ingen årsstämpling förrän långt in på 1700-talet - men att döma av dessa synes de två metoderna ha förekommit samtidigt. Hans olika mästarstämplar förekommer på föremål av båda typerna. Här skulle alltså Straub efter egen och kundens smak ha varierat uttrycksmedlen under hela sin verksamhet. Även om materialet är i knappaste laget för att denna slutsats skulle kunna anses definitiv, innebär den inget överraskande. Vi har inom åtskilliga konsthantverk exempel på att dekorationsmetoder av till synes helt olika slag länge förekommit samtidigt hos samme mästare. Ett sällsynt inslag i vår nya praktkannas dekoration är lockets krön, som prydes av en stor, något oregelbunden barockpärla med starkt blå lyster. På andra mästares filigranarbeten ser man någon gång rosetter med emaljblommor. Straubs blåa pärla är en värdig och raffinerad eftergift åt denna smak. Till sist en kulturhistorisk kuriositet. Under kannans botten är graverat: Damernas hederspris Steeple-chase Helsingborg d. 28/6 1908. Dryckeskannor från barocken var kring sekelskiftet ej så uppskattade som arvegods, men hade blivit vanliga som priser i olika slag av sport. Kanske de damer, som då anskaffade kannan och skänkte den som ryttarpris, inte tillfullo uppskattade dess kvalitet och skönhet. Det gjorde däremot segraren, dåvarande ryttmästaren vid Skånska dragonerna Carl-Gustaf Stael von Holstein och hans maka, vilken nu skänkt kannan till Kulturen.

77

2 . Detaljer från Carl-Stavens r:a sida. Skalorna upptill jämför olika fotmått. »Linia Carolina» är sidolängden på den kub, som utgör grundstenen i Stiernhielms måttsystem.

kartografiens fader, försökt införa den då föga kända tiodelningen i det svenska mått-, mål- och viktsystemet. Även för Stiernhielm var decimalräkningen en relativ oprövad metod 2 och han blir den förste i vårt land, som använde sig av den i tryckt skrift. (Archimedes Reformatus 1644.) Decimalerna skrev han dock inte som vi nu gör. I stället för l,732 skrev han 1732@. Med Rydaholmsalnen som utgångspunkt uppdelar Stiernhielm fotmåttet i lo decimaltum. Denna fot blir sedan längden på sidorna i ett kubiskt kärl - en kubikfot - vars volym således kommer att bestå av l ooo kubiktum. Systemet anknyts så till den redan befintliga rymdräkningen genom att kubikfoten indelas i l 0 kannor a l 00 kubikdecimaltum. Omräknat i modernt mått blir en kanna 2,617 1. I volym är den nästan identisk med kannan i den tunna, som förordnas i 1638 års Placat men som nu skjuts åt sidan. I stället blir Stiernhielms kanna grundelementet i 1665 års rikstunna,

80

som hädanefter kom att innehålla 56 dylika kannor. Den nya tunnan överensstämde emellertid mycket nära med den förskjutna Stockholmstunnan, vilket säkert bidrog till att myndigheterna antog de av Stiernhielm föreslagna förändringarna. Stiernhielms ideer var dock alltför revolutionerande för att de i sin helhet skulle kunna accepteras, och med undantag för den något modifierade kannan bibehölls de övriga enheterna i det gamla systemet. Kannan delades fortfarande i 2 stop, 4 halvstop, 8 kvarter och 32 ort (även kallade jumfrur), och de olika tunnorna för lakegods, tjära och beck höll som förut 48 kannor. På samma sätt som med det nuvarande metersystemet, försöker Stiernhielm .skapa konnektion inte bara mellan längd- och volymmåtten, utan även ställa dessa i ett direkt samband med viktsystemet, genom användandet av normalsubstansen »färskt watn». Detta förverkligar han genom att något öka skålpundets vikt, så att 100 kubikdecimaltum (1 kanna) vatten kom att väga jämnt 100 uns viktualievikt, 3 och skålpundet kom därmed att innefatta 8848 ass. Vi ser hur Stiernhielm på rent matematisk väg lyckats skapa ett mått- och vil<tsystem, där samtliga ingående enheter kan härledas ur varandra. Vid 1730-talets översyn av mått- och viktsystemet fann man emellertid, att Stiernhielm inte tillräckligt noggrant angivit förutsättningarna, under vilka ovanstående definitioner var giltiga. Detta har sin naturliga förklaring i att dåtidens fysiker inte kände till vare sig vattnets skiftande täthet vid olika temperaturer, luftens upptryck eller den växlande lufthalten i vattnet, faktorer, som vid noggranna kontrollmätningar visat sig ge något avvikande värden i förhållande till de av Stiernhielm presenterade. Man fann också, att assvikten, grundstenen i systemet, ingalunda var lika i ett flertal länder och att det ass Stiernhielm utgått ifrån ej hade någon motsvarighet i Europa~ De i början av 1700-talet livligt förda debatterna om luftens inverkan på föremålens vikt, föranledde Daniel Menlös följande tänkvärda reflektion. 6 - Kulturens årsbok 1969

81

3. Detalj er från Carl-Stavens 2:a sid a. Ska:orna överst ägnas åt proberkonsten, dvs. uppskattning och jämförelse av ädla metallers halt. »Calibra Stokholm» anger sambandet mellan en kulas diameter och dess vikt. »Linea Fortificatoria » används vid ritande av plankartor till befästningar. .

»Och hwad är det oss så mycket angelägit, at weta hwad alla kroppar och materier wäga uti et luft-tomt rum, emedan wij ändå inte kunna betiena oss af them der utinnan, utan i luften, och det är nog at wij weta hwad the ther uti wäga?» Trots att Stiernhielms mätmetoder inte uppfyllde efterföljande tiders krav på större exakthet, så kvarstår faktum, att vi kunnat ha ett fullt genomfört decimalsystem i Sverige

nära 200 år innan det slutligen infördes år 1855. Då antogs officiellt det decimalindelade rymdmåttet med l kubikfot a l 0 kannor a l 000 kubiktum. Detta system hann under sin relativt korta tid som officiellt mått få en stark förankring i det svenska samhället. Men metersystemet stod för dörren och efter en övergångsperiod på lo år genmnfördes detta år 1889. Låt oss så se närmare på den serie av målkärl, som är avbildade på färgplansch IX. De är tillverkade av tennplåt och försedda med graverade inskriptioner, som upplyser om kärlets nummer och namn i serien, vikten på vattnet som ryms i de olika kärlen, uttrycket i ass, samt årtal och Stiernhielms signatur. 4 Kannan, det största kärlet, bär följande inskription: Illustr. mo Dno Dno PETRO BRAHE Corniti de Wisingsöö etc. etc. Regni Svethire Drotzeto etc. offert humill. Anno 1664 G. Stiernhielm

CANTHARUS

N :o

l

Stokholmensis håller i waten lOO unc 55300 aes ANNO 1664 G. Stiernhielm

Vi ser, att serien är dedicerad till riksdrotsen Per Brahe d.y., som var dåtidens främste och mäktigaste storman i vårt land. Dedikationen berodde emellertid säkert inte enbart på Brahes betydande ställning utan fast mer på hans personliga intresse för mått-, mål- och viktproblem. Han vurmade starkt för bildning och vetenskap, och på Visingsö, hjärtat av hans grevskap, upprättade han ett tryckeri och ett berömt astronomiskt observatorium. Kärlens form - kuben - är inte bara ett naturligt uttryck för Stiernhielms geometriska tänkande. Avsikten var också, att kubiska kärl skulle ersätta de runda spannmålsmåtten, som genom att de var svåra att kontrollera och justera, sågs med alltmer oblida ögon av myndigheterna. Redan på l 660talets mitt började man sända ut sådana kubiska målkärl.

4. Överst en detalj från Carl-Stavens 3:e sida. Skalorna anger sidolängderna på olika geometriska figurer. Därunder två detaljer från stavens 4:e sida. »Linea Geometrica» behandlar en figurs avbildning i förhållande till originalet medan »Axis viii Libr.» bestämmer de lineära relationerna mellan alla likformiga kroppar av olika vikt men med samm a absoluta vikt. »Latera Mcnsurar » uppger kantlängd erna hos kub:ska mått av o:ika rymd.

De blev längre fram direkt påbjudna som enda lagliga mått, men hade ända fram till modern tid hård konkurrens främst från de svepta skäpporna, behändiga och lätta att tillverka. Att märka är att de kubiska målkärlen var starkt begränsade till själva mätningsförfarandet. Som varu- och trans-

portkärl användes hela tiden runda sådana genom att de var lättare att hantera. På våren 1658 utkom Stiernhielms berömda hexameterdikt Herkules. Samma vår uppvaktade Stiernhielm också Konung Karl Gustav med en beskrivning av sin mätstav, till ära åt regenten kallad »Carl Staf». Staven är av mässing, 9 r cm lång, 8 mm breda sidor, och har kvadratiskt tvärsnitt. Den saknar signatur men är tillverkad helt efter Stiernhielms beräkningar och sannolikt även under hans direkta överinseende. I företalet till »Bacculus Carolinus» skriver Stiernhielm: »Nu är mitt Upsåt och Ämne, at beskrijfua en Geometrisk Måt-Staf, med dess Bruk, och mångahanda Nyttor. Huilket, i werket, icke är annat, än at i hast, och med Snille, lära en godh deel af Geometria Practica. Därtil man pläger bruka allehanda Instrumenter och i synnerhet, Proportional-Circler, och Reguler i alles thera ställe, iag bruker bete Carl-Staf.» På var och en av stavens fyra sidor finns två eller tre parallella skalor inristade. Första sidans vänstra hälft upptar 3 jämnlöpande s~alor. Den första »Pes Stockh. ro» anger Stockholmsfoten, delad i ro delar ( decimaltum). Mellersta skalan visar den romerska foten, som har samma längd som den övre skalan, men är delad i r 2 delar (tum). Också den tredje skalan och ytterligare I4 på mätstaven mäter en fot. Differenserna dem emellan är ytterst små, och medelvärdet för de 17 längderna ger en fot, som är 29 1 685 cm vid + r 8 ° C. På högra hälften av första sidan löper tre skalor, som tillsammans bär namnet »Linia Carolina», som, med Stiernhielms egna ord, »är sidan i en kub, som jag kallar för millena emedan den rymmer r ooo droppar friskt vatten, vilket väger rooo gran ( = ass). Tiodubblas denna fås Linea Carolina tota, som är sidan i en kub, som rymmer r million gran (omkr. 48 liter). Den kortare kallar jag decinam, och den delas i ro linjer.» Enligt Ake Rålambs uttalande på 1690-talet »var Linea Carolina en Stereometrisk Mål-linia i lijka delar instält på Mått och Wicht i friskt Watn förmedelst hwilken man med 85

mätande wäger och med wägande mäter allehanda materiers Soliditet i Wåto och Torro, ja, både det som omäteligt och obewägeligit är!». Sida nummer 2 upptar med sina 3 en fot långa skalor på vänstra hälften en uppskattning och jämförelse av de ädla metallernas halt. Stiernhielm ägnade stort intresse åt proberkonsten och anger i sin »Archimedes Reformatus» en sorts pyknometer, med vars hjälp han bestämde den »naturliga wichten» (specifika vikten) av olika metaller. Stavens högra sida har 3 skalor vilka föregås av tecknen Ö' ~ 17 för järn, bly och gråsten. De sammanfattas under namnet »Calibra Stokholm» och anger sambandet mellan en kulas diameter och dess vikt. Längst till höger finns ytterligare en skala, bara till hälften fullbordad. Skalans namn, »Linea Fortificatoria» och de instuckna orden »Ala, Collum, Facies och Polyg. interior» pekar på ett militärt användningsområde, och den var avsedd att användas vid ritandet av plankartor till befästningar. På tredje sidan finner vi bl.a. några skalor, som anger hur man räknar ut sidolängderna på olika geometriska figurer alltifrån 40-hörningar ner till 5-hörningar. En av skalorna, »Linea Geometrica», på stavens fjärde sida talar om hur vi skall förfara, då vi vill kopiera en figur i en viss ytskala, så att avbildningens yta förhåller sig till originalets som a : b. En annan skala, »Axis viii Libr.», bestämmer de linjära relationerna mellan alla likformiga kroppar av olika specifika vikt men med samma absolut vikt. En tredje skala, »Latera Mensur. Svethicarum», uppger kantlängderna hos kubiska mått av olika rymd. Bland de angivna måtten känner vi igen »Tunna, Spann, Halfspann, Fierding, Amphora, Kana, Stop, Quarter och Otting» . Som vi ser, är Carl-Staven inrättad efter ett ytterst sinnrikt system och med ett användningsområde, som sträcker sig långt utanför de strikt metrologiska gränserna. Stiernhielm hade ett brinnande intresse för en mängd olika vetenskapsgrenar. Förutom matematiken och dess praktiska tillämpning, fördjupade han sig i bl.a. stadsrätt,

86

juridik, retorik, fysik och filosofi. Trots epitetet »den svenska skaldekonstens fader » såg han däremot versmakeriet mer som ett tidsfördriv - för övrigt helt i linje med stormaktstidens låga värdering av yrkeslitteratörerna. Själv uppfattade han sig inte som poet utan som en statsmaktens nitiske tjänare. Vi möter honom inte bara som direktör för antikvitetskollegiet, ett nyinrättat ämbetsverk för fornminnesvården, utan även som domare ute i de svenska provinserna. Någon större överensstämmelse förelåg emellertid inte mellan den i Herkules besjungna dygden och Stiernhielms egen person, och ett flertal gånger möter vi honom också själv inför domarskranket. Om Stiernhielm som person skriver F. W. Hultman år 1870 följande. »Han var lång och reslig, brukade eget hår, kort pipskägg och bekymmrade sig ej mycket, huru han gick klädd, hade alltid ett glatt sinne, försatte heldre sina angelägnaste sysslor än han försummade ett roligt sällskap; var arbetsam och hade ganska mycket för sig, hvilket merendels stannade i blotta förslag.» Denna synbarliga dualism mellan liv och lära är utmärkande inte bara för Stiernhielm. Den var typisk för stormaktstidens krav på pompa och ståt, effektsökeri och nationell självkänsla, och Stiernhielm var i högsta grad barn av sin tid. Men mot denna bakgrund står hans forskargärning och framsynthet i ännu klarare ljus, och han förblir en av landets verkligt stora.

Noter Ar 1644 utkom nArchimedes Reformatus », ett fysiskt-matematiskt arbete om ämnenas vikt och om konsten att pröva metaller. 2 En holländsk matematiker, Simon Stevin, t 1620, tillskrivs ha infört bruket av decimaler. 3 = 6 skålpund, 8 lod stockholmsvikt. 4 Det 4:e kärlet i serien, nSextarius», saknar nummer och årt:oil. l

Litteraturhänvisning Falkman, L. B., Om mått och vigt i Sverige. 1885 . Heyman, H., Stiemhielms skrifter om mått och vikt. (Upps . Univ:s Minnesskr. l621-192I.) Hill, C. J. D., Rydaholmsalnen och dess likare. (Nord. Univ. Tidskr. 1856.)

Hultman, F. W ., Svenska aritmetikens historia. (Tidskr. för mat. och fys . 1870.) Jansson, S. Owen, Måttordbok. 1950. - G. Stiernhielm och de kubiska målkärlen. (Fataburen 1950.) Sahlgren, N ., Äldre svenska spannmålsmått. 1968. T andberg, J. G., Stiernhielms målkärl och Carl-Staf. (Kosmos 1922.) W allmark, L. ]., Bidrag till svenska fotens, kannans och skålpundets historia. (öfversigt af Vetenskapsakademiens förhand!. 1854.) Wieselgren, P., Georg Stiernhielm. 1948.

88

JAN GERBER

Möbelbeslag under 1700-talet Till färgbild X Möbelbeslag utgör ett väsentligt inslag i möbelkonsten under 1700-talet. Under detta sekels början var ännu funktionen den naturliga förutsättningen för ett beslag, vilket på intet vis betyder att man underlät att utnyttja dess dekorativa möjligheter. Längre fram i tiden, under rokoko och nyklassicism, förekommer i stor utsträckning beslag, vars uppgift uteslutande är dekorativ. Svenska möbler är vid 1700-talets början påverkade av engelsk möbelkonst, vilket också kommer till uttryck i beslagen. Stor betydelse fick de kinesiska lackmöbler, som importerades till England. Kinesiska skrin och skåp var ofta sammanfogade med stora släta silver- eller mässingsbeslag, med rikt utsågade konturer, som upprepades på nyckelskyltar och utanpåliggande gångjärn. Ett utmärkt prov på ett beslag i den kinesiserande stilen är nyckelskylten längst upp till höger på färgbilden. Den är gjuten i mässing och helt plan så när som på musslan överst. Ett symmetriskt akantusornament har med stor säkerhet graverats över den släta ytan. Fläckvis förekommande silver på beslaget tyder på att det varit försilvrat, något som var vanligt under denna tid. Nyckelskylten har suttit på en svensk byrå av barocktyp men kommer sannolikt från England. Från samma tid härstammar den stora genombrutna nyckelskylten med krönt monogram. Liksom det föregående är detta beslag av mässing och har också rester av en tidigare försilvring . Monogrammet omslutes av en elegant barockram, uppbyggd av voluter, graverade med akantusblad. Bokstäverna i monogrammet utgör troligen initialerna i ägarens (och eventuellt hans hustrus) namn. Vissa bokstäver är felvända; beror det på att gördelmakaren tänkt fel då han gjort gjutformen? Till senbarockens tidevarv hör också beslaget överst till vänster

89

på färgbilden. Det är ett draghandtag med kläpp, gjutet i brons och försilvrat och representerar närmast den franska stilen, som ännu dominerade då det gällde praktmöbler. Nyckelskylten med två bevingade putti, som bär upp en kunglig krona för oss ett steg längre fram i tiden. Visserligen råder ännu barockens form och regelmässighet men den är uppblandad med rokokons asymmetriskt ordnade snäcka och stiliserade taggiga klippor. Beslaget, som antagligen är svenskt, är gjutet i brons och har fått behålla sin bronsfärg men efterbehandlats med fernissa. De hittills skildrade beslagen har använts på svenska möbler under l/OOtalets första hälft, men särskilt de engelska typerna har utnyttjats även senare, parallellt med de franska. Då arkitekten Carl Hårleman vistades i Paris under 1740talets början sände han bland mycket annat franska rokokobeslag till Sverige. Avsikten var att gelbgjutarna i Stockholm skulle inspireras av den franska stilen och det är också i dessa hantverkares arbeten, som de tidigaste proven på svensk rokoko står att finna . Av den anledningen ser man inte sällan möbler av senbarock karaktär försedda med avancerade rokokobeslag. Dessa görs nu av brons, rikt modellerade och ciselerade samt förgyllda . Efterarbetet var av största betydelse för resultatet, ciseleringen utfördes med en guldsmeds precision . Därefter förgylldes beslaget. Ofta fördjupades guldglansen med ett skyddande lager av fernissa. På färgbilden finns tre svenska rokokobeslag, två nyckelskyltar i näst översta raden samt nederst ett dekorativt beslag. I och med rokokon utbildas en stor grupp möbelbeslag, som saknar funktionell betydelse, men icke desto mindre spelar en väsentlig roll i möbelns dekor. Dekorationsbeslaget på bilden har haft sin givna plats på en rokokobyrå, mitt på sargen, där denna, eller i vissa fall nedersta lådans underkant, har en utbuktning. Arbetet är av hög kvalitet med finaste ciselering och en förgyllning, som på ett utmärkt sätt framhäver kontrasten mellan blanka släta partier och matta ciselerade. Nyckelskylten med en platta för nyckelhålet är ett utsökt exempel på förmågan hos den tidens gelbgjutare. 90

1.

Tre rokokobeslag av brons. De nedre förgy llda.

2.

Draghandtag för rokokobyrå av förgylld brons.

91

Modellering, ciselering och förgyllning, alla arbetsmoment har utförts med samma omsorg vilket bidragit till ett fulländat resultat. Ytterligare prov på den mogna rokokostilen är nyckelskylten på bild 1, som med sin bevingade drake avspeglar den tidens uppblomstrande intresse för kineserier, samt på samma bild den övre nyckelskylten, vilken har ingått i gelbgjutarnas standardsortiment; i detta fall är den inte förgylld utan endast polerad och fernissad. Den tredje nyckelskylten på denna bild är av tidig rokokotyp och ger i jämförelse med de två övriga en bild av stilens utveckling. Hur rokokons vegetativa ornamentik kan maskera en funktion finner man bl.a. på lådhandtag som i bild 2. Rokokon innebar konstnärligt och hantverkmässigt höjdpunkten för 1700-talets möbelbeslag. Orsaken till detta är en lycklig förening av franskt inflytande och svenska gelbgjutares skicklighet och självständiga fantasi. Nyklassicismen innebär för möbelbeslagens del en stor förändring genom att rokokons dynamiska fantasivärld avlöses av antikens symmetriska och precis~ ornamentik. Till en början är ebenisterna lika beroende av förgyllda beslag som tidigare, men så småningom går den gustavianska stilen mot en större förenkling. På färgbilden finns tre beslag från gustaviansk tid. Först ett draghandtag, där dragringen, som saknas på bilden, i form av en hårt bunden lagerkrans ligger infälld i den rosettkrönta plattans hålkäl. Bronsbeslaget är ciselerat och förgyllt och hantverket jämförbart med den tidigare epokens. Det andra gustavianska beslaget är en nyckelskylt i form av en stramt geometrisk plakett omgiven av två lagerkvistar. Förgyllningen är inte äkta utan påmålad. Under 1700-talets sista år får den engelska möbelkonsten ett visst inflytande på svenska möbler, och från denna period kommer det tredje av de gustavianska beslagen, ett draghandtag i form av en oval plakett, prydd av en antikiserande urna med vädurshuvuden, som omramas av dragringen. Arbetet är inte av högre kvalitet och det är betecknande att man nu inte lägger ned alltför stor möda på möblernas beslag. 92

JAN GERBER

Z wischengoldglas

Till färgbild X Under antiken behärskade de romerska glaskonstnärerna ett stort antal olika metoder för dekorering av glas. En av dessa tekniker, kallad fondi d' oro, användes ofta för små medaljonger med porträtt eller mytologiska motiv, men också för större föremål som skålar och bägare med rent dekorativa mönster. Dekoren utfördes med bladguld som klippts i silhuett och fästs på glaset, varefter motivet eller mönstret ytterligare förtydligades genom radering med fina nålar. Därefter lades ett tunt lager av klar glasmassa över den ömtåliga dekoren, som blev väl skyddad då glasskikten smälts samman. Tekniken togs upp på nytt under 1700-talet i de s.k. zwischengold-glasen. Metoden vid framställningen är inte helt densamma som under antiken, vilket kommer att framgå av det följande. Oftast utnyttjades denna dekor på glas av enkel bägarform, något avsmalnande nedåt. På utsidan av ett slipat glas med helt släta väggar fästes silhuetter klippta i bladguld eller bladsilver. Önskade man en färgad fond hade man dessförinnan strukit glaset med en tunn, klar fernissa, vanligtvis karmosinröd. Med hjälp av fina nålar utförde man raderingar i silhuetterna för att förhöja den bildmässiga effekten. Någon gång kompletterades det hela genom en polykrom bemålning av motivet, varför den egentliga silhuetten endast kan ses från glasets insida. Bildsviten, med jaktmotiv eller allegoriska scener, begränsades 93

l a. Schematisk bild, som visar monteringen av ett zwischengoldglas: ett inre glas, en yttre h ylsa samt en extra bottenskiva. l b. visar monteringen av zwischengo!dgla::et KM 59.403.

2. Zwischengoldglas från Böhmen, 1730-talet, höjd 8,8 cm . KM 21.607.

94

upptill och nedtill av mer eller mindre rikt utformade dekorativa friser, omväxlande med smala eller breda band av guld eller silver, ibland bådadera. När den minutiöst utförda dekoren var färdig lade man på ett lager färglös fernissa, vilket tjänade som klister för den hylsa av glas som därefter träddes på och som var slipad med sådan precision att den passade exakt. Då hylsan, eller det yttre glaset, satt på plats gav den utrymme för en rund bottenskiva, som passades in för att skydda det motiv som fanns där, ofta en blomsterkorg i ett strikt symmetriskt arrangemang. Utsidan på det yttre glaset var nära nog undantagslöst fasettslipad, vilket utfördes när glaset var färdigmonterat. För att inte skarven mellan inner- och ytterglas skulle synas som en rand runt glasets övre kant, lät man det inre glaset få en centimeterbred klack upptill. När sedan ytterglaset förts upp till denna klack och utsidan slipats var skarven i det närmaste osynlig, bild I a. Tillverkningen av glas med denna säregna dekor, kan ganska säkert begränsas till första hälften av 1700-talet och synes upphöra under seklets mitt. Varifrån de kommer och vilka som är dess upphovsmän är ännu en gåta, men troligen har det varit en specialitet för ett eller kanske flera kloster i Böhmen. I Kulturens samlingar finns ett glas, som helt passar in på den ovannämnda beskrivningen, bild 2. Den karmosinröda bakgrunden finns inte på själva glaset som är färglöst, men väl på bottenplattan, som är dekorerad med en blomsterkorg. Silhuetterna på glaset är utförda i bladsilver och visar i en allegorisk framställning de fyra årstiderna. Fyra kvinnor i dräkter från senbarocken bär årstidernas attribut: Våren en blomsterkorg, Sommaren en liten skära samt en korg med bär och blommor, Hösten den stora skäran och en sädeskärve samt slutligen Vintern, som är klädd i pälsbrämad mössa och muff. Kvinnorna avgränsas från varandra genom träd, vinrankor, blommor och en eld. över och under bildsviten löper enkla bårder varav den nedersta är av bladguld. Silhuetterna har färglagts med transparenta fär95

ger, som är så tunna att den metalliska lystern bibehållits. Tyvärr har klisterlagret dragit ihop sig i gula molnaktiga formationer över hela glaset och härigenom förstört bildframställningen och bemålningen. Sedan något år tillbaka ingår ytterligare ett zwischengoldglas i museets samlingar. I monteringen skiljer sig detta glas från det ovan beskrivna av gängse typ, därigenom att innerglaset saknar klacken, vilket gör att skarven löper fullt synlig runt glasets övre kant, bild 1 b. lnnerglaset har strukits med en lysande karmosinröd fernissa och på denna grund har dekoren lagts. Nedtill och upptill på glaset löper en bred guldbård, därefter följer en palmettfris resp. äggstavsfris och så återigen en bård i silver liksom friserna. De sistnämnda har raderats fram ur breda band av bladsilver. På samma vis är bottenplattans ymniga blomsterurna gjord, en skickligt utförd radering ger här åt motivet en rent grafisk verkan. Glasets huvudsakliga dekor är emellertid den mytologiska scen, vilken löper som en antik figurfris runt glaset. Silhuetten består av tre osynligt sammanfogade delar, av vilka en är smal och kilformad för att anpassa bildsviten till glasets lutande sidor. Sedan silhuetten fästs på glaset har hela motivet ritats ut med en tunn, svart kontur och därefter har varje figur målats med täckande färger, vilket också gäller de moln, som utgör sceneriets bakgrund. För att skapa ett intryck av luftiga och lätta moln har den fina ristnålen åter kommit till användning. Själva tekniken med en silhuett i bladmetall har egentligen förfelats, eftersom motivet har efterarbetats med konturer och täckande målning, vilket snarare ger dekoren intryck av att vara dekalkomani, överföringsbild. Bildsviten visar Zeus, som i sin boning högst uppe på den molnomhöljda Olympen, omges av några av gudavärldens främsta gudar. Han sitter på sin förgyllda tron med örnen vid sina fötter, färgbild X. Tankfullt vilar han huvudet i ena handen, kanske har den viljestarka Pallas Athena, som står framför honom, just avslöjat sitt beslut att tillsammans med Hera föra hellenerna till seger i kriget mot Troja. Rak g6

3. Zwischengoldglas från Böhmen, 1800-talets början, KM 59 .403. Detalj av figurfrisen med från vänster H ermes, Dionysos och Hefaistos.

och ståtlig står hon, det segerrika krigets gudinna framför sin fader, iklädd sin veckrika dräkt, under vilken man skymtar hennes skulderharnesk, egiden. Den gyllene hjälmen och spjutet syftar också på hennes krigiska värv, medan ugglan vid hennes fötter påminner om att hon även är vishetens gudinna. Kvinnan vid Zeus sida är Hera, hans syster och gemål, hon bär det kungliga diademet i pannan och i handen härskarspiran. I nästa grupp, bild 3, ser vi Hermes, rikedomens, handelns 7 - Kulturens årsbok 1969

97

och samfärdselns gud. Han är son till Zeus och dennes budbärare, ett uppdrag som han sköter inte endast mellan gudarna utan även mellan gudar och människor. Hermes är framställd som en yngling med reshatten på huvudet och i handen guldstaven, caducen, en gåva av hans broder Apollon. Framför Hermes och vända mot varandra sitter två gudar, som höjer sina bägare i en skål. Den ene, en kraftig man med långt lockigt hår och skägg, har ett lejon vilande mellan sina ben och i sin högt lyftade hand en stor, skålformad bägare. Denne frejdige gud är Dionysos, fruktbarhetens och vinets gud. Bland hans attribut förutom bägaren, kantharos, är pantern oftast förekommande, men lejonet får också räknas hit. Kanske var det avsikten att framställa en panter vid Dionysos, men djuret på glaset liknar snarare ett lejon utan man. En helt annan attityd har Dionysos medbroder, en hopkurad gestalt med en enkel mössa på huvudet. Med en viss tveksamhet höjer han bägaren och för att visa att detta inte är hans ständiga sysselsättning håller han i sin andra hand den stora släggan. Han är nämligen eldens gud, Hefaistos, Olympens uppfinningsrike vapensmed, son till Zeus och Hera. Dionysos och Hefaistos står i ett mycket gott vänskapsförhållande till varandra, sedan Dionysos lyckats få en försoning till stånd mellan de övriga gudarna och den förskjutne Hefaistos, som därefter åter får vistas i Olympen. Mellan denna grupp och nästa står en ung man, klädd i en vit veckrik dräkt av vilken en del täcker huvudet som en slöja, bild 4. Han är Apollon och bär den stora lyra han fått av sin broder Hermes som en försoningsgåva. I pannan har han ett diadem med en brinnande låga, som troligen syftar på hans roll som solgud, en sammanblandning av Apollon och Helios, vilken förekommer redan under senantiken. På bild 41 bildsvitens sista grupp, ser vi kärlekens gudinna, Afrodite, med sina vita duvor. Behagligt lutad mot henne halvligger guden Ares, med sina krigiska attribut, hjälmen, spjutet och vid hans fötter svärdet, vilket allt syftar på hans

98

4. Samma som bild 3, med Apollon samt Afrodite och Ares.

roll som det kaotiska krigets gud. Dessa två gudar utgör knappast en bild av den äktenskapliga troheten, ty Afrodite är egentligen hustru till Hefaistos, Ares broder. Ares riktar sina blickar mot en liten flicka med fjärilsvingar, som står lutad mot Zeus tron. Det är Psyche, och av de tio gudar som är avbildade är hon den enda som inte tillhör de högre gudomligheterna. Psyches plats bakom Zeus är omotiverad, troligen har konstnären missuppfattat den lilla bevingade segergudinnan Nike, som ofta ses bakom Zeus på antika avbildningar.

99

Glasets figurf ris har inte något antikt konstverk som förlaga, utan är en helt fri komposition, som saknar egentlig anknytning till den antika konsten. Visserligen är gudarna avbildade i enlighet med den klassiska eller hellenistiska uppfattningen om deras utseende. Ares och Dionysos utgör emellertid undantag härifrån, som vi här ser dem med långt, lockigt hår och skägg, hör de hemma under arkaisk tid, medan de i senare avbildningar framställes som skägglösa ynglingar. Bildsviten och den övriga dekoren överensstämmer däremot väl med den antikiserande stil, som var förhärskande vid tiden omkring sekelskiftet 1800. Kulturens helt intakta glas, med motiv och dekorativa friser framställda i den »antika smaken» är tillverkat under 1800-talets början. Zwischengoldglas från denna tid är utomordentligt sällsynta, kanske är dessa få glas resultatet av ett försök att återuppliva en sedan länge övergiven teknik.

100

ARVID LEIDE

En examen rigorosum i Lund

Till färgbild XII På utställningen »Lärda lärare» , Kulturens bidrag till universitetets 300-årsjubileum, visades besökarna två akvareller med motiv från något universitet och uppmanades att söka lösa gåtan, vilken akt inom den akademiska undervisningen som avbildades och vilka de deltagande personerna kunde vara. Det anses troligt, att bilderna hänför sig till Lunds universitet, men någon säker uppgift härom föreligger icke. Akvarellerna har publicerats tidigare och då angivits föreställa antingen en föreläsning eller ett seminarium i geometri. lntetdera torde vara riktigt. Den stora anhopningen av äldre personer, till synes utan intresse för det som försiggår vid svarta tavlan, tyder icke på att en direkt undervisning äger rum - snarare en tentamen -, och seminarier ingick icke i 1700-talets akademiska verksamhet. Den tidens studenter fick sannerligen icke sin akademiska grad utan arbete. Förhör och stilprov kom tätt, alltifrån förhöret inför rektor magnif icus eller dekanus vid inskrivningen som student, första terminens examen teologicum för dem som ämnade bli präster - och det ämnade de flesta -, examen stilii pro exercitio, examen stilii pro gradu, disputation pro exercitio, tentamen i ett tiotal ämnen som ledde till examen philologicum och examen philosophicum och slutligen examen rigorosum, vid vilken examinanden under ett par timmars förhör skulle visa sin förmåga att hålla sina kunskaper aktuella i de olika ämnena samtidigt. ror

Studenterna fick sedan avlägga kandidateden och fick titeln filosofie kandidat. Deras studier avslutades med disputation pro gradu och promotion till filosofie magister. ~en rigorosum omgavs med en särskild formell högtidlighet som underströks genom närvaron av en notarie med uppgift att föra protokoll, skriva ned namnen på examinander och examinatorer, notera de framställda frågorna och sammanfatta resultatet. I regel blev alla godkända, de hade ju tenterat i förväg och de som icke klarat sina tentamina hade icke rätt att gå upp i examen. Den unge mannen med skrivfjäder är säkerligen denne notarie och hans närvaro visar, att det är fråga om en examen rigorosum. Protokollen som infördes i filosofiska fakultetens protokollsbok nämner ingenting om anhörigas eller vittnens närvaro, men denna examens egenskap av slutexamen - det var icke alla kandidater som fullföljde studierna med disputation - gör det troligt, att vänner och anhöriga ville högtidlighålla akten med sin närvaro. Protokollen visar, att det alltid var professorn i ämnet som examinerade. Endast om en professur stod obesatt eller om en professor var tjänstledig förordnades en adjunkt som examinator, och protokollet nämn.e r omsorgsfullt, när så är fallet. Lund följde troget Uppsala i sina akademiska sedvänjor, varför man kan utgå ifrån, att förhållandena var desamma i Uppsala. Man kan då med stor sannolikhet avgöra, till vilket universitet akvarellerna skall hänföras. I Uppsala var Fredrik Mallet professor i matematik fram till 1797. Han var född 1728 och var således i 60-årsåldern vid den tidpunkt som anses trolig för de aktuella bilderna. Han är alltför gammal för att vara den examinerande professorn. I Lund hette professorn Per Tegman. Han var utnämnd 1787 och var i 35-årsåldern, då bilderna sannolikt kom till. Hans ålder stämmer bättre med den avbildade examinatorns. Bilderna visar ett rum, som tycks vara ganska rymligt, dock ingen sal. Det har ett par fönster och på väggen mitt emot fönsterna en kakelugn. En svart tavla är upphängd på 102

....

r. »Examen rigorosum», den mindre av de båda akvarellerna med samma motiv. Mått 28,5 X 2r cm.

kakelugnens spjäll, en tillfällig anordning som tyder på, att rummet icke normalt användes som lokal för föreläsningar eller examinationer i matematik. I Lund fanns icke något fakultetsrum för skriftliga eller muntliga prövningar utan examen rigorosum hölls i konsistorierummet på akademihusets första våning. Det var ett rum med dimensionerna 6 X 7,5 m med sina fönster vettande mot norr, mot dåvarande botaniska trädgården, nuvarande universitetsplatsen. Rummet hade en kakelugn, en av de två som fanns i huset, men den var placerad, där bilderna har bokhyllan. Konstnären kan ha tillåtit sig en frihet, att låta kakelugnen och bokhyllan byta plats och därigenom fått större bredd på sin bild och bättre möjlighet till individualisering av deltagarna. Ändringen har kunnat försvaras ur konstnärlig synpunkt. I Uppsala försiggick examen i konsistoriets sessionsrum i första våningen av konsistoriehuset, »kuggis». Det var en byggnad från 1750-talet, senare geologisk institution, och rummet beskrives och avbildas som en stor sal med djupa nischer. (Jämför N. P. ödman, Student- och ungdomsminnen, 2 uppl. sid. 20, 29.) Salen visar icke någon överensstämmelse med det rum, akvarellerna framställer. Undersökningen ger således sannolikhet för att bilderna bör hänföras till Lund omkring 1790, att de föreställer en examen rigorosum i det gamla konsistorierummet och att examinatorn är professorn i matematik, Per Tegman. Om man vidare vill hålla för troligt att de båda unga, eleganta examinanderna är nobiles, kan man få hållpunkter för att tränga vidare. Under Tegmans professorsår, fram till 1798, då denna examen icke längre registrerades, hände det endast en gång att två nobiles samtidigt avlade kandidatexamen. Det var den 19 maj 1791, då Magnus Anton von Celse, son till den dåvarande biskopen i Lund, Olof Celsius och en ung adelsman Josua von Völschow deltog i examen rigorosum. Det centrala ämbete som Olof Celsius beklädde och hans starka försänkningar i den skånska aristokratien kan förklara det stora uppbådet av förnämiteter som bevittnade akten och även förklara varför dessa akvareller kommit till.

2 . Detalj ur den mindre akvarellen. Personerna vid bordet är - enligt författarens tolkning - från höger: professor Per Tegman, adjunkt Christian W åhlin samt professor Mathaeus Fremling .

Den svenska dräkten, som är rikt representerad, ger ett stöd åt denna tidpunkt. Bilderna visar, utom Tegman, ytterligare två examinatorer som följer prestationerna och väntar på sin tur att få övertaga förhöret. Den ene är en helt ung man med en uppslagen bok framför sig, som följer examinationen med uppmärksamt intresse. Den andre är en äldre man, ungefär i 50-årsåldern, som visar sin brist på intresse för geometri och tydligen representerar ett helt annnat ämne. Protokollen omtala, att tio studenter examinerades i denna examen rigorosum med några förhörstimmar på förmiddagen och resten på eftermiddagen, att Tegman examinerade på 105

förmiddagen och tillsammans med honom professorerna Johannes Lundblad, Anders Jahan Retzius, Lars Peter Munthe, Mathreus Fremling och adjunkten Christian Wåhlin, som vikarierade för historieprofessorn E. S. Bring. Den uppmärksamme unge mannen kan vara Wåhlin, nyligen, 17901 utnämnd till adjunkt, 30 år gammal och nu med om sin första examination. Av de övriga närmade sig Retzius och Fremling 50-årsåldern men Retzius' karakteristiska magerlagda ansikte stämmer icke överens med porträttet. Om Fremling, som var professor i teoretisk filosofi och därför kanske icke så intresserad av geometri, vet man, att han med åren blev ganska korpulent. Konstnären har väl icke eftersträvat en fullständig porträttlikhet att döma av bristen på överensstämmelse mellan de båda akvarellernas framställning av bisittarnas utseende. Den stora färgbilden kan förlikas med tidigare porträtt av Fremling (jämför bildverket »Esaias Tegner» s. 65) men här visas en åldrad och mera fetlagd upplaga av den berömde professorn. Skulle vidare slutsatsen om den unge mannen som adjunkten i historia Christian Wåhlin vara riktig, har den ett särskilt intresse. Wåhlin utnämndes till adjunkt 17901 och den på akvarellerna avbildade examen skulle vara hans första som examinator, vilket kan förklara hans spända uppmärksamhet. Man skulle således här ha ett ungdomsporträtt av den mycket omtalade mannen. Han övergick senare till teologiska fakulteten och slutade som domprost. Han blev efterhand en av akademistatens mest bekanta och mest originella medlemmar, flitigt behandlad i memoarerna för sin ofantliga aptit och sin omåttliga fetma. I sin ungdom skildras han som en rask, energisk och handlingskraftig man, vilket väl stämmer överens med det aktuella porträttet. Det är den fungerande examinatorn som varit särskilt föremål för konstnärens intresse och hans porträtt har utarbetats med omsorg som gett en god överensstämmelse mellan de två versionerna. Det är som nämnts högst sannolikt att examinatorn är professor Per Tegman, född 1757 och professor i matematik l787-18u . Man känner icke till ro6

någon bild av honom, vilket har beklagats av de många författare som sysslat med Esaias Tegners ungdomsår i Lund. Tegman var en gammal vän i det Myhrmanska hemmet på Rämen och spelade stor roll för Tegner som en hjälpande och rådgivande äldre vän. Han var inspektor för Värmlands nation, omfattade den unge Tegners studier med stort intresse, icke minst i matematik, för vilket ämne Tegner visade stor fallenhet. Efter Tegners giftermål hörde Tegman och hans hustru Sara Gjörloff till det unga parets närmaste umgänge. Som akademiker spelade Tegman enligt protokollen en inflytelserik roll inom konsistoriet. Han var högt beundrad för sin matematiska skicklighet av sin kanske icke alltid så sakkunniga omgivning, men hans vetenskapliga gärning var obetydlig. Han skildras som en jovialisk, gladlynt man, med tiden alltför mycket intresserad av mat och dryck. Karaktären i examinatorns porträtt sammanfaller väl med denna skildring. Till sist kommer frågan om vem konstnären är. Bilderna har tidigare tillskrivits universitetets ritmästare vid denna tid, Martin David Roth (1756-1805), som i en lång rad porträtt förevigat de akademiska lärarna och funktionärerna vid 1700-talets slut. Han tillträdde 1784 befattningen som ritlärare vid universitetet och kvarstod som sådan till sin död. Denna tidigare gjorda attribution vinner ytterligare styrka genom den här lämnade tolkningen av tavlornas innehåll.

GUNILLA ERIKSSON

Flintporslin med tryckt dekor

Till färgbild XIII Bland årets keramiska nyförvärv intar en bål med blå tryckdekor en dominerande plats. Dels är den imponerande i sin storlek - höjd 27 cm och diameter 47 cm] Dels är den viktig genom att fylla en lucka i museets ganska magra samling av tidiga tryckta flintgodspjäser från Rörstrand. Om vi bortser från de tryckdekorerade fajanserna från åren omkring 1770, som tillhör en annan och spännande historia, finns det första belägget på teknikens förekomst vid Rörstrand i ett ofta anfört citat att Bengt Reinhold Geijer, som från 1797 var fabrikens driftige ledare, redan före sin död 181 s försökte införa »en engelsk uppfinning att med blå tryckning ornera porslinet», dvs. flintgodset. Andra kända fakta är att Geijers arvingar under åren 182530 väsentligt förbättrade flintgodsets kvalitet genom att från England införa råvaror, tillverkningsmetoder och personal. Förlagor och färdiggraverade kopparplåtar för överföringstryck intogs också. Ar 1826 började tillverkningen av tallrikar med det i England flitigt nyttjade »willow pattern» och 1928 introducerades, också efter engelsk förebild, landskapsmönster inramade av naturalistiska blomrankor. Här ersattes snart de anonyma landskapen av svenska topografiska vyer. När vi kommit så långt, och fr.a. in på 40-talet, är dekorerna välkända och presenterade av Bo Lagercrantz i de båda böckerna Gamla tallrikar och Iris, Vineta och Gröna Anna. Kulturens bål tillhör emellertid det ännu outforskade inledningsskedet av tryckdekorernas tid vid Rörstrand. 108

r a och b. Bål i flintgods med blå tryckdekor. Rörstrand 1820-tal. Nationalmuseum r62/r91r

109

Runt bålens mynning löper, in- och utvändigt, en c:a 8 cm bred mönsterbård, under vilken grenar av vin med stora löv och klasar är utlagda mot vit fond. Mönsterbården är fascinerande att studera. Man undrar var förebilden finns till denna bisarra bebyggelse - hus av stående timmer eller tegel, i flätverk eller korsvirke, alla under tak som tycks smälta, väl av vass, halm eller torv. Ägorna hålles skilda av låga staket, i landskapet omväxlar cypressliknande buskage med höga, starkt flikiga träd, i förgrunden ringlar en bäck och betar två hjortar. En hastig genomgång av engelsk litteratur har ej kunnat ge några belägg för mönstrets förekomst där. Men vid Rörstrand har det tydligen använts ganska flitigt. Flera bålar är bevarade, dock i mindre format än Kulturens, med husbården kombinerad med druvklasarna eller, som på Nationalmusei bål bild 1, med blomsterbårder och den vid Rörstrand flitigt nyttjade medaljongen med en fiskare i lummigt flodlandskap, bild 2. Mönsterfloran på dessa tidiga ting är inte rik men ofta sälls:Jm - vi finner ordinära motiv som slotts- och parklandskap med betande hjortar men också bårder med sydländsk arkitektur, kanske lånad från någon av tidens reseskildringar, eller landskap där engelsk romantik fått en krydda av kineseri i form av små verksamma figurer. På de tidiga pjäserna är mönstren adderade och de olika trycken ligger ofta tätt intill varandra, med synliga mönsterskarvar (bålen bild 1 a) . Den enhetligt komponerade dekoren med mönster anpassat efter föremålets form tillhör ett senare stadium. Kulturens tre kannor kan illustrera skillnaden den höga kaffekannan är prydd med medaljonger och blombårder som kan läggas ut på föremål av skiftande form medan de båda tekannorna har en formanpassad fonddekor. Mönstergravörens arbete bestod just i att utarbeta förlagan i alla de former som servisen krävde. Hela den tidiga kategori som här berörts är värd att uppmärksammas. Man kan finna de mest delikata ting, tunnväggiga och spröda i det lätta benvita godset, med distinkt dekor i djupblå färg. Signeringen är inpressad i IIO

2. Kaffekanna och två tekannor i flintgods med blå tryckdekor: medaljong med fiskare i landskap, här använd i sju olika storlekar, blombårder och blomfonder. Kaffekannan t.v. är äldst, med brunaktigt gods och en glasyr som lätt repas av stål. De båda tekannorna har benvitt gods och en hård glasyr, och är alltså tillverkade sedan omläggningen till engelska metoder skett. Samtliga sign. med inpressad kursivstämpel: Rörstrand. Ca 1820 resp. ca 1830. KM 15 .590, 59.253, l5.59r.

godset, »Rörstrand» i versaler eller i liten kursivskrift, ibland kompletterad med en vinjett i blått tryck: en svan, en kamel, en elefant, en människa eller en bit av ett bårdornament. Kulturen tar med glädje och intresse emot meddelanden och uppslag från alla ägare till tryckdekorerat Rörstrand från 1800-talets första decennier 1

111

Färgbilder IX. Georg Stiernhielms serie av tennmått från 1664. Tillhör Lunds Universitets fysiska institution.

x. Möbelbeslag från ~700-talet. x1. Zwischengoldglas med Olympens gudar. Böhmen, 1800-talets början. x11. Examen rigorosum vid Lunds universitet den 19 maj 1791. Akvarell av ritmästaren vid universitetet Martin David Roth ( 1756-1805). XIII a. Två kaffekoppar i flintgods med brun tryckdekor. Sign. i brunt tryck: DAVENPORT, England omkr. 1800. Den mjölkande flickan var ett mycket populärt motiv i de tidiga tryckdekorerna, både i England och Tyskland. XIII b. Bål i flintgods med blå tryckdekor. Sign. inpressad kursivstämpel: Rörstrand. Omkr. 1830. XIV.

Silkeduk, hallstämplad i Stockholm 1838.

xv. Reklamkort för digeltryckpressen Victoria. Leipzig 1890-talet. Foto: Lennart Hansson, Institutet för Färgfoto, Lund. 112

IX

X

XI

XII

XIV

Representant för Sverige: Vilhelm Johnsen, Stockholm, Barnhusgatan

Ziokographie und Druek von Rudolf Lo«!s, Leipzig, auf einer Victoria-Tiegeldruckprcsse.

XV

10.

CHRISTINA LINDVALL-NORDIN

Mossrosor och hjärtblomster

Till färgbild XIV Mossrosor, hjärtblomster, näckrosor, narciss och liljekonvalj. Det låter som en vandring i Floras rike. Men det är ett smakprov på mönster för sidenschaletter från 1800-talets slut. Silkeschaletten var under hela 1800-talet en nödvändig detalj i allmogekvinnans utstyrsel. Den första fick den unga kvinnan i regel när hon konfirmerades. Så fick min mormor en vit silkeduk, den var rikt mönstrad med rosor och påskliljor, när hon år 1899 konfirmerades i Hörröds kyrka. Nästa schalett erhöll kvinnan ofta av sin fästman. Liksom skätteträ, klappeträ och skrin, var silkedukarna omtyckta friaregåvor. I den gamla brudklädseln ingick att man fäste en eller två sidenschaletter vid brualisten, ovanpå förklädet. De schaletter, som jag kommer att gå in på i denna uppsats, var avsedda för allmogen och de återfinns i nästan alla delar av Sverige. De såldes även till våra närmsta grannar, norrmän och finnar. Silkedukarna såldes av marknadsfolk och kringvandrande västgötar. Konstnären Bengt Nordenberg har skildrat en knalle, som packar upp sitt innehållsrika och spännande knyte framför en bondkvinna i en stuga i norra Skåne. Man kan tänka sig att det var svårt att bemästra sitt habegär, när så ljuvliga ting hölls framför en. Knallens hälsning till blivande kunder var ofta »Jag har schalar och band, silkedukar därtill 1» Silkeschaletter var de svenska sidenfabrikanternas stora artikel under hela 1800-talet. Det var på dessa, samt på dräkt- och möbeltyger som de kunde existera. År 1800 hade Sverige 42 st. sidenfabriker. Men de gick svåra år till mötes 8 - Kultu rens årsbok 1969

113

1 . Sidenschalett, grå med mönster i violett, stämplad vid Stockholms Hall 1837. KM 24 .572.

i och med frihandelssystem och hårdnande konkurrens från utländska fabriker. Antalet fabriker i Sverige decimerades snabbt, och år 1848 fanns det bara 15 fabriker kvar. 1799 hade C. Marie Jaquard uppfunnit den mekaniska vävstolen. När Knut A lmgren, grundare till sidenfirman med samma namn, såg Jaquards vävstol i Lyon, där han studerade sidentillverkning, kunde han inte annat än begeistras över den. Han trotsade det franska exportförbudet, och en nermonterad vävstol hitsmugglades, väl gömd i ett parti russin. Med denna vävstol blev det möjligt att göra mera detaljerade mönster med rundare och mjukare konturer, än man kunnat åstadkomma i damastvävstolen. De svenska sidenfabrikanterna importerade det mesta av silket från Frankrike. Men det kunde även hända att fabriksledningen själv åkte utomlands och köpte upp ofärgat silke.

2. Sidenschalett, detalj av stämpel »Stockh .Hall.Stemp.1845>>. KM 3r .65r.

Detta färgades av färgarna vid Danviken och på Kungsholmen. Silket förvarades sedan i mörka källarvalv med konstant temperatur. En av fabrikerna ägdes av den vittbekante tidnings- och industrimannen Lars Johan Hierta. Han hade även egna fartyg, som gick på Orienten och förde med sig begärliga varor till skönhetstörstande nordiska kvinnor. Det fanns även inhemskt silke att tillgå, om än i ringa mängd. Redan under 1700-talet hade man haft ansenliga mullbärsplantager bl.a. på Drottningholm. Vi hade en på 115

3. Sidenschalett, detalj av stämpel med tillverkningsnummer. Sidenfirman K. A. Almgren, Stockholm, grundad 1833. KM 59.990.

närmre håll: I Lund på Paradislyckan låg »Mullbärsplantagen vid Lunds stad». Ar 1830 bildades »Sällskapet för befrämjandet av inhemsk silkesodling» och bl.a. på Gotland spanns djärva drömmar om silkesodling i stor skala. Längst pågick sällskapets odlingar vid Borgholms kungsgård på Öland. Produkten användes till det siden, som beställdes för de kungliga slottens räkning och vävdes av Almgrens Siden116

4. Sidenschalett, detalj av stämpel, vävd av sidenfirman Casparsson & Schmidt, Stockholm, som år r904 övergår till K. A. Almgrens. KM 45 .7r9.

fabrik. Denna odling lär ha pågått ännu så sent som in på l 900-talet. Vi ska här titta på några silkedukar i Kulturens ägo. När man sysslar med schaletter frapperas man av att man sällan finner två stycken med samma mönster. Detta måste tyda på en enorm mönsterrikedom. Enbart det almgrenska sidenväveriet hade en repertoar på omkring 500 mönster. Utländska mönstertyper kom till användning genom att fabrikerna skickade sina dessinatörer till utlandet, på Sidensocietetens initiativ, för att de skulle finslipa sina kunskaper om siden. Så småningom började dessinatörerna att själva skapa sina mönster. De flesta av dem har anknytning till växtvärlden. Man tar upp odlade blommor och vilda ax i sina mönster och ofta kombinerar man det rika blom117

mönstret med ombrerande effekter, där färgerna skiftar i regnbågens alla nyanser. Under 1700-talet hade det kommit in en ökad ström av orientaliska motiv i den europeiska textilvärlden. Dessa dröjer kvar under hela 1800-talet och stadfäster sina typiska mönsterformer t .ex. den persiska snäckan eller schalgurkan. Så var det med det omtyckta alg- och korallmönstret, som återfanns inte bara på siden utan även på de tryckta bomullstygerna. En silkeduk i spektrums alla färger, hallstämplad 1838, med blomstersolar i mittspegeln, kantas av en bred bård med motställda påfåglar, som för tanken bakåt till byzantinsk konst (färgbild XIII). Så småningom efterträds empirens stränga motivkrets av nyrokokon, som på 1830- och 40-talen mer och mer kommer att göra sig gällande. Det är en kraftfull blomsternaturalism som tar överhand. Man kopierar med förkärlek rokokons sätt att strö ut blombuketter och att använda spetsar som ornament. I en provkollektion från Casparsson & Schmidts sidenfabrik i Stockholm finns flera sidenschaletter med mönster av spetsar. Och på andra schaletter återfinns spetsar, som draperats till fichyer och ger en tredimensio- . nell effekt åt mönstret. Under 1800-talets första hälft hålles silkedukarna i en lugn och dämpad färgskala, där effekter nås med pastellmilda nyanser i rosa, violett, grått och gult. Så finns i Kulturens samlingar en schalett med tydlig hallstämpel i ena hörnet »Stockholms Hall 1837». Den är grå med violetta orchide-liknande blommor i spegeln (bild 1) . Innan sidenschaletterna fick saluföras skulle de kontrolleras och stämplas. Det var strängeligen förbjudet att sälja ostämplat gods. Denna stämpling utfördes på Hallen. 1846 upphör hallstämplingen officiellt, men man kan finna en och annan duk, stämplad ett eller ett par år senare. På flera silkedukar kan man ännu upptäcka hela eller rester av stämplar i ena hörnet. Hallstämpeln är rund och antingen svart eller röd. Tillverkningsstämpeln, som användes senare var ofta röd och dess form varierade, beroende på vilken II8

5. Sidenschalett, svart. Omkr. 1880. KM 26.341.

fabrik, som vävt schaletten. Men de flesta stämplarna har förstås tvättats bort under årens lopp. Tillverkningsstämpeln består av fabrikens namn plus ett nummer, som hänvisar till mönsterboken (bild 2-4). Till största delen kom det att vävas svarta silkedukar. Som motvikt till dem, flödar de kulörta i lysande och bjärta färger med mönster i rött, lila, grönt och blått mot svart eller brun botten. Färgkombinationerna varieras i det oändliga. På 1860-talet börjar mönsterförrådet av blommor få konkurrens av rutmönstret, som blir mer och mer populärt. Det finns i alla färger, och kan vara b:1de kulört och enfärgat. Rutmönstret får en uppblomstring igen på 1880-talet. Då uppträder nyrokokon ännu en gång, och man frossar åter i tyger med rika blommönster. Man väljer gärna mönster med Il9

vinrankor, rosenbuketter, vajande ax och bladfantasier (bild 5). De äldsta sidenschaletterna är givetvis handf ållade. Omkring 1850 börjar symaskinen komma till användning och på 60-talet blir den mera allmän. Detta kan man ha till hjälp vid datering av dukarna, såvida man ej har ledning av stämplarna. I övrigt är det svårt att precisera dem till ett visst årtal. Silkedukarna kantas av fransar, fint krusade skulle de vara. På de äldsta utgjordes fransen av varp och inslag. Senare försåg man dem med knuten frans, som kunde vara en eller tvåknuten, lång eller kort. Det ansågs finast att ha en med lång och tät frans, som man kunde krusa på speciella maner.

120

JöRN SVENSSON

Varureklam som kulturhistoria

Till färgbild XV

Att samla etiketter och varumärken brukar inte anses lika fashionabelt som att samla mynt eller frimärken. Det hindrar inte, att man en och annan gång i mynt- och antikvitetshandlares kataloger finner etikettsamlingar utbjudna till försäljning. Naturligtvis har sådana samlingar i regel ett tämligen blygsamt kommersiellt värde, främst som föjd av den enorma mängden dylikt tryck som förekommer i marknaden. Det är emellertid en omständighet, som inte behöver göra materialet mindre intressant ur kulturhistorisk synpunkt. Kulturhistoriska museet har under 1968 förvärvat en betydande samling varumärken och reklamtryck, förut tillhörig en samlare i Stockholm, tobakshandlaren B. G. Svensson. Samlingen, som omfattar uppskattningsvis 7-8000 nummer och omspänner de flesta av näringslivets branscher, är en gåva av AB Akerlund & Rausing i Lund. Huvudparten av materialet är från tiden 1870-1910, men de enskilda numren går oftast inte att omedelbart datera mer exakt. Samlingen föreligger nu ordnad i ett 60-tal grupper efter bransch och produkttyp. Vad kan då ett sådant material berätta? För det första ger det intressanta inblickar i konsumtionsvanor och varusortiment, sådana de tedde sig i industrialismens tidiga skede. Det ger också glimtvisa intryck av tidens smak, anda och värderingar. Inte minst värdefullt är vad det visar av dåtida reklamteknik, både i idemässigt avseende och i fråga om yttre utförande. Det brokiga urvalet illustrerar många typiska drag i den 121

r. Färglitografi ur en reklambroschyr p å ryska för Alfa-Laval-separatorn omkring 1900 . Idyller från hela världen blommar kring den märkliga maskinen . Här ser vi en lycklig afrikansk fami lj .

tidiga industriella ekonomin. Främst frapp erar kanske det stora antalet märken och fabrikat. Särskilt variationsrika ter sig bryggeri-, mejeri- och kvarnindustrin. Här speglas en företagsstruktur präglad av en mängd smärre driftsenheter med lokal anknytning i stark kontrast mot den enhetlighet och koncentration, vilken på dessa områden utmärker dagens situation. Under det här aktuella skedet spelade naturligt nog introduktionen av helt nya produkter en framträdande roll. Det gällde ofta att söka åstadkomma betydligt radikalare brott med gamla konsumtionsvanor och produktionsmetoder än i det nutida industrisamhället. Den från 1890-talet snabbt växande stadsbebyggelsen skapade en marknad för nya slags uppvärmningsanordningar. Bosättnings- och inredningsfirmorna av modern typ dyker för första gången upp, burna av den stigande köpkraften hos industri::;amhällets nya toppskikt. Arbetslivets krav på större effektivitet och precision medför bl.a. behov av ny belys122

Tänk på Hälsan! Bristkaramellen .,,,,,1n1~ Af herrar läkare erkänd att vara ett kraftigt läkemedel för Hals-, Bröst- ooh Maga\kommor.

Finnes hos de flesta Specerihandlare samt i F abriksboden Regeringsgatan I, Carl G. Pettersson, Konfekt-, Karamell- & Marm(lladfabrik,

Björngårdsgatan 9, Stockholm. · Allm1'nltet.en torde noga efterse att hvarje karamell biir ofvanstäende inregistrerade märke. 2 . Den p åst ådda medicinska verkan av bröstkarameller och halstabletter har gamla anor. Vilka läkare Carl Pettersson rådfrågat, anges inte i detta reklamkort.

ningsteknik. Intensifiering och mekanisering i jordbruket tar sig uttryck i en omfattande och starkt informativt betonad reklam för svenska, tyska och amerikanska jordbruksmaskiner. Det var en epok, som också var uppfinnarnas och patentmakarnas gyllne· tid. I reklamens undervegetation finner man mångordiga lovtal över patenterade byxupphållare, mekaniska lamprörsrensare och ett otal kraftnärings- och anti-förkylningspreparat, alla av »erkänt bästa märke». Intressant är att se vilken stor kapacitet tillverkarna av de nya kemisk-tekniska livsmedlen mobiliserade i varureklamen. Visar sig en tids anda och smak i konst och arkitektur, tar den sig ofta än m er direkta och öppna uttryck i sättet att bedriva varureklam. Man kan erinra sig H einrich Manns grymma satir i romanen »Undersåten» över den patriotiske pappersfabrikören H essling, som låter trycka stora landsmäns tänkespråk på toalettpapper av märket »Weltmacht». 123

Satiren anknyter till stildrag i reklamen vilka var i hög grad verkliga och utomordentligt vanliga. Man kunde t.ex. här i Sverige under Norge-konfliktens dagar få se viktualieaffärer uppmana »herrar hotellägare, restauratörer och officerare» att i god tid inför firande av Gustav-Adolfsdagen beställa hjältekonungens byst i smör. Oerhört mycket av det slutande 1800-talets och sekelskiftets varureklam bär - fast i mindre grotesk form - just denna prägel av nationella referenser och nationalromantiskt färgad bildkonst, av lätt naivism och pompös anspråksfullhet gränsande till blasfemi. I både ideell och konkret mening var det varureklam i nationalflaggans skugga. Ett moderatare exempel på den nämnda företeelsen ger Alfa-Laval, som över hela världen distribuerade tryck, där montage av blågula band bildade bakgrund för prydliga nationaldräktsklädda svenskor vevande små handseparatorer. Troligen är det här fråga om ett stildrag, som framträder särskilt utpräglat i sent industrialiserade länder, där industripolitiken gärna får ett något aggressivt och protektionistiskt drag. Det är knappast någon slump, att separatorns uppfinnare också stod på de nationalistiskt sinnade tullvännernas lista vid det ryktbara riksdagsvalet i Stockholm 1887. I hög grad representativt är det här i färg avbildade reklamkortet från en tysk maskinindustri. Kompositionen samlar en rad moment i tidens stil: den allegoriska kvinnogestalten, vyn av fabriken, det symboliskt-heraldiska draget både i bildarrangemanget som helhet och i detaljer (den merkantila sceptern i kvinnans hand, kugghjulet och arbetsverktygen, tegelfasaden, taburettens lejontassar) liksom bildens mångfald och påkostade utförande. Ett område, där den heraldiska anstrykningen var framträdande utgör också öloch läskedrycksetiketterna, vars form och färgsammansättning gör ett starkare estetiskt intryck än nutidens fåtaligare och betydligt banalare varianter. De nu berörda stildragen visar på sidor hos dåtida reklam, vilka ter sig främmande för nutida syn. De berör emellertid mer de yttre företeelser, i vilka reklamen anpassar sig till 124

}

lhr~?).,~)V Il~~~} LJ. fip {~~~I. ((

J1or

IO

t~ - &

I i r I\.~ t\ 'l l>&,. : ~ : • .A

Y.Y.Y.V. VALSAR

~

få lgrfräjsblit:

Jeyi di båm si Zitrs

V

r cpo a eug d n n

ADR:.BMEDJEBACKEN. 3. Reklammännens uppslagsrikedom kunde även för 70 år sedan ta sig märkliga uttryck. Håll upp denna sida mot ljuset!

rådande referensramar. Det finns ju också en reklamteknik i djupare mening, som avser grepp och ideer beträffande säljmetoderna som sådana. Nutida PR-folk betonar ofta vikten av t.ex. det informativa momentet och den - som termen lyder - seriösa inriktningen hos modern varureklam. Det kan kanske ha ett visst intresse att beröra frågan huruvida denna inriktning avsatt några skiljaktigheter mellan varureklamens karaktär nu och för 75 år sedan. En genomgång av det gamla materialet ger flera intressanta aspekter på frågan . Det informativa inslaget är mycket påtagligt även i äldre reklam. Särskilt industrin gjorde sig ganska stor möda för att klargöra produktens sammansättning och tillverkning, företagets sortiment i allmänhet, varans tekniska och praktiska handhavande etc. Både när det gäller maskinindustrins produkter, kemisk-tekniska livsmedel, tvättmedel och värmekaminer var reklamen mycket utförlig, texterna omfattande och inte sällan i form av hela broschyrer. Mindre annonser och reklamkort bar naturligtvis ofta 125

(~le. 11=1 >:i} c. ~ I, V11PI ? It ~ u 9·1} l~r 1_;-~

f\

?'-J

._~

Jl Jl l l J l nnnml.

2'IDffiITIDrl2b1DQ_

Qli

.r .r .e o t

L ,1

~

l

,x s ){

sleö sn

o t 1 t ,11 .!i n e l Q1 n l

4. Se föregående bildtext!

sakligt meningslösa påståenden av typen »Lilla Magasinets cigarrer äro öfverlägsna». Men detta var knappast regel; det vanligare var att man meddelade en kort förteckning över själva varusortimentet, en typ av information som faktiskt blivit mindre förekommande med tiden. Raka påståenden och plattheter tycks allmänt sett inte ha varit mer spridda än nu - även dagens reklammän kan ju skapa meningslösheter som förkunnar att känt folk röker cigaretten X och att män som lyckas använder rakbladet Y. Den ännu med stor iver bedrivna reklamen i form av t.ex. bildserier styckevis instoppade i corn flakes-paketen har också mycket gamla motsvarigheter: det samlades hundbilder, nationsflaggor, bilder av krigsfartyg osv., vilka häftades vid olika produkter. Vad som påtagligt förändrats är givetvis de visuella illustrationsmedlen: användandet av levande modeller, fototeknikens starkt vidgade möjligheter. Planmässigheten i kampanjarbetet och det ökade arbetet med bakgrundsutredningar bedrivs också på ett annat sätt än då. Man har ett mjukare och subtilare sätt att öva påverkan på det mänskliga psyket. Reklamen kring r 900 saknade både de medvetet sprakande 126

n1 :> 1

5. Lithografiska Aktiebolaget i Norrköping »Norrköpingslitografen » var vår kanske största producent av emballage- och reklamtryck decennierna kring sekelskiftet . Här visas ett färgrikt reklamblad med ett urval av deras fl asketiketter. 127

knalleffekterna och den avsiktliga mjuka understatementtekniken, den var kort sagt mindre sofistikerad och kanske också mindre beräknande. Trots dessa förändringar får man som ett något generaliserat slutomdöme säga, att dagens reklam i betraktande av dess vidgade tekniska möjligheter och enormt ökade penningresurser har förmått åstadkomma tämligen få och blygsamma ide mässiga nyheter jämfört med gången tid. Följaktligen bör: den gamla samlingen ha ett visst intresse för dagens aktiva PR-män och reklamkonstnärer.

INGEMAR JEPPSSON

Villarpakanon

»Att råka ut i ogjort väder» hette det förr, när man ville förklara hastigt påkomna sjukdomar. Allmogen trodde, att sådana sjukdomstillstånd orsakades av trollskott, utsända av folket i norr, och de kallades ·o ckså lappskott, villarpaskott eller finnskott. Det var ett otyg; vem som helst kunde drabbas, om han kom i vägen för ett magiskt skott och ett sådant kunde träffa dnte bara människor utan även kreatur. För att !hjälpa en på så sätt träff ad fanns många botemedel. Ett av de vanligaste var att skjuta bort det onda, och det var naturligt om än inte nödvändigt att anlita någon i sådana saker förfaren person, en klok gubbe eller gumma. Museet har under året som deposition fått mottaga det här avbildade »muskedundret», en villarpakanon. Den har enligt traditionen tillhört en klok gubbe i Jämshögs socken i Blekinge, som använt den i sin praktik just för att bota följderna av lappskott, vilka kunde vara av mycket skiftande karaktär. Det kunde yttra sig som ryggont, sinnesförvirring, utslag osv. Enligt uppgift placerades de sjuka, som sökte bot hos den här gubben, på en utomhus placerad stol med »kanonen» mellan knäna och mynningen riktad från sig. I »kanonen», en sexkantig trästock, finns en ränna med inpassat åttakantigt eldrör, som hålls på plats av en järnl<lammer. Avfyrningen gick till på samma sätt som hos de äldsta eldvapnen. Den genom mynningen instoppade krutladdningen antändes med en lunta, som med handen fördes till fänghålet. Det var dock inte bara knallen, som var det verksamma medlet för det ondas .fördl-ivning. Under eldg - Kulturens årsbok

1060

129

Villarpakanon fr ån Jämshög socken i B'.eki nge. Kanonens längd är 25 cm, bredd 8 cm och höjd 7 cm.

röret lägger man märke till en öppning, och i denna stoppades in olika medel, som ansågs verksamma mot det onda. Likaså brukades för ändamålet lämpliga 'besvärjelser, men de närmre detaljerna kring botandet känner man i det här fallet inte till. Kulturen har emellertid i sina samlingar en svartkonstbok från mitten av l70J-talet och i den finns en trollformel för just villarpaskott. Det heter här: »I ag skiuter bortt Knif skott Sylskott Trollskott/ för satt o matt o blott o villapaskott/ och all slags skot Siuter Jag Bortt/ och Dätt under En Jord fast sten/ och ingen man Till men.» Det är inte vanligt, att man i våra dagar träff ar på ting med anknytning till gammal svensk magi och övertro. Därför är denna villarpakanon av särskilt intresse. De läsare, som vill veta mer om villarpaskott, hänvisas till Harald Nilssons uppsats i Kulturens årsbok 1939·

130

CLAES WAHLöö

En engelsk pundvikt?

Under sommaren 1968 undersöktes i samband med grundgrävningen för Lunds nya stadsbibliotek 1 rno-talskyrkan S :t Peters grund och norra delen av dess kyrkogård. Härvid påträffades ett flertal brunnar inom kyrkogårdens gamla nordområde. I en av dessa, en timrad brunn av den typ, som är så vanlig i Lund under medeltid och in i nyare tid, påträffades här avbildade vikt. Brunnen kan tidigast ha anlagts efter gravläggningarnas upphörande någon gång efter reformationen och den tycks av fynden att döma ha använts in på 1600-talet. Bland dessa finns en perfekt bevarad spann av trä, beslagen med järnringar och försedd med vriden järnhank. En sådan spann påträffades 1958 vid undersökning av en brunn på Bredgatan 13 och betecknades då av Ragnar Blomqvist som unik för Lund. Denna spann daterades till c:a 1500-tal. Vikten utgöres av en i koppar gjuten rund platta med en diameter av 59 mm och en tjocklek av 17 mm. Ovansidan är profilerad med en vulst, en smalare förhöjd ring samt i mitten en uppstående tapp. På ömse sidor om tappen finns bokstäverna B och A inpunsade. Dessutom företer ovansidan två tätt sittande grunda borrhål. Vikten har från början varit överdragen med ett tunt lager gulmetall. Endast obetydliga fläckar återstår numera av denna mantling. Viktlodet är över hela ytan täckt av fina repor och uppvisar därtill åtskilliga märken efter slag med hammare. Viktens tyngd är 453,32 g. Bokstävernas form daterar vikten till tidigast omkring 1600. 131

,--, ____________________ r--., I

I

I

I

J

I

I

1

I I

I

I

- - - - -

-

- - - - - -

- -

I

I

- - - - - -1

I I

I

+ 'f3

+ L/2

Pundvikt, funnen i timrad brunn vid S:t Peters kyrka i Lund 1968. Vikten avbildad i naturlig storlek.

De inpunsade bokstäverna kan möjligen vara ägarens märkning, men dessutom finns möjligheten, att det är bokstäver som slagits in i samband med en kontroll av viktlodet. Under medeltiden tycks justering av vikter och mått ha skötts av förtroendemän i städerna. De två borrhålen har i alla händelser till ändamål en finjustering av vikten. En ingjutning med bly i de två fördjupningarna skulle förhöja vikten med endast c :a 0,3 g. Den förgyllning som ursprungligen täckt kopparkärnan har haft till uppgift att förhindra bedrägligt förfarande. Minsta försök att minska viktlodets tyngd avsatte nämligen skvallrande märken. Denna metod att skydda vikter är känd redan under vikingatiden. Det märkligaste med viktlodet från stadsbibliotekets tomt är dess tyngd, 453,32 g. Denna tycks nämligen inte stämma överens med något känt inhemskt viktmått. Närmast tillhands låg antagandet att det rörde sig om en skålpundsvikt, men denna väger som mest under det aktuella tidsavsnittet 425 g. Det går ej heller att få fram någon acceptabel siffra om man räknar med att vikten är en multipel av något annat tal. En överraskande överensstämmelse med ett annat viktmått visade sig dock finnas, nämligen med det engelska pundet, som väger 453,59 g. Nu är det kanske något förhastat att utnämna vårt viktlod till en engelsk pundvikt, men belägg för att engelska köpmän besökt Lund finns faktiskt bl.a. i ett avtal som 1490 slöts mellan den danske kungen Hans och England. Möjligen har vi här ett arkeologiskt bevis för denna handel i form av en vikt ur en engelsk köpmans viktsats.

133

SVANTE SVÄRDSTRöM

Bengt Nordenberg och Utmelandsmonumentet i Dalarna Ett bidrag till dalaromantikens historia hämtat ur Kulturens arkiv

»Kungskällaren» i byn Utmeland i Mora hör till de legendariska minnen från Gustav Vasas äventyr i Dalarna 1520, som fick en kraftig injektion i nationalmedvetandet genom bergslagskamreraren Jacob Brandbergs insats vid mitten av 1700-talet. Det var då som det gamla 1400-talsloftet på hans ägandes gård Ornäs i Torsångs socken, Dalarna, målmedvetet omvandlades till »Ornässtugan » och blev Vasamuseum. 1 På den karta med utförlig kommentar i särskild handskrift, som han 1758 lät brorsonen Johan, lantmätare i Bergskollegium, upprätta 2 - till stor del grundad på en dåtida traditionsuppteckning och arbete i fältet - är Utmeland markerat med den speciella »stjärnan» för prominenta minnesplatser, och av handskriften inhämtas om frihetshjältens öden på denna ort: »Under det han war här i Mora, blef han, för Konung Christierns folk skull, gömd under en Bro, samt i Utmeland en by söder ut ifrån kyrkan 2540 alnar belägen, uti den nordaste gården Tomtgården änu kallad, uti en källare förwarad, som består af 4 1/4 alns längd, 3 1/4 alns bredd, och 2 3/4 alns högd, hwälfd med tegel, men sidorna äro med gråsten murade. Har sedan den tiden ej blifwit lagad, utan är änu uti det stånd, som då han med sit mörker Herr Gustavs dyra lif omwärfde. På södra sidan uti källarswalan är en glugg, som Herr Gustav fick mat igenom. Hustrun satt då et kar öfwer luckan, och deri lagade til brygga, på det luckan för de Danske skulle wara fördold. Stufwan 1 34

r. Detalj ur Johan Brandbergs karta över Dalarna 1758. Utmeland markeras med stor stjärna.

(åfwan) källaren är til wäggar och tak mycket medtagen, men kan doch länge stå om taket lagas: Taket består annars af sågbräder, som ligga på Bjelkar eller Raftar, hwaruppå ligger måssa, granbark, näfwer och takwed.» 3 Man kan nog räkna med att den brandbergska aktionen spelade in, när Tomt Mats Larsson i Utmeland, namne till stamfadern på Gustav Vasas tid, år 1773 begärde intyg hos tingsrätten i Mora om sin källares historiska äkthet. 4 Det gustavianska svärmeriet för Vasaminnena var då i uppgående, men först 1808 inlöstes »Kungskällaren» av staten och försågs med en enkel, skyddande överbyggnad, karakteriserad 1856 som en »simpel» dvs. enkel minnesvård: 135

»Från höjden af byn Mora Noret sände jag en afskedsblick till den bygd, hvilken säkerligen genom århundraden skall blifva en kär vallfartsort för hvar och en, som älskar sina fosterländska minnen. öfver Utmelands fält hade åskdigra moln i dag lägrat sig, och det såg mörkt ut på »Mora mäns nöjsamma stränder». Dock icke mörkare än att jag der ännu en gång kunde skönja det lilla hvita huset vid Kungskällaren, minnesvården öfwer Kung Gösta. En simpel minnesvärd - men det är också endast medelmåttan, som behöfver en dyrbarare för att göra sig ihågkommen 1 Dessa fyra vitmenade brädväggar äro oss derföre också lika kära som det yppersta monument; hvad konsten här ej vinlagt sig om fullkomnar dessutom naturen, och den jord, der den svenske frihetshjelten så underbart funnit sin räddning, omslutes af bergens sköldborg; Dalarnes djupblå öga ser den an med välbehag, och när sommaren blomstrar, draga ängarne sitt gröna Wasaband deromkring.»5 I Kulturens arkiv i Lund finns ett brev från konstnären Bengt Nordenberg till Georg Karlin, daterat Diisseldorf den 19 sept. 1893. Det är ett vänbrev, där Utmeland och dess monumentfråga står i centrum och på ett tidstypiskt och för brevskrivaren karakteristiskt sätt avhandlas. 6 Även här skulle det vara skada att enbart referera dokumentet, som hittills varit obeaktat i sitt sammanhang. Det citeras därför så gott som fullständigt. Nordenberg är inte noga med stavning och interpunktering. Hans epistolära skildringssätt är så mycket livfullare. »Bäste Broder 1 Jag tackar för det mig tillsenda exemplaret af föreningens årsberättelse, och synnerligen för Bilderna deruti, de låta mig se att det börjar blifwa mästare i Sverige till att kunna uppställa wåra gamla minnen, så sant och trefligt, att mina barn domsminn en jubla? Bara för twå och tre decenier, war det icke så, och jag will nu berätta dig, endast en liten historia, som skall öfwer-

tyga dig der om, ty den ber leider syn för sig, trolig i alla tider. år 1852 reste jag för första gången i Dalarne och betraktade naturligtvis mycke noga de stellen der Gustaf W asa uppehållit sig, och jag fann äfwen alt i hållbart skeck, utom Mattens Stuga i Utmeland, der Wasa blef räddad i källaren, Stugan war ännu helt och hållet i sitt ursprungliga skeck, och det war för mig rörande att se med hwilken pietet, Dalfolket skelfwa hade aktat denna Stuga i 300 och der öfwer, och feck icke bebos af någon utom en gammal Gumma som på min tid kallades kongslisbet, och ingen annan f eck gå in för än han kräng et par halmtoflor öfwer sina suler för att icke slita eller skada golfwet, men taket war så angripet att det borde skyddas, innan det föll in, folket war utan medel och äfwen rådwilt, huru det borde göras jag tänkte öfwer saken, och som jag reste genastegenaste(1) wägen till Stockholm, och der en afton gjorde jag Scholander uppmärksam på saken, och bad honom i sin ställning sörja derför att detta historiska minne blef wedmagthållet, och sade det är bäst att sätta et skul öfwer hela stugan, och mera trodde jag mig icke behöfwa säga till en så stor man som han jag hade tänkt mig dett så ungefär såsom et grekiskt tempel, med träkollonner och hugna fyrkantiga stenar till fötter, gaflarne och äfwen arkitrafwen målade med bilder af begifwenheten men läta stugan helt och hållet oberörd - - -» Vi kanske ler åt detta storvulna, klassiskt inspirerade hölje med de doriska kolonnerna över den anspråkslösa morastugan, dess förstukvist och låga gavelfönster. Bilden i sin helhet utgör emellertid den enda som står tillbuds för vår kännedom om den gamla timmerbyggnaden. Vad som sedan hände motiverar i tidsföljdens intresse att brevet tillfälligt läggs åt sidan. 300-årsminnet av Gustav Vasas död den 29 sept. 1560 stundade. I Mora liksom på så många andra håll ämnade man ej låta dagen passera oförmärkt. Morakarlarna menade att en minnestavla borde upp137

'._V .e

0

2. Bengt Nordenbergs Utmelandsmonument, sådant han beskriver det i ett brev till Kulturens gnmdare Georg Karlin 1893. Kulturens arkiv.

S'J

'

sättas i kyrkan men även att i byn Utmeland något borde företagas för att hugfästa minnet. »Men denna tanke måste öf vergifvas hufvudsakligen i brist af tillräckliga medel hos en fattig befolkning.» 7 Nu ingrep behjärtade män med större ekonomiska resurser, en bestyrelse konstituerade sig i början av mars 1859, och en riksomfattande insamling organiserades. Den leddes från Stockholm av revisionssekreteraren A. W. Netzel och grosshandlaren S. Godenius, »båda genom tidigare enskilda förbindelser fästade vid Dalarnes landskap». 8 Såväl överhet som korporationer och enskilda tecknade bidrag, och kungahusets medlemmar tog aktiv del, främst kronprinsen trots många andra omsorger; fadern Oscar I avled den 8 juli 1859 och själv skulle han som Karl XV krönas till svensk-norsk konung den 3 maj 1860. Professor F. W. Scholander gjorde upp ritningarna som granskades och gillades den 6 maj 1859. På rekordtid lyckades man insamla den för byggnaden och dess påkostade inre och yttre utsmyckning erforderliga penningsumman. Byggmästaren P. Andersson undertecknade entreprenadkontraktet. J. Fr. Höckert fullbordade sin historiemålning med motivet hur Tomt Mats' hustru räddar Gustav Vasa i »Kungskällaren». Edvard Bergh liksom Karl XV personligen avlämnar sina målningar »Utsigt af Ornäs» och »Utsigt af byn Sälen» och Vitterhetsakademien de långa inskriptionerna för vart och ett av konstverken. Ett oförutsett pikanteri inträffade då de åldriga ägarna, man och hustru, till 25 kappland jord i omedelbar anslutning till monumentplatsen, till en början envist vägrade att sälja. Jordbiten bedömdes som nödvändig för den planerade anläggningen. Bestyrelsen visade emellertid stor förståelse för de båda åldringarna, och problemet löstes slutligen på ett för båda parter godtagbart sätt. Det visade sig att den lilla jordbiten var ärvd och i hustruns hand samt parets enda ekonomiska tillgång. Utredningen speglar, trots ärendets ringa omfattning, på ett intressant sätt de sociala förhållandena vid denna t id i en stor dalasocken. 139

3. Utmelandsmonumentet, ritat av F. W . Scholander och invigt 1860. Foto Zornmuseet, Mora.

Den 29 sept. 1860, en lördag, invigdes Utmelandsmonumentet med denna säregna blandning av patriotisk pompa och mera oskrymtad folklighet, så typisk i Dalarna. Tyvärr var konungen av sjukdom förhindrad att närvara, men prins August, hertigen av Dalarna, förde i egenskap av hedersöverste i Dalregementet befälet vid avlossandet av den kungliga saluten, och prins Oscar (Il) trädde fram till byggnaden och uttalade på översta trappsteget »med stark och ljudande stämma följande en svensk Furste värdiga invigningsord: Må dessa murar, upresta i skötet af de dalar, hvilkas söner, då allt syntes förloradt, likväl icke sveko, för kommande slägten bevittna det svenska folket trofasta, allt uppoffrande kärlek till sitt fosterland - - -» Processionsordningen från kyrkan till byn Utmeland hade varit denna : 140

1.

2.

3.

4.

5. 6. 7.

Skolbarnen i Mora med skolmästaren i spetsen. Deputerade från övriga dalasocknar, två ansedda bönder från varje socken klädda i högtidsdräkt. Ca 20 morahustrur i högtidsdräkt såsom en speciell hyllning åt minnet av Tomt Mats' hustru. Bestyrelsen samt högtidstalaren professorn vid Lunds Universitet W. E. Svedelius. (»Gubben Sved») av aktad leksandssläkt. Riksståndets deputerade. Deputerade från Falun och Gävle. Ortens ståndspersoner och resande som kommit tillstädes för att deltaga i processionen.

Det långa ringlande tåget utmed Utmelandsvägen företräddes av Dalregementets musikkår. Svedelius' högtidstal blev vida berömt och spriddes i avtryck. Det var i detta anförande som den högt uppburna akademiska vältalaren karakteriserade dalkarlen på Gustav Vasas tid såsom en man, »den der visste och var van att taga ut sin fulla rätt - och ändå litet mera)), sedermera ett bevingat ord i landskapets taleskatt. Efter invigningen av monumentet återvände processionen omkring kl. 12 till kyrkan, där alla deltog i den högtidliga gudstjänsten. Efteråt var dejeuner, eller lunch som vi numera säger, anordnad i det rymliga skolhuset nedanför prästgården i Morastrand. Vältaligheten flödade, och ett stort antal skålar utbringades. Självfallet ägnades Tomt Mats' hustru en skål, föreslagen av prins Oscar. Den föranledde omedelbart de tjugo dalkullornas inträde i salen, där de tackade för hedern som bevisats deras föregångerska. »Prinsarne hälsade på hvar och en serskildt och glädjen strålade ur kullornas ögon vid det vänliga och hjertliga samspråk, som helt otvunget uppstod emellan de Kungliga Högheterna och den improviserade Qvinno-deputationen.» I ortspressen kunde man läsa långa entusiastiska referat från invigningen av Utmelandsmonumentet.9 Men snart nog skulle missljud göra sig gällande, och som

så ofta växte kritiken med avståndet. Som en temperamentsfull epilog av detta slag framstår Nordenbergs brev i dess fortsatta ordalydelse : »- - - några år der efter läste jag i tidningen, att det war gjordt, det prisades mycket, Kongen, E Berg och Höckert hade gjordt målningarne, men på beskrifningen kunde jag icke blifwa klok huru det war gjordt, men jag kunde icke styra min nyfikenhet utan när jag 1866 war i Swerge reste jag hastigt och lustigt upp till Mora och Utmeland, men min fosterlands-känsla har aldrig fått någon swårare stöt, stugan war borta 1 och et skul som såg ut som et stort skithus, och inwändigt antingen på golf eller wäggar någodt efter det genuina minnet, endast den lilla hålan källaren wisades, och hwad war det att se, 1852 hade jag sett spisen och wäggarne <ler gustaf haft skydd och wärme, jag hade gådt på tilljer som han, men nu kom jag i sådan harm så att jag beklagar att icke kunna med ord alla Tegner i ett poem gifwa dem på pälsen, eller åtminstone afrysta mig någon del av harmen, men att denna historia är san och att det ännu lefwer meniskor som minnas Tomtemattias stuga, och den som har historiskt sinne skall altid beklaga att den på et så rått sätt blifwit nedrifwen. - - Wänligen Bgt. Nordenberg» Det historieromantiska betraktelsesättet har följts av en mera kritisk syn på dalaromantiken, och Nordenberg är inte ensam om sin uppfattning, när han skriver sitt brev l 893. Utmelandsmonumentet har därefter allt mer blivit ett byggnadsminnesmärke från 1860 och Tomt Mats' hustru och den roll man tilldelade henne i samband med Gustav Vasas äventyr i Dalarna tillhör numera folksägnen. Scholanders skapelse skall för den skull inte nonchaleras - den är i hög grad typisk för sin tid och samlar i sig ett helt fång av intressanta företeelser. Att smaken snabbt förändras har vi i vår tid lätt att förstå. När det gäller den estetiska värderingen - men den är dock bara en del av det hela - kan man

låna Karl-Erik Forsslunds ord om Utmelandsmonumentet : »liknar mäst ett gravkapell med sina dystert nakna väggar, sitt trista tak av zinkplåt och sin fula glaskista därpå» .10

Noter r S. Samuelsson, Källorna för Gustaf Vasas äfventyr i Dalarna. Uppsala 1910 (Heimdals småskr. ro). S. Svärdström, Vasasamlingen i Ornässtugan. Falun 1958 (Vägl. för utst. i Kungl. Livrustkammaren hösten 1958). 2 Johan Brandberg, Geographisk charta öfver större delen af Stora Kopparbergs lähn eller Dalarna hwarpå utvises then wäg, rum och orter som glorwyrdigst i Åminnelse, högst salig, konung Gustaf then första färdats, och ther han warit hafwer så wäl under thes flygt för konung Christiern then omilde åren 1520 och 1521 som sedan han blef Swea rikes konung. Upprättad 1757-58. Orig. i Kungl. Livrustkammaren, höjd 1,90 m, längd 4,65 m. Härtill Beskrifning öfwer glorwyrdigst i åminnelse högst salig konung Gustaf den r:es wandring och wistande i Dalarne så wähl åren 1520 och 1521 under dess flygt för konung Christiern den omilde som sedan han blef Svea rikes konung. Dels af historierne utdragen, dels på saiia utrönte fråsägneer, pålitelige manuscripter och intygade vittnesbörder, fotad och författad år 1758. Uppsala universitetsbibl. E.251 (Stjerneldska sam!.). En replik av kartan utförd av Johan Brandberg 177071 (beskrivningen i avskr. av J. W. Hedenström 1770), höjd l,15 m, längd 2,23 m, förvaras i Riksarkivet, Stockholm, handskr. D .498. Efter sistnämnda karta, som i motsats till den förstnämnda befinner sig i ett utmärkt skick, utfördes 1963-64 en fotografisk kopia i storlek som kartan 1757-58, handkolorerad med ledning av repliken 1770-7r. Denna kopia uppsattes på plats i Ornässtugan. 3 Johan Brandberg, a. kartbeskrivning 1757-58, s. 33 f. 4 Karl-Erik Forsslund, Med Dalälven . .. I : 5 (Mora), Stockholm 1921, s. 145· 5 M. Axelson, Säthersdalen och Siljan. Göteborg 1856, s. 54 f. 6 Brev fr. B. Nordenberg till G. Karlin dat. Diisseldorf d. 19 sept. 1893 (de två sista siffrorna omkastade). Kulturens arkiv. KM 28.596 e-XLIX: 10 . Museichefen fil. dr Bengt Bengtsson har gjort mig uppmärksam på brevet. 7 Berättelse af behörigen utsedda revisorer till granskning af förval tningen utaf de till upprättande af Gustaf Wasas monument vid Utmeland insamlade medel. Stockholm 1861, s. 3. Denna revisionsberättelse är här huvudkällan för kunskapen om Utmelandsmonumentet av år 1860.

143

8 Revisionsberättelsen 1861, s. 4. 9 Tidning för Falu län och stad d . 3 och IO akt. 1860. - De insamlade medlen uppgick enl. revisionsberättelsen till den aktningsfulla summan av 34.756: 04 rdr r:mt, utgifterna till 33.759: 32. Man kunde alltså tillgodoräkna sig en behållning av 996: 72 rdr r:mt. Ur de specificerade posterna framgå r de skånska bidragen till monumentet: Kristianstads län 381: 31 rdr r:mt Lunds stift 2IO: 96 Lunds stad 277: 25 Landskrona 270 : Kristianstad 224:50

Summa 1364: 02 rdr r:mt rn Karl-Erik Forsslund, a.a. s. 145.

144

SVEN T. KJELLBERG

Skånska medeltidsfästen En översikt

Skåne var under dansk tid ofta skådeplatsen för förhärjande strider. Redan den gotiske krönikeskrivaren Jordanes (omkr. 550 e.Kr.) omtalar att folkstammarna i nordvästra Skåne ofredades genom andra folks infall i deras land, som säges ha varit en bördig slättbygd. Några befästningsanläggningar i likhet med de svenska fornborgarna är förvånansvärt nog icke kända i landskapet. De äldsta uppgifterna om befästningar lämnas 1124 av sändebuden från biskop Otto av Barnberg till ärkebiskop Asker i Lund. De skriver: »Deras städer och borgar saknar torn, men är befästade med träförskansningar och gravar.» Vilka borgar och städer de sett under resan är okänt. Först 1134 omgavs Lund med »mur och vall», om man nu får tro Roskildekrönikan. Något spår av stadsmur har emellertid icke påträffats. Sändebudens uppgift passar förmodligen in på vad de såg i Lund. Så vitt man vet är inga murade fästen av sten anlagda i Skåne före 1100-talets mitt. Mumingskonsten och sättet att använda murbruk infördes med kristendomen under 1000-talet. Vid senare hälften av detta århundrade tillkom som de första murade stenbyggnaderna katedralerna i Dalby och Lund. Ett århundrade senare under Valdemar den stores tid ( 1154-82) uppfördes ett stort antal landskyrkor av sten. Då började även tegel komma till användning. Konungen och stormännen befrämjade dessa byggen. Flera anlades som gårdskyrkor. Byggnadssättet med tjocka, massiva murar samt smala och högtsittande fönster gjorde dem försvarsbara. Redan i detta skede försågs många kyrkor med torn. Även fristående torn, såsom rundtornet i Bollerup ~illkom då. Äv~n där icke speciella försvarsanordningar tr#fats kunde stenkyrkorna under orostid tjän~ som tillfly~t för bygdens folk. Det yar tydligen icke ovanligt att kyrkorna använts som fäst~n. Därom vittnar det beslut, som fattades på provincialsyno~en i Hälsingborg 1345, varuti stadgas att alla, som med väpn~de män besatte kyrktorn, kyrkor eller heliga platser och ~m­ vände dem som fästningar skulle bannlysas.

s.CLEMENS di!

I "

r. Hälsingborg. Borgen, det äldsta gatunätet och kyrkorna vid r rootalets slut, rekonstruktion av T. Mårtensson . Efter N . G. Sandblad, Skånsk senmedeltid och renässans.

DEN EUROPEISKA~BORGENS URSPRUNG

Sedan förhistorisk tid hade germanerna förskansat sig på svårtillgängliga höjder vars svaga punkter skyddats av löst lagda stenvallar och träkonstruktioner fyllda av jord och torv, eller på slättlandet inom stora, runda eller ovala vallar av sten, trä och jord. Torn förekom icke. Efter att ha intagit södra delen av Mellaneuropa befäste romarna sin gräns århundradena e.Kr. De anlade en gränsmur, limes, med vakttorn och innanför denna befästa lägerplatser, kastell. De senare var fyrsidiga och strängt symmetriska samt omgivna av en tinnad mur och dubbla gravar. Förutom dessa stora anläggningar byggde de mindre fästen kallade burgos, en benämning romarna upptagit från ger147

manerna. Burgos var kvadratisk eller rektangulär till sin plan och bebyggd med längor utefter sidorna samt hade kvadratiska torn i hörnen. Det var framförallt vakttorn och burgos, som kom att bli förebilder för medeltidsborgarna. Hos franker och normanner i västeuropa utvecklades en ny befästningsform med användande av det romerska tornet och den sachsiska rundborgen, den s.k. »Chateau a motte», vilken kom att göra sig gällande även i Mellaneuropa, Danmark och Skåne. »Motte» betyder jordhög och syftar på den förhöjning, som åstadkoms genom att jorden vid grävning av gravarna kastades upp till en hög i borgens centrum. På denna hög uppfördes ett torn. Detta var avsett både till försvar och bostad och kallades donjon efter vulgärlatinets dominationem, herrehus. Donjonen omgavs i ett äldre skede oftast av en cirkelrund mur. Den flyttades senare ut till ringmuren som försvarstom och förlorade då sin uppgift som bostad. I dess ställe uppfördes särskilda hus till bostad och förråd samt salbyggnader för representation. Borgar av denna typ är fullt utbildade i England och Frankrike vid 1200talets början. DE ÄLDSTA RIKSFÄSTENA

Ett århundrade av släktfejder med bittra strider mellan tronpretendenterna, där den ene ofta lät mörda den andre, hade föregått Valdemar den stores (d. u82) övertagande av riket. Samtidigt hade ständiga strider rasat vid Danmarks sydgräns, som redan under vikingatiden blivit befäst med en vall, den s.k. Danevirke. Härtill kom de vendiska flottornas härjningar av landets kustbygder. Den skånska kusten säges vid mitten av 1 1 oo-talet ha varit nästan ödelagd genom deras plundringar. För Valdemar blev en av hans första uppgifter att hejda och krossa venderna. Härvid hade han hjälp av sin fosterbroder Absalon, biskop i Roskilde och senare även ärkebiskop i Lund. Under dennes starka ledning underkuvades Riigen och delar av Pommem, som därefter lades under den danska kronan. Men även inom landet ut-

2 . Sölvesborg. Rekonstruktion av L. Kindström i Harald Linda!, Skånes historia . . . fram till 1719.

bröt strid. Som ärkebiskop möttes Absalon till en början av hårt motstånd från skåningarnas sida. De reste sig och drev honom II8o ur landet. Under de följande åren utkämpades de heta strider, vars höjdpunkter utgöres av slagen vid Dösjebro, Getingebro och Lommaån. I det sistnämnda krossades bondehären, och efter II82 var Absalon herre över Skåne. Fred rådde sedan under hans och hans efterträdares, Andreas Sunesen, tid fram till mitten av 1200-talet. Det gällde nu för Valdemar att säkra Danmark mot fiender. Den gamla Danevirke-linjen förstärktes med en av tegel murad vall, »Absalons mur», och ett antal borgar anlades vid strategiskt viktiga punkter. Nu uppfördes det runda tegeltornet på Sprogö och Tårnborg norr om Korsör till skydd av Stora Bältöverfarten, Vordingborg behärskande farten Själland-Falster, Absalons borg vid Havn, nuvarande Köbenhavn, och Hälsingborg vid Öresund samt Sölvesborg vid härvägen mellan Skåne och Blekinge. De borgtyper, som framträder i detta äldsta skede, är tornborgen och ringmurs! ästet, vilket ofta är kombinerat med bostadshus, palatium.

l49

3. Skanör. Rekonstruktion av C. G . Lekholm i Harald Linda!, Skånes historia . .. fram till 1710 .

Hälsingborg. Genom utgrävning och publicering, (Torsten Mårtensson, Hälsingborgs slott under medeltiden), har anläggningen från IIoo-talets mitt blivit känd. Den utgjordes av ett runt torn av huggen sandsten beläget på krönet av en från landborgen utskjutande udde, skyddad av branten mot Sundet, djupa raviner på sidorna och en grav åt landsidan. Om krönet varit omgivet av jordvallar eller palissader har icke kunnat konstateras. I krönets västparti påträffades rester av det s.k. S. Mikaels kapell, ett runt sandstenstorn i flera våningar, varuti borgherren, konungen, kunde logera. Dess bottenvåning hade formen av en rundkyrka med anslutande runt korparti. Sölvesborg. Vid en djupt inträngande vik av Hanöbukten byggdes troligen redan under IIoo-talet en borg. I förbin-

4. Åhus. Rekonstruktion av G. Gustafsson i Harald Linda!, Skånes historia ... fram till 1719.

delse med vikens vatten hade grävts dubbla gravar i ringform åtskilda av en jordvall. Borgholmen innanför dem hade förhöjts med hjälp av den uppkastade sanden från gravgrävningen. Det var sålunda en typisk motteanläggning. Mitt på borgholmen, som väl antagligen från början varit rund, låg ett runt, senare 16-sidigt, kärntom. Dessa båda borgar liksom de nämnda danska har varit riksfästen och belägna vid kusten. De har förenat ett ortnamn med beteckningen -borg. En längesedan spårlöst försvunnen borg synes gömma sig bakom det från 1251 kända stadsnamnet Trelleborg. Denna namnform förekommer ganska allmänt i Danmark och är belagd i Norge och Ryssland. Den är knuten till runda anläggningar omgivna av vallar eller befästningar. Den mest kända av dessa är den utgrävda Trelleborg nära Slagelse på Själland. Inom sin strikt cirkelformade ringvall har denna haft 16 i grupper om 4 i regelbundna kvarter anlagda hus av stavkonstruktion. Torn 151

saknas. Man är enig om att borgen varit anlagd som härläger. I tolkningen av namnet, som betyder 'trälarnas borg', råder delade meningar. En tolkning ger översättningen 'slavernas borg', varvid förutsättes att det ryska folknamnet slaver omtolkats från slav, i detta fall benämningen på slaviska krigsfångar sålda som trälar. Om så är fallet betecknar Trelleborg en borgform, som vikingarna lärt känna på slaviskt område. Kanske var det skånska Trelleborg från början en vendisk sjörövarbas. Den runda anläggningen med dubbla gravar skilda av en vall återfinner vi även i den omkr. 1225 uppförda borgen i Skanör. Sillfisket och de uppblomstrande internationella skånemarknaderna, vilkas skattläggning innebar stora statsinkomster, medförde behov av befästningar till försvar och säte för konungen och hans uppbördsmän. Skanör utgrävdes l 907-09 av Otto Rydbeck, som kunde konstatera följande (se dennes Den medeltida borgen i Skanör, 1935). Den nästan cirkelrunda borgholmen var omgiven av dubbla vattengravar med vall. Genom uppkastande av sand

• REJ·r t\ V GtLILHAL YTT,."J,,:7. \~UJ..

• liT T OflKNJ Oilt\V

/

J'~"'''\'""""'""""''"'"'' _..,,....,..,. , ,...,,.,,.

,,

.

.

_f

~

.

i

\ e\) •... ~~

;1

\

1' '

_

~~

~

.,........

~

~"'""" ,_,,_,.,,,~,,,,,.. '1•nu,. 11

___

.... 0

'

·0

_•, n

5. Alms. Plan av ärkebis kopsborgen, uppm ätning av A. Ahlen. Ef ter N . G . Sandblad, Skånsk senmedeltid och renässans.

FALSTERBOHUS

PLAN . UPPMÄTT 1<)14- - 1<)1) RA~./VAR .BLOHQV/.Sr.

AV

YTTJ?f; VALL6fAl/

~1~11m111m11•~•l===Pl•n•1•~1•m111~1==~l~11m111m111~~o===Pl•m111~11m111~1==~1n111m11m•1rt•l===':t:. .1° ~TER I 0

[;r''(:•LA

6. och 7. Falsterbo. Plan och rekonstruktion av Ragnar Blomqvist 1950 .

i förening med bindande torv hade åstadkommits en nmotte» anläggning av mer än fem meters höjd. I norr, där vindbryggan haft sin plats, påträffades två utanverk till försvar av bryggans landfäste. På borgholmen fanns gråstensgrunden till ett rektangulärt tegelhus med ett större och ett mindre rum. Huset hade haft två våningar och troligen ett trapptorn i ena ytterhömet. Ringmurar och kärntorn saknades. Borgens inre försvar utgjordes sålunda av ett två våningar 153

f)OO-TAL ET

2EK ONSTRUKTJON

högt stenhus, vilket samtidigt tjänade som bostad, och sannolikt av palissader. Ahus. Jämte kungarna framträdde i ett tidigt skede även ärkebiskoparna såsom borganläggare. Asker, Lunds förste ärkebiskop ( 1104), uppförde sålunda på sin gård i nordöstra Själland ett åttkantigt försvarstorn av gråsten, Söborg, vilket jämte ruinerna av det ej långt därifrån uppförda runda tornet i Bastrup tillhör de äldsta kända tomborgarna i Danmark. Asker fick sin brorson Eskil som efterträdare som ärkebiskop. Denne erhöll 1149 Ahus i förläning. Där fanns då början till en stadsbildning och ett fäste. Orten blev i och med sillfisket och kuvandet av de vendiska piraterna östra Skånes mest betydande hamnstad. Borgen skövlades 1276 och raserades till sist 1567 av svenskarna under sjuårskriget. Vid utgrävningen av borgruinen 1892-93 blottades en anläggning av långsmal, svagt rektangulär form omgiven av ringmurar. Sammanbyggt med ringmuren i söder hade legat ett tvårummigt tegelhus, som vid östra gaveln var förbundet med ett kvadratiskt torn. Husets undervåning omfattade ett större rektangulärt rum, vars nu försvunna valv 1 54

8. Lindholmen på 1300-talet, rekonstruktionsförslag.

9. Hälsingborg. Valdemar Atterdags torn med mantelmur och salbyggnad, rekonstruktion av T . Mårtensson i hans arbete Hälsingborgs slott under medeltiden. Det äldre rundtornets plats angiven. 1 55

vilat på två kolonner i mittaxeln, samt en förstuga med trappa till övervåningen. I det stora rummet fanns tre skyttegluggar på vardera långsidan. Mycket tyder på att huset anlagts före ringmuren och att Ahusborgens första anläggning varit av samma typ som borgen i Skanör. I båda fallen får man anta att övervåningen omfattat en stor sal.

RINGMURSBORGAR

Någon tid efter borgen i Skanör anlades även en befästning i Falsterbo. Denna intogs och skövlades av hanseaterna 1311, varefter en ny borg uppfördes. Utgrävningar av Georg Karlin och Ragnar Blomqvist har bragt i dagen spår efter båda anläggningarna. Den äldre borgen har utgjorts av ett rektangulärt tegelhus, som troligen haft en tomliknande byggnad vid sin östra gavel, sålunda närmast en parallell till Skanör och Ahus. Den yngre, efter skövlingen uppförda borgen uppvisar ett modernare schema. Anläggningen har närmast haft en kvadratisk plan med ringmursförsedd borgholme omgiven av dubbla vallgravar och mellanliggande vall. Ett friliggande kvadratiskt kärntorn av tegel på gråstensgrund reste sig på borggården och stödd mot östra ringmuren låg en salbyggnad. Det för tiden moderna i det yngre Falsterbohus är främst den fyrsidiga planen, som från 1200-talets slut skulle göra sig gällande i mer än 300 år. Ringmuren ofta kombinerad med salbyggnad hade redan tidigt under 1100-talet förekommit vid de danska borgarna. Exempel härpå är den redan omtalade av Asker byggda Söborg, som hans efterträdare Eskil på 1150-talet omgav med en tegelmur, och den av Absalon ett tjugotal år senare anla_gda rundborgen i Köbenhavn. Sannolikt fanns även i det äldre Hälsingborg en sådan ringmur. Av särskilt intresse i detta sammanhang är en i inlandet vid Helgeåns övre lopp på gränsen mot Småland uppförd borg av ringmurstyp, den s.k. Skeviaborg. Dess uppgift var att tjäna som stödjepunkt för den omfattande produktion

• w

!:

. ,f .

___

.-

"' 1650 med förslag till

..........._,;

10. Hälsingborg. Plan fr ån omkr. stjärnskans på borgområdet. Då fanns ännu den av Valdemar Atterd ag uppförda ringmuren med halvrunda t orn och mantelmuren omkring kärnan . T . Mårtensson, H älsingborgs slott under medelti den.

och handel med järn, som förekom inom det under domkyrkan hörande Björkeberga län. Avkastningen från detta hade av ärkebiskop Eskil 1145 donerats till det av företrädaren stiftade Askers kanikprebende. Borgen, som ligger på en holme i Skeingesjön, består av en på 8-kantig plan uppförd ringmur av gråsten i kalkbruk. Dess utgrävare (se Björn Wihlsson, Skeviaborg - en medeltida skånsk befästning, Skånes Hembygdsförbunds årsbok 1950), fann inga byggnadslämningar inom ringmurarna. Detta hindrar icke att vakttorn och övriga hus av trä funnits där. Han påvisar att direkta förebilder till den 8-kantiga ringmursborgen förekommit i Elsass. Då man vet att ärkebiskop Eskil hade träg157

11 . Borgeby på 1680-talet. Det medeltida porthuset med senare tillbyggnad, t.v. om detta salbyggnaden . Efter Burman-Fischers Prospekter . ..

na förbindelser med Elsass och att han lät uppföra domkyrkans västparti under inflytande därifrån, får man anta att Skeviaborgen uppförts av honom och sålunda tillkommit under 1100-talets mitt. Bland ringmursborgar av Falsterbotypen bör den något mera avancerade Lindholmen framhållas . En 1934 utförd provgrävning ger vissa hållpunkter för bedömande av dess utseende. Lindholmen ligger på den flacka stranden av Börringesjön. Gravarna, som troligen varit av den gamla dubbla typen med vall, fick sitt vatten från sjön. Den kvadratiska borgholmen omgavs av murar. På dess mitt låg ett kvadratiskt tegeltorn och utmed södra muren en salbyggnad. Anläggningens nyheter var ett hörntorn med murad brunn och en portbyggnad med vindbrygga. Dessa fakta kan kompletteras med historiska uppgifter. 1339 ålades konungens befallningsman på Lindholmen att

12. Tosterup på 1400-talet. Rekonstruktionsförslag.

13. Krageholm p å 1680-talet. Tornet framträder i bortre vänstra hörnet av borgen. Efter Burman-Fischers Prospekter ...

159

överlämna sitt »murade torn» till en efterträdare som befalldes att rasera »alla befästningar med träverk och barfred» samt fylla igen vallgravarna. Dessa intressanta uppgifter får tolkas på följande sätt. Borgen bestod vid denna tid av ett murat torn omgivet av palissader (träverk) med barfreder, dvs. tornlika försvarsplattformar av trä, ofta flyttbara, samt vallgravar. Någon ringmur omtalas icke. Denna jämte porten och hörntornet synes därför ha tillkommit senare. Valdemar Atterdag intog Lindholmen 1360 vid sin återerövring av Skåne. Atta år senare under Valdemar Atterdags krig med Hansan visade sig Lindholmen liksom Hälsingborg vara de enda ointagliga fästena i Skåne. Senare bekräftades Lindholmens styrka genom att drottning Margareta här höll sin besegrade motståndare den svenske kungen Albrekt av Mecklenburg och hans son fängslade 1389-95. Efter 1360 är det därför antagligt att Valdemar iståndsatt Lindholmen och försett borgen med ringmur och torn. Från hans tid härstammar också det nya kvadratiska tornet med mantelmur i Hälsingborg, Kärnan, och den med halvrunda, inåt öppna torn moderniserade ringmuren kring detta. Omgestaltningen av borgarna vid 1300-talets mitt hängde samman med användningen och utvecklingen av eldvapnet. Kännedomen om krutet hade österifrån förts till Europa i början av 1200-talet och de första eldrören av metall kom i bruk mot slutet av detta århundrade. Befästningskonsten kom att inrikta sig på ett försvar av ringmurarna, varvid utskjutande fasta torn och barfreder anbragtes i dessa för att skydda dem genom flankeringseld. 1300-talets första årtionden präglades av oavbrutna strider i Norden, varunder Skåne fick sitta emellan och ofta härjades. Det lämnades 1329 såsom pant av konungen för krigsskulder till halvbrodern greve Johan av Holstein-Kiel. Förtretade över det nya tyska herraväldet gjorde skåningarna 1332 uppror och hyllade den svenske konungen Magnus Eriksson som sin konung, vilket han med ett kort avbrott förblev till 1360, då han fördrevs av Valdemar Atterdag. För den unge Magnus Eriksson skrevs på 1300-talet det 160

r4. Bollerup. Plan av källarvåningen med grunderna till det rivna trapphuset. Det streckade partiet är tegelhuset.

berömda verket Konunga- och hövdingastyrelse, i själva verket en bearbetning av den lärde italienaren Egido de Colonnas (d. 1316) arbete för Filip den sköne av Frankrike om furstars uppfostran. Därutinnan beskrives också hur borgar skall byggas. »Man säger även», heter det, natt ju flera hörn, vinklar och utsprång borgmuren har, desto fastare är huset till sitt försvar . . . Likaså ju fler barfreder muren har över alla portar, hörn och vinklar» . Kontinentala teorier hade sålunda börjat att tillämpas i Norden. ADELNS BORGAR

Det anförda har i korthet givit en föreställning om de äldre kungliga eller ärkebiskopliga borgarna, vilka kan betraktas som riksfästen. Inom bondesamhället hade fram vuxit · en storbondeklass, ur vilken konungarna rekryterade sin hird. 11 -

Kulturens årsbok 1969

16:i;

För sin tjänst erhöll hirdmännen sociala och ekonomiska förmåner, vilka än mera skilde dem från bondeklassen. I början av 1200-talet framträdde så ett enhetligt adelsstånd. En ny maktfaktor inom samhället hade därmed etablerats, vilken snart skulle komma i kollision med makten hos konung och ärkebiskop samt i längden krossa det gamla bondesamhället. Till skydd för egna intressen började adeln befästa sina huvudgårdar. Vi skall icke här skildra hur motsatsförhållandena mellan konung och adel efter 1200-talets mitt framtvingade en årlig lagstiftande församling, Danahovet, och något senare riksrådet, där de förnämsta stormännen tog plats vid konungens sida, utan se hur maktförhållandena återspeglar sig i borgbyggandet. Allmogen, som alltid fick sitta emellan vid allmänna arbeten med körslor och dagsverken, uppbådades från början vid byggandet av de kungliga fästena. 1205 förklarade sålunda Valdemar Sejr, att det ålåg bönderna att utföra dessa arbeten. Även adeln ansåg att de kunde nyttja sina bönder på liknande sätt. 1249 utfärdades emellertid förbud för adelsmännen att bruka allmogen, som det heter, till att »ingräva och inplanka» sina borgar. Några år senare förbjöd Kristoffer I, som låg i strid med ärkebiskopen Jacob Erlandsen, anläggandet av fasta hus på de andliga godsen och att tvinga någon under sånings- eller skördetid till arbete på försvarsverk och vallgrävning. Adelns stigande makt framträder 1320, då Kristoffer Il i kungaförsäkringen förpliktar sig att nedriva alla kronans nya fästen, och då Valdemar III utfäste sig att med undantag av Hälsingborgs och Skanörs slott nedbryta alla fästen i Skåne. Samtidigt förunnade den senare däremot riddare och väpnare att bygga torn och stenhus på sina gårdl:lr. Valdemar Atterdag stärkte konungamaktens ställning gentemot adeln och under hans dotter Margareta, unionsdrottningen, kom adeln helt att förlora sin makt. I de striper som närmast föregått detta hade de många fästena spelat stor roll. Flera av dem hade illtagits, andra förvärvats genom beslag eller köp. För att ytterligare trygga freden utfärdade

15. Bollerup. Längdgenomskärning av salbyggnaden från 1300-talet. Det streckade partiets valv återuppförda efter Sören Norbys skövling 1525.

hon 1396 sitt märkliga förbud mot borgbyggande. Eftersom det skett, heter det däruti, »offuervettis liden Ret aff de Fester (fästen), som nu ere begyndte (att byggas), da forbiude vi nu nogen flere Fester eller Barfred att byggis, paa det at Landet skal dess sk0ndere Koffres (förkovras) oc komme til Fred, Skiel oc Ret ende haffue nu ... vreret». - Detta byggnadsförbud varade till 1483, då den danska och norska adeln tvang kung Hans att i sin handfästning upphäva det. I denna säges att konungen icke skall ha makt att förhindra eller förmena god man, andlig eller världslig, i något av rikena att befästa och bygga sin egen gård »dennem oc Riget till Nytte oc Gaffnn. Vi saknar noggrann kännedom om det stora antal adelsborgar som uppfördes i Skåne under 1200- och 1300-talen.

Brunius, (Skånes konsthistoria för medeltiden, 1850), anser att det funnits ett hundratal. Delvis med stöd av Brunius och C. G. Styffe, som omtalar 109 stycken (Skandinavien under unionstiden), har Hans Hildebrand (Sveriges medeltid, del 2), lämnat en relativt utförlig förteckning. Ett fåtal av dessa ingår i ännu bevarade borgar, några känner man till genom ännu ej undersökta ruinplatser, de flesta är helt försvunna. En systematisk inventering av borglämningarna borde ske. Några exempel skall här ges på medeltida tornoch salbyggnader inom Skåne. Borgeby. Namnet skrives 1252 »Borbi» och anger att på platsen då redan funnits en corg. Gården omtalas som befäst 1374· Av den medeltida anläggningen kvarstår porthuskomplexet. Detta består av själva i:ortbyggnaden, en tillbyggnad i öster med välvd källare och ett tvåvåningshus i väster. Det sistnämnda har haft två kryssvalv i bottenvåningen och en stor sal med spis och utbyggt privet i övervåningen. Borgeby härjades 1452 av Karl Knutsson. Då fanns säkerligen det av gråsten byggda torn, varav delar ingått i porthuset, och möjligen salbyggnaden. Det var i så fall en anläggning av samma typ som ärkebiskopsl:orgen i Ahus. Som en parallell kan nämnas att ärkebiskop Tuve Nielsen 1463 fick tillstånd att bygga ett hus åt sig intill porttornet i Hälsingborgs ringmur. Tosterup, omtalas 1374· Borgens äldre delar utgöres av torn och bostadshus skilda från varandra. Tornet är kvadratiskt, fem våningar högt och försett med ett platåformat tak avsett för artilleri. Den nedersta våningen är täckt med ett ribbvalv av samma typ, som i det omkring 1430 byggda S :t Anne kapell i Vittskövle kyrka. På dessa grunder kan tornet dateras till 1400-talets mitt och möjligen vara uppfört av Axel Pedersen Brahe, som förvärvade Tosterup vid denna tid. Bostadshuset har undergått stora förändringar. Vad man vet är, att det åt gårdssidan på medeltida vis varit försett med yttre svalgångar och trappor av trä till andra och tredje våningarna. Spår av valv i andra våningen har påträffats och valven fanns kvar ännu 1676, då Johan Hintzke

o

JO

20

.w

•o

so ...

16. Plan av den sachsiska borgen Todenmann, gco-talets början. T.h . förborgen, som på sin runda kulle haft ett fristående torn, Bollerup kan i sitt äldsta skede ha haft en för borg vid kyrkan med dess 1 rco-talstorn . Efter Martin Olsson, Kalmar slott.

besökte borgen. Sannolikt har anläggningen varit av samma slag som salbyggnaden i Bollerup. Krageholm ägdes även av Axel Pedersen Brahe. De äldsta delarna av borgen består av ett kraftigt, kvadratiskt, fem våningar högt hörntorn som av allt att döma haft platåtak. Intill tornet och i linje med detta låg ett tre våningar högt boningshus. Får man döma av en teckning av Gerhard Burman från 1699 har boningshuset haft egen gavelvägg mot tornet och kan sålunda vara äldre än detta. Tornet vill jag hänföra till Axel Brahes tid, 1400-talets mitt. Näsbyholm. Även denna borg har haft ett torn och ett därintill beläget rektangulärt hus. Av detta är nu endast den senmedeltida källaren l;>evarad. Denna utgöres av två rum, vardera täckta med fyra spetsbågiga ribbvalv vilande på en murad 8-kantig mittpelare. Tornet beskrives 1676 av Johan Hintzke. Det var fyrkantigt, byggt av grov gråsten med 1 1/ 2 alnar tjocka murar till en höjd av 18 alnar. På 1840talet fanns ej tornet längre. Möjligen hade dess övre delar raserats och rester sammanbyggts med det kvarstående

huset, som Brunius säger vara tre våningar högt av grova gråstensmurar med några små spetsbågiga fönsteröppningar. I detta fanns en källare, i vars mitt stod »en fyrkantig pelare, som uppbär fyra prydliga korsvalv i spetsbågstil». Han omnämner icke de båda befintliga källarna. Det är sålunda troligt att den av honom beskrivna källaren tillhört tornet. Näsbyholm ägdes under 1300-talet av stormanssläkten Galen och såldes av gälkaren Tuve Galen 1409 till ärkebiskopen Jacob Ulfstand. Bollerup. Det nu till synes enhetliga rektangulära huset är byggt på grunderna av två äldre byggnader. Den östra delen är uppförd av tegel, i källaren bevarad till manshöjd. Rester av ett halvrunt trapphus på östra gaveln har innehållit en spiraltrappa till övre våningar. Husets västra del är rektangulär och har tjockare väggar, troligen av gråsten. Det förefaller som om borgen i äldre tid varit byggd efter schemat torn-salbyggnad. Vid uppförandet av det nu stående huset har väggen mellan de äldre byggnaderna raserats och man har skapat ett enda rum i källare och övervåning, båda försedda med fjorton ribbvalv vilande på sex åttakantiga granitpelare. Åtta valv i den västra delen av husets källare och övervåning har en valvkonstruktion med hjärtformigt profilerade ribbor av det slag som förekommer i skånska kyrkor av den s.k. Snårestadsgruppen och som börjar byggas vid 1300-talets mitt (se Monica Rydbeck, Valvslagning och kalkmålningar i skånska kyrkor). De återstående valven i östra delen är av en väsentligt yngre typ. Dessa tillhör sannolikt en reparation, som utförts efter 1525, då Sören Norby härjade Bollerup. Ännu en med bjälktak försedd våning ligger ovan de båda nämnda. Denna har använts som bostad. Grunden efter en trappbyggnad har ,påträffats framför de i husets mittaxel befintliga ingångarna. När och av vem denna ståtliga salbyggnad uppfördes är en öppen fråga . Typen har gamla anor med företrädare av furstligt slag, såsom Goslar och Dankwarderode från 1000och IIoo-talen, ärkebiskopsgården i Trondheim från 1200talet och Biskops-Arnö från 1300-talet. Vid mitten av 1300166

17. Bollerup . I förgrunden borgholmen med salbyggnaden från 1300talet (t.v.), i bakgrunden kyrkan med det runda uoo-talstomet. Efter Slott och herresäten i Sverige, Skåne 3.

talet ägdes Bollerup av Martin Pedersen Due, som var gälkare i Skåne, dvs. ståthållare med rätt att i konungens namn uppbära skatter och tillsätta fogdar . För en storman i hans ställning skulle en salbyggnad av detta furstliga slag ha passat. Salbyggnaden är endast en del av borgen och numera det enda återstående om man icke räknar med den vattengrav, som omger den fyrsidiga borgholmen. Av relationer från 1700-talet vet man att borggården varit helt kringbyggd såsom Svaneholm och Bjersjöholm. Inga undersökningar har likväl gjorts som kunnat bestämma dessa byggnaders art eller ålder. Vad man i detta sammanhang vill dra in i diskussionen om det äldre Bollerups anläggningsform är det runda

l l oo-talstornet vid kyrkan. Detta är ett typiskt försvarstorn och liksom kyrkans långhus byggt av huggen kalksten. Den sachsiska runda borgen försågs under påverkan av franker och normanner med en förborg. I denna uppfördes ett smalt och högt, runt torn, ofta på avstånd från borgen och skild från denna av en grav. Förborgen kallades »Berchvrete», en benämning som senare övergick till tornet och försvenskad blev barfred. Martin Olsson (Kalmar slotts historia), vars översikt av den medeltida borgarkitekturen jag tidigare refererat, anför som exempel på en sådan anläggning den på 900-talet byggda sachsiska borgen Todenmann, se bild sid. I. En plan av denna typ med kyrktornet som barfred kan tänkas för den äldre borgen i Bollerup.

DET FASTA HUSET

Mot medeltidens slut uppfördes friliggande fasta hus använda både till försvar och bostad. De kunde, som på Ellinge, Vanås, Örtofta m.fl. vara kort rektangulära av den tvårummiga typ, som tidigare ofta st förekom i samband med torn. En modernare form blev det långsträckta huset, varpå det välbevarade 1499 grundlagda Glimmingehus är ett praktexemplar. Av andra må följande nämnas: Dybäck. Oxnkring 1490 uppförde riksrådet Tage Henriksen Hollunger ett avlångt rektangulärt hus av tegel på denna gård. Ovanpå en av bjälktak täckt källare reser det sig i två våningar med avtrappade och blinderade gavlar. Taklisten springer ut med murade bågar på konsolstenar åt vallgravssidan. Där finner man två nedåtriktade skyttegluggar och ytterligare en på södra gaveln - rester av en tidigare rikare försvarsanläggning. Det åt gårdssidan belägna trapphuset uppfördes av Lave Bille vid mitten av 1600-talet. Huset är numera putsat, vilket förhindrar ett närmare studium av dess byggnadshistoria. Örup. Detta hus är uppfört av gråsten och skiffrig kalksten i tre våningar över en källare, som bär spår efter, troligen ej byggda, valv. Sentida förändringar av gavelrösten 168

18 . Dybäck på 1680-talet. Hollungers hus från 140o-talets slut är den bortre längan. Efter Burman-Fischers Prospekter . ..

och takfot gör det numera omöjligt att avgöra om huset haft övre skyttevärn; i källarvåningen förekommer skottgluggar. Framför ingångarna till källare och övervåning har liksom på Glimmingehus funnits en trappanläggning i husets mittaxel. Örup torde ha byggts ett stycke in på 1500-talet, troligen under Greger Jensen Ulfstrands tid (1538-46). Vollsjö. Av det ursptungliga friliggande stenhuset återstår numera endast den 178'3 med en övre våning påbyggda källaren. Denna har åtta senmedeltida kryssvalv burna av tre murpelare i husets mittaxel. I de två meter tjocka källarväggarna finns spår av skottgluggar. Byggnadstiden torde ligga omkring 1500, då väpnaren Peder Jepsen Lang och hans fru Kirsten Eriksdotter Bille hade Vollsjö som sin sätesgård. På många håll kom det friliggande fasta huset att byggas in i den under l 500-talet utvecklade borganläggningen med stenhus på flera av borgholmens sidor. Under trycket av 169

eldvapnens utveckling - mot slutet av 1400-talet började man ersätta de äldre kulorna av sten med kulor av järn, som genom sin tyngd hade större genomslagskraft - ökas borgens försvarsanordningar med kanontorn. På de fyrlängade borgarna såsom Eriksholm (Trolleholm) anlagd 1538, Torup 1545 och Vittskövle 1553 utgöres dessa av två runda torn utbyggda i diagonalt mot varandra stående hörn. Det är emellertid icke min avsikt att skildra renässansborgarnas utveckling. Till sist en anteckning rörande de medeltida fästenas benämning. Borg användes endast i tre fall; två av dessa på riksfästena Hälsingborg och Sölvesborg. Hus förekommer endast i tre sena fall, Malmöhus, Falsterbohus och Glimmingehus. Som benämning på fäste lånades ordet från Tyskland under 1200-talet. Holm är den vanliga benämningen, som använts in i nyare tid även på gårdar vilka aldrig varit belägna på en holme eller omgivna av vattengravar. Lindholm (1332) är det äldsta namnet av detta slag. Slott, även detta ett lån från Tyskland, användes aldrig vid namngivning i Skåne. Mycket vanligt är att herresätet behåller det gamla ortnamnet, såsom Krapperup, Skarhuit,· Örtofta.

Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet år 1968

A. LEDAMöTER, STYRELSE OCH REVISORER Högste beskyddare

Hans Maj :t Konung Gustav VI Adolf

Hedersledamöter

Hovintendent John Kroon, Malmö (t) Direktör Karl Wistrand, Stockholm Direktör Alfred Persson, Lund Fabrikör Walfrid Nordström, Lund Fil. dr Sven T. Kjellberg, Bjärred Konservator Hans Erlandsson, Lund Docent Ragnar Blomqvist, Lund

Den 31 december uppgick totala antalet medlemmar till 23.215. Antalet årsbetalande var 22.844 (varav 12.275 utanför Skåne) . Antalet ständiga ledamöter var 3641 varav följande på grund av särskilda förtjänster: Kamrer Birger Grambäck, Malmö, Kontraktsprost Yngve Werger, Ängelholm, Byggnadschef Carl-Erik Holmberg, Lund, Hovjuvelerare Wiwen Nilsson, Lund, Fil. dr Axel Törje, Lund, Fru Karin Nordenstedt, Genarp. Årsmöte hölls den 27 maj i närvaro av ca 100 föreningsmedlemmar under ordförandeskap av landshövding Gösta Netzen. Vid årsmötet beviljades styrelsen ansvarsfrihet för förvaltningen för år 1967. 171

Föreningen omvalde intill årsmötet 1971 de i tur avgående styrelseledamöterna disponent Carl-Eric Borgenstierna, professor Sigfrid Svensson och byggmästare Harry Karlsson samt suppleanten stadsbyggnadsdirektör Sven Tynelius. Till revisorer av 1968 års förvaltning omvaldes bankdirektörerna David Berglund och Stig Lundeborg samt aukt. revisorn Sven-Erik Sandberg med direktör Frans Möller och kamrer Malte Ericsson som suppleanter. Till hedersledamot valdes enhälligt, på förslag av styrelsen, stadsantikvarien docent Ragnar Blomqvist, som den ils avgick med pension efter 39 års tjänst vid Kulturen. Styrelsen har under året utgjorts av landshövding Gösta Netzen, ordförande och Kungl. Maj :ts ombud, direktör Holger Crafoord, v. ordförande, järnarbetare Sven-Erik Axelsson, Malmöhus läns landstings ombud, greve Carl Trolle-Bonde, disponent Carl-Eric Borgenstierna, byggmästare Harry Karlsson, hovintendent John Kroon (t 23/8), skoldirektör Karl Gustav Ljunghill, Lunds stads ombud, redaktör Christer Olofson, Kristianstads läns landstings ombud, bankdirektör Carl Göran Regnell, Lunds stads ombud, professor Sigfrid Svensson, major Christer Wahlgren, kyrkoherde Curt Wallin och professor Jörgen Weibull samt självskriven ledamot intendent Bengt Bengtsson, sekreterare. Suppleanter i styrelsen har varit : sjuksköterska Greta Kruse, Lunds stads ombud, landstingsman Anton Ljunggren, Kristianstads läns landstings ombud, godsägare Sten Nilsson, Malmöhus läns landstings ombud, boktryckare Per-Håkan Ohlsson, akademiräntmästare Malte Ragnarsson, Lunds stads ombud, docent Gad Rausing, stadsbyggnadsdirektör Sven Tynelius och direktör Sune Wetterlundh, Kungl. Maj :ts ombud. Av Kungl. Maj :t utsedd revisor har varit länsassessor Axel Isaksson och av Lunds stad kassadirektör Karl Erik Lenntorp med kontoristen Albert Jönsson som suppleant. Styrelsen har sammanträtt 18/i, 27/5 och 6/12. Det av styrelsen tillsatta arbetetsutskottet, bestående av hrr Crafoord (ordf.), Svensson (v. ordf.), Borgenstierna, Rausing, Weibull och Bengtsson har sammanträtt 15/i, 23/ 4, 2/5, 27/5, 17/io och 17/i2.

JOHN KROON t

John Kroon. Porträtt i brons av Harald Isenstein.

Den 23 augusti 1968 gick en av Kulturens äldsta vänner, hovintendent John Kroon, ur tiden. Han kunde se tillbaka på en sällsynt framgångsrik gärning i det fack, han gjort till sitt, ljustrycket. Denna svåra reproduktionsteknik behärskade han nära nog till fulländning och från Malmö Ljustrycksanstalt utgick en rad förnäma tryckalster. John Kroon tillhörde Kulturens styrelse från l 938 till sin död och var hedersledamot sedan l 944. Han var genom åren en av de mest verksamma styrelseledamöter, Kulturen någonsin haft. Många uppslag och ideer härrörde från honom, åtskilliga för museet och föreningen ekonomiskt givande publikationer och tryckalster framställdes och donerades genom honom. Främst kommer här En bok om Skåne, tryckt 1936-37, ett praktverk, som förskaffade John Kroon ökad berömmelse som yrkesman och Kulturen en fond, som under namn av Skånebokens fond möjliggjort betydande inköp. Men även Skånekartan, Frans Lindbergs folklivstavlor och andrn förnäma utgåvor har John Kroon tagit initiativ till och generöst överlåtit avkastningen åt Kulturen. Minnet av John Kroons insatser skall länge leva inom Kulturen. 173

B. FÖRENINGENS EKONOMI Sammandrag av 1968 års räkensliaper INTÄKTER

Av föreningen genom egen verksamhet anskaffade medel Medlemsavgifter . . . . . . . . . . . . . . . 585.885: Inträdesavgifter . . . . . . . . . . . . . . . . 75.971: 65 Försäljningsintäkter . . . . . . . . . . . . . 123.828: 63 Ersättning för tjänster . . . . . . . . . . 48.490: 83 Hyresinkomster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gåvor från företag 1 och enskilda . . . . . . . . . . . . Bidrag från Kulturens donationsfonder . . . . . . . Diverse intäkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

834.176: 11 86 .48r 68 23.935: 17.145: 90 44.750: 48

1.006.495 : 17

Allmänna anslag Anslag från staten . ..... . . .... .. .. ....... ... .. ... . . . 225.000 : Lunds stad . .... .. . .. ... .. .... ... . . ... . . . 350.000: landsting M-län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30.000: landsting L-län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.000 : landsting K-län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.000: landsting N-län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 500: 5.265: kommuner 2 • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • Lotterimedel, disponerat av anslag .. . . .... . .. . ........... . reserverat av anslag . . . . . . . . . . . . 58.000: Minskning av eget kapital ....................... ... .... . .

626 .765: 42.000: 56.596: 90 1.731.857 : 07

1 Cardo AB för treårsperioden 1967/69 kr. 6.ooo: -; därav lyft Förenade Superfosfatfabriker AB för treårsperioden 1968/70 kr. 1.500: - ; därav lyft ... ... ... . ... ................ . Skånska Brand-Hermes .. .. .... .. ....... . ...... ... . ... . Skånska Cement AB för treårsperioden 1968/70 ......... . Skånska Hypoteksföreningen för treårsperioden 1967/69 kr. 4.500: - ; därav lyft ........... .. . .. .................. . Sydsvenska Kraft AB för treårsperioden 1968/70 kr. 6 .900 : - ; därav lyft .......... . .......... . ..... .. .............. . Scan, Föreningen Skånska Andelsslakterier .... . .. .. . .. .. . Akerlund & Rausing AB (för underhåll av förpackningsmus~um)

2.000: 500: 5.000: 5.000: 1.500: 2.300 : 2.500: 5.000: 23.800: -

174

KOSTNADER

Samlingar, bibliotek, arkiv ...... ...... . . . .. . Inventarier . ........... . ....... . ..... .. . .. .

51.294 : 75 26.092: 42

Personalkostnader Löner .................. . . ...... ...... .. . . . Pensioner m.m. . .. ..... .... .... . .... ...... . Reserverat för pensioner ...... .. ....... .. . . .

822.523: 71 161.308 : 15 20.000: -

1.003.831: 86

Främmande tjänster V akthållning ... . ........ ............. . .. . . övriga främmande tjänster .... .... ......... .

30.898: 29 46.131: 80

77.030: 09

Reklam .. ... ................ .. ........ ... . . .. ...... .. . . Resor, representation .. ... .. ............. .... ........... . Försäkringar . .. ... .. ..... ... ... ... . .......... ...... .... . Fastighetsunderhåll ........ ...... .. . . ..... . . ............ . Förbrukningsmaterial, bränsle, el, vatten : ... . . .... . .. .. . .. .

36.6n: 38 22-430: 95 21.923: 38.569: 73 57 .7u: 12

Kostnader för Porto .. .. .. . .... . .... ....... .. .......... . Telefon och övrigt . .... . ... . .. ... ..... .. . .

36-488: 87 21.636 : 55

Kostnad för varor för försäljning Ars bok .... ... .. .. .... . ........ ... . ..... . Almanacka .... . ....... .. ..... ..... . ...... . övrigt

126.936: 75 41.n5: 89 65.351: 37

Utlägg för uthyrningsverksamheten . .... . ... .. ........ . . . Räntor ...... .. ... . ... .... . .. . .. .... .. ..... .. ..... . .... . Skatter .......... . . .. .. .......... .. . .. . ..... .. .. ...... .

30.695: 03 52.244: 31 21.893: l

2

.731 .857: 07

Kommuner: Billesholm, Blentarp, Burlöv, Everöd, Genarp, Glimåkra, Hammenhög, Harrie, Hörby kpg, Jonstorp, Kågeröd, Löberöd, Löddeköpinge, Löderup, Marieholm, Munka-Ljungby, Månstorp, Oppmanna och Vånga, Perstorps kpg, Riseberga, Räng, Rönneberga, Röstånga, Sjöbo kpg, Skarhult, Skurups kpg, Snogeröd, Staffanstorp, Svalöv, Svedala kpg, Teckomatorp, Tommarp, Trelleborgs stad, Vallåkra, Vellinge, Vemmenhög, Vollsjö, Astorps kpg, ödåkra, örkened, Östra Färs, Östra Ljungby . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . tillsammans

175

BALANSRÄKNING Enär föreningens eget kapital fr.o.m . föregående år (8 .739: 78) icke förslår att täcka den uppkomna förlusten, föreslår styrelsen att föreningens fastigheter vilka har ett taxeringsvärde av 2.35r.400 kr uppskrives med 300 .000 kr till ett belopp av r.378.500 kr. Under förutsättning att denna åtgärd godkännes av föreningen på årsmöte blir det egna kapitalet efter avdrag av årets förlust 252.142: 88 kr. Nedanstående balansräkning är upprättad med denna uppskrivning verkställd. 31/ 12 1967

TILLGÅNGAR

Fastigheterna i Lund och Östarp ... .. ...... . . . Samlingar, bibl., arkiv, inventarier .. . . ....... . Långfristiga fordringar .. .. . ..... ........... . Kortfristiga fordringar . .. ........ ........ . . . Kassa, bank, postgiro ...... .. . . ... ... .. ... .

l

.078.500: 3: 69.749: 53 18 .232: 12 .579: 90

3r/12 1968 r.378.500: -

3:-

0: 46 .160: 89 5.916: 94

SKULDER

Långfristiga skulder ........... . ... ... .. . .. . Pensionskonto .......... . ...... . ... . . . . .. . . Checkräkningskredit .... . .... . .. . . . .. ..... . Kortfristiga skulder .. . . .. ...... .. ..... . .. . . Interimsavsättningar .. ...... ..... .. .. . .... . . Eget kapital ............ .. ..... ... ....... .

491.205: 89 246.161: IO 283.704: 63 129.069: 73 20 .183: 30 8.739: 78

473.000: 205.232: 15 287.826: 66 134.782: 67 7r.596: 47 252.142: 88

Räntor och utdelning på aktier (därav från Kulturfonden kr. 4.845: 90) . .. . ........... . . .. .. ... . .......... . ... . .

28.691: 94

KULTURENS DONATIONSFONDER INTÄKTER

28 .691 : 94

KOSTNADER

Bidrag till föreningens rörelse ......... . . . .. . ... .. ... .. .. . Kapitalkonto ... .. ...... .... ... .. .. .. . ...... . . . ...... .. .

17.145: 90 .546: 04

l l

28 .691: 94

TILLGÅNGAR

31/x2 1967

31/r2 1968

Aktier ....... ... ... . . .... . . . .... . . . ...... . Bank . . ... . ..... . . .. ... . . .... . .. .. ...... . . Utlämnade lån . ..... .. . . . .. ... ......... . . . .

209.375 : 43 198 .709: 19 105.705: 89

209.375 : 43 215.961: 12 100.000: -

513.790: 51

525.336: 55

SKULDER OCH EGET KAPITAL

Fondernas kapitalbehållning . .. .. . ... ... . . .. .

525 .336: 55

Aktier 215 Asea, bundna .... .. . . ... . .. . . ..... .... .. . .. .. .. ... . 100 Atlas Copco ... .. .. . . . .. .. . . .. . . .. . .. ... .... .. ... . . . 120 Cardo .. .. .. ... . ... .......... ..... ... .... ... . . .. . . . 40 Cellulosa .. .. . .......... ... . . . .. ........... ..... .. . . 8 Elverk . . .. . ... . ......... . ... .... ... . . ...... .. .. ... . 11 Fläktfabriken . .. . ..... . ... . . .... .. .. ... .. . .... ... . . . 30 Grängesberg, bundna . .. . . ........... . . . . ........... . 30 Iggesund ..... .. ........... .. .. .. ..... .. . . ... .. . ... . . 28 Kullager, A .. .. .. .. . . ......... .. ....... . ... .. .. .. . . 240 L. M. Ericsson, B ... .. ....... .. . ... .. .. . ..... ...... . 50 Pripp-bryggerierna ... .. .. .. .. .. .. .. .. . .. . ... . ... .... . 25 Stora Kopparberg, bundna .. . .. .. . . ... .. . ..... . . .... . 3 Stora Kopparberg, fria . .. . ... . . . .. . ... . .. ..... . .... . 13 Turitz ............................ . .... . .. .. .. ... . . 190 Tändstickor, B ...... . .... . ....... ... . . .. .. .. ....... . 20 Säfveån .......... ... ..... .... .... ...... .. .. .. . . ... . 115 Skandinaviska Banken .......... ...... ..... ... . . . . .. .

29.407 : 85 16.804: 20 7.530: 8.769: 25 1.196 : 15 2.245: 80 7.031: 15 8.444 : 9.926 : 35 41.200: 98 10.000 : -

}

10.968: 30 6.118: 75 35 .720: 15 1.172: 12 12.840 : 38

209.375 : 43 Kursvärde 31/x2 1968: kr. 314.376: -

Fondernas kapitalbehållning Thomanderska fonden . . ... ... .... . Anna Karlins premiefond .... ..... . Ole Olsens Keramiske Legat . ...... . Beathe och Sven Bengtssons fond .. . Skånska Brands fond . .... . . . .. .... . Kulturens Jubelfond ... ... . ....... . Skånebokens fond .. ... .. . ... .. .. . . Ingeborg Holcks fond ... . ... .. .. . . . Anna Lithströms fond .... . .. . . . .. . Bror W. Olofssons fond .. .. ... . . . . Albert Ekmans fond . . ... . .. . .... . . J. T. gerggrens fond . ........ . ... . . Jubileuhisinsamlingen 1957 . . . .. ... .

12 - Kulturens årsbok 1969

10.025: 22 1.529:36 36.810: 14 23.218: 59 12.530: 47 10.154: 30 47.630: 81 15.481 : 75 13.414: 17 34.153: 52.415: 44 50 .372: 10 217 .60 1: 20

Disponibelt belopp

Ej disponibelt belopp

10.025: 22 529 : 36 o: 3.218: 59 2.530: 47 1.459:30 346: 15 1.469: 25 2.101: 53 3.301: 02 277 : 49 372: lO 217.601: 20

o: 1.oo:i : 36.810 : 14 20.000 : 10.000: 8.695: 47 .284 : 66 14.012 : 50 11.312: 64 30.851 : 98 52.13r 95 50.oo:i: o: -

177

Diverse anslag

Som bidrag till upprustning och modernisering av museets pennanenta hantverksutställning har fabrikör W alfrid Nordström överlämnat 10.000 kronor och Sparbanken i Lund 5.000 kronor. Våren l 968 beviljade Kungl. Maj :t ett extra anslag av lotterimedel på l 00.000 kronor till fortsatta reparationsarbeten för våra gamla byggnader, varav många länge varit i stort behov av upprustning. De anslagna medlen har använts för att slutföra reparation av Soldat~orpet och Blekingegt'i rden, rusta upp Dekanresidenset och påbörja reparationen av Thomanderska huset. Vi hoppas på fortsatt stöd av Kungl. Maj :t med lotterimedel, ty fortfarande är många byggnader, främst inom det norra området, hårt nerslitna.

Försäkringar

Försäkringsvärdet för brand och inbrott å föreningens egendom är för byggnader 7.169.000 samlingar och lösöre 17.942.100 25.111.100

C . PERSONAL OCH VERKSAMHET Intendent: Stadsantikvarie :

Museilektor: Antikvarier:

fil. dr . Bengt Bengtsson ( l 961) docent Ragnar Blomqvist (1929) t.o.m. 30/ 4 fil. lie. Anders W. Mårtensson ( 1957) fr .o.m . .Ils fil. lie. Ingemar Jeppsson (1962) fröken Märta Lindström (1950) fil. kand. Gunilla Eriksson ( 1960)

Amanuenser : Konservator : Konservatorsbiträde: Textilkonservator: Kanslichef: Rustmästare: Skattmästare: Kontorsskrivare: Registrator: Kontorsbiträde :

fil. kand. Nils Nilsson ( l 962) fil. kand. Christina Lindvall-Nordin ( l 967) fil. kand. Claes Wahlöö (1968) fr.o.m. 115 antikvarie Fred R. Allik (1955) herr Lars Johansson (1959) fröken Ingela Juhlin ( l 967) överste Ake Rehnberg (1965) antikvarie Wilhelm Jönsson ( l 930) herr Sune Hellborg (1960) fru Astrid Sörensson (1954) fru Eva Mårtensson (1963) fru Anna-Stina Melin (1963)

Fil. kand. Jan Gerber har vikarierat som amanuens under året och även ordnat utställningen »Lärde lärare». Fil. stud. Margareta Alin har tjänstgjort under augusti-november som kommissarie för utställningen »Vårda - bota». Fil. kand. Maj Fehrman har biträtt med utställnings- och katalogiseringsarbete. Fil. kand. Gunnar Alsmark och fil. kand. Barbro Astrand har under året biträtt med utställningsarbete, varvid Barbro Astrand bl.a. ordnat utställningen över Bengt Nordenberg. Fil. stud. Elisabet Berg har tjänstgjort som konservatorsbiträde vid textilavdelningen under tiden 3/I-15/ 5. Konstnären Sonja Reinfeldt-Jansson har fr.o.m. IIII tjänstgjort vid textilavdelningen. Fru Elly Ljungman har haft halvtidstjänstgöring på biblioteket och hrr Gösta Bryve och Jonas Jonsson (fr.o.m. 4/ II) har tjänstgjort vid museets arkiv som arkivarbetare. På expeditionen har fröken Anne-Marie Törnqvist ( t.o.m. l 3/5) varit anställd i halvtidstjänst. På rustmästarens avdelning har tjänstgjort hrr Herman Hansson (fr.o.m. 25/1 r), Sune Jensen, Gottfrid Jönsson, Gustav Klinckert ( t.o.m. 30/ 4) och Stig Wihlborg. Fruarna Ebba Jönsson och Nora Johansson har varit biljettkassörskor och kamrer Nils Hansson fungerat som siffergranskare. Städerskor har varit fruarna Signe Dyberg, Gunhild Lundberg

(t.o.m. 5/ 9), fröken Anna Andersson (fr.o.m. IIIII), fröken Svea Lungberg (fr.o.m. 18/II) och fru Carla Johansson. Som vapenfri tjänstepliktig har fil. dr Jörn Svensson tjänstgjort fr .o.m. 5/8. Utställningar

Som vanligt har textilavdelningen bedrivit en livlig utställningsverksamhet. »Dynor och täcken» kvarstod på nyåret. Som ett arrangemang inom ramen för »Kul i Lund» (under skolornas vinterlov) anordnades den 23/2 en välbesökt mannekänguppvisning »Linjer i modet», arrangerad av konstnären Bengt Rooke och Textilhandlarnas förening i Lund. Här blandades gammalt med rykande nytt; speciellt intressant var tendensen i vår tid att ta upp drag från äldre tid, inte minst 1920- och 30-talen. Den 8-17/3 visade CUM (firma Carl Ulrich Madsen i Köpenhamn) ryor av unga nordiska konstnärer i samarbete med firma Garnknuten i Lund. Generalkonsuln för Danmark P. Sörensen invigde utställningen. »Som man bäddar . .. » hette nästa utställning (x/4-15/5). Den visade sängklädernas historia, som illustrerades med olika typer av sängar och textilier från museets samlingar, utställda i antydda interiörer. Det hela gav en fyllig bild av utvecklingen, från stadiga skinnfällar till de nya papperslakanen. Hemslöjden i Malmöhus län bedrev under sommaren en kurs i damastvävning i Borgarhuset och till denna bestod museet historisk åskådningsundervisning genom att visa »Damast 1590-1950» ur museets samlingar under tiden 24/6-5/8. Textilavdelningens sommarpraktikanter sysselsattes bl.a. med anordnandet av en utställning »Tygtryck», som öppnades 11 juli. Den intro,duceraqes med en samling äldre tryck och verktyg som visade olika slag av hantverksmässig framställning. Tack vare nyförvärv och frikostiga lån och gåvor från konstnärer, privatpersoner, Farma Textiltryck AB, Elsa Gullberg AB, Ljungbergs Textiltryck AB, m.fl. textilföretag samt AB Nordiska Kompaniet och Textilkammaren kunde utställningen ge en bild av stilutvecklingen under de senaste fyra decennierna. 180

I Vita husets översta våning kvarstod utställningen »Hantverk under l oo år» till mitten av februari. Den 1712 öppnades en utställning över Bengt Nordenberg, som behandlas på annat ställe i denna årsbok, liksom de två stora utställningarna »Lärde lärare» (12/6-25/8) och »Vårda - bota» (2i/9-15/II). Den legendariske konsthantverkaren, ciselören Sven Bengtsson i Lund, var bland mycket annat även samlare. Han hade en stor kollektion av affischer från tiden omkring sekelskiftet och överlämnade den till konservator Hans Erlandsson, som nu i sin tur skänkt hela materialet till Kulturen. Evenemanget firades den 23/3 med en utställning (ordnad av herr Gösta Bryve), upptagande framför allt teater- och bokaffischer. Detta så förgängliga material kunde fylligt presenteras i en intressant och färgglad utställning. I samarbete med Franska institutet och Lunds stadsbibliotek visades från den 15/1 l en utställning av franska barn- och ungdomsböcker. Den berikades med barnteckningar från Nevers och Lund, ett inslag i kulturutbytet mellan de två vänorterna, och ett urval leksaker från samlingarna. Utställningen gav också impuls till en livlig verksamhet för barn, med filmvisningar, sagostunder och lekstuga. Fil. kand. Barbro Astrand hade ordnat utställningen och organiserat verksamheten. Arets sista utställning handlade om tennfigurer. Konservatorn vid Töljhusmuseet i Köpenhamn Preben Kannik avled 1967 och utställningen kan betraktas som ett äreminne över honom. Han var specialist på åskådliggörandet av historiska händelser (främst krigiska) med hjälp av tennfigurer, uppställda i konstnärligt utformade panoramor. Från Kristianstads museum lånades hela utställningen, som omfattade skildringar från förhistorisk tid fram till Norra skåningarnas parad 1915. Utställningen kompletterades med teckningar och målningar, bl.a. utgörande förstadier för Kanniks arbeten om uniformshistoria. Utställningen kvarstår ett stycke in på l g6g. Fjolårets utställning av mässing togs emot på Kristianstads museum och öppnades där den 25/i, ännu ett exempel på det livliga samarbetet mellan de sydsvenska museerna.

181

Kulturens måndagsaftnar

Arets måndagsaftnar startade den l g februari med att intendent Bengt Bengtsson visade den uppmärksammade utställningen av Bengt Nordenbergs målningar och skisser. Bengt Nordenberg blev föremål för ytterligare en afton den 4 mars då fru Anne-Mari Elmqvist berättade om konstnären och Blekinge. Böcker och boktryckare talade intendent Bengtsson om följande måndagsafton och den 18 mars var fil. dr Gustaf Näsström inbjuden att berätta om Svenskt 1700-tal. Den l april talade fil. dr Sven T. Kjellberg och Slott och Herresäten i Skåne. 39 år på Kulturen var rubriken på docent Ragnar Blomqvists afton den 8 april och frågan V arför klär vi oss besvarade docent Anna-Maja Nylen följande måndagsafton. Höstens måndagsaftnar inleddes den 30 september med att professor Alfred Flaum berättade om Lunds lasarett genom tiderna. Silver från Vä och Kristianstad fick besökarna höra talas om den 14 oktober av museichefen Torsten Andersson från Kristianstad. Måndagen därpå höll med. lie. Bengt Lindskog ett föredrag, Vårda - bota, i anslutning till utställningen med samma namn. Om teleobjektiv och dess möjligheter att fånga djur och natur talade professor Henrik Enghoff, Uppsala, den 28 oktober och den l l november gav Kulturens rustmästare, antikvarie Wilhelm Jönsson, råd om antikviteters vård och restaurering. Följande måndag berättade intendent Bengtsson om silverfiligran och den 25 november höll chefen för Malmöhus läns hemslöjd, direktris Gertrud Ingers, föredrag om Slöjd i glesbygd. Inför julstöket den 2 december var en måndagsafton i samarbete med Lunds husmodersförening anordnad. I likhet med tidigare år har Kulturens studentorkester under ledning av med. lie. Sören Niel:zen aktivt medverkat med inte mindre än sex musikaftnar, varav två bestod av konserter av hela orkestern i Vita huset, övriga av kammarmusik i Bosebo kyrka. De har som alltid utgjort ett uppskattat inslag i museets mån dagsaftnar. Genom samarbete med Lunds arbetareinstitut har det varit möjligt för museet att inbjuda föredragshållare utifrån. Det är

ett samarbete som Kulturen värdesätter och som vi hoppas även uppskattas av våra besökare.

Skolundervisning I likhet med tidigare år har det förekommit ett livligt samarbete mellan Lunds skolor och museet. Under året har samtliga elever i årskurserna 3-9 varit på studiebesök i museet eller på Kulturens östarp. De olika studieämnena har utarbetats av representanter för skola och museum och målet har varit att varje årskurs skulle få uppleva något väsentligt avsnitt ur just sin liirokurs i historia och samhällskunskap med utgångspunkt från Kulturens sam-· lingar. För denna undervisning har till museet knutits blivande historielärare och museimän som under museilektorns ledning utbildats för denna undervisning. I ökad omfattning har skolor från hela södra Sverige utnyttjat möjligheten för eleverna att under sakkunnig ledning studera museets samlingar. Givetvis har förutom schemalagda och förhandsanmälda studiebesök möjligheten till fria klassbesök funnits. Lärardagar, studiedagar för information om vad Kulturen och Kulturens östarp har att erbjuda i form av levande kulturhistoria fö r skolornas elever, har under året ägt rum i ökad omfattning.

U niversitetsundervisning Under året har vid Kulturen hållits kurser i museikunskap och föremålskännedom för konsthistoriker och folklivsforskare med museets tjanstemän som ledare. Vidare har för historiestuderande hållits fyra kurser i kulturhistoria med huvudvikten lagt på metoder för hur en lärare kan utnyttja museisamlingar i sin undervisning. Även för elever vid Lärarhögskolan i Malmö har kortare kurser med liknande innehåll hållits i större antal än tidigare. Under sommaren anordnades en föreläsningsserie om svensk kultur för hawaianska studenter. - Bearbetning av museets samlingar för seminarieuppsatser inom »museiämnena» har under året flitigt utnyttjats av studenterna varvid museets tjänstemän stått till förfogande som handledare. På en rad olika platser inom och utom landet har museets tjänstemän deltagit som föredragshållare och kursledare.

Textilavdelningen Fyra utställningar och en mannekänguppvisning har arrangerats, närmare beskrivna på annat ställe i redogörelsen. Den mest omfattande utställningen, »Tygtryck», gjordes tillsammans med sommarpraktikanterna Susanne Sjöström och fru Britta Kjellgren, båda från Konstfackskolan, och Dorthe Stougaard, utexaminerad från Kunsthaandvrerkerskolen, Köpenhamn.

Evenemang Kulturens park och kulturhistoriska byggnader lämpar sig väl för olika aktiviteter med anknytning till institutionens syfte. Vissa händelser betraktar vi som traditionella, främst kanske trettondedagsfirandet med vespergudstjänst och Staffans-sång, som har pågått sedan 1893. Publiktillströmningen vittnar om att traditionen är djupt förankrad i lundabornas medvetande. Bosebo kyrka har dessutom under året varit platsen för 36 vigslar och tio barndop, varjämte tretton gudstjänster, anordnade av föreningar eller offentliga institutioner, förekommit. Invigning till diakonissor och vårdhemssystrar förlägges av tradition till Bosebo; tre dylika högtidligheter har ägt rum under året. En annan tradition, dock av senare datum, är Lunds Husmodersförenings »Julstök», som med varierat program anordnas i början av december. Denna gång vände sig »stöket» speciellt till barnen, som fick åtskilligt intressant och roligt att syssla med. Kulturen noterar med glädje, att det ärevördiga Knutsgillet känner sig alltmera hemma på Kulturen. Med stor tillslutning sköt man på Papegojan den 23/5, följande reglerna från 15871 och firandet av »Ola Toddy» den 4/r är numera tradition. I anslutning till de tillfälliga utställningarna har självklart visningar anordnats. I vissa fall har man kunnat sträcka sig över sedvanlig muntlig vägledning; så t.ex. avslutades utställningen »Hantverk under 120 år» med att skickliga konditorer, blomsterbindare och korgmöbeltillverkare demonstrerade sina yrkens finesser den 21/2. Det goda samarbetet med Malmöhus läns hemslöjd fick ett nytt

uttryck i den kurs i damastvävning, som förlades till Borgarhuset, vars nedre våning förvandlades till en vävstuga med fjorton damastvävstolar, som dunkade där under sex veckor. Ett uppmärksammat inslag i Pressens Rundtur var den stora Kulturdagen den 19/5 då en äkta trolovning enligt gammalskånsk sed ägde rum framför Bosebo kyrka. Fästeparet vigdes sedan under lika högtidliga former på pingstdagen i Seglora kyrka på Skansen. Rundtursdagen innehöll också en magnifik uppvisning av Lunds brandkår, som med sekelgamla metoder släckte en eldsvåda i Hylla smedja. Polisen demonstrerade modern materiel och bjöd på ett bejublat framträdande av den frejdade polishunden Ingo. Hemvärnets musikkår höll konsert, Tornabygdens folkdanslag hade uppvisning och Torns ponnyklubb tävlade i att »sticka preussaren» och andra ryttarlekar. Proteus-teatern framförde i det gröna vid Herrehuset komedien »En skön juvel» (Turcaret) av Alain Le Sage, skriven 1709, med stor publikframgång. Andra sommarevenemang var ett framträdande på Midsommardagen av Per Lilienbergs dockteater och en gitarrkonsert den 28/7, anordnad av Rikskonserter. Det är med tillfredsställelse, som Kulturen kan notera, att ett museum av detta slag allmänt accepteras som en naturlig plats för kulturella aktiviteter, även sådana som inte tjänar ett strikt musealt syfte.

De lundaarkeologiska undersökningarna har omfattat övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av utdömd bebyggelse. Två omfattande grävningsundersökningar har utförts under året. Vid grundgrävningen för det nya stadsbiblioteket vid Petriplatsen påträffades bl.a. norra grundmuren till S :t Peters kyrka samt 222 gravar norr därom. Kyrkan, som uppförts under l 100-talets andra hälft, har enligt vad undersökningen visar tillbyggts vid två olika tillfällen. I några av de äldre gravarna låg den döde på ett träkolslager, samma gravskick som registrerades vid Thulegrävningen l96i. Efter reformationen 1536 revs kyrkan och därefter har tomten varit bebyggd. Flera brunnar med intressant innehåll från denna efterföljande profana tid undersöktes.

Sedan mitten av augusti har en arkeologisk och byggnadshistorisk undersökning pågått i anslutning till ett medeltida kanikresidens i kvarteret Maria magle. Ett av resultaten från undersökningen visar att hm:et sannolikt uppförts under 1200talet. Det äldsta skriftliga belägget på husets existens härrör från 1346. Bland föremålen kan nämnas en reliefsten med motiv föreställande S :t Mikaels strid med draken. Bearbetningen av fynden från stadshallstomten och från tomt nr 4 i kvarteret Glambeck har tack vare fortsatta frikostiga anslag från Statens Humanistiska Forskningsråd kunnat bedrivas i ökad takt. I katalogiseringsarbetet har deltagit textilkonstnär Monica Centerwall, fil. stud. Lone Mogensen, fil. kand. Märta Månsson och fil. kand. Birgitta Sjöholm. Lundaarkivet har tillförts 170 blad originaluppmätningar och 1035 fotografier och negativ. Stadsantikvarien har biträtt stadens fastighetskontor vid restaureringsarbeten å tildre byggnader. I konserveringsanstalten har konserveringen av fyndmaterialet från de senare årens lundaundersökningar fortgått. Bl.a. har en stor mängd textilfragment från 11 oo-talet, framgrävda på stadshallstomten, konserverats. Med värdefullt bistånd från konservatorerna Vivi-Ann Jacobsen och Gerda M0ller, från Nationalmuseet, Köpenhamn, har nya läderkonserveringsmetoder utarbetats. En brunnsholk av en urholkad ekstam, funnen vid grundgrävningen på Svenska Handelsbankens tomt, St. Södergatan, har färdigkonserverats och utställts i bankens nya huvudkontor. En rekonstruerad biläggarugn av skålkakel, jordfynd från Allhelgonaklostret, har färdigställts och uppmonterats i Lundahallen. Ingenjörerna I. Hallberg, L. Olsson, B. Persson, lagerchef K. Andersson samt verkmästare V. Andreasson samtliga från Akerlund & Rausing AB har bistått konserveringsanstaltens arbete. Chefskonservatorerna B. Brorson Christensen och K. Holm, Nationalmuseet, Köpenhamn, har hjälpt oss med att lösa olika konserveringsproblem. Forskningschef E. Bladh och forskningsing. B.-0. Osberg har kostnadsfritt utfört analyseringsarbeten. Följande företag har välvilligt donerat material och utrmtning: Alfa Laval AB, Lunds Cementgjuteri AB, Mataki AB, Odel-

186

berg & Olson AB, Perstorps Industrier AB, Wilh. Sonesson AB, Svenska Shell AB, samt Akerlund & Rausing AB. Som praktikanter har arbetat studerande Ann-Marie Sellman, Liselotte Persson, Jadwiga Stuwe-Jablonska, Linda Blumenau (USA), Louise Thorner samt rustmästaren vid Kristianstads museum Nils Ljungqvist, konservatorn vid Varbergs museum Hans Bräuner och konservator P. 0. Hörberg, Malmö museum. 37 skolelever har genomgått praktisk yrkesorientering på konserveringsanstalten.

D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV Samlingarna har ökats med 1.054 nummer varav 931 genom gåvor. Accessionen omfattar nr 59.952-61.005.

Biblioteket har ökats med 1 .967 nummer varav 347 genom gåvor. Accessionen omfattar nr 19.239-21.205.

Arkivet Arkivet har under året ökats med 184 nummer. Porträttarkivet har ökats med 86 fotografier. Excerpering av tidskriftsartiklar har utförts i sedvanlig ordning. B. G. Svenssons av Akerlund & Rausing skänkta samling av reklamtryck och etiketter har genomgåtts och sorterats. E. BESÖK Av de 80.924 besökarna har 6.843 studenter och 15.404 skolungdomar varit avgiftsfria samt besö~are med nedsatt avgift varit 7.523. 4.414 medlemmar har under året besökt museet. Hökeriet har haft 7.974_besökare. F. öSTARP I Östarpshallen öppnades den 30 april utställningen »Kryntor och krus» en utställning av gammalt krukmakaregods, ordnad av

antikvarie Gunilla Eriksson. Malmöhus läns hemslöjdsförening visade samtidigt textilier och utställningarna pågick till den 1 oktober. Hallen besöktes under tiden av 13.062 personer, varav 390 medlemmar. Gamlegården har hållits öppen för besökare 30 april-1 oktober. Antalet besökare utgjorde 15.139, varav 442 medlemmar. östarpsdagen den 11 augusti gynnades av vädrets makter och besöktes av omkring 5.000 personer. Dragonens dag firades och inleddes med korum av kyrkoadjunkt Erik Berglund under medverkan av militärmusikkåren i Ystad samt hälsningsanförande av intendent Bengt Bengtsson. Skånska dragonregementets kamratförening paraderade för standaret. Vid Möllegården gavs en uppvisning och demonstration av gamla dragonutrustningar och modern stridsmateriel under rubriken: Från älghudskyller till stridsvagn S. Bålda ryttare klädda i uniformer från olika epoker red fram och anmälde sig för överste Nils Isaksson. Deras utrustning och beväpning kommenterades liksom åtföljande »rusthållare» klädda i de vackra häradsdräkterna från Torna. Anförande hölls av överste Isaksson och därefter demonstrerade fanjunkare Rolf Nilsson den moderna stridsmaterielen med stridsvagn S som främsta attraktion . - Militärmusikkåren i Ystad under ledning a;v Bo Hartog gav promenadkonsert och besökarna promenerade omkring för att se på hur garn färgades med växtfärger, hur nässlor bearbetades, bråkades, häcklades och skäktades, hur band vävdes och kavelfrans flätades . Man kunde också studera skicklig hantverksteknik av kopparslagare, krukmakare, spånkorgmakare och bärnstensslipare. Torns ponnyklubb arrangerade ryttartävlingar med bl.a. den gamla leken »ta ringarna», och Östarpsexpressen rullade runt med barnen som även fick deltaga i lustiga lekar under ledning av Hans Nilsson. Dagen avslutades med uppvisning av Tornabygdens folkdanslag. Det alltid lika entusiastiska stödet av frivilliga krafter för östarpsdagen möjliggjorde det lyckosamma genomförandet. För Gamlegårdens tillsyn har svarat lantbrukare och fru Nils Jönsson. Vid utställningshallen har fru Alma Andersson och fru Ester Nilsson fungerat som biljettkassörskor. Jakttillsyningsman har varit frisörmästare Inge Dahlbom. 188

G. KULTURENS TOPPELADUGARD, NORDENSTEDTSKA STIFTELSEN Stiftelsens förvaltning har ombesörjts av Kulturens kansli och Skandinaviska Banken i Malmö. Skogsbruket har förvaltats av Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län. Lund i januari 1969 Styrelsen

1968 ARS DONATORER Förteckning över dem som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet. A.B.F., Lund, gm ombudsman Sven Ståhlberg Fru Margareta Alin, Lund Almedahls fabriker, Kinna Almqvist & Wiksells boktryckeri, Uppsala Amanuens Gunnar Alsmark, Lund Fröken Sophie Alströmer gm fru Ellen Alwall, Lund Professor Nils Alwall, Lund Fru Anna Andersson, Lund Radiohandlare Helge Andersson, Lund Representant Roland Barkstedt, Malmö Fru Ulla Behrens, Solna · . Socialvårdssyssloman Arthur Bengtson, Lund Intendent Bengt Bengtsson, Lund Fru G. Bengtsson, Lund Fru Iris Bengtsson, Dösjebro Fröken Henriette Benies, Lund Herr Arvid Berdenius, Knäred Fru Karna-Maja Berg, Lund Fru Maja Bergengren, Lund Reklamkonsulent Lars Berglund, Sjöbo Redaktör Nils Beyer, Stockholm Avdelningsdirektör Lars Biörkman, Norrviken

Docent Ragnar Blomqvist, Lund Albert Bonniers Förlag A.B., Stockholm Tandläkare Britt Brattström, Lund Fru M. Brinck, Lund Arne Bruun-Rasmussens Auktiopshus," Köpenhamn Fröken Werna Callmers sterbhus, Hälsingborg Centralbyrån i Lund för populära vetenskapliga föreläsningar Direktör Holger Crafoord, Lund Duro-Tapet AB, Hagaström Ekens Fabriker, Tollarp Vapenmästare Bertil Elgegren, Perstorp Professor Henrik Enghoff, Uppsala Doktor Arvid Eriksson, V eberöd Antikvarie Gunilla Eriksson, Lund Fru Ida Eriksson, Veberöd Fil. lie. Torkel Eriksson, Lund Konservator Hans Erlandsson, Lund Konditormästare B. Fahlman, Lund Fru Dagmar Falk, Lund Bokbindare Sture Falk, Lund Herr Clifford Flemister, Lund Antikhandlare Sven Flodberg, Lund Köpman A. E. Fr. Forsslund, Lund, gm testamente

189

Apotekare Helmer Frenning, Norrviken Frimurarlogen Eos, Lund Fru Eva af Geijerstam, Lund Fröken Maja Gerell, Lund Herr Curt Grahn, Lund Fru Nan Gro:ebe, Lund Fru Elsa Gussarsson, Landskrona Fru Birgitta Giillich, Lund Konservator Eric Hanson, Malmö Fm E. Hansson, Lund F.d. länsjägmästare Erik HedemannGade, Stockholm Kamrer Sune Hellborg, Lund Museumsinspektör Henning Henningsen, Helsingör Fröken Marie Henriksson, Lund Direktör Svante Holmgren, Lund Fröken Ine Holst, Malmö Direktör Ragnar Hommerberg, Lund Fru Ingeborg Hultcrantz, Lyckås överstelöjtnant Nils Höglund, Borås Hörby Bokhandel, Hörby Herr Axel Hörlen, Ystad Herr Sune Jensen, Lund Fru Berta Johansson, Liared Frisörmästare Knut Johansson, Lund Fröken Elisabeth Jönsson, Lund Herr Gottfrid Jönsson, Lund Fru Ingrid Kallenberg-Håkansson, Lund Miss Vanja Kastman, Californien Fil. dr Sven T. Kjellberg, Bjärred Koloniföreningen Prästlyckan, Lund, gm inspektör Axel Jönsson Kooperativa Förbundet Hovintendent John Kroons sterbhus, Malmö Fru Anny Kull, Lund Kunsthaus Lempertz, Köln Kungl. Akademien för de fria konsterna, Stockholm Disponent Lennart Kuylenstierna, Lund Fru Annemarie Laitinen, Lund Landsmålsarkivet, Lund Arkivarie Lars-Erik Larsson, Lund Lantbrukare Sture Lawesson, Lund Dekoratör Yngve Lindberg, Sjöbo Liljevalchs konsthall, Stockholm Fru Karin Lindqvist, Stockholm Fil. karrd. Hedvig Lindström, Lund Häradshövding P. G. Lindström, Lund Fru Thyra Lindström, Katrineholm 190

Konstnär Birgit Lindvall, Lund Fil. kand. Christina Lindvall-Nordin, Höör Fru Maria de Lisitzen, Helsingfors Köpman Folke Ljungdahl, Lund, gm testamente Fröken Lisa Ljunggren, Lund Förste bibliotekarie Ingrid Ludin, Stockholm Fröken Ingeborg Lundahl, Lund Lunds Gasverk Lunds Polis Lunds stads fastighetskontor Lunds stads inventeringskommitte Lunds stads skolor Lunds stads tekniska verk gm Ingenjör E. Widen, Lund Stiftelsen Lödöse museum, Lödöse Fröken Adele Lönnegren, Lund Löwens läkemedel, Malmö Herr Arne Malmström, Lund Malmö Museum, Malmö Fru len Mobergs sterbhus, Lund, gm fru Margareta Berger Stadsläkare Per G. Månssons sterbhus, Trelleborg Mölnlycke-Tuppen AB, Mölndal Disponent och fru Carl Nanting, Lund Museiintendent Ernst Nathorst-Böös, Stockholm Direktör J. 0 . Naucler, Perstorp Herr Henfrid Nilsson, Lomma Fru Märta Wiwen-Nilsson, Lund Hovjuvelerare Wiwen Nilsson, Lund Auktionskommissarie Ture Nord, Lund Apotekare Uno Nordholm, Lund Odont. kand. Staffan Nordin, Höör Nordiska Kompaniet AB, Stockholm, gm direktör R. Zandy Fabrikör Walfrid Nordström, Lund Musikdirektör Karin Norell-Lindgren, Lund Norsk Teknisk Museum, Oslo Kamrer Gösta Nyman, Dalby Fru Dagmar Nyrup, Hälsingborg Fru Elna Ohlsson, Lund Fröken Elsa Ohlsson, Lund Fil. dr Uno Otterstedts dödsbo, Stockholm Herr Eskil Persson, Lund Fru Maud Persson, Lund Herr Bernhard Pettersson, Kågeröd Fröken Augusta Pålsson, Lund

Fru Anne Radby, Malmö Friherre Carl Ramel, Malmö Reglands Tapeter, Malmö överste Ake Rehnberg, Lund Med. dr Torsten Rietz, Ronneby Konstnär Gueye Rolf, Stockholm Docent Erik von Rosen, Lund Fru Anna Rur, Landskrona Ingenjör Jan Rydholm, Malmö Fru Karin Schaumann, Lund Fru Svea Schmitz, Hälsingborg Fil. mag. Frans Sjövall, Malmö Skånska Ättiksfabriken, Perstorp Friherrinnan Anna Stael von Holstein Statens Justeringsverk, Malmö Stockholms stads arkiv, Stockholm Förste stadsläkare Carl Eric Strandman, Lund Doktor Konrad Strauss, Miinchen Fru Sonja Sveding, Sölvesborg · Herr H. A. Svcnssohn, Lund Professor Sigfrid Svensson, Lund Fru Greta von Sydow, Lund Köpman Ivar Söderlund, Landskrona Jägmästare Erik Sökjer-Petersens sterbhus, Akarp Fru Astrid Sörensson, Lund Fru Inga Tomeberg, Trelleborg Folkskollärare Gösta Troedsson, Ängelholm

Disponent Asger Tufvesson, Köpenhamn Turkiska Turist- och Informationsbyrån, Stockholm Direktör Eri1< Törngren, Sollentuna F. Postmästare Hanna Törngren, Lund Fröken Ruth Törngren, Lund Universitetsbiblioteket, Lund U.S . Information Agency, Washington Fröken Anna Wahlbergs dödsbo, Lund Professor Per-Edwin Wallen, Lund Ingenjör A. Wallin, Malmö Fru Vi veka W apner-Svensson, Malmö Fru Charlotte Weibull, Akarp Professor Jörgen Weibull, Risskov Fröken Martina Weibull, Lund Fru Vibeke W ennerberg, Lund Fru Gertrud Werner, Malmö Fru Olga Wetterberg, Lund Fru May Vibskov, Hälsingborg Fru Brita Vide, Dalby Fil. lie. Sten-Bertil Vide, Dalby Fru Ella Winther, Holle Wäfveribolaget, Borås Intendent Gustaf Aberg, Simrishamn General Samuel Akerhielm, Lund Fru Karin Avall, Lomma Folkskollärare Elna östlin, Göteborg

191

Kulturens publikationer KULTURENS ÅRSBÖCKER Följande årgångar kan erhållas för 15 ki: 1936, 1940-1942, 1947-1950 och 1955-1965 samt för 25 kr: 1966-1968.

FRÅN KULTUREN HAR UTGIVITS Harry Bergquist och Johannes Lepiksaar: Animal skeletal remains from medieval Lund. Pris kr 8: -. Ragnar Blomqvist och Anders W. Mårtensson: Thulegrävningen l96i. Pris kr 30: -. Res mediavales. Festskrift till Ragnar Blomqvist. Pris kr 50: -. Ur Kulturens samlingar (i samarbete med !CA-förlaget): Bengt Bengtsson: Matsilver förr och nu. Pris kr 9: 75 . Maj Fehrman: Kuriöst och vardagligt. Pris kr n: 75. Barbro Astrand: Gamla ur. Pris kr n: 75. Sigfrid Svensson: Gammalt dräktsilver. Pris kr 12: 75. Bo Gyllensvärd: Kinesiskt porslin. Pris kr 17: 75. Bengt Bengtsson: Gammalt silver. Pris kr 17: 75.

KULTURENS JULKORT I FÄRG »Om Christi Födelse. Luc: 2 Cap» från väggbonad i Breareds sn. Halland. 2 Vinterlandskap av Anders Montan. 3 »Julbordet ordnas» - interiör från stuga på 1700-talet. 4 Röda tulpaner i ställ av Sölvesborgsfajans med blå dekor. Nr l-3 är av vanlig vykortsstorlek och finns både enkla och dubbla med text »God Helg tillönskar». Pris: enkla 40 öre/st, dubbla (med kuvert) 75 öre/st. Nr 4 1 storlek ca 17 X 12 cm, finns både enkelt och dubbelt utan text. Lämpligt även som gratulationskort. Pris: enkelt 50 öre/st, dubbelt (med kuvert) l kr/st.

KULTURENS VYKORTSSERIER I FÄRG l 2 3 4 5 6 7 8

Varje serie består av 24 vykort i färgtryck med bilder av föremål ur Kulturens samlingar. Målningar av Anders Montan med motiv från Sydskåne. Målningar, akvareller och skisser av Bengt Nordenberg med motiv från bl.a. Småland, Halland och Blekinge. Idyller i rokoko, motiv från snusdosor av emalj. Den lilla världen, porslinsfiguriner. Vingade väsen på asiatisk och västerländsk keramik. Fest och fromhet, motiv från sydsvenska bonadsmålningar. Textil djurpark, kända och okända djur från vävnader och broderier. Allt mellan himmel och jord. Föremål ur Kulturens samlingar. Pris per serie kr 6: -.

Beställning sker hos Kulturen, Lund (tel. 046/ I I 69 30). Moms och porto tillkommer på ovan angivna priser.