Issuu

ULTUREN firade den 12 juni sitt 75-årsjubileum. Mer gäster och medlemmar . med.Konungen i spetsen deltog i än

600

högtidligheten,som ägde rum i

den nybyggda Medehidshallen

Såsom symbol för Kulturens jubileumsår hade vi valt ett tecken i form av en spiral, som från begynnelsepunkten 1882 skruvade sig uppåt i allt vidare cirklar. Det var ingen oäven bild. Men det var ingen kurvation efter den moderna statistikens sinne. Därtill var spiralens serpentinslinga för regelbunden. Våra ofärdsår speglade sig icke däruti. De skulle ha medfört att spiralens cirklar under en tid, då växlarna förföll i takt med de oreparerade byggnaderna, blivit trängre och rubbat skönheten i vår linje. Vår stigande spiral var en önskedröm inför 75-årsjubileet. När detta förflutit gnuggar vi oss i ögonen och försöker vakna upp. Men då finner vi att vi i själva verket är vakna och att det som vi trodde var en dröm är livs levande verklighet. Alla 3

våra förhoppningar inför jubileet har icke blott blivit uppfyllda, de har överträffats. Vi önskade oss ett hus att utställa Lundasamlingarna uti. Myndigheter och enskilda satte genast medel i våra händer att fullfölja tanken. Givmildheten va r så stor att våra drömmar växt ut och nu sysslar med att bygga nya slott för samlingarna. Denna gång svängde verkligen spiralen i en mäktig slinga uppåt. Det gångna året har varit ett av de roligaste i museets tillvaro. Förutom jubileumsbyggnaclen har museet fått ett stort antal gåvor till samlingarna och tillsamman med övriga förvärv utgör tillväxten en av de betydelsefullaste i Kulturens historia. Glassamlingarna har fått värdefulla tillskott liksom vapensamlingen, och det embryo till en kollektion av masker som museet redan ägde har genom förvärvet av skådespelaren Benkt-Ake Benktssons masksamling vuxit till världsklass. Lika roligt har det varit att museet under året besökts av mer än 65.000 personer, fler än någonsin och hela I 5.ooo mer än fjolåret. Lägger jag härtill att vår skara av medlemmar vuxit med r.500 till 26.000 så kan till och med en museichef icke begära att ha roligare. Vi önskar dessa nya medlemmar välkomna i vår krets och överlämnar denna tjugotred!e årgång av Kulturens årsbok tacksamt till alla våra medlemmar. Sven T. Kjellberg

Kungen, blommorna och Boel 12 juni 1957.

KREBS' PORTRATT AV KARLIN

Bland de många gåvor av olika slag, som uppskattare av Karlins skapelse ihågkom denna med på dess 75-åriga jubileumsdag den 12 juni 1957, var också ett porträtt av Karlin. Det är målat av den danskfödde lundamålaren Fredrik Krebs 1923 och donator var ·konstnären Theodor Jönsson i Esarp. Den avporträtterade sitter bokstavligen i »sitt barns sköte » - Karlin kallade nämligen alltid Kulturen »mitt barn» - ty han är placerad i fönstersmygen i Borgarhusets gripsholmsrum. Han har slagit sig ned på den väggfasta bänken i nischen. Sin vänstra arm stöder han på bordkistan från Nosaby och handen leker med den gamla malmstaken, som glänser i solskenet. Mot hans knä lutar sig yngste sonen, Torkel. Karlins guldröda hår - han kallades inte »Huaröd» för intet - lyser i kapp med den skinande malmstaken på bordet och hans blick är riktad på målaren. Likheten med originalet är inte att ta fel på, i varje fall inte på avstånd sett. Tar man målningen i närmare ögonsikte, lägger man måhända märke till ett visst ängsligt drag i blicken, som man inte riktigt känner igen. Hans blick brukade vara ganska skärpt, om inte humorglimten låg på lur i ögonvrån. Det kan naturligtvis tänkas, att Karlin funnit det tämligen tröttsamt att sitta modell och ledsamt att försumma dyrbara arbetstimmar. I huvudsak är det dock ett vällyckat konterfej med det för Krebs' interiörbilder så typiska rembrandtinfluerade ljus- och skuggmåleriet. Den blomsterprydda grönmålade panelväggen tillsammans med det färgglada porträttobjektet kan nästan sägas symbolisera det senares färgstarka inre. Ty färgstarkt var det, så det sprakade .och slog gnistor som hästhovar mot stenläggningen en vinterkväll. Karlins temperament hade ett brett register, från släktskapen med Tor, när han körde genom rymden, till människovännen, som har det ömmaste hjärta för de mindre väl lottade samhället. Det senare draget framträdde dock mera diskret. W.K .

Georg J:son Karlin; Oljemålning av Fredrik Krebs r923. KM : 51.449.

FALK SIMON

En av Kulturens goda vänner, dess hedersledamot och donator, Falk Simon har gått bort, mätt av år - men ännu i det sista besatt av samlarens omättliga lidelse och lust. Falk Simon var en konnässör i ordets verkliga bemärkelse. Under ständigt sovrande i sina samlingar skilde han bort den lägre kvaliteten för att ersätta den med vad som var bättre. Han hade konstvännens händer och blick - fingrarnas känslighet berättade för honom det ögonen icke kunde uppfatta. Under ett långt liv stegrades hans kunnande, ty han band sig icke fast vid en enstaka specialitet. Ännu långt in i ålderns dag kastade han sig över nya samlingsområden och skaffade sig nya erfarenheter. För den som haft förmånen att under de sista trettio åren följa Falk Simons personliga utveckling och hans samlingars, var det en källa till kraft att förnimma denna vitalitet. De ständigt ökade samlingarna gav därjämte kunskap inom nya områden, där fattiga museer sällan har något att ge. Mest känd är Falk Simon som silversamlare. Mycket tidigt skaffade han sig en förnämlig kollektion av svenskt silver. Vid sidan därav kom hans intresse också att sträcka sig till det utländska. Ingen betydande auktion under 30-talet gick honom förbi och han skaffade sig förbindelser med de ledande konstoch antikvitetshusen på kontinenten. 1934 donerade han en del av sitt utländska silver till Kulturen, men den övervägande större delen till Röhsska konstslöjdmuseet i hemstaden Göteborg. Hans samlingsverksamhet kom sedan att omfatta så gott som alla konsthantverksgrenar - keramik, möbler, textilier, bronser, bokkonst - samt måleri, skulptur, grafik. Inom allt var det bara toppsakerna han ville ha, kvaliteten. S. T. K.

Falk Simon vid utställningen av sin samling målningar och teckningar i Gö teborgs Konstmuseum 1955 .

H. H. von SCH\N ERIN Friherre Hans Hugold Julius von Schwerin tillhörde den krets av ansvarskännande män, som ryckte in för att rädda Kulturhistoriska föreningen från totalt sönderfall vid det ödesdigra föreningsmötet jultiden 1933. Föreningens ekonomi var vid detta tillfälle helt undergrävd och det talades om att sälja delar av samlingarna för att återupprätta den. Meningsskiljaktigheter i styrelsen hade medfört att dess ordförande tillsammans med sju andra ledamöter avgått. Baron von Schwerin trädde in i styrelsen och lät sig omedelbart inväljas i det nya arbetsutskottet, som hade den svåra uppgiften att bringa reda i förhållandena. Han var visserligen född i Lund, son av geografiprofessorn därstädes Hans Hugold von Schwerin, men hade tagit studenten vid Lundsberg o::h bedrivit sina akademiska studier i Uppsala. Aret innan det ovan skildrade hade han disputerat och promoverats till fil. dr med en avhandling om Skånska Herrgårdar efter Roskildefreden. Han flyttade ned till Lund 193 1 och blev sedan bosatt i Skåne. Såsom arvinge efter farbrodern Verner Gottlob von Schwerin blev han innehavare av Skarhult, där han senare bosatte sig. När Hans von Schwerin 1957 gick bort, hade han varit medlem av vår styrelse i tjugofyra år. Från den första svåra tiden minns jag honom som en god hjälpare och ett starkt stöd åt d_en nytillträdde intendenten. Han hade den mycket tilltalande vanan att sällan infinna sig till ett sammanträde utan att föra med sig en gåva. Ännu sista året kom han till jubileet med skulpterade delar av ett altarskåp från Skarhults vind. . Hans von Schwerin ägde den klassiska skånska berättarkonsten - detta på en gång omständliga, högtravande och illfundiga, som väl odlat blir god episk konst. Den som hört honom berätta eller t. ex. läst hans minne av farbrodern i »Frostabygden », vet att vi i honom förlorat en förtäljare av traditioner på höjd med Barfods Märkvärdigheter rörande skånska adeln. »H. H .» tillhör dem som man kommer att minnas - och minnas bättre allt som tiden går. S. T.K. ro

H . H . von Schwerin i biblioteket på Skarhult. Il

JESU DOP

Den vidstående bilden av en kinesisk porslinstallrik bär en framställning av Kristi dop och därunder en inskrift hänvisande till Matt. 3. r 6. Detta bibelställe lyder sålunda: - Och när Jesus var döpt, steg han strax upp ur vattnet, och se, då vart himlen öppnad, och han såg Guds ande nedsväva såsom en duva och komma över honom. Jesu dop liksom överhuvudtaget kristendomen och dess symboler var säkerligen helt främmande för den kinesiske målare, som med rostrött och guld dekorerade tallriken. Han hade fått en förlaga från Europa att arbeta efter och denna hade han följt utan att förstå innebörden. I själva verket hade han översatt den till kinesiska - se bara på huvudpersonerna, landskapet och den helige andes egendomliga duva. Till och med dekorationen på fatets brädd är en blandning av europeiska putti och kinesiska ornament. Bland det kinesiska exportporslinet till Europa förekommer en mycket intressant grupp med religiösa och allegoriska bilder efter sådana förlagor. Hit hör det s. k. jesuitporslinet, som i sitt svarta streckmaner mot den vita bottnen söker efterbilda kopparstick. Den kristna kyrkan har vid flera tillfällen verka t genom missionärer i Kina, tidigast under Djingis Kan. Senare kom jesuiterna, vilkas lärda missionärer under 1 600- och 1 700-talen genom sina skrifter om kinesisk historia och samtida förhållanden spred kunskap om den fjärran världen i östern. Särskilt erinrar man sig Pere d'Entrecolles brev från r 7 r 2 och r 7 2 2, vilka hör till huvudkällorna för vår kunskap om det kinesiska porslinet.

S. T.K.

Tallrik av kinesiskt exportporslin med europeiska motiv, 1 700- talets

förra del. KM: 3. 70 2. I

KR A UTSTRUNK

Denna tyska beteckning på ett glas av vidstående utseende betyder kålstjälk. Glasformen tillhör senmedeltiden, men utsmyckningen med noppor har mycket ålderdomliga föregångare. Vårt glas har en vacker grön färg, som bryter ljuset i färger erinrande om solkatter i medelhavsvatten. Materialet hänför det till vad man kallar »waldglas », varmed menas tillverkningen i den tyska skogsbygden i äldre tider. I en predikan om glas, tryckt 1562, omtalas krautstrunken. Dess egendomliga form med de spretiga nopporna säges där vara tillkommen för att hindra den beskänkte att tappa glaset. Naturligtvis kan detta syftemål också ha uppnåtts genom dem, men som redan sagts har nopporna en mycket gammal tradition att bygga på. Därtill har krautstrunken, som inget annat samtida glas, varit förbunden med kyrkan. Ett stort antal bevarade exemplar har påträffats som relikgömmor i altaren eller som offergåvor i husgrunder. Den intresserade hänvisas till det nyordnade museet i Trier. Inom glasets typologiska historia spelar krautstrunken en stor roll såsom moderform ur vilken flera glaskärlsarter utvecklat sig. Sålunda kan den s. k. remm.aren söka sitt ursprung här liksom en typ av 1500-talsbägare, av vilken många fragment påträffats i Lunds jord. Båda har uppstått genom att krautstru~kens läpprand utvidgats skålformigt medan den noppförsedda delen blivit kvar som ett skaft att hålla uti. Glaset är en gåva av Sy dsvenska Kraftaktiebolaget och ett av museets värdefullaste glasförvärv. S. T.K.

Bägare av glas, »krautstrunk», medeltidens slut. KM: 50.795.

GRÄDDKANNA AV JACOB GYBERG

Det lundensiska silversmidet kan följas tillbaka ned i medeltiden. En lång rad av mästarnamn träder oss till mötes i bevarade arkivaliska handlingar från detta tidsavsnitt och ända fram till 1700-talets början. Genom krigiska och andra förödande händelser har emellertid deras arbeten gått all världens väg. Endast ett par nattvardskalkar från I 600-talets mitt har med frågetecken kunnat tillskrivas en Herman »guldsmed» i Lund. Först med 1740-talet och därefter kan man kontinuerligt följa mästare och produkter i det lundensiska ädelmetallsmidet. Den tid den här avbildade gräddkannan företräder är relativt sen. Den är årsstämplad 1795 och dess mästare är Jacob Gyberg, verksam 1791-1814. I sitt mästerstycke 1791, en kandelaber, är han i sin stil gustaviansk och det förblev han under hela sin verksamhet. Gräddkannan är ett typiskt exempel på stilens utformning i linjer och dekor: hjälmformen med sina rena, välbehandlade silverytor och den drivna och ciselerade dekoren koncentrerad till fotstöden och grepen. De gjutna ornamenten på sidan i form av pålödda medaljonger, ofta av kametyp, kom efter klassiskt schema efter hand också in i dekoren. Detta slags prydnader har även Gyberg gjort bruk av på den sockerskål, som är årsbarn med vår gräddkanna och har samma fotstöd och handtag i drivet och ciselerat arbete. Ytornas renhet och den sparsamma dekoren är ett angliserande drag. Gräddkannan är en gåva till Kulturen vid dess 75-årsjubileum av Lisa och Valfrid Nordström, Lund. W.K.

Gräddkanna och sockerskri n, Jacob Gyberg 1795, Lu nd . Ka nn an KM: 5 1.128.

PASSGLAS

Detta höga cylinderformade glas av en typ, som tyskarna kallar Stangenglas, är delat genom horisontalt påsmälta ringar av krusade glastrådar i sex »pass». Mellan dessa är glaset dekorerat med bladkransar, prästkragar och liljekonvaljstånd, två unga män drickande ur passglas samt en inskrift av åtta versrader, så lydande: VIV A T In gesundheit Meiq und dein Sollen die Päss ausgetrunken sein Wär aber seinen Pass nicht dräffen kan der Soll den andern gleich auch hahn. Woll an so wil lch Sehen Zu dass lch den Pass bescheid auch du Das Bier lst guth die Päss sind fein zu trinken wil lch auch bald färdtig sem.

Vivat! Till din och min hälsa slwll passen dric!?as ut. Men den som ej sitt pass kan tömma slwll genast driclw ännu ett. Väl an, så vill jag nu se till att ock jag gör bes!?ed med passet. Ölet är gott, passen är lagom så slwll jag oc!? att dricka snart va' klar.

De båda unga männen är studenter från 1 680-talet att döma av dräkterna och frisyren. Mycket av elen finurliga ceremoni och skämtan, som var förknippade med barocktidens våldsamma dryckesseder, leder sitt ursprung från studentlivet, där de också levde kvar längst. Passdrickningen hör hit. Ordet pass är studentslang bildat av latinets passus, som betyder steg. Glaset är tillverkat i Sachsen och har tillhört greve Schoniesings samling, Tatenhausen bei Miinster. Ett liknande passglas finns i de österrikiska glassamlingarna i statsmuseet i Wien och typen förekommer ett gott stycke in på 1 700-talet. - Gåva till Kulturen av Sydsvenska Kraftaktiebolaget.

S. T. K. 18

Passglas med emalj måln ing, Sachsen, 1680-talet. KM: 50.799.

LOTTORNAS TEKANNA D enna tekanna är något av en världsmedborgare. Den är ett ganska gott exempel på en internationell stil, som omkring och efter 1700 växte fram som resultat av en livlig kontakt mellan österland och västerland. De som först knöt handelsförbindelse med Kina var portugiserna. På 1600-talet intog holländarnas Ostindiska Kompani de förras plats, holländarna i sin tur avlöstes av engelsmännen på 1 700-talet. De mängder av porslin, ·som strömmade in i Europa under dessa århundraden, har vi de Ostindiska Kompanierna att tacka för. Många av dessa föremål är gjorda efter förlagor på beställning av förmögna europeer. Säkerligen kan vår kanna hänföras till denna kategori. Om man ser närmare efter, finner man nämligen kinesiska och europeiska stildrag förenade. Godset röjer ett kinesiskt ursprung: vit, hårdbränd skärva med den karakteristiska gråprickiga texturen. Den inre formkärnan har överklätts av en lång rad europeiska formelement från sen barocken (omkring 1 700 ), t. ex. den mellan konkavt och konvext alternerande konturen, den rika, raffinerade uppbyggnaden i rytmiska avsatser och metallhandtagets placering över locket. Dessa stildrag möter vi ofta hos de dåtida silvertekannorna i Europa och det är mycket tänkbart, att vår tekanna haft just en sådan förlaga. Dekoren är till sin karaktär europeisk. Kannans refflade nederdel talar för detta, likaså den rika ornamentslingan på dess översida. Denna är symmetrisk med återkommande ornamentdetaljer och stela, kraftigt stiliserade blommor. En sådan dekor är främmande för den kinesiska konsten; där känner man inte alls samma bundenhet till den monotona upprepningen. Kineserna arbetar med den fria, organiska utsmyckningen. Däremot tycks färgen, bruntonat guld med roströd konturering, vara kinesisk. I Europa är en sådan konstellation inte vanlig. Man skulle kunna säga, att vår kanna är en kinesisk kropp i europeiska kläder. Kannan överlämnades såsom gåva vid 7 5-årsjubileet av Lunds lottakår. Enligt uppgift hade den kommit från Bangkok.

K. K.D. 20

Tekanna av kinesiskt porslin med europeisk form och dekor, 1700-talets början. KM: 51.435 . 21

HUMPEN FR Å N

169

Denna höga, lockkrönta dryckespokal bär kurfursten Johan Georg IIl:s vapen och initialer samt inskriften nHoffkellereij Dresden 1693 ». Den tillhör sålunda den sort av glaspokaler, som tillverkats för det sachsiska hovets bruk alltsedan slutet av 1500talet. Den väldiga ölmängd, som denna humpen kan rymma, förde osökt mina tankar till en annan sachsisk kurfurste med namnet Johan Georg, den med vilken Gustav Il Adolf slöt förbund före slagit vid Breitenfeld. Han kallades nOl-Göran» av svenskarna och man påstod att hans bedrifter bestod i att jaga och tömma ölsejdlar. Vapenbilder och all annan dekor är målad med emaljfärg på glaset. Denna dekorationsteknik hade kommit till de tyska glashyttorna i mitten av 1500-talet från Venedig. Där var emaljmåleriet känt sedan mer än ett århundrade. Venetianerna hävdar att de själva uppfunnit denna konst, men troligt är, att de lärt den från de islamska länderna, där man emaljdekorerat sina glas redan · under 1 200-talet. Alltnog, en hel krets av stora ölkärl med emaljmålade vapen, riksörnen, som på sina vingar bär alla det romerska kejsardömets sköldemärken, kurfurstarnas sinnebilder m. m. kom till vid de tyska glashyttorna i Böhmen, Thiiringen och Sachsen m. fl. De sachsiska pokalerna utmärker sig för ett vid denna tid ovanligt rent glas samt klara emaljfärger. Genom sin storlek är de goda symboler för tidevarvets måttlösa överdåd. Den avbildade humpen, vilken förvärvats samman med ett hovkällarglas med Augu st den Starkes vapen, är en gåva av antikvitetshandlare Karl Martin, Stockholm.

S. T.K.

Sachsisk lockpokal med emaljmålning och kurfursten J ohan Georg III:s vapen.

KM : 51.1 99. 22

GORÅNSJÄRN

Goråns- och tunnrånsiarnen kan man följa ned till 1600-talet och ännu längre. Rådfrågar man kokböcker av äldre årgångar, får man också noggranna recept på tillagning av dessa rån. I en kokbok från 173 7 meddelar den anonyma författarinnan följande om »god-råns »-smetens tillagning och bakning. »\Vispa tiugo ägg en stund rätt wäl, lägg <ler uti ett skålpund socker, wispa åter en stund, til dess det blifwer hel tiockt, sedan lägg <ler till ett qwintin groft stötta cardemummor och ett qwintin muskatblomma, knåda ock <ler uti ett halft qwarter skirt smör, kn åda det wäl om, tag litet opp i sänder, arbeta det wäl, så at det ei hänger med fingren. Giör <ler af kringlor och lägg uti järnet, krama det wäl ihop och lägg det på en jämn eld af biörckkohl och låt sachteligen gräddas ; Håll ei järnet hårdt fast, sedan det kommer på elden, utan låt det hafwa sin frihet at swälla och när det wändes, måste järnet grant achtas, at det ei kramas ihop. » Vad »tunn-rån » angår, så skall det enligt samma källa utom de ovan nämnda ingredienserna också vara mjölk, rosenvatten, saffran och stött anis. I Margareta Nylanders kokbok av år I 842 är en del av de gamla kryddorna borta men i stället har kommit citron. Hon säger också, att järnet skall vara väl uppvärmt och smort med vax, innan baket börjar. Det här avbildade gorånsjärnet har i sina mönster på ena plattan krönt SA, omgivet av tre kronor. Enligt givarens uppgift skall det ha tillhört prinsessan Sofia Albertinas husgeråd. Ingenting jävar riktigheten av denna uppgift, då prinsessans bohag, som till huvudsaklig del hamnade i Lolotte Stenbocks ägo, efter arvskiften och auktioner kommit att spridas på vitt skilda platser. Gorånsjärnet är en gåva av f. stationsinspektoren Åke Nordenskjöld, Lund, i samband med Kulturens 75-årsjubileum.

w. K.

Gorånsjärn med prin sessa n Sofia Albertin as krönt a monogra m och riksva pnet. 1700-talets slut. KM: 50.97 1.

ITALIENSKT RENÄSSANSSKÅP

Det var länge sedan Kulturen fick ett verkligt högklassigt möbelstycke. Detta skedde emellertid under vårt lyckliga jubileumsår i och med det italienska renässansskåp som museet förvärvade vid auktionen på Löberöd. Skåp var icke vanliga i de italienska hemmen i äldre tid, kistan var den omtyckta förvaringsmöbeln. Denna kunde man låsa in sina tillhörigheter uti och även frakta med sig på resor, om man ville ha kontroll över dyrbarheterna. Men i och med renässansen, då skrivkunnigheten blev större, utvecklade sig ett särskilt skrivskåp, genom att man på en bordkista med dörrar satte ett mindre skåp med draglådor, så som bilden visar. Det övre skåpet hade en nedfällbar läm, som i uppslaget tillstånd kunde låsas framför lådorna, och i nedfällt vilade på två utdragbara stöd och bildade skrivbordet. Vårt skåp saknar denna del. De äldsta skåpen av detta slag var prydda med inläggningar, men dessa ersattes under renässansen, 1500-talets senare hälft, av snidade bilder, oftast liksom skåpet i sin helhet av valnöt. Dessa bilder var alltid arrangerade i lodräta rader vid skåpets hörn. Vårt skåp visar denna anordning. Skulpturerna utgöres av nakna ynglingagestalter, som bär blommor och frukter i händerna eller i korgar. Vi iakttar på det övre skåpet ett nischformat mittparti flankerat av hermer och krönt av en bruten fronton med vingade drakar. I nischen en skulpturgrupp med knäböjande kvinna framför en soldat, som svingar hennes barn över sitt huvud. Lådornas handtag är små barnhuvud och skåpets fötter utgöres av putti, som rider på lejon. Denna utsmyckning brukar kallas a b a m bo c c i, vilket kan översättas med den-tjocka-barn-stilen. S. T.K.

Skåp av valnöt, Ligurien, 1500-talets senare del. KM: 5 1.456.

SERGEL-MATRISERNA FRÅN LÖBERÖD

Ar 1767 fick Joh. Tobias Sergel (1740-1814), fixstjärnan i svensk bildhuggarkonst, statens resestipendium för studier i utlandet. Han for till Rom. På sin väg ned genom Sverige gjorde han ett längre uppehåll på Löberöd i Skåne, ett av de stora gods som tillhörde Hans Ramel på Ovedskloster, »Byggeramel» kallad för de stora byggnationers skull han genomförde på sina många gårdar. Orsaken var den, att Sergel fått i uppdrag att göra en byst av Ramel och detta verkställde han på Löberöd. Den står numera på Ovedskloster. Under sin tid här har han emellertid också sysslat med medaljongporträtt av kända samtida personer. Då han reste från Löberöd, lämnade han kvar en samling matriser, sannolikt i avsikt att hämta dem vid sin återkomst från Rom. Här kom han att stanna kvar i över tio år. Matriserna blev helt bortglömda och kom aldrig mera i hans händer. När grosshandlare Oscar Wiens 191 7 köpte Löberöd och satte igång med en grundlig renovering av slottet, fann man en dag på ett vindskontor några staplar helt höljda av seklernas damm. Man var just i färd med att samla dem till annat skräp för bortfraktning, då man kom att observera fördjupningarna i de runda plattorna och började granska dem litet närmare. Efter verkställda undersökningar fick man klarhet i sammanhanget. Det var Sergels bortglömda medaljongmatriser. En del avgjutningar har sedan gjorts av dem, dels för ägarens räkning, dels för personer, som på ett eller annat sätt räknat släktskap med de avporträtterade. Under senare år har några avyttrats. Den kvarvarande samlingen, åtta stycken, överlämnade kanslirådet Harald Wiens som present till Kulturen på museets 75-årsjubileum. W.K.

Sergels moder, Elisabeth Sergell, f. 1703, d . i 774. En medaljong efter denna matris är signerad : S-L 1766. KM: 51.443.

GUTTROLF

Detta är en glasflaska med fyra rörformade halsar, vridna i spiral omkring varandra och slutande i en liten skål med tut. Den är tillverkad i Tyskland under 1 500-talet. Där har typen kallats K u tt ro 1f eller G ut tro lf, vilket namn är härlett från det latinska guttus, som betyder droppe. Det har också benämnts Angster, likaledes efter ett latinskt ord, angustus = trång. Båda orden syftar på egenskapen hos detta kärl att genom den trånga halsen endast droppvis ge ifrån sig sitt innehåll. Man har påvisat att guttrolfen redan fanns under antiken, då som ett dryckeskä rl. Dess karaktär av flaska har först utvecklats under medeltiden. För oss är typen intressant genom sitt samband med den vid svenska glashyttor i stora kvantiteter tillverkade brännvinsflaska, som ser ut som ett timglas. Denna kallas ofta nkluckaflaska n på grund av det kluckande ljud som uppstår i de fyra smala halsarna, då brännvinet rinner genom dem. Det kan ifrågasättas om icke vårt nklucka n i grund och botten har samma ursprung, som förleden i kuttrolf. Detta ord har länge förklarats såsom uppstått ur det gurglande ljud, kuttrande, kluckande, som flaskan ger ifrån sig. Vår guttrolf med sin böjda nacke har f. ö. en frände i våra samlingar - en persisk silverflaska från 1 700-talet. Flaskan är inköpt i Tyskland och ingår i Sydsvenska Kraftaktiebolagets jubileumsgåva. S. T. K .

T ys k »kluckaflaska » från 1500- t alet. KM : 50.796.

BERGSMANSYXA OCH BERGSMANSDRÄKTER

Sachsen, vid randen av Erzgebirge, gjordes silverfyndigheter Gruvdrift igångsattes omedelbart, och i gruvdistriktets centrum grundades 1186 staden Freiberg. Under tidernas lopp utvecklades inom området en starkt lokalt betonad bergsmanskultur, uppammad av en stark självkänsla hos bergshanteringens utövare och uppburen framförallt av bergsmännens korporationer, die Knappschaften. Stor ståt utvecklades vid sammankomster och fester. E n sådan fest i Freiberg år 1701 kulminerade i en bergsmansparad med 1 .062 deltagare. Rikedomen i bergsmanskulturen animerade August den Starke att 1719 anordna en lysande fest vid det sachsiska hovet, vid vilken han själv och deltagarna agerade i bergsmansdräkter. Festen har skildrats i en samling kopparstick av Christoph Weigel, vilka inspirerat den berömde J. J. Kändler att modellera en serie porslinsfiguriner föreställande bergsmän, varav Kulturen äger en (S. T. Kjellberg, Porslinsfiguriner, 1957, bild 10). Senare har också den 1765 grundade Bergsakademien i Freiberg blivit en härd för bevarandet av särdrag i den gamla bergsmanskulturen. I några detaljer är denna Freibergska bergsmanskultur representerad även i Kulturhistoriska museet i Lund. De rör bergsmännens beväpning och dräkt. Då silverfyndigheterna vid Freiberg började bearbetas, var förhållandena så pass osäkra, att bergsmännen måste gå beväpnade. De bar det gamla bondevapne~ yx an. Med tiden blev daglig beväpning onödig, men därför slopades inte yxan. Den bibehölls som ett bergsmännens värderings tecken vid fester och parader. Till detta stadium hade man hunnit vid nyare tidens början, och då hade också bergsmansyxan i Freibergområdet fixerats i en särpräglad form, väl känd i hundratals exemplar i framförallt tyska museer. Kulturen äger tre sådana yxor, alla goda representanter för typen. Den här avbildade yxan har skaftets handtagsända omsluten 1168.

Bild

1. Bergsmansyxa från Freiberg Sachsen. Längd 77 cm. KM: 10.358.

Bild

Bergsman i Freiberg, enligt träskulptur från 1638 i domen i Freiberg.

Bild 3. "Bergofficiant " enligt et t kopparstick från 1700-talets slut föreställande en bergsmansparad i Freiberg.

av en hylsa av ben med graverad dekor, van ingår ett par rundlar med heraldiska bilder. Den ena av dessa är det internationella bergsbruksemblemet med två korslagda gruvverktyg, slägga och bergjärn, den andra är synbarligen Kur-Sachsens vapen. I Freiberg kallas yxor av detta slag Berg bart e. Vår yxa är från I 600-talet. Redan under samma århundrade uppträder bergbarten i förminskad skala som dekorativ krycka på promenadkäppar, använda bl. a. av tjänstemännen vid gruvorna i Freiberg. Det var emellertid inte endast yxan, bergbarten, som utmärkte de Freibergska bergsmännen. Även deras gruvdräkt utvecklades till en uniformsbetonad paradutstyrsel, som dock följde modets växlingar. Hur en bergsman såg ut r 63 8 ses å bild 2. Han har en kort jacka med axelkarmar. Baktill nedhänger ett skört, det s. k. lädret. Utanpå byxorna sitter knäskydd. Huvudbonaden är en kapuschong, ändamålsenlig med hänsyn till takdropp i gruvan. Vid August den Starkes ovannämnda hovfest 17r9 liksom på 34

Kändlers porslinsfiguriner är bergsmännens klädsel av samma slag som på bergsmannen av 1638. Huvudbonaden är emellertid genomgående ett slags mössa med bergsbruksemblemet slägga och bergjärn. Bild 3, en »bergofficiant » i paraddräkt från l 700talets slut, visar hur jackan vid denna tid, tydligen under påverkan från militäruniformerna, förändrats till en frack och mössan till en chapeau med plym, kokard och Sachsens vapen. Men lädret och knäskydden är fortfarande med. Man är med denna bild inne i en period, då paraddräkten för åtskilliga befattningshavare var reglementerad. Ett i Stadt- und Bergbaumuseum i Freiberg befintligt porträtt, målat 1827, av den dåvarande högste ämbetsmannen inom Sachsens »bergskollegium », Oberberghauptman August v. Herder, även direktör för Bergsakademien, visar denne i en civiluniform, som bortsett från frackens snitt och några andra detaljer är densamma som på bergofficianten bild 3. Han har jämte sabel även en bergbarte av samma form som den här avbildade. Vid Bergsakademien i Freiberg liksom vid andra tyska högskolor hade de studerande uniformer. E tt par plagg av sådana, bild 4 och 5, får i Kulturen representera dräktskicket i det Freibergska bergsbruksområdet. De har tillhört bergsingenjören Theodor Schmidt, född i Glatz i Schlesien 1838, som c:a 1860 avlade bergsingenjörsexamen i Freiberg. Av bergsmansdräkten sådan elen ser ut på bergofficianten bild 3 finns inte kvar stort mer än detaljer. Rocken bild 4 har snitt ungefär som de tyska militära vapenrockar, som infördes på l 8 30-talet. Det enda som erinrar om den tidigare bergsmansdräkten är axelk armar och ärmpuffar. De av silver utförda knapparna och stjärnorna på kragen har bergsbruksemblemet slägga och bergjärn. Den blusliknande tröjan bild 5 har med sin vidlyftiga krage, sina ärmbuljoner, sammetsbesättningar och si lversnodder mera karaktär av paradplagg. Bergverksemblemet finns på knapparna och dessutom vid axlarna . Bergsingenjör Schmidt kom l 867 i tjänst hos det belgiska gruvföretaget La Sociere des Mines et Foncleries de Zinc de la Vieille Montagne med placering vid den av bolaget 185 7 förvärvade Zinkgruvan vid Åmmeberg inte långt från Askersund . 35

Bild 4. Rock för studerande vid Bergsakademien i Freiberg. Av svart kläde, krage och besättningar av svart sammet. Knapp av silver. KM: 49.567 .

Bild 5. Bergsmansrock, se fö regående.

Han är en i den långa rad av tyska bergsmän, som allt sedan medeltiden tagit tjänst i den svenska gruvhanteringen och som var och en medfört någo t av bergsmanskulturen i sitt hemland. Detta har på många sätt gjort sig märkbart i de svenska bergslagen. Bl. a. har de svenska bergsmännen burit yxor, som synbarligen lån at formen från den gamla Freibergska bergbarten.

R. Bqt.

Bild 6. Knapp med bergsmansemblem från rocken bild 4.

FORNTID - FRAMTID Anförttnde vid Kulturens 7s-drsjubileum ttv SVENT. KJELLB ERG

Några år efter starten skaffade sig Kulturhistoriska föreningen och museet ett emblem med valspråk. Det var dekorationsmålaren Svante Thulin som ritade det. Thulin är känd för sina rumsdekorationer, särskilt för sina charmanta matsalstak i en mycket väl studerad renässansstil, men främst genom domkyrkans valvmålningar, som vi nu ser försvinna under domens genomgripande reparation. Detta emblem visade inom en cirkelformad medaljong ett av en sjuuddig stjärna belyst sydsvenskt landskap med stad, borg, kyrka, land och i fonden en strimma av havet. Från medaljongen utgick tvenne band med orden Forntid - Framtid, vilka sades markera föreningens och museets dubbla uppgift. De nya institutionerna hade fått en blomma i sitt knapphål. Brevpapper, omslag, försättssidor pryddes därmed. När man senare förvärvat Tollska gården med den Lingska byggnaden och denna blivit museets huvudbyggnad under namnet Herrehuset, sattes över ingången en skickligt driven kopparkartusch med detta emblem och med den dubbla devisen. Man följde därvid en tradition, som i vårt land dock hade knappt hundraåriga anor. Liksom den med Kulturen jämnåriga universitetsbyggnaden blivit prydd med inskriften Gno t hi seauton, d. v. s. känn dig själv, över ingången till aulan, en devis som Arthur Hazelius även gjort till Nordiska museets, kunde vår nya institution följa tidens sed och därmed giva sig något av en officiell glans. 39

Men Kulturens devis bör nog icke av en eftervärld beskådas med ett halvt löje. Alla känner vi väl igen devisens rytm - Forntid - Framtitl. Forntid sig med framtid enar, sagan sanning blir en gång. Det är Gustaf Nyblreus' »Ur Ossians dunkla sagovärld» från 1840-talet, som går igen. Nyblreus verkade i tjugo år, fram till 1862, som akademisk fäktmästare i Lund och befrämjade den Lingska gymnastiken. - Per Henrik Ling tillhör vår traditionskrets. Han bebodde och ägde det långa korsvirkeshuset på Kulturens område utmed Adelgatan och byggde av materialet efter de båda medeltida tegelkapellen från domkyrkans södra sida den byggnad vi kallar Herrehuset och som Karlin förvandlade till ett litet Tessinskt palats - och som alltid har kommit mig att undra om min företrädare var störst som arkitekt eller som museiman. Men nu har jag blandat korten litet. Ty emblem och devis tillhör 1880-talet och vår förbindelse med Ling 1890-talet. Mina åhörare får ha tålamod med mig, när jag nu ger en snabb skildring av våra institutioners tillkomst, för att därefter knyta an vid frågan om vår devis. Kulturhistoriska föreningen och museet stiftades 188 2. Såsom alla världshändelser är skapelseögonblicket föremål för mytbildning - var, vem, när? Redan 1891 tecknade föreningens förste ordförande, hävdaforskaren professor Martin Weibull, dess aktmässiga stiftelsehistoria. Några år därefter gav ordföranden i Landsmålsföreningarnas i Lund samfällda utskott, A. J. Gustafsson, en avvikande skildring i första häftet av den av Karlin utgivna kvartalsskriften »Kulturhistoriska meddelanden ». Det hela rör sig om insatserna från två i Lund verkande vetenskapliga sammanslutningar. Den ena är De skånska landskapens historiska och arluologiska förening, den andra Landsmålsföreningarna vid Lunds Universitet. Båda hade hopbragt små grundsamlingar i avsikt att få till stånd ett kulturhistoriskt museum. Historikerna hade samlat 106 nummer. som de förvarade

i Universitetets historiska museum, folkmålarna 241 nummer sommaren 188 2 - landsmålsföreningarnas avsikt var från början att skaffa en samling folkdräkter och föremål för de sceniska framställningar med episoder ur svenskt allmogeliv, som de brukade uppföra. Förgrundsmännen kan karakteriseras sålunda: historikerna var de äldre och vetenskapligt mer erfarna, akademiska lärare; folkmålarna unga studenter. Bland de förra märktes professorerna Martin Weibull och C. Th. Odhner samt docenten A. Kock, bland de senare fil. lie. Nils Olseni och kandidaterna C. M. Oldin och G . ]:son Karlin. Dessa var de ombud från båda parternas sida, som den 2 5 oktober 188 2 enades om att föreslå sina uppdragsgivare att bilda en kulturhistorisk förening och anta de av dem utarbetade stadgarna. Det intryck man idag får av vad som hände hösten r 88 2 är,

H ögtidssa mm anrrädet vid Medeltidshallen den

juni 195 7.

Hans Majestät Konungen och gäster vid högtidssammanträdet i den gobelängsmyckade Medeltidshallen.

att marken var väl beredd, samt att det var de yngre, som framgick med den större entusiasmen och att det var de som fick dra lasset, när det kom till kritan, men väl stödda och hjälpta av sina äldre akademiska kolleger i styrelsen. Märkligt är att fortfarande De skånska landskapens historiska och arkeologiska förenings samling ingår såsom en deposition i museet, medan landsmålsföreningarnas kollektion från början blev den nya kulturhistoriska föreningens egendom. Det nystartade museets första utställning hölls samma år i Akademiska Föreningen. Karlin har berättat för mig hur han stod och spikade upp föremål på väggarna, därmed ackompanjerande slamret av stolar i Stora salen, där man ordnade för den bankett, som skulle kröna mv1gnmgen av det nya Zettervallska universitetshuset. Den z 1 oktober 1882 är emellertid

det officiella datum för museets öppnande i Lundagårdshusets bottenvåning. Styrelsens första betydande uppgift blev att formulera ett upprop och att söka erhålla prominenta namnunderskrifter. Uppropet är fulländat till innehåll och form . Det röjer sin upphovsman - Martin Weibull. Undertecknarna var 84. Föreningens och museets historia har tidigare och i dagarnas välvilliga press haft sina skildrare. Jag tänker blott ange några punkter däruti. Men först vill jag ta fasta på ett uttalande av betydelse i uppropet, vilket samtidigt var ett programuttalande. Avsikten att skapa en kulturhistorisk samling till belysande av hembygdernas kultur och folklivsförhållanden framhålles och skärskådas ur flera synpunkter. Bland dessa är till sist följande, som jag anför ordagrant: »Den torde ej heller sakna sin betydelse för hemslöjdens och konstflitens fortgående utveckling; ty inom hembygden kan på detta sätt en mönstersamling kom-

Studentsångarna vid garden partyt i Kulturens park. Over

600

personer deltog

med Konungen i spetsen.

ma till stånd av samma art och betydelse som den, vilken Svenska Handarbetets Vänner upprättat i huvudstaden genom bidrag ej minst från det sydliga Sverige. Här är ett fält, där särskilt kvinnornas medverkan erfordras ... » Jag har mycket starkt på känn att denna sista passus bär Karlins signatur, ty under hela den tid han ledde museet och man får väl också säga föreningen - så stod konstslöjdens befrämjande lika högt på arbetsprogrammet som föremålssamlandet. Denna sida av institutionens verksamhet är i våra dagar föga känd. Jag skall därför uppehålla mig något närmare därvid. Redan 1885 deltog museet i en utställning av gammal skånsk textilslöjd i Kristianstad. På hösten följande år slog föreningen själv på stort, hyrde Industriforeningens lokaler i Köpenhamn och anordnade en omfattande exposition av skånsk vävnadsslöj d. När man läser de entusiastiska beskrivningarna i de danska avisorna, finner man att utställningen även efter modern teknik måste anses ha stått på toppen. Mitt i Industriforeningens stora hall hade Karlin byggt upp den stuga från Gärds härad, som nu står i vår allmogehall. Därinne satt två gräbbor i sina vackra dräkter och vävde. Fyra andra väverskor smällde i sina stolar. T. o. m. den skånska konstslöjdens »grand old dame n Tora Kulle deltog. 8.ooo personer såg utställningen och det såldes för över 1.500 kronor. Utställningen var utan tvekan en demonstration av den nya föreningens slagkraft. Men den hade likväl ett syfte därbredvid: att samla vävnadskonstens utövare och konstslöj dare på landsbygden till en organisation för att bereda avsättning av deras produkter. Kulturen blev för lång tid framåt en sådan central. Någon månad efter hemkomsten från Köpenhamn begärde föreningen anslag av de skånska Hushållningssällskapen till upprättande av ett slöjdmagasin i Lund. Verkligt stöd fick verksamheten i början av 1890-talet, då kungl. maj :t beviljade föreningen koncession för Sydsvenska Konstindustrilotteriet. Genom detta fick slöjdarna avsättning för sina arbeten. Vinsten användes till en början till resestipendier. 6 st. konstslöjdare fick stipendium att resa till världsutställningen i Paris år 1 900. Samtidigt upprättades en fackskola

Medaljörerna: Från vänster rustmästare Wilhelm Jönsson, skulptören Per M ånsson och konservator Eric R anson.

vid Kulturen och anställdes lärare i trä- och metallslöjd och i vävnadskonst. Bland lärarna märktes textilkonstnärinnan Märta Måås-Fjätterström. Det var sålunda ett växlande liv som fördes inom Kulturens råmärken. Det stora förvärvet av den Tollska gården, vårt s. k. gamla område, gjorde det överhuvud möjligt att driva en verksamhet av denna omfattning. Mitt i detta stod intendenten Karlin som det starka stödet och den icke sinande kraftkällan. Hans ande räckte t. o. m. till att skapa vävnadsmönster till Konstslöjdanstalten. Och härmed kommer jag åter till frågan om Kulturens devis Forntid Framtid. Vävnadsslöjden arbetade under 1880- och I 890-talen helt på traditionell grund, man återupplivade den gamla hemslöjdens mönster, färger och teknik. För Kulturens ledning var detta icke nog; ur denna grund vi lle man se en ny nationell konst spira fram. Vid mu seets Konstslöjdanstalt komponerades helt 45

I samband med jubileet had e ordnats en utställning, » 1880-talet». Kungen ser in i matsalen, där Ti lda står vid serveringsbordet.

nya saker och man sökte leda in slöjden på dessa spår. Detta rönte motstånd och den kungliga kommitten för arrangerande av Sveriges deltagande i Parisutställningen 1900 uteslöt Kulturen. Styrelsens protokoll har mycket att berätta i denna fråga. nFöreningens moderna arbeten », står det bl. a., »ansluter sig såväl i teknik som ämnesomfattning nära till svensk saga och sägen, svenskt växt- och djurliv». Som ett prov på denna art kan Märta Måås-Fjätterströms gobeläng på vår minnesutställning tjäna med sitt motiv över visan om Sven i Rosengård. På 1920-talet blommade denna romantiska stil åter upp, men moderniserad i kartonger av Gösta Adrian-Nilsson. Hans och Kulturens största gobeläng, Finn-tapeten, kommer nu efter många års glömska åter till sin rätt i U niversitetsbibliotekets nya läsehall. Om vi sammanfattar vad som hänt inom denna verksamhets-

gren, skall vi återfinna ett händelsemönster, som vi igenkänner inom många områden av vårt kulturliv: först upptäcktes skönheten i de gamla vävnaderna, som fördes till museet, därefter kopierades mönstren, sedan skapades vad man ansåg vara en utveckling, detta slog icke igenom och man blev hindrad deltaga i utställningar och förlorade sin marknad, man återgår så till kopierandet av de gamla vävarna, men då slår den allmänna smaken om, de gamla förebilderna blir omoderna och man tvingas lägga ner rörelsen. För Kulturen och dess ledare var denna utveckling bitter, ty samlandet var icke nog i sig själv, det måste på ett påtagligt vis omsättas och göras nytt igt för framtiden. Ständigt framkommer i uttalanden från Karlin att föreningens devis Forntid - Framtid skall översättas med Museum - Konstslöjdanstalt. När Konstslöjdanstalten bröts ned i samband med saneringen för 2 5 år sedan, beredde detta honom en stor smärta och han utropade förtrytsamt: nKonstslöjdanstalten, den praktiska sidan av vår verksamhet, det starka bandet mellan forntid och framtid - bandet i all synnerhet mellan oss och kvinnorna.» Ett kvarts sekel har gått till ända sedan dess. Vi har betalat skulder och reparerat förfallna hus. Det har varit världskrig och inflation, museet har evakuerats. Många gånger har det sett mörkt ut för vår institution. Man lever ju inte på att betala skulder. 1945, det år då världskriget slutade, var föreningen tack vare bl. a. lotterimedel skuldfri - det var första gången sedan 1885. Det kändes märkvärdigt nog inte särskilt roligt. Emellertid har vi rättat till detta förhållande nu och den för Kulturen traditionella skuldatmosfären omger oss och eggar oss till friska försök att genom olika slags företagsamhet skapa rörelsekapital. Vi gjorde emellertid en mycket klok sak vid denna 2 5-årsperiods början, då vi byggde upp föreningens medlemsinstitution. När kriget kom och anslag och inkomster sjönk, då stod vår ädla medlemsskara fast. Man drog sig icke undan och man betalade sin tribut. Sedan dess har vi aldrig släppt greppet om denna institution. I dag räknar den över 2 5.ooo medlemmar,

det är lika mycket som en medelstor svensk stad. Vårt ombudsmannakontor har en omfattande kyrkobokföring, som icke får slå fel. Ty ett misstag med dubbelt s i Person kan få ödesdigra följder. Denna medlemsstock är en makt att lita till. Vid detta tillfälle skulle vi gärna önska att vårt varma tack kunde nå dem alla. Även om denna period kan sägas vara framförallt en restaureringens, medlemmarnas och årsbokens tid, har likväl mycket annat till museets fromma ägt rum. Vi har ökat samlingar, fastigheter och fonder. Bland de sistnämnda märkes den av hovintendenten Kroon åvägabragta »Skånebokens fond» på mer än 45.000 kronor, Bror W. Olofssons fond på över 28.000 kronor, Anna Lithströms fond på 10.000 m. fl. Advokat och Fru Nordenstedts gåva av Toppeladugårds slott med park och härligheter hör till dem vi med tacksamhet erinrar oss, liksom 1892-års mäns donation av Bosjöklosters mölla med underhållsfond och Skånes Smedmästareförbunds gåva av Hylla smedja. Med stor tacksamhet erinrar vi oss den betydande penninghjälp, som Gamla och Nya Sparbankerna i Lund år efter år under den svåraste tiden bisprang oss med, liksom så många andra enskilda och företag, som undsatt oss. Förvärven till samlingarna har varit omfattande och oftast gåvor, att uppräkna dem är icke möjligt. Några må angivas: Falk Simons silvergåva, Carl Johan Lamms samling av koptiska vävnader, Bror Olofsons gåva av det Ehrensvärdska arkivet, häradsskrivare Hans Collins testamente, professor Fredrik vVulffs sterbhus' gåva och till jubileet AB Sydkrafts glaskollektion. 1938 igångsattes en insamling under dåvarande Hertigens av Skåne beskydd för att åstadkomma medel för uppförande av välbehövliga lokaler åt museets samlingar. Världskriget tvingade oss att nedlägga den. I år, 1 8 år senare, har genom storartade insatser av allmänna och enskilda givare en del av dessa planer realiserats genom byggandet av medeltidshallen, varuti vi nu befinner oss. Gåvorna räcker till dess inredande och ett stycke på väg härutöver att bereda rum åt andra samlingar. Vi är lyckliga och tacksamma över den överväldigande väl vilja, som visats oss.

Jubileet firades und er midso mmaren i Huaröd. »Katja of Sweden » demonstrerar en dräktparad. Här 1890-talct med en dräkt, som burits av fru An na Karlin.

Allting får fort sin forntid. Morgondag är snart gårdag. Mittemellan gårdag och morgondag lever vi, mellan forntid och framtid. Om jag sträcker ut mina båda armar, kan jag föreställa mig

En utställning av Kulturens äldsta förvärv i Huaröds skola .

att jag håller gårdagen i min vänstra, svagare hand och morgondagen i min högra, starkare, mellan dem är mitt hjärta och min tanke - och allt detta är helhet. I en nations och en människas liv får ingen av de båda händerna förtvina . Då brister balansen. Vi inom Kulturen vill verka i andan av den gamla devisen och skapa ett bestående minne av fädernas liv och gärning, för att ge den rotfasthet åt vår egen tid, vartill kännedomen om ursprunget och utvecklingen av vår kultur kan bidraga.

FORNTID - FRAMTID 50

Av William Karlson

När efter reformationens genomförande dopceremonielet förändrades, skapades också nya former för dopkärlen. Förut hade dopfunten fyllts med helgat vatten för neddoppning av barnet, nu erfordrades blott en skål eller ett fat vid den trefaldiga vattenbegjutningen av barnets huvud och skuldror. Begjutning torde emellertid ha förekommit redan före reformationen. Medeltidens dopfuntar utfördes i allmänhet av sten, men präktiga exemplar av brons finns också bevarade fast i relativt ringa antal. Den nyare tidens dopfat och dopskålar gjordes företrädesvis av metall, vanligen mässin g, men också av silver, tenn eller koppar. Dopfaten tillverkades i en storlek så att de skulle passa att lägga över dopfuntens mynning. Som fabrikationsland för dopfaten av mässing har seda n länge Tyskland i första hand framhållits och inom dess gränser framför allt Niirnberg. Här verkade yrkesmän på området de kallades Beckenmacher eller Beckenschlager - redan

13 73, men några bevisligen säkra produkter av deras hand har man först från tiden omkring 1500. Enligt arkivaliska källor har det varit en starkt utvecklad metallhantering i denna stad med blomstrande rörelse under medeltidens senare del och början av nyare tiden. På 1500-talet fick den till och med en viss industriell prägel med differentierade moment i framställningen. En arbetsgrupp framställde själva stommen av fatet, en annan den dekorativa utstyrseln. Ännu fram emot 1600-talets mitt var verkstäderna i Nlirnberg i full verksa mhet, men därefter försvinner den ena efter den andra. Tyska forskare har också nämnt andra tyska städer, so m Llibeck, Augsburg och Braunschweig, såsom tillverkningsorter för dessa mässingsfat. Några direkta bevis har emellertid ej framlagts . Tvärtom har Stegmann, som ingående sysslat med materialet, bestämt påstått, att samtliga fat har sin hemort i Nlirnberg. Ett sådant påstående torde dock endast delvis äga giltighet. Man måste observera, att mässingsslagare även funnits i andra länder. Sålunda har det också i Belgien och Holland vid denna tid och senare funnits produktionsorter för detta lands varor. Vad Belgien angår, var staden Dinant, belägen i södra Namur vid floden Meuse, under medeltiden en blomstrande industristad och särskilt känd för sina konstnärliga metallarbeten, så kallade dina n ter i er. Staden tillhörde sedan 13 ootalet Hansan och hade alltså vidsträckta handelsförbindelser även med Norden . Denna dess storhetstid upphörde emellertid 1466, då staden förstördes av burgunderna. Ledarskapet inom mässingsproduktionen övertogs då av Aachen, som under medeltiden var en blomstrande stad med ett invånarantal överstigande hundratusen personer. På grund av de religionshistoriska striderna och en förhärjande eldsvåda 1656 förlorade staden sitt välstånd och sin betydelse som industri- och handelsstad. För Sveriges del bör man också anteckna de holländska städernas produktion och export av mässingsvaror, särskilt under 1600talet. Vad dopfatens proveniens beträffar, får man inte heller förbise vårt eget lands produktion av mässingsalster. Redan Gustaf Vasa hade visat stort intresse för grundandet av en svensk

mässingsindustri. Genom att från Tyskland låta inkalla mässingshantverkare ville han få till stånd en sådan. Hans ansträngningar ledde emellertid inte till något positivt resultat. Först under Johan IIl:s regering kom den i gång genom en holländare Caspar Johansson eller, som hans egentliga nederländska namn var, J aspar Jansson. Med denne tecknade konungen 1571 ett kontrakt om anläggandet av ett mässingsbruk i Sverige. Den kontrakterade anläggningen blev Vattholma bruk i Uppland. Caspar Johansson medförde som personal till det nya bruket en överste mästersven och sex drängar samt dessutom en del råmaterial, som galmeja (zinkmalm) från Aachen och lera från Namur. I den medförda utrustningen ingick också en del redskap, kittelhammare, städ, lattunhammare, småhammare, bundställ, plåtsaxar, smältdeglar, gjuts tenar m. m. 157 2 var bruket startklart. Av de här framställda produkterna levererades under 1570-talet till hovets behov olika nyttighetsartiklar, som bäcken till »Kongelige Maiestätz badestuffue » och till dess »cammern små bäcken, skopor, kittlar, kylfat, ljusstakar o. s. v. Dessa bäcken kan ha varit tvättfat av samma typ som våra dopfat, av vilka ju en del, efter vad som konstaterats, varit profana hushållskärl innan de blivit kyrklig egendom. Av andra svenska mässingsbruk kan nämnas Nyköpings, grundat l 606, Skultuna l 607, Vällinge i närheten av Stockholm 1624, Nacka, 1625, Norrköping 1627, Gusum i Östergötland l66r och Bjurfors i Dalarna 1667 . Liksom ifråga om annan industriell verksamhet i Sverige vid denna tid hade Louis De Geer sin hand med i spelet även beträffande mässingsbruken. Även vid dessa bruk har säkert bäcken av samma typ som våra dopfat tillverkats som profana brukskärl och sedan genom gåva blivit kyrkligt gods eller direkt som dopfat beställts av donator eller kyrkan själv. Dopfatens form är till en början rund med i regel breda brätten, bild 1. In på 1600-talet börjar också den polygona formen uppträda, troligen först i Holland och efter förebild därifrån i Sverige, bild i. Bland tyska relativt tidiga fat observeras också en skålformig typ med något konvex botten och smalt 53

brätte, bild 3. En sådan skåltyp är bland annat representerad i Germanisches Museum i Niirnberg med en vapenbild i bottendekoren och årtalet 1sz3. Vad fatens djup angår visar detta tendenser att med tiden bli grundare och bottnen mera konvex. Förhållandet framgår tydligt vid jämförelse mellan fat från 1 500-talet och 1 600-talets förra del samt sådana från det senare århundradets slut och 1 700-talet. Dock ingen regel utan undantag. Brättena blir i de senare också mera snedställda. Bäckenslagaren brände själv i sin ugn mässingslegeringen enligt skråförordningarnas bestämmelser. Huruvida han sedan själv också uthamrade denna massa till den plåt, som skulle brukas för ändamålet och vars tjocklek var omkring 1 mm, vet man ingenting bestämt om, liksom ej heller om han själv utförde skrapningen av plåten. Möjligen har uthamringen skett med stånghammare av en särskild yrkesman och skrapningen av en mässingskrapare, en självständig kategori av hantverkare. Därefter inträdde svarvaren i sin funktion och grovarbetade det avskurna och tillpassade mässingsblecket. Denna procedur omfattade fördjupning, buktning och formning och utfördes med ett tryckstål. Detta redskap hade en avrundad och polerad ända, som var insmord med fett. Med detta verktyg tryckte svarvaren sakta ned den i svarvstolen insatta plåten, så att den formade sig efter en formdyna, utförd av hårt trä, varigenom fatet fick den form man avsett. Den överflödiga kanten klipptes därefter bort. Nu hade fatet kommit så långt i sin framställning, att bäckenslagaren kunde sätta i gång med dekorationsarbetet. De små cirklar, stjärnor, fiskar, blommor, kors och andra små ornament, som pryder fatens brätten och stundom också bottenplattan, punsades in direkt på ovansidan. All relieferad dekor hamrades upp från fatets baksida, antingen på fri hand, som är den ålderdomligaste metoden, eller, som senare, över en fast modell. Enligt den äldre metoden använde man sig av ett eller flera olikformade städ, varöver man med olika slags hammare bearbetade plåten omväxlande från ovan- och undersidan. Givetvis var detta ett mycket tidsödande och omständligt arbete. Den största delen av det bevarade dopfatsbeståndet förefaller 54

också vara tillkommet på ett enklare och snabbare sätt, som en av de tyska forskarna på området, Hans Stegmann, tror sig ha kunnat konstatera. Av beståndet i Germanisches Museum i Niirnberg, 34 fat, har han alltså funnit, att endast ett är framställt efter den äldre metoden. Alla de övriga är utförda efter den senare. Den yngre metoden arbetade med en fast modell. Bäckenslagaren använde härvid en härdad järn- eller stålform, en urholkad så kallad dyna med en negativ bild av motivet. Over denna lades fatet med ovansidan nedåt, betäckt med bly, för att inte mässingen skulle bli direkt utsatt för de hårda slagen, då den lätt kunde bli sönderhamrad. På denna blybeläggning föll alltså bäckenslagarens hammarslag, när han arbetade in dekorationsmotivet. När det gällde större motiv och rikare dekorerade brätten, tycks han ha brukat en pressningsmetod, som bestått i ett fallverk eller en fallhammare, vars undersida haft en järn- eller stålstans med en positiv bild, som passade precis in i den negativa på dynan under fatet. Eventuella rundstavsprydnader framställdes efter samma princip. Denna pressningsmetod kan betraktas som en utveckling av den manuella drivningsmetoden. Den maskinella kraften kan, enligt Helge Kjellin, möjligen också ha utgjorts av en skruvstädsliknande apparat, där de båda »käftarna », en övre och en undre, hållit var sin del av stansen. Mängden av dopfat med samma bottenmotiv, som tyska riksvapnet, och likformigheten dem emellan anser Kjellin också tyda på att de framställts enligt den mera maskinella och senare metoden. För Niirnbergs del anser emellertid Stegmann, att bäckenslagarna där i det längsta styvt hållit på skråordningens bestämmelser om det manuella arbetssättet. En överarbetning för hand, efterciselering, har sedan verkställts med en puns för att ytterligare framhäva vissa detaljer, varigenom fatet fått ett mera hantverksmässigt utseende. Denna pressningsmetod rörande vissa prydnadsdetaljer förde till nästa utvecklingsfas i framställningssättet, att hela fatet på en gång pressades på detta sätt. Den slutliga utvecklingen blev gjutningen och därmed hade den forna hantverksprodukten blivit en maskinvara. 55

På samma sätt som mässingsfaten arbetades faten av koppar, medan tennfaten givetvis göts i formar av sten. Samtida avbildningar ger oss också en viss ledning, när det gäller att få någon vetskap om yrkesmännens tillvägagångssätt i sitt hantverksarbete. Som hjälpredor härvidlag har vi t. ex. »Mendels Zwölfbri.iderhaus », som representerar de i detta fall äldsta bildframställningarna och nu förvaras i Nörnbergs stadsbibliotek. Den äldste där nämnde bäckenslagaren, Hans Hoffman, dog 1474. Ett annat bildverk är Jost Ammans »Eygentliche Beschreibung aller Stände auff Erden etc. », till vilket Hans Sachs skaldat de upplysande versar, som beledsagar illustrationerna. Till sist har vi också Christoph Weigels »Abbildung der gemein-ni.itzlichen Haupstände . . . biss auf alle Könstler und Handwerker ... meist nach dem Leben gezeichnet und in Kupfer getruckt» (Regensburg 1698). Den dekor som prydde mässingsfaten, vilka nu gemenligen kallas dopfat, är av både religiöst och profant innehåll. Man tycker måhända att faten, om de ursprungligen tillverkats för att tjänstgöra vid dopet, borde haft en dopscen eller överhuvudtaget en religiös scen som huvudmotiv i dekoren. Detta är dock ingalunda allmänna förhållandet, något som ju kan tyda på att de ursprungligen ämnats för helt andra ändamål. Härtill skall vi senare återkomma. Av bibliska scener förekommer sådana som skapelsen, syndafallet, utdrivandet ur Paradiset, bebådelsen, Isaks offrande och spejarna Josua och Kaleb med vindruvsklasen, bild 4, 5, 1, 6, 7, 14. I vilken kronologisk ordning dessa motiv kommit till användning är icke känt. Inga detaljundersökningar härvidlag har ännu utförts. Ej heller vet man vilka motiv, som varit typiska för den ena eller andra tillverkningsorten, om de nu överhuvudtaget varit det för någon. På forskningens nuvarande ståndpunkt är det dekorationsdetaljerna på brättet och omkring huvudscenen i bottnen, som i någon mån kan ge vägledning vid en datering, och så naturligtvis fatets inskriptioner. Så mycket tror man sig dock ha kunnat konstatera, att det först är under 1600-talet som Jordan-clopet börjat användas såsom dekorativt botten-

Bild r. Dopfat av massmg med dekor i drivet, punsat och stansat arbete; i botten utdrivandet ur Paradiset,

på

brättet en jaktscen. Nurnberg. omkr. 1600.

Diam. 56 cm. KM : 1 r.890.

57 5

Bild z. Dopfat av mässing, dekor i drivet, ciselerat och punsat arbete med knäbild av en man i 1600-talsdräkt i bottnen, omgiven av gren- och bladslingor. Holland, 1600-t:s förra hälft. Diam. 30,3 cm. KM: l i.891.

Bild 3. Dopskål av mässing, med en driven och ciselerad framställning av syndafallet i botten. Troligen Niirnberg, 1500-t:s förra hälft. Diam. 27,7 cm . KM: 25.290.

Bild 4. Dopfat av mässing, dekoren i botten framställer Evas skapelse, drivet och ciselerat arbete. Tyskland, r6oo-t:s förra del. Diam. 41 cm. KM: 28.970.

Bild 5. Dopfat av mässing, i botten en framställning av syndafallet i drivet och ciselerat arbete, omgiven av minuskelskrift, f. ö. stansad dekor. Numberg, 1500-t:s förra hälft. Diam. 43,2 cm. KM: 22.524.

Bild 6. Dopfat av mässing,

botten en driven och ciselerad framställning av

Marias bebådelse. Niirnberg, 1500-t:s förra hälft. Diam. 39,6 cm. KM: 6.452 .

Bild 7. Dopfat av mässing, i botten spejarna J osua och Kaleb i drivet och · ciselerat arbete. Holland, 1600-t:s förra hälft. Di am. 41,6 cm. KM : 11.945.

Bild 8. Dopfat av mässing, i botten en driven och. ciselerad vindruvsstock. Holland, 1600-t:s förra hälft. Di am. 30,6 cm. KM: 19.061.

Bild 9. Fat av mässing, ursprungligen troligen avset t för profant bruk, sedan tjänat som dopfat, i botten ett profilhuvud, enligt omskriften framställande Marcus Tullius Cicero; under brättet graverat N N, möjligen hantverkarens signatur. Niirnberg eller Braunschweig, 1500-talet. Diam. 37,8 cm. KM: om.

Bild

10 .

Dopfat av mässing, i botten en fläktörn av drivet och ciselerat arbete. Niirnberg, 1600-t :s förra del. Diam. 39,3 cm. KM: om.

Bild 11 . Dopfat av mässing, i bottens centrum en urna med blommor i drivet och ciselerat arbete, på urnans fot är graverat: IVRGEN LEMAN 1615, mästarens signatur. Holland, 1615 . Diam. 48,8 cm. KM : 3 1.946.

Bild r 2. Dopfat av mässing, i botten ett par sköldhållande lejon, utom den graverade skölden: R. 0. D., inom denna: C S R och över . S . N . C ., ägare- eller donatorsinitialer; i bottnens ytterkant inskription. Holland, Middelburg (?), 1600-t:s förra hälft. Diam. 44,8 cm. KM: 6.394.

Bild r 3. Dop fat av massmg, dekor i drivet och ciseler at samt stansat arbete, på brättet ett ägarevapen med P P över. Niirnberg, omkr. 1600. Diam. 53,2 cm.

KM: 7.927.

Bild 14. Dopfat av mässing, i botten en driven och ciselerad framställning av syndafallet.

Holland, omkr. 1600 el. 1600-t:s början.

KM: 6.480.

Diam . 53 ,8 cm.

Bild 15. Dopfat av mässing, utan dekor, på brättet ett par stämplar: L

och M S, den förra troligen ägarestämpel, den senare möjligen mästarestämpel. Sverige, 1600-talets förra hälft. Diam. 49,9 cm. KM : 3 1.49 3.

Bild 16. Dopfat av mässing, i botten en upphamrad buckelrosett, omgiven av en nött inskription. Niirnberg, omkr. 1600. Diam. 48 cm. KM: 12-480.

motiv. Av andra bildmotiv, som syndafallet, uppträder flera olika framställningar, vilka kan inordnas i en typologisk utvecklingsserie. Till de profana bottenmotiven hör sådana som porträtthuvuden, den fläkta örnen, urnor, vapenbilder och vindruvsklasar, bild 9-12 . Andra har en dekorativ utstyrsel bestående av växtslingor, geometriska mönster och bucklor. Beträffande faten med kvarnstensmönstrade rosetter av päronformade bucklor, bild 13, har Sigurd Erixon framkastat hypotesen, att deras proveniens möjligen skulle kunna härledas till Niirnberg. Han stöder denna förmodan därpå, att vid mässingsbruk i Venedig denna dekor förekom som ett resultat av orientaliskt inflytande. Från Venedig skulle denna dekorationsart sedan ha kommit till Niirnberg. Med ledning av brättenas utsmyckning kan man konstatera, varifrån de olika faten är. De niirnbergska faten av äldre datum utmärkes sålunda av sin enkla stämpelornerade dekor, som på fatet bild 6, och de yngre och rikare av djur- eller jaktscener i relief, ofta mot en botten av heltäckande rankor i lägre platt relief eller gravering, bild IO. Som holländska har man markerat dem, som har en krets av sick-sackställda mandelformiga bucklor på brättet, bild, 8, 1 1. Ibland bildar dessa bucklor pärlbandsliknande cirkelkedjor omkring fatets brätte i enkla eller dubbla rader, bild 1 r. Dessa buckelornament uppträder stundom med en centralscen i fatets botten med Nederländernas nationalhjälte Wilhelm av Oranien (1544-1584) eller en S:t Görans-grupp såsom symbol för landets frihetspatos. Representanter för denna fattyp från 1600-talets förra hälft är särskilt företrädda i Skåne och Bohuslän. Flätbårder och bårder med stiliserad blomkrans har också ansetts som holländska dekorationstyper, bild 13. Av holländskt ursprung är troligen också fatet bild 7 med sin volutartade rankdekor på brättet och motivet med spejarna Josua och Kaleb med vindruvsklasen i botten. Mot slutet av r 600-talet hade den svenska mässingsproduktionen i viss mån gjort oss självförsörjande. Dessutom började föremål av denna art komma ur bruk. Ur dekorativ synpunkt har man antagit, att dopfat med helt graverad ornering skulle visa 73

på svensk tillverkning. I Söderköpings stadskyrka finns ett sådant med helt graverad dekor med bladrankor på det breda brättet och likaså i botten omkring en scen med Kristi uppståndelse. Fatet ' är i inskriften, som enligt Sigurd Erixon synes vara ursprunglig, daterat r 6 5 8. Ett annat i Liareds kyrka (Västergötland) härrör från r 644. Dess dekor i drivet och punsat arbete med efter hand förgrovad buckel- och linjeprydnad, som vi känner igen från ljusstakar och ljusplåtar från r 600-talets slut och 1 700-talets förra hälft, kännetecknar också en del svenska dopfat. Där dessa fat har 8-kantig form, förråder de närmast holländsk påverkan och uppträder vanligast i Skåne och Västsverige, bild 2. Fatet bild 15 torde i all sin enkelhet utan tillstymmelse till ornering vara av svenskt ursprung. Och som det kommer från Markiehage, kan det ju möjligen tänkas ursprungligen ha tillhört gårdens bestånd av hushålls- eller serviskärl. Många forskare har mödat sig med att söka tolka de i omväxlande majuskler och minuskler uppslagna inskriptionerna omkring fatens centrala bildframställningar. Framför allt har tyska forskare sysslat med detta problem, dock utan att komma till någon bestämd visshet ifråga om inskrifternas innehåll. I många fall syns det vara samma ramsa som schablonmässigt upprepats och kanske inte ens begripits av dem, som slagit in den. Man måste erinra sig, att läskunnigheten den gången visst inte var allmän. Någon enstaka gång har dock dessa inskrifter varit så pass tydliga, att man lyckats läsa t. ex.: Got sei mit uns,, eller: Hilf Got aus Not. Bland svenska forskare har Helge Kjellin sökt nå fram till en rimlig tydning av dessa ramsor men utan något positivt resultat. Carl R. af Ugglas gjorde i samband med den kyrkliga utställningen i Strängnäs r 9 ro tidigare försök med i stort sett samma utgång. Och på denna punkt står alltjämt forskningen härvidlag. Tills vidare är dessa obegripliga ramsor alltså endast ett slags dekorativt inslag i bilden. Se bild 13, 1 6, 5, 6, r 7. Efter allt att döma har bäckenslagarna handskats ganska nonchalant med dessa inskrifter vid återgivandet och tydligen betänkligt förvanskat dem. De tyska forskarna drar elen slutsatsen, att det ursprungligen varit frågan om en verklig inskrift, som i sin nu-

varande form blivit starkt korrumperad och att skriften i denna form inte kommit i bruk före mitten av 1500-talet. Det finns gott om fat med dessa inskriptioner i våra svenska kyrkor. Andra tydliga och läsliga inskrifter kan genom det språk varpå de författats lämna oss besked om det land, där de tillverkats. I Kulturens bestånd av mässingsfat av här behandlade karaktär ingår t. ex. ett sådant, bild 12, på vilket man i bottnens yttre cirkelbälte läser: ALS.LEWEN.WILLEN. WY.ONS.WEEREN. IS.GOT.MET.ONS. WIE.CAN.ONS.DAN.DEEREN.

I svensk översättning betyder det: Om vi vilja leva I måste vi oss värja. I Om Gud är med oss I Vem kan oss då fördärva. Fatet förråder genom denna inskrift sin holländska proveniens. Det ovan omtalade dopfatet i Söderköpings stadskyrka är på brättets inre krets försett med en inskrift på svenska, som lyder: GUD 'VARE MED OSS. IHS. MANS PERSON. MPS. (i monogram) INGRID MARTENS DOTTER. ANNO 1658. 16 IANIARIUS. Enligt Sigurd Erixon förefaller inskriften vara ursprunglig och skulle då ge oss ett besked om att fatet är av svenskt ursprung. Endast i undantagsfall har bäckenslagaren försett sina alster av detta slag med någon signatur, namnstämpel eller bomärke. Härvidlag har vi således inte mycket att hämta, när det gäller att bestämma fatets ursprungsort. Helt lyser dock inte signaturerna med sin frånvaro . Så har man på ett par dopfat i Fosie kyrka (Skåne) och Caroli kyrka i Malmö funnit namnstämpeln R S. En tysk forskare på området har iakttagit densamma på ett liknande bäcken i Karows kyrka i Pommern. Och i Tomter kyrka i Norge förekommer den på ett fat med bebådelsescenen i botten. I Kulturens samlingar ingår ett fat med samma scen, bild 6, med namnstämpeln H S och ett annat med samma signatur och bildmotiv finner man i Flenninge kyrka (Skåne) . Ett annat fat i Kulturen, bild 15, sannolikt av svenskt ursprung och härrörande från Markiehage (Skåne), uppvisar ett par ingraverade stämplar: M S och L M S. En av dessa torde få betraktas som en mästar75

signatur, troligen den första. Den andra skulle då närmast få uppfattas som ett ägaremärke. Det redan omtalade dopfatet i Liareds kyrka har en ovanligt fullständig mästarestämpel, som lyder: H. EVERT HANSSON 1644. På ett, troligen holländskt, fat i Kulturens ägo läser man: IURGEN LEMAN 1615, ingraverat på foten av urnan i fatets botten, vilket således näppeligen kan uppfattas som ett ägarenamn, bild 11. Ett dopfat i Jörlanda kyrka i Bohuslän uppgives vara gjort av en viss ESAIAS. På ett skålformigt dopfat från Nifrnberg har man funnit en fabrikseller mästarestämpel av bomärkesliknande karaktär, ett dubbelkors med tvärslåar i ändarna och ett par punkter under. Den tyske forskaren Lehfeldt har ansett det möjligt, att man stundom skulle kunna spåra ett mästarnamn i de minuskel- och majuskelramsor, som ovan omtalats. I Lunds Universitets Historiska museum finns ett sådant fat, ett annat i Farhults kyrka (Skåne) och slutligen ett par i danska och tyska museer, vilkas cirkelbårdsinskription angivne forskare läst som: ALLZEIT GELUK EBART. I samband härmed har han förmodat, att Ebart möjligen skulle kunna angiva mästarens namn. Anledningen till dessa gissningar är ett gjutarnamn Eckbhart von Brunwick, vars bärare på 1560-talet utförde en kyrkklocka i Udestedts kyrka (vVeimar). Ett spörsmål, som diskuterats i detta sammanhang, är vad uppgift dessa s. k. dopfat tidigare tjänat. Trots de ofta förekommande bibliska motiven i dekoren har ett stort antal av dem ursprungligen haft ett utomkyrkligt bruk. Det var ju mycket vanligt, att även för sådant ändamål välja motiv ur den bibliska världen. Man behöver bara erinra sig våra järnugnshällar, reliefprydnader på skåp och kistor, textilier m. m. Naturligt hade väl också varit, om dopmotivet enbart valts som bottendekor i dessa fat, om de från början varit ämnade att fungera vid dopceremonielet. Tvärtom har man konstaterat, att t. ex. Jordan-dopet först på 1600-talet uppträder i motivkretsen, som ovan nämnts. Mycket ofta stämmer ej det årtal, som anger kyrkans åtkomst av fatet med den tidpunkt, som pjäsens utstyrsel eller andra särmärken anger eller låter oss ana. De inslagna årtalen är i regel väsentligt senare. Vidare är det först, för Sveriges och Danmarks

vidkommande, i 1568 och 1571 års kyrkoordningar officiellt föreskrivet, att endast barnets blottade huvud- och skulderparti skall begjutas med vatten, även om det i Norden någon kortare tid dessförinnan »varit sed », som det säges. Under hela medeltiden och katolsk tid sänktes barnet ned i den fyllda dopfuntskuppan eller i den däruti nedsatta kopparkitteln. Kjellin meddelar, att det äldsta årtal, som han känner till på ett svenskt dopfat, det i Vadensjö kyrka (Skåne), är 1580. I kyrkans ägo kom det dock först 1722 som gåva och bilden i dess botten återger bebådelsescenen. Han nämner också ett annat, nämligen det i Stehags kyrka (Skåne) med årtalet 1587, men dess framställning av syndafallet visar, att fatet måste ha ett tidigare tillkomstdatum och sannolikt vara tillkommet under 1500-tales början eller förra hälft. Ett dopfat, som det i Ostra Ljungby kyrka (Skåne), ger oss ett direkt besked om den tidigare uppgift det fyllt. Dess ursprungliga inskrift lyder: THETTE BECKEN HORER TILL KI0BMEND OCH TILL KI0BMEND LA VG OCH BLEF DET KI0BT DEN TID NIELLS ERICHS0N WAR OLDERMAND ANNO CHRISTI 1602 . Fatets senare inskrift meddelar, att det 172 8 skänktes till kyrkan. Andra profana ändamål dessa fat kunnat tjäna innan de togs i bruk som dopfat är t. ex. som tvättfat eller som uppläggsfat vid festliga måltider. De kan också ha varit endast skåde- eller prydnadspjäser. I sitt arbete om äldre husinventarier från Helsingör anför J0rgen Olrik t. ex. »ett stort messingsbecken », som satt »over d0ren i stuen til stegerset » 1579, alltså som ett slags prydnadsföremål. De kan också ha använts som åderlåtningsfat och som bröllopsfat, på vilket gästerna lade sina gåvor vid bröllopsfesten. Kjellin har säkert rätt, då han anmärker mot Harry Fett, vilken ansett dem vara utförda »Oprindelig til brug i hus og kj0kken» . Andra har karakteriserat dem som fat brukade vid hemmadop. Denna förmodan är i varje fall till dels alldeles riktig, ty på ett dopfat i Tryde kyrka (Skåne) berättar inskriptionen, att det 1664 brukats vid ett adligt barns dop och att det tio år senare av barnets föräldrar skänktes »till fonten» i kyrkan. En annan möjlighet föreligger också beträffande fatens tidigare bruk nämligen den, att en del av dem redan tidigare varit 77

i kyrkans tjänst och fyllt funktion som tvagningsfat i kyrkans sakristia eller vid insamling av kollekt eller som jordfästningsfat. Att kollektfatshypotesen har visst fog för sig visar förekomsten av ett sådant i Göteborgs museum. Inskriften på detta lyder nämligen: WENN . DU . GIBS . SO . LAS . DI . LINKE . NICHT . WISSEN . W AS . DI . RECHTE . THUT. (När du skänker, så låt inte den vänstra (handen) veta, vad den högra gör.) Om bruket av de nuvarande dopfaten som kollektfat talar också L. Wetzel i sin uppsats »Die Klein-Renkdorfer Taufbecken» i Baltische Studien 1877. Han hade till och med i sin landsända aldrig sett ett sådant fat brukas som dopfat, skriver han. I kyrkornas ägo har dessa fat kommit genom köp eller som gåva i regel efter r 500-talets slut och långt fram på 1 700-talet. Det har alltså hänt efter den tidpunkt, då kyrkoordningen av år 157 r utfärdade bestämmelser för det nya dopceremonielet. Dopkärl av silver förekommer givetvis inte i samma omfattning som av mässing. I regel är de gåvor till kyrkan från i församlingen boende eller besuttna herremans- eller borgarfamiljer och deras härkomst, form och ofta inskription låter oss förstå, att de tillverkats och brukats för profant ändamål. Sigurd Wallin har i en uppsats om »Pintorpafruns gravsilver» - »Pintorpafrun » hette Beata von Yxkull och var gift med Erik Gyllenstierna på Pinntorp, numera Eriksberg, i Södermanland - givit oss exakta exempel p å huru de gamla herremansfamiljerna vid anhörigas död och begravning följt en inom deras stånd förekommande sed och tradition att till kyrkorna överlämna silverkärl, »begravningssilver», till åminnelse av de bortgångna. Kanske ett slags försoningsskänk till kyrkan för den döcles själ. Dessa gravgåvor kunde gälla nattvardssilver, ljusredskap, krucifix samt skålar och fat, de senare lämpade för dopceremonien. En sådan skål av vanlig 1 600-talsform, rund med nedtill rundad profil och utan brätte samt med ett par rakt utstående handtag av trebladsform, skänkte Brita Magdalena Fleetwood till Taxinge kyrka (Södermanland) under r 700-talets förra hälft. Den är utförd av silversmeden Petter Lenert i Stockholm på r 6 20-talet och har på sidan graverade två par vapen framställande Carl E riksson Gyllenstiernas och Anna Ribbings fäderne-

och mödernevapen samt årtalet 1626. Skålar av denna typ tillhörde under 1600-talet silverbeståndet i de förmögnare högreståndshemmen. Den ifrågavarande skålen hade ärvts från paret Gyllenstierna-Ribbing av dottern Brita Gyllenstierna, gift med general Georg Fleetwood. Från deras son Gustaf Miles Fleetwood, gift med Märta Stake, gick den som arvegods till hans dotter Brita Magdalena Fleetwood, gift med Joh. von Westphal och bosatt på Näsby i Taxinge socken. Till sin sockenkyrka skänkte hon bland annat denna skål att brukas som dopskål. Gyllenstiernorna blev genom gifte också ägare till Tyresö (Södermanland). Det var Christoffer Gyllenstierna, som knöt hymens band med Gustaviana Oxenstierna på Tyresö. Bland denna kyrkas silverskatter ingår en som dopskål brukad kallskålsskål, vilken som profant kärl gjort bruk vid festliga tillställningar på slottet. Den har den vanliga formen för kallskålsskålar under 1600-talets senare hälft. Det är en skål med rundad profil, stående på tre klo- och bollfötter och med ett par svängda, uppstående handtag. Den är troligen gjord av Henning Petri i Nyköping och given till kyrkan av Gustaviana Oxenstierna till åminnelse av hennes 1705 avlidne make. Ett annat exempel på silvergåvor till kyrkor avsedda för dopceremonien är ett s. k. presenterfat med rik dekor i drivet och ciselerat arbete av Jacob Wannberger i Augsburg från 1670-80talet, som, enligt inskription, fröken Emerentia von Diiben 171 3 förärade till Kungsholms kyrka i Stockholm, bild 18. Fatet är numera deponerat i Statens historiska museum. Som profana objekt tycks dessa fat huvudsakligen ha varit prydnadsföremål på hemmets skänkhyllor. Samma kyrka äger också en dopskål av liknande typ som Gyllenstierna-skålen i Tyresö kyrka och från samma tid, 1600-talets senare hälft, skänkt av medlemmar av familjen Pahl. 1728 skänkte samma Emerentia von Diiben en dopskål, bild 19, till Riddarholmskyrkan. Den är utförd av Gustaf Stafhell d. ä. 1727 och ursprungligen avsedd att tjänstgöra vid dopceremonien, varom skålens bottenbild tydligt talar. S:t Petri kyrka i Malmö har som dopfat brukat ett silverfat av profant ursprung med familjerna Thotts och Rosencrantz' vapen i botten, bild 20. Det är ett stort fat, hela 47 cm i diameter. Det 79

saknar mästarstämplar. Sannolikt har det tidigare använts som serveringsfat. Det är förärat till kyrkan av Dorte Rosencrantz till minne av hennes avdöde make, länsherren Otto Thott till Näs (Trollenäs), och tillhör alltså kategorien »gravsilver». Donationsåret är 1657, som står graverat tillsammans med vapnen på den platta, som fastgjorts i fatets botten i samband med donationen. Fatet brukas numera som kollektskål. Det förekom emellertid också, att gåvor av detta slag av givarna beställdes direkt för sitt ändamål och då också dekorerades med bildframställningar, som sammanhänger med dopet. Ett stort, till sin form runt dopfat av detta slag skänktes till Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm 168 5 enligt den graverade inskriptionen av Diedrich Ståhle och hans maka, Eva Liefländer. Fatet saknar mästarstämplar. P å samma sätt förhåller det sig med Malmö S:t Petri kyrkas nya dopfat. Detta donerades till kyrkan 1919 och är utfört av den kände silversmeden Jakob Ängman i Stockholm med dekorativ utstyrsel efter ritningar av E. G. Asplund. Utom genom gåvor har också genom direkt köp av församlingarna själva dopfat av silver kommit i kyrkornas ägo. »För Lunda Kyrckas (Uppland) medel är denna skål kiöpt .. . » heter det t. ex. i denna församlings räkenskaper för år 1789. Föremålet är en terrinformig skål på fot med ett par handtag och två medaljongprydnader på sidan . Och till Trefaldighetskyrkan i Kristianstad inköptes i början av innevarande sekel ett dop kärl i form av en rund, ganska grund skål på skaftfot med driven och ciselerad dekor framställande Kristi dop i skålens botten. En hel del goda exponenter av såväl svensk som utländsk silversmideskonst har således genom gåvor och köp blivit kyrkornas egendom. Och flera av vårt lands mera framstående mästare på silversmidets område, både äldre och yngre, är företrädda bland dessa kyrkliga skatter, som Stafhell, Wittkopf, Signeul, Ängman . och Wiven Nilsson för att namnge några av dem. Med 1600-talet började tennet komma in i det svenska dopkärlsbeståndet. Kulturen har ingen representant för dessa i sitt föremålsbestånd. I varje fall finns varken några fat eller skålar med dekor eller inskription, som bestämt karaktäriserar dem som 80

Bild 17. Dopfat av mässing, i bottens centrum en upphamrad buckelrosett med en otydbar inskriptionsramsa omkring, upprepad fyra gånger. Nurnberg, omkr.

1600.

Diam. 44,6 cm. KM : 11.895 .

81 6•

Bild 18. Ursprungligen presenterfot för profant bruk. Skänkt till Kungsholms kyrka i Stockholm 1713 av Emerentia von Diiben, utfört av Jacob Warmberger i Augsburg 1670-80-talet. Dep. av Kungsholms kyrka i Statens Hist. museum, Stockholm 1882 . Inv. n :r 6921. Foto. Statens Hist. museum.

82 .

Bild 19· Dopfat från Riddarholmskyrkan i Stockholm, skänkt av Emerentia von Diiben 1728. Utfört av Gustaf Stafhell d. ä., Stockholm, 1727. Utlämnat från Kungl. Skattkammaren genom Kungl. Kammarkollegium 1865 00

till Statens Hist. museum. Inv. n :r 7565: 22 . Foto. Statens Hist. museum, Stockholm .

Bild 19 A . Bottenplattan

dopfatet bild 19, fr amställande Kristi dop.

Bild

20 .

Fat av silver, tidigare sannolikt använt so m serveringsfat, Thotts och

Rosencrantz' vapen på bottenplattan och graverad blom- och bladdekor p å brättet. Gåva till S:t Petri kyrka i Malmö av Dorte Rosencrantz till minne av hennes avdöde make 1657. Fatet saknar mästarstämplar.

Bild

21 .

Dopfat av tenn från Mölleberga kyrka, Bara hd, Skåne, utfört av

tenngjutaren Anders Jöransson Lind i Lund 1688. Tillh. dir. Hugo Sjöberg, Malmö. Foto. Otto Ohm, Malmö.

Bild zz . Dopfat av koppar med en driven och ciselerad jaktscen i botten. Osign. Sverige(?), 1600-talets mitt eller senare hälft. Diam. 5 3.4 cm .

KM: 13.710.

Bild

2 3.

Dop fat av koppar med driven och ciselerad dekor. Osign. Sverige(?), 1600-talet. Diam. 46,6 cm. KM : 8.876.

dopkärl. Ute i landets kyrkor finns däremot både dopfat och dopskålar av tenn med tillverkningsdatum från 1600-talet och fram till 1800-talets senare hälft. Ett av de tidigast kända dopfaten i tenn från Skåne är det, som bild 2 1 framställer. Det är daterat 1688 och utfört av lundatenngjutaren Anders Jöransson Lind enligt de ännu tydbara stämplarna. Det har ursprungligen tillhört Mölleberga kyrka (Bara hd) men är numera i privat ägo. I Bettna kyrka (Södermanland) förvaras alltjämt både ett dop fat och en dopskål från 164 7. En rund skål med lock samt klo- och bollfötter på såväl den förra som det senare, vilken tillhör Lilla Mellösa kyrkas (Södermanland) doputensilier, torde vara gjord någon gång under 1700-talets förra del efter dess form att döma. Med all sannolikhet är den ursprungligen gjord för profant bruk, som kallskålsskål, och har vid något tillfälle som gåva kommit i kyrkans ägo. Den erinrar starkt om kallskålsskålarna i silver från 1600-talets senare del, fast den saknar grepar. I Skåne finns, utom det redan omtalade Möllebergafatet, representanter för dopkärl av tenn bland annat i Skurups kyrka från 1759(?) och i Hannas från 1777, i båda fallen runda fat . Ännu så sent som under 1800-talets mitt och senare hälft har kyrkorna fått nya dopkärl av tenn, som i V. Karleby 1848 och i Hörby 1871, båda utförda på Lunds siste tenngjutare Fredrik Werrenraths (död 1901) verkstad. Mindre vanlig tycks förekomsten av dopkärl i koppar ha varit. Ett av de tidigaste av detta slag torde vara det, som tillhör Jäders kyrka (Södermanland) och enligt sin latinska inskrift är utfört 153 3, en gåva till kyrkan av dess dåvarande kyrkoherde, som hette Johannes. Till samma kategori hör ett dopfat i Bosarps kyrka (Skåne), som 1699 var en skänk till denna från pastor loci. Det har driven och punsad ornering, som i botten visar Karl XII:s krönta namnchiffer, uppburet av tvenne lejon inom repstav och bladbård. På brättet löper en driven bladranka. Allt detaljer som erinrar om mässingsfatens ornering. En odaterad dopskål i koppar tillhör Höörs kyrka. I Kulturen förvaras tre dopfat av koppar, som till sin utsmyckning likaledes för tanken på mässingsfatens prydnadsschema. Det å bild 2 2 återgivna med sin i botten framställda jaktscen

Bild 24.

Dopfat av koppar med driven ornering.

Sign.: Gustaf Fovelin.

Anno 1741. Diam. 24,2 cm. KM: 16.790.

mot en fond av blommor torde kunna dateras till 1600-talets mitt eller senare hälft och kan till sin proveniens vara svenskt. Svenskt torde väl också det å bild 2 3 vara med sin huvudsakliga rank- eller blomdekor samt repstavskant. Det tredje, bild 24, är med säkerhet svenskt enligt signaturen på fatets baksida, som omtalar att mästarens namn är Gustaf Fovelin av en hantverkarsläkt, som synbarligen haft hemortsrätt i Småland, bland annat i Jönköping. Fatets tillkomstår, 1741, är angivet i samband med signaturen.

Bild zs- Dopfat med vattenkanna av serpentinsten med montering av förgyllt silver; i fatet s botten en silverplatta med en dri ven och ciselerad fram ställning av Kri sti dop.

Silverarbetet är troligen utfört av Ch. fr. Holland 173 1.

Tillh. Nationalmuseum, inv. n:r ro52 / 1939. Foto. N ation alm use um , Stockholm.

Avslutningsvis skall också omtalas ett sällsynt garnityr bestående av fat och kanna, tillverkade av ser pentinsten med montage av förgyllt silver. Det förvaras i Nationalmuseum och angives som ett Dresden-arbete, troligen av Ch. Fr. Holland 173 i. Med hänsyn till bottenplattans framställning av Kristi dop har garnityret tydligen redan från början varit avsett att tjänstgöra vid dopceremonien. Det har genom inköp under senare tider kommit från Tyskland till Sverige.

LITTE RA TURFORTECKNING. E 1uxoN, S1Gu1m, Mässing. Stockholm 1943. KJ EL LI N, H ELGE, Ornerade mässingsfat oc h deras inskrifter. I Äldre kyrklig konst i Skåne. Lund 192 1, si d . 201 ff. MALMSTEN, KARL, Den svenska mässingsindustriens uppkom st. och fackla. Del 10, 1939, sid. 132 ff.

I Hammare

Ot.RIK, J mtGEN, Borgerlige Hjem i Helsing0r for 300 Aar sid en. Köpenhamn 1903-04. STEGMANN, HANS, Zur Geschichte der Herstellung und Verzicrung der geschlagenen Messingsbcchcn. 1-2. I Mitteilungen aus d em Germanischen Nation almuseum. J ahrg. 1899. Sn:NGEL, WALTEll, Di e Merkzeichen der Niirnbcrger R o tschmi ede. I Mitteilungen aus dem Germanischen Mus eum. J ahrg. 1918, sid . 107 ff. UGGLAS, CARL R. AF, Ett par Niirnbergerfat. I Utställningen af äldre kyrklig konst i Strängnäs 191 0. Studier 2. Stockholm 1913, sid. 48 ff. -, Utst ällning af äldre kyrklig konst från Strängnäs stift. Katalog. Strängnäs 191 0. WALLIN, S1GURD, Kyrkoinrednin g för herrem än . Stockholm 1948, sid. 201 ff., Pintorpafruns gravsi lver. WETZEL, E., Die Klein-Reinkendorfer Taufbecken. I Baltisc he Studien 1878. Jahrg. 28, sid. 183 ff.

Av .Märta Lindström

1>H an har sedt sitt christningatäcke men ej sitt swepe-lakan. 11

Alltsedan det kristna dopet instiftades har den som skulle döpas burit särskilda kläder, dop dräkten. I våra dagar är denna nästan undantagslöst av vitt tyg. Så har icke alltid varit fallet, även om den vita färgen har gamla anor. I Kulturens gömmor finns en mängd av den sorts färgrika och påkostade kristningakläder som man kunde se på landsbygden ännu för hundra år sen. Det är påsar och svep och bröstlappar och kåpor, som många gånger ser ut att ha blivit hopsatta av sidenbitar och broderier ur bästa lapplådan. De har sedan blivit prydda med allt sorts pynt av knappar och broscher, örhängen och dräktsilver, metallspetsar, bandrosor, pappersblommor och pärlbroderier. Men ett och annat satt där inte bara för att nglisan . Vargtänder, silverkors, ravhjärtan och ringar till exempel skulle 93

skydda den odöpte mot onda makter eller från att bli bortbytt av de små underjordiska. Med undantag av några vita klänningar och tyska dopdräkter kommer allt museets material från södra Sverige, från Skåne, Halland, Blekinge, Småland och Oland. Vid första anblicken ser alla dräkter ungefär likadana ut, men när de delas upp på sina olika ursprungsorter framträder vissa särdrag. De långa påsarna tycks komma från Småland, de korta från Skåne, i Listers hd, Blekinge har dopdräkten en lätt igenkännlig dekor o. s. v. Detta gäller den del av materialet som har utpräglad allmogekaraktär, där det äldsta hör till sent r 700-tal och det yngsta till r 850-80-talen. Dopdräkter av högreståndstyp har inte samma provinsiella särprägel. De är ungefär likadana i London, Stockholm och Växiö. Riktigheten av dessa iakttagelser bekräftas vid ett närmare studium av dopdräktsmaterialet. De resultat som i korthet redovisas i det följande och blivit inlagda på utbredningskartorna har framkommit vid en undersökning av de bevarade dopdräkterna inte endast vid Kulturen utan även vid inventeringar och förfrågningar i de flesta andra sydsvenska museer samt i Nordiska museet, Dansk Folkemuseum och Norsk Folkemuseum. Södra Sverige kan indelas i tre större utbredningsområden. r. Ostra Blekinge och Småland utom Kronobergs län, som utmärks av långa dopp åsar. 2. Södra Halland, Kronobergs län, nordligaste Skåne och västra Blekinge, där dopsvepen är dominerande och påsar hör till sällsyntheterna. 3. Skåne med svep och korta påsar. Ifråga om dopdräktens längd hör område 2 ihop med Skåne men ifråga om material och utsmyckning hör det till Småland. De korta påsarna mäter i medeltal 55 cm och de långa 6 5, r cm. Medelvärdet 60 cm visade sig vara ett användbart gränsmått. Benämningarna i folkspråket är också upplysande. I Halland heter det vanligen »krestnasveb », ibland dopmantel eller svepkläde. I Skåne hör man ofta »kristnatyg», (jfr danska kristentöj) och »kristnadsposse » och i Järnshög i Blekinge heter det för säkerhets skull svepmantel förutom dop mantel, svepkläde och täcke. I Sunnerbo talar man om en »kress94

Utbredningen av de olika dopdräktstyperna

södra Sverige.

ningahätte» men i Torna om en »kris tn adsmössa», i Vemmenhög om en »gumorahua » o. s. v. Ett gammalt gängse uttryck är kristningskläder vilket hör till rikssvenskan. Bland de uppgifter från 1 600-talet som författaren funnit om dopdräkter nämns Christningskläder, Christningsmantel, Barne Mantel!. Mantel var troligen namnet både på ett svep och en dopkåpa, möjligen också en påse, vilken betydelse ordet kan ha fått senare. Djurklou talar 1874 om »manteln, en två alnars pås e». I Norge heter de gamla doppåsarna »Sveip ». 95

Utbredningen av dopdräkter av rött ylle.

Inom de större områdena framträder variationer som gör att man ännu närmare kan bestämma ursprungsorten. Kristnatygen i nordvästra Skåne kan i viss grad skiljas från dem i sydväst eller nere på Österlen. Och ser man efter vad som är karaktäristiskt finner man ofta någon motsvarande detalj i den kvinnliga folkdräkten på respektive orter. I nordvästra Skåne ses en påfallande mängd stråpärlsbroderade röda påsar och svep. Detsamma är förhållandet på Oland. Pärlbroderade dopdräkter finns även på andra håll, men här kan man kalla dem typiska. Går man till kvinnodräkten för att finna någon motsvarighet så förekommer på båda hållen en pärlbroderad huvudprydnad, som är karaktäristisk för ifrågavarande områden. På Oland är det ett rött pannband och i nordvästra Skåne är det en rund, röd »nackalapp», som bars av brud och brudpigor. Ibland sattes nackalappen direkt på kristnatyget

Bild

Allmogemässig dopdräkt från 1800-talets början, nordvästra Skåne.

KM: 6.288.

Bild

D:Jpdräkt, akristnin ga tyg », från 1800- talets början med dräktsilver fr ån 1700- talet, nordvästra Skåne. KM: 6.28 8.

Bild 3. Dopdräkt av grön, blommig sidenbrokad, 183 6, sydvästra Skåne.

KM : Allm. I.

Bild 4. Dopdräkt, »kristningap åse», av vitt ripssiden med applibtionsbroderi samt g uldspets och silkesniljor, broderiet från 1700-talets förra hälft, dräkten sammansatt senare, Dalby, Torna hd, Skåne. KM: 875. 100

Bild 5. Dopmössa av blommigt siden med guldspets och rosafärgade rosetter , 1800-talets förra del, sydvästra Skåne. KM : Allm. 18 . 101

l:lild 6. Dupmössur, överst goss mössa av ljust grönrandigt siden med silverspets, tidigt ~ilvertr å d,

102

boo- tal ; därunder flickmössa av vitt siden med rel iefbroderi av

r700-talets mitt. Mössorna tillhör dopsvepet bild 16. KM: 8.385 .

Bild 7. Dopmössa av gul rask med ba nd, spetsar och blommor, 1830-50-talen.

KM: 9.428.

103

Bild 8. Dopdräkt av röd rask med applikationer och pärlbroderi, 1791, Järrestads hd, Skåne. KM: 6.062. 104

tillsammans med den övriga brudgrannlåten och på bild 1-2 ser vi den skymta nedanför trillekorset, brudkransen och det övriga dräktsilvret. Bårder och rosetter av guldspets omramar det hela. Dopdräkten har kanske gått i släkten eller lånats av gudmor som håller barnet. Om hon vill kallas hederlig skall hon ha skänkt dopmössan och helst också kristningsskjortan till den lille nsveveglyttenn som kanske inte är mer än tre eller fyra dar gammal. Han ligger svept som en stock med armarna i kors över bröstet. Det förmodades att han skulle bli narmastarlrn av behandlingen. Silverprydnader kan vara till hjälp för att bestämma såväl tid som bygd. I det här fallet, bild 1-2, kommer allt från Ängelholm. Trillekorset är utfört av Sven Olsson ( 1797-1 813), kedjan av Mikael Lindberg (1767-1792) och bucklorna kommer från Jöns Holm berg ( 1750-1 77 5) . I sin nuvarande form skulle svepet kunna dateras till 1820-40-talen. Det har inte sett ut så från början, ty bakom alla prydnader kommer det fram fragment av ett gammalt pärlbroderi. En uppteckning från Döshult i Allerums sn omtalar en röd påse med pärlbroderier, använd första gången 1839. En dopklädnad, mellan 2 5 och 30 cm bred, som endast täcker barnets framsida finns på många håll, i Skåne mest på slätten mellan Landskrona och Hälsingborg. Här har författaren inte funnit någon särskild benämning men kallar den b rös tl a p p liksom i Västergötland, Småland och på Gotland. I Danmark heter motsvarande bröstduk, i Norge bringeduk. Det är inte omöjligt att den i vissa fall fått namn efter den rikt garnerade bröstlapp, som hörde till modedräkten omkring 1700. Både på Nordiska museet och på Gotland finns flera sådana bröstlappar bland dopkläderna. Enkan Anna Jöns Pers, som föddes 183 8 och var från Veberöd i Torna hd i sydvästra Skåne, hade burit sju barn till kristendomen. Hon berättade om dopklädseln, att man nfäste ett linne om det hela och stoppade pågen ner i en kristnadeposse av linnetyg, klädd med brokatsilke, blå och grön botten med blommor och andra krucifixer. Man snöra ihop passen vid

barnets hals. Gudmodern hade givit en kristnadsmössa av brakat ». Det är inte omöjligt att Anna Jöns Pers menar samma bro-kat som finns på kvinnodräktens överliv i sydvästra Skåne och uppåt Harjagers hd och som vi ser på påsen från söderslätt, märkt HND r 836, bild 3. Geometriska figurer av galon och metallspets och rundlar av rynkade sidenband hör till den typiska dekoren. Till sydvästra Skåne hör också doppåsar med avgjort rektangulär form vars motsvarighet vi finner på Amager på andra sidan sundet. Ofta är de av dyrbara stoffer och i många fall troligen från sent 1700-tal, bild 4. Dopmössorna brukar vanligen vara svåra att bestämma till ursprunget, men inom detta område har de sina särskilda kännemärken med de två sidenrosorna och ovanligt bred guldspets på blå eller grön brokad. De är i allmänhet välgjorda och kan ha tillverkats i större skala för försäljning, bild 5. Till dopdräkten hörde ofta två dopmössor. En gossmössa, hopsatt av fem eller sex kilar som möttes uppe på huvudet, och en flickmössa, som bestod av ett mittstycke och två sidostycken, bild 6. Förebilden går tillbaka till 1600-talets barndräkt. På andra håll där man var mindre konservativ fick samma mössa duga till gossar och flickor. De småländska mösso rna är i detta fall utan konkurrens ifråga om utstyrsel, bild 7. Utom mössan, som redan nämnts, skulle gudmodern gärna skänka ett !intyg att bäras vid dopet. En »kristningssärk» omtalas 1599 (Stockholm). Många gånger senare nämns en nkristnaskjorta n. 1863 antecknade E. Rietz från västra Blekinge: nKristnaskjorta; fordom brukade allmogen taga vara på det !intyg som barnet haft då det döptes. Overlämnades när barnet kom till förstånd. Gömdes som en helig relik som åstadkom seger och lycka för egaren n. Från Järrestads hd i sydöstra Skåne kommer ett ovanligt ståtligt pärlbroderat svep av röd rask märkt HOS NOS 1791. Stråpärlorna bildar konturer kring applicerade blomrankor inom en bård av guld och silverspets. Samma slags stråpärlor pryder också de rikt broderade äldre bröstlapparna som hör till festdräkten. Detta är det enda dopsvep av denna typ som författaren känner från Osterlen. Vanligen har de röda svepen och 106

påsarna prytts med moderns brudlist och är troligen något yngre, bild 8. Något så trivialt som ett yllefoder kan också tala om ursprunget för oss. I Kulturens rikhaltiga samling av allmogedräkter påträffas då och då tröjor och vantar från Gärds hd i nordöstra Skåne med ett särdeles tjockt ljust brunrött yllefoder. Samma tyg fanns på baksidan av två röda vadmalspåsar utan ortsbestämning, som på så sätt också kunde inringas. Utbredningen av en viss typ slutar sällan alldeles invid gränsstenen. Det röda »krestnasvebet » från Höks hd i södra Halland, bild 9, »ett kulört dopkläde, ungefär en aln långt och hälften så brett», har en viss likhet med dem i nordvästra Skåne. I vanliga fall är hallandssvepen bredare, så som dopmanteln från Sunnerbo hd, bild 1o. Många är av röd rask med veritabla handfransar nertill och så utstofferade att man hör sagesmännen darra på rösten vid tanken på alla silverpinglor och kedjor och färgrika »juveler» av glas. En sådan dopmantel ägdes bara av de rikare i byn och gick i lån till de fattiga. Banddekorationerna och tyllklädseln på dopsvepet från Hallaryd i Sunnerbo hd är typisk för hela mellanområdet från väster till öster. Längre åt öster blir svepen gärna smalare, volangen nertill längre och saknar sällan sidovolanger av bomullstyg eller tyll. Den maskingjorda tyllen började kunna tillverkas 181 8 och ger därför en säker datering bakåt i tiden. [ allmänhet är de tyllklädda dopdräkterna från 18 30-50-talen. Det finns andra typer som är lätt igenkännliga och t. o. m. kan placeras inom ett mindre område. Dit hör svepklädet på bild 11. De raka raderna av »blommor » mellan guldspetsar, spetsvo~ langerna och en särskilt sorts rundhålig spetsväv mot röd eller grön bakgrund har kanske haft en gemensam tillverkerska, ty de är koncentrerade till norra delen av Listers hd, Blekinge och uppges vara från r 8 30-40-talen. Redan 1773 skrev Oller härifrån att »Hwar någorlunda förmögen och hederlig Qvinna har merändels själv sådana dopkläder; antingen med silke utsydde på sidentyg eller enbart av taft med påsatte sidenband ». Från Jemjö i Ostra hd berättas om »ett med kulört garn broderat täcke, som knöts baktill». Det kunde nästan vara täcket på bild 12, uppköpt i Hoby i Bräkne hd. Men samma sorts rokokoartade tambursöms107

broderier möter oss en mångfald dräktdetaljer i nästan hela Blekinge. Tyllen, banden och volangerna följer de långa påsarna efter hela östkusten. Längre åt väster försvinner sidovolangerna och dopdräkterna ger ett grannare och ålderdomligare intryck. Svärds- och serafimerordnar hör till de charmantare prydnaderna på en »mantel, en två alnars påse » av purpursammet, beskriven av Djurklou i »Unnarsboarne », 1874 och nu på Malmö museum. »Påsen omvirades med dal- och korskedjor som borde vara arfwesölf » och det är säkerligen också arfwesölf som jämte sköna band pryder påsen från Barkeryd i Tveta hd, bild r 3. De öländska dopdräkterna har bevarat en egenart av äldre typ. · Nästan samtliga påsar och svep är av rött ylle med stråpärlsbroderier. Några av dem är troligen från r 700-talets slut. Ett stycke av ett brev från r 700-talets mitt bildar underlag till ett »pärlhjärta », men är nog äldre än broderiet. Den röda färgen har här en speciell betydelse ty: nom barnet skulle döpas under fastan skulle täcket som var svept om barnet vara svart. Under den glada tiden var barnets täcke rött ». Förutom på Oland finns även i Skåne och angränsande trakter en hel del dopdräkter av rött ylle, se karta sid. 96. De är en kvarleva sedan medeltiden, då spädbarnen sveptes i granna färger, företrädesvis rött. Det heter i en gammal folkvisa : »Jag blev födt i Bure blandt Fruer och gode Möer, svöbte de mig i Silke och Skarlagen röd ». Peter och Ludvig Munk fick som nyfödda på 1500-talet två och en halv aln »engelskt rött till svepekläden>. Over den vita svepningen lindades ofta röda band. Det röda svepet var en världslig dräkt. Om inte förr så hade det tagits upp av den skånska allmogen under 1500-talets slut, då landskapet upplevde en högkonjunktur, som bland annat avspeglade sig i dräktskicket. Många av de företeelser som stabiliserades vid 1600talets början överlevde tills en ny tid bröt in på 1800-talet. När därför den förmögnare allmogen vid 1700-talets slut började använda egna dopdräkter, kunde det hända att de prydde det röda svepet eller påsen med guld och glitter. På Svaneholms slottsmuseum finns ett rött dopsvep av ylle, om vilket traditi0nen säger, att det användes då man visade upp barnet. I sydvästra Skåne har

108

Bild 9. Dopdräkt, ukrestnasveb u, av röd rask med silverkors, pärlor och band, 1800-talets förra del. Höks hd, Halland . KM: 20.67 2 .

Bild

10.

Dopdräkt av rosafärgat bomullstyg klädd med tyll och sidenband. Hallaryd, Sunnerbo hd, Småland. KM: 13.982 b.

I 10

Bild 1 i. Dopdräkt, »svepkläde», av rött, tryckt bomullstyg med guldspetsar, 1830- 40-talen, Listers hd, Blekinge. KM: 2.955 . I I I

::: :::

' Bild

1 z.

Dopdräkt, »mantel», av rosafärgat bomullstyg med mångfärgat

yllebroderi, omkr. 112

1800,

Bräkne hd, Blekinge. KM: z4.z96.

Bild 13 . Dopdräkt av tryckt linne med dräktsilver och sidenband, 1800-talets början, Tveta hel, Småland. KM: 7.436. I I

Bild 14. Dopdräkt, kåpa, av vitt bomullstyg helt broderat med .bottensömmar och sticksöm, 1700-talets förra h älft. KM: 4.645. 114

Bild 15. Dopdräkt, mantel, av vitt bomullstyg m ed bottensöm och matelasse, tidigt 1700-tal, Lund. KM: 4.516. IT

Bild 16. Dopdräkt, baksidan, sammansatt av två grågröna sidenbrokader, den ena brocherad med silver, tidigt 1700-tal, dräkten senare, Lund . KM : z.178.

II6

Bild 17. Dopdräkt av gråbrunt, mönstrat siden med silverspetsar och galoner från 1700-talets mitt, Lund. KM: 8.383. 117

Bild 18. Dopdräkt av grålila taft med broderi av guld och silke från omkr. 1700, dräkten från 1700-talets andra hälft, Torna hd, Skåne. KM : 4.557 . I

Bild 19. Dopdräkt av silke- och guldbroderat linne samt flandrisk spets från 1600-talets slut, dräkten fr ån 1800-ta lets bör jan, Småland . KM: 49.552. I I

Bild 20. Ståndsmässig dopdräkt av rött siden från 1700-talets andra hälft, Småland. KM: 35.791. 120

.. ',

' ..

Bild

1. Detalj av tryckt foder till dopdräkt från 1700-talets andra hälft. KM : 35·791. I 2I

Bild

22.

Dopklänning av vit, gles bomullsväv, broderad med tambursöm, Jönköping. KM: 35 .791.

122

1810,

Bild 23. Dopmössor. Ovan: för gosse av vitt linne med bottensömmar och knutsöm, 1700-talets mitt, Skåne. KM: 24.388 . - Under: av tunt bomullstyg med vitbroderi och skära rosetter, beställd i Vadstena 1853. KM : 3 1.954. I 23

Bild 24. Detalj av vitbroderi från dopklänning b~ställd KM: JI.954· r24

Vadstena 1853.

den röda dopdräkten troligen inte varit allmän eller snart trängts undan av de dyrbarare doppåsar av siden, som man där hade råd att skaffa sig. De långa doppåsarna i Småland och östra Blekinge har ett senare ursprung än de korta dopdräkterna i område 2 och 3. Uppåt landet var det nämligen barocken som spelade den stora rollen som stilbildare för landsbygdens befolkning och det är traditionerna från den karolinska tidens långa och dyrbara kristningskläder, som här förs vidare. På kartan, sid 95, syns tydligt hur förekomsten av särskilda kristningskläder i Skåne koncentrerar sig till de rika slätterna, men tycks vara så gott som obefintliga i de magra skogsbygderna kring Linderödsåsen. Bland de obemedlade fick det räcka med ett vitt lintyg, en servett eller det vita konfirmationsförklädet (Skåne), eller kanske en silkeschal sen barnet blivit klätt och fått dopmössa och kristnaskjorta på. Så har det varit bland de fattiga över hela landet. Men varför just något vitt? Var det ett fattigdomsbevis eller en tradition? Båda delarna. Redan i den äldsta kristna kyrkan skulle den döpte klädas i en vit dräkt. Flera uppländska runstenar från början av 1 ooo-talet berättar om dem som dött i »vita våder », d. v. s. i sin vita dopklädnad. På en sten i Veckholms sn läses: »lngelef lät resa denna sten åt sin man Brune, han vard död i Danmark i vita våden>. Det invecklade ceremonielet med både magiska och symboliska handlingar kring vuxendopet hade bevarats i den katolska medeltida barndopsritualen. Till dem hörde bl. a. det trefaldiga neddoppandet av barnet och dess skrudande i en vit klädnad, vilken dock efter hand krympte till ett symboliskt tygstycke. När Luther skrev sin första dop bok 152 3 förekom knappast några ändringar i ritualen. Där fanns fortfarande besvärjelserna, saltgivningen, de båda smörjelserna, överräckandet av den vita klädnaden och ett brinnande ljus. Den låg till grund för Olaus Petri dop bok 1S23 där det står: »sedhan clädher presten itt hwitt clädhe på barnet och segher - Jesus Christus clädhe tich j thet rena clädhet som tu skalt bära obesmittat for hans domstool». Men så småningom togs det ena efter det andra bort, smörjelserna r 541, salt, kristningakläde och ljus 125

1614. Dessa handlingar hade Luther radikalt strukit i den andra dopboken 1526, vilken kom i bruk i Danmark-Norge vid den danska reformationen l 5 36. När bruket av det vita kristningaklädet upphörde ville man ändå till det yttre markera den viktiga tilldragelse som dopet var. Dopdräkten fick en profan karaktär och tillverkades av praktfulla stoffer enligt tidens smak, ofta ända till tre alnar lång. Men endast de mycket förmögna hade råd att skaffa den - antingen för eget bruk eller för att skänkas till kyrkan, där den kunde lånas av dem som önskade. Prakten i dopkläderna antog t. o. m. sådana proportioner att det måste utfärdas en förordning att »icke någon Excess med Christningekläder skulle tålas ». På 1630talet begåvades Ortomta kyrka i Ostergötland med följande saker, skänkta av fröken Sigrid Baner: » l barne hufwa, 1 Liten barne hat, l barne hillika, 1 barne Mantel, l barne blyia, l Litne barne skiorta». Bemälda ädla och välborna jungfru Sigrid eller möjligen hennes fränka med samma namn skänkte 1659 till Lidingö kyrka : » rst. Röd SammetzMyssa, medh gullknyttningh och der inuthi en skirrdukshufwa medh knyttning. l st. Manthel av tråddamast, under fodrat medh Rödt klädhe. r st. Hyllka medh knyttning. 1 st. Hufwudkläde med kny ttning. 1 st. Handkläde grofft att torka flask a och kanna medh. 1 st. grant klädhe, något slethet, at torka kalk, patennet och skrinet medh ». I Växiö domkyrka kunde man 1 69 9 få låna )) Christningskläder af rödt tubin och spetsar » för ett silvermynt. Så småningom övertog prästerna utlåningen och kunde göra sig en icke föraktlig inkomst därav. Ända in på r 800-talet var det vanligt i fattigare bygder att dopkläder lånades ut till bönderna. Så sent som på l 870-80talen lånade klockaren i Törnsfalls sn i S. Tjust ut en dopkåpa av rosa bomull för 25 öre. De rika vitbroderierna som är typiska för 1 700-talets förra del pryder även kåpan, bild l 4, och manteln, bild l 5, från samma tid. Kåpor av detta slag är inte ovanliga och i de flesta fall säkerligen verkstadsarbete, möjligen också impo,rt. Hos allmogen har dopkåpan aldrig slagit igenom. När det gäller det borgerliga mellanskiktet får man vara mera försiktig med datering av föremålets ålder. Doppåsen, bild 16, 126

och dopsvepet, bild 1 7, har tillhört borgarfamiljer i Lund omkring 1700-talets mitt, men påsens brokad i grönt och silver hör till århundradets början. Från samma tid är det magnifika broderiet i silke och silvertråd på grålila siden, som ungefär 50 år senare blev kristningspåse åt något välbeställt barn i lundatrakten, bild 18. Den flandriska spetsen och guld- och silverbroderiet på finaste linne på högreståndsdräkten, bild 19, kan dateras till 1600-talets slut, men andra detaljer visar att påsen ej är äldre än omkring 1800. Även i kyrkorna ändrades gammalt till nytt och »en gammal mässhake af gyllenduk omsyddes r 767 till dopklänning», för Kristine kyrka i Jönköping. Den röda sidenkåpan med silkebroderier, bild 20, kan efter sitt tryckta linnefoder i blått, rött och svart hänföras till 1700-talets andra hälft, bild 2 1. Redan då sågs en och annan dopklänning men först omkring r 800 kom de på modet, sydda av samma tunna, ljusa tyger och broderade som de vuxnas klänningar, bild 2 2. Till den avbildade dopklänningen från 18 ro, bild 22, hör en bärkudde och en huvudkudde av samma material. Enbart vita dopklänningar, med eller utan rosa eller ljusblå sidenband, blev inte allmänna förrän något senare. Dopklänningen är fortfarande vit, men modellen har skiftat. Som ett exempel på vad som har kunnat ås tadkommas visas mössan, bild 23, och en detalj, bild 24, av en dopklän nmg, som beställdes i Vadstena 1853 av fru H. I. C. Branting f. Roos~

I 2

A \' Bengt-Arn e Person

>> en oförsiktig och framfusen jordegumma », som i svagdricka döpte ett barn till Ingar, berättas det i Svalövs kyrkobok den r 6 augusti 1 800. Flickan infördes under det namnet i kyrkoboken, men dog efter några timmar. »Hade hon levat », skriver prästen, »hade jag ämnat ge henne ordenteligen dop och jordegumman fick den förmaning och bestraffning som vederborde ». Detta och liknande exempel är vittnesbörd om en allmänt utbredd föreställning hos allmogen, att barn skall döpas snarast efter födelsen . Redan i den medeltida folkvisan talas om Germand Gladensvend, »att född blev han en afton och kristnade de honom om natten ».

Tid och plats för dopet Det ingav föräldrarna trygghet och tröst, att ett barn så tidigt som möjligt blev upptaget i den kristna församlingen och man ville ej vänta längre än nödvändigt. En bonde från Munktorp i Västmanland bad en gång prästen att stanna efter gudstjänsten i kyrkan för att döpa hans barn. Då det drog ut på tiden och barnet blev borta, frågade prästen, om de ej skulle komma snart. Men det var inte lätt för fadern att svara på, ty när han gick hemifrån var barnet ännu inte fött. Annars var regeln, att första söndagen efter födseln skulle barnet döpas i kyrkan, »uti menigheten ». Detta överensstämmer med att enligt 1529 års kyrkohandbok, kyrkoordningen 15 7 r och kyrkolagen 1686 dopet skall förrättas i kyrkan inom det åttonde dygnet. Brott häremot straffades med kyrkoplikt och krav på ansenlig gåva till kyrkan och de fattiga. I ödsliga bygder hände det icke sällan, att man på grund av det stora avståndet till kyrkan väntade tills prästen hade någon förrättning i byn, såsom husförhör och annat. Dylika omständigheter kunde till åta ett hemmadop. Adeln med sin patronatsrättighet utny ttjade den förmån, som hemmadopet innebar, att därmed förena stora festligheter, vilka som framgår av det följande statsmakterna försökte stävja med upprepade förbud och förordningar. Vid 1800-talets mitt blev hemmadopet allt vanligare i borgerliga kretsar. Det kunde arrangeras mycket högtidligt med ett litet bord till altare med vit duk, bibel, tända ljus och blommor. Någon större spridning hos allmogen vann hemmadopet först vid landsbygdens egentliga urbanisering under 1 800-talets slut. En smålandsgumma berättar härom: »Man tog det grannaste skrälle en hade och tog dopvattnet i, t. ex. en grann grötskål, soppskål eller ett snyggt tvättfat av porslin.» Då det i äldre tid oftast var barnmorskan, som fick förrätta ett brådskande dop, s. k. nöddop, blev prästerskapet uppmanat enligt såväl kyrkoordning som kyrkolag att undervisa härom »till allt missbruks förekommande» . Numera får varje konfirmerad person förrätta nöddop och icke sällan händer det, att sjuksköterskor på våra barnbördshus omedelbart döper späda 129

och sjukliga barn. Här finns också möjlighet för varje moder att få sitt barn döpt. I Lund har lasarettet sin egen pastor och han döper nu ända till ett dussin barn i veckan i ett särskilt doprum. Det är väl främst trångboddheten i hemmet och en rationell inställning till dessa kyrkliga frågor, som är avgörande för dop i denna miljö. Under senare år har likväl eh ökad tendens mot kyrkliga dop gjort sig märkbar. Kyrkolagens bestämmelser om tid och plats för dopet fick genom en kunglig förordning 1 864 ett tillägg med tillstyrkan, att där skäl förefinnes må dopet ske i prästens bostad eller å annat lämpligt ställe. Samtidigt utsträcktes tiden för dopet till sex veckor. En bestämd skillnad vid dop gjordes förr mellan äkta och oäkta barn. De förra döptes under katolsk tid alltid före gudstjänsten och de senare efteråt, men en synod i Strängnäs 158 5 bestämmer, att oäkta barn döpes på en söckendag för att därmed särskilt utpeka föräldrarna. Det hände t. o. m., att man använde olika psalmer vid dessa tillfällen. Likställighet dem emellan påbjöd först Gustaf 111 1 778. Dopet kunde även få förrättas mellan epistel- och evangelietexten. Det var främst i städerna, som man opponerade sig mot att ha dopet före högmässan, ty därigenom kunde denna sällan börja på utsatt tid. Men prästerskapet hävdade, att gudstjänsten vid dopet efter gammal sed skulle vara en samlad menighets förbön och vittnesmål.

Dopritualet och dess förändringar I vårt lands första evangeliska kyrkohandbok 1529 säger Olaus Petri i företalet, att han behållit de flesta ceremonier, nsom varit tillförne brukliga och icke strida emot Guds lag ». Förebilden var en av Luther 152 3 utgiven dop bok. Så gott som hela det katolska arvet var här kvar, även om det fått en evangelisk omtydning. Vi skall emellertid se, hur det ena elementet efter det andra avvecklas. Dopakten uppdelades i två hälfter, varav den ena, den s. k. primsignelsen, var av förberedande karaktär. Den försiggick vid kyrkodörren, där prästen mötte gudfar, gudmor och barnet. IJO

Besvärjelsen (exorcismen) började med att prästen blåste på barnets ansikte, gjorde korstecken och sade: »Far ut du orene djävul och giv den Helige Ande rum, genom hans kraft, som skall komma att döma levande och döda. » Barnet korsades på nytt, medan prästen uttalade: »Tag det heliga korstecknet både i ditt ansikte och bröst. » Efter handpåläggning och tvenne böner gavs barnet salt i munnen som ett tecken på döpelsens varaktighet. Därvid lästes: »Gud, som dig skapat haver, han upplyse dig och give dig visdomens salt, som din ledsagare vara skall till evinnerligt liv. » Barnet hade nu sedan Fader vår och Ave Maria blivit lästa fått den beredelse, som möjliggjorde dess intagande i kyrkorummet. Prästen tog det vid handen och sade: »Herren bevare din ingång och utgång nu och till evig tid.» Kyrkdörren öppnades och strax innanför stod dopfunten. Först frågade prästen vad barnet skulle heta och faddrarna svarade tre gånger med dess namn. Därefter riktade prästen tre frågor, som faddrarna jakande skulle besvara: »Avsvärjer du dig djävulen? Och alla hans verk? Och hela hans väsen?» Ritualen fortsatte med att prästen smorde barnets öron och näsa med spott, dess bröst och skulderblad med olja, medan han uttalade: »Ephotakn, vilket betyder »Oppna dig». Ånyo ställde han en fråga till barnet: »Vill du varda döpt? », som faddrarna hade att jakande besvara. Så doppades barnet naket tre gånger i fonten, »ty blott naken kan man bli ett med Kristus», enligt skriftens ord. Dopet skedde enligt den trinitanska dopformeln i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Ett kors gjordes med smörjelse på barnets hjässa, innan prästen svepte in det i ett vitt kläde och sade: »Tag denna vita och obefläckade klädnad, som du skall bära inför vår Herres Jesu Kristi domstol.» Till sist gav prästen barnet ett ljus i handen och sade: »Tag din brinnande lampa i dina händer och bevara ditt dop ostraffligen o. s. v.» En jämkning av det första dopritualet med borttagandet av några av de katolska ceremonierna kom med l 54 l års handbok, då bl. a. smörjelsen på barnets hjässa utelämnades. Det betraktades som en vidskepelse, vilken från primitiva folk upptagits i kyrkans lära. Då prästen vid dopaktens slut överlämnat ljuset, lJl

skulle han numera också säga: »Frid vare med dig », samt hålla en förmaning till faddrarna att lära barnet Fader vår, trosbekännelsen och tio Guds bud. Denna fadderförmaning kvarstod till 1 894. När Laurentius Petri 157 1 fick stadfäst sin kyrkoordning riktades allvarliga anmärkningar mot honom, att många obehövliga, gagnlösa ceremonier, såsom salt, ljus, kristningakläde och faddrar bibehållits. Hans enda motivering var, att de ej stred mot Guds ord. Mycket blev inom en snar framtid ändrat, men den av honom nyinförda tacksägelsebönen, som prästen skulle läsa efter döpelsen, finns fortfarande i vår kyrkohandbok, dock med tillägget: »Gån i Herrens frid. » Uppsala möte 1593 innebar protestantismens fullständiga seger i Sverige över den kvardröjande katolicismen. Nu blev saltoch ljusceremonierna förbjudna vid dopet och den inledande besvärjelsen mildrades i evangelisk anda. I 1614 års handbok är förändringarna genomförda och här är även den vita kristningaklädnaden borttagen ur ritualen liksom prästens handtagande och införande av barnet. Beträffande korstecknet gavs 1614 intet förbud utan enbart rättighet att bortlägga det, om man så önskade. En officiell avskaffning kom först 1 799, men hos folket har seden fortlevt ända fram i vår tid. I 18I1 års handbok är de sista resterna av katolska sedvänjor borta, men i mellansvenska bygder har seden dröjt sig kvar, att faddrarna gör korstecken, innan de går fram till fonten.

Namngivning och dop vatten En gudmor från V. Torsås i Småland, som blev tillfrågad av prästen, vad barnet skulle heta, svarade Skakel. Prästen, som trodde sig ha hört fel, frågade igen och fick samma svar. Efter en stund sade han: »Det är inte möjligt, att han skall heta Axel.» »Jaha »; svarade gumman, »Så va' dä, ja' minns väl, att de va' nån slags köra tyg.» Detta och många likalydande exempel visar hur namngivningen kunde komma på vildvuxna vägar, om den ej övervakades av dopförrättaren. I ett visitationsprotokoll från I

Bild

Dopfunt från Gumlösa kyrka av stenhuggaren Tove år

i Jordanen -

1191.

Jesu dop

man ser Johannes döparen och Maria, som bär Jesu dopkläder.

133

Löts socken på O land har biskop S. Enander 1653 skrivit, »att barn skola strax efter den naturliga födelsen havas till den heliga döpelsens sakrament. Skola fader och moder vara förmante giva sina barn brukliga namn, icke Sten, Ulf, Björck etc.» Sedan 1946 är präst enligt lagen skyldig att vid dop se till, att barnen ej får namn, som uppenbarligen kan väcka anstöt eller åtlöje. Efter det att föräldrarna kommit överens om, vad barnet skulle heta, fick de ej tala om det för någon, ty då blev barnet skvalleraktigt. Före avfärden till kyrkan frågade gudmor föräldrarna tre gånger: »Välsigna oss i Jesu namn, far och mor ge barnet namn » och svaret kom omgående. Namngivning av spädbarn med vattenösning ägde rum i Norden redan under hednisk tid och omnämnes ofta i sagorna. Rigkvädet berättar: »Amma fick en son, han blev begjuten med vatten, de kallade honom Karl, han kom i svep.» Genom gåvor kunde en fader namnfästa sin son. Det berättas t. o. m. om hövdingasöner på Island, som fått stora gårdar i förläning. Barnet erhåller vid vattenösningen sitt namn, men det var icke prästen utan faddrarna, som i äldre tid hade att säga barnets namn. Detta avskaffades med 1693 års handbok och prästen ålades att före akten göra sig underrättad om barnets tillämnade namn, en bestämmelse som allt fortfarande är gällande. Redan i kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 ålades prästerskapet att i kyrkoboken, resp. födelse- och dopboken anteckna ort och dag för barnets födelse och dop liksom barnets, föräldrarnas och vittnenas namn. I vårt gamla bondesamhälle erhöll barnet blott ett dopnamn, vanligen från en avliden anfader eller anmoder, ty man sade sig på det sättet »uppkalla » den döde. Den första pojken fick i allmänhet farfaderns och flickan mormoderns namn. G. 0. Hylten-Cavallius har visat hur man i Värend i Småland ännu så sent som under 1600-talets förra hälft brukade gamla nordiska namn, som Anund, Björn, Esbjörn, Gunnar, Torsten, Åke, Bålla, Inge!, Kajsa, Sissa m. fl. Från samma bygd har kontraktsprosten Henning Pleijel gjort en sammanställning av namnskicket på 1700-talet och därvid funnit, att det var 134

först med de lutherska prästerna, som ett kristet namnskick med försvenskade helgonnamn och bibliska namn infördes, såsom Jonas, Peter, Anders, Nils, Sara, Maria, Christina m. fl., tills vid århundradets slutskede kungliga namn som Carl och Gustaf tar ledningen. Eftersom namnet ansågs vara en del av personen själv och bestämmande för hans framtida lycka, fick berömda personer i bygden och först och främst själva kungligheten släppa till sina namn. Vid 1800-talets mitt nyttjades flitigt Johan, Josefina, Kristina och något senare Oskar och Sofia. Med järnvägarna och amerikabreven kommer på 1880-talet en ny namnflora som Bernhard, Edvard, Amanda, Jenny o. s. v. Under de sista årtiondena har namn från den amerikanska film- och teatervärlden kommit till användning, men nu tycks en omsvängning ske till förmån för kortare namn av mera inhemsk prägel. Får barnet i dopet flera förnamn är det praktiskt att tänka på, att det som skall brukas vid tilltal står främst, cy i officiella sammanhang nämnes alltid det först inskrivna namnet i kyrkoboken. Vid medeltidens dop förekom både vattenösning och neddoppning. Laurentius Petri sanktionerar båda sedvänjorna och framhåller i sin kyrkoordning blott, att döpelsen skall nmed rent och obemängt vatten förrättas». Den väsentliga yttre skillnaden mellan katolskt och protestantiskt dop ligger dock i handlingens förändring från neddoppning av barnet i fonten till vattenösning på hjässa och skuldror. Detta ger också förklaringen till, att man i de stora medeltida sandstensdopfuntarna, som ännu i så stort antal finns i våra kyrkor, under 1500- och 1600-talen placerade metalldopfat. Mycken vidskeplighet förknippades med dopvattnet. Det ansågs äga en övernaturlig kraft, som kunde förstärkas, om man t. ex. lade ett metallföremål i vattnet. Till undvikande av alla magiska bruk härmed påbjöd kungliga förordningar redan på 1600-talet, att dopvattnet skulle hällas i kyrkans grund eller på annat lämpligt ställe, vanligen på kyrkogårdens södra sida. Klockaren hade till . uppgift att byta vatten åt varje barn, men han kunde väl försumma sig ibland. Man trodde då att en flicka, som döptes efter en pojke, blev manhaftig och stolt. 135

Bild

J es u dop. Detalj av dopfunten från Dalby ky rka, Skåne, 11 00-talet. Bilden visar det äldsta kristna dopets form.

1'6 .)

Bild 3. Jesu dop. Detalj av dopfunt från Bjeresjö kyrka, Skåne,

1 1 ootalet.

Bilden visar neddoppning i dopfunten.

137

En sagesman från Älghult i Småland berättar, att det var opassande, om en fattig torpares son döptes i samma vatten som en rik bondes dotter, ty när de blir vuxna, så fattar de kärlek till varandra och ingenting kan skilja dem åt. Den vanligaste uppfattningen om personer, döpta i samma vatten, var att de som dopsyskon stod i visst släktskapsförhållande till varandra. Det berättas om personer, som trängts kring fonten för att hälla vattnet på flaskor och använda det som medicin åt barn vid hudåkommor. I Loshults församlings kyrkobok 1715 står en notis om ry ttare A. Löfberg, som tillkännagivit för prästen, att efter det hans barn kristnats förra söndagen, hade ryttare Lagmans hustru gått fram till dopfunten och tagit ett stop av vattnet med sig. Löfberg ansåg detta skadligt för sitt eget barn. Dopvattnet var också ett effektivt medel mot sängväta, om det gavs i ny eller nedan. Ett nyfött barn behövde aldrig använda glasögon, trodde man, om dess ögon tvättades tre dagar å rad med dopvatten. Nicolovius berä ttar om hur man på Söderslätt vid dopet fuktade barnens ögonlock för att stärka synen. Vid hemmadop kom man lättare åt vattnet och då kunde man tvätta barnet över hela kroppen, så var det skyddat mot allehanda sjukdomar. Innan solen gått ner skulle man hälla vattnet över en krusbärsbuske, så fick barnet lockigt hår. Var det fråga om ett flickebarn, som man önskade långt hår, så slogs det ut längs en långhalmskärve. En kvinna från Säter i Västergötland, född 1860, berättar sin erfarenhet: »När min första flicka döptes, stod dopvattnet på spiseln och torkade in och därför fick hon rakt hårn.

Folktro kring dopet De sist anförda uppteckningarna vittnar om hur angelägen man var att med olika magiska åtgärder befrämja barnets framtida väl. Det nyfödda barnet var från första stund omgivet av faror, som t. o. m. troddes kunna resultera i att det blev bortbytt. Så länge det var odöpt, var det en hedning, över vilken man måste vaka dag och natt med ständigt brinnande ljus och 138

flammande eld. För att skrämma bort trollen kunde man taga in huggkubben och rulla med den på golvet under nätterna. Att »vaka hedning» skedde under munterhet och skämt och blev ibland till ett helt folknöje. I Skåne lät man barnet under de första dygnen sova i ett »dröftetnrn eller en såkorg, medan man i Dalarna lade det i en speciell korg, s. k. dopkasse. Nicolovius berättar, att bönderna »Stålade» sina barn till skydd mot onda makter, varför en lie eller ullsax sattes över dörren intill stugan. I fönstren placerades al ekors och med tjära ströks kors över dörrarna för att hindra allt trolltyg. Barnet i ett allmogehem borde snarast göra sig bekant med husdjuren, ty man trodde att det förde lycka och tur med sig i arbetet, men framför allt var man väl medveten om att ett vidrörande av häst eller hund gav gott läkekött. Det berättas t. o. m. om hem där föl togs in i stugan och barnet sattes upp på ryggen. M. Hörlen har i Gamla seder och bruk från Inge)-

Bild 4. Dopakt. Takmålning i Södra Råda kyrka, Värm-

land. 1300-talet.

139

stads härad beskrivit hur barn sattes upp på hästryggen och framför hästen gjordes ett kors med foten, sedan man dragit den i pannluggen. Om Unnarydsborna skriver Gabriel Djurklou: nMed barnet i famnen skulle gudmodern på dopdagen före solens uppgång vandra omkring alla uthusen- samt låta barnet vidröra såväl boskap som andra föremål för att trygga dess lycka såsom blivande husfader eller husmoder.» Ett flickebarn måste röra vid staken eller veven på kärnan och rycka i väven för att få tur med sitt arbete. Sydde man några stygn på en lapp och stoppade den i svepet, så förväntade man, att hon skulle bli intresserad av sömnad. Gudmor infann sig tidigt hos barnaföderskan för att kunna fullgöra alla sina förberedande åtgärder. Man menade, att hon t. o. m. borde övervara födseln och tvätta den nyfödde. Var hon senfärdig och slarvig, så återföll detta på barnet. Försiktighet var bäst, ty skulle det sägas om ett drulligt barn, »ja, du är då så lik din gudmor>>, var det föga smickrande. En schal eller ett huvudkläde, som tillhörde barnaföderskan, bar gudmor

Bild 5. Djävulen byter bort sitt barn. Detalj av kalkmålning i Ondlöse kyrka, Danmark. 1450- 70.

gärna, ty »det bådade gott » sade man i Blekinge. N ya klädesplagg fick hon absolut inte ha, ty då blev barnet högmodigt och praktälskande. När barnet lindades passade gudmor på att i listen smussla in en silverpeng och ett psalmboksblad. Det skulle ge god läskunnighet. I lindan kunde barnet ha en brokig samling föremål till skydd mot allt ont, t. ex. ormhuvud, vätteljus, flintskärva, svavel, krut och vitlök. För att hindra barnet att någonsin lida nöd i livet stoppade man dit bröd och ost, s. k. vägamat. »En peng i svepet och en bit ost och bröd i listen skulle man lägga dit och när man kom hem efter dopakten skulle modern äta upp det. Så har jag själv gjort », berättar en gudmor från mellersta Skåne. Omedelbart före avfärden till kyrkan gjordes i ordning en tröstare eller »sudd H, d. v. s. en liten kaka, som uppblötts med brännvin, socker och moderns saliv, vilket lagts i en tunn linnelapp. På den sög barnet, när det blev oroligt. Om gudmor själv hade ett nyfött barn, så uppskattades det mycket, ty då kunde hon ge barnet di under resan. När gudmor med barnet lämnade huset, var fadern påpasslig och kom emo t dem, så att man undvek käringmöte. Då kunde han säga till sitt barn : »Får du inte värre möte än din far i livet, så är det inte farligt» eller »Gud måtte aldrig giva dig sämre möte, barn. » Kyrkfärden var många gånger påfrestande, helst om gudmor på fastande mage fick vandra långt genom oländig terräng, innan målet nåddes. Hon måste ju också komma ihåg att öppna och stänga alla led, så att barnet blev »lättvelet », d. v. s. tjänstaktigt. Färden till kyrkan företogs den bästa vägen, så tog barnet inga omvägar, när det blev vuxet. Stod någon ridhäst till buds, utnyttjades den och barnet lades i en påse på gudmors rygg. På slättbygden färdades man vanligen i vagn och icke sällan uppstod då kappkörning till kyrkan, när man visste, att det var flera barn, som skulle döpas, ty att komma främst innebar företräde för barnet livet ut. Man fick dock iakttaga, att det ej blev för stort gap i vagnsraden, vilket kunde ge barnet »långa hälar », d. v. s. en släpande gång - ett uttryck,

Bild 6. Melanchton förrättar dop. Efter målning av Lucas Cranach i Wittenbergs kyrka .

Bild 7. Dop med vattenösning. Detalj av målning på altarbordet

Thors-

lunde kyrka , Danmark, r 561.

143

som härrör från forntiden och var trälens kännetecken. Hästen fick inte dricka under färden, ty då blev barnet dräggligt. Av hästens rörelser kunde man tolka barnets framtid. Slog den huvudet uppåt, så blev det gammalt och neråt tvärtom. Framkomna till stigluckan blottades barnets ansikte, ty var det täckt, när man gick över kyrkogården, kunde det medföra dålig andedräkt, trodde man. Vid kyrkporten stötte gudmor tre gånger barnets huvud så nätt emot dörrposten till skydd mot sjukdomar. Sedan hälsade hon på alla utanför kyrkan, för att det inte skulle bli ett alltför blygsamt barn. När primklockan i koret ringde samman, gick hon in i kyrkan och efteråt följde faddrarna, men fadern, som skjutsat till kyrkan, fick ej övervara dopakten. Härom berättar Oller från Järnshög: »Det var mera en osed och vane, den jag bjudit till att rätta, än det egentligen är någon vidskepelse, att då barnet döpes i kyrkan, går fadern ej gärna in, utan står utanför kyrkan och kyrkdörren. » Redan på 1600-talet är känt, att gossebarn döpes före flickebarn. Prästerskapet i Lunds stift frågar vid denna tid domkapitlet, om rikemans flickebarn får döpas före fattigmans gossebarn vid samma dopakt. Svaret blev diplomatiskt avfattat: »Det är rådligast att bliva vid landsens plägsed. » Bäregumman - gudmor - stod till höger framför prästen och faddrarna runt om henne. Fanns det en udda fadder, »rumpefadder», så skulle det vara en pojke eller flicka av motsatt kön till barnet. En flicka kallades även för »hätte- eller mössegudmon>, därför att hennes uppgift var att lösa upp dopmössan och hålla den under akten. Gudmor var påpasslig, att så fort som mössan togs av kvickt torka sig om munnen med den, ty då blev det ett renligt barn. Hennes blick skulle hela tiden vara riktad på prästen och hon följde noga barnets beteende. Skrek det högljutt, så blev det en god sångare, en föreställning som än i dag är levande även bland den yngre generationen. Att försöka vyssa barnet medförde att det blev darrhänt och nervöst. Sov det blev det slött och lättjefullt, smilade det blev det lättvindigt och grät det blev det olyckligt. Så fort man kom hem knackade gudmor på dörren tre gånger och barnet överlämnades - en gosse till fadern och en flicka r44

till modern - med orden: »Här har du en kristen i stället för en hedning. Lär honom att läsa i stället för att svära.» En annan version av denna ramsa är upptecknad i Bräkne-Hoby i Blekinge: »Nu kommer jag med en kristen i stället för en hedning, Lisa (eller annat personnamn) skall växa och bli stor, slälnas på far och mor och inte på guffar och gumor.» Var den förstfödde en pojke kunde föräldrarna tillägga : »Allt vårt skall bli ditt och mer till », så kunde de se fram emot en tryggad ålderdom. Sedan man sjungit en psalmvers, vanligen Så kommer jag min Gud i Jesu namn rätt glader (Sv. ps. 26 r: 4), lades barnet i vaggan att sova med dopkläderna på och gudmor kommenterade: »Nu skall han sova länge, så blir han snäll. »

Barnsängsgröt och kvinnogille, faddrar och faddergåvor När ett barn blivit fött fick släkt och grannar genast meddelande därom för att kunna fullgöra sina skyldigheter till barnsängskvinnan, nämligen att koka gröt eller ölsupa. Här är ett av de många tillfällen, då byalagets gemenskapskänsla kommer till uttryck, att som i detta fallet »granne är grannes syster ». Nornagröt kallas denna gröt på Färöarna och i Norge, vilket sannolikt syftar på de tre hedniska nornorna, som hjälper alla födselkvinnor. Om sedens höga ålder vittnar såväl den gamla fornnordiska sagotraditionen som de medeltida kalkmålningarna. Ett motiv framställer Jesu födelse, där Josef kokar en dylik gröt åt jungfru Maria. Det var en kraftig och närande gröträtt med smör, honung och hackat ägg, som i grötspannen bars fram till den lyckliga modern. Olsupan bestod enligt ett recept från r830-talet av öl och svagdricka, kokt med kanel och kryddpeppar samt avredd med sirap, grädde, ägg och brutna veteskorpor. Av alla gåvor skulle hon smaka och ju mer hon kunde äta, desto större ära visades den, som tillagat rätten. De uppvaktande kvinnorna stannade i allmänhet kvar och detta gav upphov till ett särskilt kvinnogille, som i Västsverige benämndes tittöl. Männen var uteslutna och råkade någon kom1 45

ma dit, så behandlade man honom nesligt genom att dra av honom hatten eller mössan, som senare fick inlösas. Detta var kvinnornas självskrivna rättighet. Man sade om en person, som kommit i denna situation, »att han har ränt huan å sej ». Det var skamligt att mista sitt värdighetstecken och så kostade det någon vit daler, ty det fick allt besökaren till straff stoppa under barnets huvudkudde eller lägga på dess bröst. Denna sed har tydligtvis främst varit avsedd att vara en vink om gåva till den nyfödde. Det anses vara den romerske biskopen Hyginus, som omkring år 1 5 2 infört fadderbruket i den kristna församlingen. Namnen inskrevs redan vid denna tid i kyrkans böcker, vilket kunde komma att få stor betydelse för omvårdnaden av föräldralösa barn under de kristna förföljelserna. Vid sveamas kristnande nämner Rimbert i sin krönika om Ansgar bruket av en enda fadder, men Dalalagen, o. 1300, föreskriver däremot, att piltebam skall ha två manliga faddrar och en kvinnlig, men pigobam tvärtom. Under katolsk tid nöjde man sig med så få faddrar som möjligt, vanligtvis tre. Det var främst därför, att fadderskapet betraktades som ett andligt syskonförhållande och utgjorde äktenskapshinder såväl mellan fadder och fadderbarn som mellan faddrarna. En kvarleva av denna släktskapskänsla framskymtar hos en åttioårig lundadam, som för några år sedan yttrade: »Vi var i släkt på sätt och vis, för hennes föräldrar var mina gudföräldrar ». När Olaus Petri utgav sin handbok 1529 bibehöll han den katolska ordningen med faddrar, som skulle åtaga sig förpliktelsen med det döpta barnets kristliga fostran . Deras direkta medverkan i ritualet försvann med fadderlöftets avskaffande 1 89.+ och de blev nu blott passiva vittnen till dopet. Det var faderns uppgift att inbjuda faddrarna. Han sades »gå med vita käppen ». Att neka till en inbjudan ansågs olycksbådande för barnet. I god tid uppgavs, helst skriftligen, faddrarnas namn till prästen, för att som det står i kyrkoordningen, »icke något oväsende, sedan de kommit i kyrkan, må förorsakas ». Vid dessa tillfällen uppstod ofta förvecklingar. En fader i Svensköp i Skåne ämnade

Bild 8. Barndop i Hannas kyrka, Skåne, på 1840- talet. Prästen, gudmor med barnet samt faddrarna är samlade vid dopfunten Akvarell av Frans Lindberg 1934.

själv vara fadder, och när han skrev till prästen om sitt önskemål fick det följande utseende : nDinne gången ä' ja' säl fader te barnet ». Betydelsefullt var att få en aktad och hedersam gudmor, som bar fram barnet, ty på henne berodde, som vi hört, till stor del den nyföddes framtida öde. Oftast var det faderns mor som 147

Bild 9. Moder vaggar sitt barn i dopkassen. Pennteckning från Dalarna av

J. F. Höckert.

första gången fick uppdraget och då blev farfar gudfar. Nils G. Bruzelius berättar däremot, att i Löderups socken i Skåne bars barnet vanligen av byns jordegumma, »som jämte prästen intog den förnämsta platsen vid bordändan». Detta bruk uppkom säkerligen först efter I 800-talets mitt med barnmorskans ökade sociala ställning i samhället. Gudmor hade alltid förning med sig åt såväl moder som barn. Redan nu började de plikter gentemot gudsonen, som upphörde tidigast med konfirmationen, då en bibel eller psalmbok ansågs vara en självskriven present. Vid födelsedagar och årshögtider kom »gudmorskakan», som vid julen var särskilt rikligt tilltagen med brödkaka, småkakor, pengar och julklapp. Dog barnet var det som regel gudfar, som bestod kista och gudmor svepning. Ett gammalt ordspråk säger, »att när barnet är dött, är fadderskapet allt». För att stå fadder måste man ha »läst fram», d. v. s. vara konfirmerad. Antalet kunde variera efter stånd och börd och därav uppkom talesättet »att skaffa faddrar, en rad så lång, att den räcker från kyrkdörren ända fram till koret». Fattigt folk kunde däremot få nöja sig med gudfar och gudmor. Från Regna by i Ostergötland antecknades vid ett tillfälle 1 7 faddrar, men blott de s. k. »funtfaddrarna » behövde vara närvarande. De övrigas uppgift var närmast att frambära gåvor till barnet. Det var först efter reformationen, som faddrarnas antal växte i snabb takt. Drottning Kristina fick genom resolution på prästerskapets besvär 1643 förhindrat ovanan att alltför många vittnen inbjöds till barndop. Prästerna var ur offrandets synpunkt mycket angelägna om ett så stort antal som möjligt. Direkta direktiv gavs emellertid I 664 och 1668 härom, nämligen, att adelsbarn får ha upp till nio faddrar, präst- och borgarbarn högst tre av vardera slaget. Allmogen blev ej föremål för lagliga åtgärder, ty här fortlevde det gamla bruket från katolsk tid med två till tre par faddrar. Faddrarnas största roll blev onekligen att genom gåvor på materiellt sätt understödja barnet. Vid den forntida namnfästningen gav fadern sitt barn en gåva, vilket kanske är den tradition, som faddrarna under medeltiden övertog. Gåvornas storlek 1

Bild 10. Konfekt från Hans Steuch's dop, 1899. KM: 38 .183.

växlade allt ifrån pengar till stora åker- och skogslotter. Under 1600-talet utfärdades överflödsförordningar, vilket ledde till att faddergåvor 1664 blev helt förbjudna, såvida de ej gavs som hjälp åt fattiga. Förbudet släpptes efter några år, men gåvor om 4-6 silvermynt var maximum. Under 1700- och 1800-talen gav gudmor vanligen en silversked, som under kristningagillet stoppades ner i doppåsen. Numera säljer silversmederna en specialkomponerad faddersked med barnets namn och en ingraverad klocka, som anger tidpunkten för födseln. Gudfar gav i äldre tid en släktklenod i form av en kanna el. dyl., men däremot sällan något smycke. I Kulturens samlingar finns ytterst få föremål, som med säkerhet kan sägas vara faddergåvor. En silversked, märkt Stephan Westerstråhle, Stockholm 1799, har graverad inskription på skaftets baksida : 150

)) Fadder Gåfva til Demoiselle Andronetta Christina Broman n. Närmare uppgifter om skeden och dess ursprung fanns ej, då den 1926 inköptes från Malmö.

Offer och barnsöl Barndopsoffer i kyrkan är en medeltida sed. Först efter dopakten gick gudmor fram och offrade i tre högar på altaret - till präst, klockare och kyrkoväktare - och därefter de övriga faddrarna. Föräldrarna kunde ibland också ha inbjudit sina vänner till kyrkan för att nhålla på barnet >> , d. v. s. offra en slant till såväl präst som barn. Att prästen kunde anse dessa offer som en självklar rättighet framgår av Kungl. Maj:ts förordning om prästerskapets uppbörd i Skåne 172 3, där det bl. a. heter: nKyrkoherden åtnjuter det offer, som frivilligt utgives och vare prästerskapet förbjudet, att något annat därföre fordra n. Om

Bild 11. Konfekt från prins Eriks dop, 1899. KM: 38.183 .

Bild

12.

Skänkerna frambäres till barnsängskvinnan. Oljemålning av Bengt Nordenberg, Blekinge.

angelägenheten av en slant för besväret skymtar också fram i ett småländskt ordstäv: »Det blir därefter, sa' prästen, när han döp.te barnet för tjugofem öre ». Det vid varje barndop i kyrkan influtna offret kungjordes från predikstolen. Förutom detta offer till kyrkan och dess tjänare fick den nydöpte i kyrkorummet mottaga sin beskärda del. Gudmor stod vid utgången av sin bänk med barnet i famnen och här kunde faddrar och övriga dopvittnen offra en silverslant på barnets bröst. I Knäred brukade man vid barndop ta upp kollekt i kyrkan och sedan gottgjorde föräldrarna detta med ett kristningagille. Denna sed blev dock avskaffad genom kyrkostämmans beslut 1 849. Så snart man kommit hem från kyrkan väntade barnsölet eller kristningagillet. Att hos allmogen smycka stugan inför detta till-

•

Bild

1 3.

Fadderkyss. Teckning av Fritz von D ardel.

fälle var en av gudmors mångahanda uppgifter. I taket hängdes upp en stor svinborstkrona och väggarna pryddes med bonader och röda pappersblommor. Hos ridder- och prästerskapet ledde dessa gillen till stor yppighet under r 600-talet och åtskilliga hämmande förbud måste utfärdas. Vid barndop i städerna förbjöds r 73 r all traktering med mat, dryck och konfekt. På landsbygden fick däremot barnsölet måttligen hållas i högst två dagar. Då plockade man fram förningsskänkerna med kokt fläsk, pannkaka, risgrynsgröt samt öl och brännvin. Gudmor var »föregångskäring », ty hon skulle ta först av alla rätterna. Med barnet i famnen gick hon runt bordet och lät det smaka av allting. Innan barnet åter lades ner i vaggan, dansade gudmor med det på armen tillsammans med den man, som kört dem till kyrkan. »Mellan förstegångsfaddrar och nämndemanssysslan är många instanser», var ett gängse talesätt om de unga ogifta småfaddrarna, »drängen och pigan », som vid detta gille skulle växla krans och krona samt ge varandra fadderkyssen. Seden kan knap153

Bild 14. Barndop

hemmet 1824. Gra vyr och moder.

154

Magasin för ko nst, nyh eter

past sägas vara folklig, den har främst varit utbredd bland de högre kretsarna i samhället. Fritz von Dardel har i en karikatyr återgivit detta dråpliga tillfälle vid ett hemmadop i Stockholmssocieteten. På Ousbyholm i Skåne förekom vid Carl Gustaf vop Seths dop 1858 bl. a. konfekt på vilken det stod: »U ngkarlsfaddrar skall taga ut sin rätt». Louise Hagberg, som skärskådat seden, har velat göra gällande, att bruket har svenskt ursprung, vilken uppfattning dock ej delas av J. S. Möller, som påvisat såväl danska som kontinentala förebilder. Dopkalasen fick på landsbygden vid 1800-talets mitt en annan utformning. I stället för mat och dryck övergick man nu till kaffe, vin och dopkonfekt. I herrgårds- och borgarmiljöerna användes däremot dopkonfekt på 1600-1 700-talen. Numera förekommer sådan ytterst sällan. I Kulturens samlingar finns konfektyrer från bl. a. prinsarna Wilhelms och Eriks dop, utförda av hovkonditor J. L. Landelius i Stockholm.

Nya seder En påtaglig agitation för ökad aktivitet inom det svenska kyrkolivet har under senare år varit märkbar när det gäller dopet. Det lilla tryckta dopminne t, som man för cirka trettio år sedan började ge åt barn i städerna, har nu blivit en sed i så gott som varje församling. Fadderinstitutionen har man också försökt att finna ett levande intresse för i fadderbrevet , som efter dopakten överlämnas till minne och erinran om de förmaningar prästen givit. Ännu en ny sed håller på att växa fram i dopdagsbrevet , som under fyra år sändes varje dopdag till det lilla barnet. De två första breven riktar sig till mor och far med en påminnelse om dopets innebörd samt några lämpliga böner för barn. De bägge andra talar direkt till barnet med bl. a. en inbjudan till söndagsskolan. Dopförrättaren undertecknar varje brev. Denna kyrkliga förnyelse syftar till att intimare knyta samman kyrka och hem i gemensam barnafostran från dopet via söndagsskolan till konfirmationen. 155

KALLOR Primärmaterial i form av uppteckningar har välvilligt ställts till disposition av nedanstående institutioner och arkiv. Folklivsarkivet, Kyrkohistoriska arkivet och Landsmålsarkivet

Lund.

Etnologiska undersökningen, Nordiska museet, Stockholm. Landsmåls- och fornminnesarkivet, Uppsala. Vä stsvenska folkminnesarkivet, Göteborg.

Litteratur: SVEN BA!;LTER, Historiska anmärkningar om Kyrko-ceremonierna. Örebro 1838. F. BuRJAM, Den skandinaviska folktron om barnet. Helsingfors 191 7. Lou1sE HA GBERG, Den nyfödde världsmedborgaren. Svenska kulturbilder. Del XI. Stockholm 1932 , sid. 77 ff. Lou1sE HAGBERG, Fadderkrona och fadderkyss. Rig 1925, sid. 143 ff. Lo u1sE HAGBERG, Seder och tro vid märkestillfällena i barnets liv . Livets högtider. Nordisk kultur XX. Köpenhamn 1949, sid. 14 ff. BrnG!T LAQUIST, Från hedning till kri sten. Från hergslag och bondebygd 1953. Örebro 1953 , sid. I05 ff.

J. S.

MöLLrn, Moder og Barn

dansk folkeoverlevering. Köbenhavn 1940.

Hi;LGA P ERSSON, Födelse, dop och kyrktagning. Skånes hembygdsförbunds årsbok 1935, sid. 116 ff. HILDING PLEIJ EL, Från hustavlans tid. Lund 1951. H EINRICH Pr.oss, Das Kind. 3. Aufl. Leipzig 1911-12. EDVARD RODH E, Dopritualet i svenska kyrkan efter reformationen. Lund 191 o. EDVARD RoDH E, Svenskt gudstjänstliv. Uppsala 1923 . TROELS-LUND, Dagligt liv i Norden . Band VIII. Födsel och dop . Köbenhavn 19 29-3 [.

Dessutom finns sed kring dopet.

den topografiska litteraturen talrika uppgifter om tro och

Bland de många förvärven under jubileumsåret 1957 är BenktAke Benktssons samling av masker det förnämsta. Genom inköpet av denna blev det möjligt att inom Sydsverige bevara frukterna av denne storsamlares flit, kunnighet och ekonomiska uppoffringar. Han fick erfara - såsom han själv uttryckt det - huru vanskligt det är »för en person i tjänstemannaställning att samla konstföremål, vilka noteras på den internationella konstmarknadenn. Att han likväl höll ut med att samla berodde på den njutning och glädje, som han alltid erfor inför ett primitivt konstverk, och på den tankeflykt som umgänget med dessa sällsamma skulpturer skänkte honom. Den som hört · och sett Benkt-Ake Benktsson demonstrera sin samling förstår att denna tankeflykt ·innebar en färd till främmande länder och kulturer, vilka i själva verket hörde samman med den värld han själv levde uti - skådespelarens. Hans utveckling som sam-. lare visar samtidigt hans personliga utveckling - från det primitiva representerat av Västafrikas negerskulpturer till det raffinerat avslipade och konstmässiga i de japanska no-maskerna. Det erfordras en starkare grad av inlevelse och en högre konstnärlig tuktan av sinnet att njuta och förstå den senare än att våldtagas av negerskulpturens fräna urskogsmystik. Hans senaste förvärv var ett stort antal japanmasker, som tillhört skådespelaren Anders de Wahl. Samlingen omfattar trehundra nummer. Geografiskt fördelar dessa sig på Söderhavet med Nya Irland, Gardneröarna och Nya Guinea, Nord- och Sydamerika, Afrika, Asien med Ostindiska öarna, Ceylon, Kina och Japan samt Europa med Schweiz. Betydande är kollektionerna från Västafrika och Jap an. Som alla vet är masken avsedd att bäras framför ansiktet. Den är ogenomskinlig, men har hål så att man kan se och andas

då man bär den. Vanligen är masken formad som ett mänskligt ansikte även då den skall föreställa en gud eller en demon. Men den kan också bära dragen av ett djur, såsom krokodil, apa, antilop. I sin utformning växlar masken från en efterbildande naturalism till en stark expressionism och symbolism. Vi betraktar masken som ett stycke konst. För bäraren ligger dess värde i de inneboende magiska krafterna. Vi ser masken lösryckt från sin miljö. Vid sin användning ingick den som en del, men den viktigaste, i den förklädnad av strå, hudar och tyger som bars vid den rituella dansen och ceremonin, vilka genom sin rytm och sitt innehåll redan i sig själv utgjorde ett stycke levande konst. All verkligt betydande konst har sprungit fram ur ett religiöst, magiskt behov. För den primitiva människan är riten och ceremonin en åtgärd till skydd mot de farliga makter som omger henne. Masken som avbildar demonen, vare sig denna är en sjukdomsgud eller en anfader, får sin kraft enligt den gamla regeln lika mot lika, ont skall med ont fördrivas. Inom alla de gamla kulturerna, Egypten, Babylon, Grekland, Rom, Mexiko och Peru, har man täckt den dödes ansikte med en mask av guld eller sten för att ge det skydd, som maskens inneboende kraft kunde skänka bäraren. Med den grekiska teaterkonsten kom masken att överföras från det rent religiösa planet till skådespelets värld. Skillnaden är väl från början icke stor mellan maskens användning i de åldriga spelen och ceremonierna vid offren åt Dionysos och Demeter och bruket av den i klassiska komedier och tragedier. Men inom den civiliserade världen kom masken att så småningom bli symbolen för teater och skådespelskonst. Inga grekiska masker finns bevarade, men det är känt att de gjordes i övermänsklig storlek av tyg som målades. De var grovt och summariskt tecknade, avsedda att vara lätt fattbara för den avlägsnaste åskådaren i de väldiga grekiska teatrarn a. - En betydande ättling av den grekiska teatermasken lever ännu kvar i de sedan högmedeltiden kända maskspelen i Japan, de s. k. no-spelen. Inom sällskapslivet spelar halvmasken dominon, sådan den upptogs redan under medeltiden av Harlekin, Pulcinella, Pantar59

lone och andra inom den italienska Commedia dell'Arte, en roll vid glada tillställningar, maskerader. Var och en som har använt en mask har känt den egendomliga förtrollning denna förklädnad innebär. Masken har ännu kvar något av sin gamla magi.

N egermask er Den klassiska negerskulpturen har sitt hemvist i Västafrika. I det väldiga urskogsområde, som sträcker sig i en båge längs Guineabukten p å båda sidor om ekvatorn från Angola i söder till Sierra Leones bergland i norr, har de olika negerrikena levat ett för europeiskt inflytande relativt fredat liv. I skydd härav har de in i våra dagar bibehållit sin egen kultur. Man talar gärna om negerkultur och negerkonst som om det vore enhetliga materier. Så är långt ifrån fallet. De många stammarna har särpräglade livsformer och livsyttringar, varom icke minst deras masker bär vittne. De flesta maskerna är skurna i trä och målade. I ekvatorns klimat ruttnar och sönderfaller trä snabbt. Det säges att den största livslängden för en skuren mask är femtio hundra år. Detta innebär att verkligt gamla masker av trä ej förekommer. Trots den religiösa karaktär, som gör masken till tabu, är den ett bruksföremål. De förbrukade maskerna ersättes av nya, som ofta tillverkas av särskilda yrkesmän. Tillverkningen sker efter nedärvda normer så att masken får det traditionella utseendet. E n nygjord mask ger oss sålunda i dag i stort sett samma bild som om den vore gammal. Men huru gammal är dess förebild? Inga historiska källor vittnar därom. Men eftersom vi vet att masken förekommit hos andra raser och kulturer årtusenden före vår tideräkning, får man anta att den även inom negerkulturerna har en hög ålder. I stort sett får urskogsområdets negerkulturer sin karaktär av en äldre odling med hackbruk, moderrätt., kvinnliga hövdingar, hemliga sällskap, ankult och fruktbarhetskult. Denna har i det norra området blandats med en gammalsudanesisk

160

Bild

Masker av trä från Västafrika. Ovan från vänster: oxe med järntungor,

Dualla; krokodilgud, Baga. Nedan: förfaders ande, Gur o; mask, Senofu.

Bild 162

Mask av svärtat trä från Belgiska Kongo, Västafrika .

Bild 3. Ceremonimask från baule-stammen. Elfenbenskusten, Västafrika.

11•

Bild 4. Antilop-mask från dualla-stammen, abachi-trä . Kamerun, Västafrika.

Bild 5. Dansmask från guerze-stammen. E lfenbenskusten, Västafrika.

165

Bild 6. Fruktsamhets-fetish från ashanti-stammen. Guldkusten, Västafrika.

166

Bild 7. Mask av trä från dan-stammen. Elfenbenskusten, Västafrika.

Bild 8. Mask använd av det hemliga kvinnosällskapet, bundu, i mendi-stammen. Sierra Leone, Västafrika.

168

Bild 9. Medicinmans-mask från bapende-stammen. Belgiska Kongo, Västafrika.

Bild 170

IO.

Mask från yoruba-stammen. Nigeria, Västafrika.

Bild

i 1.

Mask av trä och tyg broderad med pärlor och kaurisnäckor, bena

lulua-stammen. Belgiska Kongo, Västafrika. 171

Bild

12.

Mask målad i svart och vitt med krulligt hår, buren som hjässkrön, ekoi-stammen . Kamerun, Västafrika.

172

Bild 13. Mask buren som hjässkrön, ekoi-stammen, Kamerun, Västafrika. I

Bild 14. Mask från den ormdyrkande kuyu-stammen. Franska Ekvatorialafrika.

174

Bild 15. Totemfigur av trä klädd med mässing, bild av den dödes ande, bakota-stammen. Franska Kongo, Västafrika.

175

Bild i6. Bälteprydnad av brons från Benin. Nigeria , Västafrika.

Bild r 7. Kvinnlig mask använd

no-spel. Japan . I

Bild 18. Okina-mask använd vid prologen till no-spel. Japan.

Bild 19. Hanny a-mask, kvinnlig demon, använd vid no-spel. Japan . 1

kultur, kännetecknad av patriarkalisk organisation, faderrätt, storfamilj, ankult och hövdingar som är regnmakare. I förhistorisk tid har dessa äldre kulturformer täckts av en likaledes från Sudan kommande strömning, en hovkultur besläktad med den gamla medelhavs- och främreorientaliska stadskulturen. Denna har bidragit till utvecklingen av monarkiska välden med invecklade sociala rangskalor. Konungen anses äga gudomlig makt och omgives av ett mäktigt hov. Hans maktfullkomlighet begränsas av hovetiketten och av de religiösa riter och ceremonier, som traditionellt utföres av honom. Även männens hemliga sällskap bidrar att inskränka hans makt. Dessa synes ha uppstått som en motvikt till kvinnornas makt i ett äldre moder rättssamhälle. Men även kvinnorna har sina hemliga sällskap inom många negerstammar. Liksom de manliga upptas de unga kvinnorna genom särskilda invigningsriter i de äldres krets. De får i dessa hemliga kvinnosällskap undervisning i vad den gifta kvinnan, modern och husmodern, bör känna till. I negersamhället är så gott som varje handlande reglerat av religiösa lagar. Omvärlden bebos av andeväsen, som oftast är onda och som blidkas med offer, rituella danser och ceremonier. Mäktiga är förfädernas andar. De kan ta sitt säte i djur, träd eller liknande, som därför vördas och blir tabu. Människan återfödes emellertid efter kort tid till ·livet enligt en . spridd uppfattning och detta sker inom den egna stammen eller släkten. Ankulten syftar till att genom dyrkan av de bortgångna skaffa sig förebedjare hos den stora skaparguden, och därmed skydd för µersonen, stammen och riket. Med magiska medel söker stammens medicinmän bota sjuka och framkalla regn. De ikläder sig fantastiskt formade masker för att skrämma bort demonerna. Ofta känner de sig själva i den rituella dansens extas ett med demonen och dennes kraft övergår till medicinmannen och masken. Man har ifrågasatt ett samband mellan den egyptiska konsten och negerplastiken och visat på vissa yttre likheter, såsom Yorubastammens masker med deras höga tiaraformade krön, men också på en mera andlig överensstämmelse i skulpturens frontalitet och lagbundna slutenhet. Bevis för kontakt saknas 180

emellertid. Har den funnits torde den sökas i avlägsna förhistoriska åldrar. Många frågor väntar på sin lösning när det gäller negerplastikens förhistoria och nya fynd torde ännu kunna göras. l 910 framdrog sålunda afrikaforskaren Leo Frobenius en mycket högtstående och dittills okänd art av skulpturer i Ife, Yorubalandets religiösa centrum sedan gamla tider. Dessa ur konstnärlig synpunkt utomordentligt högt stående skulpturer i brons och terrakotta har ännu icke kunnat sammanställas med någon annan plastisk konst och ej heller bestämmas till tiden. I vad mån konsten från Ife varit stilbildande för andra negerfolk är ännu icke påvisat. Det är dock påtagligt att förekomsten av bronsgjutning hos folken i en krets runt Ife talar om ett samband med den gamla Ifekulturen såsom givare. På bronsgjutningens område är det också som ett annat folk i dessa trakter, bini i Benin, har gjort sig gällande. Från Portugal utgick i början av 1400-talet expeditioner, som sökte finna nya vägar till Indien runt Afrika. Dessa utforskade Afrikas västkust och l 4 7 2 upptäcktes under Alfons V, kallad Afrikanen, negerkungadömet Benin. Portugiser och senare engelsmän anlade faktorier vid kusten och drev handel med de i inlandet boende negrerna. Resebeskrivningar från l 600- och 1700-talen skildrar det kungliga palatsets härlighet i huvudstaden Benin och omtalar att dess pelare var prydda med bronsplattor. I slutet av l 890-talet hade en liten engelsk expedition under utforskande av en okänd del av Nigeria kommit till staden Benin. Där blev de dödade. En straffexpedition förstörde sedan staden. Några plundrande soldater fann då i en förfallen hydda mängder av bronsföremål, reliefer, figurer, smycken. Det mesta av detta fördes till British Museum i London. Man hade ·upptäckt en främmande, utsökt konstart, som skänkte ny belysning åt negrernas kultur. Beninkonsten har givit upphov till en omfattande litteratur. Man räknar med sex tidsperioder från en arkaisk, l 149-1360, till en sen period, 1691-1819. De äldre pjäserna har ett utsökt tekniskt utförande i den gjutningsteknik, som kallas cire perdue. Kulturen har genom Benkt-Ake Benktssons samling fått två bronsföremål från Benin. 12

Japanska N o-masker I den Benktssonska samlingen ingår ett åttiotal japanska masker, av vilka den övervägande delen använts i de s. k. nospelen. Ordet »nO » är lånat från kinesiskan och betyder kunnande, förfining, konst. No-spelen har i Japan en 600-årig tradition och karakteriseras av en teaterkonst, där dans och sång utföres vid instrumentalmusik och där huvudaktören, s hit e, och dennes medhjälpare, shite-zure, bär mask. No är en sammansättning av skilda shintoistiska tempeldanser, de buddhistiska pantomimerna och hovets krigiska danser. En omfattande vetenskaplig litteratur har sökt klarlägga no-spelens ursprung. Man har funnit likheten i de västerländska medeltida mysteriespelen och i det grekiska dramat. Det allmänt religiösa och moraliska innehållet kan framdragas såsom stöd härför men no-spelet har sin egen karaktär. Denna formades under 1300-talet av prästen och tempeldansaren Kwanami och dennes son Seami med släktnamnet Kiyotsugu. Från denna tid stod no-spelen under hovets beskydd och bibehöll i det väsentliga sin konstnärliga form till 1800-talets mitt, då de miste sin privilegierade ställning. Västerländsk kultur trängde vid denna tid in i Japan. Senare har ansatser gjorts till no-teaterns återupplivande, men den synes mista sin dragningskraft på nutidens Japaner. Seami skrev en bok kallad K w ad ens ko, vilket betyder »boken om att överlämna blomman», därvid syftande på Buddhas blomma - tanken. I denna bok avhandlas konsten att skriva no-spel. Därvid betecknar han dessa ofta med ordet yugen. En vit fågel med blomma i munnen är enligt Seami en symboiisk bild av detta ord, som kan översättas med »det som ligger under ytan», antydningen i motsats till det sagda, det subtila i motsats till det vardagliga, det eleganta, det sköna, det skarpsinniga. Det väsentliga hos uttrycksmedlen ligger hos no-spelet i den koncentrerade enkelheten, enheten och harmonin och i symbolismen. Maximum av scenisk effekt väntas av aktören genom ett minimum av rörelse. No-spelet har visserligen ett slags dramatisk röd tråd, men I

huvudsaken är icke händelsen utan att åhöraren uppfattar det sköna, rytmiskt och musikaliskt, genom dans och sång. Händelser och karaktärer är sådana som levat i folkets minne och känslor. Eftersom teaterns syfte är att lämna ett sublimt skönhetsintryck intar det individualistiska och personliga en sekundär plats i dramat. Det är därför som de symboliskt formade maskerna användes eller aktören bär ett oföränderligt ansiktsuttryck under hela spelet. När skådespelaren sätter på sig sin mask tar hans kropp och själ form efter den han avser att föreställa. En god spelare ger liv åt masken. No-spelen är sammanställda av flera skådespel. Sammanställningen regleras av lagarna för jo, ha och kyo, d. v. s. introduktion, utveckling och fulländning samt klimax och final. Skådespelen kan delas i fem grupper efter sin art: I W a k in o = efterföljande skådespel, eller kami-mono, gudaspel; Il Shuramono, krigsspel, eller otoko-mono, manliga spel; III Katsura-mono, perukspel, eller onna-mono, kvinnospel; IV kyoj o-mono, rasande kvinnospel, eller kurui-mono, ursinnesspel; V Kirino-mono, slutspel, eller kichiku-mono, trollspel. Det finns också andra indelningsgrunder och beteckningar, men de angivna ger en god föreställning om varav no-spelen bestod. I denna förteckning upptages icke en inledningspjäs, som brukar förekomma vid särskilt högtidliga tillfällen och vilken såsom en helig pjäs står i en klass för sig. Denna kallas Okina, d. v. s. den gamle mannen. Den är väsentligen religiös och utgör ett slags rening av skådeplatsen. Samma dag föreställningen skall ske uppbygges ett altare i skådespelarnas rum och i ett skrin på detta placeras den vita masken för okina och den svarta masken för sambos o, en figur i detta spel. Okinans mask är ett godmodigt skäggigt gubbansikte, vilket till skillnad från andra masker har en rörlig underkäke. Den klassiska sammanställningen av ett no-program upptog oftast fem pjäser. Mellan dessa framfördes ett par eller tre komiska mellanspel, kallade kyogen. Dessa spel är helt realistiska och folkliga. Med sin grovkorniga aktörkonst bildar de en slående och välbehövlig kontrast till no-spelets upphöjdhet. Aven i detta spel användes mask.

I no-spelens många p1aser uppträder ett stort antal olika karaktärer, som var och en fordrar sin mask. Maskerna har en gång i avlägsen tid fått sin form och denna efterbildas. Materialet är det mycket lätta kiriträet, Paulownia imperialis. Okina-maskerna säges vara de äldsta och man namnger fyra skulptörer från tiden omkr. 600-1000, såsom deras skapare. Det är dock först med den under 1200-talets senare del verksamme Shaku-zuru som de egentliga no-maskerna tillkommer. Han skapade grundtyperna för ett stort antal masker, såsom den här avbildade kvinnliga demonen Hannya. Om denna berättas i det populära no-stycke, som kallas Adelsdamen Aoi. I korthet skildrar detta hur adelsdamen Rokujo gripits av en häftig och olycklig kärlek till prins Genji. Hon förföljer dennes unga och vackra, sjuka hustru Aoi och uppträder som demon med den behornade hannyamasken. Hon betvingas slutligen genom en vis munks besvärjelser. Från 1200-talet och fram till vår tid känner man ett stort antal masksnidare och skolor. För en no-spelplan med 200 pjäser fordras något mer än 300 masker. Sven T. Kjellberg.

REDOGÖRELSE FÖR KULTURHISTORISKA FÖRENINGENS FÖR SÖDRA SVERIGE VERKSAMHET FÖR ÅR 1956

A. LEDAMOTER, STYRELSE OCH REVISORER. Högste beskyddare: HANS MAJ :T KONUNG GUSTAV VI ADOLF. Hedersledamöter:

Direktör Falk Simon, Göteborg. Hovintendent John Kroon, Malmö. Direktör Karl Wistrand, Stockholm. Landshövding Johan Nilsson, Kristianstad. Advokat Rolf Nordenstedt, Toppeladugård.

Ständiga ledamöter på grund av särskilda förtjänster: Professor J . G. Andersson, Stockholm. Disponent H. Dunker, Hälsingborg. Direktör Th. Winborg, Stockholm. Sekreterare Bengt Lanke, Malmö. Kamrer Birger Grambeck, Malmö. Sekreterare H. Henriksson, Kristianstad. Konstsmeden Henning Persson, Lund. Kontraktsprosten Yngve Werger, Ängelholm. Byggnadschefen Carl Erik Holmberg, Lund. Antalet ständiga ledamöter i övrigt uppgick per den 3 r december till 383 och års betalande till 24. 754. De senare fördelade sig på följande sätt : Malmö ...... . . .... . .. .. ... 2.639 Lund .. . . . . .. .... .... . .. . .. 1.988 Hälsingborg . . . . . . . . . . . . . . . . 952 Kristianstad . . . . . . . . . . . . . . . . 46 1 Landskrona . . . . . . . . . . . . . . . . 239 Ystad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 275 Trelleborg . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 13

Ängelholm . . . . . . . . . . . 2 14 Höganäs . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 194 Eslöv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Simrishamn . . . . . . . . . . . . . . . . 49 Hässleholm . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 r3 Skanör-Falsterb o . . . . . . . . . . . . 28 Skånes landsb ygd ... . . . . ... . 4. 9 11

Utanför Skån e:

Stc-ckholm .. .. .. . . ... ... . . . 99 2 Göteborg .... .... . .. . ...... r.527

i övrigt ... . ...... .. .. .... . . 9.654 utrikes . ...... .. .. . . ... .... . 8 Abonnenter . . . . . . . . . . . . . . . . 200

Föreningens årsmöte hölls den 5 juni under ordförandeskap av styrelsens ordförande, landshövding G. A. Widell, varvid styrelsen beviljades ansvarsfrihet för förvaltningen år r 9 55. Föreningen återvalde intill årsmötet r 9 59 de i tur avgående styrelseledamöterna redaktör Johan Nilsson, fabrikör W alfrid Nordström och friherre H. H. von Schwerin samt till styrelsesuppleant för samma tid byggmästare Harry Karlsson. Till revisorer av 1956 års förvaltning utsåg årsmötet föreningens förutvarande revisor disponenten C.-E. Borgenstierna samt efter kassadirektören Nils Bäckman, som avsagt sig, bankdirektören David Berglund. Till suppleanter nyvaldes direktören Frans Möller och bankdirektören S. Lundeborg efter stationsinspektoren Åke Nordenskjöld, som avsagt sig på grund av åldersskäl, och bankdirektören David Berglund, som blivit vald till ordinarie revisor. Till revisorer av den Fahlbeckska kulturfonden för samma tid utsåg styrelsen sina sålunda valda revisorer. Såsom Kungl. Maj :ts revisor fungerar landskamrer Sigurd Dahlrup och såsom staden Lunds revisor bankkamrer K. E. Lenntorp. Årsmötet beslöt enhälligt att årsavgiften under r 9 5 7 skall utgå med ro kronor. Efter förhandlingarna samlades deltagarna vid den nyordnade utställningen »Koppen förr och nu », vilken demonstrerades av intendenten. Styrelsen har under året utgjorts av: landshövding G. A. Widell, ordförande och Kungl. Maj :ts ombud, med direktör Sune Wetterlundh som suppleant, professor Lauritz Weibull, v. ordförande, riksdagsman Rud. Anderberg, Malmöhus läns landstings ombud, greve Carl Trolle-Bonde, direktör Holger Crafoord, landstingsman Edvard Hallberg, Kristianstads läns landstings ombud, hovintendent John Kroon, redaktör Johan Nilsson, fabrikör Walfrid Nordström, direktör Alfred Persson, Lunds stads ombud, folkskoleinspektör K. G. Ljunghill, Lunds stads 186

ombud, friherre fil. dr H. H. von Schwerin, major Christer Wahlgren och kyrkoherde Curt Wallin samt självskriven ledamot intendenten fil. dr Sven T. Kjellberg, sekreterare. Suppleanter i styrelsen har varit: överläkaren med. dr Gunnar Edström, Lunds stads ombud, konsul Georg Lindström, riksdagsman Emil Ahlkvist, Malmöhus läns landstings ombud, akademikamrerare Malte Ragnarsson, Lunds stads ombud, professor Sigfrid Svensson och byggmästare Harry Karlsson. Styrelsen har sammanträtt den rn/ 3, 5/ 6 och 5/ir. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr Weibull, ordf., Kjellberg, sekr., Nordström, Persson och Svensson, har sammanträtt den 29/ 5, 26/ 7 och 8/ rn.

B. FÖRENINGENS EKONOMI. Föreningen har mottagit eller erhållit löfte om följande anslag till upprätthållande av sin verksamhet: av staten ...... . .. .. .... . .... . .. .. ... ...... . ... .. 81.1 00 : Lunds stad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 5.ooo: Malmöhus läns landsting . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 5.ooo: Kristianstads läns landsting . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 .5 00: Hälsingborgs stad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.0 00: Anderslövs kommun 50: 100 : Ausås Bosarps 50: 100: Fjälkinge Ostra Färs 300 : 100 : Förslövsholms » 100 : Kattarps Kvidinge 10 0: 100 : Löderups Oppmanna V ånga kommun . ... .. . . . .... . ... .. . 50: - O sby kommun . .. . . . . . . . . . . . . ........ . . ... ... . 50 : Riseberga kommun 50: Rängs 1 00: Rönneberga 200: Röstånga 100: Skarhults 300: Skegrie 100 : -

av Skurups kommun Snogeröds Staffanstorps » Svalövs Vellinge Vemmenhögs » Vollsjö Orkeneds

50: 200: 100: 200: 100: 100: 100: 50: -

av AB Förenade Superfosfatfabriker för treårsperioden 1956/r958 vart år . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Föreningen Skånska Andelsslakterier Scan . . . . . . . . . . . . . . . . . . Hässleholms Verkstäder AB för treårsperioden i956/ 1958 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kockums Mekaniska Verkstads AB för treårsperioden 1956/r958 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Reymersholms Gamla Industri AB för treårsperioden i956/r 958 vart år . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Skånska Cementaktiebolaget för treårsperioden r956/r958 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Skånska Hypoteksföreningen för treårsperioden i955 /r 957 vart år . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Svenska Sockerfabriks AB för treårsperioden r954/r956 vart år Sydsvenska Kraftaktiebolaget för treårsperioden r956/r 958 vart år

(2.800: - )

1.000: 2.000: 600: 3.000: i.ooo: 5.000: i.500: 3.000: I.000: -

Genom nådigt beslut av den 14/i 2 har K. Maj :t beviljat föreningen ett slutligt anslag från lotterimedelsfonden med 20.000 kronor som bidrag till avveckling av skuld för restaurering av föreningens fastigheter i Lund. Till firande av föreningens 75-årsjubileum, som kommer att högtidlighållas den 12 juni 1957, har styrelsen beslutat söka få till stånd en byggnad för utställande av de nu magasinerade stadsarkeologiska samlingarna, omfattande i huvudsak medeltida jordfynd från Lund. För att erhålla medel härtill har styrelsen gjort framställningar hos myndigheter, företag och enskilda. Under året har följande anslag och gåvor givits för detta ändamål: Stadsfullmäktige i Lund 60.000 kronor, landstingen i Malmöhus län 1o.ooo kronor, i Kristianstads län 5 .ooo kronor, i Hallands län 2.000 kronor och i Kronobergs län 2.000 kronor, Inga-Lisa och Walfrid Nordström 10.000 kronor, samt 690 kro188

nor av fjorton givare. Genom det av hovintendenten John Kroon för samma ändamål utgivna och försålda bokverket >, Skånskt adertonhundratal i bild » har tills dato uppstått en behållning av ca 20.000 kronor. Försäljningen härav fortsätter. I allt hade vid årets slut ca 1 1 o.ooo kronor influtit. Ritningar till byggnaden har utarbetats av arkitekten Klas Anshelm. Till bearbetning och publicering av de stadsarkeologiska samlingarna har Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse anslagit ett belopp av 100.000 kronor till föreningen. Genom testamentariskt förordnande av fru Hanna Landby, Lund, har föreningen erhållit 10.000 kronor »att enligt museiintendentens eget beprövande användas för ändamål, som överensstämma med de av Kulturens skapare en gång uppdragna riktlinjerna ». Medlemsvärvningen har pågått i sedvanlig omfattning. Den totala medlemssiffran visar en ökning med 1. 5 7 5 till 2 5 .1 52· Årsboken har utgått i 2 5.ooo exemplar, författarna har lämnat sina bidrag kostnadsfritt och Aktiebolaget Åkerlund & Rausing har i likhet med tidigare år ställt skyddskartonger för årsbokens förpackning kostnadsfritt till föreningens förfogande. Skånsk Bild almanacka r 9 5 7 har återgivit målningar a.v konstnären Johan Johansson och utgått i en upplaga av ca 9.000 exemplar. Den på initiativ av hovintendenten John Kroon utgivna faksimilreproduktionen av F. de Wit's karta över Skåneland har fortfarande rönt efterfrågan och behållningen har ökat med kr 1.250: 79 till kr 32.742: 66 . Höjning av försäkringsvärdet å museets byggnader och samlingar i Lund har ägt rum med 1.296.500 kr, varefter samtliga försäkringar nu utgöres av Lund : å byggnader och samlingar . . . ... ... . . ..... ...... .. . Kr företagsförsäkring : personskada högst . . . . . . . . . . . . . . . . egendomss kada » .. .• .. ..•.• . .... Ostarp: å byggnader .................. .. . .. . . . . . .. . .... . » lösöre .......... . .. ......... . .. ... .... .. . .... . » skog .. . .. . ....... ..... . . ... . ... .... ... ...... . Bosjöklos ters mölla : brand . . .. .. . ........ .. ........ . . .... . ansvar .. . .. . . .. . . . .. . ... . . . . . .. . . ... .

5.787.500 1 50.000 20.000 422.800 16.000 60.000 30.000 3 20.000

Samlingarnas värde har ökats med 48.909: 76 kronor, därav genom gåvor med 11 .989 kronor. Styrelsen framför föreningens varma tack för dessa anslag och gåvor, genom vilka verksamheten har kunnat upprätthållas och museet tillväxa.

UTDRAG UR KULTURENS RÄKENSKAPER FOR AR 1956 .

Ta b l å ö v e r k o s t n a d e r o c h in t ä k t e r. Kostnader: Löner, pensioner och expensmedcl ...... ............... . ... . Fastighetsutgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30.103: 48 Belysning, vatten, värme och renhållning . . . . . . . . . . 33.526: 69 Resor, frakter, porto och telefon . ...... ... . .. .. ... . . .. .. ... . 5.1 I I: 65 Reklam, annonser och skrivmaterial ... . . .. .. . ........... . . . 3.471: 71 Skatter, riks- och brandförsäkringar . ............... .... ... . 4.250: 10 · 1.01 I: 8 I Trädgårdens underhåll, utställningar och attraktioner ......... . Utgifter för konserveringsanstalten ....... . ............. .. .. . n Ostarp ........ . ............... .. .. .. ..... ... . 23.252: 88 ,, fotografering ...... .... .... .. . ............... . n 1955 års årsboks färdigställande (restlikvid och ,, distribution) ... ......... . .... . .. . ..... . ...... . 12 .668 :33 ,, 1956 års årsboks tillverkningskostnad (beräknad n bokförd kostnad) . . . . . ... . ... . ... . . ..... .. .. . . 50.000: ,, medlemsvärvning, registrering av medlemsstocken och inkassering av förutvarande medlemmars avgifter: portokostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24.07 5: 27 trycksaker . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.661: 29 provisioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24.698: 60 övriga kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.652 : 37 • 70.087: 53 Diverse utgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ränteutgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Nedskrivning av bibliotekets bokbestånd . . . . . . . . . . 20.000: n inventarier . .. .. . ... .. ... . . .... . 2.020: 17 Kapita lk onto

22.020: 17 102.286: 30

Summa kronor

593 .799: 20

• Däri ingår ett belopp av kr 7.080: expeditionsbidrag för år 1956.

4.999: 83 9.07 5 : 55

utgörande av föreningen lämnat

ä k t er:

Inträdesavgifter ... .... .. ...... . ..... ... .. . ........ . ...... . Medlemsavgifter och abonnemang å årsboken . . . . 247.540: Därutöver erlagda avgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.698: 50

251.238: 50

Hyror, naturaförmåner och arrende för kaferörelsen ......... . Inkomster från Ostarp ................... . .. ............ . . av annonser i samt försäljning av årsboken ... .. .. . Kontanta gåvor ... .. .. . ....... ... ... ............. . ....... . Nettoinkomst av Skånsk bildalmanacka ....... . ............. . Ränteinkomster ......... .... . . ........ .. .... . . . .... ..... . . Nettoinkomst av trycksaker ..... ... . ........ ......... . . . .. . Värdet av under året skänkta föremål till samlingarna ..... .. . » bibliotek och arkiv .. Bidrag till rörelsen från Kulturens donationsfonder

7.860: 28.032: JO 11.607 :35 10. 283: 6.495: 6,; 2.420: 49 360:07 11.989: 513: 27.368: 26

Arsanslag: från Staten .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. . .. .. .. .. . .. .. .. Lunds stad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . andra kommuner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Malmöhus läns landsting . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kristianstads läns landsting . . . . . . . . . . . . . . . .

81.100 : 5 5 .ooo: 4.000: 16.500: 7.500: -

Anslag från lotterimedelsfonden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Summa kronor

164.100: 35.ooo: 593 .799: 20

B a l a n s r ä k n i n g:

T i 11 g å n g a r : Fastigheter i Lund och Ostarp . . .. .. ... .... . Samlingarna . .. .. .. . .. ...... .. .. . .. ....... . Bibliotek och arkiv . ....... . .. ..... . .. ..... . Inventarier .............. . ..... .. . . ... ... . . Varor (textilier) ..... .. .... .. .... . . .. . .... . Fordringar ........... .......... . . ... . .... . Obligationer, förlagsbevis och aktier tillhöriga donationsfonderna ... . .... .. . . ........ .. . Lån till Fastighetsför. Hjorten u. p. a.. . ... .. . Kassa, bank och postgiro ............. . ..... . Pub!. »Skånskt 1800-tal i bild» .. ........... . »Skånska Utsigter » av U. Thersner .... . Summa kronor

3 i/ 12 1955 753 .000: 1.908.682: 64 40.505: 28 1: -

3i/12 1956 753.000: 1.957.592 : 40 23 .752: 01 I: -

3.520: 10.280: So

3.520: 11.209:58

55 .096 : 99 29.000: 186.803: 43 1. 11 7:55

55.096: 99 29.000: 220.772: 36

i.988.007: 69

,;.05 5.081: 49

1.117: 55 19: 60

Skulder: 124.709: 27 lc6.170: 40

169.931 : 41 Låneskulder 112.676: 82 Diverse skulder . .... .. . .. . . . . .. . .... .. . . . . . Innehållen preliminärskatt å anställdas löner . . 8.558: Anslag för utgivande av arbete om skånsk textilkonst samt från Gustaf Nilssons sterbhus för 4.000: senare inrättande av butik ... .. . .. ...... . . Kulturens l 600-talskarta .. .......... . . . . .. . . 3 r.491 : 87 Gåva för bestridande av kostnader för den s. k. Lundamodellen . . ........ . ... .. . . .. ..... . I t.036 : 61 Pub!. »Skånska Utsigter » av U. Thersner . . . . . . Donationsfondernas sammanlagda kapitalbehållning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 246.506: 92 Jubileumsbyggnaden (insamlade med el) . . . . . . . 23 2: 44 Anslag fr ån Wallenbergs stiftelse för Lund afyndens vetenskapliga bearbetande . ... . . .. .. . . Kapital . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2-403 .566: 62 Summa kronor

9· 2 9" -

4.000: 32.742: 66 I

r.468: 5 5

247.232 : 10 2.209 : 28 I 1.405: 31 2.505.852 : 92

2.988.007: 69

3.055.081 : 49

F o n d e r n a s k a p i t a l b e h å l l n i n g.

Thomanderska fonden . . . .... . .. . . . . Anna Karlins premiefond . . .. . . .. .. . . Ole Olsens Keramiske Legat ....... . Beathe och Sven Bengtssons fond ... . Bosebo lcyrkokassa ..... . ........... . Skånska Brands fond . . .. .. ... . ..... . Kulturhistoriska Museets Jubelfond . . Skånebokens fond . . .. .. ..... . .. ... . Ingeborg Holcks fond . ... . .. . ... . Kulturens N ybyggnadsfond . . . . .. . .. . Ann a Lithströms fond .......... . . Bror W. Olofsons fond ... . ... . ... . . . Enskilda anslag från bolag m. fl . ... .. . Ständiga medlemmars fond . .. . . . .. . . Summa kronor

Föreningen äger av fonderna disponera : 31 / 12 1956 z.722 : 66 691 : 76 2.579: 66 999: 15 3.068: 29 2.025 : 91 1.745: 21 2 I. 799 : 76 446: 38 4.371 : 45 842 : 33 2.845: .l5 7.846: 96 16.1l3 : 72 68.098: 59

Icke disponibel del av fonderna :

10.554: I 2 1.192:68 3 2.854 : 54 22.031 : 33

10.634 : 01 1.199: 99 33 .370: 10 22.126: 15

10.830: 78 9.640: 97 45.092: 55 7.102 : 39

10.880: 66 9.685: 02 45.340: 18 7.169 : 43

10.462: 75 28.095: 01

10.512 : 92 28 .215: 05

177.857: 12

179.133 : 51

Efter till ägg av de medel föreningen enligt ovan iiger disponera

68.098: 59

utgör fondernas sammanlagda kapitalbeh ållning per 3 i/ r 2 1956

247.232: 10

------

UPPGIFT PER 31 / 12 1956 ANGÅE NDE FONDTILLGANGARNAS ART

. nom. Kr 20.000: -

Bokfört till :

82 O/ o

20.000 : -

Mo-Domsjö 4 °/o förlagsbevis 1945

1 5 .ooo:

Ungefärlig marknadskurs vid 195 6 års slut : . . . ........... . . . .. . . .

Svenska statens 3 °/o obl. av 14.960 : 62

15/i 2 1946 . . . ... .. . . . .. .. .

L. M . Ericssons 4 1/ 2 °/o förlagsbevis 1944 ..... . .. · · · · · · Svenska Sockerf. AB :i Kr 60: Svenska Sockerf. AB a Kr 76: 50 Skand. Banken AB a Kr 108: 37 Skand. Banken AB Kr 139: 74

5 .000: 100 20 56 II

st. st. st. st.

aktier aktier aktier aktier

89 O/o

77 : 77: 174 : 174 : -

5.000: 6.000: 1.530: 6.069 : 15 1.537 : 22

Summa kronor Härtill kommer: Thomanderska fondens fordran hos Fastighetsföreningen Hjorten u. p. a. mot säkerhet av inteckning .. . . . . .... . . Innestående å motböcker med Sparbanken i Lund .. .. . .. . Till föreningen lämnat tillfälligt lån från fondern a för rörelsen ... .. . .......... .. .. . .. . .. . ...... . ... . ... . .

1J3 .611: 5 I

Summa kronor

247.232 : ' "

4.000: - ·

54.523 : 60

Lund i februari 1957 .

Sv en T ornborg

REVISION SB ERA TT ELS E Undertecknade, utsedda att granska Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige räkenskaper och förvaltning för år 1956, få efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse. Styrelsens protokoll samt föreningens räkenskaper och övriga handlingar berörande revisionen ha av oss genomgåtts utan anledning till erinran. Banktillgodohavandena och förefintliga värdehandlingar hava inventerats utan anmärkning. Kassan har av oss uppräknats och befunnits riktig. Försäkringarna av föreningens byggnader och samlingar synas oss vara tillfredsställande. Särskild utsedd siffergranskare har över sin verksamhet avgivit egen berättelse. 1 93

Då någon anledning till anmärkning icke förefunnits, tillstyrka vi att ansvarsfrihet beviljas styrelsen för den tid revisionen omfattat. Lund den 28 maj 1957.

Carl-E. Borgenstierna

D. Berglund

S. Lundeborg K. E. Lenntorp

S. Dahlrup Utsedd av Kungl. Maj :t.

Utsedd av stadsfullmäktige i Lund.

SAMMANDRAG AV STIFTELSEN KULTURFONDENS RÄKENSKAPER FOR AR 1956. I n g å en d e b a I a n s: Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas 3,5 °/o obl. av år 1950 ........ . ... .... . .... . Lunds stads 3 °/o obl. av år 1940 ............... . Stockholms stads 3 °/o obl. av år 1940 ... . ..... . Göteborgs stads 3,5 °/o obl. av år 1951 .. . ... . . . . Svenska Statens 4,s 0/o obl. av år 195 5 ... ...... . Innestående i Sparbanken i Lund .. . . .... ..... . Innestående i Skand. Banken .. ....... . ... . .. . . Upplupna ej förfallna räntor

121.000: 2.000: 4.000: 5.000: 3.000: -

677 : 35 2.285: 79 1.864: 08

Inkomster: Ränta å Stockholms stads obl. . ..... . ....... ... . » Göteborgs stads obl. .. . .. . .. .. . . ..... . » Svenska Statens obl. ..... . . . . .. ...... . » Lunds stads obl. ..... . . . . . . ..... .... . » Sv. Stadshypotekskassas obl. .. . ... . .. . . » Skand. Banken AB ..... ......... . .. . . . » Sparbanken i Lund ......... . .... .. .. .

120: 175: 135 : 60: 4.235:129: 63 36: 93

Upplupna ej förfallna räntor

4.891 : 56 1.864: 08

Kronor

146.582: 86

Utgifter: Upplupna ej inbetalda räntor Kulturhistoriska föreningen ... . ....... . . ... . .. . Förvaltarearvode

194

4 .450: 81 195:64

.864: 08

U t g å e n d e b a 1 a n s: Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas 3,5 °/o obl. av år 1950 .. ... . . .. . .. .. . .... . . . Lunds stads 3 °/o obl. av år 1940 .. .. . .. . .... .. . . Stockholms stads 3 °/o obl. av år 1940 .. . . . . . . . . . Göteborgs stads 3,5 °/o obl. av år 19p ... .. .... . Svenska Statens 4,5 °/o obl. av år 1955 ........ . . Innestående i Sparbanken i Lund .. . ... . . . . .. . . Innestående i Skand. Banken AB ... .... . . . . .. . . Upplupna ej förfallna räntor . .. ... . . . . . . .... . .

121 .000: 2.000 : 4.000 : 5.000: 3.000: 1.144: 28 2.063: 97 1.864: 08

I 40.07 2: 3 3

Kronor

146.582: 86

För Stiftelsen Kulturfonden å Drätselkammarens vägnar: Hans Ingemanson IG. Paulsson Förestående räkenskaper granskade och godkända: För Stadsrevisionen: För Kulturhistoriska Föreningen: D. Berglund G. Ståhl Carl-E . Borgenstierna

C. PERSONAL OCH VERKSAMHET. Intendent: Antikvarier: Amanuens: Konservatorer: Rustmästare: Skattmästare: Ombudsman: Kanslibiträde:

fil. dr Sven T. Kjellberg (1934) fil. dr William Karlson ( 192 1) fil. dr Ragnar Blomqvist (1929) fil. kand. Bengt-Arne Persson ( 19 5 5) fröken Märta Lindström ( 1950) herr Eric Ranson (1930) herr Wilhelm Jönsson (1930) f. bankdirektören Sven Tomborg ( 1948) överste Sven Forsberg ( 1946) fru Astrid Sörensson (1954)

Utom den fasta personalen har såsom tidigare varit anställda en snickare, en gårdskarl och ett par man till handräckningsarbeten vid byggnadernas reparation, två biljettkassörskor, två städerskor och ett antal söndagsvakter samt ett biträde på textilavdelningen. Nattvaktstjänsten har varit uppdragen åt Malmö Nattvakts Garantiaktiebolag. Såsom arkivarbetare har överste Konstantin Kanep under året varit anställd vid museets bibliotek. Under två månader har fru 195

Elly Ljungman även arbetat på biblioteket. Avlönade med medel från Wallenbergska fonden och Humanistiska fonden har för arbeten på den stadsarkeologiska avdelningen fil. kand. Birgitta von Heland varit anställd i fem månader och herr Fred R. Allik under hela året. Såsom nyhet är att anteckna att museet under tre sommarmånader varje dag demonstrerades av därtill utbildade guider. Såsom sådana tjänstgjorde fil. stud. Katarina Kvillner och fil. kand. Tork el Eriksson. Sedvanliga underhållsarbeten på de kulturhistoriska byggnaderna har ägt rum. Nyordningen av museets magasinerade föremål har fortsatt, varvid förhyrda lokaler i fastigheten Adelgatan 3 tagits i anspråk. Den tillfälliga utställningen av Sydsvenskt folkligt måleri har avlösts av utställningen »Koppen genom tiderna » och i keramikavdelningen har anordnats en utställning av Klassisk terrakotta. · Gruppdemonstrationer har hållits för föreningar, kongresser och andra. Till museet har såsom tidigare förlagts kurser för Folkuniversitetet. Inom den yttre verksamheten märkes främst medverkan vid tillkomsten av Simontorpsutställningen, till vilken även utlånades en del föremål och dräkter från museet, övervakningen av restaureringen av den kringbyggda gården Axatorp i Hammarlövs socken, vilken utgör ett omistligt inslag i den äldre byggnadskulturen på Söderslätt, kontrollerandet av nedtagning och återuppförande av den gamla Klockaregården i Kävlinge, samt rådgivning och hjälp vid ordnandet av hembygdsgården i Onslunda. Till Bosebo kyrka förlades fyra högmässogudstjänster då domkyrkan var stängd på grund av reparation. I övrigt har kyrkan upplåtits för femtiotre gudstjänster, bland vilka märkes sommarens turistgudstjänster samt de nystartade helgmålsbönerna. Tjugo bröllop, fyra barndop och sex föreningshögtidligheter har hållits i kyrkan där också konserter förekommit av professor Bedrich Janacek och Lunds folkskoleseminariums kammarkör. Dansk Radiofoni inspelade ett program på Kulturen och i Ostarp, vilket utsändes i dansk radio den 5/ 8.

Tack vare fortsatt anslag från Humanistiska fonden har den föregående år påbörjade systematiska bearbetningen av grävningsfynden från Lund kunnat fortsättas med herr Fred. R. Allik som heltidsanställd medhjälpare. Genom anslag från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse har arbetet kunnat ytterligare intensifieras i och med att fil. kand. Birgitta von Heland anställts som medarbetare från den i/8. Lundaarkivet har tillförts ett antal originaluppmätningar från årets fältundersökningar samt c:a 580 fotografier och negativ. De lundahistoriska undersökningarna har omfattat övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av utdömda byggnader. Omfattande undersökningar av äldre kulturlager har kunnat utföras i samband med stadens grävning för kulvert i Kyrkogatans södra del. P å Helgonabacken har för medel, som ställts till universitetets förfogande av Försäkringsbolaget Skånska Brand-Hermes, företagits en större grävningsundersökning på platsen för det forna Allhelgonaklostret. Arbetet, som på platsen letts av fil. dr Z. Lakocinski, kommer att avslutas 1957. Antikvarien har biträtt vid de genom Lunds stads fastighetskontor utförda restaureringsarbetena på medeltidshuset Stäket och korsvirkeshuset Kiliansgatan 11 och därvid även utfört byggnadshistoriska undersökningar av byggnaderna. D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV. Samlingarna har ökats med 669 nummer, varav 544 genom gåvor och 2 genom deposition. Accessionen omfattar n:ris 50. I 26-50. 794· Allmogeavdelningen har endast ett fåtal förvärv att uppvisa, bland dem företrädesvis folkdräktsdetaljer och textilier. En åkkappa av mörkblått hemvävt vadmal med hål för armarna och stor rund krage från Häglinge i V. Göinge tillhör en i samlingarna tidigare icke representerad typ. Kvinnotröjor från Herrestad och Ingelstad samt en brudgumsskjorta från S. Sandby, Torna, kan dessutom nämnas, liksom ett par kvinnoskor 13

1 97

av halvtoffelmodell, Ingelstad, vilka tillhör de numera sällsynta klädespersedlarna. Ett par agedynor i flamskvävnad, den ena med stjärnmönster och årtalet 1788, den andra med två röda lejon på mörkblå botten, härstammar troligen från Oxie och ett täcke i röllakan och krabbasnår med årtalet 1797 från Gärds. - Till samlingarna för jakt har kommit en rapphönsryssja från Lyngby i Bara. Högre ståndsavdelningens förvärv förskriver sig företrädesvis från borgerliga sterbhus i Lund, där museet haft tillfälle utvälja en mångfald föremål representativa för förhållandena omkring sekelskiftet. Även här dominerar dräktförvärven. Dessa kompletteras rikt av gåvor från den Weibullska familjen med företrädesvis småbarnskläder från mitten och senare delen av 1800-talet. Nämnas bör en klänning, som burits vid doktorspromotion av en kransflicka. Här kan i övrigt antecknas en gymnastikdräkt från Arfvidssons gymnastikinstitut i Stockholm, 19 JO-talet, frack sydd i Lund 191 8 för intendenten Karlin, täcke av gult siden med silkesbroderier i flera färger från 1700-talets mitt. Inom de allmänna konsthantverkssamlingarna har vackra förvärv gjorts av keramik och glas. Främst märkes två kärleksgrupper av danskt porslin från omkr. 1795 signerade med Andreas Halds märke och försedda med lösa plintar, till synes de enda kända exemplaren med sådana, samt 2 figuringrupper »to smaa Drenge gaaende i ivrig Samtale» och »to smaa Drenge i Slagsmaal» (Fredstrup), båda från omkr. 1792. Dessa utsökta figuriner har kunnat förvärvas tack vare anslag ur Ole Olsens keramiske Legat. Av tidigt meissenporslin är två kaffekoppar och två koppar med dubbelgrepe dekorerade i guld och blått. Av fajans må nämnas ett skålfat från Rhodos, 1700talet, en mycket vacker mariebergstallrik signerad av Peter Åkermark 1765, en väggplatta från Egypten med arabisk skrift, språk ur Koranen, tillverkarens namn och imamernas, 15-1 600talet. Som deposition har mottagits en spansk-morisk vas med fat med ljusgul guldlyster samt en 1700-talskakelugn från Gö-

te borg med polykroma blommor. - Även glassamlingen har fått några goda tillskott: en holländsk lockpokal med gravyrer från 1700-talets förra del, en bägare med den s. k. ålderstrappan, Böhmen omkr. 1810, ett kungsholmsglas med inskriften: Gustaf von Psilander 173 5 - denne hade året innan blivit president i amiralitetskollegiet i Karlskrona - samt ett par andra böhmiska glas från 1800-talets början. Av intresse är en silverbägare på kulfötter från 1740 av Gregor Vogt i Kristianstad, vars märke man tidigare icke känt, en ananaspokal från 1 600-talets förra hälft av den i Niirnberg verkande silversmeden Wolff Straub, samt ett silverarmband med topaser från 1860-talet, vilket tillhört fru Emilia Ström i Lund. - Bland fåtalet möbler är nämnvärda ett par ovala spegellampetter, 1840-talet, och en damsekretär av mahogny tillverkad i Lund r 902 efter ritning av Louis Nilsson med intarsia av Ernst Norlind och beslag av Sven Bengtsson. Hantverkssamlingarnas märkligaste nyförvärv är snickareämbetets i Sölvesborg skrålåda och dess protokollsbok från 1840. Dessa förvärvades från en arvinge efter ämbetets siste ålderman, Sven Peter Flinkenberg, tillsammans med dennes gesällprov från 1 802, en skänk med inlagda snickareemblem . Träskomakaren Gustaf Fors' i Färingtofta verkstad, som är uppställd på Kulturen, har kompletterats med diverse redskap . Eljest märkes en gjutform av skiffer för hjärtformiga spännen, hårnålar och andra smycken funnen i Varatrakten, Västergötland, ett bultlås daterat 1644 och ett fickur av guld tillverkat av den i Paris 1807-25 verksamme Antoine Joly. Bland föremål från staden Lund skall framhållas en gouachemålning av Lilla Torg i samtida ram målad på 1820-talet av G. W. Palm. Av personhistoriskt intresse är en gipsrelief med porträtt av ciselören Sven Bengtsson och hans fru, ett porträtt i kol utfört av Sven Wahlberg 1926 föreställande grundaren av Lunds populärvetenskapliga byrå Nils Lundahl (1858-1940), ett porträtt målat av Pehr Vickenberg i Paris 1843 samt ett stekfat av finfajans, vilket enligt påskrift tillhört den s. k. 199

»Skumpen». En mycket märklig donation har gjorts av konstnären Gösta Adrian-Nilsson, som skänkt oss sina skissböcker och teckningar från ungdomsåren, väl ett tusental blad. De lundaarkeologiska samlingarna har ökats med ett antal jordfynd, de flesta av sedvanligt slag. Framhållas kan en med gen ombrytningar och ristade ornament sirad enkelkam av horn från tidig medeltid, funnen vid grävning för pannrum utanför Stäkets västra gavel, samt en patris av brons från 1000talet, använd vid tillverkning av en speciell sort av runda spännen. Sistnämnda föremål är funnet i utkörningsjord från 1954 års grävning för transformator på Stortorget och är det första sitt slag bland jordfynden från Lund. Bland förvärven till arkivet märkes den omfattande samlingen av räkenskaper, korrespondens och andra handlingar från den Esbjörnssonska lanthandeln i Löddeköpinge, omkr. r 8601925, ett 60-tal brev från Bengt Nordenberg och en liten samling teckningar i blyerts och kol av Christian Berling, 1830-talet. Biblioteket har ökats med 363 nummer, därav 143 genom byte och 166 genom gåva. Accessionen omfattar n :ris ro.567 -10.929.

1956 ARS DONATORER. Förteckning över dem, som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet - där ej annorlunda angives är hemorten Lund. Akademiska föreningen, fru Carl Andersson, Malmö, f. d. poliskonstapel Gösta Andersson, fröken Maria Andersson, frisörmäst. Sune Andersson, fröken Gerda Bendz' sterbhus, pastor Sven 0. Berglund, doktor W. Bergwall, bestyrelsen för Simontorpsutställningen, antikvarie Ragnar Blomqvist, univ.-bokhandl. Knut Brante, fru Inga Bringert, marinläkare Sven Camp, Karlskrona, Carlsbergs-Fonden, Köpenhamn, godsägare 0. Ch. Christensen, Uppåkra, fru Bertha Cöster, Eslöv, fröken Anna Dahl200

qvist, fru Margit Edström, byggnadssnickare I var Enarsson, Stångby, civiling. Åke Esbjörnsson, Malmö, fil. dr E . Forssman, Stockholm, AB. Fougstedt, Malmö, fru Ester Frieberg, Malmö, fru Rosa af Geijerstam, Skövde, Generalstabens litografiska anstalt, Stockholm, Glasmuseet, Växjö, missionär Axia Gustafsson, Rydaholm, konservator Eric Hansson, Malmö, registrator Bror Hedemann-Gades sterbhus, teckningslärare Sven Hemmel, fröken Tea Henriksson, Hököpinge, försöksledare Sven Hintze, Alnarp, herr Lennart Holmberg, Jönköping, professor Olle Holmberg, fru Sigrun Holmberg, kapten Arne Holst, Eslöv, fil. lie. Claes Hommerberg, Falsterbo, observatorievaktmästare Gösta Hultzen, lnternational secretariat for research on the history of agricultural implements, barnavårdschef Uno J eppson, lantbrukare And. Johansson, Dalby, fru Ebba Jönsson, sparbankskassör Folke Jönsson, rustmästare Wilhelm Jönsson, antikvarie William Karlson, Kinesiska Legationen, Stockholm, fru Greta Kjellberg, intendent Sven T. Kjellberg, fröken Helmi Kleberg, Hälsingborg, Konsthist. Institutet, Stockholm, Kosta glasbruk, Kosta, hovintendent John Kroon, Malmö, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Stockholm, folkskollärare A. Lauren, Sk. Wemmerlöv, intendent C. G . Lekholm, Bjärred, fru Milla Leksell, registrator C. G. Lindgren, Stockholm, fröken Märta Lindström, Lunds brandkår, Lunds Universitets konstmuseum, fröken Elin Lundh, fru Dagny Lundberg, Finnhult, ingeniör B. Erik Lundberg, Finnhult, fru Augusta Lundström, Södra Lindved, typograf A. J. Löfgren, dir. Elmer Madsen, fru Nora Mannsdorff, Köpenhamn, skolynglingen Albert Mildner, professor Axel Mobergs sterbhus, fru len Moberg, herr G. Nilsson, Billinge, konstnär Gösta Adrian-Nilsson, Stockholm, fröken Hilda Nilssons sterbhus, dir. fröken Maja Nilssons sterbhus, Malmö, disp. Per Nilsson, Ystad, f. stationsinspektor Ake Nordenskjöld, fabrikör Walfrid Nordström, förste bibliotekarie W. Norlind, boktryckare Per-Håkan Ohlsson, okänd, seminarielärare Berndt Olden, reassuranschef Albert Olin, Malmö, landsantikvarie Harald Olsson, fil. dr Uno Otterstedt, Stockholm, amanuens Bengt-Arne Person, herr E. Persson, Polska Legationen, Stockholm, major Olof von Post, Stockholm, telegrafkommis201

sarie Willy Prior, fr u Anna Rahm, USA, fröken Estrid Ribbings sterbhus, fru Marianne Richter, Stockholm, doktor Alvar Sandberg, Kävlinge (genom testamente), doktor Friden Sandbergs sterbhus, Kristianstad, lantbrukare Johan Sandberg, Tullstorp, arkitekt Olle Santesson, Stockholm, fru Eina Schmitz, Malmö, friherre H . H . von Schwerin, Skarh ult, möbelhandl. Axel H . Silfverberg, Ma lmö, läderhandlare Lars Simonsson, lantbrukare Oscar Sjöberg, Skabersjö, herr G. Sjöblom, Staffanstorps sockerfabrik, genom disp. G . Schröder, gravören Henry Steckel, Stockholms Högskola, Stockholm, fröken Anna Stoltz, sjuksköterskan Berta Svensson, fru Astrid Sörensson, fru Bertha Sörensson, rektor G . Thörnefors, Järnshög, bankdir. Sven Tornborg, fru Gisela Trapp, Arild, löjtnant John Ulfgrim, Göteborg, kapten Julius Weibulls sterbhus, Ma lmö, professor Lauritz Weibull, fröken Louisa Weibulls sterbhus, fröken Martina Weibull, fil. dr Carl Werner, fru Emil Westergård, fru Elsa Westerström, fi l. kand. Henry Villgrund, Alfred Zareba, Warschawa. E. BESOK. Av de 49.678 besökarna har 2.406 studenter och 7.853 skolungdomar varit avgiftsfria samt besökande med nedsatt avgift varit 11.285 . M å nad

. .. .... . . . . . Januari Februari . . .. . ... .. . . Mars ............. . April ..... . ... . .... . Maj ........ .. . . .... Juni ........ . . . . . . .. Juli ..... .... . . ..... Augusti ..... . . . . .. . September . . . . . . . . . . Oktober . . . . . . . . . . . . November .. ..... . .. December . . . . . . . . . .

202

Anta l fritt besökande 455 762 1.058 1.09 1 4.563 2.886 1.452 1.391 2.029 1.89 I 1. 299

Anta l inträdesbetalande 923 338 630 I.I 83 4.056 5.234 6.291

1.435

5 .3 3 3 2.824 1.192 902 460

20.3 I 2

29.366

Summa inträdesavgifter 1.057 : 75

Antal medlemsbesök

251: 50 828: 1.485: 20 4.385: -5.416: 35 9.473: 20 7.559: 10 3 .644: 70 1.663:90

75 92 141

494: 40 268: 50

36.53 I: 60

165

305 285 435 294 237 157 114 93 2.293

F. OSTARP. Gamlegårdens byggnader har i det yttre lagats, kalkats och tjärats. En ny vattenho på gårdsplatsen har fått ersätta den gamla, vartill ekstocken skänkts av friherre Otto Ramel på Ovedskloster. Röjning har skett i alet vid bäcken och möllan samt i trädgården, där nya fruktträd och kompletterande bäckpartier av buxbom satts in. Ett kännbart hot mot Ostarpsgårdens karaktär av kultur- och naturreservat har uppstått genom planerad försäljning av tomter till småstugebebyggelse utmed infarten från Lund-Ystad vägen till Tingvallen. Byggnadsförbud för detta område och stora delar av Bläntarps socken har utfärdats av länsstyrelsen i avvaktan på ordnad planläggning av detta slags bebyggelse mom kommunen. Gamlegården har hållits öppen för besökare il 5-2 il IO. Antalet besökare utgjorde 7.446, varav 569 fria och r.745 med nedsatt avgift. Entreinkomsterna var kr 5.820: 80.

G . TEXTILA VDELNINGEN. Verksamheten har bedrivits i sedvanlig utsträckning med vård och konservering av samlingarna samt katalogisering och avbildning av nyförvärv. Realkatalogiseringen omfattar stickade täcken. - Under de sistförflutna tre åren har avdelningen mottagit praktikanter från Konstfackskolan i Stockholm, vilka deltagit i det praktiska arbetet och bedrivit studier i samlingarna .

H. ROLF NORDENSTEDTS STIFTELSE. Förvaltningen av stiftelsens medel, som omhänderhas av Skandinaviska Bankens notariatavdelning, Malmö, har skett under överinseende av Donator. Lund den 11 april 1957.

STYRELSEN 203

INNEHÅL L

Förord ....... .... . . . .. . . ..... . .. . .. . ................. . ........ . Föremll ur Kulturens samlingar i ord och bild. Ensidesartiklar med illustrationer av Ragnar Blomqvist (R. Bqt.) , Katarina Kvillner-Duner (K. K.-D.), William Karlson (W. K.) och Sven T. Kjellberg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SVEN. T. KJELLBERG, Forntid - Framtid. Anförande vid Kulturens 75-årsjubileum . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

WILLIAM KARLSON, Dopfat och dopskålar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

MÄRTA LINDSTROM, Kristningakläder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

BENGT-ARNE PERSON, Dopseder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

128

SVEN T . KJELLBERG, Masker ur Benkt-Ake Benktssons samling . . . .

157

Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet för 1956 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

185

Årsbokens donatorer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

205

Fotografier av Bertil Centerwall och Gösta Hult zen, där ej annat angives. - Fotografierna av maskerna ur Benkt-Ake Benktssons samling är tagna av Sven Hemmel. T ec kningar av Sven T . Kjel/berg.

Å RSBOKENS

DONATORER

Akademiska Föreningen Akademiska Föreningens Restaurang, Lund AB. Allhems Förlag, Malmö AB. Albin & G. Andersson, Lund AB. Apotekarnas Mineralvattenfabrik, Lund AB. Eskilstunaboden Georg Lind, Lund AB. Felix, Eslöv AB. Glaceläderfabriken, Kävlinge AB. Grahns Pappershandel, Lund AB. Grand Hotel, Lund AB. P. Håkansson, Eslöv AB. Lennartssons Trävaruaffär, Lund AB. W:m Schannong, Lund AB. A. Scholander & Co, Lund AB. Svenska Urdepoten, Malmö AB. Vatten & Värme Carl Holmberg, Lund AB. Åkerlund & Rausing, Lund Erik Duners Advokatbyrå, Lund Gullan Hjelm-Elovsons Advokatbyrå, Lund Advokat Gunno Fries, Lund Advokat Hans Ingemanson, Lund Advokat Sture Jernryd, Lund Advokat Gunvor vVallin, Lund Advokat Olof Wellmark, Lund Advokatfirman Winblad och Lundius, Lund Conditori Lundagård, Lund Dalby Gästgivaregård Finbrukens Försäljnings AB., Stockholm Försäkringsbolaget Skånska Brand-Hermes, Lund

Gamla Sparbanken, Lund Hemmets Journal, Malmö Gust. Holmbergs Eftr., Lund E. W. Holmstedts Möbleringsaffär, Lund Kooperativa föreningen Solidar u. p. a., Malmö Lundaortens Mejeriförening, Lund Lunds Dagblad, Lund Malmö Sparbank, Malmö Wiwen Nilsson, Lund Nya Sparbanken, Lund Målerifirman 0. E. Olsson, Lund Oxie Härads Sparbank, Malmö Salanders Fabriks-Aktiebolag, Lund John Sandströms Glasmästeri, förgylleri o. ramaffär, Lund Skandinaviska Banken Sparbanken Bikupan i Malmö Sparbanken i Christianstad Bleckslagifirman Axel Sörensson AB., Lund Torna Sparbank, Lund Ahlanders Elektriska, Lund Ostarps Gästgivaregård

uäbjar till nuuaranbr nd} förut• uaranbr ahabrmisha mrbhnrgarr:

JBliu särshilil lrilamot ! iJärigrnnm gagnar iJu flhab. förrn., gagnar iJig själu, nd}

iBu förblir luniltnsarr ! Jf örmare upplyaningar ang. eörah.olrllamote• inahriuning lämnas t\ ftlf:a e,-p.

KLIPPAN 1573

LE SSEBO GRYCKSBO 1740

Tre traditionsrika bruk med förstklassig teknisk utrustning. Genom sekler ha dessa bruk - landets äldsta - gått i spetsen för utvecklingen av finpapperstillverkningen i vårt land. Vill Ni vara säker på att få högsta kvalitet, se då till, att Ni får papper från

FINBRUKEN Besijk

Naturskönt läge trivsamma lokaler gott bord fullständiga rättigheter

Lundaortens Mejeriförening U.P.A.

Bästa inköpskälla av förs tklassiga mejeriprodu kter

TELEFON 17540 VÄXEL

god mat

T'ROlLEBERGSVÅGEN !'> .TCL . 171~~

LUND

AKTIEBOLAGET

Vatten &Värme Carl Holmberg

Clemenstorget 3, LUND Tel. 10752, 11213, 10733

VÄRME- OCH SANITETSTEKNISKA INSTALLATIONER

Rekommenderas för utförande av :

VENTI LA TIONSANLÄGGNINGAR OLJEELDNINGSINSTALLATIONER REPARATIONER

utföra Ljus- och kraftinstallationer Svagsträmsanläggningar

ÅHLANDERS ELEKTRISKA AB Cl e me nsto rge t 4, Lund Te le fon 10639, 15139

Målerifirma

0. E. OLSSON

LUND

Grundlagd IS47

TILLVERKARE AV

Ma ttor

ALLA SLAG AV MALERIARBETE FÖRSTKLASSIGT MODERAT PRIS

Tyg er

Fi ltar * G a r ne r MANUFAKTURAFFÄRER l

LUND - ESLÖV - HÖÖR

Bantorget 6, Lund Tel. 100 76

BLECKSLAGERIFIRMAN

Axel Sörensson AB STORA SÖDERGATAN 26 TELEFON 11900

*Taktäckn ingar - Takreparationer Takmålningar

EBEL

t40RLOGERIE

PRtCISION

Det exklusiva armbandsuret AB SVENSKA URDEPOTEN MALMÖ - STOCKHOLM - GÖTEBORG - HÄLSINGBORG - TRELLEBORG

För en god bit mat

och trevlig underhållning, välj

GRAND

hotel

Ät god mat i trivsam miljö besök

'Dans onsdag lördag söndag

Musik i LUND

dagligen

Till Lund och det "Lundensiska" hör ett besök på

Dalby

Gästgivaregard Tel. Lund

j OO

06 och

jOZ

BESTÄLLNINGAR :

MITT FÖR UNIVERSITETET

SAVÄL STÖRR E SOM MI NDRE EMOTTAGES TACKSAMT

Kungl. Hovlev.

Tel.11358

SPARBANKEN I CHRISTIANSTAD - - J:änets äldsta och stå.rsta sparbank

AB P. Håkansson, Eslöv SALUBRIN SPRITÄTTI KA SENAP

Ha alltid några burkar Felix i Edert skafferi. Felix-produkterna är alltid bra att ha till hands och i det omfattande tillverkningsprogrammet ingår j ustsådana produkter, som gör maten godare FEL I X tillverkningar: Gurkor, Rödbetor, Soppor, Saft, Sylt, Marmelad, Fruktinläggningar, Äpple- o . Potatisprodukter, Tomatketchup, Champinjoner, Ravioli m . m.

FEL/X-FRYST. .. godare djupfryst AB

FELIX/ESLÖV

När R ING

Scholanders TELEFON LUND

det gäller bränsle 102 00, 120 00, 120 12

GLASMÄSTERl

FÖRGYLLER I

D e stora

RAM AFFÄR

./öliet01t~ernas

John Sandström Telefon

och de spännande 11ovel/ema.1· lidning,

110 6 1

St. Gr;\brödersgatan

LUND

Rekommenderas

Hemmets

JOURNAL

Gamla Sparbanken Torna Sparbank Nya Sparbanken LUND

Sparba11kerr1a i JV!a!111ii Malmö Sparbank Oxie Härads Sparbank Sparbanken Bikupan

• E. w. HoLMSTEDT

1tföbleringsciffär

Tapetserareverkstad

PAPPERS HAN DEL Fiskaregatan 8 - Lund

Tel. 10091, 14391

Ö. M1\RTF.NSGJ\ T ;\N o TE l. 1'.l'ON 106 -1)

14 '

.. VAR 0 R och TRA DSMA TE R I E L · By G G N A i stor sortering

lUID 1EL.1712D UllJ

LD 75 har Lundabor na

Allt se dan 17 . nyhete r ur h '" mta s ina • d r k unn a t a AD som va r a U . d stö r sta N O S DAG BL L . ·sena me de loka la in cr es . "tet Lu n dab ' ekt1v1 . o msorg och att fii veta bornas ans p he m on cdls om sker i de r_as s t adens egen

~å~

godoses tid n ing.

bäst

~ad

r..

lund med

ANNONSERING b o~l~g och e ffek. d blir bade s cdl oc1v mn eom 1 den koncentrera

LUNDS DAGBLAD Sto d ens enda tidnin g

! vdra fömter at K loster- och Kyrkogatorna finner Ni allti d

förnämsta nyheter från in- och utlandet

Holmbergs Eftr. HERREKIPERINGSM /\Gt\SIN 1

:a klass f3eställni11f!,SSk riidderi T elefon

100

8) Lund

WIWEN NILSSON

A.B. ESKILSTUNABODEN G E ORG Ll l\: D Telefon 173 00, Växel - Lund

P / a /J·e ns 1111•;-I 1·iil.ro r te r ade

JÄRN- BOSÄTTNINGS- FARG- TAPET- OCH KEMIKALIEHANDEL

FORSA KR INGS HU l"AGE'I'

SKÅNSKA BRAND-HERMES SJOFURSAKR l NGS-AKTl EBOLAGFiT

SECURITAS

Tegn e rs pla tse n Te l.

Ombud

170

ö~ier

Lund

hela landet

Advokater

Lund

LEDAMÖTER AV SVERIGES ADVOKATSAMFUND

ERIK DUNERS ADVOKATBYRÅ Erik Duner , Rolf Anderson Mårtenstorget 8. Tel.15800, 15827, 21620 (växel)

ADVOKAT GUNNO FRIES Gunno Fries, Ulf Alfredson , jur. kand. Dana Holmberg Klostergatan 9. Tel. 203 00, 103 50

GULLAN HJELM-ELOVSONS ADVOKATBYRÅ Gullan Hjelm-Elovson, jur. kand. Magnus-Chr. Christiernson Magle St . Kyrkogata 10. Tel. 135 59, 193 02

ADVOKATEN HANS INGEMANSON Hans lngemanson , Barbro Waller-Agrell Klostergatan 11 . Tel. 17220 (väx el )

ADVOKATEN STURE JERNRYD L:a Fiskaregatan 10, Tel. 141 71, 143 71

GUNVOR WALLIN Skomakaregatan 17 B. Tel. 115 34 , 115 39

ADVOKATEN OLOF WELLMARK Advokat Olof Wellmark , jur. kand . Per H. Herlog Klostergatan 7. Tel. 18400, 174 73

ADVOKATFIRMAN WINBLAD OCH LUNDIUS Anders Winblad, Torsten Lundius Klostergatan 11 . Tel. 17220 (växeJ)

KULTURENS PU BLI KATJON ER +KULTURENS ÅRSBÖCKER För medlemmar, som önska komplettera sin samling, finnas ännu följande årgångar av Kulturens årsbok på lager och erhållas för 10 kronor per exemplar + porto: 1936, 1939 - 1942, 1946 - 1950, 1954, 1955 och 1956.

+SKÅNSK BILDALMANACKA 1958 Väggalmanacka med 24 löstagbara vykort med teckningar av Intendenten Sven T. Kjellberg. Pris per styck 4: - kr. Rabattering vid beställning av mer än 25 exemplar. Restupplagan av årgångarna 195 5 och 1956 med motiv ur Thersners »Skånska Utsigter» och 1957 (reproduktioner av skånemålaren J. Johanssons arbeten) säljes till ett pris av 3:50 per styck.

•

JUL~ OCH NYÅRS KORT med bilder efter Thersners »Skånska Utsigter» från 1820-talet. Dubbelvikta i formatet 150 X 105 mm med tecknad hälsning på framsidan och med bild på den tredje. Utges i 2 serier om 12 olika kort, inlagda jämte 12 kuvert i pappkartong. Sändes portofritt mot postförskott å kr 4:50 per serie.

•

ORDSPRÅKSMÄRKEN Brevmärken med teckning och text efter gamla ordspråk. Säljes i kartor om 10 stycken å 1 kr kartan + porto.

Beställning sker hos Kulturen, Lund, tel.

10004

BOKEN ÄR REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBERG DEN ÄR TRYCKT I BOKTRYCK OCH DJUPTRYCK PA AB ALLHEMS TRYCKERIER I MALMÖ 1958 OCH BUNDEN PA TRYCKERIETS BOKBINDERI PAPPERET ÄR FRAN AB öSTANA PAPPERSBRUK OCH KLICHEERNA FRAN AB ALLHEMS KLICHEANSTALT UPPLAGAN ÄR 28.500 EXEMPLAR

Printed in Sweden

Aktiebolaget Allhems Tryckerier -

Malmö 1958

•