Issuu

KUL TUR~N

L UND 1955

Detta är den 20 :de årgången. Jämna årtal uppfordrar till återblickar. Kan man pav1sa någon framgång, blir man särskilt hågad för detta. Årsboken kan det. Dess ändamål angavs i det första företalet vara tvåfaldig att genom ökande av Kulturens medlemsantal söka säkerställa museets fortlöpande verksamhet och att genom publicering ge våra m edlemmar kunskap om de rika samlingar museet äger. Har årsboken kunnat fylla sin uppgift i dessa avseende ? l\!Iedlemsantalet har under de tju go åren stigit från 703 till mer än 23.000. Vår förening är i sitt slag landets största. I runt tal har m edlemsavgifter, försäljning av årsboken och annonser inbragt en summa av 1.5 milj. kronor. Såsom ekonomisk behå ll3

ning sedan alla omkostnader fråndragits kvarstår ett belopp av 680.000 kronor. Detta innebär alt föreningen lämnat musee t ett årligt stöd av 34.000 kronor. Storleken av detta bidrag från medlemmarnas sida framgår vid en jämförelse med årsanslagen från staten, landstingen och Lunds stad, vilka under samma tid fram till 1951 utgått med sammanlagt 49.100 kronor. Särskilt kännbar var denna insats från medlemmarnas sida under krisåren 1940-43, då de allmänna anslagen till musee t sjönk till 31.000 kronor per år och då andra inkomst.er samtidigt minskades. Vi fruktade en nedgång även i medlemsantalet - så skedde ej . Det handtag medlemmarna då gav oss var oskattbart. Årsboken har utgått i mer än en kvarts miljon exemplar och fått spridning över hela landet. De tjugo årgångarna omfattar över 4.100 sidor. Museiföremålen har behandlats i 120 större och 330 mindre artiklar samt återgivits i 3.300 illustrationer. Årsboken har blivit ett fortlöpande kulturhistoriskt uppslagsverk. En innehållsförteckning 1935- 1954 lämnas i denna årgång. Vid en återblick väckes känslor av livlig tacksamhet. Denna går från redaktören och hans medarbetare till våra många trofasta medlemma r. Samtidigt knytes därvid förhoppningar om fortsatt framgång för vår förening till båtnad för den gamla kära institution, som fått bära hedersnamnet KULTUREN. Sven T. Kjellberg.

,..'...«\·

·.

Toppeladugårds slott, donerat till Kulturen av advoka ten H.olf Nordens led t a lt förva ltas som en stiftelse med kullurellt syfte. Se å rsredogörelsen.

SKÅNSKT ADERTONHUNDRATAL I BILD

å sommaren 1939 startades en insamling under d å varande Kronprins Gustaf Adolfs beskydd i avsikt att skaffa Kulturen medel för en projekterad tillbyggnad av museet. I en artikel om insamlingen i årsboken 1938 skrevs vid detta tillfälle: »De stora samlingar, som tillhör Kulturhistoriska föreningen, fyller museets byggnader från golv till tak. Knappast någon vrå finnes, som icke redan är upptagen med föremål av olika slag, på vindar och i källare är trängseln stor. I många av våra utställningssalar står föremålen praktiskt taget på varandra. Någon ändrin g häruti kan icke ske, ty museet har mycket inskränkta magasineringsmöjligheter. Men vi har trös1at oss med, att det är bättre att ha stora samlingar och små lokaler än stora och tomma hus. Ty hus bör det väl alltid finnas möjligheter alt få i framtiden medan samlingarna blir svårare och dyrare att anskaffa för varje år som går. » Världskriget bröt ut vid den tidpunkt insamlingen började. De just utsända teckningslistorna måste dragas in. Sedan dess har fjorton år gått till ända. Den utrymmesbrist, varöver museet klagade 1939, har blivit ännu större. Samlingarna har ständig t ökats och omfattande grupper, sådana som de enastående medeltida jordfynden från Lund, skolväsen och läkekonst, är helt magasinerade. De lider av detta tillstånd och undandrages forskning och beskådan. Efter den genomförda upprustningen av museets äldre byggnader under efterkrigsåren har Kulturens styrelse nu funnit tid vara att återupptaga byggnadsfrågan. De gamla planerna avsåg att förena Vita Huset och Allmogehallen med en envåningslänga utefter Stora Algatan. Denna skulle kunna utföras i tre etapper. Tanken är nu att till föreningens 75-årsjubileum 1957 söka lösa en första etapp i programmet - den del av längan , som utgå r från Vita Husets baksida. För att erhålla medel härtill vädjar Kulturen till alla sina vänner om bidrag. Sådana kan insättas på bilagda postgirokort - även de minsta bidrag mottagas med tacksamhet.

......... .~. .

• \

-......... ~

•• ,,

Upps lag u r Skå ns kt adc rlo nhund ra la l i bild , ul givcn lill fö rm å n fö r e n pl :rncrad n ybygg na d v id Kulluren i L und .

För samma ändamål har utgivits en bok, SKÅNSKT ADERTONHUI DRAT AL I BILD, varav försäljningens avkas tning skall tillföras byggnadsfonden. Det ä r ett verk om 200 sidor i stor k vart m ed över 600 bilder i utsökt ljustryck. Dessa lämnar jämte den m edföljande tex ten en kröni.k a över vad som tilldragit sig i Skåne under det förflutna å rhundra det, hur d är såg ut, hur livet tedde sig i staden och på landet, hur folk levde och bodde och hur utvecklingen fortskred på livets olika omr åden. Bokens första exemplar har överlämnats till Kulturens Höge b eskydda re H an s Maj: t Konungen , som givit uttryck åt sin önskan om fram gån g för boken s försäljn ing, varav avk as tningen skall komma mu see t till godo. Kulturen vågar därför vädja till m edlemmarn a a tt köpa den intressan ta och vackra boken. Rekvi sition kan sk e p å bifogade kort, då boken sändes portofritt mot postförskott från AB Malmö Ljustryck san stalt, som utfört verket. Rekvirentens n a mn utbedes tydligt skrivet, h elst textat. I boken kommer nämli gen ägarens namn a tt införas i samband m ed ett av Kulturens ordförande och intendent undertecknat personligt tack. I en »Gyllene bok » kommer varje bidragsg ivar es n amn a lt införas fö r att bevaras i byggna den såsom ett vittnesbörd om 1950-talets sk åningars offervilja och intresse för sin provi n s kulturhistoria. Programmet för Kulturens arbete under de närmaste år en är sålunda - e n nyb ygg n a d för mu see t till jubil ee t 19 57 . Hjälp oss därtill. Sven T. Kjellberg.

i'ömätnin_9

~ ~

A v C. G. LEJ(HOLM

ör tidmä tnin gen lämnar n a turen själv en given enhet, soldygnet, d . v. s. ett var v av jordklotets rota tion , eller om m an vill uttryck a sig enli gt den antika uppfa ttningen om jorden som univer sums m edelpunkt, den tid solen beh över för att fullborda ett varv runt jorden från sann middag en a dagen till sann middag följ ande dag. Den moderna tidmätningens enhet är em ellertid ej detta soldygn utan ett korriger a t dygn beroende på, a tt m an k ommit u nder fund m ed , a tt soldygn ets längd varier ar under å ret. F ör a tt kunna indela dygnet i tjugofyra lika lån ga timma r h ar m an infört begreppet m edelsoltid , hänföra nde sig till en tänkt sol rörande sig i ek va torspla net med solens m edelhas ti ghet. F ör oss, som praktiskt tage t lever vårt li v med klock an i h and en , fö r efaller m åh ända denna d ygnsindelning i timmar och timm a rnas indelning i minuter och sekunder lika självklar , som a lt dag följ er på n a tt, och a tt det

mekaniska uret, som snällt visar oss vad tiden skrider fram , är en produkt av århundradens för att inte säga årtusendens trägna arbete och skarpsinne, reflekterar vi väl knappast någonsin över. Det kan kanske därför vara befogat, att här ge några glimtar ur tidmätningskonstens och urets långa historia. Soluret Behovet av ett instrumen t för tidmätning måste ha gjort sig gällande i samma stund, som människan skaffade sig en högre kultur, d. v. s. började odling i s tället för att enbart ta vad naturen själv bjuder. I de länder, där denna högre kultur först började blomma, finner man också r ötterna till tidmätningens vittgrenade träd. Det är känt, att r edan de gamla babylonierna och egyptierna indelade dagen i 12 timmar från soluppgång till solnedgång. Likaså vet man, att det är babyloniska matematiker och astronomer, som uppfann det första tidmätningsinstrumentet, soluret. De byggde på erfarenheten, att solskuggans längd varierar under dagens lopp, och mätte till en början längden på skuggan av ett torn, en pelare eller liknande. Den kurviga linje, som skuggspe tsen rör sig i från soluppgång till solnedgång, och som de troligen avritade i sanden, delade de i 12 delar, timmarna. Av lättförståeli ga skäl kunde denna tolvtimmarsindelning endast gälla dagen. Natten delade de i tre väkter, en indelnin g, som troligen har mycket hög ålder. I sammanhanget kan erinras om, att även romarn a långt senare bibehöll en väktindelning av natten. De delade den dock inte i tre utan i fyra väkter, som å sin sida möjligen kan h a något samband med en t. o. m. på nordiskt område spårad, forntida fyraväktsindelning av dygnet. Att beräkna tid med hjälp av en enkel skuggkastare var säk ert en ytterst krävande sysselsättning, kroppsligen under själva mätningarna, då avläsaren fick spr inga omkring med sina måttpinnar på en stor plan, andligen under de efterföljande omfattande beräkningarna. Hur han än snodde på både med d et ena och det andra , hann han naturligt nog aldrig ifatt tiden. Inte h eller vill man kalla den enkla skuggkastaren för tidmätningsinstrument. Den var endast ett embryo till ett dylikt. Men 10

Bild. 1. Hemi cycl iurn , sch emati sk bild eft er C. Vik sten.

Bil d 2. Herni cyclium fr å n Medayin Salih i T ru n sj o rclani en , eft er H . Th . Il ossert. Altsy ri en.

babylonierna visade sig vuxna uppgiften , a tt ur dessa primitiva förhållanden även kunna sk apa fram ett rikti gt instrument. Det var skaph e- uret . Detta hade form en av en h alvsfärisk sk ål m ed ett på in sidan ri stat linjesystem m ed m åttangivelser. Som skuggkas tare fun ger ade en liten stav, placer ad så a tt spetsen b efann sig i sfären s centrum. Skuggan s län gd kunde direkt avläsas på linjesystem et. Från Babylon spred sig skaphe-uret till de andra folken i ös tra Medelhavsområdet. Även gr ek erna lärde sig att mäta tiden med detta instrument. De blev fö r övrig t n amngivande för denna vikti ga gren a v astronomien. Konsten att använda solur kallas n ämli gen gnomonik, efter gnomon , den stav, stundom fö rsedd m ed ett litet ljush ål i spetsen , som grek erna nyttjade som skuggk astare. I Grekland träder för första gången urmakaren fram ur anonymiteten s dunkel. Den greki ske filosofen Anaximander , som levde omkring är 600 f. Kr ., lär h a gjort så genomgripande fö rbättringar p å soluret, a tt h an t. o. m. senare har n ämnts som dess egentli ge uppfinnar e. Att den äran till11

delats honom ofö rsk yllt torde fram gå av va d h ä r ovan anty tts. Även den närmaste fort sa tta utvecklin gen av soluren lämnar ringa pla ts fö r europeisk uppfinnarhögfärd . En kaldeisk astro nom, B erosu s, lämnar omkring år 300 f. Kr . sitt bidrag till utvecklingen i form av hemicyclium, ett förbättrat solur, som h a n skapa t genom a tt skära bort främre h älften av skaphe-urets skå l. Förbättringen inneb ar bl. a . lättnader vid avläsningen a v solskuggan . Av kaldeiskt ursprung är ock så indelningen a v timm en i 60 minuter , dennas indelning i 60 sekunder och t. o. m . den nu ej län gr e brukliga indelningen av sekunden i 60 tertier. Av sk äl, som senare skall nämnas, kunde denna indelning ick e göras med hj älp av solur utan m ed vattenur.

Bild 3-4. Verlikaluret på Burlövs ky rkas vapenhusgavel, upp sa tt å r 1735, visa r än nu kyrkogårdsbesök aren liden. I texlband e t runt tavlan läses: Tu som här slår - Tänk Tiden går - Bered Dig wähl - Så dör Tu sähl. Givarnas namn och h emort angives också. Det är Jep. Jönsson och Bereta Nilsdo ller från Sunn anå nr 8. Ytterli gare elt n am n över urt avlan lå ter oss ve ta, a lt d åvarand e k yrk oherd en va r H:r Malthe Texlorius P. L. (Pas tor loci) .

Romarna, som också så sm å nin gom m arsch erad e in i tidmätningens hi storia, förnekade sig som vanligt inte, när d et gällde att plocka frukt erna av andras möda . Under kri g och erövringar skaffade de sig ett första solur år 297 f. Kr. och ett a ndra år 263 . Delta senare, som d e lade sig till m ed under puniska krigen , ställdes upp på Forum, och trots a tt d et ej var konstruerat för Roms polhöjd, fick d et stå där och visa tiden , felaktigt, i n ära hundra år, förrän n ågon kunde korri gera d et. Om romarna i fortsä ttningen , sedan de hunnit att slå under sig hela d en d å 13

kända världen och därmed ansåg sig som kulturens främsta banerförare, lämnade mera positiva bidrag till utvecklingen av soluret, förmäler icke histori en. Under det romerska skede t dyker det emellertid också upp solur m ed pla n tavla både i form av vertikal- och lwrisontalur m ed respektive vågrätt och lodrätt ställd gnornon. Den tidiga romersk-katolska kyrkan, som efter det romerska världsväldets fall, framträdde som närmaste sörjande m ed anspråk på det västerländska kulturarvet, visade mycket ringa förståelse för folk, som b edrev så världsliga övningar som matematik och astronomi. Den sysslade endast m ed en snart stundande evighet, som varken var mätbar m ed solur eller andra tidmätare av jordiskt ursprung. Om inte traditionerna från Antiken i detta stycke fortfarande h ållits vid liv i Främre Orienten, nu med de lärda araberna som främsta vårdare, är det fara värt, att längre fram, när en omsvängning skedde m ed återvaknat intresse för världsligt vetande, de europeiska vetenskapsmännen hade fått börja från grunden. I och m ed att astronomien åter fick anseende, kom soluret i blickpunkten igen, eftersom detta alltjämt räknades till de astronomiska instrumenten. En revolutionerande förändring i solurets konstruktion fr . o. m. 1400-talets början kan man tolka som en återspegling i smått av den nya, h elt förändrade världsbild, de europeiska astronomerna nu presenterade för en häpen mänsklighet. De degraderade Jorden, Universums förut stolta centralpunkt, till en ynklig liten följesven å t Solen. De rörde sig också med nya begrepp sådana som ekvator, jordaxel, nord- och sydpol och liknande. För solurets vidkommande innebar förändringen, alt den förut käckt upprättstående gnornon er sattes m ed en parallellt med jordaxeln ödmjukt lutande polos, som den nya skuggstaven eller skuggskivan kallades. Fördelen med nykonstruktionen var, att solstrålarna korn att falla vinkelrätt mot skuggstaven, och man kunde därför iakttaga ej blott skuggan av stavens spets utan h ela staven s skugga. Denna solurstyp har döpts till polos-ur. En annan, mycket väsentlig förbättring vid själva tidrnätningen tillhör också detta skede. Man började använda den fortfarande brukliga indelningen i ekvinoktial14

Bild 5. Verlikalur från Vemm cnhögs hd å r 1617. Urtavlan fl ank era s av lvå sy mbolfigurer i r eli ef, den ena m ed elt draget svä rd , den a ndra h å ll and e i hög ra h a nden en bok, i vä nslra en sva np enna . KM: 18551.

timmar i stället för i temporaltimmar, som varit den förhärskande ända från babyloniernas tid, m ed andra ord m an övergick från soldygne t m ed dess varierande timlä ngder till medelsollid m ed alltid lika lån ga timma r . I det föregående h ar omtalats, att det redan under Antiken fanns såväl vertikal- som lwriso ntalur. Under 1600-talet, då solurstillverkningen upplevde en verkli g glansperiod, var det framför allt dessa två solurstyper , naturli gtvis inrättade som polosur, som voro de vanligaste. I likhet m ed de äldre soluren avläses tiden även p å dessa ur eft er solskuggans fall på ett 15

Bild 6. östur från Bohuslän, kalksten. Urtavlan m ed inristade ti111streck och timsiffror visar tiden fr. 3 f. 111.- 11 f . 111. KM: 15487.

system av tidslinjer. Vertikalur från denna tid kan man ännu finna både på kyrkotorn och profana byggnaders väggar. Deras urtavlor äro merendels decimetertjocka stenskivor med kvadratisk eller rektangulär form. Ofta äro de vackert hu ggna med rik ornamentik, då de inte blott satts upp för att visa tiden utan även i avsikt att ingå som element i murytornas övriga dekorering. Till tjänst för vägfarande har det å tminstone i vårt land i Mellansverige även funnits en märklig kombination av milstolpar och vertikalur. En resenär kunde både avläsa vägsträck.an och samtidigt avgöra hur mycket tid, som förbrukats eller var disponibel. Vertikaluren kunna yara placerade både i söder, 16

llild 7- 10. Kombinerat horisontal- och vertikalur med syd-, ös t-, väst- och nordur, kalksten. Horisonlaluret (Bild 7) visar liden 3 f. m.- 11 e. 111., syd. uret (Bild 8) 6 f. m.- 6 e. m ., östuret (Bild ej medtagen ) 3 f. m. - 11 f. 111. , viisturet (B ild 9 ) 1 e. 111. -9 e. 111., nord uret (Bild 10 ) 3 f. m .- 7 f. m. och 5 e. 111.-9 e. 111. KM: 6.711.

öster och väster och indelas därför i syd-, ös t- och västur, vilket innebär väsentliga skiljaktigheter i tidslinjernas placering på urtavlan. Vanligen visa syduren tiden från kl. 6 fm till 6 em, östuren tiden från solens uppgång till kl. 12 och västuren från denna tidpunkt till solnedgången. På syduren är alltid 12-strecket lodrätt ställt och pekande från polos nedåt. Förmiddagstimmarnas linjer stråla ut till vänster om och eftermiddags2

Bild 11- 12. Kombin era t hori sontal- oc h vertik alur fr å n 1735, k a lksten . De h alvc irkelforma de ur tagen runt den ek va tori ellt stä lld a urtav la n h yser ös t-, väs t- och n o rd ur. KM: 38.5 17.

timmarnas till höger om 12-strecke t. Högst upp på urtavlan på ömse sidor sitter givetvis 6-strecken. P å öst- och västuren, som iiro spegelbilder av varandra, äro alla tidslinjer parallella och deras riktning mer eller mindre lutande mot lodlinjen beroende på ortens polhöjd. Horisontalurens urtavlor ha också vanligen varit kvadratiska stenskivor. Men även tavlor av järn och metall ha förekommit. Timindelningen markeras även på dessa ur av linjer, som stråla ut från polos fästpunkt, gärna formade som stiliserade solstrålar från en solcirkel. Horisontaluren äro uppställda så att 12strecket pekar rakt i norr. Övriga timlinjer gruppera sig med förmiddagstimmarna i väster, eftermiddagstimmarna i öster. Timlinjernas inbördes avstånd äro olika med hänsyn till solskuggans rörelse. P å de fl es ta horisontaluren utgår polos från en punkt på radien från centrum till sydkanten av urtavlan. Det finns emellertid en typ av horisontalur, de s. k. ekvatorialuren , där polos är placerad i centrum. Dessa ur ha en 24-timmars gradering med tidslinjerna på inbördes lika avstånd från varandra och utgående i alla riktningar runt om polos, en gradering, som å terfinnes på många av de större mekaniska medeltidsuren. Det är kanske n ågot oegentligt att kalla ekvatorialuren för horisontalur, ty urtavlan ligger inte horisontellt utan har samma lutning som jordens ekvatorsplan mot horisontalplanet. Horisontaluren ha mera än vertikaluren varit att betrakta som privathusens tidmätare. Om vertikaluren kunna sägas motsvara tornuren bland de mekaniska urens typgalleri, äro horisontaluren i viss utsträckning bordsurens motsvarigheter. De ha dock ställts upp b åde utomhus och inomhus. Inomhusurens plats var oftast fönsterkarmen eller ett burspråk mot söder. Utomhus är det inte ovanligt att finna dem på låga pelare, centralt uppställda i park- eller trädgårdsrabatter. En tredje typ av polosuren, so/visaren, bibehåller denna ställning som trädgårdsprydnad ännu i våra dagar. Då det dekorativa synes vara huvudsaken numera, kan det kanske vara skäl att framhålla, att detta solur, som räknar sina anor från ett under renässansen mycket viktigt astronomiskt instrument, den s. k. armillarsfären, rätt placerad och rätt avläst under gynn19

samma väderleksförhållanden kan vara en utmärkt klocka. Karakteristiskt för denna solurstyp är en polos formad som en pil och ett parallellt med ekvatorsplanet lutande timringsband , på vilkets innersida timstrecken äro angivna. Dessa erhållas genom att timringen delas i 24 lika delar. Solvisaren är dessutom utrustad med meridianring, fästad på stativet och b ~i rande timring och polos. Timringens fästpunkt på meridianringen är vid 12-strecket, och instrumentet inriktas i norrsöderlinjen efter meridianringen. Ytterligare ringar, som kunna förekomma , tillhöra ej själva tidmätningsfunktionen utan ingå i den bärande konstruktionen. Föregångaren, armillasfären, var ett betydligt mera komplicerat instrument med ett flertal graderade och ställbara ringar, lod för inställning på underlaget o. s. v. Kulturen äger en solvisare, som kan b etraktas som en mellanform. Den är ställbar för olika polhöjd . Den kan även riktas efter horisontalplanet och har ett på en mässingstavla inristat diagram, som visar solens middagsställning under årets månader i förhållande till borgerlig middagstid. Detta diagram är givetvis till tjänst för beräkning av rätt tid. Tyvärr är denna solvisares ålder och proveniens okänd. Den kan möjligen ha använts av någon gammal urmakare för korrigering av mekaniska ur. Det är inte så länge sedan urmakaren hade svårigheter att stå kunderna till tjänst med en för tidmätningen så fundamental detalj som rätt tid, om han inte var bevandrad i solvisarens handhavande. Bara för något hundratal år sedan voro de mekaniska uren i allmänhet ännu ganska opålitliga i detta hänseende. Till nyskapelserna under renässansen räknas också de små portativa kompassuren, som ofta tillverkades av elfenben. De hade samma form som den moderna lådkompassen. Polos utgjordes av en mellan locket och bottnen spänd silketråd, och i bottnen fanns förutom kompassnålen en timstrecksgradering liksom på horisontaluren, d. v. s. syduren. Även locket kunde ha timstrecksgradering, i vilket fall dessa ur även fungerade som vertikalur. Vid avläsning inriktades de i norr-söder efter kompassnålen, så att polos pekade rakt i norr. Dessa kompassur hade sin huvudsakliga användning som reseur. De äro emel-

lertid inte de första portativa soluren. De s. k. cylindrarna och solringarna anses vara tidigare och enklare former, vilkas konstruk tion bygger på de antika solurens princip. Särskilt solringarna är det anledning att uppmärksamma, då de ännu på 1870-talet voro i bruk på sina håll här i landet. Som rena hemslöjdsprodukter tillverkades de i Småland och såldes på marknader för 6 skilling stycket. De voro av mässing och bes tod av en bred ring, vars ena sida mitt i var genombruten av en långsmal skåra. Mitt emot denna fanns på insidan ingraverat två jämnlöpande sifferrader. Den ena angav för middagstimmarna från kl. 4,00-12,00, den andra eftermidclagstimmarna från kl. 12,00- 8,00. I en ränna på ringens utsida löpte ett smalt mässingsband med ett hål över skåran stort som ett nålsöga. På ringens utsida, flankerande skåran, var månadsnamnens begynnelsebokstäver ingraverade, så att de sex första månaderna kom på den ena sidan och mitt för på den andra de sex sista. Tiden avlästes på så sätt, att man vred mässingsbanclet, så att hålet kom att sitta mitt för den löpande månadens bokstav, eller om det var närmare månadsskiftet, mitt emellan två månadsboksläver. Ringen, som hängde i en kedja, hölls vänd mot solen och klockslage t kunde direkt avläsas på sifferraden, där den lilla ljuss trålen från hålet träffade. Solringen var på sill sätt solurets fickursvariant , och eftersom den i en tid, då de mekaniska fickuren ännu voro dyrbara hantverksprodukter, kunde erhållas för en ringa penning, blev den framför andra småfolkets och tjänstehjonens speciella tidmätare. Västficksformat hade ytterligare en solurstyp, som ursprungligen bestod av endast en rund metallskiva, vid vars ena kant timmarna voro angivna i två parallella rader. Vid den motsatta kanten voro månadernas begynnelsebokstäver angivna, och ett centralt placera t stift användes som skuggkastare. Uret upphängdes i en ögla vid skivans överkant och riktades mot solen, så att skuggan från stiftet föll på n ågon av siffrorna, då man ville avläsa tiden. Dessa solur användes under 1700-talet. Den fasta öglan torde emellertid ha gjort dem svårhanterliga, om man önskade en noggrannare tidsangivelse. På en förbättrad variant, som också tillhör 1700-talet och tidigt 1800-tal var upp21

Bild 13-14. Horisontalur m ed urtavlor av gjutjä rn från tidigt 1600-tal. KM: 21.881 o . 8.194. Bild 15- 20. Horisontalur från 1600- och 1700-talen, kalk- och sandsten. Urtavlorna m ed polos utgående från centrum synas typologiskt vara äldre än de där polos är excentriskt, sydligt pla cerade. KM: 9.108, 22.556, 19.866, 44.397, KM : Om, och 23.067.

hängningsöglan fästad på en kring en mittaxel rörlig skiva på baksidan. Det skuggkastande stiftet hade flyttats till den kant, där månadsbokstäverna på den äldre typen hade sin plats. Månadsbokstäverna voro i stället placerade på baksidan utanför den rörliga skivans kant. Med ledning av dessa månadsbokstäver och siffror, vilka angåvo timmarna för solens uppgång, kunde skivan med öglan inställas, så att uret fick den för årstiden riktiga vinkeln vid avläsningen. Även denna solurstyp, både i sin ursprungliga skepnad och den förbättrade upplagan med rörlig ögla, torde i likhet med solringen få räknas till allmogeinventariet. Man kan för övrigt inom allmogekulturen finna solur, som inte äro direkt hänförliga till någon av de här beskrivna mera allmänt spridda typerna. Förutom av metall äro de ofta tillverkade av trä. De ha inom skilda landskap ibland fått en ganska omfattande spridning och användning. Deras upphovsmän tillhör som regel skaran av ofta helt oskolade tekniska genier, som

Bild 21. Horisontalur från Bara hel år 1730, marmor. Textfällen utanför urtavlan innehåller tänkespråk. Det övre lyder: Med blytung sorgelod - min lefnads klocka går men största glädien blir - när sidsta limen slår. Den tro skyldiga versen är lånad från ett m ekani skt ur, där uttry ck en om lod och timslag passar bä ttre. KM: 3.4 76.

vårt land under alla tider synes ha varit rikligt begåvat med. Soluren liksom många andra konstruktioner av samma ursprung visa nåturligtvis upp ett varierande typgalleri beroende på, att .de äro skapelser efter vars och ens eget huvud. De bidrar till att belysa en mycket intressant sida av vår kultur, som fort farande väntar på psykologers och etnologer s närmare studier. Då Kulturhistoriska museets samlingar av tidmätare ännu icke räknar något solur hänförligt till denna kategori , är .det kanske bäst att vi tills vidare nöja oss med blotta omnämnandet. 24

Bild 22. H ori sonlalur m ed tri an gul är form fr ån å r 1700, sandslen . Fo rm en sällsyn t. KM : Om.

Val len ur et Hur nogg ran t ett solur än är inrä tta t och utfört, är dock dess anriindning alltid begrän sad till dagen , och man kan ej m ed enbart ett solur n å fram till en tillfö rlitli g uppdelning av timmen i mindre tidsenheter. Då em ellertid timmen såsom minsta lidsmålt är någo t ohanterli g, särskilt m ed hänsyn till a stronomi ska beräkningar , ä r det kn appas t ä gna t a tt fö rvån a, att det redan i de ga mla kulurländerna runt Medelhavet även prövades andra vägar fö r a tt få reda på tiden s gån g. Vattenuret, som i åld er kan m ä ta sig m ed soluret och stammar från samma h åll, är en urtyp lämpli g för mätning av korta re tidsenheter . I sin äldsta form bes tod va ttenuret a v ett enda k ä rl m ed ett h ål i bolinen, genom vilket va ttnet p å en viss b es tämd tid kunde

rinna ut. Ett sådant kärl, som stammar fr. omkr. 1400 f. Kr., finns på museet i Kairo. Det är funnet i Karnak i Egypten år 1904. Det har konisk form. På insidan sitter rader av stift med en indelning i tolv olika skalor, en för varje månad. Det ä r således själva den sjunkande vattenytan, som anger tiden. Trots det hydrauliska tryckets successiva avtagande betingar den koniska formen ett jämnt sjunkande av vattenytan för va rje timme. Den finessen tyder på, att Karnakuret h ar haft många äldre och enklare föregångare . Man känner till, att vattenur förutom i Egypten varit i bruk även i Assyrien, där särskild a tjänstemän hade hand om deras skötsel. De fyllde dels på vatten, när kärlen runnit tomma, och hade dels till uppgift att utropa tiden för den kringboende befolkningen. Under namn av [(fepsydra användes enkla vattenur av en något förbättrad typ i Grekland och Rom. De bestod av två öppna kärl över varandra. Ur det övre med spetsad botten och gradering på sidorna droppade vattnet ned och uppsamlades i det undre. Vattnet tillvaratogs således och kunde hällas tillbaka för att användas på nytt. På sitt sätt är klepsydran därför om inte en föregångare till så dock en förelöpande idefrände till sanduret, vilket vi senare kommer att b ehandla. P å Ciceros tid (106- 43 f. Kr.) användes klepsydran bl. a. vid rättsförhandlingar som kontroll av den åt parterna anslagna tiden. Käran-

Ilild 23- 25. Horisonlalur av bränd lera från 1700-lalet. Det mittersta iir jämte ett lerkärl, som också tillh ör Kullurens samlingar, de enda bevarade föremål en från en und er 1700-lalet i Sönnarslöv, Giirds hd verksam lerkärlsfabrik. KM: 23.068, 64, 30.188.

elen fick tala under en tredjedel av tiden, svaranden under en tredjedel, medan sista tredjedelen var domarnas. På försvararens rop: »Aquam sustinere! » sattes uret ur funktion, och vittnesförhören tog sin början. Dessa fingo nämligen ej inkräkta på den åt parterna beviljade tiden. Redan under Antiken gjordes förbättringar i vattenurets konstruktion, och av särskilt intresse är tillkomsten av sådana för de mekaniska uren utmärkande detaljer som urtavla, visare, kugghjul och lod. De vattenur, som begåvades med en dylik utrustning, voro emellertid kärl, där tiden angavs av en genom konstant vattentillflöde stigande vattenyta, en från de äldre vatlenuren helt avvikande princip. Vitruvius har beskrivit ett dylikt av egyptiern Ktesibios omkr. år 250 f. Kr. konstruerat vattenur, som var försett m ed åtskilliga mycket sinnrika, mekaniska anordningar. Uppenbarligen ha de varit allt för sinnrika för Vitruvius, ty hans beskrivning är så oklar, att senare forskare, som sökt göra rekonstruktioner, kommit till vitt skilda resultat. Urets hjulsystem lär ha drivits av ett lod, vars fallande reglerades av en flottör. En liten mansfigur på en stång från flottören pekade ut tiden på en cylindrisk timskala, och dessutom sattes andra småfigurer, hornblåsare och slagverk i rörelse vid bestämda tidpunkter. Tillverkningen av komplicerade vattenur av antytt slag fort27

Bild 26. Ännu på 1800-talet tillverk ades horiso ntalur av kalksten. Detta ur sta mm a r fr å n S: t Olofs socken . Någon ornam entik offrades ej längre på urtavla n. KM: 22.235.

satte även under Medeltiden och t. o. m. senare. Karl den Store fick t. ex. ett vida berömt ur år 807 i present av kalifen i Bagdad , H arun al Raschid, och ännu så sent som p å 1700-talet har nya ur kommit till. Efter det m ekaniska urets framträdande hade dock vattenuren förlorat sin praktiska betydelse, och de under nyare tiden konstruerade äro endast att betrakta som kuriositeter. Sanduret När sancluret, den tredje typen av icke-mekaniska ur första gången dyker upp i historien kan inte med bestämdhet anges, ty m eningarna tycks gå starkt isär. Vissa författare anse, att

Bild 27. Horisonlalur av brons m ed polos i form av en triangulär skiva. Förutom limlinjer och siffror har tavlan ingraverade en fransk lilja och ett Horaliuscitat: Fugaces labunlur anni. J{ 1: 33.377.

detta hände redan före Kristi födelse, andra däremot hålla före, att det är en renässanstidens uppfinning. En sak äro alla överens om; Sanduret är inte lika gammalt som de två redan beskrivna typerna av ur. Då sanduren huvudsakligen varit avsedda för angivande av kortare tidsmått, timmen och därunder, äro de mera allmänt kända under benämningen timglas. Urtypen behöver väl knappast någon närmare beskrivning. Dess siamesiska tvillingflaska i sitt träfordral har i den bildande konsten ända sedan 1500-talets början framställts som Dödens speciella attribut. Det dekorativa timglaset med sin utrunna sand är förvisso också mera än ett tickande gökur eller varje annat mekaniskt ur ägnat att väcka den syndigt sorglösa mänsklig29

hetens eftertanke. I varje fall kan som sagt målarkonslen men även väckelse- och uppbyggelselitteraturen ge talrika exempel på motivets användbarhet. Oftast äro de två glasflaskorna fästade samman med en glas- eller metallskiva mellan mynningarna. I denna skiva får sanden rinna genom ett hål, större eller mindre beroende på den kortare eller längre tid som uret är avsett att mäta. Det finns även exempel på timglas, som äro blåsta i ett stycke och således helt slutna. På dessa är själva halsens förträngning måttgivande. Timglasen voro allmänt i bruk både i privathus och offentliga lokaler. Till predikstolarnas utrustning hörde undantagslöst ett, ibland två eller fyra timglas, ofta i ett rikt snidat träställ, upphängt och vridbart kring en axel, fästad vid en platta på väggen eller buren av ett fristående stativ eller en symbolisk figur, och på en plats väl synlig för såväl predikant som åhörare. Troligt är att det är dessa sandur i kyrkorna, som först fått bära benämningen timglas . Predikan skulle begränsas till en timma. Då två eller fyra timglas användes, angav de i ena fallet halv- och heltimma, i andra en, två, tre och fyra kvart. · Timglaset har för övrigt bibehållit denna kyrkliga funktion långt in på 1700-talet, och ännu kan man finna dem sitta kvar på väggen i en eller annan sockenkyrka. Som reseur och t. o. m . som dräktur har timglaset även använts. Det uppges t. ex., alt det i Augsburg omkring 1550 var »modernt» att bära ett timglas vid knäet. Även inom sjöfarten har detta ur gjort tjänst både som skeppsur och kanske längst som logg-glas, då inställt på så korta tidsmått som 30 eller stundom 15 sekunder. En av de termer som brukas vid tidsberäkning på sjön, är ett minne från den tid då timglaset var skeppsur. Vakten, som omfattar fyra timmar, räknas i åtta »glas ». Benämningen hör samman med det glas, som rann tit på en halvtimma, och som därför fick vändas åtta gånger under varje vakt. Ännu har inte timglaset helt spelat ut sin roll. Som »äggkokare » har det fortfarande en plats i köken, och på sistone har t. o. m . den moderna tekniken tagit det i anspråk för att kontrollera det för tidiga avbrytandet av rikstelefonsamtal. Det har kanske utsikter att kunna få vara med länge än.

Bild 28. Ekva lorialur fran 0 . Kärrslorps sn, F ä rs hd. Efter teckning i LUF nr 3876.

Bild 29. Arm illarsfär. Ur Sacrobosco: Sphaere mundi compendi um. Venedig 15 13.

Bild 30. Solsvisa re av j iirn m ed vin gskruv a r i sla li vh ö rn en fö r in s li:illnin g i ho ri so nta lpla n et. lVIcllai 1 s la livben en hän ge r Jod stiftet i en k edja. Tinnin gen ä r upph ängd oc h vridba r krin g skruva r i ä nd a rn a på den h alvcirkel fo rm ade sta tivbågen . På sk iirn in gsp un k len m ellan limrin g och m eridi anbåge vi la r en di agra mpl a tt a. Se b ild 31. KM: 33.378.

Till de ick e-mek a ni ska uren hör slutli gen y tterligar e ett anta l urtyp er , exempelvis stjärnuret, oljeuret, kuicksilu eruret m . fl. Då d essa h a varit av mindre praktisk betydelse och i varje fall knapp as t h aft en allmännare spridning, skall utrymmet h är inte tas i a nsprå k fö r en genom gång. Vi skall i ställ et övergå till a tt behandla någr a av d e former , som m er eller mindre b er ätti gat en samma få bära benämningen mekaniska u r. Som r edan nämnts, har det funnits å tskilli ga va ttenur, vilka i r ealiteten varit i hög grad m ek anisk a. Mekaniska ur I m ån ga avseenden äro solur, vattenur och sand ur myckcl ofullständiga, och behovet att sk apa en säkrar e och över s tör re tidsm å lt spännande tidmä ta r e gjorde sig allt mera gälland e efter h and som samhällslivels utveckling skred fram å t. All i sm å tt direkt efterbilda d et stora världsuret, vars tavla är him m elen , och vars visare äro solen , m ån en och s tj ärnorna var d en dj ärva tanke, som Medeltiden s k ons truktörer ville ·fö r verkli gn . Det skulle vara ett ur, som g ick oberoende om det var dag cl ler natt, om d et var varmt eller kallt, ett ur, som m an inte en g:1ng

Bild 31. Diagramplattans ri stnin g visar solens middagsställning !ande till den borgerli ga middagstid en. 3

för hål-

Bild 32 . .Hopfällbart kompassur av elfenben. Reseur av 1600lalslyp. KM: 14.830.

i timmen eller till och med oftare måste passa, ett ur, som dessutom visade lika rätt tid som sin väldiga förebild. Redan Antikens lärde hade närt den tanken, men tekniken hade då inte varit mogen för så himlastormande projekt. Vikten eller lodet, som driver ett hjulverk hade de likväl kunnat finna upp. Det som felade för att utnyttja denna drivkraft, var en pålitlig mekanism, som kunde reglera rörelsens hastighet. Då uppfinningen av denna, den s. k. gången i uren liksom senare uppfömingen av urfjädern och uppfinningen av pendeln utgöra grunden för det mekaniska uret och dess utveckling till ett mångskiftande gestaltat tidmätningsinstrument. är det denna treenighet, som vi närmast ha anledning att befatta oss med. Inte minst av hänsyn till utrymmet måste dessutom framställningen begränsas till några huvudpunkter. 34

Bild 33. Hopfällbart kompassur av mässing, använt som r ese ur. Urtavlan kan inställas eft er en graderad skala, svarand e mot breddgraden för uppehållsplatsen. Uret är tillverkat i Paris av Baradette. Sannolikt 1700-tal. KM: Om.

I en monter på South Kensington-museet i London står en skranglig, gammal järnkonstruktion_ En visare, några kugghjul och valsar, lod och spakar klargör även för den fåkunnige betraktaren , att detta m åste vara ett gammalt urverk. Det är det och därtill världens äldsta, i ursprungligt skick bevarade mekaniska ur, en klenod, vilken forskare och urmakare betraktar näs tan med samma vördnad som araberna den heliga stenen i Mecka. Man har ännu inte riktigt kunnat enas om, hur gammalt detta urverk verkligen är. Högsta budet är 1348, lägsta 1548. Den inristade dateringens hundratalssiffra är tyvärr svårtydd. Det spelar mindre roll, hur det dateras. Viktigast är, att man har giltiga skäl att förmoda, att det är konstruktivt en re-

Bild 34- 35. So lr ingar. Se sid. 21. KM: 32.840, 42.100.

presentant för de a llra första mekaniska uren. Det är ett vik.Lur, d. v. s. drivkraften levereras av ett lod. Dess hjulverk har endast ett gånghjul och ett valshjul. Det anses ha haft en mycket lång draglina eller också uppdragits ofta. Själva uppdragningen har utförts medelst fyra spakar på valsen. Uret har också slagverk, som har kunnat dragas upp m~d en nyckel genom en drevutväxling. Hela verket är av järn och har inte en enda skruv, utan allt sammanhålles med pinnar och bultar. Gången bestå r av en stångbalans, med påhängda vikter, på en vertikal, vridbar axel och ett steghjul i förbindelse med hjulverket. Regleringen sker därigenom, att när lodet strävar att dra hjulverket tillika med steghjulet runt med accelererad hastighet, stöta steghj ulskuggarna emot en på balansaxeln i höjd med steghjulets överkant fästad vinge. Härvid bromsas s teghjulets rotation och balansaxeln med stångbalansen börjar vrida sig runt. I höjd med s teghjulets underkant är en andra vinge fästad på balansaxeln. Denna vinge är riktad i 90 graders vinkel mot den övre. När balansaxeln vridit sig ett kvarts varv, når den undre vingen

Bild 36--37. Porlalivt solu r m ed sku ggkas lare i ce ntrum, fra m- och b ak sida . Till vä nster sy nes mån a dern as initia ler, till h öge r lim siffro rn a. Ure t iir avsett a ll hiinga i bygeln , så a tt sku ggan fall er utefter urtav la n mot siffro rn a. Ure t k an uta n berä knin ga r end as t visa sollid . KM : 8. 7118.

Bild 38-39. Por la li vl solur m ed sid os tii.lld sku gg kas tar e och vridba r urtavla, fra m - och baksid a. P å ba k slyck el si ller milt emot upphä ngnin gsbygeln en visa rspels, vilken pek a r p å en grad erin g p å el en rö rli ga urtavlans baksid a. Graderingen a nge r solen s uppgångs ticl er und er å r et. Avläs aren måste såled es k än na till tidpunkt en för solen s uppgå ng avliisning sclagen för a lt kunn a få rii lt lid . KM: 22.681.

Bild 40. Spänneformat solur med vridbar polos avsett alt användas som portalivt horisonlalur. KM: 13.453.

in mellan steghjulets kuggar, och då dessas rörelse i underkanten är den rakt motsatta mot balansaxelns, stöter vingen med kraft emot och bromsar åter upp steghjulets rörelse. Den större dragkraften från lodet övervinner den mindre från stångbalansen. Vingen tvingas tillbaka, och balansaxel och stångbalans får följa med, till dess den övre vingen åter träffar en steghjulskugg. Så länge drivkraften verkar på hjulverket, kommer sålunda stångbalansen att kasta om vridn ingsriktning ideligen och samtidigt genom trögheten att, varje gång den måste ändra vridningsriktning, momentant bromsa upp hjulverkets rotation. Stångbalansens vridningshastighet kan ökas eller minskas genom att vikterna flyttas närmare eller längre ut från axeln, och i sin tur regleras därigenom även hjulverkets rörelsehastighet. Detta är den s. k. spindelgången i sin ursprungligaste utform-

Bild 41. Egyptiskt valtenur fr ån lid en omkring 1400 f. Kr. Efter W å hlin.

ning. Kollisionerna mellan kuggar och vingar sker inte ljudlöst utan med krafti ga knäppar, vilket upprepat blir till ett hackigt tick-tackande, de mekaniska urens genom senare förbättringar allt mjukare och jämnare signaturmelodi. För blott n ågra årtionden sedan kunde man med stor bestämdhet ange årtalet för det första mekaniska urets tillkomst och även uppge namnet på dess konstruktör och uppfinnare. Det var den franske munken Gerbert, senare som påve kallad Sylvester Il, som år 990 i Magdeburg utförde bragden. Då man inte har kunnat forska fram någon direkt beskrivning av Gerberts ur lika litet som n ågon av mekaniska ur över huvud taget från de närmaste efterföljande å rhundradena, har forskarna numera blivit försiktigare i sina tidsangivelser. Röster h a t. o. m. höjts för en uppflyttning av det mekaniska urets tillkomstdatum till någon gång under 1300-talet, det å rhundrade, från vilket man har de första säkra uppgifterna. Diskussionen pågår 39

Bild 42. Ktesibi os va llen ur fr å n omkrin g år 250 f. Kr. Dani ele Barbaros rek on struktio n 1567. E fter \\Tåhlin.

som bäs t, och framliden k a nsk e k an lä mna ett riktig t da tumbesk ed. De äldsta m ek anisk a uren , som m an hittills k änner , h a alla varit s tora och uppställda i k yrkor eller andra offenlli ga byggnader. Under Medeltiden gick de allmänt under b en ä mningen florolo gier, d. v. s. timvi sar e, en ben ämning, som knap past rimmar m ed, vad de i verkli gh eten kunde visa . Urtavlorn as linjesys tem kunde r epresentera himmelsgloben . Mo t tavlorn a rörde sig ett flertal visar e fö r es tällande solen , m ån en och plan eterna, på samma tider som sol, m ån e och planeter sk enbart röra sig omkring jorden . På om fa ttande k alend arier kunde både dag, m ån ad och år avläsas . Rörli ga fi gurer , klocksp el och likn a nde fun gerade som slagverk. En del av detta h ade r edan de

Bild ±3. Karl den Stores valtenur år SOi. Koppars ti ck fr. 1600-talet. Efter Hammarlund .

ga mla vattenuren kunnat visa upp, m en en väsentlig skillnad var, att nu fungerade allting på ett tillförlitligare och bättre sä lt. Bland de tidi gas te horologierna räknas ett slagur i San Gollhardokyrkan i Milano från 1336, S : t P aulskatedralens ur i London år 1344, Johan Dondi l'Orologias ur i Padua från samma å r, det äldsta SLrassburguret 1352, det här beskrivna Dover Cas tleuret och inte minst »Horologium mirabile Lundense » från omkring 1380, vilket utan tvivel under .Medeltiden var ett av de m era berömda. Uppräknin gen skulle kunna fort sättas y tterligar e, det skall emellertid i sammanhanget endast tillä ggas, att Sverige först 1507 fick ett större as tronomi skt ur,

Bild 44. Sand ur m ed 4 glas på prediksto len i Simrishamns k yrka från tiden om kring 1720. Efter W å hlin.

konstruerat av vadstenamunken Peter astronomen och uppställt i Uppsala domkyrka. Vid slutet av 1400-talet eller vid 1500-talets början, var tiden inne för den nästa stora uppfinningen inom urmakeriet. Urf jädem kom till. Under mellantiden hade utvecklingen långt ifrån stått stilla. Förbättringar hade gjorts på skilda områden . Det fanns nu inte bara stora horologier i världsmetropolerna. Genom förbättrad teknisk utrustning kunde även ur av mindre format , bords- och väggur, framställas . Balansen var inte längre en stor stång med tunga järnvikter, som gjorde kastvridningar så våldsamma, att urverken skakade i sina fogar. Den hade bantats ned åtskilligt, och därigenom mjukat upp den alltför hackiga gången. Även om uren minskat i storlek, voro de inte bärbara, och en person, som ville hålla reda på tiden på resor och promenader utom synhåll för de stora tornuren i städerna, 42

Bild 46. H elgjutet 3-minulers glas , s. k . >äggk o ka re >, fr ån 1800-talet. KM : 30.351.

Bild 45. L ogglas fr å n Sk an ör, b eståend e av tv å fl ask or samm an fäs tad e m ed en p erfo rera d m etallskiva em ell an . KM: 6.633.

var fortfarande h änvisad till sol- och sandur. Så länge drivkraften endas t var lodet i de m ek anisk a uren, kunde man överhuvudtage t ej tänka p å att fram ställa ett användbart, bärbart ur, hur gärna m an än önskade det. Det var p å denna punkt, urfjädern fi ck sin stora uppgift. Lika litet som forskarna hittills kunna t en as om uppkomsttiden av det m ek anisk a uret självt, ä ro de överen s om tidpunkten fö r urfjä derns tillkomst. Det b ärbar a urets sk apare kan m an i alla fall n amnge. Han h ette P eter H enlein och erhöll år 1509 bursk ap som klensmedm ästar e i i.irnber g. - F ör den , som vänta t sig a tt finn a titeln urmak a re, k an n ämnas, a tt under Medeltiden var i Tyskland liksom h är i landet titeln »Seghiar am ästar e » (sägare= ur) , en yrkeska tegori, vilken r äknades till klen sm edern a . Annaberg Sach sen fick 1543 som fö r sta ort ett urmakareämbete. H är i 43

landet dröjde det ända till slulet av 1600-talet, fö rrän unnakarna bröt sig ut ur klen sm edernas skrå . - Omkring 1510 lever erade H enlein sitt fö rsta, b ärbara ur. Varken detta ell er n ågot anna t av h a ns produktion är beva rat, m en m an h a r ä ndå gott r eda på det genom b eskrivningar. Det var en liten dosformi g tingest. Den vikti ga n yh eten , drivfjädern, betingade naturligtvis vissa förändrin gar och tillägg Lill urmek anism en. F jiidern var direkt fä stad i de s. k. verk.plå tarna och fö rhind rades a tt ru sa tillbaka, n är den d ragits upp , av en annan krafti g, bågformi g fj äder , som fi ck verk a på en excentri sk skiva, fas t.sa tt på ett s törre hjul. Skivan var excentrisk fö r a lt r eglera den slappnande k raften i drivfjädern, efterh and som den gick tillbak a . Uppdragnin gen sk edde m ed urnyck el, och uppdragstapp en satt på ett litet, å lta tanda t hjul, som i sin tur var fäs tat p å fj äderaxeln och gående i ku gg m ed det större reglerin gshjulet m ed excenterskivan . Balansen va r en miniatyruppla ga av stån gbalansen. Balan sarmarna hindrades dock a tt gö ra for kraftiga utslag av etl svinborst, placer a t så a tt den en a b ala11sarmen kunde slå emot detsamma. Det vore orimligt a tt begär a , a tt Henleins ur skulle var a en skapelse av större fullkomli gh et. E n av dess s törs ta svagheter va r fjä derns minsk a de kraft och verkan på gån ghjulen , n iir den rull ades upp . Det felet blev em ellertid snart avhj älpt, ty iden m ed dessa b ärbara mini a tyrklockor spred sig som en löpeld över E uropa, och p å skilda orter gjordes fö rbättringar. Dr iv fjädern sa ttes t . ex. in i ett fjäderhus, och år 1525 fö rsåg böhm aren J acob Tjech en ett ur m ed en k ägelform ad trumma m ed ett urfräs t »Sni gelspår» . Det var det förs ta uret m ed snäckgång. En tarmsträn g var fäs ta d p å trumma n , sn äck an , och linda d i sni gelspå ret. Med sin andra ända var den fäs tad i fjäderhu sc t, som på detta sä tt drog sn äck an runt. F örbättringen b es tod d ii ri , a tt radien i sn äckgången s sti gning stod i ett bes tämt fö rh åll and e till den avtagande fjäderkraften. När uret va r uppdrage t, och kraften s törst, fi ck den genom tarmsträ ngen verka på sn äck ans smalaste del, och efter h and som den avtog p å en allt s törre radie. Däri genom blev urets gån g r eglerad och jämn. De förs ta bärbara uren h ade ett m etallock över urtavlan,

Bild 47-48. Ett lundensiskt stj iirnur, so m iir tillve rk a t omkring 1700 och har tillhört Dr Ca rl Schweder. KiVI: 3.491.

som också var av metall. I övrigt var urverket av järn, en naturlig följd av att urmakarna tillhörde klensmed ernas yrkesgrupp. Urglasen till en början av bergkristall kom inte förrän omkring 1550. De t fanns inte m era än en visare, timvisaren. Minutvisaren lät vänta på sig ända till 1691. På en del större ur hade den då funnits i ungefär 30 år. I och med a tt dräkturen, som dessa småur till en början kallades, omkring 1600 fick namnet fickur, hade de slagit in på den väg, som kantad av ytterligare konstruktiva och formala förbättringar skulle leda fram till de moderna fick - och armbandsuren. Någon gång meJlan 1630- 70 omvandlades t. ex. balansen till ett balanshjul, vars utslag dämpades och gavs en jämn rörelse av en balansfjäder. Det var oron, en utomordentligt betydelsefull urverksdetalj , som därmed hade skapats. Ungefär samtidigt började emalj erade urtavlor att användas. År 1704 tog en schweizare ut patent på en metod att borra hål i ä delstenar till att använda som lager stenar i fickuren. Elva å r senare uppfann G. Graham i London cylindergången, som också skulle bli av stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Det är givet, att uppfinningar och förbättringar, som gjordes på fickuren , i tillämpliga delar även kom andra urtyper till godo och vice versa. Att här fortsätta uppräknandet skulle emellertid leda till, att vi spårade in på en punkt på den allmänna utvecklingslinjen förbi det skede, då den tredje för de icke bärbara uren b etydelsefulla och grundläggande uppfinningen gjordes. Å ven den är nämligen en produkt av d e t urmakeritekniskt så livaktiga 1500-talet. Den välkända sägnen om hur Galileo Galilei som nittonårig student fick impulsen till stud ie t av p endeln, då han såg ljuskronans svängningar i domen i Pisa, kan lika mycket räknas till urmakeriets som till fysikens historieskrivning. I varje fall var det Galilei, som förutom att han i sina lärda »Dialoges » påvisat p endelsvängningarnas likformighet, även förstod p endelns användbarhet i ure t. Det finns alltjämt en teckning i behåll, som visar hur han tänkte sig e tt pendelur. Denna teckning är daterad 1583. Genom att det den gången endast stannade på p a pper et, k a n man inte förmena holländaren Kristian Huyghens rätten a tt betrakta sig som pendelurets egentlige kon46

struktör. Oberoende av Galilei fick h an år 1656 ef ter lån gt experimenterande färdigställt ett pendelur. P endeln ersatte stångbalansen i de äldre urmek anismerna. Det gamla steghjulet fanns kvar, men i Huyghens pendelur drev det via en vertikal lappspindel, ett endas t delvis tandat hjul fram och å ter. Detta hjuls axel var i ena ändan vevformad, m ed den del, som motsvar ar vevhandtaget, förvandlad till en gaffel. Gaffeln, som omfattade pendeln, underhöll dess svängningar . Bortsett från att ett p endelur fordrar ett fast underlag och en inställning »i lod », gav pendeln verket en betydligt jämna re gån g, än vad stån gbalansen någonsin kunna t göra. Pendeln fi ck efterhand en avgörande betydelse för den noggrannare tidmä tningen , och blev samtidi g t själv föremål för en hel rad förbättringar. I de första p endeluren b egagna des korta

Bild 49. Kombinerad lampa och klocka. Delta oljeur från 1700-lalet h a r på oljebe hållarens sid a ett gradera t timband. När lampan brinner, sjunker oljenivån elt streck i timmen . Timsiffrorna anger tid en från 8 f. m .-7 e. m . Skiss eft er oljeur i The Science Museum, London.

Bild 50. Ur m ed spindelgång fr 1400-lalet, Sebalduskyrkan i Nii1 berg. Efter Lundwall.

Bild 51. Henleins ur. Tidigt 1500 tal. Efter Hammarlund.

pendlar med stora svängningsbågar. Sedermera ansågs det fördelaktigare, att använda långa pendlar med små svängningar. Den Huyghenska gången kasserades såsom mindre lämplig i pendeluren, då år 1675 en engelsk urmakare W. Clement hade konstruerat ett pendelur med s. k. släplwksgång. I detta ur var lappspindel och tandhjul med vevaxel ersatta med en tvåkload hake, som på sin axel bar en gaffel, vilken i sin tur påverkade pendeln. Pendeln, tidigare dinglande i en tråd, var upphängd i en fjäder. Steghjulet lyfte växelvis hakens två klor. Denna släphaksgång blev upphovet till övriga hakgångar, t. ex. den vilande

Bild 52. Snäcka och fjäderhus m ed dragkedja. Den av fjäderhuset dolda dra gfjäde rn är med sin inre ände fäst vid ett s tift på tapp en B, med sin yttre på fjäderhusväggen F. Omkring 1500-talels milt. Efter Hammarlund .

hakgången, som Georg Graham år 1710 lancerade, en gång som fortfarande begagnas i vissa ur. Hakens klor ha koncentriska partier, mot vilka hjultänderna vila under en viss del av pendelns rörelse. Denne Graham förbättrade även själva pendeln i och med att han år 1715 uppfann kvicksilverpendeln. En fransk astronom, Jean Picard, hade redan 1660 .observerat, att pendelrörelsen rönte inflytande av temperaturväxlingar. Vid värme förlängdes pendelstången, och vid kyla förkortades den, varigenom pendelkulans tyngdpunkt förändrades. De härav uppkomna ojämnheterna i pendelns gång slapp man ifrån genom alt använda kvicksilverpendel. Den är äldst i raden av s. k . kompensationspendlar, vilka sedermera tillhörde observalionsurens och andra noggrannare tidmätares utrustning. För vanligt praktiskt bruk hade Picard föreslagit pendelstänger av trä, som också alltsedan varit det vanligaste i rumsuren. Efter strängt matematiska och fysikaliska grunder är den mera komplicerade kompensationspendel, som kallas rostpendel, konstruerad. Denna pendeltyp är en uppfinning av engelsmannen Harrison . Dess pendelstång är sammansatt av ett flertal metallstavar. Ytterst finnes t. ex. ett par stålstavar, vilka genom ett övre och ett undre tvärstycke förenas och bilda en

Bild 53. Detalj av cylindergång. Cylindern är en utvidgning av orons axel, som har en halvrund ihålighet urfräst, vari gånghjulets tänder griper in. När oron svänger, ömsom fasthåll es eller frigöres tänd erna. Efter Hammarlund.

Bild 54. Urverk med p end el. Ur Huygens Horologium oscillatorium de 1110lu pendulorum, Paris 1673.

ram. Det undre tvärstycket uppbär två mässings- eller zinkstavar, i sin tur i överdelen förenade genom ett annat tvärstycke. Från detta senare hänger det ned ytterligare två stålstavar, som i sin nedre del äro fästade vid och bär upp ännu ett par mässings - eller zinkstavar. Denna växling kan fortsätta ytterligare, och det finns exempel på rostpendlar med ett flertal stavpar. Det sista och innersta upprättstående stavparets övre tvärstycke utgör slutligen fästpunkten för den i övrigt fria stålstav, som i sin nedre del bär pendelkulan. Eftersom stål och de nämnda metallerna utvidga sig olika vid uppvärmning, och då dessutom stålstavarnas förlängning sker nedåt på den här be50

Bild 55. Släphaksgång. Efter Eclwardes, The Grandfalher Clock. Bild 56. Vilande h ak gå ng. Ibid .

Bild 57. Ankargång av iildre typ . Efter Hammarlund .

skrivna pendeln, m etallstavarnas uppåt, kan man genom ett lämpligt avpassande av stavlängderna erhålla en mycket god kompensation (= utjämning). Sedan den internationella byrån för normalmåtten i Frankrike på 1890-talet börjat intressera sig för nickellegeringar i syfte att få fram ett ämne, som inte påverkades av temperaturväxlingar, och därvid upptäckt invar,

legeringen m ed den minsta län gdförändrin gen , var rostpendelns epok slut. Från den tiden använd es nämli gen p end elstän ger av delta n ya m a teri al. Av vad här r edan a nförts torde m ed önskvärd tydli ghet framgå, a tt na turligt nog »drivfjäden l» till det m ek aniska urets utveckling är en strävan a tt nå fram till uret m ed en fullt pålitlig och säker gån g. Det är denna urverksdetalj, som ständigt är föremål för förbä ttringar och omändringar. Uret i övrigt får redan tidi gt sin i princip definitiva utformning m ed sin visareuppsättnin g, sin urtavla, sitt hjulverk o. s. v. Myck et skulle ytterl igare kunna anföras om t . ex. den r edan nämnda hakgångens fortsa tta utveckling, om uppfinnandet av cylindergången och ankargången o. s. v. Vi få em ellertid n öja oss med att här avslutningsvis endast n ämna n ågot om kronometergången , det för nä rvarande m es t perfekta r egleringsverket i ur. När man på 1500-talet gjort de stora upptäcktsfärd erna och sjöfarten till de n ya länderna och k on tinenterna börja de komm a igång, uppstod ett starkt b ehov a v a tt h a tillgån g till ett instrument för bes tämmande av longituden under överfarten. Spanien och Holland voro bland de främ sta intressenterna och utlyste i tur och ordning tävlingar m ed stora prisbelöningar till den som kunde lösa problem et, d . v. s. sk a ffa fram en kronometer. Det gick tyvärr inte. F ör st n ä r engelsk a r egeringen år 1714 utlovade 20.000 pund för uppfinnandet av en lä mplig m etod och b eh övli ga instrument a tt bes tämma longitud m ed en avvikelse av h ögs t 30 en gelsk a mil, var den allmänna tekniska utvecklingen så långt fram skriden , a tt uppfinnarna på allvar kunde tänka sig lösa uppgif ten . Ar 1761 kunde h alva den utfästa belöningen utbetalas. John Harrison hade lyckats åstadkomma ett fart ygsur, som efter a tt ha utstå tt ett h alvt å rs stormig sjöresa, hade ändrat sig blott 1 1 / 2 minut. Att endast h alva prissumman utbetalades kan vi nu efterå t an se vara fullt rikti gt, ty uret var inte va d vi k alla kronometerur, utan ett ur m ed en förbättrad spindelgån g och n ärmas t a tt likna vid ett fickur. Av grundläggande betydelse visade sig den av fran smannen Pierre Le Ray omkring 1766 konstruer ade frisvä ngande b alan sen vara . T ack vare den kunde J . Arnold 1782 söka 52

Bild 58. Nutida kronometer-gäng. Efter Sandström.

och få patent på den första , verkliga kronometergången. Benämningen kronometer, som inte betyder något annat än »tidmätare », och som därför rätteligen skulle kuna begagnas om alla ur, anses också kunna räknas in bland denne Arnolds uppfömingar. Utgående från den Le Ray'ska balansen prövade under 1800-talet ett stort antal konstruktörer sin lycka på denna gren av urmakeriet. Det är många inom detta hantverk välkända och aktade namn, som dyker upp i detta sammanhang. Förutom engelsmännen Thomas Earnshaw, William Hardy och Ch. Frodsham, fransmännen F. Berthoud och Brequet, tyskarna Martens och Kessel räknas även ett par skandinaver, dansken Urban Jyrgensen och svensken Viktor Kullberg, till dem som gjort betydelsefulla insatser. Viktor Kullberg, som givetvis är av speciellt intresse för svensk publik, nådde sin berömmelse i London, där hans firma ännu lär existera. Det var framför allt oron, som blev föremål för konstruktö rernas ihärdiga intresse. Detta är naturligtvis inte utan skäl, då

gångens noggrannhet i högsta grad är beroende av den detaljen. Den nu brukliga kronometergången har ett gånghjul med spetsiga tänder, som vila mot en sten, vilstenen, utom vid det tillfälle, då oron får en impuls. Detta sker sedan en fjädrande arm varpå stenen är fästad, genom oron vridits från hjulet. Den tand, som för tillfället vilar mot stenen, förlorar sitt stöd och hjulet springer framåt. Därvid ger en annan hjultand en stöt åt en hävsten på oron, och denna får en ny impuls all utföra sin reglerande svängning. Impulsen sker blott i ena svängningsriktningen hos oron. Gånghjulet verkar alltså direkt på balansaxelns hävsten. Vad man eftersträvar är att svängningarna skola vara isokrona ( = tidslika). Då detta endast kan komma ifråga, om inflytandena p å gången reduceras till ett minimum, m ås te svängningsregulatorn röra sig så fri som möjligt i kronometergången. Orons hjulring har tidigare varit sa mmansatt av två metallringar, en inre av stål och en yttre av mässing. Den har vidare varit delad i två halvor, fästade endast med den ena ändan vid balansen. Allt detta har gjorts för alt motverka diameterförändringar vid tempera turväxlingar. Orons gång har dessutom avpassats till högsta möjliga precision genom på hjulringen fästade balansvikter. Liksom pendeln i pendeluren har numera oron i kronometern genom användande av nya metallegeringar kunnat förenklas till sin konstruktion. I dag har uret från a tt vara en dyrbar h antverksprodukt förvandlats till en relativt billig industrivara, och därmed ocks~\ kunnat bli var mans egendom. Men även alla upptänkliga grenar av mänsklig verksamhet med speciella krav p å tidmätaren kunna i dag tillgodoses. Det finns stötsäk.ra ur, vattentäta ur, antimagnetiska ur, ur som gå utan att behöva dras upp , eldrivna ur, pneumatiska ur o. s. v. När dessutom astronomerna fått ur, med vilkas hjälp de kunnat p åvisa hur jordens rotation saktar av m ed n ågon sekund p er århundrade, då har i sanning problemet med den säkra gången i uret n å tt sin lösning, och drömm en från Antik.en om att skapa en efterbild i smått av det stora världsuret förverkligats , ja t. o. m. överträffats av verkligheten.

VR= MAKARE Au WILLIAM KARLSON

denna uppsats kommer följande grupper av ur att behandlas-: Borclsur, resur, vagns- och sadelur, lyktur, golvur, konsolur, nattur, bords- och väggpendyler och fickur samt dessutom urmakare och urmakeri i olika länder och unnalwrskrån. Tornuren behandlas ej här.

Bords ur Det första mekaniska rumsuret var borclsuret, som uppenbarade sig ej långt efter uppfinningen av urfjädern vid 1400-talets mitt. Att dessa första bordsur antog tornurets form är inte så märkvärdigt, då man ju endast hade dessa som förebilder. De kunde vara fyrkantiga eller polygona, stundom utformade som gotiska kyrk.fasa der m ed dubbeltorn och den arkitekturala dekoration, som tillhörde gotikens stil, krabbor, fialer och bågverk som prydande detaljer, såsom m an kan se på ett sådant bordsur av förgylld m etall, vilket skall ha tillhört Filip den gode av Burgund (1396- 1467). Ludvig IX av Frankrike 55

(1423-83) hade ett sexkantigt med likaformad välvd huv. Vanligast har de fyrkantiga och polygona varit. Materialet var järn eller förgylld metall. För tidens människor, som var oerhört roade av tekniska finurligheter, var det dessa, som nästan intresserade dem mer än själva klockan som tidmätare. I vissa fall kunde dessa bordsur vara halvmeterhöga, uppbyggda i flera våningar med figurer, »jaquemartS >>, som förkunnade timslagen genom att m ed en klubba eller annat tillhygge slå på en klocka, alldeles som på de gamla tornuren. Efter mönster från dessa presenterades ibland också hela scener, de tre kungarnas uppvaktning för J~susbar net, skog med jägare, hundar och villebråd, som fick liv Yid timslagen, ibland en härold som före timslaget höjde sitt scepler för att tillkännage något, som skulle hända efter klockslaget, t. ex. en rad kurfurstar, som uppvaktade sin kejsare genom all med en bugning passera honom, då han nickade åt var och en av dem. Dessa konstfärdigt konstruerade bordsur var för del mesta samtidigt astronomiska ur. I Rosenborgs slott i Köpenhamn kan man studera representanter för dessa märkliga tid mätare. Utom den skulpturalt framställda prydnaden förekommer alltid också graverad. De i endast en våning byggda bordsuren har ofta gjutna figurprydnader av olika slag i kroppens nedre hörn omedelbart över den fyrsidiga , profilerade fotplallan och likaså djur eller endast lmopprydnader på de övre hörnen omkring den runda ringklockan eller kupolen, som döljer denna. I svensk ägo finns ett par särskilt intressanta bordsur, del ena på grund av att det trots sin tidiga datering, 1552, ännu ii r i funktion, tillhörigt f. landshövdingen i Halmstads län, grcye Axel Mörner, det andra på grund av sin tidigaste svenske ägare, Pontus De la Gardie, nu i Nordiska museet. Det förra är signerat av Baltus Marquart, det senare osignerat. Båda torde vara utförda i Augsburg eller Niirnberg och materialet är förgylld kop par med dekor i rik gravyr och relief. Av de i Kulturens samlingar representerade bordsuren är tre av järn och två, ett större och ett mindre, av förgylld metall , bild 1- 7. Fyra av dessa klockor är mer eller mindre defekta i sin utstyrsel. Av de tre järnuren har ett tydliga spår av en på

Bild 1-2. Bordsur av järn m ed appli cer ade urtavlor a v mäs sing, 1500-lalels slut eller om kr. 1600. ]{.'[ : 16.879 0. 30.319.

Bild 3. Bords ur av järn m ed r öd sifferrin g och vita tim siffro r , 1500-lalels slut eller omkr. 1600. KM: 22.934.

fasadens järnplatta målad röd sifferring med vita romerska siffror och de två andra på fasadsidan applicerade runda urtavlor av mässing med utsparade timsiffror i den öppna sifferringen. Utom järnbanden, som korsar över klockans övre horisontalplatta, och hörnrosetterna av järn saknar dessa dekorativ utstyrsel. I tiden torde de tillhöra 1500-talets slut eller tid en omkring 1600. Av de båda bordsuren av förgylld metall h ar del större hörnkolonnetter, vilande på fyrkantiga podier, profilerade knappar på de övre hörnen och ett klot på ringklockans krön. För övrigt graverad dekor på fotlist och sidor. Det mindre, som nu saknar sin ringklocka och sitt urverk, har inga förkroppade hörnprydnader men har bladknoppar på takets hörn. Den djupt graverade dekoren visar på alla fyra sidorna rundbågsfält, vari på tre sidor är framställda Venus, Mars och Jupiter, medan den fjärde sidan upptages av öppning för verkets urtavla samt sifferkrans däromkring, graverad på urhusets sida. Nedtill utfylles samma sida av bladdekor. Båda dessa ur räknar sitt ursprung från 1600-talets förra hälft. Endast ett av dem bär signatur och proveniensan givelse, nämligen J.Vliclwel St ... Luib ecl1 , bild 4-5. Resur, vagns- och sadelur Människan förfaller lätt till bekvämlighet. När urmakarna på 1400-talet hade funnit på att konstruera och förfärdiga bordsur, som rikemän - ty endast sådana had e råd till denna lyx - kunde förskaffa sig till sina gemak och slapp att möda sig med vatten-, sand- och solur eller löpa ut på gatan och konstatera tidens gång på närmaste tornur, om det nu var på kyrkan, rå dhuset eller ett porttorn, föddes nya behov. Furstliga personer, herremän och köpmän tillbragte mycken tid på resor, till häst eller i vagn, ibland till sjös. Då var man ifråga om t.idmätningsinstrument lika illa ställd som tidigare. Det dröjde emellertid inte länge, förrän skickliga urmakare kom det mänskliga behovet till mötes, åtminstone vad beträffar r esor till lands. Den tidens r esvagnar var bekvämt och inventiöst inredda, men deras tekniska konstruktion lämnade mycket övrigt all önska. Bland annat saknade de till att börja med fjädrar och

Bild 4- 5. Bordsur av förgylld mässing, sign. Michael St ... Luibech, 1500talels se n a re h älft. KM: 12.35 1.

Bild 6- 7. Bordsur av fö rgylld mässing, Tyskland, 1600-lalets början, osign. KM: 36.121.

Bild 8. Tidig typ av resur, av förgylld mäs sing med graverad dekor, Tyskland, 1500-lalet. KM: 13.4i8.

Bild 9. Res ur av förgylld m äss ing, osign., Tyskland, 1600-talels slut. KM : 11.103.

på gamla tiders oftast urusla vägar blev färden både irriterande och tröttsam för de stackars resenärerna. Ett ur, som var avsett att brukas som resur, krävde därför en särskilt stötsäker och stark konstruktion. Redan på 1500-talet var emellertid urmakarna i stånd alt klara dessa kinkiga problem, i det de lyckades konstruera ett vagnsur. Var det rent urtekniska i många stycken ännu ofullgånget, så var uret som föremål betraktat ofta ett fulländat konstverk b åde till sin form och till sin graverade och genombrutna dekor. Ett av de tidigaste resuren förvaras i Nationalmuseum i Ni.irnberg. Det ser ut ungefär som ett romanskt rökelsekar, klotrunt med i bladverk genombruten ytterskålla,

Bild 10. Resur av förgy lld massmg, sign. Bertram, London , 1700lalels början. KM: 14.862.

Ilild 11. Resur av förgylkl mässing, osign., 1700-talets förra hälft. KM: 8.222.

upptill en bygel för upphängning i vagnstaket och nedtill en rund fot med urtavla i den platta bottnen, så att resenären behändigt kunde avläsa tidens lopp. Det visar en tidig form av vagnsur och härrör från tiden omkring1600. Verket är fullständigt intakt och graverat med rankornament och oron med en löpande varg. Materialet är mässing och tillverlmingsorten anses vara Augsburg. Uret förvaras i ett ursprungligt skyddsfodral av masurbjörk. Bland ett flertal märkliga ur av äldre datum, som förvaras på Rosenborgs slott i Köpenhamn, förekommer ett resur med rektangulär plan från 1561, utfört av urmakaren Stefen Brenner för Christian III:s räkning. 1584 tycks det ha genomgått en (il

grundlig reparation i samband med att det som gåva överlämnades till h ertig Christian, som då började sin skolgång i Sorn. Brenner, som fick urmakarrättighet 1563, är den förste kände urmakaren i Danmark. Den vanligaste formen för vagns- eller resur är emellertid den fyrkantiga eller polygona. I numera framlidne friherre Nils Djurklous samlingar i Malmö fanns ett sexkantigt r esur i ett gammalt skyddsfodral och signerat Nurnberg 1645. Uret var av mässing m ed graverad dekor och konstnärligt formade bryggor och i urtavlans centrum den tyska fläkta örnen. Det var försett med ett fylligt klingande slagverk och gång tiden var som vanligt för dessa ur ett dygn. Det hade gått i arv inom släkten Djurklou i m ånga generationer och bland annat varit m ed om 1789 års ryska kri g och finska kri ge t 1808- 09, då det följt medlemmar av släkten, som varit militärer. Det finns ett stort bestånd av bevarade resur från 1600-talet. Även 1700-talet hade en viss svaghet för dem. Ofta kallas de »polska resur», men deras tillverknin gsorter representerar flera nationaliteter. Måtten varierar i ytan mellan 8- 17 cm., ibland mellan 5.5-c:a 10 cm. Huvudmaterialet är i regel m ässing, urtavlan stundom av tenn och fotställningarna, som i r egel förekommer och kan ha klotform eller vara gestaltade som voluter, lejontassar, liggande lejon, gripar eller liknande, av någon metallegering, om de inte är av mässing, liksom fallet är med de ofta förekommande hörnprydnaderna i form av t. ex . bevingade änglamasker eller h ermer. Någon gång , fast m era sällan, är det läderklädda skyddsfodralet till dem bevarat, som fallet är t. ex. med ett på Örtofta slott i Skåne förvarat resur. Mestadels har de graverad dekor p å plattan inom sifferkransen och på verket. Slagklockorna sitter under verket, som man kan iakttaga genom de p å sidorna infällda glasrutorna. De är ofta signerade. Ett som äges av fru Elisabeth Lindahl i Malmö är t. ex. märkt: Ludvig Martin, Riga, och dess tillkornsttid kan sättas till omkring 1700. Av sådana r esur av ovan angivna former äger Kulturen fem exemplar, alla av mässing m ed detaljer av tenn och silver, bild 8- 11. Ett par av dem är signerade, det ena: Bertram , London , 62

Bild 12. Sadelur av silver med boett, klärld med svart skinn, sign . EppenPförten, 1600·talet. KM: 19.514.

det andra av Daniel Picardi, Stettin . Av klockmakare med det förra namnet förekom i London en Simon och en vVilliam Bertram, förmodligen far och son. Den förre omtalas under 1600-talets förra hälft intill sin död 1660, den senare under slutet av århundradet och intill 1716, då han dog. Kulturens ur torde efter allt att döma ha utgått från den senares verkstad. De lejonformade fötterna är av mörk, patinerad brons och såväl på plattan inom sifferkransen som på verket undertill är graverad dekor. Daniel Picardi återfinns inte i Baillies »vVatchmakers and clockmakers of the world » (Lond. 1929) men har enligt signaturen varit verksam i Stellin, troligen ett bra stycke in på 1700-talets förra hälft, så vitt man kan döma av den graverade dekorens ar t med lagerstav på kantbården. Inom sifferkransen av silver är en graverad scen med Kristus i bön i Getsemane med ängeln, som kommer med Gud Faders budskap. De klotformade fötterna med bevingade odjursmasker bär spår av ursprunglig försilvring. Som vanligt på dessa »polska resur» sitter ringklockan i botten. Ett av Kulturens resur är åttkantigt,

vilar på kulfötter och har en m ässingskrans m ed kupi gt glas över den vitemaljerade urtavlan. Det torde i Liden tillhöra 1600Lalels senare h älft. Även från svenska urmak ares verkstäder har under 1600talet utgå tt r esur av detta slag, som bevarade exemplar visar, signerade bland a nnat av Me lchior Brutscher och Gaspar Zurbans och under 1700-talet av Peter Ernst. I Norge verkade en unnakare Gabriel Roldt i Bergen - Baillie omta lar honom i Köpenhamn 1661 - , nämnd i ett kungabrev av den 12 sept. 1661 såsom Fredrik Ill: s »hofseiermager», hovurmakare. Av honom finns ett r esur av samma sexkantiga typ som de i Kulturen i Nordenfjeldske Kunstindustrimuseum i Bergen. Det är signerat : Gabriel Roldt, Bergen, och förvaras i sitt ursrungliga skyddsschatull, klätt m ed svart skinn och m ed glas på locket. I Kulturens samling av r esur ingår också ett av den cylindriska , dosformiga typen, utför t av förgylld brons, bild 8. Numera är själva urverket h elt borta och endast urhuset m ed urtavlan och botten å terstår. Det går tillbaka på de tidi gas te typerna av r esur från 1500-talets förra del. I Landesgewerbemuseum i Stuttgart förva ras ett fullständig t sådant ur från 1542 m ed bildscener på sidan, graver ade av H . Belwm (150050), en av »di e Kleinmeister » i Di.irers krets. Kulturens dosformiga ur ä r ingalunda så fäi:nämt. Dess graverade d ekor utgöres av ornamentala lager stavar och bladslingor, rundlar och fält. Ovan de graverade timtalen i yttre cirkeln på visartavlan sitter små metallknappar, m ed hjä lp av vilka man under natten s mörker kunde k änna vad klockan var. Beträffande dess datering synes inget hindra att tidsätta det till 1500-talets slut eller omkring 1600. Utom de ovan beskrivna typerna av res- eller vagnsur före kom under samma tid en annan m ed formen av ett fickur i förstorad skala. I diam . brukar de vara c:a 12.5 cm . Ett sådant ingick i Sarasin von der l\fohls förnäma ursamling, som försåldes på auktion i Luzern 1948. Boetten var av silver och utan dekor m ed und an tag fö r boettranden , som h ade genombrulen sådan m ed fåglar och guirlander. Urtavlan var likaledes av silver m ed graverade allegoriska fi gurer. Verket var arbetat i 64

mässing och järn. Det var också försett med slag- och väckarverk. Utom dagens timmar och väckarslag kunde man på detta resur avläsa veckodagen och månaden samt solens och stjärnornas olika faser. Uret var signerat av Jean Le Senne. Namnformen Le Seyne förekommer också. Enligt Baillie arbetade denne urmakare i Paris från 1600-omkr. 1635 och omnämnes också i pariserurmakarnas skråstatuter. Till uret hörde ett läderetui med silvernaglar. Denna typ av res- eller vagnsur benämnes också sadelur. I samma samling fanns elt annat resur av samma typ med silverboett, vars baksida visade en graverad framställning av den Heliga familjen. Urtavlan, också av silver, var på den runda centrumplattan prydd med graverade blommor och hade omkring denna en yttre och en inre sifferring, så arrangerade, att man bekvämt kunde avläsa tiden från två motsatta håll. Signaluren på locket upplyser, att mästaren var Jacob Deburges, Paris, som levde mellan åren 1605-86. Ett annat sadelur från 1600-talet ingår i Hohenzollerska samlingen i Berlin och är signerat av Johannes Georgius Miiller i Dresden , mästare 1670. Detta ur har endast timvisare och i urtavlans centrum en emaljmålad scen med S :t Görans strid med draken. Det skall enligt traditionen vara förfärdigat för kurfursten Johann Georg av Sachsen, som gjorde slut på de gamla tvistigheterna mellan klensmederna och urmakarna i Dresden och inrättade ett särskilt skrå för de senare. Även Kulturen äger ett sadelur av denna förstorade fickurstyp. Verket är av mässing och järn och signerat EppenPf örten. Boetten är av silver med graverad och genombruten dekor av bladslingor och musslor. Urtavlan är likaledes av silver med en smal kantbård av refflad mässing. På urtavlan sifferkransar för timmar och minuter och innanför dessa en krans med arabiska siffror och visare till inställning för väckning. Boettens bakskålla fylles av en kraftig ringklocka. Uret är inneslutet i elt fodral av skinnklädd koppar med koncentriskt ställda, silverskodda runda hål, bild 12.

Lyktur I England hade m an r edan under 1500-talet k onstru era t en Lyp a v rum sur, som gå r under b en ämningen ly k lur , p å engelska kallade »lantern clock s ». Det tidi gas t kända är sign era t: N . Va ll in 1598 och särsk ilt b eskrivet av F . I-I. Green . Troligen är d et d en samme »N. V. », som omtalas som dro ttning E lisabeths urmakare. Det va r väggklockor , placer ad e på en konsol. E tt liknande tidi gt lyklur finn s alltjämt p å ·w indsor cas tle vid London, fas t inte själva urverket lä r vara d et ursprun gli ga. De t sk all enli gt tra ditionen va ra en gåva av Henrik VIII till Anne Boleyn vid d eras bröllop 1533 och är fö r se tt m ed kon trah enternas fö r namn, H enry och Anne, in graverade. Det h ad e under tidernas lopp h amnat i ·w alpoles samlingar p å Strawberry H ill, d ä rifrån d et förvärva des av drottning Victori a, som var m yck et road av klockor. Så dan a klockor va r vid denna tid ännu m yck et d y rb ara och kan inte t änkas h a fö r ekommit i va nli ga h em ulan förb eh ållits samh ällets spetsar eller utfö rts av urmak aren fö r hans ege t h öga nöjes skull. Det dröjde en god tid, innan d essa loddrivna rum sur av lykttyp så h ade s tabilisera ts som p rodukt er i urmak arnas verkstäd er , a tt d e kunde t änkas ingå bland bohage t även i förmögna h em. De t inträ ffa de förs t omkring 1610 eller m öjli gen n ågot tidi gar e. Denna klock a blev m ycket uppsk a ttad och ett typiskt en gelskt rumsur, k alla d omväxlande »b edpost », »birdcage » och »Cromwelli a n clock » och b eh öll sin huvudposition ända fram till 1660, då golvuren börjad e k on kurrer a . Tillverknin gen av d essa klockor fort sa tte em ellertid i London å tmins tone till slutet a v 1600-talct och i landsorten ända fram till slutet av 1700-ta let. De tidi gare och en del sen are, gjorda fram till 1670, var i allmänh et konstruerade fö r 24-timmar sgång. Sen ar e konstruerades ock så såd an a för 12-timmar sgång, m edan de från århundradets sen as te fj ärd ed el h ade 30-timmars gång. L än gre fr am gjordes sådana klockor även fö r 8-dagarsgån g. I vanli ga fall är p endeln placera d inuti klock an , m en m an kan ock så trä ffa på fall, d är pendeln sitter fram fö r urtavlan, s. k. kosva nspendel, ibland krönt av en fågel eller a nnan fi gur, som sä ttes i rörelse samtidi gt m ed p endeln. 66

Ilild 13. Lyklur av förgylld massmg, sign.

llenry Jreland in Lolh ebury (1650- 75). KM: 12.705.

Lykturen, särskilt de som tillverkades före 1600 och speciellt de av londonurmakare, var för det mesta mycket smakfullt ornerade. Urtavlan hade i allmänhet graverad dekor, ofta en kunglig devis eller ett vapen eller blomdekor. Tulpanmotivet var särskilt omtyckt. Ibland var även sidorna täckta med plattor med graverad dekor av något slag, som symboliska figurer. Framsidan har ofta ett genombrutet och graverat krön och stundom har också sidorna försetts med sådana eller genombruten vingdekor, bild 13. Ibland kan dessa vingar vara hela och endast ha ett genombrutet krön. Hörnståndarna av mässing har i allmänhet klotrunda fötter och upptill profilerade toppprydnader. Mot 1700-talets slut fick urtavlan ett segmentformat krön. Dessa klockor var placerade på en träkonsol vid väggen, försedd med hål i den plana sk ivan för lodlinorna. Under 1700talet fick de ibland också huv, mera sällsynt på engelska ur, mera vanligt på väggur framställda i Friesland. Dekoren omkring urtavlan på dessa friesiska klockor skiljer sig väsentligt från de engelska, som utmärker sig för stringess och måttfull 67

Bild 14-15. Lyktur av fö r gylld m ässin g, d et v. sign. I. W indmills, L ondo n (1671- 1723), de t h. J ohn Barnett L ondini fecit, 1700-la lets bö rj a n. KM : o m. o. 6. 166.

elegan s. P å de friesiska är m etalldekoren utförd i r elie f och ej graverad m en är liksom de engelska klockorna genombruten m ed lövverk m ed fåglar och h ermer på sidorna, allt förgyllt. Urtavlan och konsolen m ed dess huv är polykromt b em ålad med fi gurer eller blommor, bild 18. Ibland har konsolstä llningen intarsiadekor. I Kulturen s samlingar är detta slags ur av m ässing, lykturen , r epresenter ade m ed n ågra typisk a exemplar. Det äldsta, Qild 13, är signerat: Henry Ireland, Lothbury, som var verksam m ellan å ren 1654- 75. Ett anna t, som förmodli gen n ågon gån g på 1800-talet blivit inmonter a t i ett golvursfod ral av allmogek arak tär, bä r signaturen: / . W indmills, London (1671- 1723), bild 14. Denne var m edlem av Clockmak er s Company och en m yck et fr am stående urmak are. H an gjorde ock så fickur, som h an i allm änhet sign era de : Jo seph Windmills, intill slutet av 1600-talet. 68

Bild 16- 17. Lyklur av förgylld m assmg, det v. sign. Paulus Graupner, Augsburg, d et h . osign., E n gland, 1700-lalets förra hälft. KM : 33.404 o. om.

Omkring 1700 upptog han sin son som delägar e i företaget och deras huvudsakliga produktion blev då fickur och der as signatur endast 1V indmills. John Barnett / Lonclini fecit läser man på signa turen på en tredje klocka, bild 15. Denne kom i urmakarlära 1697. Dessa klockor liksom en fj ärde, som är osignerad och av senare datum, bild 17, är alllså en gelsk a. Den osi gnerade har i motsa ts till vad fallet är hos de äldre vitemaljerad urtavla och tiden för dess tillkomst skulle alltså efter vad urforskningen hittills konsta terat falla först efter 1630, då dessa urtavlor började komma i bruk. Engelsmännen själva hävda em ellertid med bestämdhet, att inge t ur m ed emaljerad tavla utförts i England för e 1705. Givetvis h ar det under tidernas lopp förekommit, att en äldre urtavla er sa tts med en ny. En femte representant för gruppen lyktur är av t yskt ursprung och signerad Paulus Grcmpner, verksam i Augsburg under 1700-talets förra hälft och död 17 57. Den h ar si tt speciella intresse genom sin »kosvan spendel», som svänger framför urtavlan, bild 16. 69

Bild 18. Fries iskt ur m ed pol y kromt bemål a t träs ta tiv och förgylld m eta lld ek o r . 1700-ta lets fö rra d el. KM : om.

Kulturen h a r ock så ett fri esiskt ur, som tillhör d enna kategori, bild 18. Det är från 1700-talets förra del och osignerat. Det är m ed sin rikt för gyllda och polykromt bem ålad e urtavla och konsolställning ett typiskt exemp el p å d en fri esisk a klock.tillverkningen av d etta slag. Golvklo c kor Ur d enna i d et för egående beskrivna lykturs typ vä xte golvklockan fra m , en gelsm ännen s »grandfatherclock ». En ick e ovanlig b en ämning under 1600-talet var »Coffin-clock s ». »Grand70

fathercloclo eller »farfarsklocka » är elt relativt sent namn på dem, vilket ej förekom på den tid, då de framställdes. Om tidpunkten för dessa klockors första uppträ dande har delade meningar inom urforskningen gjort sig gällande. ,V. C. Hazlitt är av den åsikten , att då urmakarskråe t 1631 bildades i London var »the Coffin -clock », den tidi ga en gelska b enämningen på golvklock an , redan ett faktum . Då Hazlitt em ellertid ej givit några närmare bevis för riktigheten av sitt p ås tående, h ar detta fått stå som ett obevisat antagande. Andra forskare har gått in för a tt Holland skulle vara ursprungslandet. För närvarande är emellertid forskningens ståndpunkt efter in gående föremålsoch arkivundersökningar den , att golvklock an har sitt ursprung i England. Detta h ar sen as t (1952) h ävdats av E. L. Edwardes i hans arbete »The grandfa ther dock ». Han sätter också tidpunkten för dess första uppträdande Lill omkring 1660 och omtalar sam tidi gt, a lt en av Alwsverus Fromenteel 1658 konstru erad klocka kan anses som det tid igas t m öjli ga exemplet p å en tydli g utvecklingsbas till den fullgångna golvklock an . Då avsikten här är a tt presentera golv klockan som företeelse i rummet, alltså som möbel och ej urtekniskt, är det i första h and fodralet, som kommer ifråga samt utsmyckningen av urtavlan. Urmakaren beställde fodralen hos möbelsnickaren , som gjorde grovarbetet, och för den m era kons tnärli ga utsmycknin gen anlitades sedan konstnärliga krafter. Givetvis m ås te urmakaren hålla noggrann kontakt m ed sin snickare, så a tt denne nogsamt höll riktiga mått på fodralens huvar fö r inmontering av de därtill avsedda urverk en och urtavlorna sam t vidare tillfredsställande proportioner på h ela fodralet. I det en gelska urmakeriets hi storia omtalas r edan tidig t »casem ak ers » eller fodralmakare, som utgjorde en speciell grupp inom möbelsni ck eriet. Liksom ifråga om uren som sådana har det på vissa håll gjorts gällande, att dessa fodral såväl beträffande snickeriarbetet som dekoren skulle vqra av holländskt ursprung. Detta har em ellertid visat sig vara en sanning m ed modifika tion. Ett holländskt inflytande ifråga om dekoren h ar möjligen gjort sig gälland e på de tidiga en gelska klockfodralen , dock endast på de allra tidi gas te, som vi skall se. Sådana influenser kan ha för71

medlats från Holland genom Karl Il och hans anhängare, när de efter restaurationen återvände till England. Och det är också möjligt, att under 1670-talets senare hälft och 1680-talet engelska klock.fodral fraktades över till Holland för att intarsiadekoreras, på samma sätt som man senare sände fodral eller dörrar till sådana fodral till Kina för att lack.dekoreras. När Ludvig XIV 1685 återkallade det nantesiska ediktet, flydde massor av hugenotter, bland dem åtskilliga yrkesmän av olika slag, ur landet till Holland. Då Wilhelm av Oranien som \Vilhelm III blivit Englands monark tog de sig över till England och förde jämte den franska Boulle-dekoren med metall och sköldpadd också med sig dit den holländska intarsiakonsten. De engelska möbelsnickarna var givetvis ej sena, när det gällde att lära av de invandrade yrkesmännens kunnighet men omsatte dessa lärdomar efter egna intentioner och skapade på detta sätt fram en karakteristisk engelsk intarsiakonst. Vissa forskare har velat hävda, att sedan fodralmakeriet blivit en industri 75 % av produkterna skulle vara utförda antingen i Holland och importerade eller i England av imigranter från Holland och Frankrike. Den allra senaste forskningen på detta område framhåller emellertid bestämt, att klockfodralen är h elt och hållet inhemska produkter och endast delvis , som mellan åren 1675 till omkring 1695, intarsiadekorerade av imigranter. Senare har engelska yrkesmän helt svarat för både det ena och det andra. De träslag, som tidigast användes för dessa klockfodral, var ek, mestadels som blindträ, och päronträ. Fodral enbart av ek tycks ej ha varit så populära, men väl av päronträ. Detta behandlades, så att det fick ebenholzfärg och polerades. Under 1600-talet var detta inte så ovanligt. På ek som blindträ applicerades sedan ebenholz eller valnöt, omväxlande med olivträ, trä av gullregn, kungsträ eller idegran. Skulle fodralet förses med intarsiadekor, använde man vanligen valnötsfaner som fond för denna. Som inläggningsmaterial brukades järnek, buxbom och ibland elfenben, det senare med sin naturliga färg eller · grönfärgat. Den gula färgen på de båda träslagen varierades medelst uppvärmning i het sand. Den holländskt influerade 72

Bild 19. Golvklo cka m ed inta r siad ekor i • a ll over-mönslrel>, England, 1600-lalets slut. KM : 10.797. Bild 20. Golvur med inlagd och snidad dekor, England, 1700lalels förra d el. KM : 9.101.

intarsia dekoren visar bl. a. fågel-, blom- och sjögräsmotiv samt arabesken. De äro naturalisti ska i teckningen och krafti ga i färgskalan. Dekoren är här ofta . b egränsad till fält av ebenholz, inlagda i valnötsytan, däri de färgade inläggningarna starkt fram står mot den svarta grunden. Under den tidigare intarsiaperioden i engelsk möbelkonst förekom också ett annat sätt a tt arrangera dekoren av holländskt eller flamskt ursprung,

nämligen att sprida den över hela ytan, det s. k. »all overmönstret» , bild 19. Det har uppträtt dels samtidigt med det förenämnda dekorationssättet och dels efterträtt detta. De tillhör båda 1600-talets slut. Efter den holländskartade intarsiadekoren följde en annan, närmast inspirerad av italiensk filigranskonst , med större mönster och med lugnare effekt, som är helt karakteristisk för engelsk intarsiakonst. En art härav erinrar mycket om Boulles säregna inläggningskonst. En annan har kallats »Sjögräs »-intarsia. Härmed har man nått höjdpunkten av denna slags dekor på klockfodralen och då hade man i tiden hunnit fram till 1720. Omkring 1700 började på grund av de livliga handelsförbindelserna med fjärran Östern den kinesiska lackdekoreringen komma i bruk på möbler och därmed också på klockfodralen och fortsatte långt fram under detta århundrade, även om den efter blomstringstidens slut omkring 1730 började avtaga. Samtiden . kallade denna dekorationsmetod »japaniserande » (»japanning »). I dessa lackarbeten var grundfärgen svart, röd eller grön, endast undantagsvis »buff ground » (sämskgul) för att imitera det ljusa sykomorträets färg . På denna grund målades sedan dekoren i lackfärger och guld. Många golvursfodral sändes under denna tid ut till Kina för lack.dekorering, men man har också säkra bevis för att endast dörrarna till fodralets kropp skickades ut, medan det övriga av fodralet dekorerades hemma efter enklare teckningar medelst schablon. I sådana fall var dörren vanligen gjord av ek och fodralet i övrigt av furu. Efter hand nådde man också på hemmaplan stor färdighet i denna lackeringskonst inte bara i England utan även i Frankrike och Holland, ja, till och med sådana r esultat, att det stundom kan vara svårt nog att skilja på det originala, det vill säga det som gjorts i Kina, och det som gjorts i Europa. 1733 slopades tullen på importen av mahognyträ. Följden blev, att det kom in ett rikt bestånd av detta träslag till England och det blev högsta mode att fabricera och bruka mahognymöbler, således också klockfodral, bild 21. De förut använda träslagen kom alltså ur mode liksom intarsia- och lackdekoren, fast man naturligtvis inte helt upphörde med dem. För engelsk 74

Bild 21. Golvur, mahogny , m ed snidad dekor och ej ur sp rungli g urtavla, Nordlyskland eller England , 1700-talets milt. KM: 23.064. Bild 22. Golvur, grön målat, med snidad oc h förgylld dekor, Sverige, 1700-talets mitt. KM: 6.735.

möbelkonst har också sedan dess mahognyn varit det huvudsakliga träslaget. En och annan möbelsnickare s tack väl em ellan m ed möbler av ek med snidad dekor alldeles som på 1600talet, särskilt på 1760-talet, då imitation av möbler i »Jacobean style » var modernt. Det förekom olika slag av mahogny. Så kallad spansk mahogny från San Domingo, som med åren fick en mörkare ton,

var det första. Senare kom den kubanska, som allmänt brukades till omkring 1770, varefter hondurasmahognyn blev den vanligas t förekommande, rödare i tonen än de tidigare sorterna. Det finns m ånga utsökta exemplar av urfodral i mahogny från tiden 1760- 95. Chippendale ger i sin »The gentleman and cabinet-maker's direclor » (London 1762) såväl till form som dekor rika och omväxlande exemp el. Och Sheraton har också m ed sin spröda stil lämnat bidrag till det engelska golvurets utformning och ornering. Golvurens dörrar upptar till en början fodralkropp ens hela framsida. I de tidigare brukar baspartiet vara relativt låg t och stå direkt på golvet utan n ågon markerad fotställning. Urtavlan och huven har rak avslutning upptill, m edan senare golvur har ett segmentformat krön. Under tiden 1660 och fram till omkring 1685 var huven endast till alt lyfta av och stod genom ett mekaniskt arrangemang i förbindelse med fodralkroppens dörr, så alt först när denna öppnades kunde avlyftningen försiggå. Huven hade då ännu inte glas framför urtavlan. När detta omkring 1685 sattes in, fick huven en egen dörr, som kunde öppnas, n ä r klockan skulle dragas upp, dock inte så direkt som nu . P å grund av en inmonterad mekanism krävdes det nämligen , alt man först öppnade fodralkropp ens dörr för att frigöra en stoppnagel, som höll huvens dörr. Alltså det gamla arrangemanget, som alltjämt fanns kvar. Denna inrättning var i bruk till omkring 1785, då urhusets dörr blev fri . Ända fram till början av 1700-talet hade huven i regel rak avslutning upptill, n ågon gång ett snidat krön eller annan prydnad, bild 20. Vid denna tid blev den s. k. »Queen Anne »-huven modern i samband m ed att fodralet växte på höjden men dock h öll sig väl proportionerat, åtminstone till omkring 1740. Denna nya krönprydnad hade till alt börja med formen av en sprängd gavel, ett typiskt barockmotiv i möbelkonsten, som senare kompletterades med en överbyggnad och ibland försågs m ed klotspiror eller figurer av förgylld brons. Praktiskt tage t hade alla dessa klockhuvar under 1600-talet och ofta under 1700-talet ända fram till omkring 1750 glas på sidorna, så att man kunde iakttaga urverket. Ibland förekom 76

Bild 23. Golvur, vitm ålat, m ed snidad och förgylld d ekor, Sverige, 1700-talets senar e h äll. J{M: 12.339. Bild 24. Golvur, faner a t med ljus björk i bårder och fält , m ed svartpolerade lister, på urtavlans kr ön solgu den m ed sin hästanspända char i färger , Sverige(?), 1800-lalels fö rra h äll. KM: 48.470.

detta arrangemang även under senare delen av 1700-talet men då mestadels på i London tillverkade fodral. På tidigare typer av golvursfodral fanns också n edtill på fodralkroppen s dörr en inramad ruta av konvext flaskbottensglas mitt för den runda pendelskivan , så att man kunde konstatera, att p endeln var igång. Urtavlorna p å de tidigare golvklockorna fram till c:a 1700, 77

alltid av mässing, var till formen fyrkanti ga. Under 1700-talet tenderade denna form å t a tt bli större i y tan och r edan i början av å rhundrade t fick den upptill ett b å gfält, som sedan blev vanligt under århundradet. I detta bågfält kan m an finna insatt r ent dekorativa detaljer, en visare att s tälla på »Strike » eller »Silent », allt efter som m an vill lyssna till eller koppla av klockans slag under natten eller dagen . Ofta var h är inmonterad apparatur för att visa m ånfaserna eller andra astronomiska företeelser. I hörnfälten utom sifferringen, som ibland var försilvrad, var genombruten dekor av förgylld brons eller m ässing i gjutet eller drivet och ciselerat arbete placerad, liksom ibland på det halvrunda kröne t. Dessa h örndekora tioner k an ofta vara hjälpmedel vid dateringen av klockans ålder, då de mestadels följ er tidens dekorativa stilschema. Inom sifferringen var graverad dekor. Ett omtyckt motiv på denna plats var tulpanmotivet. Urmakarens sign atur, om den var utsatt, finner man omväxlande n edtill på sifferringen, i en kartusch p å plattan inom denna eller uppe i det segmenlformade krönet. Från omkring 1780 började man vitemaljera urtavlorna p å dessa golvur. Tavlorna utfördes då vanligen i järnbleck, ett första tecken på inträdande dekadens i det engelsk a urmakeriet. Det blev naturli gtvis billi gare och dessutom ansåg man, att det underlä ttade möjli gh eten a tt avläsa tiden m ed de svarta siffrorna på den vita grunden. Redan tidi gare hade m an försilvrat sifferringen för att på så sätt ge en ljusar e bakgrund å t siffrorna. Mässingstavlor med i färger m åla de motiv, klassiska, mytologiska, symboliska, av en gelsk eller holländsk härkomst är ytterst sällsyn ta. Däremot bruka r de vitemaljerade tavlorna för det mesta vara försedda m ed någon m ålad dekor, som blommor, figurer eller landsk ap. Visarna, till a tt börja m ed relativt enkla , nådde under de senaste åren av 1600-talet sin h ögs ta kons tnärli ga utformning. Omkring 1760 började de bli mindre omsorgsfullt utarb etade, visserligen bå de go tt och vackert hantverk ända fram till omkring 1790, m en de ofta utsök t vackra och välarbetade visarna frå n 1600-talets slut och 1700-talels börj an förekom inte län gre. Efter 1800 är det, k an man anse, definitivt slut med tillverk78

ning av golvklockor av rent konstnärlig halt i England. Deu fortsätter väl ett stycke fram under å rhundrade t, men som konstprodukter är resultaten inte att jämför a m ed tidi gare alster. De holländska golvuren har stor likh et med de engelska i sina utvecklingsfaser. I Frankrike tog de tidigaste golvuren ges talt under Ch arles Andre Boulles (1642-1735) konstförfarna händer, ornerade med den för honom typiska intarsiadekoren av brons, koppar, tenn och sköldpadd mot en bakgrund av svartpolerat trä. Det lär vara tvivel underkasta t, om Boulle är den egentlige upphovsmann en till denna sär egna intarsiakonst. Ett inventarium över kardinal Mazarins möbelbestånd från 16Gl låter oss veta, att redan här förekom möbler av detta slag, otvivelaktigt av italienskt ursprung, möjligen av Domenico Cucci, en italienar e, som lever era t möbler till kardin alen. Boulle blev emellertid den store mästaren inom denna intarsiakonst, som berättigar honom till äran a tt ha givit a rten dess namn. Han var Ludvig XIV:s hovebenist och minister Colberts gunstlin g. Boulles golvur h a r formen av en hög piedestal på en markerad bas, varpå det rundbågsformade uret står. Utom intarsiadekoren har de rikt arbetade och förgyllda bronsbeslag på såväl piedestal som klock.fodral i form av h ermer, symboliska figurer , lejonmasker , musslor, akantus och medaljonger med någon bildframställning. Det är barockens pompa i sin prydno, sådant som passade i »Solkungens » miljö. Ur tavlan och visarna är av förgylld brons, den förra med gjuten och graverad dekor, sifferplattorna vitemaljerade med blå- eller svartemaljerade romerska siffror. Under rcgeansen och rokokon utformades den franska golvklockan av bl. a. Charles Cressent (1685-1768) och fick med tiden det livliga linjespel, som karakteriserar den senare av dessa stilar. Dekoren blev översvallande rik i relief och friskulptur av förgylld brons med musslor och rocailler, blad och blommor. Andra hade s trålande kinesisk lack.dekor, de bästa från bröderna Martins verkstäder. Med Louis XVI-stilen kom det nyklassiska draget, då den romerska antikens form- och dekorationsvärld blev förebilden för den europeiska konstin-

dustrien. Linjerna raknar och i dekoren blandas bronsornering och intarsia. Med empiren är vi inne i den rena imitationen av den romersk a och egyptiska antikens husgeråd och arkitektur, då golvklockan kan få formen av en kolonn , slät eller refflad, på ett fyrkantigt podium, en pelare eller ett antikt gravmonument. Blindträet i dessa golvklockor från 1700-talet och 1800talets början är av enklare slag, m en faner och intarsia är av ädla träslag. På enklare trä är också lackornering och målning utförda. Frankrike var modelandet och därifrån dikterades smaken i Europa under 1700-talet och 1800-talets börjar... I Tyskland, som alltid älskat det po1npösa och överlastade, märker man i detta fall Boulles barockformer in i rokokon, naturligtvis med de dekorativa arrangemangen ordnade efter den moderna stilens schema. De svenska konstindustriella yrkesmännen hade en starkare känsla för balans och måtta. De starkt förgyllda franska bronsdekorationerna ersattes hos oss för det mesta av snidat och förg yllt trä. Målningen kunde däremot under rokokon ibland vara mycket rik m ed landskap, fi gurscener och andra motiv i ornamentala inramningar, under den gustavianska stilperioden är den däremot mera måttfull. Våra empireklockor av detta slag har den typiska stelheten, kalla och högtidliga, med m ålad och relieferad dekor, ofta av emblematiskt innehåll. I Kulturens samlingar ingå r n ågra golvur, representerande fransk smak i svensk översättning från här ifrågavarande tid, bild 22 och 23.

Konsol ur Holländaren Christian I-fuygh ens uppfinning av p endeln 1656 fick givetvis en stor betydelse för klockornas utformning. På denna bygger t. ex. de s. k. Haagsche Klokjes (Haagklockor) , först konstruerade av Salomon Coster i Haag omkr. 1660. Ett av honom förfärdigat ur med hans signatur och med fodral finns också i b ehåll, daterat till omkr. 1658- 60. En annan av de tidigaste och alltjämt bevarade klockorna av denna typ är signerad av J. B ernard van Stryp i Antwerpen med tillkomsttid 80

omkr. 1660. Båda ha en på höjden rektangulär form och är avsedda att hänga på väggen. Dörromramningen är fanerad med sköldpadd. Urtavlan är klädd med sammet, varpå sifferkransen av silver-eller försilvrad metall är lagd. Denna klocktyp togs upp av engelska klockmakare och utbildades till de s. k. konsoluren eller »mantelclocks » (spiskransur) och uppträdde i England redan omkring 1660. I Sverige kallas de också ibland biblioteksur. De tidigast bevarade är signerade av Edward East (f. c:a 1600, d. c:a 1693). Fodralet är utfört i ek och fanerat med ebenholz. Fasaden är enligt tidens mode uppbyggd som en portal, upptill avslutad med ett gavelkrön och på sidorna prytt med kolonnetter med akantuskapitäl av förgylld brons. Som fotställning tjänstgör fyra klo-och-bollfotformade stöd av samma material som kapitälen. Fasaddörren är försedd med glas liksom de båda smala dörrarna på klockans sidor. Bakom fasaddörrens fyrkantiga glas ser man den likaformade urtavlan av förgylld mässing, på vilken sifferkransen av silver är applicerad, bild 25. En ornerad visare anger timmarna, medan den spjutformade minutvisaren är helt odekorerad. Inom ringen är ibland en tudorros eller någon liknande dekor graverad, medan hörnfälten utanför ännu är odekorerade. De båda hålen på urtavlan för uppdragning av klockan sitter högt på dessa tidiga konsolur, ungefär mellan 10 och 2 på sifferringen. I mitten på 1660-talet har de redan sänkts ned till mellan 9- 10 och 2- 3 och 1670 är de nästan nere mellan 9 och 3. I mitten av 1660-talet har mässingsurtavlan även utanför sifferringen fått graverad dekor och omkr. 1670 är den graverade dekoren helt borta, men som ersättning för denna har kommit gjutna applicerade kerubhuvuden i förgylld brons. I ett konsolur, signerat av William Knottesford (omtalad 1656-96) i London, från 1685 är den portalformade typen försvunnen och fasaden helt fyrsidig med en plan avslutning upptill, varpå står en krönprydnad liknande ett lågt skrin med profilerad sida och platt lock. I fodralets hörn står korkskruvvridna kolonnetter med baser och kapitäl av förgylld brons som tidigare. Fodralet är fanerat med olivträd. Baksidans dörr, tidigare helt av trä, har nu fått glas. En tekn isk nyhet är kalenderskivan på ur6

Bild 25. Kon so lur, E n gla nd , 1700-talets fö rra h ä lft. KM: 11.955. Bild 26. Kon sol ur, sign . J oh an N yb er g, St ockh olm , 1700 -talets sen a r e h älft. KM: 24.041.

tavla n . Under 1680-ta let få r konsolurets k rön ett alltmera skrinliknande utseende, förses m ed bärhandtag och i allmänh et m ed drivna och förgyllda b eslag av m ässing, n ågon en stak a gån g av silver. Denna typ fö reträd es a v ett par konsolur utfö rda av Jo seph Knibb (1650- 1711 ) och en av En glands m es t fra m stå ende urmak ar e Thomas Tompion (1639- 171 3 ). Fodralets m aterial är ek och faneret av ebenholz. Hörnkolonnetterna h ar n u fallit bort. Frå n 1690-ta lets sen ar e h älft finns ett konsolur beva ra t, s ign era t a v Jo seph Windmill s (1671- 1723) i London, d är h ela det skrinformade krön et m ed s itt h andtag och m etallmontage t p å fa saddörrens lister ä r av silver. Hä r ä r ock så a lt lägga m ärke till , huru som den tidigare enkelt spjutformad e minutvisaren nu få tt en rika re utstyrsel i stil m ed timvisar en . P å 1690-tal et börj ad e man ock så pryda fod rallakels övre h örn 82

Bild 27. Bordsp end y l, silve r, T yskl a nd (?), om kr. 1830. KM: 33.402. Bild 28. Bo rd spend yl, förgylld brons och snid at trä , Tyskland. 1700-ta lels sena r e h ä lft. KM: 33.405.

med m etallknoppar och sifferkransen börjar nu få s törre bredd. Omkr. 1715 kommer de första konsoluren m ed inkomponerat spelverk. Ett a v de tidi gas te av dessa är utfört av den till England inflyttade hugenottfl yktingen Claude De Ch esn e (omtalad 1689- 1730) . I hans klocka ä r också andra n yh eter att observera, nämligen faneret av valnöt och urtavlan s segm entformade krön. Vid 1700-talets b örj an h ar också urtavlans hörnprydnader övergivit k erubmotivet och blivit blad- och gr enverk . Omkr. 17 50 har konsol uret fortfarande samma uppbyggn ad m en en ny variation av urtavlans form h ar kommit till. Till omväxling m ed den r ektan gulära m ed segmen tkrön uppträder nu också den cirkelrunda och fasaddörrens glas ansluter sig i samma form härtill, inramat av ett profilerat cirkelband av förgylld 83

Bild 29. Bordspendyl, alabaster, 1800-talets början. KM: 6.686. Bild 30. Bordspendyl, mahogny och alabaster, Sverige, 1800-talets förra hälft. KM: 17.592.

mässing. Frå n 1760-talet har det skrinformade krönets underparti fått en konkav insvängning i stället för den tidigare konvext utbuktade linjen. De vitemaljerade urtavlorna börjar nu också uppenbara sig, med svarta siffror. Från 1780-talet och därefter växer fodralet n ågo t på höjden och fasaden blir mera rektangulärt betonad. Blindträet är alltjämt fanerat. Fasaddörren är i den högre typen rundbågad eller har ett segmentformat krön med applicerad förgylld bronsdekor i hörnfälten upptill. Det blir över huvud taget en mera livlig omväxling i fodralens såväl utformning som dekor med 1760-talet. Rokokons livsbejakande stil har sannolikt bidragit härtill. Omkr. 1765 får t. ex. fodralets överdel rundbågig avslutning och dekoren utföres ofta i »vernis Martin »-fernissa a la chinoise. Från 1760 och c:a 40- 84

Bild 31-32. Bordspendyler, mahogny, m ed dekor av förgylld mässing, England , omkr. 1800. KM : om.

50 år fram å t blir den s. k. ballongklockan mycket populär. Här är fodralets överdel med urtavlan cirkelrund, vilande på ett insvängt mellanparti med en profilerad, rektangulär fotställning på låga stöd. De konsolur, som under empiren samt 1800talets andra och tredje decennium följer modet, har kvar den rektangulära formen med rundbågad överdel, raka sidor och står direkt på underlaget eller har små kulfötter, stundom med ringhandtag i lejonmasker på sidorna. Ibland kan dock fodraltaket vara platt och försett med ett profilerat och refflat lågt krön med knopp. I mahognyfaneret är inlagd mässingsdekor. Redan från 1810-talet gör sig ett gotiskt inslag gällande med ett spetsgavlat krön, från 1820-30-talen med gotiserande dekor på fodralet , ofta av ebenholz, inlagt i mahognyfaneret. Vad som 85

därefter uppträtt på konsolurets front har i regel varit upprepningar av redan passerade typer. · Franska konsolur har ef ter detta engelska formschema utvecklat en ännu rikare dekor och mera omväxlande former, :som efterbildats och spritt sig på kontinenten. I Sverige utförda konsolur från 1700-talets förra hälft visar närmast engelsk påverkan, medan under rokokon och nyklassisk tid de franska influenserna varit förhärskande, bild 26. Nattur Att avläsa tiden om natten har varit ett problem sedan årtusenden tillbaka, som dock lösts under olika tider med tillhjälp av mänsklig fantasi och teknisk förmåga. Före uppfinnandet av de tekniska uren använde man clepcedrae eller vattenur, som brukades bl. a. då man inte med solens hjälp kunde konstatera tidens gång. Sedan de tekniska kommit till, fann man också på råd för att kunna avläsa tidens gång under dygnets mörka timmar. Redan p å 1500-talet hade man kommit därhän, att man medelst små uppstående knappar på bordsuren i en cirkelkrans utanför timsiffrorna kunde ge en möjlighet att genom att känna sig för på denna underrätta sig om tidens gång. Jacob Zack (omtalad 1518- 40) i Prag konstruerade 1525 ett sådant. På 1600-talet förbättrades förhållandena på så sätt, att man kom p å iden m ed den perforerade och roterande urtavlan, bakom vilken man satte ett ljus och dymedelst kunde avläsa tiden. Det skall ha varit Italien , som härvidlag varit föregångslandet. Ett sådant nattur från 1680 är bevarat och visar till sin uppbyggnad exakt samma utseende som ett konsolm· med fyrkantig fasad och ett låg t, profilerat krön med knoppar på fodralets krön. Jos eph Knibb har 1685 signerat ett liknande ur med gavelkrönt fasad. En under 1700-talet vanlig typ av nattur var även i Sverige de vertikala skivuren av brons på en låg fotställning med profilera t skaft och rund eller fyrdelad fot. De svenska hade ett vanligen rikt utarbetat krön över den runda urtavlan i gjutet arbete med en genombruten rosett i mitten, från vars centrum en visare hängde ned och visade på tiin 86

siffran. Bakom rosetten placer ades ett ljus. Både Pet er Ernst och Johan Fr edman i Stockholm har vid 1700-talets mitt gjort flera sådana. Naturlig tvis h ar även andra svenska urmakare pres terat dylika. Nattur, utförda efter r ådande tidsstil , var ännu vid 1800-talets början i bruk.

Bord s p e ndyler Det i det föregående beskrivna bordsuret blev eft er hand före m ål för mindre intresse och kom ur mode. Orsakern a var flera. En av dem var, att 1510 hade Peter Henlein konstruerat ett litet transportabelt ur, som man kunde bära i en k edja om halsen eller vid bältet, sedermera i fickan. 1656 uppfann Cbristoff er Huygh ens p endeln och 1659 spindelgången, som ersatte h akgån gen. Vidare fick rummen s m öblering en annan karaktär genom att det fas ta bohaget alltmera kom att ersättas av flytt bara möbler, på vilka man kunde placera både klockor och anna t prydande smågods . Så lä nge klockan stått på bordet och kunna t besk ådas från alla h åll, krävde den dekor p å alla sidor. Sedan den fl y ttats ut i rummet, blev det huvudsakligen fasaden, som bl ev föremål för utsirning. Bordsklockan fi ck p å grund härav till a tt börja m ed en fasad liknande en altartavla m ed krön och omramn ing samt snidad dekor av t. ex. akantusblad däromkrin g, m edan corpustavlan kom att upptagas av urtavlan och någon bildframställnin g. Ibland får den utseendet av en monstrans, utförd i förgy lld mässing, stundom m ed urtavlan av silver, m ed graverad och driven dekor. Man tycks h a älskat altarformen och frå n barock en finn s b evarade bordsur i form a v minia tyraltar e p å ett rikt profilerat underlag m ed inredning av lådor, däri man förvarade di verse sm å ting, toalettsak er , skrivtyg m. m. och en trappa m ed balusterräck, som ledde upp till själva altaruppsatsen i två -tre våningar m ed vridna kolonnelter , friskulpturer, snidade flyglar och b alusterräck , allt ar b etat i ädelt trä, elfenben, pärlemor, bärnsten, sk öldp add och förgylld metall. I all denna prydnad blev uret ett gan ska obetydlig t inslag. Ibland tar dessa ur form av ett rikt uts tyrt skrin på låga fötter m ed rika , fö rgyllda metallbeslag och friskulpte87

rade figurer som underrede, varpå reser sig en obeliskformad uppbyggnad med ett ur i toppen och en symbolisk figurskulptur på krönet däröver. Ett spelverk var ofta inkomponerat i dessa ur. Under rokokon, som inte visste av några hämningar, när det gällde form och utsmyckning, tar denna bordspendyl de mest undersamma skepnader och framställer ibland sådant som »världens skapelse », »Europas bortförande » eller ett vattenfall, där det forsande vattnet återges av en roterande, snodd glasstav. Uret verkade nästan bisak. Nu var det »Une pendule a sujet ». Materialet växlade huvudsakligen mellan metall, trä och keramik. Det var naturligtvis i Frankrike dessa former för pendylen skapades, liksom de som följde under Lous XVI-stilen och empiren och som modedikterande land spreds dessa former från Frankrike över hela Europa, om man undantar England, som alltid förblivit nyktert och praktiskt inställt. Under 1700-talets senare hälft, när smaken gick i nyklassicismens stil, var det den romerska antiken, som gav förebilder för urhusens utformning, t. ex. tempelfasader, kolonner, små rundtempel, med de till stilen hörande dekorativa detaljerna, bild 27. Ibland tog urhusen formen av ett monument på ett lågt podium med hörnprydnader, som urnor, varur lågor flammade. På detta stod själva urhuset, en rektangulär kropp med profilerade lister nedtill och upptill, med urtavlan på framsidan och kartuschprynader på sidorna. Härpå kunde sedan stå en ohelisk, krönt av ett lågande klot och på framsidan en wedgoodplakett, omgiven av militära emblem i förgylld brons. Materialet i en pjäs som denna kunde vara marmor, alabaster eller svartpolerat trä med lister och prydnader i förgylld brons. För övrigt brukades under denna tid också porslin. Mot århundradets slut, när empiren stod för dörren, blev porfyr mycket omtyckt och brukad i Sverige. För Englands vidkommande har det sina egna former och materialet är här mest mahogny med någon sparsam dekor i förgylld mässing eller brons, bild 31 och 32. Med empiren blir formerna stela och högtidliga, ibland riktig »stenstijl», och såväl former som dekorationsmotiv blir ofta

Bild 33. Bordspendyl, förgylld och patinerad brons, Frankrike, omkr. 1800. KM : 11.246.

Bild 34. Bordspendyl, förgylld och patinerad brons, podium av gulådrig marmor, Frankrike,omkr.1800. KM : 17.961.

Bild 35-36. Bordspendyler, svartpolerat trä och alabaster samt alabaster , Sverige, 1830-talet. KM: 9.243 o. 38.546.

rena kopior av arkitektur och föremål från den romerska och egyptiska antiken. Materialet är mest förgylld och patinerad brons. Till omväxling brukas ibland marmor, alabaster, marmorerat trä, mahogny och porfyr, som var mycket uppskattat, med dekor i förgylld bröns. Empirens bordspendyler har ofta ett berättande motiv i sin figurala dekor, hämtat ur den romerska historien och mytologien eller samtidens historia, de franska närmast med Napoleon och de historiska personagerna omkring honom, skaldekonstens apoteos, dödens symboler osv. Frankrike är fortfarande det modeinspirerande landet. Kulturens urbestånd är här mera omsorgsfullt representerat, bild 33 och 34. 90

Bild 37-38. Bordspendyler, förgylld bron s, Frankrike, 1840-talet, samt förgyllt och målat porslin , Tyskland, 1850-lalet. KM: 36.305 o. 41.845.

Senempiren och biedermeiern har kvar de antikiserande formerna och ifråga om material har dessa stilar gärna trä och alabaster, var för sig eller sammankomponerade, och brukar i de dekorativa detaljerna både elfenben och pärlemor. I baser och kapitäl samt andra prydnader är träet ofta förgyllt för att imitera äkta material. Empiren var ju en fullgången mästare i att imitera det äkta. Ibland är konstgjorde blommor i färger och svanor eller andra figurer inlagda som prydnad i ett tunnvalvsformat, glasförsett fack i krö11et för att liva fasaden, bild 35. Andra har spegelglas i ryggpartiet, genombruten dekor och elfenbens- eller benknoppar på krönet. Blindmaterialet är mahognyfanerat. Ibland är dessa urlms utförda i ljuspolerad björk liksom Carl Johans-tidens möbler, då svartpolerade dekorationsdetaljer bryter den ljusa ytan. Den under 1830-talet uppträdande nygotiken arbetar i detta fall både med alabaster och trä och bygger ibland upp pendylfasaden som en domfasad i miniatyr, bild 36. 91

Under 1840-talet, då nyrokokon börjar göra sig gällande, blir den förgyllda metallpendylen åter på modet, ofta med litterära eller andra inom den vittra världen kända personer eller sagofigurer i friskulptur på krönet samt ytorna översållade med relieferad dekor av musslor, rutverk, blommor, frukter och guirlander m. m. Även de är inspirerade av fransk smale I allmänhet står de på ett ovalt, fanerat eller svartpolerat underlag av trä på låga fötter och med en fåra i skivans ytterkant, vari en dammskyddande glaskupa passas ned, bild 37. De uppträder även senare under detta århundrade. Under nyrokokon återkommer originalrokokons svängda och livliga former men mera symm~triskt ordnade. nordspendylen i porslin uppenbarar sig på nytt, framställd i kontinentens porslinsfabriker, vackert bemålad och förgylld med inpassat urverk med vitemaljerad tavla i förgylld bronsomramning, bild 38. Polykromt målade porslinsplattor förekommer ibland infällda i de av förgylld metall eller trä utförda urhusen i rokoko. Väggpendyler Vid 1700-talets mitt uppstår väggpendylen, också kallad cartel. Dess ursprungsland torde vara Frankrike, där rokokon med sitt oroliga linjeschema och sin hämningslösa dekorationslusta skapade de tidigaste. Materialet är trä, helt förgyllt, eller förgylld brons. Typen togs upp av andra länder på kontinenten som en modesak och nådde också Sverige, där ett talrikt bevarat bestånd ännu kan ge oss en god föreställning om dess rika utformning och dekor. I Kulturens samlingar finns endast ett ganska anspråkslöst exempel härpå, Johan Sclmacks (Snack) i Stockholm lilla väggur av förgylld brons, bild 39. Under 1700-talets senare del är det nyklassicismen, i Frankrike kallad Louis XVI-stil, i Sverige gustaviansk stil, som sätter sin prägel på utformningen och dekorationen av dessa väggpendyler. Till att börja med är de till formen rundbetonade efter den föregående periodens typer med ett urnformat eller på annat sätt formerat krön, ett snidat ramverk omkring urtavlan och ett snidat underparti samt guirlander eller någon

Bild 39-40. Väggp endyler , av förgylld bro n s, sign . J : E: Sclmack , Stockh olm , 1700-talets milt, och av snidat och för gyllt tr ä, sign. /(/a sberg, Sto ck~ h olm, 1700- talets sen a r e h ä lft. KM: 18.594 o. 24.076.

anna n prydnad , som förbinder kröne t med underpartie t. Under 1780- 90-talen har d e ofta t empelfasad ens form m ed musika liska emblem , m edaljong och guirla nder eller n ågot liknande på krönet samt frukt- och bladknippen , konsol m ed rosetter eller anna n prydna d undertill. Allt i snidat och förgyllt trä. I Kulturen s ursamling ingår ett par gusta via n ska väggp endyler a v d et tidi gare b eskrivna slaget, d en ena sign erad : J{[asb erg , Sto ckholm (sk all troli gen vara Klas Ber g) , d en andra osign era d , bild 40 och 41. Dessa vä ggpendyler förekommer fortfa rande under empiren , d å stundom i form a v en rund eller hjärtfomig sköld m ed ro setter, guirlander och militära eller a ndra emblem p å krön et samt förgylld glan s på d et snidade träet alldeles som tidigar e. 93

Bild 41-42. Väggpend yler , snid a t och förgyllt lrä, d en v. osign., 1700-ta lets slut, d en h . sign . I. P. Holm , Cl!ristian stacl, 1800-talels förra hä lft. KM: 36.2 77 o. 22.570.

Under senempiren och biedermeiern kunde de antaga en form som den p å bild 42 återgivna, utförd av J. P. Holm i Kristian stad, där han från 1814 h a de en urfabrik. Med senempiren h ade dessa väggpendyler i huvudsak spela t ut sin roll. ru b örjade de ersättas av de amerikansk a vägguren och under 1800-talets senare del av de tyska. I En gland uppträdde omkring 1760 en typ a v väggklockor, som k a lla ts »Act of P arli am ent clock s ». Till sin form erinra r de m yck et om den p å 1800-talets mitt uppträdande am erikan sk a droppklockan, bild 134. De ä r va nli gen försedda m ed lackdekor och har svart urtavla m ed fö rgylld a siffror och visar e. I museets bes tånd ingår ingen sådan .

Bild 43-44. Vä ggklo ckor , den v. fr å n Lenzkirch , T ys kland , 1800-lalets slut, den h . av J o h . Må n sson i Tryde, Sk ån e, 1900-ta lets börj an . KM : 43.882 o. 45.5 71.

Fickur Det har allmänt antagits, att urmak ar en Peter H enlein (1459- 1542) i Miinch en skulle vara den , som uppfunnit och kons truerat det förs ta fickuret eller r ä ttar e dräkturet och urfj ädern , som ä r en förutsä ttning för detta slags ur, då ju ej loden kunde komma ifråga i en klock a m an skulle bära p å sig. Under de senaste år en har em ellertid ivriga diskussioner förts m ellan tysk a, itali en sk a och en gelsk a specialis ter i detta 95

fall. Diskussionerna har närmast rört sig om huruvida Henlein verkligen uppfunnit urfjädern. Somliga har velat göra gällande, att denna funnits redan tidigare och framhåller Filip den godes av Burgund kända bordsur från 1430-talet, som är utrustat med fjäder . Nu kan det dock tänkas, att denna klocka senare genomgått en reparation av någon framstående urmakare, som då satt in fjädern. Det är enligt sakkunskapen mycket skickligt gjort och praktiskt taget omöjligt att med absolut visshet konstatera rätta förhållandet. Diskussionen har följaktligen inte givit någon bestämd lösning på frågan, utan Henlein har alltjämt prioritetsrätten till urfjäderns uppfinning, som skall ha gjorts n ågon gång omkring 1510, året efter det Henlein blivit mästare. Något ur av hans hand är, så vitt man vet, inte bevarat men väl några få fickur av tyskt ursprung från 1540. Det tidigaste därefter bevarade är ett franskt ur från 1551. Henleins ur var dos- eller trumformade, alltså ett miniatyrformat av bordsuret bild 8. Uret var konstruerat av järn och avsett att bäras om halsen eller i bältet. Man hade på den tidens dräkter inga lämpliga fickutrymmen att stoppa ned ett ur uti . Genom att dessa små ur bars utanpå dräkten, fick de samtidigt karaktär av smycken och utstofferades därefter. Modet med halsur skall ha uppstått i Augsburg på 1550-talet och därifrån kommit till Niirnberg. Augsburguren har rund form, medan de från N iirnberg är ovala eller polygona. Den ursprungliga formen på dräkturet höll man envist fast vid till fram emot 1500-talets slut, men efter 1575 började en variation inträda. Ett mot centrum kupigt, linsformat ur blev det vanliga, en typ som sedan levde kvar åtminstone ett hundratal år. Ett sådant till formen åttkantigt dräkt- eller halsur av typisk form från 1500-talets slut till ett gott stycke in på 1600talet fanns i Ernst Sarasin von der Miihls samling, som såldes på auktion i Luzern 1948. Det var signerat : Christoffer Lebrun, Copenlwgen. Boetten var av bergkristall och topas, infattninganm av förgyllt silver och graverade. Urtavlan hade ett graverat landskap och i arabesker inkomponerade blommor och fåglar. Det daterades till omkr. 1640. Dräkturen gavs också en oval form, de s. k. niirnbergeräggen, bild 45--46 - med dem har 96

Bild 45-46. Drä ktur och b oe tt till ett sådant a v ty pen »niirnbergerägg », av m äss ing, T ys kl and , omkr. 1600. KM : 33 .375 o. 33.3 76.

alltså Henlein vad form en angår intet som h elst a tt göra - och även å ttka nli ga började fö rekomma i markna den och blev ganska vanliga omkring 1600. Ur m ed boett av slip ad bergkri stall började ock så komma i h andeln och undantagsvis uppenbarade sig även andra vari a tioner. Ben ämningen »niirnb er ger ägg » är egentli gen ett över sättningsfel från ett fran skt sk ådespel frå n 1500-talets sen ar e del, gjort under 1700-talets förra h älft, där »ett litet tff » förv äxla ts m ed »ett litet ägg ». Det är således ej formen , som givit upphovet till begreppet och samman sä ttningsleden rniirnberg » var ju h elt n a turli g, eftersom denna stad var ursprunget fö r dessa äggfo r m ade ur. Att ben ä mningen »ni.irnber gerägg » sedan så envist h ållit i sig h änger delvis samma n m ed Carl Spindlers (1796- 185 5) novell »Der ni.irnber ger Sophokles » i h an s 1842 utgivna novellsamlin g »Schildereien » m en ock så p å bri sten av sp ecialforskningar och speciallitter a tur p å området under tidi gar e år . I ovannämnda samling ingick ett anna t halsur av »niirnber ger ägge ts » form av silver med gr averat la ndsk ap i urta vlan , som omram a des av en 7

genombruten bla dranka med fåglar. Den var av holländsk proveniens och signerad: Gielis van Ghelle, som om talas 1589. Ett liknande ur visades på världsutställningen i Paris 1937, dekorerat på samma sä tt och signerat: Hi erosm e Grebauval, känd från Rouen 1616 och tillhörande stiftarn a av därvarande unnakarskrå . Det daterades till omkr. 1620. Grebauval var en k änd och myck et framstående urmak a rfamilj i Rouen. E tt annat snarlikt m ed boetten av röktopas, åttkanti g t, m ed urtavla av silver i genombrutet arbete tillhörde de rika samlingarna i Griines Gewölbe i Dresden. Det hade utom slagverk ock så datumvisar e och var utfört i Dresden av Jolwnn Poestclorffer under 1500talets senare h älft. Av de runda halsuren från Au gsburg finns också exe mpl ar b evarade. Ett sådant från 1500-talets slut h a r genombrutet m etallock över urtavlan, som över varje timsiffra h ar en k änselknopp , så att man i mörker kan konstatera vad klock an är, samt en yttre och en inre sifferring, vilket markerar, att uret är av m era avancerad konstruktion. Liksom dessa tidi ga ur i allmänh et är även detta ett slagur m ed en klocka fastskruvad i boettens bakre lock. I den r edan omtalade Mi.ihl'ska samlingen förekom ett annat halsur av en gelskt ursprung, signerat av londonurmakaren Simon Bertram och tidfäs t till omkr. 1650. Det var å ttkanti g t och således av niirnber gertyp . Materia let var förgyllt silver. Ur et h ade graverad urt avla och k antbård sam t boett av b ergkri s tall. På dessa tidiga ur var tavlan ofta skyddad av m etallock m ed hål över timsiffrorna, så att m a n kunde följa tidens gån g utan att öppna lock et. Omkring 1630 blev h ela urglas vanliga. Stundom var dessa dräktur fö rsedda m ed små fötter på baksidan, så att de nattetid kunde tjänstgöra som bordsur. Filip Melankton fick ett sådant 1530 på riksdagen i Augsburg. Det var av järn, rundformat och hade väckarinrättning sam t m ä tte i diam. endast 45 mm . En del urforskare lutar å t den tron , a tt fransmännen, ovetande om Henleins uppfinning, själva konstru era t sitt första fickur. Inga namn och inga å rtal har dock kunnat sättas i samband med någon sådan händelse. F aktum är em ellertid, att 98

fi ckuren näst efler Tyskland tidi gast uppträtt i Frankrike, där de till att börj a m ed är försedda m ed en sparsam dekor . I England ä r , så vitt man nu vet, inge t fickur k änt före 1580 och när dessa ur där uppenbarade sig, ä r det b åde tyska och franska inslag, som gör sig gäll ande i dem. Efter h a nd fick dessa dräktur m era originella former. Tiden va r road av sådana extravagan ser och när de samtidi gt fyllde en prydande uppgift på dräkten, så var det ju b ara i sin ordning. nder ett hundratal å r framåt från 1500-talets slut var dessa variationer i bruk, i r egel av ädel m etall m ed graverad eller genombruten dekor. De kunde anta formen av ett klot, dela t i två h alvor, m ed gån gled och överfall a tt öppna, ej sällan smyck a de m ed bergkristall, topas eller liknande. Ett sådant ur a v Caspar Lindeman i Mi.inchen ä r k änt. En annan inte ovanli g form var korset, då övre boetten kunde vara av b ergkris tall eller m ed genombruten dekor i m etall, ibland m ed Golgatascenen insprängd i rankverket. Andra gavs skepnaden a v en delfin m ed huvudvikten lagd p å huvudet och den övri ga kroppen upplagd i en spiral däröver. Underboetten har formats som en mussla . Verket m ed urtavlan li gger i huvudet. Duvan eller papegojan var en m yck et omtyckt fågel i tiden s gillen och även halsuren doldes ibland i en sådan fågel. I den tidigar e nämnda Miihl'ska ursamlin gen ingick ett sådant h alsur. Fågelns underdel utgjordes av en platta, varvid fågelns ben var fastlödda. Denna pla tta fälldes n ed och urtavlan kom till synes över verk et, som doldes i duvans innandöme. Uret var sign erat av N icola I-fando, urmakare i Geneve omkr. 1680. Halsur i form av en blomknopp h ar också gå tt till eftervärlden. E tt känt exemplar i en tysk samlares ägo var da ter a t 1670. Mindre ofta förekomm ande syn s dödskalleuren ha varit, särskilt burna av munkar, som h ade dem hängande i sina bälten. Tiden och döden var en konstella tion, som 1600-talet ofta och gärna syssla de m ed i lämpli ga sammanhan g. Att man kunde ge uret en dödskalles form är därför bara typiskt för tidens inställning. Maria Stuart sk all h a äg t ett sådan t, som hon fö r ärade en av sina hovdam er , Mary Seaton. Detta var utfört av urmakar e Moyse i Bloi s under 1500-l alets senare år. Andra sådana u r är kända av urmak ar e

i Paris och Mons. På en Hugo Helbing-auktion i Miinchen 1917 såldes ett sådant, signerat av Eduardes East i London, från 1600-talets slut. I dessa ur är skallen horisontalt d elad, så all underkäken fälles n ed och verket med urtavlan sitter i skallens ovandel. I Kulturens samling finns inga ur av d etta mera säregna slag. Den graverade och genombrutna dekoren är ofta utarbetad efter kopparsticksförlagor med förebilden mer eller mindre fritt behandlad, b eroende på bland annat ytans form och storlek i uret, där motivet använts.

Omkring 1630 började den nu vanliga formen på fickuret uppträda. Vid denna tid införde man också en ny dekorationsart, emaljdekoren, som variation i schemat, en variation som .skulle få stor utbredning bland uren under c:a två sekler. Upphovsmannen till denna prydnad har man antagit vara guldsmeden Jean Toutin i Chäteaudun. Ett sådant måla t motiv kunde bättre inkomponeras i en rund yta än i den ovala och förebilderna valdes bland tidens stora m ålarkonst eller komponerade konstnären själv en för ändamålet lämplig bild. Det var landskap, figurscener, mytologiska och historiska motiv, porträtt av historiska personer m. m. Man drog sig inte för att måla även tämligen obscena scener. Både urtavlan och boetten smyckades på detta sätt. Det ur drottning Kristina på sin tid skänkte sin gunstling Magnus De la Gardie med en bild av dessa båda personer jämte uppvaktning är dekorerad av Pierre Signac. Ett annat historiskt, emaljmålat ur är Karl XII:s, utfört i London omkr. 1700, nu förvarat i Livrustkammaren i Stockholm. Naturligtvis försvann inte härmed den graverade dekoren. Den fortsätter att till omväxling med sina rankor och blommor tulpaner var ett särskilt omtyckt blomstermotiv - pryda urtavlor och boetter. 1600- och 1700-talets emaljmålare har åstadkommit praktsaker på detta område i samband med uren. Ett rikt bestånd i museer, privatsamlingar och antikaffärer vittnar härom . Bland de mera kända och framstående emaljmålarna är bröderna Huaut (Huaud , Huault), Pierre (1647-91), JeanPierre (1655- 1723) och Amy (1657- 1724), näst Toutin de 100

Bild 47--48. Herr- och damur, guld , med emaljdekor, det v. sign. Bail/on, Paris , omkr. 1745, och det h. P :re Rigaud, Geneve, om kr. 1780. KM: 33.390 o. 33.395.

skickligaste i facket under emaljmåleriets tidigare skeden. Pierre var den mest framstående. Jean-Pierre och Amy drev från 1682 sin verksamhet tillsammans och har signerat de ur, på vilka de samarbetat: L es deizx freres Hizaizt peintre de son Ex. A. E . de B(randenboizrg) a Berlin. De hade nämligen blivit antagna till hovmålare hos kurfursten av Brandenburg. Fadern var frans man men hade i samband med förföljelserna mot hugenotterna måst lämna landet och bosatte sig då i Geneve, där sönerna föddes. F . ö. är det ganska glest med signaturerna på fickurens em aljmålningar. I Kulturens samlingar ingår några emaljmålade ur dock av relativt sent datum, 1700-talets senare hälft och 1800-talets början. Inget av dessa är signerat i målningen . Bäst av dem ur konstkvalitativ synpunkt är ett sent rokokour med chatelaine och ett litet dam ur från gustaviansk tid, bild 4 7 och 48. Det förra har ett läckert målat sjölandskap p å boettens baksida, omgivet av en i guldet driven och ciselerad b ård av rocailler och handrosetter i tvåfärga t guld. Verket är signerat: Baillon a 101

Bild 49-51. Fi ckur m ed emalj dekorerad boett, Frankrike, 1700talets senare hälft. Det översta t.v. sign. Abraham-Louis Breguet, Paris. KM: 6.922, 24.483 o. 4.969.

Paris, verksam från 1750-talet. Det senare har en m ålad midjt} hild av en dam, klädd a la mode de style Louis XVl, omgivPn av en blå emaljbård m ed pålagt guld samt en applicerad ranka i silver med infattade rosenstenar. Närmast omkring porträttet sluter sig en krets av samma slags stenar. Rosenstenar omger också urtavlan , anbrag ta på den övre boettens b årdkant, och är

102

B ild 52-54. F icl~ ur m ed emalj dek o rerad urtavla, elen övre l. v. sign . C. G. Mas term an, L ondon , d e tv å and ra os ign ., lrol. En gla nd , omkr. 1800. KM: 28. 715, 7.8 15 o. o m .

ä ven infällda i visarna . H el- och h alvädelsten ar var omlyckta prydnader p å damuren - ibland ock så på h erruren - under 1700-talets sen are del. Verket ä r sign erat: p re Rigaud a Gen eve, c:a 1780. Ett anna t ä r sign er a t : Bregu et a Paris (17 4 7- 1823), den k ände p arisurmak aren m ed vilken bl. a. Axel von F er sen , Marie Anloineltes beundrar e, h a de a tt göra i r epa ra tionsaffärer , enli gt vad Breg uets ännu bevarade och m yck et omsorgsfullt 103

fö rda affär sböck er ger vid h anden. Det ä r utfö rt i fö r gylld k oppar , h ar vitem aljer ad urt avla m ed svarta siffror och efter den em aljmåla de dekoren s motiv a tt döm a torde den kunna tidsb es tämmas till omkr. 1800 . Den em aljmålade scen en är anb rag t på boe ttens bak sida och fö r es täller en k vinna i en klä dnad , draperad a l 'antiqu e, fra m fö r ett minnesaltare m ed fl ammande hj ärta - m a n läs te Gö the och svärmade fö r »\ i\T erter s Leiden » - inom en m örkblå em aljbård m ed våglinje i olikfärga t guld, bild 49. Samtid a m ed detta ur är det å bild 50, p å vars bak sida ä r å tergivet ett landsk ap m ed en ung m an , som tydligen över raskar en dam , klädd i den b egynnande empiren s lös t draper ade dräkt. Scenen omram as av en svart em a ljbård m ed våglinje och r ose tter i silver och guld. Ett anna t, bild 51, a v fö rgylld m etall frå n samm a tid, osign erat, h ar på boe ttens bak sida ett yn gre par i antiki serande dräkter , hon m ed en duva i h anden , h a n m ed vän s tra handen p ek and e p å en pelar e m ed en bloms terurna. De och landsk apet framträder i fä r ger mot en m örkbl å fond . Omkring denna boettbild och den vita urtavlan sitter en krets av sm å r osen sten ar . Ur et, bild 52, är av en gelsk tillverkning och sign era t av G. Ma sterman, London . Silverboettens stä mplar h a r bl. a . Londons s tadsvapen . H är är det urtavlan , som är em aljdekorer a d m ed en kri gsscen på öm se sidor om en bro över en flod och texten över m eddelar: Bataille bei Arcola gewonnen von Bonaparte d . 61c11 novbr. 1795. Av ett anna t ur finn s endast urtavlan k var , om given a v en fö rgylld bronsbård m ed driven blomdekor m ellan de runda sifferhålen , bild 54. Inom ramen ä r m ålad en fram ställnin g p å· em alj av Napoleon p å ett klipputsprån g, blick ande ut över h ave t m ed ett sk epp och en befäst ö fram för sig. Även det kan i tiden placeras till omkring 1800. Av enkl ar e sort är ett anna t ur m ed m ålad urtavla fram ställande en rundbåge över en sprutande fo ntän och flankerad av ett pa r k vinnor i empiredräkt, bild 53. Tavlan , som utvisar timmar och minuter , ä r h elt liten och sitter under bågen m ed fo ntänen , m edan en från 1- 60 graderad sk ala i själva urta vla ns y tterkant m arkera r sekunder . Samtidi gt m ed detta ur är ett a nna t analogt m ed detta ifråga om siffer tavla ns inplacering i urtavl an s bildkomposition . Till vän s ter och n ågot 104

B ild 55- 56. F ickur m ed em aljdek orerad urtavla , lro l. E ngla nd , omkr. 1800 och 1800-lalets b örj an. KM: 42.090 o. 13.736.

sk ymd av siffertavlan stå r en dam i empiredräkt och till höger vap entrofeer , allt uppställt p å en enkel sepiab ård, bild 55. Uret är osign erat och insatt i en silverboe tt s tämpla d : G H A, Växjö s ta dss tämpel, L 5 (1865), vilket dock inte b ehöver b etyda, a tt uret är gjort i samma sta d som boetten eller ens på sven sk m a rk . Det enklas te a v Kulturen s empireur vad em aljmålningen b eträffa r h ar på urtavlans n edre del endas t en bild av Kri stus p å korse t på den f. ö. h elt vita ta velpla ttan , bild 56. Dessa ur är i sitt em aljmåleri gan sk a b etecknande fö r hur b arocken s frodi ga och rok ok on s graciösa och livfulla em aljmålarkonst blir alltmer a torr och stelbent mot 1700-talets slut, tills den under 1800-talets början förfaller till så gott som r en a sch ablon en . Omkring 1630 b örj ade, som tidi gar e fra mh ållits, den runda fi ckursform en , som alltjämt är den vanli ga, fra mträ da vid sidan av de ovala och p olygon a uren , vilka h öll i sig h ela 1600talet ut, varefter de i stort se tt h elt upphörde a tt ex ister a. 105

J ämte den ovan b eskrivn a em aljdek oren fö rek ommer på denna n ya, runda urfo rm dekor i san,una stil som tidi gar e p å de runda och p olygona uren m ed genombrutet r ank.verk, m ed eller utan blommor , bild 57- 60. Den uppträder ä nnu under 1700-talets sen ar e h älft. Till a tt börja m ed är det omväxlande h ela inner boe tten s b ak sida, som på detta sä tt orner as, eller endast sidan , ibland m ed gravyrorner ad e eller drivna runda fält insa tta i r ank.gallret, som i uret bild 58. Med 1700-talets inträde ä r de t sen ar e r egel. Under barock en är y tterboetten - stun dom av förgylld koppar - kl ä dd m ed läder eller skinn, fas tnitat m ed i m ön ster s tä llda fö r gyllda s tif t. E xempel p å en sådan skyddsb oett a v svart chagrin m ed guldornering h ar vi i Karl XI: s i livrustkamma ren fö r var ade ur, utfö rt av den k ände engelsk e urmakar en T homas T ompion ( 1639- 171 3). Ibland har m an bruka t sk öldpa dd för samm a ändam ål m ed genombruten k an tb ård av runda, m etallskodda h ål och m ed silvertrådar inlagda i m ön s ter av blommor och fåglar. Stundom är denna dek or imiterad i horn. Denna boettprydnad ä r inspirer ad av Boulles inta r siam aner i m öbelkonsten. Se bild 61 och 62. F r ån 1700-talets b örj an få r y tterboe tten en plas ti s k dekor, i r egel m ed m o tiv ur antiken s m y tologi och hi storia, antilöserande arkitektur i landsk ap och blommor eller biblisk a scen er , s tundom m ed i gen ombrutet arbete prydda k an tbårder. Denna plas tisk a dekor är gan sk a h ög t driven och ciselerad m ed y tterbårdernas ornam ent i r egel m arker ande den tidss til, som var m odern, då uret kom lill, bild 64- 69. Under r okokon är na turli gtvis h erdescen erna omtyckta m otiv i denna drivn a dek or, ibland mot n ågon fä rgad em alj grund, liksom under Louis XVItiden vap entrofäer , urnor och liknande r ekvisita ur tiden s or n a m entsförråd i olikfä rga t guld m o t mörk em aljerad fo nd eller guldfond uppträder , som p å uret bild 70, signera t a v A. Bomdillon , Stockholm. Und er 1700-talets sen aste årtionden fö rsvinn er i r egel dessa dri vn a fi gurscen er och m otiven före nklas . Ibland är det endas t ett sp egelmonogram , omkran sat av guirlanddraperier i drivet arbete. Är det guldur, är det vanligt, att m an laborerar m ed olikfärga t guld i orneringen. Under empiren blir uren h elt slä ta , s tundom m ed enkel s tavdekor på sidan . 106

Bild 57-58. Fickur av silver m ed genombrulen dekor, Frankrike, d et h. ign. Leda Nelwh, Paris, 1700-talets förra hälft och milt. KM: 30.640 o. 4.81 7.

Bild 59- 60. F ickur av sil ver m ed ge nomb rulen dek or , 1700-tale ts förra h iilft, det v. sig n. Urboin Ch en evi1!I-e, Genevc, det h. Co ugncou , Geneve. KM: om. o. 27.578.

13ild 61- 62. Ytterboeller, klädda m ed sköldpadd, den v. m ed silverinkrus lc rad d eko r , lillh . ur bild 57 , den andra e tt ur sign. Edw. Prior, L ondon , 1800-talels förra hälft. KM: om. o. 42.045.

Urtavlorna p å 1600-talsuren var av metall liksom tidigare, bild 74 och 75. Först omkring 1720 började vitemaljerade komma i bruk. Engelska urmakare använde emellertid även senare ofta urtavlor av silver, stundom förgyllda eller m ed förgy llda detaljer , som centrumplattan eller cirkelbården omkring denna, bild 76- 80. I regel har denna centrumplatta n ågon dekor i låg, driven relief, där man ibland på ett skriftband kan läsa urmakarens namn och h emort. Efter engelska förebilder har svenska urmakare imiterat dessa urtavlor, som Johan Wideman i Stockholm (vigd 1684, d. 1717), bild 81. Något liknande har Johan Widerberg i Kisa (1780- 1863) i sitt på bild 82 återgivna ur. Materialet är här försilvrad mässing. I urtavlans mitt har han emellertid i stället för en reli ef på metallurtavlan en platta av pärlemor med inskuren enkel dekor. Man kan finna densamma i schweiz iska ur under samma tid , 1700-talet, så108

Bild 63- 65. Halsur av förgylld brons, T yskland , 1600-talet. - Fickur av mässing, sign. George Gralzam , London , m äs tare 1695. - Boe tt av silver med driven dekor , tillh . uret bild 58. KM : 33.374, 8.599 o. 4.817.

som på uret bild 83, vilken visar ett ur s ign era t av D enis Miroglio, verksam i Geneve under 1700-talets förra h älft. En säregenh et för h a ns ur av denna typ är d et lilla emaljmåla de porträtt, som framträd er under ett segm entformat urtag i urtavla ns övre del. Siffror och sifferplattor är på d essa ur något upphöjda 109

Bild 66-69. F ickur av silver m ed driven boeltdekor , sign. G. Poy , .!. Rose; Samso n o. S. Clwrleso n, alla i London , 1700-tal ets mitt och senare hälft. KM : 33.389, 12.862, 4.767 o. 33.387.

110

Bild 70- 73. Fickur av guld , sign. A. B ourdi/lon , Stocklio lm , F. Bertlwud oc h M. Dunanl, Paris , 1700-lalets sen are h älft. Yllerbo etten av silver , n ederst t. h. sven sk , da l. 1861. KM: 35 .605, 15.395, 42.055 o. 28.528.

] 11

m o t en n edsänkt botten. På urta vlor från sek elskif tet 1800 och tidig t 1800-tal k an ibland uppträda sm å säregenheter , som på uret bild 88. Genom den segm entforma de öppningen i urtavlan s övr e del ser m an em aljmålade landsk apsbilder och fram för dessa en krets silhuettbilder i guld eller fö rgylld m etall, fra m s tällande t. ex. f yra sm å putti m ed en örn eller en bloms terkorg dragande en char, va ri en putto sitter. Dessa bilder h ar under urets gån g p asser a t runt och vi sat sig i urtage t i urtavlan. Ka nske h ar denna krets m ed bilder fun gera t så, a tt för varje k vart en av dessa putti vi sa t sig i öppningen . Den m ålade fon den är däremot fast. Kulturen s ur av detta slag är signerat av Roux Roman / Bordier & Compe . . ., verksam i Gen eve under tidig t 1800-tal. Exemp el på de vanli ga vitemaljerade urtavlorna efter 1720 ger bild 84- 87. När den fram stående u rmakaren Julien L e Roy , som levde under 1700-talets förra hälft, i r epeleruren införde den förbätt ringen att använda boetten som »klang » i stället för särskild klocka, kunde fickuret ges en m era graciös form , framför allt bli tunnar e. De sedan c: a ett fyrtiotal å r tillbaka i tiden så vanligt förekommande armbandsuren, som numera i s tor utsträckning övertagit fickurens uppgift, ä r inte ett påfund av vår tid. Ingen ting nytt under solen och det anses faktiskt, att r edan drottning Elisabeth av England ba r ett sådant. Hon h a de få tt det som nyårsgåva a v h erti gen a v Leices ter 1572 och en londonurmakar e hade i sex m ånader h ållit p å att arbeta med det. Drottningen var m yck et roa d av klockor och gladde sig å t den undersåtli ga presenten. Den bestod av ett armband m ed ett i låse t inmonterat ur. Drottningen sk all sedan ha förärat det å t en av sina hovdamer, Ma ry Seaton, och kansk e finns det ännu kvar bland n ågon av familjens representanter, av vilka en del numera är bosatta i Sverige. Från 1700-talets slut har armband av guld bevarats till vår tid, som i den s tora låsklack en h ar ett litet ur inneslutet, omgivet a v emaljmåleri och juvelbesä ttning. Ett såda nt såldes p å en Hugo H elbing-auktion i Mi.inch en 1917 , då inneh ållet i en förnäm ursamlin g by tte ägar e. I dessa fall är det dock m era tanken p å sm ycket än p å tidmätaren , som domine112

Bild 74- 75. Dräkt- ocb h alsur av typen • niirnber gerägg >, m ed urtav lo r av förgylld mä ssin g och silver, T yskland , omkr. 1600 och 1600-ta lets början . KM: 33.375 o. 33 .374.

Bild 76. Fickur m ed urtavla av silver, sign. Ma rkw ick, London , 1700-talets bö rj an. KM: 15.535. 8

113

rar. Det fanns också fin ge rrin gar under 1700-talets senare hälft, som i klack en inneslöt en klocka i minia tyrforma t. Som prakti skt a rrangerade och dagliga bruksföremål m ed väsentligt en k lare och m era slits ta rkt montage för vardagsbruk och med uteslutande tidmätaruppgift torde nog 1900-tale t få tillerkännas priorite tsrätten till armbandsuret. Under 1700-talets senare del var innehavet av fickur av guld eller silver b elagt m ed skatt. Det vill säga, det var lyxen a tt ha sin tidmätare i boett av dessa dyrbara m e taller , som s ta ten ville stäv ja. Skattepålagorna i d essa fall varierade väl något på olika platser , m en vanligen rörde d et sig om 8 r esp. 6 skilling.

Urmakeri i Sverige I Sverige k an man följa urmakeri e t tillbaka ned i 1300-talet och d et är, som n äs ta n alltid, i klostren man finner ursprunget även till denna konst. Det är så sant, vad d en engelske forskaren Eaglefield Hall en gån g så träffande sag t: »All the a rt a nd science of th e age was centred to th e monk's cell. » (All tidens konst och vetenskap var koncentrerad till munk.cell en. ) I »Diarium Vadstenense », fört under å r en 1344- 1545, finner man upprepade gån ger a ntydnin gar om att klockor funnits i klos tret, e tt av de mest betydande i lande t p å sin tid. Här meddelas också, att munken Andreas Jacobi und er 1400-talets förra del gjort ett slagur och vidare, a tt en särskild person var utsedd a tt ha hand om klos trens ur. 1448 dog en såd an klockväktare, Steplwnus Laurentii, som under fler a å r handhaft d enna b efattning. Här omtalas också kons ture t i Uppsala domkyrka, som utfördes under å ren 1504- 06 p å föranstaltande av ärkebiskop Jakob Ulfsson Örnefot. Dess mästare var vadstenamunken Petn1s Astronomus. Olau s Magnus omtalar d et i s in bok »De nordiska folkens his toria », som utkom i Rom 1555, som det märkligaste uret i Sverige. De t var r edan frå n börja n till vissa delar ofullgån get och ingen urma k a re a nsåg sig kompe ten t att reparera det, förrän på 1680-tale t Kristofler Pollwmmar (Polhem ) under sin studietid i Upsala å tog sig de tsamma . Han var som b ekant e tt m ekani skt snille och hade fullgjort sitt å tagande 114

till fullkomlig belåtenhet 1688. Vid branden 1702 förstördes det helt, m en 1710 had e Polbammar ett nytt slagur för domkyrkan färdigt. Till vidare kännedom om urmakeri och ur i Norden rekomm enderas Olaus Magni nyssnämnda arbete från 1555, där man får vetskap om dessa förhållanden vid medeltidens slut och nya tidens början. »Numera finnas . .. i nästan hela Norden till den grad fulländade, ändamålsenliga och rättgående ur ... , att intet synes i högre grad vara dessa folks sak än konsten att sinnrikt bestämma tiden », skriver han bland annat. Enligt honom skulle d e hyperboreiska folken redan vid denna tid också haft fickur. »konstverk ... så dyrbara, att de tillverkas av guld, silver eller dyrbara pärlor och stundom kunna överstiga värdet av tusen ducater». P å grund av oroliga politiska förhållanden inåt och utåt blev d et under långa tider sällan tillfälle för vårt folks m edfödda s inne för mekaniska inrättningar att på ett mera all varligt sätt göra sig gällande. Först efter 30-åriga krigets slut vid mitten av 1600-talet inträdde en tid av mera lugn och ro , då man bättre kunde ägna sig å t fredliga värv. Från d etta århundrades första hälft presenterar hovurmakaren Pehr Printz i Stockholm i sin bok »Försök till en Historisk Beskrifning om Vägg och Byxsäcks-Uhr ... », tryckt i Stockholm 1769, en urmakare Gaspar Turbom, död 1665, som gjorde b åde s. k. byxsäcksur och bordsur. Av de senare finns ännu något kvar i privat ägo. En känd urmakare från 1600-talet är drottning Kristinas hovurmakare Melcher Brntsch er (Prutscher), död 1671, som förfärdigade både resur och väggur eller s. k. Telleruhr. Av hans r esur finns fl era bevar ade b åd e i museer och privat ägo. Vägguren är runda och bes tår endast av en urtavla, omgiven av en i drivet och ciselera t arbete utförd ram av någon försi lvrad m e tall , mässing eller koppar, och avslutas upptill av ett på samma sätt arbetat krön m ed en hängbygel. Något sådant ur finns inte i Kulturens samlingar. 1695 fi ck de svenska urmakarna ett ege t skrå och som d ess förste å lderman fungerade dåvarande hovurmakaren Joh. "\.V ideman, verksam mellan åren 1680- 1717. Ett T elleruhr av h ans hand från 1600-talets slut förvaras i Nord. musee t. Det saknar d en dekorativa drivna 11 5

kran sen m en h ar elt lejonmaskkrön m.ed h än gb ygel. H an fö rfärdigade ock så golvur, bordsur och fickur. Ett golvur från h an s verksta d , nu i Nati on almuseum , h a r foder av valnöt m ed i ljust träslag inlagda blom sterornam ent, urta vla av m eta ll m ed ciseler a de h örnornam ent och ä r fö r se tt m ed h an s signa tur. E tt annat golvur från hans ve rkstad står p å Drottningholm, lika led es av valnöt och m ed graver a d ta vla av m äss in g, utru sta t. m ed b å de da tumverk, m ån adskalender och spelverk. Ett pa r av h an s b evar ade k on solur (Drottningholm och No rd. museet) har foder av i en a fallet brunbe tsa t trä och i det andra a v ek och utförda r esp . 17 12 och 1709. Urtavlan ä r a v mäss ing m ed gr a verad dek or och gjutna samt ciselerade hörnprydnader . P å krönet fyra profil erade m äss ingsknoppa r och en b ärbygel i dekorativ utsm yckning. H är h ar det engelska konsoluret varit förebild. P å ett a v sina fi ckur h a r h an i stället för timsiffror C.A.R.O.L.U.S .D.E .R.R.XII (= Carolu s derr zwölfte), m ellan bokstäverna en kun gli g krona och inom bokstavsr ingen tvenn e uppres ta lejon, som uppbära en sköld m ed V E ( = Ulrica Eleonora) i spegelmonogram. Ytterboetten är a v sk öldpadd, orner ad m ed i mönster inlagda silverstift. Kulturen har ett fi ckur m ed Joh. Widemans sign a lur, bild 81. En känd urmakarfamilj i Stockholm under 1700-talets förra hälft och mitt är den m ed namnet Fredm an, gjord n amnkunni g inte minst genom Bellmans »Fredman s epistlar» , där Johan Fr edman fi gurerar. F ad ern, A nd. Fredm an satt under en lån g följd av å r som bisittare i ämbetet (1725- 37) och var en välb esutten man. Ett fyrkanti gt resur m ed h an s sign a tur och årtal 1730 finns i Nord. musee t. Även ett golvur i en gelsk-holländsk stil, sign erat: Fr edman 1712, ä r b eva ra t från h an s verkstad. F r ån sonen , Carl Fredman , t yck s däremot inga klockor vara b evar a de, kanske delvis b eroende på a ll h an p å 1740-talet lämnade landet och bosatte sig i Neapel. Sonen Johan Fr edman var i ett p ar r epriser ä mbetets ålderman (17 41- 45, 48-51) och var t. o. m. hovurmakar e, m en mot slutet a v sin levna d blev han enli gt Bellman »n amnkunni g urmaka re i Stockholm utan ur, verkstad och förlag ». Han dog 1767. Av honom finn s bå de si gnerade golvur, konsolur och n attur beva rade, bl. a. på 116

Bild 77- 80. Fick ur m ed urtavlo r av silver , tre m ed förgy llning, sign . H. Adean , m äs ta re 1706, D. Hub ert, miista re 1743, G. Gralwm, mä stare 1695, och P. Lullin , tidi gt 1700- tal, alla i London. KM : om. , 33.388, 8.599 o. 42.051.

Drottningholm och i Stockholms stadsmuseum. Av fa miljen Fredman äger Kulturen inga a rbetsprodukter. Däremo t h ar Kulturen ett litet väggur av stockholmsurmak a ren Joh . Erland Sclmack (Snack), utför t i förgylld mässing 117

eller brons med rokokons livliga linjespel i form och dekor. Hans signatur i blå tt slår på d en Yitemalj erade urtavlan, bild 39. Han var född 1710 och 17 45 fi ck proberaren Joh. Erl. Schnack privilegium att förfärdiga sven ska taffelur. Han arbetade också föremål i pärlemor, gjorde tandborstar , knivar och annat smått arbete i silver och mäss in g. 1762 visade h an också upp ett sätt att göra urglas. Så särdeles lyckosamt tyck s dock ej hans liv ha varit, ty 1760 åkte han in på gäldstugan och 1762 sa ttes han in på Castenhofs häkte, dä r han dog under rannsakningen. 1729 fick Petter Sclmack, broder till d en ovan omtalade, privilegium m ed tolv frihetsår »att jemte antagna medintressen ter här i staden (Stockholm ) inrätta ett l~ actorie af a llehanda vägg- och andra ur, til hvilket värks desto bättre och behändigare drift han vil s ig b eti ena af en särdeles p åfunnen n y machin och inrättning, som tilfören e ej skal varit här i Rikel brukelig; ål iggande de t honom all antaga infödda svenska barn, att dessa i konsten lära och undervisa lå ta ». Schnack kallade sitt företag Stockho lms Manufabrique. Därifrån utgångna arbe · len är i allmänhet signerade : Af Stockho lm s Manufabriqu e. Här tillverkades golvur m ed raklinjiga fordra! efter engelskl mönster, ibland fanerade med valnö t-, med m etallurta vla och förgyllda blyornament:. Stundom var de arrangerade för spel av en m enuette, en psalm, en manual och en aria , som ett sådant på Drottningsh olms slott. Vidare konsolur och lyklur, iblan<l m ed pendel av slipad kristall och p å fodralet lackdekor i rött och guld, ibland grönlackerade m ed kinesiserande m ålerier , ibland med foder av spegelglas och trä m ed sköldpaddimiterad m ålning. Efter Schnacks död 1742 leddes fabriken av »SLudiosus Mecanichus » Gustaf ·ylander till hans död 1751. Det var d enna fabrik , som Manufakturkontoret sedan överlämnade i Petter Ernsts händer. En av de m es t framstående slockholmsurmakarna under 1700-talets senare hälft var Jakob ]{ock. Han fick urmaka rrättigheter 1762 och uppsade d em 1803. Sitt yrke drev han i stor skala och hade l. ex. 1785 inte m indre än 10 gesäller, 1 lärgosse och en förgyllare . Han var också Gustaf lll:s hovurma118

Bild 81. Fickur av silver m ed urtavl a av samma materi a l, sign. Wicleman, I-Jolmiae, cl. 1717. KM: 20.382 . . Bild 82. Fic kur av försilvrad mässing, urtavla av silver och pärlemor, sign. : Cord af loh. Wicl erberg , Kisa , 1800-talets förra del. KM: 12.663. Bild 83. Fickur av silver, urtavla av samma material, med en seri e emaljmå lade porträtt på en undr e platta, som framträder i öppningen, sign . D. Miroglio , Gen cve, 1700-talets början. KM: 3.494.

kare. Från hans verkstad ä r ett stort antal fickur bevarade, vidare golvur med foder både i rokoko och gustaviansk stil med rik d ekor på fodren i målning och förgyllning eller m ed faner av rosenträ eller andra ädla träslag och fö r gyllda bronsbeslag. I Kulturens samlingar är Jakob Kock r epr esenterad m ed ett signerat fickur dock i gansk a enkelt utförande, bild 90, av försilvrad metall.

119

I Stockholm verkade under 1700-talet fl era urmak a re m ed namnet N yb erg, av vilka å tmins tone elt par s tod i släktsk apsförhållandet far och son. Av dessa bå da sen ar e bar Joh an N yberg d. y. (f. 1740, d. 1801) titeln urfabrikör. Åtskilli ga arbeten av honom är kända , golvur, väggpendyler och konsolur, både i rokoko och gus tavia n sk stil m ed fanerade foder och förgyllda bronsbeslag eller m åla de och förgyllda. Bild 26 visar ett konsolur, signerat: lolwn N yb erg (Stockholm ), m ålat i grönt med förgyllda bronsbeslag, som ingår i Kulturens urbes tånd. Det torde kunna dateras till tiden omkr. 1770 eller detta årtiondes början. Ett annat stort namn bland s tockhoimsurmak arna är P etter Ernst (1714- 84), tidigare nämnd i samband m ed n a tturen . Han startade sin verksamhet i Växjö men överflyttade 1753 till huvuds ta den , där han blev inneh avare av P etter Schnacks urfabrik , som staten genom Manufaklurkontoret efter dennes död h elt löst in. Han kallade sig därefter urfabrikör. Ryktet om Ernsts skickli gh et n å dde också utlandet. Bland annat k allades han till Libau för att undersöka »belägenheten uti stadens k yrka till ett n y tt tornurs förfärdigande ». Han var en m ån gfres tande man och har inte bara gjort vanliga tidmätare av olika slag. 1752 konstruerade han också ett sjöur »a tt därmed utröna skeppens fart eller h as tighet i havet, säkrare än m ed loggen ». Det anså gs em ellertid av vederbörande vara odugli g t i svår sjö, m en han blev i alla fall uppmärksammad »för ett go tt förslaget hufvud och en skicklighet, som vore a tt förundra sig öfver» och p å grund härav k allades h an till Stockholm , där man ansåg, att hans tekniska förmåga bättre skulle kunna komma till nytta och utvecklas under gynnsammare förhållanden. Han har också gjorl stegräknare i fi ckursfac;;on. Från h ans verkstad eller »fabriqu e » finns även bevarade golvur i smäckra 1 okokofodral, lack erade i n ågon färg m ed rik fö rgyllning och målade landskapsbilder , h erdescen er och symboliska motiv enli gt tiden s mode m ed vackert snidade mussel- och rocailleornamen t i fodralens fot- och krönparti er. I Kulturen lyser han tills dato m ed sin frånvaro. Däremot är en annan urmakare vid namn I< lasb erg, ej upp120

Bild 84- 87. Fickur m ed vitem alj erade urtavlor, sign. Edw. Prior , London, 1800-talets börj a n, Godfrie Poy, London , 1700-talets förra hälft, osign., Frankrike, 1700-lalets senare hälft och Ferd. Berthoud , Paris , 1700-talels se nare hälft. KM: 42.045, 33.389, 4.969 o. 15.395.

121

tagen hos Sidenbla dh , företrädd i Kulturen m ed en sign erad väggpendyl i gustaviansk s til, h elt fö rgylld, bild 40. Pendylens form och dekor ger vid handen , att den utfö rts under 1700talets sen ar e del. Man skulle möjli gen kunna tänka sig, a tt h an kan vara identi sk m ed Claes Berg (1762- 82 ), en av de m era kända stockholmsurmakarna, som av n ågon anledning skrivit sitt n amn p å detta sätt. En annan urmakar e, vars sign er ade verk man ej så sällan träffar på , är Per Henrik Beurling (f. 1763 el. 64, d . 1806 ), som drev en omfattande rörelse i Stockholm. Både väggpendyler i skulpterat och förgyllt trä och bordspendyler i samma material sa mt av m armor och porfyr i gustaviansk stil ingick i hans tillverkningar samt fickur. E j h eller h an är företrädd i Kulturen. Av andra stockholmsurmakare, som m ed als ter av sin tillverkning är representerade i Kulturens ursamling, hör Petter Lundmarck, som fi ck tillstånd av Stockholms hallrätt den 23 maj 1769 att öva urmakeri. Kulturen äger tre fickur av honom, bild 91. En annan är Carl Erik 0 rbin (17 45- 99), som 177 4 fick Kommerskolleg ii r esolution på att inrätta urfabrik i huvudstaden. Han blev också hovurmakare och ledamot av Hallrätten. Han har signerat ett fickur i musee ts samlingar m ed stämplar i silverboetten för 1799. Pehr eller P eller Ramstedt arbetade 1770 hos Jakob Kock och fick 1782 av Stockholms Hallrätt och 1785 av Kommerskollegium tillstånd att driva en urfabrik i Stockholm och omtalas i Hallberättelserna under år en 17851800. Ett fickur av honom i Kulturen är signerat p å verket: P ehr Ramst eclt. Museet har ock så ett par fickur, p å urtavlan märkta: H elmstin I Stockholm, p å verket: H elm sten, bild 92, b åda m ed innerboe tterna märkta med Londons silver s tämplar . Det vilar litet m ys tik över dessa klockor b eträ ffande mästar esigna turen . Sidenbladh m eddelar om denne »Helmstine » eller »Helmsten »: »Fickur från senare delen av 1700-talet, sign. 'H elmstine' eller 'Helmstin, Stockholm', p å träffas ej sällan. Någon urmakare m ed detta n amn syn es ej h a funnits i Stockholm, ut.an dessa ur, som sy nbarligen är av utländsk tillverkning, torde vara försedda m ed 'falsk ursprungsbe tecknin g' ». Tre stycken ur i Kulturen s svenska fi ckurssamling bär sign a 122

Bild 88- 89. F ickur, sign. Rou x, Borclier, R oman & Compc . .. , Gen eve, 1700-lalels slut, m ed r ö rli ga fi gurgrupp er m o t emaljm å lad fond. KM : 22.205. - Fick ur m ed silverurta vl a och r ö rli ga »jacqum a rls » i fl erfärgat guld , Frankrike (?), 1700-lalels slut. KM: 3.12!.

turen: Hov enskiöld I Sto ckholm . Den tidigast e m edlemmen av urma k a rfamilj en m ed detta namn va r bosatt i Norrtelje, d e tre följ a nde gen e ra tione rna i huvudstad en . Den , som sign erat musee ts ur, är sonen till norrtelj ebon Joachim Hov enskiölcl cl. ä., som va r urma k a re frå n 1767 till 1800, d å h a n dog . Bes tån d et a v b evarade Hoven skiöld-ur är rikli g t, b å de a v guld och silver , ibland m ed em aljer ad d ekor och juvelbesa tta. Kulturens ur tillhör d e t enkla re slage t. Han h a r ock så utfö rt b o rdstudsa re, fa n era de m ed ä dla träslag och fö r sedda m ed fö rgyllda bronsb eslag. E j sälla n k an m a n trä ffa p å ur av undermåli g b eskaffenhe t, vi sserli gen s ignerade »I-Ioven ski öld » eller »Hovenschöild », m en s ign a luren ä r falsk och uren av utlä ndsk tillverkning. Åtmins tone e tt såd a nt sä k erli gen fö r fa lsk a t I-lovenskiöld-ur, s ign era t: H ow ens J\old I I Stockholm , in gå r i musee ts kollektion av Hoven ski öld-ur, bild 93. Stockholmsurmakaren Paul Erik Bäckwall (1810- 35) ä r fö re trädd m ed ett fi ckur i Kulturen , signera t: Paul Bäckwall, av enkelt och för tiden h elt va nli gt 123

utseende. E tt anna t av Kulturen s sven sk a fi ckur b är p å verket det fö r sven sk namnvocabula ire n ågot egendomli ga n amnet No tna F uli(? )llab samt tillverlmingsorten Stockholm. I Sidenbladhs fö rteckning finns ingen sven sk urmakare m ed detta besynnerli ga n amn. Av all t a tt döma tyck s den i tiden kunna placeras till 1700-talets slut. Boetten a v silver h a r silver s tä mplar, som an ger , att denna är gjord av silver sm eden E rik \Vallenius i Norrköping 1786.

Augustin Bo urdillon (1729- 99 ) var född i Gen eve och b efann sig bland de gesäller , som urmakaren Joh. Lindqvist p å vår en 1754 förd e m ed sig h em till Stockholm från Paris och som s tannade hos honom under den kontrakter ade tiden . När denna utlupit fick Bourdillon efter en del hesvärligheter gen om Komm erskollegii r esolution av den 4 dec. 1761 tillstånd att i Stock holm s tarta »en inrättning till varjehanda urs förfärdi gande efter franska sättet igenom s tyck earbete ». H an blev en berömd urmak ar e och i h an s verkstad arbeta de 1765 1 em aljör , 9 gesäller , 1 ins trumentm ak a re, 1 förgyllar e och 17 lärlingar. Här tillverkades b åde fickur i guld och silve r, bild 94, r esur i fi ckursfacon, bords tudsar e, p endyler p å konsol och väggpendyler , de sen a re sorterna m ed bå de skulpterad, fö r gylld och m ålad dekor eller klädda m ed sammet och prydda m ed fö r gyllda m e tallbeslag. F ickuren , särskilt de i guld, ä r eleganta pjäser m ed ibland brilja nter a de vi sar e och fryckknäpp samt rikt drivna och ciselera de boetter, s tundom m ed flerfä r gat guld eller em aljmålnin g. Kulturen h ar två guldur m ed h an s sign a tur, det ena da terat i boetten 1763, det andra 1764. Det sen ar e ä r det bäs t bevara de, m ed boettprydnader i fy rfä rga t guld av rocailler , bladrankor och en trofegrupp mot en strålsol som fo nd samt m ed briljanter ade vi sare och tryck.knäpp, bild 70. Det äldre ä r av fä rgat guld och s tarkt n ött. Även denna h ar på boettens b aksida rocaillebård och i mitten jakttrofeer och en blomkorg. Landsortss tädernas urmakeri är ock så fö reträ tt i Kulturen s ursamling m ed n ågr a mäs tares als ter . Det äldsta sign erade av dessa är en golvklock a a v Friedrich Sonn i Ystad, som enli gt 124

s ta den s m ag islra lsberä ttelser var verksam h är 1750- 54. Det är alltså vid den tid , då vår sven sk a r okoko slagit ut i full blom, m en h an s ur b är ej mins ta sp år av denna livsglada stils b öljande linjesvall. Dess fodral, bild 95, h ar samma raka uppbyggn ad , so m fod ralen h ade und er 1600-talet och 1700-talets fö rra h älft, m ed en fy rkanti g urtavla, upptill m ed ett segm entfo rmat krön , av m äss ing m ed sifferring av tenn, i h örnen gjutna dekoration er samt i kröne t en rund tennring, på vilken :m gives de p salmer , som klock verket spelar vid h el- , h alv- och kva rtstimmar. Den ursprungli ga tydli gen pä rlgrå m å lningen h ar varit det enda spåret av tiden. Och ä ven det h ar utplån a ts genom i sen ar e tid gjord överm åln in g i kinesiserande s til. Urtavlan är sign erad p å ett bågformi gt bälle inom sifferringen: Friedri ch Sonn N° 25. I Ysta d verka de ock så en annan i Kulturen s ursamling r epresenter åd u rm ak ar e, David Ottergren . H an omtalas i magistra tsberä ttelserna 1816- 30 som urmak a re och 182 1- 26 jäm väl som k ardmak a re. I m ag is tra tsberä ttelserna från 1840- 46 fö r ek ommer h an endas t som urmak ar e. Bordspen dylen bild 96 är signer ad av h onom och k an da teras till 1830-talet. E n annan sk ån esta ds, Kri stanstad, urmak eri är r epresen ter a t gen om Joh. Petter Holm s år 1814 grunda de urfabrik . Därifrån h ä rrör väggklock an bild 42, signerad: J . P. Holm I Christicm sta. Fodralet av trä är rikt skuret m ed blommor och bla der och h ar so m toppkrön en fl äkt örn, allt h elt fö rgyllt. Den tillhör i t iden 1800-talets förra h ä lft, närmare bes tämt 1830-talet. E tt väck arur av m ässing i fo rm av en r und dosa p å tre sm å fö tter och m ed vitem aljerad urtavla i vertikalläge är sign erad : Sw : L : Runem ark I Christianstad, bild 97. Han h ette Sven Lorentz Runem ark och var verksam under 1800-talets fö rra h älft . E tt brunmåla t golvur, som nu s tår i V. Vram s p räs tgård p å Kulturen , är signera t: Canutus Kin berg p å en cirkelpla tta av ten n , som krön er den likaledes i tenn utfö rda fy rkantiga urtavlan i det r akt uppbyggda fodralet, är sannolikt från Simrishamn. Siden bladh omtala r en urmak ar e Knut Kin ber g i denna s ta d och anger ett golvur, signera t J( inb ergh I Cimbrislw mn och dater a t 1750. Mu see ts klocka är inköpt från Axel Kruses i Broby samlingar . De t torde var a högs t sannoli kt, a tt de b åda 125

m äs tarna ä r identi sk a , då ingentin g i ul seendet p å Kulluren s golvkl ock a m otsäger en da tering till 1700-talets mit t. I Lund ver kade under 1800 -talets fö rra h älft ett p ar urmak ar e vid n amn Carl Joh an T ysell och J. Holmb erg, elen fö rre omtalad i sta d en s m ag is tra tsberä ttelser under 1820-talets fö rra h älft -· han dog 1865 - och elen sen ar e nämnes i Hallberättelserna 1845- .:46. Den fö rre är inte företrädd i Kulturen m ed n ågot ur, m en vid en auktion p å E llin ge slott (Sk ån e) fö r så ldes 1950 ett golvur i sen gust avi an sk s til, h elt vitmåla t, och på d en vitem aljerade urtavlan s tod signa turen: Carl Joh: Tys äll I Lund. Från honom samt Carl Liden, en annan urmak ar e i Lund (f. 1816, d. 1888) , finns i samlingarna ett p ar boetta dressla ppar , bild 98. Av Holmberg s tår i r eceptionen i Lunds Universitetsbibliotek ett golvur m ed fodral i n ygotisk stil, m åla t i p ä rl grått, som p å d en runda urtavlan h ar si gna turen : I. Holmb erg I Lund. Av d enne har Kulturen ett ur m ed » janusan sikte » i s to rlek som ett bra s tort golvurshuvud m ed enkel förgylld vulstinramning, stå ende p å en k ort, fyrkanti g fots tällnin g. Av fots tällningen s utseende fram går , att d enna varit insatt i n ågot sk yddande hölje och klo ckan varit så placerad , att d en kunna t ses från två h åll, tydli gen i en öppning i vägge n m ellan två rum . Den h ar mästar ens signatur i svart p å den vitmå lad e urta vl an. Stadsurmak eriet i H all and och Bohuslän är fö r eträtt i Kulturen av urmakaren Bryngel ( Brynolf) Lindqvist (1766- 1804) i Laholm, som är mäs tar e till det p å bild 122 å tergivn a sk eppsuret , och a v Adolf Beckman, omnämnd p å 1790-talet, i Göteborg m ed ett h errfickur i silver. P å golvur i Blekin ge, särskilt d ess väs tra d elar , stöter man ibland p å n amnet Ekegren och allmogen k alla de d essa ur » Ekegrenare ». De emanerade från urmakaren Nils Ekegren i Karlsh amn (f. 1754, d. 1826 ). Han utöva d e sitt yrk e här under 1700-talets slut och 1800-talets förra d el. Hans signa tur p å den vitmålade, a v plå t utförda urta vlan brukar vara: Nils Ekegren I Carlslw mn. F odralen är i allmänh et enkla , a v allmogekaraktär eller n ågon gån g m era borgerli gt betonade, give tvi s beroende p å köparen s eller b eställarens sociala ställning. Den från 1800-talets b örj an i samma s tad verk sa mme Simon E k e126

Bild 90- 93. F ickur sign. J aco b ]( och , P ett er Lundmau k , H elm stin och H ow en s J< old , de b åda sen a re m ed fa lsk ursprun gsb etecknin g, 1700-talels sen a re h iilft, all a i Stockh olm . KM: rn. 527, 8.304, 15.52 1 o. 42 .091.

127

gren är sannolikt en son till den förre. Nils Ekegren var smålänning till börden och det är därför möjligt, att ett par i Växjö och Kalmar arbetande Ekegrenar också är söner till honom. En sonson, H enrik Ekegren, blev en framstående urmakare i Geneve och dog där under 1800-talets senare del. Något signerat verk av dessa Ekegrenar finns ännu inte i Kullurens samlingar. Ett urmakarenamn från 1700-talets slut, som hör ihop med Växjö, är Daniel Ljungstedts. Av denne finns n ågra golvur bevarade. E tt sådant står p å Byvärma säteri i Pjätteryd m en skall enligt traditionen en gång ha tillhört Älghults kyrka. Det har ett i huvudsak rokokobetonat fodral, men huven har fått en utformning i gus taviansk stil med en antikiserande lock.urna på krönet och knoppar i huvens hörn. E tt annat av honom med raklinjig kropp skall en gång ha stått i Väckelsångs kyrka söder om Växjö. En Samuel Ljungstedt, som förmodats vara en son till växjöurmakaren, samarbetade med urmakaren Claes Berg i Stockholm. Möjligen är det denne senare Ljungstedt, som å terfinnes som urmakare i Örebro p å 1790-talet. Av familjen Ljungstedt finns inga ur i museets samligar, men i dessa ingår däremot ett fickur av Nils Widgren (1772- 1826). Han hade starta t en urfabrik i Växjö, som han 1817 fick Kommerskollegii tillstånd att flytta till Kristianstad, där han sedan fortsatte sin verksamhet. Från en annan småländsk urmakareverkstad, Johan Barkmans i Jönköping, kommer ett annat fickur i museets kollektion. Denne hade få tt privilegier på urmakerirörelse i Jönköping 1811 och drev här sin verkstad åtminstone till 1840-talets början. Vårt ur är signerat på verket : Joh: Barkmcm N° 3. Den försilvrade boettens baksida har graverad dekor med en bladranka ytterst och i fältet en uniformerad ryttare, som i fyrsprång sä tter över ett fält och under hästen ser man benen av en tydligen nedsablad man, som böjer knäna över en stock, bild 99. För representationen i Kulturen av urmakeriet i Norrköping står till att börja med Erik We llenius, Wa llenius och Carl Adam Ruth, bild 100 och 101. Den sistnämnde var född 1770 och dog 1819 sam t hade 1795 fått privilegium p å att utöva urmakeri128

Bild 94. Fickur av guld, sign. A. Bourdillon, Stockholm, 1763. Jfr bild 70. KM : 33.034.

verksamhet i denna stad. Hans i Kulturen förvarade fickur är en enkel silverklocka, i boetten, utförd av Olof Strömvall i Norrköping, daterad 1795. På den vitemaljerade urtavlan läser man signaturen: Rutll I Norrköping, och på verket: Carl Adam Rutll I Norrköping, N° 7. Erik Wellenius var född 1731 och dog 1802. Han hade 1772 fått privilegium på en fodralverkstad och 1.774 tillstånd av Kommerskollegium att upprätta en urmakarverkstad i Norrköping. Han kallas konstgjutare och urfabrikör. Det ur museet äger av honom är signerat: Er: Wellenius I Norrköping. Boetten i silver är utförd av den ovannämnde Olof Ström vall 1790. Verket är märkt: Eric W ellenius ( Norrköping) N° 358. Av hans hand finns en hel del fickur bevarade, ibland med rubinknäppe på boetten. Kulturens W allenius-ur har både på urtavlan och verket signaturen: Walleniiis I Norrköping. Det är ett enkelt ur med boett av silver, vars stämplar visar, att den är gjord i London. Hos Sidenbladh återfinnes ej detta namn på någon urmakare i Norrköping. På grund av det egendomligt stavade namnet torde man kunna misstänka, att här 9

129

föreligger samma falsarium som b elräffande de m ed E. W allerius signerade fickuren. I Kulturens ursamling ingår 1 verk med urtavla och 5 h ela fickur av silver eller försilvrad metall, till formen tunga och klumpiga, bild 102, alla med signaturen: E. Wallerius I Norrköping p å den vitemaljerade urtavlan. På verken återfinner man samma namn jämte »i Norrköping », »i Norrkoping » eller »i Norrcöping ». Ibland uppträder namnet under formen »Walleruis ». Där silverboetter förekommer, har dessa alltid engelska silverstämplar. Man h ar också funnit ett vVallerius-ur med tillverkningsorten angiven som » Gothenburg ». Omständigheterna tyder onekligen p å att det måste vara en förfalskad signatur och att fickuren sannolikt är av engelskt fabrikat. Man har antagit, alt såväl Wallenius som vVallerius skulle vara en förfalskning av namnet Wellenius. Måhända kan man tänka sig, att denne vVallenius-Wallerius varit en kringresande urhandlande, som under n ågon kort tid haft sin förlagsort i Norrköping och därför angivit denna stad som proveniens för sina ur. Naturligtvis ville en sådan handlande helst ha svenska ur i sitt lager och för en grossist, som hade förbindelser med utländska fabriker, bör det ju ha varit lätt nog att hos dessa beställa ett lager signerat med svenskt namn och svensk ursprungsort. Att kontrollera dylika falsarier var vid denna tid, 1800-talets förra hälft, ännu ganska svårt. Andra liknande fall både här i Sverige och t. ex. i England har visat vilka svårigheter, som är förbundna med dylika kontrollåtgärder, när det gäller ur med falsk b eteckning. En känd engelsk sådan falsariemakare var Isaac Tobias (1805-29) i Liverpool. Med sina kraftiga timsiffror på urtavlan erinrar dessa vVallerius-ur mycket om den engelske urmakaren John Wards fickur, bild 103, från 1800-talels förra hälft, de s. k . wardarna. Wallerius-uren påträffas ofta bå de i museala och privata samlingar samt i antikhandeln. Ett par mycket kända namn i svensk urmakarhistoria är Christoffer Polh em och Stjärnsund. Polhem var ett internationellt frejdat mekaniskt geni. Under åren 1694-96 gjorde han en studieresa för att förkovra sin insikt i bl. a. mekaniska ting till Tyskland, Holland, Frankrike och England. Vid hemkom130

Bild 95. Golvur sign. F1·iedricl1 Sann , Ystad , 1750-talet. På den runda tennringen i urtavlans krön angivas de p salm er, so m klockverk et spelar vid h el -, halv- och kva rtstimmar. Ursprungligen gråmålad, d en nuvarand e hem å lningen fr å n 1800-talets slut. KM: 47.498.

sten inköpte han tillsammans m ed sedermera pres identen frih. Gabriel Stjerncrona Sunds egendom i Husby socken i Dalarna, som därefter döptes till Stjärnsund och blev platsen för Stjärnsunds bruk, grundat på privilegier från Bergskollegium av den 29 maj 1700. Polhem tog hand om den praktiska ledningen med verkstädernas anläggning och drift, som bl. a. omfattade förädling av järn, koppar och mäss ing. Den anläggning, som 131

här närmast intresserar oss, är den fö r urtillverkning, där man naturligtvis också förfärdigade de olika detaljerna. Polhem konstruerade själv en skärmaskin, driven med vattenkraft, där man skar såväl hjul som drivor. Tillverkningen av ur torde ha börjat omkr. 1700. Urtavlornas utformning och dekor grundade sig helt på de engelska. De tidigaste, under And. Polliems (brorson till Chr. Polhem) tid 1736- 60, är fyrkantiga . Först på 1740-talet skall den m ed halvrund överdel ha kommit till. 1761 01nnämnes första gången de vitlackerade runda ur tavlorna. Från 1764 skiljer man i brukets räkenskapsböcker p å 4-kantiga, halvrunda och andra (runda) urtavlor. Till skillnad från de äldre engelskimiterade urtavlorna talas efter 1761 om »vita laquerade urtavlor, efter nya smaken », d . v. s. rokokon . Fabrikens signatur på de äldre urtavlorna å terfinnes i cirkelfältet eller nedtill p å sifferkransen. P å urtavlorna m ed halvrunt krön förekommer på den runda, konvexa plattan i krönet inskriften »Fugit ireparabile T empus » (Tiden flyr obönhörligt) eller »Sic volvitur lEtas » (Så flyter tiden undan) . Fodralen till golvuren utfördes aldrig p å Stjärnsund utan b es tälldes av köparen själv hos särskilda fodralmakare i Stockholm eller annorstädes. Dessa har givetvis i sin utformning och dekor följt rådande tidsstilar. De tidigare stjärnsundsuren finner man därför i raka foder efter engelskt mönster av furu , senare med valnötsfaner eller m ålade i lackrött eller mörkblå tt m ed kinesiserande dekor. De rokokoformade urfodralen är i sina praktfullaste exemplar rikt snidade och förgyllda och p å en cremefärgad, grön eller mörk fond bemålade med rutverk i guld samt blommor, landskap och herdescener i färger. På samma sätt har de följande stilperioderna satt sin prägel p å de under dem tillverkade fodralen. Mot 1700-talets slut sackade urtillverkningen av och arbetarna flyttade ut i bygderna och fortsatte på egen hand urtillverkningen. Omkr. 1900 å terupptogs den och 1942 startade urgrossistfirman J. P. Brandt AB., Stockholm, egen fabrikationsavdelning, kallad Urfabriken Union-Stjärnsund, som 1947 flyttade fabriken till Hedemora, där den nu arbetar. Ute p å småländska landsbygden, n ärmare bestämt på Oby 132

säteri i Blädinge socken i Kronobergs län, anlade frih. Karl Gustaf Cronhjort (1694- 1777) en urfabrik, som han den 6 aug. 1741 fick Kommerskollegii privilegium på. Cronhjort hade 173.8 inköpt Oby gård och bosatt sig där. Han var en man med starka mekaniska intressen, driftig, energisk och kunnig. I samband med sin ansökan rörande urfabriken hade han inför Kommerskollegium uppvisat ett av honom förfärdigat spelur »av sådan sort som ännu ej någon här i riket presterat ». 1744 var hans fabrik igång. Redan i slutet av 1740-talet blev Cronhjort utnämnd till överste för garnisonsregementet i Stralsund och sålde Oby och fabriken nedlades troligen sam tidi gt. Av produktionen där är tills dato endas t ett ur känt (nu i Nordiska museet), ett konsolur av den vid denna tid vanliga engelska typen. Fodralet är av trä med lackmålad dekor a la chinoise, profilerat krön med bärbygel samt glas i fasaden och på sidorna. Urtavlan av mässing har ett krön med vegelabila ornament och figurer med en oval sköld med en springande hjort, ett motiv hämtat ur familjen Cronhjorts vapensköld. Det är på urtavlan signera t : Af Oby manufab riqu e I Cronobergs län. »Enli gt traditionen skulle Cronhjort ha kommit att syssla med urmakeri, då han av någon anledning råkat i onåd och förvisats till sin gård », berättar Sidenbladh. 1887 anlades Halda ficlwrsfabrik i Svängsta (Blekinge) . Från denna har Kulturen ett fickur i guld, bild 104, i boettens guldstämplar daterat 1899. Det h ar tillhört godsägare Gottfrid \ Varholm på Tuna vid Lund och har hans graverade ägaremonogram på boettens baksida. Av dessa fabriker blev den i Stjärnsund av stor betydelse utom för sin egen skull även såsom upphov till en hemindustri i urmakeri , som spred sig inom vissa områden i Dalarna och Värmland. De ordinarie inkomstkällorna, lantbruk och boskapsskötsel, gav ej invånarna i dessa magra trakter tillräcklig utkomst. De började göra vävskedar, iaggkärl, snickeriarbeten, mässingskammar, hals- och armband samt klockkedjor i hårarbete och idka urmakeri. Dalmasarna har alltid varit ett energisk t släkte och svenskarna har alltid varit kända för sin tekniska begåvning, varför det aldrig vållat dessa hemurmakare 133

Bild 96. Bordspendyl, sign . David Ottergr en, Ystad, 1830-talet, av mörkpolerad björk m ed spegelfond underred et. KM: om.

några större svårigheter att sätta sig in i de rent tekniska förhållandena och tillvägagångssätten i detta yrke. De tid igaste dalaurmakarna från 1700-talets slut hade i flera fall varit anställda vid Stjärnsund, men när denna fabrik vid samma tid på grund av bristande ledning och klen ekonomi började mattas av i sin verksamhet, satte de igång sin egen urtillverkning. I en femårsberättelse från 1822 från Konungens befallningshavande i Kopparbergs län läser man: »En särdeles förståndigt anordnad större tillverkning av väggur sysselsätter och jämte jordbruket försörjer många eller de flesta hushållen, till ett antal av omkring 70, uthi Östnors och Öna byar av Mora socken. Med noggranna maskiner utskäras mässingsskivor till hjul för dessa ur, som, då de äro med behörig omsorg förfärdi gade, gå säkert. Tavlorna av järnbleck hämtas från n ågot manufakturverk, men målas, ritas med välformade siffror samt fernissas av flickor, som endast med detta arbete sysselsättas. Urmakarna själva förspilla icke sin tid med att uppsöka långväga avsättningsställen, utan sälja för skäligt pris eller anförtro

134

Bild 97. Väckarur av m ässing, sign. Sw: L: Runemark , Christianstad, 1800lalels förra h ä lft. KM: 11.397.

Bild fr å n den 1888.

98. Boetladresslapp urmak a ren Carl Lii Lund , f . 1816, d . KM: 22.253.

sin tillverkning å t andra sockenbor, som under färder och utvandringar n edåt landet föryttra dem. » Med en väl organiserad arbetsfördelning kunde man vid 1800-Lalets början nå upp ända till tu sen ur om å ret enbart i Mora-trakten. Genom vandrande 135

»masar» spreds dessa klockor över hela landet. Denna Dalarnas urmakarhemslöjd höll sig genom större delen av 1800-talet, tills de billiga tyska och amerikanska klockorna kom i marknaden och trängde ut dess alster. Förlagsmännens vinstbegär hade också gjort sitt till alt göra yrket mindre lönsamt, varför det yngre släktet efter de gamla dalaurmakarna sökte sig över till industrien eller annat arbete. Tidigare hade hemurmakeriet ofta gått från generation till generation. En bland de tidigare, som signerat sådana moraldockor, hette /(rång Anders Andersson (f. 1727 ) och hade troligen tillhört arbetsstaben vid Stjärnsund. Bland andra namn på dessa klockor finner man t. ex. Finn Anders Andersson med signaturen Finaas (f. 1753) , I-lins Anders (1829- 1907 ), Jakob Anders Persson i Selja (1823- 1908) m. fl. En vanlig signatur på dessa dalaklockor är )> A. A . S . I Morw), - någon gång )) And. And. Son I MorcP, som på ett golvur i allmogefoder i Kulturen har väl ursprungligen haft en personlig bakgrund men med tiden blivit en ren dekoration på urtavlan. Antalet ur med denna signalur är alltför stort för att ha en mästare enbart som ursprung. Kulturen äger ett litet väggur med den korta dekorativa signaturen, bild 105. Fodralen, som måste ha beställts av köparna själva, då urmakarna ej gjorde sådana, har både högre stånds- och allmogekaraktär. I Värmland och Jämtland förekom under 1700- och 1800talen på samma sätt som i Dalarna ett hemurmakeri, mer eller mindre direkt inspirerat från Stjärnsund. En av de sista värmländska urmakarna av detta slag var Nils Andersson i Granstorp (1821-1917). En del av hans klockor har proveniensbeteckningen Långjohanstorp eller Sälsjön beroende på hans föriindrade bostadsplatser. Till utstyrseln är tavlorna enbart vita med svarta timsiffror och signatur, avsedda för vägg- och golvur. För Jämtlands vidkommande var det särskilt i Bergs socken denna hemslöjd blomstrade. Den mest kände av urmakarna här är Sven Hansson i Mo, född i början av 1700-talet. De kallas vanligen )) Sven Hans-klockor» . Siffror och ornament är av bly eller tenn och kartuschen i urtavlans krön brukar ha inskriften: >) Tiden går bort och kommer aldrig mer igen • . Av en väster136

bottnisk h emurmakare finns också ett ur bevarat, inmonterat i ett skrivskåp med snedklaff, utfört av snickaren And. Nilsson i Granbergs träsk. Det är elt samarbete mellan möbelsnickaren och urmakaren erinrande om det, som ägde rum mellan den 1yske i Frankrike verksamme ebenisten Roentgen och urmakaren Kintzing under 1700-talets senare hälft. Uret sitter i skåpets krön med snidad relief av palmkvistar på sidorna. Det är helt enkelt och loden med sina linor faller ned i ett mellanparti i skåpets ovandel. I Dalsland är ännu en sådan självlärd urmakare i verksamhet, Gunnar /(arlin i Espenäs . Hans produkter har sitt största intresse ur konsttekn isk synpunkt, medan de yttre estetiska värdena är av mindre betydelse. Som ren hobby och för att tillfredsställa sina starka mekaniska intressen har Carl Olsson i Härstad, Tunhems socken i Västergötland, under senare år roat sig med att göra klockor för eget bruk. Ett av dem är ett as tronomiskt ur. Han h ar också själv utfört fodralen till dessa väggklockor, i storlek ungefär som de tyska klockorna omkring sekelskifte t med vinkelkrön och polygon glasruta på fasaddörren, varigenom pendeln syns. Av konstnärliga prydnader finns f. ö. ingenting. Om östgötska bygdeurmakare erinrar ett golvur i Kulturens samlingar. Det har rakt foder och ett par kolonnetter som flank.dekor, är helt vitmålat och med förgyllda lister och omramning kring urtavlan, en enkel empireform. Den vitmålade urtavlan är signerad : Per il'fånsson I Grydt, bild 106. Klockan är inköpt på auktion på de Wahlströmska samlingarna i Nässjö 1924, varför det Grydt, som står på urtavlan, troligen är Grydt i Hammarkinds härad i Östergötland. Annars finns Gryt som ortsnamn både i Skåne, Närke och Södermanland. I det magra Småland med sin fattiga men energiska befolkning har funnits flera centra ute i landsorten, där invånarna förmerat sina inkomster med att göra klockor. Förutsättningarna fanns i rikligt m å tt. Här fanns gott om trä och myrmalm i sjöarna. Koppar och tenn var inte oåtkomJigt. Här fanns fattigdom och energi. »Det förra brukar alltid skapa iderikedom och den senare kan förverkliga ideerna », säger någon. En av de mest kända huvudort erna är Gnosjö-trakten i Västbo härad. 137

Bild 99- 101. Fickur av silver, det övre med graverad boett, sign . Joh . Barkmcm , Jönk öping, 1800lalels förra h älft, de undre av Wallenius , No rrk öping, falsk ursp run gsb eteckning, och Carl Adam Rutit, No rrköping, 1700-talels slut. KM : 19.525, 20.498 o. 28.487.

Här dyker i detta sammanhang upp ett p å annat område känt namn, Sven Nilsson Morin (1747- 1813 ), bekant som framstående snidare av predikstolar och andra kyrkliga inventarier (Se Kulturem årsbok 1948, sid. 11 ). Man vet, att gnosjöklockor 138

Bild 102- 104. Fickur av försilv rad m eta ll, sign. Wallerius , No rrk öpin g, falsk ursprungsbetecknin g, 1700-lalels slut. - Fickur av silve r, sign. John Ward , L ondon , 1700-lale ls slut. Fickur av g uld , sign. l-falda (Halda urfabrik , Blekin ge), 1899. KM : 42.088, 42,026 o. 36.296.

tillverkades r edan på 1780-talet och i Gnosjö kyrka står ett golvur, var s urverk av trä och fodral b åda tillskrivas Morin. Fodret har den för rokokon typiska formen med svängda, bukiga linjer, m ålat i vitt, dekoren m ed blad, guirlander och 139

urna p å krönet förgyllda. Detta urmakeri upptogs av Morins halvbror Jon Nilsson (1782- 1840), som dock gjorde sina urverk i metall. Till en av hans klockor, ett golvur i rokoko, skall Morin ha utfört fodralet m ed snidad dekor p å fram sidan och krönet. Det b efinner sig alltjämt i släkten s ägo. En son till Jon Nilsson, Nils Jonson (1819- 1903 ), som tog sig namnet Hylt en efter födelseorten fortsatte verksamheten. Ett golvur av hans hand tillhör alltjämt släkten. Här h ar dock fodralet i rokoko väsentligt enklare utstyrsel i prydnadsväg m ed h alvcirkelrunda vulster omkring pendelglaset och urtavlan med n edskurna vertikala skåror. En tredj e klockmakare av denna familj blev Nils Hyllens son, Leonard Hyllen (1859- 1945) . Han skall ha varit en stor matematisk b egåvning och i sin ungdom arbetat tillsammans med L . M. Ericsson m en plottra t bort sig p å opraktiska uppgifter. Han slog sig med tiden n ed i sin h emtrakt och sysslade med klockmakeri. Av honom finns ett bordsur b evarat, till vilket han gjort ett fodral i trä med till överlastning rikt snidad dekor m ed ett fantastiskt gy tter av ek- och vinblad, frukter, guirlander, n egergossar och där t. o. m. Vanadis-Nordenskjöld kommit med p å ett hörn. Med denne Leonard Hyllen slutade klockmakeriet i familjen . Även på andra orter i Små land h ar bygdeurmakeriet florerat. Från Reftele omtalas sålunda en Fogelb erg, Johann es Andersson och bonden Carl Nilsson under 1700-talets slut och 1800talets början. Deras namn n ämnas i samband m ed ett golvur i Reftele kyrka. Från Ekhull i Hjelmseryds socken omtalas en annan självlärd urmakare, And. Pettersson, verksam i slutet av 1700-talet. Ett av honom utfört ur är ännu bevar a t fast i n ågo t defekt skick, men det visar alltjämt tiden. Det är ett verkligt konstur, som p å sina fyra urtavlor visar sekunder, minuter, timmar, veckodagar, datum, m ånader , m ån en s facer, solens ställning och årets lopp. De tolv snidade apostlafigurerna, som vid 12-slaget kom ut genom en dörr och ställde upp sig p å en platta och bugade mot varandra, är em ellertid försvunna . Ett golvur, bild 107, från Villsta d, Västbo härad, ingår i Kulturens klockbestånd. Det har tillhört intendenten Karlins syster, fru Goda Hyllander , som troligen ärvt det efter sin morfar, prosten 140

J ilsson i Vittaryd, vars prästerliga verksamhet en tid var förlagd till dessa bygder. Med sitt rokokofodral med ljust vitgrön målning, gulmålade lister, gulmålad, skuren lockurna på krönet och i blåmålning imiterad rund pendelruta med gulmålad pärlstavsomramning på kropp ens dörr erinrar det inte så litet om Sven Nilsson Morins golvur i Gnosjö kyrka. Urtavlan är av vitmålad plåt och signerad i svart: PM S i frakturstil. På pendelns mässingsplatta är en graverad ros och årtalet 1832; sannolikt det år, då verket är utfört och insatt i det tidigare fodralet. På pendeln är vidare graverat de tänkvärda orden: Nöid med mig I Sielf mild emot andra I niuter Lugn ocll Frid, söker I Rätt använda min Tid. Signaturens frakturstil ger en typ av bokstäver, som mera erinrar om 1800-talet och stärker antagandet, att pendelns årtal 1832 är verkets tillverkningsår. Fodralet tillhör 1700-talet, dess senaste årtionden, och har alltså tidigare inneslutit ett annat verk. Ett annat av museets golvur är enligt förvärvsliggaren proveniensangivet till Ryd, Småland, nu placerat i Allmogehallens Mäsingestuga. Det har ett rakt, blågrönmålat fodral av trä med urtavla av samma material, sifferkrans, hörnprydnader och krönplatta är av tenn. På denna platta är uret signerat: Måns Damgren N° 113. Om denne meddelar Sidenbladh: »Urmakare, verksam vid 1700-talets slut ( ?) . » I detta fallet är fodralet daterat 1788. Kulturens exemplar är daterat 1849, ett årtal som givetvis kan stå i samband med en ommålning av fodralet vid denna tid, om det inte ersatt ett äldre och förnött, bild 108. En annan relikt av gammalt småländskt bygdeurmakeri är ett verk med urtavla och konsol, som ursprungligen varit inmonterat i ett golvur och nu hänger i Kulturens soldattorp från Urshult. Den fyrkantiga , vitmålade urtavlan har ett rundat krön, dekorerat med en ros i färger. Inom ringen med de kraftiga svarta siffrorna står: Elin Ro/i. Wäckelsång, bild 111. Att präster p å lediga stunder sysslar med klockmakeri är känt. Från närvarande tid är för Smålands vidkommande kyrkoherde K . L. Lundin i Linneryd, nu bosatt i Nottebäck, ett känt namn i urmakarvärlden. Han är en framstående teknisk begåvning, som inte bara gjort vanliga klockor utan också

141

kalenderur och andra finesser. Till formen är det golvur med raka eller rokokoformade fodral, de senar e med rikt förgylld och målad dekor, för vilkas utförande h an n ärmast använt sig av »snickare, som kan slöjda på gammalmodigt sä tt ». Från Halland stammar ett par verk till golvklockor med den vanliga fyrkantiga och segmentkrönta urtavlan. I ena fallet är den av svartmålat järn med sifferring och den runda plattan i segmentkrönet av tenn - annan utstyrsel saknas nu, men hörndekorationer har funnits - i andra fallet av trä med skuren sifferring liksom blommor och blad samt hörnfyllnader och i segmentkrönet en konvex, rund sköld med våglinjig omramning, flankerad av blad. Spår av hemålning finns alltjämt kvar. I tiden bör den kunna placeras till 1700-talets slut eller 1800talets början, bild 115- 116. Även Skåne kan uppvisa en rad sådana bygdeurmakare, av vilka en del är representerade i Kulturens samlingar, i allmänhet golvur av allmogekaraktär m ed rikt skuren och målad dekor. Men även enbara urverk i trä eller metall, med sina tavlor, vilka förlorat sitt foder, tillhör denna grupp i museet. De kan dateras till 1700-talets senare och 1800-talets förra hälft och mitt. De i museets samlingar i detta fall förekommande signaturerna tillhöra samtliga okända mästare, vars verksamhetstid och -ort man endast ungefärligt kan fastställa med ledning av utseendet på verk, urtavla och foder, där sådant finns. Allmogen har ju som bekant mera sällan följt r ådande tidsstilar men gärna gripit tillbaka till passande sådana samt i bästa fall blandat in något av sin egen tids stil med en äldre. I Essatorpsstugan i Allmogehallen står ett sådant golvur med rakt foder, målat i grönt med sparsam blomdekor i färger med ägareinitialerna W . C. och årtalet 1861. Troligt är väl, att fodralet är något äldre och fått sitt nuvarande årtal vid en ommålning, kanske i samband med ett ägarebyte. Urtavlan är av trä m ed sifferkrans av trä, inom vilken fältet är vitmålat. Genombrutna hörnprydnader av bly och guldbronserade utfyller tavlans hörnfält . På dess halvcirkelformiga krön är påsatt en likaformad platta av tenn med graverade blomstänglar och signaturen: Jöns Löfström I Önerup I Alu 1789. Ett annat golvur i Gärds-

142

Bild 105. Vägg ur av allmogekaraktär , sign . på urtavlan A. A. S. , Mora (And . And ersso n , Mora), en signatur som m ed liden fick enba rt dekorativ b etydelse, 1800-lalets mitt. KM: 22.926.

stugan har också den raka formen. Endast huvens sidor är rundade. Den dekorativa utstyrseln på framsidan , pärlstav, rosetter , blommor, blad och handrosetter, är skuren i relief. Fodralet är brunmålat och polykromt p å de snidade detaljerna och ägareini tialerna 0 AS I E AD . Den runda urtavlan är av trä, vitmå lad, m ed svarta siffror inom en terrakottafär gad dubbelcirkel. I den inre cirkelns nedre del står urmakarens signatur : C T. i svart. Vem han är, är obekant, bild 109. Ett golvur, som kom i Kulturen s ägo vid köp et av Östarp 1923 och tillhört denna gårds tidigare ägar e, visar bild 110. Fodralet har tydlig allmogek araktär och ä r ur stilsynpunkt närm as t sengustavianskt m ed sina raka former och refflade dörrfält . Den runda huven visar en r em in iscen s av rokokon. Urtavlan ä r signerad: J: Grundin, »verksam troligen i början av 1800talet», m eddelar Sidenbladh, vilket ju i detta fall också kan passa in m ed stilen på fodralet. En annan skånsk nu okänd urmakare är P ehr Höijer, som signerat en urtavla m ed verk av trä till ett golvur, bild 112, 143

som jämte signaturen har tillverkningsnumret 47. Här är urtavlan svartmålad, som händer ibland, och sifferkransen, den runda plattan m ed signaturen i det halvrunda krönet på den fyrkantiga tavlan och de genombrutna hörnprydnaderna är av tenn, imitation som alltid av de hörnprydnader i förgylld mässing, som uppträder på de tidigare högreståndsgolvuren. Ake lasson I E (l) jaröd lyder signaturen på en annan sådan urtavla, som musee t 1884 inköpt från Frenninge, Färs hd, Skåne, bild 113. Tavlan tillhör den fyrkantiga typen med segmentformat krön och är av järn och guldbronserad för att imitera mässing. Av tenn är sifferringen, signaturplattan i krönet och de genombrutna hörndekorationerna. Lika okänd för oss är den tremulantgraverade signaturen PS S, som man läser på den runda tennplatta, vilken applicerats i det halvrunda krönet på en fyrkantig, guldbronserad urtavla av trä. P ehr Svensson kan man ju gissa på att han hetat. Men vem var han ? Sifferringen och tavlans alla genombrutna beslag är av tenn, de senare silverbronserade. En fyrkantig, guldbronserad urtavla av järn med segmentformat krön är märkt: E A Q N° 533 på den runda plattan av tenn i krönet. Sifferkransen är av samma metall, men de genombrutna hörnprydnaderna, av vilka nu de flesta saknas, är av bly. Den graverade, till sin art urvattnade lagerbladskransen omkring signaturplattan ger oss en fingervisning vid dateringen, som bör sättas till omkring 1800 eller samma århundrades början. En liknande fast väsentligt bättre graverad lagerbladsdekor finns på motsvarande platta på en urtavla av trä med svaga spår av guldbronsering, där på nedre kanten av sifferkransen står: P N S och avgränsat därifrån med en liten bladranka: 30, tillverkningsnumret, bild 114. De genombrutna hörnprydnaderna är av bly. Denna har i förvärvsliggaren proveniensbeteckningen: Torna hd, Skåne. Flera av dessa från skånska landsbygden till museet förvärvade golvurstavlorna med sina verk av järn eller trä är enba rt m ålade i vitt, grå- eller brunaktig ton, alltid med svarta siffror, under det att hörn- och krönprydnaderna kan vara utförda i rött, svart eller stundom flera färger, i allmänhet från tiden 1700-talets mitt1800-talets mitt, bild 117. 144

Bild 106. Go lvkl ocka, sign . P er Må n sso n , Gry d t , tro!. Gry t i H a mma.rkinds hd. Og., 1800-la lels förra h älft. KM: 30327. Bild 107. Go lvkloc ka, m öjlige n U\' S v en N ilsson Ma rin , Gn osjö, 1700-lalels slut, verket sena r e. KM: 24494.

I Tryd e (Ingelstads hd, Skå ne) verkade under 1900-talets förra del en gammal bygd eurmakar e vid n amn Joh . M ånsson. I sitt tes tam ente hade h an fö rordna t, att hans verkstadsutrust 10

145

Bild 108. Go lvur, verke t sign. i\hlns Damgr en N:o 113, Ryd, Småland, 1700-talets slut. Fodralet d a t. 1849, möjl. omdaterat vid en r es taurerin g. KM: 16.921. Bi ld 109. Golvur (allm oge-) i polyk romt mål a t fodral , urtavlan sign. C. T ., okänd urm akare, Skåne, 1800-talet. Ki'vI: om.

146

Bild 110. Golvur (allmoge-) i p olykromt m åla t fo dral, urverket sign.: J : Gmndin , ve rk sa m troligen i bö rj an

av 1800-talet. I Ös ta rp s Ga mm algå rd . KM: 28.925.

ning skulle överlä mnas till Kulturen i Lund, i vars ägo den numera befinn er sig. u tom r en a verktyg och h alvprodukter ingår också ett p ar väggklockor i poler ad b jörk snarlika den t ysk a typen , som var så allmänt i bruk h ä r under 1800-talets slut och under b örjan a v detta århundrade, bild 44. Även i Skån e h ar urmak eriet som h obby en r epresentant bland präster sk ap et, n ämligen kyrkoh erden i F lädie E. Ahrent. 147

Till formen mera ovanligt utformade urfodral i allmogestil visar de å bild 118- 119 återgivna. Det ena från Vingåker, Södermanland, har formen av en kvinna i svart klänning med händerna på magen, på huvudet bärande urhuven med tavla och verk och i sin kropp inneslutande lodlinor, lod och pendel. Den andra, som kommer från V. Göinge härad, Skåne, har en pelarformig uppbyggnad med marmorerad färg , hög sockel, svartpolerade, svarvade hörnkolonnetter och huv i form av en kvinna av en omfattning, som tyder på att förebilden inte levt efter ransoneringskort. Hon är klädd i en randmönstrad ldänning med ett draperat ländskärp samt förgylld och vit dekor på hals- och ärmlinningar. Ansikt et präglas av en sträng och varnande uppsyn . I ena handen håller hon en hammare, med vilken hon slagit på en klocka (nu borta) i andra handen, då timslagen angivits. Själva uret, stort som ett större fickur, är inmonterat i hennes bröst och har vitemaljerad urtavla. De är båda utslag av en sprudlande folkfantasi och samtidi gt av en mekanisk försökslusta . Ett par gökur av allmogetillverkning, som visar, att våra svenska bygdeurmakare varit roade av att imitera schwarzwalderuren, ingår i Kulturens ursamling. Det ena är en väggklocka i trä med fyrkantig urtavla och listomramning på dörren samt ett påbyggt krön med ett modellerat kvinnoansikte, vars näsa kan slås upp som en lucka. Vid timslagen har en gök flugit fram i denna öppning och förkunnat timmarnas gång. Även ögonen är rörliga i sidled och flyttar sig i takt med pendelslagen, bild 120. Det andra har tillhört ett golvur och är likaledes av trä 1ned en fyrkantig urtavla med ett spetsbågigt krön, allt målat i vitt med polykromt målade hörnprydnader med blommor och på krönet ett naivt framställt skogslandskap. I krönets centrum sitter den lilla lucka med dörr, genom vilken göken »lmkuade » timslagen, bild 121. Det förra härstammar från Vingdker, Södermanland, det senare från Orkened i norra Skåne. Danmark och Norge Danskt urmakeri kan spåras ned i medeltidens senare hälft, från vilken tid det stora uret i Roskilde domkyrka leder sitt 148

ursprung. På Rosenborgs slott i Köpenhamn förvaras ett par konstur av mycket märkligt slag, visserligen inte danska till sitt ursprung, men vilka säkerligen som förebilder spelat en inspirerande roll för danskt urmakeri. Det ena är Josias Habrecbts konslur med framställning av världssystemet, daterat 1572, och det andra brodern Isaac Habrechts astronomiska · konstur, daterat 1594, bå da i förgylld brons. Dessa bröder härstammade från Schaffhausen och var de, som konstruerade det andra tornuret i Strassburgs dom 1570, vilket sedan var igång i 250 år. Dansk var däremot Steffen Brenner, som 1553-56 utförde ett bordsur av förgylld brons till drottning Dorothea, Kristian III:s gemål, nu utställt på Rosenborg. Av samme Steffen Brenner finns också elt annat bordsur på samma slott. Ett monstransur av förgylld brons, nu på Nationalmuseet i Köpenhamn, utfört av Jacob Schlange i Helsingör, visar vad det danska urmakeriet var mäktigt att åstadkomma på 1640-talet. Fickur av Jacob Nicolas Witte, Pierre Clwrlo och Peter Schiwe i Köpenhamn, gjorda resp. vid 1700-talets början, 1748 och 1791 (i Nationalmuseet) visar, huru här liksom i Sverige engelska och franska påverkningar gjort sig gällande. På samma sätt med golvur, bord- och konsolur. En särskild historia för sig utgör tillverkningen av de kända bornholmeruren, som kom igång strax före mitten av 1700-talet och fortsatte till 1800talets slut, då h ård konkurrens från Schwarzwald och Amerika tvang de bornholmska urmakarna att lägga ned sin rörelse. I Kulturen representeras det danska urmakeriet av fyra fickur, tre i silver och ett av mässing, bild 123 och 124, de två med det kända urmakarnamnet Jiirgensen i signaturen. Det tidigaste av dem är märkt: Larpent & Jiirgensen. Denne Jiirgensen blev aldrig mästare i det 1755 bildade urmakarskrået i Köpenhamn men startade i stället den bekanta urmakerifabriken i en fastighet i 0stergade, som h an, tack vare ett rikt gifte, hade möjlighet att 1779 inköpa. Fabriken låg kvar här till 1864, då den försåldes. Den lsac Larpent, som han ingick kompanjonskap med, hade 1745 blivit m äs tare i smedlaget, dit urmakarna då ännu räknades. Redan 1781 upphörde emellertid detta kompanjonskap och J iirgensen övertog ensam rörelsen men signe149

Bild 111. Urverk m ed urtavla till golvklocka , sign. Elin Roli, Wäckelsång, Urshult, Småland, 1800-talet.

Bild 112--113. Urverk m ed tavlor till allmogegolvur, sign. Pehr Höij er och Ake las so n, E(l)jaröd, S kån e, 1700-talets slut. KM: 9.119 o. 23.755.

150

Bi ld 114-117. Urverk m ed tavlo r lill a llmogegolvur, 11 4 sig n . PNS, Sk å ne, de övriga osign., 115-116 fr å n Halland, 1700-talets slut och 1800-talet. KM: 23.090 , 11.564, 15.205 o. om.

151

rade dock alla sina alster ända fram till 1811 med den gamla firmab eteckningen. Urtavlan bild 123 har en sifferkrans för timmar och minuter samt en för sekunder. En son till denne .J iirgensen var Urban J iirgensen (177 6-1830) . Han hade fått en mycket vårdad skoluppfostran och omsorgsfull utbildning i yrket b åde hemma hos fadern och däref ter i Schweiz, Paris och London. I en självbiografi har han berättat om sitt liv och sina urtekniska erfarenheter, en skrift av stor urmakerihistorisk betydelse. Hans b åda söner Louis V rban (180(1- 6 7) och J ules .fiirgensen (1808-77) fortsatte faderns verkstad. De b åda bröderna, som också skolats i sitt fack på utländsk mark, ingick efter faderns död kompanjonskap, som varade till 1848, då Jules utvandrade till Schweiz, där han 1838 blev urfabrikant i Le Locle och här med den äran fortsatte de jiirgensenska traditionerna, som efter hans död fördes vidare av hans söner. Efter dem såldes verkstaden och överflyttades till den lilla schweiziska urmakarstaden Bienne. Här bildades också ett Urban Jiirgensen-museum. Strax före senaste världskriget såldes åter företaget, nu till Amerika, och överflyttades dit tillsammans med museet. Firman i Köpenhamn gick ur släkten 1886. Under den tid bröderna Urban och Jules Jiirgensen var kompanjoner signerade de sina ur: Urban Jiirg ensen Sönner, Kiöbenhavn, just den signatur som återfinnes på Kulturens yngre fickur från denna kända verkstad. Det tredje uret, ett enkelt silverur, är på verket signerat: P. C. Kirkman I I<iöbenhavn, och härrör från 1800-talets början. Mässingsuret, signerat p å verket: Rasnms G. Lund I Kiöb enlwvn N° 17, mästare 1798, är ovanligt såtillvida, att boettens baksida utgöres av ett tunt glas, som visar verkets undersida. Ett enda norskt fi ckur ingår i Kulturens urb estånd, utfört i förgylld mässing med vitemaljerad urtavla. Såväl p å denna som på verket bär den signaturen: C. L. [{auf man, Christiania (på urtavlan står Clzristana). Det kan dateras till 1700-talets slut. Möjligt är, att denne mästare är identisk m ed den Carolus Kaufman, som Baillie upptar i Köpenhamn 1772. Han skulle i så fall senare ha flyttat över till Kristiania.

152

Tyskland Tyskland som urfabricerande land är svagt representerat i Kulturens ursamling, i varje fall så vitt signaturer och provenienser angår. Det äldsta är ett skeppsur, bild 125, med dosformig kropp , på låg fot. Det är signera!: Regaf W eiss 1641. Ett par urverk med tavlor av mässing med graverad dekor, bild 16, har förmodligen tillhört väggur, då deras storlek är för liten för golvur. Det ena är signerat av Paul Graupner i Dresden, mästare 1726 och död före 1757, det andra av Franz Xavier Gregereiner i Augsburg, verksam under åren 1760- 88, det senare med s. k. kosvanspendel. Tyskt kan möjligen också ett verk med tavla av ursprungligen försilvrad mässing vara med kraftigt drivna rokokoornament applicerade på tavlan, bild 126. En bordspendyl, ett förvärv på den Adelmannska auktionen i Berlin 1927, visar ifråga om fodralet i snidat och gråmålat trä med förgyllda detaljer ett typiskt tyskt arbete i Louis XVI-stil, något tungt och pompöst, utformat i likhet med ett sängdraperi från tiden, bild 28. Endast ett par tyska fickur ingår i museets samlingar, det ena signerat på verket: Heinrich Rost in I Salzburg, 1700-talets slut, med enkel silverboett och vitemaljerad urtavla, det andra likaledes ett enkelt silverur, signerat på urtavla och verk: I. Weu in "\!Vetzlar (ej i Baillies förteckning) från 1800-talets början. En särskild grupp av tyska ur utgör schwarzwalderuren. Om uppkomsten av denna lokala urfabrikation berättas det, att den skulle ha sitt upphov däruti, att invånarna i Schwarzwald haft svårt för att reda sig enbart med sitt lantbruk och sin kreatursskötsel. Man behövde söka stöd av andra inkomstkällor och slog sig på att tillverka glasvaror av olika slag, som de började försälja genom kringvandrande affärsmän. En sådan skall en gång ha kommit hem till Böhmen med ett väggur, något som ingen i hans hemtrakt dittills hade sett. Detta skall ha hänt i mitten av 1600-talet. Hemmaborna slog sina kloka huvuden ihop och snart hade man klarat ut, hur en sådan tingest skulle konstrueras. På så sält skall urtillverkningen i Schwarzwald ha börjat och startåret skall vara konstaterat till 1667. 153

Till att börja med var dessa schwarzwalderur av enklaste sort. Verket var helt av trä och loden utgjordes av stenar i stället för m etall. Men de mätte tiden åtminstone på ett för samtiden tillfredss tällande sätt. Efter hand förbättrades de emellertid och 1740 hade de avancerat så långt, att de fått pendel i stället för stångbalans och 12-timmarsgången utökad till 24timmarsgång. 1750 utbyttes träverket mot sådant av metall. De äldsta schwarzwalderurens tavlor var handmålade med vattenfärg. Urverket var inneslutet i en fyrkantig trälåda och urtavlan, som sattes framför, fick 1750 kvadratisk eller rektangulär form med en segmentformig avslutning upptill. Typen kallas »holländska tavlor». På det fyrkantiga partiet målades sifferringen och i hörnen och på krönet dekor. Denna typ av urtavlor var i bruk under långa tider framåt. Under en tid på 1740-talet täcktes hela tavlan av på papper tryckt dekor, mestadels religiösa motiv. Dessa är numera mycket sällsynta. De infördes av en Mathias Gieslwber och trycken utfördes på en liten handpress av en man i närheten av Kirchzarten. De ovannämnda dekorationstyperna ersattes efter hand av oljemålad dekor. Man antar, att denna skall ha lancerats omkr. 1770 av Mathias Di/ger. 1775 fann man på att överdraga dessa målningar med fernissa som skyddsöverdrag. Fem år senare gjordes ytterligare förbättringar på tavlorna på så sätt, att urtavlans grund belades med ett slags lack, som slipades, varpå sedan målningen utfördes och ovanpå denna lades sedan fernissa och mastix. Under 1800-talets tre första årtionden brukade man, om klockan skulle bli en bröllopspresent, m åla de blivande makarnas initialer och bröllopsdatum inom sifferringen. Under 1800-talet gjordes urtavlorna vanligen av pressad och förgylld pinchback, ett slags kompositionsmetall. De mindre schwarzwalderuren försågs med målardekorerad porslinsomramning omkring urtavlorna. Båda slagen blev mycket populära under århundradet, bild 127 och 128. På den tiden , när vandrande handelsmän försålde schwarzwalderuren, brukade dessa nogsamt aktgiva på vilka ornamentsmotiv, som särskilt slog an på olika platser och gav vid hemkomsten sina förlagsmän uppgift härom, för att dessa sedan 154

Bild 118. Golvur (allmoge-) m ed svartmålat fodral i form av en kvinna , från Vingåker, Söclermanlancl , 1800-talet. KlVI: 8.562. Bild 119. Golvur (allmoge-) m ed i färger och marmorering måla t fodral, figurens armar rörliga , elen ena med en hammare som kungjort timslagen genom alt slå på en klo cka, som nu sa kna s, fr å n V. Göin ge hel , Skåne, 1800-talet. KM: 2-!.070.

155

Bild 120-121. Gökur av allmogelillverlming, väggur, och verk med tavla till golvur, målad e i färger, Vingåker, Södermanland och Örkened, ö. Göinge hd, Skåne, 1800-lalet. KM: 8.562 o. 2.780.

skulle kunna tillfredsställa sina kunder på olika h åll. Somliga ville ha bionunor, andra ett romantiskt landskap i krönet osv. Det blev till slut så, att olika målare specialiserade sig på olika motiv och alla respekterade varandras specialitet. En särskilt populär specialitet bland schwarzwalderuren är gökuret. Angående dess första uppkomst är uppgifterna något svävande, men man har antagit åren närmast före 1740 eller detta år. Det första daterade gökuret bär årtalet 1740 och utfördes av F. A. KP.tterer (1676- 1750). Man har t. o. m . tillerkänt honom förtjänsten av att ha uppfunnit det. Han tillhörde de första årgångarna av urmakare i Schwarzwald. Iden till sitt gökur skall han enli gt en version ha fått från kyrktornet i Villigen, enl igt en annan från orgeln i samma kyrka . Under 1700-talet utfördes schwarzwalderuren också i e tt miniatyrformat men fullt kompletta till utrustning och ornering och med lika säker gång som de vanliga. De kallas av infö156

Bild 122. Skeppsur av mässing i svartmålat fodral, sign. av Bryngel Lindqvist, Laholm , f. 1766, d. 1804. KM: 7.761.

dingarna för »Jockele-ur» , ett namn till vilket man på olika sätt sökt en rimlig förklaring dock utan att nå en fullt säker sådan. Omkr. 1780 hade en urmakare vid namn Jacob H erbstrieth från Hinterzarten (d. 1801) börjat göra sådana miniatyrur. Med utgång från dennes fö1namn Jacob, som i dimuntiv form blir Jockele, har man trott sig kunna lösa den egendomliga benämningens ursprung. Schwarzwalderurens blomstringstid föll omkring 1800 och till fram emot 1800-talets mitt. Även i Sverige fanns sådana att köpa. I sin ur kulturhistorisk synpunkt ytterst intressanta dagbok har Märtha Helena Reenstierna, gift von Schnell, för den 24 dec. 1807 antecknat: »Thorsdag. Julafton, min Gubbes 74:de födelsedag. Hans Abr. (sonen) var i stan och köpte för min räkning en Cuccu klocka för 7 RDR .... » Efter århundradets mitt bröt industrialismen staven över denna gamla hemindustri. Under sin bästa tid var dessa ur en god exportvara, inte bara 157

inom Europa - många såldes bl. a . i London, där de kallades »German clocks » - utan även i Amerika, dit ett par schwarzwaldbor redan 1771 hade överfört en kollektion för att inleda en export. De på den tiden mycket oregelbundna och mycket besvärliga överfarterna lade emellertid allvarliga hinder i vägen för realiserandet av planerna denna gång. När ett par andra 1780 försökte sig på samma experiment, lyckades det bättre och schwarzwalderuren blev med tiden mycket populära i den nya världsdelen. Särskilt gökuren väckte stormande beundran och förtjusning, när man äntligen fått klart för sig, att den galande göken inte var något trolltyg utan en fullt normalt verkande mekanisk företeelse. I marknaden förekommer också eftergjorda schwarzwalderur, varför hugade spekulanter bör se upp med inköp av detta slags klockor. Ett sådant daterat före 1667 bör alltså bestämma köparen in spe för att absolut avstå från köpet. Är han f . ö. inte själv hemmastadd i facket, bör han nog först rådfråga sakkunskapen. Schweiz Schweiz är ett gammalt och välkänt urmakarland, där Neuchätel och Geneve framför andra är kända för sitt urmakeri. Ända tills den engelske fackmannen D. S. Torrens för några år sedan förvisade den historien till sagornas värld, hävdade man i Schweiz, att Daniel Jean Richard 1681 skulle ha gjort det första fickuret i Neuchätel. Denne Richard var inte, som man dittills trott, född 1665 utan 1672 och skulle alltså 1681 ha varit 9 år, då han uppvisade ett egenhändigt gjort ur samt nykonstruerade verktyg. Detta förefaller ju inte så särdeles troligt. Bortsett från detta är Richard dock ett av de stora namnen i Schweiz' urhistoria genom hans insatser för skapandet av urindustrien i Neuchätel. En annan schweizisk urmakare är Denis Miroglio, som började sin bana i facket 1697 . Sedan han blivit mästare, öppnade han verkstad i Geneve. Baillie omtalar ett ur av honom i Drexel collection med ett emaljerat porträtt. Kulturen har ett ur av honom, bild 83, med den engelska typen av urtavlor i silver från tiden omkring 1700 och detta 158

Bild 123- 124. Fickur av silver, sign. Larpent et Jiirgens en , /(iöbenlwvn och Ur ban J iirgensens SOnner, Kiebenhcwn , omkr. 1800 och 1800-talels mitt. KM: 30.078 o. 42.096.

århundrades början med siffror och dekor mot en nedsänkt botten. I det cirkelrunda centrumfältet sitter ett par kvinnofigurer i draperade klädnader, den ena hållande ett brinnande ljus i en stake, den andra ett svärd, medan de lyfter armarna mellan sig mot varandra över ett G. På podiet står mästarens signatur: Denis Miroglio. På urtavlan framträder bröstbilden av en heITe, utförd i emaljmålning på en undre tavla, synlig genom ett fyrsidigt urtag i urtavlan. Då klockan är igång, passerar den emaljmålade undertavlan runt, så att fyra andra figurer efter varandra visar sig: en dam i nunnedok, ung herre med pipskägg och små mustascher samt 1500-talsdräkt, en ung dekoleterad dam i dräkt från 1700-talets början samt en ung herre med små mustascher, barett och pipkrage, alla i färger. Verket bär samma signatur som urtavlan och är inneslutet i en enkel silverboett. Under 1700-talets förra hälft arbetade i Geneve en urmakare Urbain Ci1eneviere, av vilken Kulturen har ett litet fickur i silver. Urtavlan är vitemaljerad, m en boellen har på sidan ett 159

Bild 125. Skeppsur av järn , sign. Regal Weiss 1641, Tysk land . KM : 16.594.

vackert genombrutet arbete med blad och blommor samt ett kartuschfält med ett strandlandskap med hus och en segelbåt. Möjligen är den Michael Hollner, som signerat ett silverur i museets samlingar, också en schweizisk urmakare. Han finns ej upptagen hos Baillie och hans signatur på urverket åtföljes icke av någon proveniensbeteckning. Själva uret är enkelt, men ytterboetten är utförd i drivet och ciselerat arbete med en guitarrspelande dam och en herre inom en berainliknande omramning. Ett annat silverfickur i museet har på verket signaturen: Cougneau a Geneve, ej upptagen hos Baillie. Den vitemaljerade urtavlan med sina svarta tim- och minutsiffror är helt enkel, medan boettens b aksida har fyra fält med genombrutet bladverk. I tiden kan den placeras till 1700-talets förra del eller hälft. Från Pierre Rigauds verkstad i Geneve har Kulturen ett litet damur i guld med emaljdekor på ytterboettens baksida, bild 48, samt juvelmontage på denna och visarna. Han var verksam omkr. 1780. Tidigare medlemmar av familjen hade 160

Bild 126. Urverk och ta vl a till go lvur, fö rsilvrad m etall , 1700talets mitt, tro!. T ys kl and . KM: 6.793. Bild 127- 128. Schwa rzwald erur, det ena m ed m å lad p o rslinstavla , det a ndra m ed tavla a v m ålad pinchpack , T yskl and , 1800-talets milt. KM: 41.847 0. 111 .

varit verksamma i London och drev sen ar e urmak eri i Paris. F irman Moyni er et Fils i Gen eve är i Kulturen r epresenterad m ed ett litet damur m ed denna signatur p å verket. Det h ar en 11

161

enkel strå lornera d urtavla av silver m ed graverade romer ska siffror och p å boellen s b ak sida rocailleform ad blad - och blom dek or i gavyr. Ha n ä r bl. a. fö reträdd i Me tropolitan muse um of fine art i New York. Ba illie n ämner i samband m ed delta firman amn årtalet 1825. E tt till sitt y ttre enkelt ur ä r p å den emalj er ade urtavla n märkt : Dutertre I Geneve och tillhör 1800talet. Fr a nkrik e I Kulturen s ursamling ingår inte mindre än 24 signera de fra n ska ur. Det tidigaste torde var a ett a v förgylld m ässing, på verket sign er a t: R ( ?) v Qvesn e A Paris, ej u pptagen hos Baillie. Urta vlan saknas nu . Den starkt n ötta boetten h ar h a ft graverad och låg t driven dekor, av vilken m an nu endas t k an sk önja bladrankor och blommor på sidorna . L eda Nehoh A Paris (ej hos Baillie) stå r det p å verket i ett fickur av silver m ed genombruten gr enverksdekor och graver ad bladstav p å innerboetten samt p å ytterboetten genombruten , d riven och ciselerad ornering i fullgån gen rokoko från 1740-talet, bild 58 . Ett anna t enkelt fi ckur a v förgylld mässing är utfört på Francois Agerons verkstad i P a ris. Denne urmakare var i verksamhet under år en 17 41- 79. F r ån 1700-talets slut h ärrör det av Jean Romilly (f. 1714, d. 1794) i Paris sign era de fickur i silver m ed h elt slät boett m ed bla dkrans och dubbelcirkel i guld på den vitem aljer a de urta vlan jämte sign a turen , bild 129. E n r a d enklar e fickur av silver eller försilvrad m etall är sign er a de av Baillon (1700-talets sen ar e hälft före 1783), Ferdinand Bertlwud (f. 1727, d. 1807 ), Jean Antoine L epine (f. 1720, d. 181 4), Robert Robin (f. 1742, d . 1809 ), Nicolas Muni er (mästar e 1741) , elt ur av n ågon av den talrika urmak arfa milj en L e Roy, vars förste b ekante m edlem ä r k änd från Gen eve 1586 och den siste, som Ba illie förteckna t, slutade i P a ris 1825 . Från och m ed Charles David L e R.oy är familj en bofas t i P ari s. Alla dessa har drivit sin verksamhet i P aris. Kulturen s ur tillhör 1700-talets slut eller 1800-talets början . E tt anna t ur a v guld m ed _vidhängande chatela ine m ed r eliefdekor i flerfär ga t guld bär ock så signaturen Baillon A Paris p å verket och h ar en 162

Bild 129-130. Fickur av silve r, sign . av J ean R omilly , Paris, oc h Breg uet & fil s , Paris, 1700-ta lets sena re h ä lft och 1800-la lels fö r ra h älft efter 18 16. KM: om . o. 42.082.

m yck et elegant Louis XVI-be tonad dekor på boetten m ed m eanderbård samt m ed rundstav och b androse tter i tvåfärgat guld omramad landskap sbild i em aljmålning. De t torde h a utgått från Jean Alb ert Baillons verksta d verksam 1772- 84, bild 4 7. Ett litet dam ur i guld, signerat: Berthoud A Paris p å urtavla och verk m ed boettdekor a v fy r fä r ga t guld i Louis XVIs til är utfö r t under 1780-talet och torde h a Pieu e Louis Bertlwud (f. 1754, d. 1813) i P ari s till m äs tar e. Ett litet guldur m ed rombmön strade och godronn er ade b årder på boetten omkring ett cirkelfält m ed koncentrisk a cirklar och strålknippen är p å verket sign erat : M:ce Dunant A PARIS. Han fö r ek ommer inte bland de tre urmak ar e Dunant Baillie upptar i sin fö rteckning. Av dekora tionerna a tt döm a tillhör det i tiden 1700· talets slut. E tt fickur av silver är sign erat : Breguet och två av guld : Breguet a Paris. Det fö rra h ar urtavla av silver m ed en r elieferad bla doch blomrose tt i centrum. Det en a gulduret h ar för gylld urtavla m ed en r eliefer a d fram ställning av solguden, som m ed sin fy r spända ch ar åk er fram över m olnen . De svarta t imsiffr orna är 163

målade på vitemaljerade cirkelfält i pereferien. Det andra gulduret har en vitemaljerad urtavla och under dess bakre boettlock är en något obscen scen av färgat guld och silver applicerad i ett fördjupat cirkelfält, ytterligare dolt av ett särskilt litet klafflock, ovalt. Denne Breguet måste vara Abraham-Louis Breguet (f. 1747 , d. 1823) och de beskrivna klockorna vara utförda under 1800-talets början före 1816. Han var en av de mest berömda urmakare som levat, lika berömd som hantverkare, konstruktör och teoretiker. Det finns såväl i offentliga som privata samlingar en stor mängd ur, särskilt fickur , med hans signatur. Så utmärkta ur som Breguets är alltid utsatta för möjligheten att eftergöras och förfalskas och så är enligt Baillie just fallet med Breguet-uren. Han påstår, att av de ur han undersökt i samlingar och importlistor över Breguet-ur införda till England är resultatet: ett äkta Breguet-ur på hundra med hans signatur. Man vågar väl därför knappast tro, att av Kulturens ur med hans namn alla skulle vara äkta. Tre andra silverfickur utan någon som helst dekor är på den förgyllda plattan under boettlocket signerat: Breguet & Fils - ett: Breguet et Fils, bild 130. Det ena har dessutom samma signatur i svart på den vitemaljerade urtavlan. Denna firma grundades av Abraham Breguet och hans son Louis Antoine (f. 1776, d. 1858) 1816, vartill sedan anslöts nytillkommande manliga led i familjen. Den existerar alltjämt. De tre anförda uren torde vara tillkomna ej långt efter firmans bildande. Ett golvur i museets ägo har Breguet-signatur på den runda, vitmålade urtavlan. Dess foder i mahogny från 1830- eller 40-talet är emellertid gjort i Sverige. Det lilla tunna gulduret med dekor av grenverk mot svart emalj och signaturen: Le Roy et Fils I [irs du Roi A Paris i Kulturens ursamling torde vara en produkt från 1840-50-talen. Mera originellt är ett guldur, bild 88, signerat på urtavla och verk: Roux Bordier Roman & Compe. Boetten är helt slät, men under den vitemaljerade urtavlan är ett i färger målat landskap, synligt genom det segmentformade urtaget i tavlan, framför vilket en reliefskuren bildserie passerar under klockans gång. Baillie har ej denna firma i sin förteckning men väl Roux et 164

Bordier i Geneve under sent 1700-tal och Bordier et Roman i samma stad under tidigt 1800-tal. Den senare var också verksam i Paris 1810-16. Att bestämt hänföra vårt ur till Geneve eller Paris är omöjligt. England Utom de i det föregående omtalade större klockorna av engelskt ursprung ingår i Kulturens samlingar över fyrtiotalet engelska fickur omfattande tiden 1700-talets början- 1800talets början. De tidigaste är signerade av MMkwick, bild 76, och Gralwm, bild nl. Den förre är James Markwick Il, som blev mästare 1720 och dog 1730, känd som en mycket framstående urmakare, ett omdöme vilket Kulturens fickur av honom ingalunda jävar. Det har den för engelska ur från denna tid så typiska urtavlan av silver med siffror i relief mot nedsänkt fond. I centrumfältet ett par kartuscher med signaturen samt ett par uppresta lejon med sköldar i förgyllt silver. Innerboetten är helt slät. Ytterboetten torde vara av senare datum. Den senare är en av Englands mest framstående urmakare och heter Georg Gralwm (f. 1673, d.1751). Hans ur är av förgylld metall med förgylld urtavla av samma typ som på Markwicks ur och i det runda mittfältet signaturen i ett par handkartuscher. Innerboetten är även här utan dekoration, medan ytterboetten har en driven bildframställning i berainartad omramning. Till tidigt 1700-tal hör också ett ur av silver av Henry Adecm(e) i London, omtalad 1706- 16, med urtavla av samma slag som de föregående med signaturen i mittfältet. Inom denna grupp faller vidare londonurmakaren Paul Lullins fickur av silver med slät inner- och ytterboett - han var verksam under tid igt 1700-tal - och ett av llfarc Eifraud (ej i Baillies förteckning) med samma typ av urtavla i silver. Den nuvarande boetten är enligt silverstämplarna gjord av A. Bollwij i Falun 1845. Och slutligen ett ur signerat på verket: William Finch, mästare 16911715, och på urtavlan: Bird, troligen Natlwnael Bird, mästare 1693, båda i London. Det har en vackert genombruten dekor med fåglar i lövverk på innerboettens sida, medan ytterboetten enligt silverstämplarna i densamma är utförd år 1861. Anled-

165

ningen till dubbelsignaturen kan möjligen vara någon reparation, då Baillie ej nämner något om samarbete mellan de båda mästarna. Näst i tidsföljd kommer Peter Parquots mässingsur med spår av försilvring och på den starkt nötta boettens baksida genombruten dekor mot bakgrunden av en inre skålla. Parquot var verksam i London, som signaturen på verket anger, och Baillie nämner årtalet 1723 i samband med honom och uppgiften »bankrupt ». En mycket framstå ende urmakare i London var Godfroi Po~J (1718--50) , vars ur ofta var juvelbesatta. Ett sådant finns i Vinterpalatset i Petrograd. Av honom har Kulturen ett mycket förnämt fickur av förgylld metall med en i rokokomönster rikt driven och ciselerad samt förgylld chatelaine med infällda porslinsplattor med polykromt målade blommor, bild 66. Av londonurmakaren Robert Harlows (1747- 51) lilla fickur finns endast verket och den vitemaljerade urtavlan i behåll. Dess boett torde ha sett ut som den på Natlwnael Styles (London 1725-73) lilla odekorerade fickur i silver. David Hubert, som imatrikulerades i Londons urmakareämbete 1743, är företrädd i Kulturens samlingar med ett fickur av förgylld metall med den under 1700-talets förra del så typiska urtavlan av silver eller guld med siffrorna mot en nedsänkt grund, här med signaturen: Hubert i London i centralfältet, bild 78. Boetten är ornerad i rokoko med drivna och ciselerade rocailler, musslor och blad samt en rokokodam mot en punkterad mörkare botten. Mycket förnäma till sin dekor är ett par ur av Charles Cabrier och S. F. Clwrleson, båda i London, bild 69. De är av förgylld metall med genombruten och graverad dekor med blad, blommor och masker på innerboettens sida samt driven och genombruten dekor på ytterboetten i tvåfärgat guld med figurer i en omramning av rocailler och blommor. Cabrier kom i lära 1719, blev mäst,are 1726 och dog 1772. Charlesons verksamhet föll omkring 1745. Ett par enklai•e ur med släta, odekorerade inner- och ytterboetter samt vitemaljerade urtavlor med svarta siffror är signerade av Thomas B etson (c:a 1740- 80) i London och William Miller i Lancaster (1700-talets senare hälft). Tre londonur i 166

Bild 131- 132. F ickur av fö rsilvrad m etall , sign . av Ch arles Grah am , L ondon , 1800-talels b örj an , och urverk m ed tavla till go lvur, sign . av J ohn Drap er, Lon do n , 1700 -lalets b örj an. KM: 42.046 o . 30.679.

Bild 133- 134. •Sh or t sh elf clock >, sign . Wal erb ury Cloc k CO ., och droppur fr å n J unghan s Broth ers, båda fr å n Am erika, 1800-talet. KM : 40.276 o. 39.1 54.

silver, bild 67 och 68, med slä ta innerboetter och rikt drivna och ciselerade ytterboetter med figurala framställningar inom ramverk av rocailler, blommor och blad är signerade på verket och har utgått från Jon Mays (1750- 88 ), John Roses (införd i Londons urmakareämbete 17'!8) och Sam sons {c:a 1770) verkstäder. Så följer en lång rad fickur av silver eller försilvrad metall med släta inner- och y tterboetter från 1700-talets mitt och senare hälft. Thomas vVhite (1759- 71 ), London, är represen terad med ett silverur. Två stycken av samma m etall har Markham Markwicks (1759- 71) i London signatur, ett tidigare och ett från 1700-talets senare del. Det senare har hans signatur på verket, medan på den vitemaljerade urtavlan står Eric Gaspar Roswall, en senare obekant mästare, som troligen satt sin signatur i samband m ed en reparation. Ett annat ur med ytterboett av Charles Cabrier (imatrikulerad i Londons urmakareämbete 17 52, d. 1777) har ganska grova, svarta siffror på den vitemaljerade urtavlan. Av D. Neue rens (omtalad 1784) i London ena ur finns endast verket och den vitemaljerade urtavlan kvar, medan ett annat är kom.plett med både inner- och ytterboetter. Ett ur från George Clarks (verksam i London 1784- 1804) verkstad har både inner- och ytterboetter av försilvrad metall liksom James Woodwards ur. Denne senare kom i lära 1762 och drev sin verkstad i London. Av ett par bevarade fickursverk är ett med vidsi ltande vitemaljerad urtavla signerat: Samson I London. Vilken av de tre Samuel, J. och F. Samson det här är frågan om är svårt att avgöra, då deras verksamhetstid delvis sammanfaller och ligger mellan 1780- omkr. 1800. Det andra saknar urtavla och bär signaturen : L e Coirnt I London på verket. I tiden kan det placeras till omkr. 1800 (ej i Baillies förteckning). Londonmästaren Nico las Linds (17801825 ) ur har endast innerboett och torde ha tillkommit vid 1700-talets slut. Hur det förhåller sig med de tre kompletta ur och ett verk med vitemaljerad urtavla, som är signerade p å urtavla och verk resp. Bielef eld I London, Beefield I London, B eifield I London och G. Beifield I London - på verket Geo Beif i eld - är inte lätt att avgöra. Baillie upptar ingen urmakare 168

Bild 135. Skjulur av b ro n s, p å locket pla n etfigur för Ma r s oc h signatur : J ohannes W ill, H eid elb erg, 1600-talels bö r j a n. KM : 33.3 79.

m ed d essa namn, som troligen avser en och sa mma m äs tar e. Uteslutet är väl inle, att n ågot fal sarium är fö r h anden . Det Bielefeld-sign erade h ar en y tterboett gjord a v silver sm eden Sven Ramberg i Lund 1831. Geo Beifields ur h a r en y tterboett av sköldpadd m ed i m ön ster insa tta silver stift. De s. k . wardama, fickur av John W ard (1784- 99) i London, ä r myck et va nl iga och de k ännetecknas bl. a . a v krafti ga, svarta timsiffror p å den vitem aljerade urtavlan och erinrar, som tidigare nämnts, ej så litet om vVallerius-uren m ed provenien sb eteckningen Norrköping. De är i allmänhet gan sk a stora till forma tet och Kulturen s »warda re », signer ad: John 1V ard I London, b åde p å urtavla och verk, är typisk , bild 103. Av de båda No rton -uren i Kulturen finns av det en a endas t verket m ed sin vitem aljer ade urtavla k var , sign erad: No rton I L ond on. Det torde var a Gralwm N orton, verksam under 1790-talets slut. Det andra h ar dubbla boetter och är på verket m ärkt: Eardley Norton I L ondon. Han s verksamhetstid inföll m ellan å ren 1770 - 94. Med n amnet Graham fö r es åter den ber ömda urmak ar familjen m ed detta n amn på tal, var s stamfader vi ovan b erört 169

i samband med ett ann a t ur. Familjen var verksam fram p å 1800-talets mitt. Den Graham, som signerat här ifrågavarande fickur, torde vara d en Charles Gralwm i London, vilken Baillie antecknat för åren 1802- 08. De t är ett enk elt ur av försilvrad metall, signerat på d en vitemalj erade urtavla n: Graham I London,. inom en förgylld oval krets , bild 131. Tidigt 1800-tal tillhör e tt par silverur, e tt guldur och e tt verk med urtavla till ett fickur. De t en a silveruret är på verk och urtavla signerat: Webb & Son I London. Baillie förtecknar ingen firma med d e tta namn i London m en väl i Ne wbury och ifråga om tiden anger han tidi gt 1800-tal. Troligen är firmorna identiska men har antagl igen vid något tillfälle ändrat adress. Del andra är märkt: Denton & Compe. Baillie upptar Denton & Fo x J Hull. Huruvida man kan sä tta likhe tsteck en m ellan d essa båda firmor är ju omöjligt att avgöra utan närmare undersökning. Gulduret är däremot signerat av J"\ll(ichael) l(saac) Tobias (1805 - 20) Liverpool p å urtavlan och verket av Jos eph Davis I London, verksam 1820. Fyra andra fickur, vars mästare tydligen icke är kända av Baillie, tillhör också 1800-tale ts början. De tre silveruren a nger som sina mästa re : J . Marcelz och Th 8 Whitt i London, det senare med boett av P. M. Wa llengren i Ystad (1830-), samt R. Harlow i Liverpool. Det av försi lvrad mässing har också d en nyssnämnde Thomas Whitt till mästare. Av större klockor - utom tidigare omtalade - har Kulturen e tt verk med urtavla av mässing m ed segmentkrön och genombrutna, gjutna hörnprydnader av samma material, som är signerat av Jolzn Draper i London, bild 132 . D enne urmakare kom i lära 1695 och tillhörde Londons »Clockmaker s Cornpany » under åren 1703- 26.

Amer ika När Amerika under 1500- och 1600-talen började koloniseras av europeiska stater, Spanien, Frankrike, England, Holland, Sverige, introducerade d essa imi granter också europeisk kultur i den nya världsdelen. De t har också antagi ts, att d e, som verkställde denna kolonisation, fört m ed sig m ekaniska tidvisare 170

till sitt nya land. I varje fall h a r tidigt mekaniska ur konstaterats i Amerika. Redan 1638 omtalas det första i Nya England. Starkast påverkat har det amerikanska urmakeriet varit av det engelska, då ju detta land med tiden tog hand om det huvudsakliga kolonisationsområdet i Amerika. Detta utesluter dock icke, att även influenser från andra europeiska stater gjort sig gällande. Då utrymmet inte tillåter oss att närmare gå in på det amerikanska urmakeriet, skall jag endast anföra ett par för detta mera säregna typer, som är företrädda i Kulturen. Det är då till att börja med den av Eli Terry (1772- 1823) 1814 lancerade s. k. »slwrt shelf cl ock», en väggklocka av den typ, som bild 133 visar med valnötsfanerat fodral. Det på dörrglasets nedre del i färg m ålade landskapet med ett slott är typiskt för amerikansk dekor i detta fall. Ofta är det en bild med historisk bakgrund och George Washingtons porträtt uppträder ofta i denna situation. Inuti p å fodralets ryggsida är ett påklistrat firmatryck med namnet »Waterbury Clock CO » jämte en senare påsa tt liten, terrakottafärgad etikett med: C. L. Malmsjö I Göteborg, som markerar, att klockan vid något tillfälle varit till reparation p å Carl Ludvig Malms.fös (1810-91) urmakarverkstad i Göteborg. Denna musee ts väggklocka har också kommit från denna stad. Dessa amerikanska väggur har även, då de kommit på modet i Sverige, imiterats bland annat i värmländskt bygdeurmakeri, som av urmakaren Lars Olsson (1834 - 1911) i Vitserud. En variation av denna amerikanska Lyp visar ett annat väggur i museets samlingar. Det har brunmålad dörr- och förgylld tavelomramning samt en på glasets baksida svartmålad urtavla med förgylld och polykromt m ålad dekor. Den andra typen är det s. k. droppuret, varav Kulturen har ett, bild 134, i mahognyfanerat ramverk. En tryckt etikett inuti klockan tillkännager: Eight Day and Thirtl1y Haour I With extra bushed Movem ents I Manufactured by JUNGHANS BROTHERS. Denna klocktyp lancerades av Amerika vid mitten av 1800-talet. På en mässa i Göteborg 1950 hade typen åter tagits upp av del moderna urmakeriet.

171

U rm a kar s kr å n Urmak arna h ade till att börja m ed inget eget skrå utan sorter a de under n ågot anna t, vanli gen klensm edernas. Så var för h ållandet bl. a . i Sveri ge. Det tidi gaste k ända urmak ar skrået i E uropa är det som 154-3 upprättades i Annaberg i Sach sen. Fö ljande år lämnade Fran s I sitt tillstånd å t sju då i Paris verksamma urmakare att bilda ett skrå. Ända sedan 1260 h a de ett ämbete för guld- och silversm eder funnits där. Ej lån gt efter det p arisurmak arna fått sitt skrå bildades sådan a i de större stä derna ute i landet, var s skråbes tämmelser i stort se tt kopi era des ef ter dem i P aris. De m odifi erades bl. a. under å ren 1583, 1646, 1707 och 1719. Blois, en m yck et blomstrande sta d p å urmak eriets område, hade i början a v 1500-talet 3 eller 4 urm ak ar e och i mitten a v samma århundrade 7, 1589 8 styck en , 1610 63 och n å dde 1680 sin kulmen. En samtida skriver om folket i Blois, a tt det är så uppfinningsrikt, »a lt n är det gäller guldsm edsarbeten och ur h a r inte F r ankrike dess m ak e ». 1597 hade urmak arna här sammanslutit sig i ett skrå, vars sta dgar i flera fall p åminde om p ari ser skråe ts. Sach sen s praktä lsk ande och konstintresserade kurfurste Johann Geor g Il (161 3- 89) gjorde under sin tid slut p å en gammal träta m ellan klen sm ederna och urmakarna i Dresden och inrättade ett särskilt ämbete för de senare, som fabricera de småur. I N iirnb erg an sökte 1565 staden s då trenne urmak ar emästar e om att få bilda ett skrå för ur- och klockmakare, som ock så kom till stånd. Ock så i A ugsburg bildade urmak arna ett skrå efter 1500, vilket år är e j bekant. Det 30-åriga kri get gav en obotlig knäck å t det tysk a urmakeriet, som dä refter aldri g å tervann sin för ra leda r ställning, som under 1500-talet inneh afts _ av A u gsbur~ och Niirnber g. F r ån 1587 omtalas ett f riesiskt urmak ar skrå . I England fanns 1630 ett gille eller en sammanslutning. som k all ades BlacksmilNs Compcmy, var s m edlemmar var urma k ar e. Dessa urmak ar e fö r enade sig sedan m ed Company of clo ckmakers, då detta ämbete den 22 aug. 1631 bildades genom Karl Il :s då utfärda de stå tli ga stiftelsebrev p å detta London s 172

första urmakarskrå. Orsaken till att detta nu bildades torde ha varit, att franska urmakare under 1620-talet sökt förskaffa sig privilegier på urmarknaden i London och för att slå vakt om sitt yrke och sina rättigheter tillsatte londonurmakarna en kommitte för att undersöka förhållandet och samlade in medel för bestridande av de därmed förbundna omkostnaderna. Följden blev, att man vände sig till konungen i denna angelägenhet, vilket resulterade i ovannämnda kungliga skråbrev, som förlänade dem den privilegierade ställning de sedan kom att inneha. Skråets ledning skulle bestå av en ålderman (master), tre uppsyningsmän (wardens) och åtmins tone tio bisittare, som tillsammans kallades »Court ». Medlemmar av andra tidigare bildade urmakarsammanslutningar förenades med detta skrå som bröder. Bes tämmelserna för utbildningen i ämbetet var de vanliga. Man antogs som lärling, blev gesäll och gick som sådan i allmänhet ett par år och avlade därefter sitt mästarprov. Flera av bärarna av de förnämsta namnen inom engelskt urmakeri, som Ahasuerus Fromenteel, Thomas Tompion, George Graham, har suttit som åldermän i detta londonskrå. Snart nog började man utom manliga lärl ingar även antaga kvinnliga. Till en början ans tä lldes dessa endast hos sina fäder, som var urmakare, eller hos en mästare och hans hustru men sedan även utan att mästarens hustru nämndes. Det var mycket få av dessa kvinnliga lärlingar, som någonsin kom in i gillet. Ankor efter mästare kunde, liksom här i Sverige och även i Frankrike, få tillstånd att fortsätta sin avlidne mans verkstad. Ur signerade med kvinnliga namn - sådana finns nämligen är aldrig eller åtminstone mycket sällan utförda av yrkeskvinnor, utan namnet tillhör då en änka, som fortsatt makens rörelse. Under 1600- och 1700-talen hade skrået ingen egen gilleslokal utan höll vid sina sammankomster till på värdshus eller lånade hus hos något annat mera gynnat eller välbesuttet skrå. Sedan brukade de »the City Guildhall » för detta ändamål. 1672 fick skråets medlemmar tillstånd att bära vapen och 1715 att antaga kvinnliga lärlingar, en ganska ovanlig företeelse i den tidens skråvärld. 1689 utfärdades en förordning med påbud , 173

att varje urmakare skulle lå ta gravera sitt namn i av honom fabricerade ur, för att man ej skulle saluföra underhaltigt arbete som engelsk vara, vilket tydligen hade förekommit. Skottland fick aldrig något urmakargille utan fortsatte efter gammal sedvana att låta klockmakarna tillhöra smedskrået, fast efter hand lättnader inträdde. 1601 fick urmakarna i Geneve ett eget skrå, vars artiklar uttryckligen bestämde, att skråmedlemmarna skulle signera sina arbeten. Ända ned i 1500-talet har urmakeriet i denna stad kunnat ledas, men på grund av ringa arkivaliskt material och fullkomlig brist på signaturer har kunskaperna härom blivit mycket magra. Det äldsta bevarade ur, som bär signaturen it Geneve är från 1620, ett dräktur i dödskalleform och utfört av Martin Duboule (1583-1639). I Geneve utvecklades urindustrien mycket hastigt. 1686 fanns här 100 mästare med över 3.000 arbetare. I norra Schweiz, bl. a. i Neuchätel, skall unnakeriet ha satts igång först 1679. I andra delar av landet var det franska flyktingar, som efter det nantesiska ediktets upphävande spreds ut över Europa och även h amnade i Schweiz och där började urmakarverksamhet, som under 1700-talet kom upp i rik blomstring. Schweizarna har emellertid huvudsakligen lagt sin verksamhet på den praktiska bogen. Ur vetenskaplig och uppfinnarsynpunkt samt ur yrkets förkovran har de alltid följt i andras fotspår. Genom en resolution av den 12 april 1695, undertecknad av borgmästare och råd i Stockholm, blev i Sverige urmakarna utskilda från klensmedernas ämbete och bildade ett eget skrå. I Danmark skedde detta först den 18 juli 1755, då Fredrik V undertecknade skråstadgan för det nybildade urmakarämbetet. Tidmätarna har ibland också fått tjäna som litterära motiv både i poesi och prosa. Utrymmet tillåter oss emellertid inte att närmare gå in på detta ämne. Här endast ett par exempel för att bevisa påståendet. Ett bland de tidigaste är en vers av CarlGustaf Cronhjelm (1694- 1740 ), hovjunkare och sedermera svensk ambassadör i Paris, där han förde ett så dyrbart liv, att han för oguldna skulder en tid var insatt på byhäktet i Chatelet. Han är författare till den kände strofen: 174

Vad i sin period den högsta punkten sett, plär å ter straxt därpå sitt förra intet skåda. Kung Karl vi nyss begrov, kung Fredrik nu vi kröna, så har det svensk a uret nu gått från tolv till ett. F r ån 1800-talets slut finner vi ett annat exempel i den kända psalmskaldinnan Lina Sandells (d. 1903) diktning. Hon hade läs t den sedelärande histori en om r esonemanget m ellan urtavlan och pendeln i ett golvur, där den senare fullständigt misströstade inför sin upp gift efter a tt en dag ha tagit sig för att räkna alla de svängningar den skulle göra i minuten, timmen, dagen , m ån a den och året och ville säga upp sig. Urtavlan uppmuntrade emeller tid p endeln och bad den räkna bara ett slag i sänder och inte tänka på alla dem , som förestod den. Denna lilla historia gav h enne inspiration till den m ed nummer 355 i vår n ya psalmbok intagna psalmen: Blott en dag ett ögonblick i sänder. 0. vad tröst evad som faller på. Han som bär för mig en Faders hjärta giver ju å t varje n yfödd dag dess b eskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag.

175

Bild 136. Bo rd sp end y l, signerad av Per Henrik Beu rlin g i Stockholm, f. 1763 ell er 1 764, d . 1806. Pri va t iigo.

PERSONREGISTE R. Urmaka re omnämnda i denna artik el: Kursivera d siffra an ge r sida, där bild finn es. Sve rig e .4.. A. S ., ( = And. Ander sso n ), Mora , 136, 143. A hrent, E., Flädie, Sk å ne, i verksamh et, 147. Andersso n , Finn Anders, s ign. Finaas, Dalarna, Moraurmakare, f. 1753, 136. rlnd ersso n , J ohann es, Hefl ele (Sm å land ), 1700-ta·l ets slut- 1800talels b örjan, 140. 1l11dersso n , J(r ång Anders, Dalarna, Moraurmakare, f. 1727, 136. Andersson , N ils, Granstorp (V iirmla nd ), 1821- 1917, 136. Barknwn, Johan , Jönk öp in g, 18111840-talet, 128, 138. B eckman, Adolf, Göteborg, omtalad på 1790-ta let, 126. Berg, Cla es, S to ckholm , omtalad 1762- 82, 93, 93, 120. Beurling, P er T-1 enrik, Stockholm, f. 1763 el. 64, d. 1806, 122, 176. Bourdi//un, Augustin, S to ckholm, f. 1729, d. 1799, 106, 111, 124, 129. Brandt, .4.B ., J. P ., Stockh olm , 132. Brntscher (P rnt sch er), Melchior, Sto ckholm , d . 1671, 64, 115, Bäckwall, Paul E rik, S to ckh olm , 1810- 35, 123. Cro nltiort, Karl Gustaf, Oby (Småland), 1694- 1777, 133. C. T., Skå ne, 1800-talet, 143, 146. Damgren, Måns, Hyd (S m åland ), 1700-talels slut, 141. E. A. Q. N., Skåne, 1800-talet, 144. 12

Ekegren , S ils, Ka·rl sh a mn, f. 1754, d. 182(), 126, 128 . Ek cgren, Simon, KaTlsha mn , 1800ta lets början, 126. Ernst, Petter, Stockh olm , f. 1714, d . 1781, 6'1, 87, 118, 120. Fogelberg, Heflele (Sm å land ) . 170\l-talets slut- 1800-talels b ö rjan, 140. Fredman , And., Stockholm, m äs tare 1712, d. 1737, 116. Fredman , Carl, Stockholm, f. 1716, utres t ur landet 1737, 116. Fredman , J olwn, Stockholm, f. 171 2 el. 1713, d. 1748, 87, 116. F ul i( ?)llab, No tna, Stockholm , 1700talets slut, 124. Grundin, J ., Skån e, »verksam troli gen i början av 1800-La.Je t >, 143, 147. Halda fic k urs fabrik, Svängsta (Blekinge) , startad 1887, 133, 139. Hans son, S v en , Mo (Jämtland ), 1800 -talets förra h älft, 136. H elmsten , Stockholm, 1700-talets senare h älft, 122, 127. H elmstin (e), se: H elm st en. H olm, Johan P etter, Kri sti a n stad, startade 1814 urfab rik där , 94, 94, 125. T-I olmb erg, J ., Lund, i Hallberällelserna 1845--46, 126. Houenskiöld, cl. ä., J oachim, Stockh olm, 1767- 1800, 123, 127. How ens Ko/cl, se: Hou en skiöld.

177

Hy/ten , Leonard, Gnosj ö, f. 1859, d. 1945, 1~0. Höij er, P eh r, Skån e, 1800-tale t, 143, 150. Jacobi, Andnos, munk i Vadstena, 1'100- talet , J 14. Jons so n-Hy/len , N ils, Gnosjö, f. 1819, d. 1903, 140. /(ar/in , Gunnur, Espe111äs (Dalsland ), 1900- talct, 137. Kinb erg, Knut (Ccmutus), S imrish amn, 1700-t a le ts mitt, 125. !Oasberg, se: Berg, Claes. ]( ock, J akob, Stockholm , urmakarrättighe t1:r 1762, uppsa d e dem 1803, 118, 127 . Lasson (Lw·sson ), 1Ik e, E lj aröd (Skån e), 1800- tale t, 144, 150. Linden, Carl, Lund , f. 1816, d. 1888, 126, 135. Lindqvist, Bry11ge/ (Brynolf), Laholm , 17fi6- 1804, 126, 157. Lindqvist, J 0han, S tockh olm, 175479, 124. Ljungstedt, ' iix j ö, 1700-taleLs slut, 128. Ljungstedt, S omu e/, Örebro (?), 1790-tale t, 128. Lundin, K. L. , Linneryd , nu ' o !lebäc k ( S1~1 å land ), 1900-tale ts förra hälft och milt, 141. Lundmarck, P ett er, S,to ckh olm , omtalas 1769- 70, 122, 127. Löfström, J öns, önnerup (Skåne) , 1700- ta le l.s slut, 142. Jlfolmsjö , Carl Ludvig, Gö teborg, 1810- 91, 171. Marin , Sven N ilsson, Gnosjö, f. 174 7, d. lb13, 138, 141, 145. M ån sson, Johan , Tryde, Skåne, 1800tale tis ~lu t- 1900-tal e t s förra d el, 95 , 14 5. llfånsson, P e!·, Grydt (ös te rg ö Lland ), 1800-talcts förra hälft, 137, 14.5. N ilsso n , Carl, Heftele (S måland ),

178

1700-talets slut- 1800-taJe ts börja n , 140. N ilsso n , Jon , Gnosjö, f. 1782, cl. 1840, HO. Nyberg d. y., Johan, Stockholm , f. 1740, d . lMl, 82, 120. N ylander, Guda f, f. 1707, cl. 1751 , l ed a re a v S tockholms Manufabriqu e 1743- 52, 118. Oby manufabrique, Småland, 17441740-t a le ts slut, 133. Olsso n , Carl, Här.s ta d (VästergölJand ), lHOO-tale t, 137. Olsson, Lars, Vits erud Värmla nd , 1834- 1011 , 171. Orbin, Carl Erik, Stockholm , 174599 , 122. Ottergren , Dm•id, Yst a d , 18 16- 46, 125, 1.'J't. P ersson, Jakob Anders, Selj a (Dalarna ), Mora urm a kare 18231908, 136. Petrus Astronomu s, munk i Va dsten a, omkr. 1500, 114. P ettersson, Ancl. , EkhuJ.t (S m å la nd ), 1700-tale ls slut, 140. P. N. S . Skåne, 1800-tale t, 144, 151. Po/lwmmur, J(ristof[ er, se: Polh em , Krist off er. Polh em , A nd., Stj ä rn s und, 1746- 60, 132. Polh em , Kristoffer, (Po llwmmar), f. 1661, cl 1751, 114, 130. Prinlz, P ehr , S tockholm, hov1u·makar e 1769, omn. senast 1789 i Karlstad, 11 5. Ramstedt, P elte1· ( P ehr), S tockholm , om ta lad 1'i70- 1800, 122. Ro/i, Elin, Vä ckels esång (S m å land ), 1800-tale ls mitt o ch senare hälft, 141, 150. Roswall, Eric Caspar, 1800-ta let (?), 168. Runemark, Sw. L., Kristiansta d. 1800-talcls förra hälft, 125, 13.5 .

Ruth, Carl Adam, Norrköping, f . 1770, d. 1819, 128, 129, 138. Se/mack (Snack), Johan Erland, Stockholm , 1710- 62, 92, 93, 117, 118. Scluwck (Snack), Pett er, f . 1705 (?), d . 1742, 118. Sann , Friedrich, Ystad , 1750- 54, 124, 125, 131 . Sljärnsundsmanufak luren, Stjärnsund , Dal:lrna , 1699- 1933, däreft er i Li\.ngshyttan, 130, 132. Sto ckholms Mani:.fabriqu e 1729 sta rtad av P e tter Schnack, 1762 fortsatt av Pc t ler Ernst, 118. Turbom, Gaspar, Stockholm , cl . 1665, 115. Tys ell, Carl .lcJlwn, Lund , omtalad på 1820-talet, cl. 1865, 126. Urfabriken Un ion-Stjärnsund, startad 1942, 19!'/ fly.ttad till H edemora , 132. Wall enius, E. , möjligen falsarium för E. V,Tellc•nius, Norrköping, 128, 129, 1.18 Wa llerius, E ., Norrköping, 1700-talcts senare h iilft, 130, 139. Well enius, Erik, Norrköping, f. 1731, cl . 1802, 128, 129. vVideman, Joh a n, Stockholm , vigd 1684, d. 171.7, 108, 115, 116, 119. Wid erb erg, Joh w 1, Kisa , f. 1780, d. 1863, 108, 119. Widgr en, Nils, Växjö, 1772- 1826, 128. Zui·ban, Gaspar, S tockholm , 1600-t., 64.

Jiirgensen , J@rg en, Köpenhamn, f. 1748, d. 1811 , 149. Jiirgen sen, Louis Urban, Köpenhamn, f. 1806, d . 1867, 152. Jiirg ensen, Urban , Köpenhamn, f. 1776, d. 18:lO, 152, 159. J iirgen sen Sönn er, Urban, Köp enhamn, 1800-talets förra hälfit och milt, L'i2. /(au/man, Cal'O lus, Köpenhamn , 1772, jfr Kaufman, C. L. , Kristia nia, 152. J( irlmwn, P. C., Köpenhamn , 1800tale ts börj a n , 152. Larpent & Jiirgc'f1sen, Köp enhamn, 1700-tal ets se na~·e h ä lft, 149, 159. Larpent, lsac, Köpenhamn, 1700-tale~s senare h ii lft , 149. Lebrnn, Christoffer, Köpenha mn, 1500-talets slul- 1600-talets början , 96. Lund, Rasmu s G., Köp enhamn , mästa r e 1798, 152. Sc hiwe, Pet er, Köp enhamn , 1700ta.Jets slut, 14\:i. Sch/ange, Ja co b, H elsingör , 1640laiets förra h älft , 149. 1,\'itte, Jacob N iclas, Köpenhamn , 1700-ta.J.e ts b ö rj an , 149. No r ge

Kaufman , C. L. , Kri·s tian ia, 1700tal ets slut, 152. Rolclt, Gabriel, Ber ge n , 1600-t., 64. Ballicum

Danmark

Martin , Ludvig, I'.iga, omkr. 1700, 62.

Brenner, S teff cn, Köp enha mn , 1556- 1602, 61, 149. Charlo, @. PieHe, Köp enhamn , 1700talels milt, 149. Jiirgensen, Ju.les, Köpenhamn , f. 1808, d. 1877, 152.

EppcnP/örten, Tyskland, 1600-talet, 63, 65 . Graupn er, Paulu s, Augsburg, cl . 175 7' 69, 69, 153.

T ys kland

179

Gegenrcin cr, Franz Xavie r, Augsburg, 1760- - 88, 153. I-I abuc11t, I saac, Sch affha u sen , 1500tale ts slu t, 149. I-I abrecht, J osias, Sch affh a usen , 1500-tailets slut, 149. 1-/enlein, Peter, Niirn ber g, f. c:a 1479, d . 1542, 87, 95 . I-/ erbslrielh, .Jacob, H in terzar ten , Schw arzwald , 157. K ett ere r, F. 1l., Schw ar zwa·l d , 16761750, 156. Linde m an, Gaspar, Miinch en , 1700tale t, 99. Mw·q uart, Baltu s, Augsburg el. Niirnberg, 1600-t. , 56. Michael S t .... , l. ii b eck , 1500-1. , 58, 59. Miillcr, J ohann es Geo rgiu s, Dresde n, m äs tare 1670, 65. Picarcli, Daniel, Ste ltin , o mkr. 1700, 62, 63. Poes lcl orf/ er, J olw nn, D resden , omkr. 1600, 98. Rost, H ein rich, Sn lzb urg, 1700-lalcls slu t, 153. Weiss, Rega f, T ys kl and ,J. 641, 153, 160 . We rr, I., vVe tzl ar , 1800-talets bö rj an , 153. W ill, J oh ann es, He idelbe rg, 1600lalets börja n , 169. Tj e c k os l ova ld e n

Zack , J acob, Prag, o mtala d 151840, 86. Ho ll a nd

Gh cllc, Gielis van, H olla nd , oml ala d 1589, 98. H uyghen s, Christian, H aag o. Pa ri s, f . 1629, cl . 169~ , 80, 87. Be l g i e n

Stryp, J . Bern ard van, Antwerp en , 1600-la\e ls m ilt, 80.

180

Sc h w e i z

Borc/ier et R om an, Geneve, 1800ta lels b örja n , 165. Ch enevi ere, Urban, Gen eve, 1700lalets fö rra l1 älfl , 107, 159. Co ugn ea u, Gen eve, 1700-talets fö r ra h ii l fl, 107, 160. Dub oule, Ma rtin, Gen eve, 15831639, 174. Dutertr e, Gen eve, 1800-talet, 162. Ekegren, Hen rik, Geneve, 1800-talets milt o. sen ar e del , 127. Han do , Nicola, Ge neve, 1600- talets se nm·e h ii lft, 99. H olln er, Mich ael, Schweiz (?), 159. Mirogli o, Denis, Gen eve, intagen lä ra 1697 , 109, 119, 158, 159. Mo ynicr et Fils, Ge neve, 1700-talets slut, 16 1. Riclwal, Daniel J ean, Ne uch alel, 1600-lalets s lut- 1700-la lels bö rj a n , 158. Riga ud, Pierr e, Ge neve, 1700-ta lets sena re del, 101, 103, 160. Ro ux et B orclier, Ge neve, 1700-talets slut, 165. R oux, R oman, Bo rdier & Comp:e, Gen eve, ti d igt 1800, 11 2, 123, 164. F r a nkrik e Ageron s, Fran{:ois, Pa ri s, 1741- 79, 162. Baillon , J ea n Albert, 1700-lalets sen a re h älf t före 1783, 162, 163. Baillon, J ean Baplisle, Pa ri s, cl. c:a 1770, 102. Berthoud, Ferdinrind, Paris, f . 1727, cl. 1807 , 111 , 121, 162. Berthoud, Pierre Louis, Pa r is , f. 1754 , cl . 1813, 163. Breguet & fil s, Pa ri s, 1800-lalets förrn hä lf t cf l,!r 1816, 163, 164. Breguet, Abm lwm L ouis, Paris, f . 17!7, cl . 1823, 102 , 103, 163, 16+.

Breguct, Louis Antoine, Paris, f . 1776, d. 1858, 164. Deburges, Jacob, Paris, 1605- 86, 65. Dunant, M., 1700-t&l e ts senare hälft, 111, 163. Grebmwal, Hiho sm e, Rou en , 1600ta.Jels förra hälft o. mitt, 98. L epine, J ean Antoine, Frankrike, f. 1720, d. 1814, 162. L e Roy, urmakarfam., Paris, 1700lalet, 162. Le Roy, Ch arles David, Paris, 15871635, 162. Le Roy el Fil s, Paris, 1800-lale ts mitt, 164. Le Roy, Julien, Paris, f . 1686, cl. 1759, 112. Le Senne (L e Seyne), Jean, P a ri s, 1600- c:a 1635, 65. 1II oyse, Blois, 1500-talets senare d el, 99. illunier, Nicolas, Pnris, mäslatl·e 1741 , 162. Neho h, L eda, P a ris , 1700-lale ls förra hälft, 107, 162. Qv esne, R(?) v, Paris, 1700-lale t, 162. Robin, Rob ert, Paris, f. 1742, d. 1809, 162. Romilly, J ea n, Pari .~, f. 171.J., cl. 1794, 162, 16.1. England

Adeane, H enry, L o ndon, mästar e 1706- 16, 117, 165. Barn elt, J ohn, London , kom i lära 1697, 68, 69.

Bartram, Simon , London , d . 1660, 63, 98.

Barfram, W illiam, London , d . 1716, 61 , 63. Beefield, London, 1700-lale ts sJ utomkr. 1800, 168.

Beifield, G., London , 1700-lale ts slut - omkr. 1800, i68.

B etso n, Tlwmas, London, c:a 174080, 166.

Bielefeld, London, 1700-lalels slutomkr. 1800, 168, 169.

Bird, Natlw nael, L ondon , mäs tare 1693, 165.

Cu brier, Charles, London, 1719- 72, 166.

Cab rier, Charles, London, 1752- 77 , 168.

Charleso n, S. F., London , 1700-lalels fö rra hälft, 110, 166.

Clarks, George, London 178.J.- 1804, 168.

Davis, James, London , 1820, 170. De Chesn e, C/a11 de, Engla nd , om ta lad 1689- 1no, 83.

Denton & Compe, Hull (?), tidigt 1800-ta l, 170.

Drnper, John , London, 1700-lale ls början , 167, 170. East, Edward, London , cl . 1693, 81 , 100.

Eijraud, Jlforc, England , 1700-la le t, 165.

Finch , "Wi lli am , London, mäs tare 1691- 1715, 165.

From enteel, Ahasverus, London , 1600-talets mitt, 71 , 173.

Graham, Charles, Lond o n, 1800ta le ts början , 167, 169, 170. Grnlwm, George, London , f . 1673, mii s tare 1695, d. 1751, 109, 117, 165, 173.

Harlow, Robert, Londo n , 1747- 51, 166.

Hurlow, R ., Liverpool , 1800-tale ls b örjan, 170.

Hub ert, David, London, m äs taJ·e 1743, 117, 16<i. lreland, Henry, Lothbury, 165.J.- 75, 67 , 68.

I<nibb, Joseph , Oxford o. London , d. c:a 1711 , 82 , 86.

181

Kn oll es ford, W illiam, London, o mtala d 1656- 96, 81. L e Cao unt, London , omkr. 1800, 168. Lind, Nicolas, Lon do n , 1780- 1825, 168. Lul/in, Paul, Lond0n, tid ig t 1700tal, 117, 165. Mar cetz, J ., Lo ndo n, 1800-tal ets b örj a n , 170. Markwi ck Il, Jam es, Lond on , m ästa r e 1720, d . l 7il0, 165. Markwick, Markhom , Lo ndo n, c:a 1725- c :a 1805, 113, 168. M asterman, C. G., L ondon, 1700talets slutomkr. 1800, 103, 104.

May, J on, Londo n , 1750- 88, 168. Mil/ el', W illiam , La nca ster, 1700talets sen a r e h älft., 166. Ne ueren, D., Lo n do n, omtalad 1784, 168. No rton, Eardley, Lo ndo n , 1770- 1!4, 169. N orton, Graham, Lo n do n , 1790-lalets slut, 169. Parquot, P eter, Lo nd on, 1723, 160. Poy, Godfrie, London , 1718- 50, 110, 121, 166. Pl'ior, Edward, Lon don , 1800- 68, 108, 121.

Ro se, John , Lond on , m iisla r e 1748, 110, 168.

Sam son , Londo n , ..: :a 1770, 110, 168. Sam son, F., Lo nd o n , 1780-c:a 1800, 168. Sam son, J ., London, 1780- c :a 1800, 168. S tyle, Nathanael, Lond a n , 1725- 73, 166. T obias, Mich ael Isaac, Liver pool, 1805-·29, 130, 170. T ompion, Th oma s, Lo ndo n , f. 1639, d. 1713, 82, 106, 173. V al/in, N., London , 1598- 1640, 66. W ard, J ohn , Li verp ool, 1825, 130, 139.

W ard, John, Lo n do n , 1784--99, 1G9. We bb & So n, Lo ndo n, 1800-lalet•s börj a n , 170. W hite, Th oma s, Lo n don , 1759- 71 , 168. W hitt, Th oma s, Lo n don , 1800-talets börj an , 170. W indmills, J osepli, Lo ndo n , 16711723, 68, 68, 82. W oodward, Jam es, Lo nd o n , kom i lä ra 1762, 168. A m e rik a

J unghan s Broth ers, Am erika, 1800ta le ts mi.U, 167 , 171. T erry, Eli, Am erika , 1772- 1823, 171. Wat erbury Clo ck CO , Amerika , 1800talets förra h tilft och mitt, 167, 171.

LITTE HATUHFÖHTECKNI NG. D. YDE-ANDERSEN, Bornholmere og a ndre gamle UJre. Kh vn 1953. G. H . BAILLIE, Watchmak er s a nd clockma k ers of the wo~·ld. 2. ed . London 194 7. ER NST v. BASSERMAN-JORD AN, Die Standuhr Philipps des Guten vo n Burgund. I Der Kun stwa nder er . J ahrg. 9. 1927. ERNST v . BASSERMAN-JORDAN, Uhren . Ein H andbuch fi.ir Samml er und Liebhab er. 3. vermehrte Aufl. Berlin 1922. T. BEHME, Schlichte deUJl:sch e W ohnmöbel. Miinch en 1928 .

182

H . C. BERI NG-LIISBERG, Lidt a f Ur ets Hi storie. I Tidsskrift for Indu stri. 1895. H. C. BERING-LIISBERG, Ui·e ne i kunstindustriel Hen seen de. I Tid sskrift for Industri . 1895. H. CESCINSKY, A bracket clock by Ah as ueru s F romenleel. I T h e Burlington m agazine for connoisseurs. Vol. 35. 1919. H. CESCINSKY, A long-case clock by Joseph Knibb. I Th e Burlington m agazine for connoisseurs. Vol. 34. TH. CHIPPENDALE, The gentlem a n a nd cabinet-ma ker 's direc tor . London 1910. T . CLEMMENSEN, Da n sk e Meble r. 2. Udg. Khvn 1946. H . DEDEKAM, Nordenfjeldsk e Kunstindustrimuseums ursamling. I No rdenfj . Kunstindus trimu seums Aa rbog 1912. S. DE HICCI, Der Stil Loui s XVI. Mobili a r und Ra umkunst. Stuttgart 1913. E . L. E DWAHDES, T h e gr a ndfa ther clock . Altrincham 1949. M. ENGELMANN, ' Ve rke der letzten Bliite klösterlich er Uhrmach erei. I Der Kunstwander er . J ahrg. 5. 1923. 0 . v. F ALKE, Sammlung Gr af Adelma nn, Köln. (Auktionskat. ) Berlin 1927. E . F ESTIN, Gamla J ämtla nds-urmak a re - och en efterlysning. I J ä rnten . 1941. E. GELIS, L 'h orlogerie an cienn e. Paris 1949. F. H . GHEEN, An Elisabe tha n clock . I The connoisseur. Vol. 91. 1933. H. H AMMARLUND, Urtillverkning. I Uppfinningarnas bok . 6. Sthlm 1904. N. H EDI N, Allmogeu rm ak erie t i Vä rmla nd. I Vä rmland fö rr och nu . 1928. F. JOH ANNESSON, Urmak eri på landet. I Vä rna mo h em bygdför enin gs å r sskrift. 1942 . ' VILLIAM KAHLSON, Stå t och va rd ag i stormaktstiden s h err em an sh em . Lund 1945 . M. LAGERQUIST, Pontus De la Gardies ur. I Fataburen 1942. 0. v . LEIXNEH, E infiihrun g in di e Geschichte des Mobilia r s und die Möbelstile. Lpz. 1909. J . H . LExow , Bergen ske em p irem 0bler . Bergen 1948 . H . A. LLOYD, Ch a ts on old clock s. Lon don 195 1. STEN LUNDWALL, Stjärnsun ds uren . Sfö lrrn 1949 . STEN Lu 'DWALL, Solrn·. F a tabur en 1953. s. 163- 176. F . LuTmvmn, Gra veurarbeiten an Tasch enuhrwerken . I Kunstgewerbebla tt. N. F . 1889. P . MACQUOID , A hi stor y of English furnitur e. Lon don 1925-28. OLAUS MAGNUS, Hi storia om de nor disk a fo lken . Del 1. Sthlm 1909.

183

C. MARFELS, Kosfö a re Tischenuhren in Goldemail. I Der Kunstwanderer. Jahrg. 6. 1924. J. MAURITZON, J . P . Wiberg, Smed torp. I Kullabygd 1928. N. H. MoonE, The collector's manuel. New York 1935. NIELSEN, AXEL V. , Soluret - Den sollyse dags Tidsmåler. Den Gamle By. 1953, s. 16- 52 . NORLIND, TOBIAS, Året och å rsfes terna. Svenska Allmogens Liv . Sthlm 1912, s. 468-4 73 . W. NUTTING, F urniture treasury. Vol. 2. New York 1948. C. NYROP, Urban Ji.irgensen. Nogle Meddelelser om en dansk Urmagerslreg t. I Tidsskrift for Industri. 1905. Pindekompasse t. Nautisk a lmanack 1954. s. 2- 12. I. SAHLBERG, Urmakare i Åbo under hallrättens tid. I Åbo stads Historiska museums årsskrift. 1937 . SVEN SANDSTRÖM, Sveriges urmakares yrkesnämnds korrespondenskurs i urmakeri. Malmö 1935. E. SIDENBLADH, Ett resur och en stockh olmsurmakare fr å n midten af 1600-talet. I Sv. slöjdföreningens tid skrift. 1905. E . SIDENBLADH, Urmakare i Sverige under ä ldre tider. 2 uppi. Sthlm 1947. K. SLUYTERMAN, Huisraad en Binnenhuis in Nederland. S-Gravenhage 1918. H. S0GAARD, Gamle ure fra Ribe. I Ifobstadmuseet »Den gamle By ». 1952. D. TROTZIG, Maria kyrkas i Stockholm tornur från Stjärnsund. I Daedalus. 1938. D. TROTZIG, Urmakeri et i Mora . I Dalarnas h embygdsbok. 1937. K. ULLYETT, British clocks and clockmakers. London 1947. Urn yheter. Arg. 1946-54. C. VrnsTEN, Solur. Fornvårdaren V :3 1935, s. 295-3 14. 0. WANSCHER, Engelsk e l\foble r ca. 1680- 1800. Khvn 1944. Victoria a nd Albert Museum . Ca talogu e of English furniture and woodwork. Vol. 3. London 1927. Victoria and Albert Museum. Catalogue of the Jones collection. Part 1. London 1930. TH. W'ÅHLIN, Astronom isk a ur i Sveri ge i våra dagar och i gångna. I Finn 1928. TH. W Ål:ILIN, Horologium mirabile lundense, d et astronomiska uret i Lunds domk)ry rka. Lund 1923.

184

URSTÄLL OCH URDYNOR

Au M ÄRTA LINDSTRÖM

rs täll och urdynor ä r för em ål som kna ppt bruka s num era och som m ån ga inte en s hört ta las om. E tt urs täll är en anordning i eller p å vilken m a n s täller eller hänger e tt fi ckur. Det uppträder lån gt tidi gare än urdyn a n och finn s kva r ännu seda n denna k ommit ur bruk. Nedans tående rader vill ge en överblick av deras utveckling som den m ed e tt p a r undantag a vsp eglas i Kulturen s m a teria l. P å 15-, 16- och 1700-talen va r ett »Böxsäcks Uhr » en dyrbarh et som ofta utfördes och ba r s som ett sm yck e p å klä dedräk ten. Frå n början var de t n ä rmas t en kuriositet som m an kna p p as t rätta de tiden eft er. Men i börja n av 1700-tale t h a de de l utveckla ts så a tt det var n ågot så n ä r tillfö rlitli g t som tidmä tare. När fi ckure t då inte a nvänd es s tä lldes de t gärna ut så a tt de t va r synlig t - i e tt s tä ll där de t samtidi gt va r sk yddat. Som fö rebild fö r de tidigas te urs tällen föll det sig gan sk a n a turli g t att ta väggure t, som h a de blivit m odernt under 1600-tale ts sen a r e del. De t älds ta urs tälle t i sa mlin gen ä r frå n 1730-40-ta len , ett importera t s. k . h oullearbete m ed inläggnin gar i sk öldpa dd, tenn och m ässing, bild 1. De t s tå r p å e tt s töd och bilda r sålunda e tt konsolm· i m inia tyr. De t h a r f. ö. en ovanli g a n ordning m ed en krafti g fjäder som tryck er uret em o t den runda öppningen fö r a tt h ålla det på pla ts. Under det fö ljande 1700-talet uppträ der den fö r gyllda p endylen . Bild 2 visar e tt urs täll fr ån r ok ok on , u tfö rt av trä och p as tellage och m ed s ta rk fö r gyllning. De tillverka des ock så av fö r gylld brons som sina fö r ebilder. Med fa jansmanufakturen s sta rka utvecklin g under 1700-talet k om även klock fo dral och urs täll a tt utföras av detta m a terial. Bland dem k an bl. a. urskil-

185

Bild 1--3. Urställ: boulle-a rbete omkr. 1740, förgyllt pastellage omkr. 1760 och av målat papier m ach e från 1800-talets börja n. KM: 8.143, 30.681 och 30.962.

186

Bild 4-5. Urstä ll : fajans från Staffo rd shire, porslin från England och i fo rm av bahy tt på träställ ur d e Thomand ersk a sam lingarna, alla fr å n 1800-talet. KM: 43.83 1, 49.536 och 36.667.

187

jas en liten grupp av sk åp- eller k a k elugn sform varav ett exempla r fr ån Kas trup a vbildas i Kulturen 1943, sid. 59. När s tilen mot 1700-tale ts slut svä n ger över till n yklassicism följer även urs tällen m ed sina större fö r ebilder. Liksom dessa flytta de fr ån vä ggen till bordet eller ch emineen. Kolon n er och lagerbekran sade urnor flank erade a v drap er a de ges talter ur den antika sagovä rlden h ör nu till de vanli gas te motiven , såsom urs tället p å bild 3. Obeli sk en bes tä mmer da teringen till tiden efter Napoleons fälttåg i Egypten 1798- 99. Fi gurerna skall fö r eställa den blinde Oidipus m ed sin ledhund. Allt är gjort a v p a pier m ach e och m åla t i vitt, sva rt och guld. Alltefter som tiden led blev fi ckure t vanli gar e och kom m o t slute t a v 1700-talet a tt dagli gen b äras a v s tåndsp er son er och förm ögn a borgar e. Över n atten placer a des det i ett s täll eller h än gdes p å en krok m ed en brodera d dyna vid sän gen . Ur s tället fl y tta de frå n salon gen till sovrumme t ; samtidig t sänktes fordrin garna på elegan sen . Ur s täll a v faj an s a vsedda för »bedside use » tillverk ades under 1800-tale ts fö rra del vid enklar e ve rks tä der i Sta fford shire och Yorkshire samt även i Skottland efter S ta fford shiretyp . De föreställde Moses, skotsk a fi sk a rhus trur, hus m ed ä n glavakt m. m ., bild 4, och ä r lä tt igenkä nnli ga p å fi gurernas oeft erhärmli ga uppsyn a v p å samma gån g sedli gt allvar och väl dold humor. F r ån E n gla nd k om ock så p å 50- 60-talen de sm å s tällen a v billigt vitt porslin i n yr okoko m ed h erdinn or, h äs ta r , la mm och än gla r , bild 5. Vanli gen var fi gurerna polykroma m en själva klock ställningen dekorera d m ed guld, till skillna d från de sach sisk a vilka ofta dek or erades utesluta nd e m ed guld. Ur s täll m å tte h a varit en populä r present, t y i Thom ander sk a samlingarna fr ån 1840- 60-talen finns inte mindre ä n 4 s t. Bl and dem en ljusblå bah y tt m ed svar vad fo t, bild 6, och en p salmbok av lä der m ed glas ruta . Under 1800-talets andra h älft p roducerades en oändli gh et av h anda rbeten och m odejournalerna lever erade a rbetsb eskri vningar till urs täll och urdyn or. Det blev e tt lite t n ä tt pyssel för h ä ndi ga damer och lövsågn in gsglä dje fö r dito sk olgossa r. Allt m a teri al b eakta des - h a ttståltrå d, trä, p ä rlor , snodder, 188

Bild 7--9. Ur slä ll : m äss in gss tä llning m ed glas omkr. 1880, privat ägo; fac ettslipat glas m ed m ässin gsli sler och ljusviolett siden 1890-talet, privat ägo, sam t pressad vitmetall. 1910-talet. KM: 43.274.

189

Bild 10- 11. Urställ av a llmoge tillverknin g, snidat och mål a t trä , 1800-talets förra h ä lft, Sk å ne och Go ll a ncl . KM : 7.003 och 4.089.

tygblommor, snäckor, plysch , sid en m . m., vilka blev till sköldar med korsade spjut, sidenklä dda korgar , upp - och nedvända häs tskor, stafflier och ek.bla dsprydda ramar. Industriprodukterna var inte mindre kuriö sa, t. ex. sm å jägarhorn eller stolar m ed vridna mässingsb en och sitsen i blå tt eller rött målat glas, bild 7. Små skrin av slä tt eller facetterat glas m ed sirade mäs singskanter och s toppad sidenkudde var vanligen förvaringsplats för ett damur eller e tt konfirma tion sur, bild 8. Urställ av finare gjutgods annonseras 1906 och e tt mera r enodla t exempel p å jugend än ~, jun g frun i pen scen, bild 9, går väl knappt att uppl e ta. P å 20-talet föreslogs urs täll som lä mplig t lövsågningsarbe te i Allers Familjejournal, m en i s tort sett upphörde bruke t av dem i början av 1900-talet utom p å rena landsbygden. Ån h ä n der de t dock på sjukhus i Stockholm a tt landsbor medför sitt 190

Bild 12- 13. Ursläll av allmogetillverkning, snidat och m å lat trä, 1800-lalels förra h~ilft. ngermanlancl och troli ge n Tyskland. KM: 13.781 och 24.039.

urställ vanligen av samma typ som de funktionella blänkande ställen från 30-talet. Sedan dess fabriceras ingenting nytt om man inte räknar med en typ i form av en förgylld miniatyrpendyl i rokoko som lancerades för ett par år sedan men som försvann nästan lika fort som den kom. P å 1820- 30-talen, i enstaka fall ännu tidigare, började de välbärgade bönderna använda »BöxsäcksUhr» och i Kulturens samling av allmogeställ härstammar alla från 1800-talets förra del. Ett av dem , bild 10, förefaller vid första påseendet vara nordtyskt. Ett antagande att det skulle kunna vara skånskt, får emellertid stöd av att bland Kulturens allmogeinventarier finns ett par stolar från Färs (1795) och Gärds (1801) härader med samma förenklade uppfattning av barockens S-formade bladslinga. Det är skuret i bok och betsat med en touche av 191

B ild 14. Ursläll a v val rossben, 1810-30, Ryssla nd. K M: 11.004 a.

gult och jordgrönt. E tt a nna t, bild 11 , där emot som förmoda ts va ra sk ån skt visar sig va ra k öpt i Vi sby. Några urställ har så p ass säkra k ä nnemärken a tt man i e tt fall t. o. m . vågar utpeka tillverkaren. Detta gäller s tälle t p å bild 12 fr ån Ån germanl and , som troli gen är gjort a v den kände P er vVes tman fr ån I-Iem sön eller n ågon a v h an s efterfölja r e t . ex. Zachri s P er sson. Den sp eciella utformningen av bla den och blommorna och den veck a de bandros etten fö rekommer nästan alltid på vVes tman s »gus tavian ska » soffor fr ån omkring 1800 och n ågr a å rtionden fra m å t. Man k an inte h eller ta mi ste p å att n äs ta urställ, bild 14, kommer från Ryssland, från guv ernem ente t Ar ch an gelsk . De t är utfö rt i valrossb en m ed ri sta d dekor, m åla d i r ö tt och grönt och m ed utskurna bårder som fra mh ävas av guldpa pper. De t ä r inte ovanligt a ll finna t yp en i form a v sm å skå p och skrin, ofta gjorda för export. T a p etfo dre ts m ön ster avgränsar dateringen bak å t till 192

1810-20-talen även om den yttre dekoreringstypen har gamla traditioner. Den lantligt frodiga uppfattningen av rokokoornamentets svängda linjer och buktiga ytor på urstället, bild 13, framhävs ännu mer av en färgglad dekor i rött, grönt, blått och gult. Det • kan ha prytt en tysk bondstuga. Det har kanske också en grupp svarvade och snidade urställ av ben och elfenben. På många håll i Tyskland bedrevs nämligen elfenbenssnideriet som hemindustri. De kan också komma från Danmark, där elfenbenssnideriet en gång t. o. m. var ett kungligt nöje. Mot 1800-talets mitt fick urställen gärna formen av små golvur, »dalaklockor», och som sådana finns de, blå eller röda med målade blomster ännu idag i slöjdaffärer i Lund, där de säljas till en alltmer glesnande kundkrets från landsbygden. De snäckprydda urställ av en typ som fanns beskrivna i modetidningarna på 1870-talet kunde så sent som 1920 köpas på marknaderna på Clemenstorget i Lund. Och på 1930-talet användes fortfarande i drängstugan på Dagstorp, Harjagers hd., ett urställ från 1880-talet, rikt sirat med karvsnitt och bladmönster och tillverkat av en av gårdens drängar på lediga stunder. Urdynan upptiäder omkring 1800. Dess uppgift var att skydda mot kylan och den hårda väggen eller sängstolpen, när fickuret hängdes upp för natten. Den var ända fram till 1800talets mitt alltid en gåva till en fästman eller manlig anförvant. Damer bar inte ur under 1800-talets förra del och i Econ. Annaler 1807 s. 8 (Ber. ur Kommerskoll. 1804), finns följande notis: »Det först ibland fruntimmer mycket antagn. mode att nyttja ur har numera alldeles upphört ». På Kulturen finns två urdynor sydda av samma dam med 20 års mellanrum, den första till hennes man och märkt 1821, bild 15, och den andra till hennes 18-årige son den blivande professorn, Gustaf Ljunggren i Lund. Sonens är gjord i form av en liten toffel, bild 16. De olika broderityperna under 1800-talet avspeglas också på urdynorna. Det börjar med de utsökta silkebroderierna i petit point och schattersöm med blombuketter och kran13

193

Bild 15-18. Urdynor: pelit point på siden, 1821 , och broderad toffelform , 1841, båda från professorsfamilj i Lund; silke på kanfas, ca 1840, och pärlbroderi, 1870-talet. KM: 35.294, 35.289, 35.799 och 40.387.

194

Bild 19- 20. Urdynor: broderi från Nosaby, Vi llands hd, 1840-lalet, och guldbroderi på svart sammet, Torna hd, 1800-talets mitt. KM: 694 och 20.210.

sar, deviser och årtal sydda på vitt siden. På 30-50-talen kommer de romantiska motiven som t. ex. kuttrande duvor bland rosor, fjäril dragande fågel i blomstervagn, bild 17, eller bara rosor och förgätmigej. De utfördes i petit point med ylle eller silk e på ljus, gles linneväv, kanfas. Rosenkvistar målades också på vit sammet. I början var snedrutor och fyrkanter den vanligaste formen, senare omväxlande med månghörningar, hjärtan, enkla sköldar och t. ex. en toffel. Förebilderna togs många gånger från märkdukar och handmålade mönsterblad, som vanligen kom från Berlin. Under 1800-talets senare hälft levererades som redan nämnts mängder av beskrivningar i svenska och franska modetidningar. En liten toffel med pärlbroderi på tån presenteras i Journal des Dames 1861-62 som »une veritable nouveautee cette pantofle ». En sidenklädd platta hade veckodagarna placerade i en lodrät rad med en krok på varje. Andra förslag var en uppoch nedvänd pensee, en palmett klippt av ylletyg i flera lager och färger m. m. Ibland förekom konstrikt virkade dynor av ullgarn. Från 70-talet finns i samlingen en urdyna eller ur195

Bild 21. Urdyna av linne och bomullslappar, 1840talet, Bjeresjö. KM: 10.690.

hängare h elt överbroderad med pärlor i ett renässansartat mönster, bild 18. Det låg nära till hands att den skånska bondflickan tog jynnets granna blomsterkrans till förebild när hon broderade sin fästmansgåva. Hon sydde den i silke på svart sammet och kantade med röda och vita band, bild 19. Flickorna i Torna, Bara och Harjagers härader klippte ut guldbroderiet på dräktens bröststycke och fodrade det med ylle, bild 20. Guldbroderierna köptes i Danmark, mest fr ån Amager, och var av samma slag som den praktfulla själländska kvinnomössans nackstycke. När hustrun Anna Anders Jöns i Bjeresjö, f. 1816, sydde en dyna till . sin man eller fästman, gjorde hon den fyrkantig med »duskor» i hörnen - som ett lapptäcke av »köpstatyger» och hemvävt randigt och rutigt. På samma sätt såg urdynorna ut hos flera av hennes grannar i Österlen, bild 21. De tre dynorna representerar den genuint skånska allmogedynan. Senare exemplar är enklare och inte utförda med samma omsorg. Urdynorna försvann i början av 1900-talet, tidigast i städerna. Men som ett minne från den tid då fickuret skulle hängas på sängstolpen över natten finns ännu den lilla plyschklädda dynan med sin stålkrok i våra dagars sovvagnskupe. 196

FÖRTECKNING ÖVER UPPSATSER I KULTURENS ÅRSBOK 1935-1954 Upprullad av WIJJ,fAilf KARLSON

Uppsatser omfattande mer än två sidor. Första siffran anger å rgil nge n, andra siffran sidan.

Althin, C. A., Siimskskinnsstampcn från Barevad. 1936: 129. Anderbjörk, Jan Erik, Arbetsbilder från sydsvenska glasbruk . 1953: 182. Arbnwn, I-lo/ger, Det iilds ta glaset. 1953: 16. Axel-Nilsson, Göran, En gammal köpman sgård i Lund. 1935: 103. - Hur 1600-tale ts ste nhuggare offererade sin vara. 1936 : 116. Blomqvist, Ragnar, Bislag. 1939: 143. - Brunnar och va ttenledningar i Lund under äldre tider. 1935: 173. - Byamotet i Lund. Topografiska notiser. 19-11: 143. - Danmarks första dominikan erklost er. 1943: 107. - Dekanerna·s resid ens i Lund. 1946: 60. - En m edeltida skotyp. 1945: 138. - Falsterbohus. 1950: 142. - Framladdningsrevolvrar. 1939: 74. - Graverade bronsskålar. 1941: 48. - - Hirschfängare. 1939: 147. - Hospitalet i Lund. 1949: 118.

Blomqvist, Ragnar, Jordfynd från Lund. 1951: 148. - Ka kel och k a keltillvcrkning i Lund under dansk tid . 1936: 180. Kammar från Lunds medeltid. 1942: 133. Medeltida bultlås o ch bultlås nycklaT från Lund. 1940: 92. Medeltida skor i Lund. Fynden från kvart er e t Apotekaren n :r 5. 1938: 189. - - Medeltida svärd, dolkar och slidor funna i Lund. 1937 : 13'1. - S:t Drottens kyrka i Lund. 1944 : 144. - Spännen och sölj or. 1947: 120. - - Stigbyglar. 1948: 92. Bringeus, N ils-Arvid, Niir åsbobönderna kallades åsnor. 1949: 156. l3edker, Laurits, En byordning fra Gärds h erred. 1945 : 107. Christo/fersson, Olof, Dagligstuga n från n :o 1 Fru Alstad. 1942 : 32. - Myntfyndct från Stås lorp. Ett minne från det slo·r a nordiska krige ts tid. 1943: 36. Engwal/, Gustaf, Hästskor. 1936 : 87. Erixon, Sigurd, En kon srtnär·s insats som kulturhislorikeT. 1936: 114.

197

F e.i:, Elisab et, Flaskor. 1953: 169. Frnnzen , Anne Marie, Broderade agedynor. HlH : 119. - Brod erad stol. 1946: 14. Gcijcr, Agnes, En m edeHida allarduk i dukagångsviiv. 1943: 150.

Hald, Margarethe, Lundavanlen. 19,15: so. H cnsch en, Ingegerd, Dukagångsdräl len i Skåne. 1936: 219. Jirlow , Ragnar, Skånska plogen. 1948: 82. Kar/son , William , Anders Bildhuggare. 1942: 49. Bokhandels konsthistoria i Thomanclerska bibl ioteke t p å Kulluren. 1937: 170. »Bondpinans • tomt, dess iiga r ellingd och b ebyggelse. 1945: 157. Carl Wi lhelm Slenebergs korgmak eriv crkslacl i Lund. 1945: 84. Damskor från 1700-lalels senare hiilft. 1939: 108. Dansk möbelkonst i KuHuren . 1943 : 80. Den vandrande gesiil!en. 1944 : 16. Dopfunlslock från Borgeby. 1944: '14. Ett sockerskrin och dess miislare. 1940: 62. Föremål av serpentin. 1944: 42. Gatubelysningen i Lund 18131863. 1950 : 110. Kakelugn a r. 19.)1: 112. Kalinan. 19-19: 72. Kolleklskopa och kollekth åv. 1939: 46. Kullurens iilclsla tomt, d ess ägare och bebyggelse från 1690lalet. 1938: 136. lVIallhias Stenberg. En skånsk 1700-talsskulplör och några ar-

198

b eten ur han s YC rk s la d. 1935: 119.

Kar/son, William , Något om forna liders sve n ska soc kerba ga re oc h d eras alster. 1942: 11 2. Något om hus - och r escapo lek. 1948: 125. Några svenska doklorshaHar. 19-10: 12. Sigill. 1944: 34. Silverkiirl. 1952: 102. SilvcrskeclaT. 194 7: 95. Skå nska 1700-lal-sglas. 1944: 81. Stolen genom 300 år. Elt a propos liH Kulturens s tolutstä llnin g 19-11. 1941: 110. Svensk h erres drä kt. 19-14 : 26. - T enn i Kulturen. 1936 : 17 . - Thomanclerska hus et. 1946: 141. - Ur och urmakare. 1954: 55. I<jellberg, Sv en T. , Alt spinna . Tekniska och kulturhistoriska ut vecklingslinjer. 1942 : 58. Dansk keramik i Kulluren . 1943: 47. • D en lilla värld en •. 195 1: 6'1. Devis och embl em. 1953: 160. En skcclgömma. 1944: 96. Europeiskt glas. 1953: 54. Fransk fajans i Kulturen. 1945: 48. Georg J:son KaTlin. Minneso rcl vid Kulturhist. För,e ningens för södra Sverige årsmöte elen 28 juni 1939. 1939 : 8. Gnida , mangla och stryk a . 1940: 68. Ho!Hindsk fajans i Kulturen. 1935 : 18. Knivhakar fr å n östra Skå ne. 1944: 110. Ma.Jmgryl a n m ed tr,e ben. 19Mi : 124. Något om vax. 1946: 42.

J(jellberg, Sven T. , Några götiska vapenskrin. 1944: 48. - Ole Olsens gåva av svensk k eramilc 1939: 15. Oljelampan. 1948: 44. Om djur. 1949: 42. Skruven. 1952: 87. Skånskt 1800-tal i bild . 195'1: 6. Spansk k eramik. 1950: 38. »Spcdekaga ». 1947: 62. Spegeln. 19-11: 54. - TiHverkruing av horn och sköldpaddosor under 1700-talet. 1940: 24. Tre k åso r och tr e Sturedöttrar. 1936: 94. Ur toba k ens svenska hi storia. 1938: 66. Lamm, CaJ"/ J ohan, Egyptiska dukagångsvävnadcr. 1936: 258. Landergren, Karin, Docksk å p från 1870-talel. 1940: 30. Fragment av en ita.Jiensk julkrubba. 1941: 14. Miirkdukar. 1941: 83. L ckholm , Carl Gustaf, Garnr ed skap. 1. Nätbindning. 1948: 141. Garnredskap. 2. Redskap styger. 1949: 95. Guldsm cdsteknik. 1952: 150. J akt m ed vettar i Skåne. 1947: 76. 0

Kas·tga·rnsfiske i Skåne. 1946: 106. Krukmak er i. 1951: 30. »Plöja m ed fjorton h oed forre ». 1945: 125. Skånska trä skor och träskomakare. 1950 : 84. Tidmätning. 1954 : 9.

L enk, Torsten, Notiser kring några svenska flintl åsvapen i Kulturen . 1938 : 118.

Nilsson, Albert, Kullurcns Blekingegård. 1936: 70. - - Västra Vrams priistgård. 1935: 155. Nilsson, Harald, Bosta dsskick i Kn ä re ds·~rakten. 1936 : 141. H almbindning i spiralteknik. 1943: 158. Instrumentmakare I. V. Wahl och hans verkstad. 1942:77. Något om svenskt p ä rlf.iske. 1940: 133. Om skvaltkva rna·r. 1938: 220. Sydhalländska minn es tavlor. 1935: 211. Villappa-skott. 1939: 128. Nilsson, Martin P:son, De äldsta latinska lån eo rd en i svenskan. 1935 : 7. Pel'sson, EI"ik, En fransk m edaljstiimpcL 1936: 138. Mynt- och m eda ljpräglings1ekniken intill omkring 1800. 1935 : 75. Två daterbara markvikter från Lund. 1935: 232. P el'sso n, H enning, Bys m ede n. 1947: 54.

Scluverin, Hans v., Fr.e drik II:s vapenfönster fr ån Skaihults kyrka . 1935: 62. Stämpling av svenskt silver. 1952: 168. Se även und er småupp sa tser m ed illustra tioner : Förordningar om guld- och silvers tämplar i Sverige. 1939: 20. S v ensson, S igfrid, Konkurerande guldsmeder. 1950: 32. Skånska dräktsöljor. 1936: 7. Sydsvenska silversmycken. 1952 : 41. Ugglas, Carl R., Griseldisdukcns stilfränder. 1937: 110. Pysslingarna på H essleb ergadu-

199

ken i Kulluren. En ikonografisk kuriositet. 1941 : 103. Vide, Sten-Bertil, En götisk runstav KuJ.lurens samlingar. 1949: 84.

Föremål ur Kulturens samlingar i ord och bild. Småuppsatser m ed illustrationer.

Anderbjörk, Jan Erik, En glasförarc omkring 1700. 1953: 6. Andersson, Aron, Ett par återfunna fragm ent av Fredrik II:s vapenfönster från Skarhults kyrka. 19-13: 10. Blomqvist, Ragnar, Bardisan . 1945 :2-1. - Bondelira. 1947: 30. - Biirnsten. 1942: 10. - Dolk och dolkslidor från 1500talet. 1939: 100. -. Dragonofficersuniform från Gustaf III:s tid. 1943: 34. - Elfenbensplatta, funnen i Lund. 1937: 108. - En h ed nisk gudabild från Lund . 1938: 48. - En ka,rnlinsk värjmodcll. 1939 : 84. - E n svensk fiolmakar e vid 1700ta.Jets början. 1939 : 38. - Ett knivskaft. 1938: 50. - Fär.Jor. 1948: 36. - Främling i Lund. 1948: 32. - Greuelpropaganda på 1600-talef. 1939: 62. - Handkanon. 1946: 40. - Hillebarder. 1945: 16. - J{arl XII:s gunghäst. 1946: 10. - Karolinsk rytta.runiform. 1943 : 32. - Knektutrustning. 1943: 30. Korsgevär. 1945: 38. Rullsked. 1949: 20. Köritz . 1943: 28. Medeltida sponar från Lund. 1939 : 116.

200

Äberg, Gustaf, Den sist·e lundatcnngjutarens verkstad. 1940: 105.

Blomqvist, Ragnar, Ny ckelharpa. 1947: 34. - Pika~·. 1945 : 26. - Relikt från Lunds ii lds ta bebyggelse. 1939: 52. - Silverpapegoja. 1939 : 66. -- Syro-frankiskt glas funn et i Lund. 1937 : 82. Säckpipor. 1947: 26. Vävbricka och svart magi. 1943: 26. Örslcv, snidad i valrossland . 1938: 52. Ekblad, Britt-Jlforie, Fat och hjiilmkanna. 1941: 20. Fex, Elisabet, Renässanskrona från 1800-t alet. 1952: 12. Kar/son, William, Allmogehandskar från 1801. 1944 : 24. - Altartavla från Bunkefl o. 1948: 2-1. - Altartavla från Rcmmarlövs kyrka. 1939: 70. - - Alla·rtavla och predikstol från Rengs ky rka i Skåne. 1949: 22. - Antependium fr å n 1740. 1937: 26. - Ba.rndomsport.rätt av Kristina Nils son. 1951: 28. - Ba·r ockstol av • crown chai r>- typ. 1939: 124. - Begravningsvapen. 1939 : 34. - Bergmansyxan. 19-16: 34. - Biskopsbål. 1952: 26. - Bordsgaffeln. 1947: 14. - Bordsknivens utvecklin g. 1947: 12. - Bordsur i gotisk stil. 1940 : 54.

Kar/son, William, Broderat bokband. 1939: 80. Broderi av prinsessan Sofia Albertina. 19-17: 50. - Brndldosta. 1937: 36. - Bnmnsfigur av Johan Törnström. 1945: 30. Byrå av Niklas Korp? 1946: 16. Bärstol. 1940: 60. Carl Georg Brunius silvC'rservis. 1953: 14.

Christian IV :s syn påHosenborgs slott den 8 dec. 1625. 1938: 14. Clavicymbal fr ån 1618av Johann Ruckers i Antwerpen. 1938: 64. Damkliidning från rokokon. 1938: 3'1. Dansk dryck eskan na från 1714. 1943 : 20. Dansk s,j)verbiigare från 1641. 1943: 16. Den dödes »färdeknäpp ». 1944: 14. »Dryckeskastell ». 1941: 42. Eldskärmar. 1941: 44. En gåva av kunglig nåd. 1939: 118.

En haarlemsk damastduk frän 1631. 1937: 76. Engelsk golvklocka med inliiggningar. 1950: 24. En Lundagårdsgrind framför Viita Huset. 1948: 30. En trädgårdsprydnad från barocken. 1940 : 44. Esaias T egners tebord. 1939: 42. Ett bordsur fr ån 1500-talct. 1945: 28. Ett danskt släktminne. 1943: 18. Ett krukmakarämb etes välkomma. 1951: 20. Ett kungligt minn e från Loka brunn . 1944: 10.

Kar/son , William, Ett Köppingglas. 1944: 30. - Ett pa·r pulmr från Karl XII:s tid. 1939: 40. Ett porträtt av Per Thomasson. 1945: 10. Fajans från Hamburg. 1951: 26. - Flaska med Göran Adlerstens vapen. 1949: 18. Flaskfoder från lGOO-talet. 1941 : 36. Fat av mässing. 1944: 38. - Från spetskrås till slips. 1948:40. Förordninga1· om guld- och silvers.fämplar i Sverige. 1939: 20. Se iiven und er uppsll'lser omfattande m er iin två sidor: Stämpling av svenskt silve!r. 1952: 168. - »Glööfat » eller e.Jdfat. 1946: 26. - Gobeliner i pappet·. 1938: 62. Gotisk k yrkljuskrona. 1938: 20. - Gustavianska skospförnen. 193!) : 98. - GåvoböckC'r. 1947: 8. -- Hagermanska karossen. 1948 : 18. Handfat och handkanna. 1950: 22. Harpan. 1938: 46. HoHändsk jordglob från 1600talet. Hl37: 8. Hörberg i Kullur cns samlingar. 1947: 44. Jakthandske från 1600-lalet. 19,10: 42. Joh a n Henrik Thomanders biskopskors. 1950: 10. Järnugnsh äll gjuten av Cort Scha[·pen 1572. 1937: 46. Ifobinettskåp från 1614. 1939 . 184. Kaffekanna av silver. 1937: 54. - Kakelugnsmakarfamilj en Almström i Lund. 1937 : 48. - J(a.Jkdukar. 193!): 122.

201

Kar/son, William, Karolinen \Vilhelm Gideon von Lindeiners skrin . 1937: 52.

Kinesisk vas dekorerad i laeq ue burgautee. 1937: 74. Klavikordium signerat av Olof Broman i Ronneby. 1948: 26. Kliidsel till stolsrygg från 1779. 1937 : 80. KoffertaT från storhels·l'iden. 1941:22. Kr.istiainslads timmermansla gs låda. 194 0: 46. Krukmakarfamiljen Ringberg Sölvesborg. 1951: 22. Likkistbeslag. 1940: 20. Likbår från Simrishamn. 1938 : 58.

Litofani. 1952: 22. Ljuskrona av glas. 1953: 8. Lunds munnäslaxes iimbelslåda. 1937:50.

Mansdräkt från 1770-talet. 1937 : 18.

Matbestick. 1940: 34. Ma.tbestick m ed elfc.nbens skulp lur. 1938: 30.

Medeltida viiggskåp . 1949: 12. Minia.tyrallare av bärnsf.en och elfenben. 1938: 18. Modern byrå omkring 1790. 1949: 28.

Muffen. 1944: 40. Målad viiggbeklädnad av C. L. Gernandt. 1945: 12. Mässhake. 1937: 24. Natllåda från barocken . 1944: 32.

Nattvardskanna av tenn från 1686. 1940: 22. Några blad ur »Djiivulens bönbok>. 1939: 92. - - Om h enrvästen. 1949: 36.

202

Kar/son, 'William , Peruker och perukmod. 1940: 52. - Plånbok från 1762. 1941: 18. - Porträtt i olja av Mallhaeus Fremling. 1938 : 22. - Ramskåp från Önnestads kyrka, Skåne. 1939: 54. - Relikgömmor från skånska kyrkor. 1939: 68. - H.cnässa.nsdörr från Tyresö. 1939: 104. - Hescur. 1944 : 12. - H.okokobyrå m ed tv å signa turer. 1938: 36. - Hysk bonde. n eva lfaj:rn s. l 937:70. - Hökelsekar. 1946: 36. - Sejdel från Pålsjö fajansfabrik. 1937:66. - Silkesstrumpor irån 1700-talet. 1939: 112. - Skrivschatull. Hl.J.l: 30. - Skråsparbössa. 1944: 22. - Skybtelallrika·r. 1943: 22. - Skåp m ed vasfris. 194 7: 36. - Sköldebrev i piirm. 1937: 16. - Smedgesiillernas i Sölvesborg viilkomma. 1938 : 32. Snörliv från 1700-talet. 1952 : 28. - Sofia Albertinas do ckmöbel. 1!)41: 26. - Sol.fjäder a Ja japo naise. 1937: 22 - Solur. 1950: 14. SpegeHampelt. 1940: 48. SpöLröjor. 1939: 56. Stofllapetcr. 1939: 58. Stol i Chippendale-slil. 1937: 40. Stol med lack i kines isk stiI. 1!)40: 58.

Sven NiJ.sson Marin och Bosebo kyrk a. 1948: 11. Svensk tennkanna från medeltidens slut. 1946: 24. Tape•ter av gyllenläder. 1940: 56. Tavla i silkebroderi. 1940: 50.

Kar/son , William , Tavla m ed h årarbe te. 1949: 38. - - T ebord fr ån Rörslrand s·ignera t C E. 1952 : 16. -

T edosa m ed applikationsdekor av halm. 1937 : 56. - Terrin av flintpor slin. 1951: 24. - Till e N porträ tt av »Skumpen ». 1947: 22. - Toale tlspegd fr å n Busek & Eehll cr 's spegelfabrik i Gö tebo rg. 1939: 82. - Trädgå rdsurna fr å n barock en . 1941:46. -- Tulpans·täll av Sölvesborgsfajans. 1937 : 6'1. - Urna av ä lvd alsporfyr. 1941 :34. -· Urnvas av Stralsundsfajans. 1937: 68. - Vaccinationsmedalj. 1952: 18. Vap enfa.t av kompa niporslin. 1938 : 28. Vy av Ho fda.Ja . 1947: 42. Viiggspcgel. 1937: 42. Väktairsax . 1945: 40.

Kj ellb erg, S ven T ., Aeneas fl ykt fr å n Tro ja. 1951: 14. - Albrur ello. 1949: 16. -- Alla n Voug•t. 1952: 6. - Amo r och Psych e. 1951: 12. An na ICa·rls·s on . 1949: 6. Ath ena. 1951: 6. All liisa till m aten . 1950 : 8. - Alt sn y la ljuset. 1951: 10. - Beh yvlin g. 1949: 10. - Blekinges toI. 1937: 44. - Bord täck e. 1939: 50. - Brillor. 1937: 12. - Bror W. Oiofso n . 1950: 6. - Brännvin. 195 1: 16. - Damfrisering på Gus·ta f III :s tid . 1937:20. De europ eiska faktori erna i Kanton. 1939: 60.

J( jellb erg, Sv en T ., Egyptisk leksaksh äs t av lera. 1952: 20. -

E ldstål. 1\:l39 : 106. E mpiTesp elsar. 1942: 24. En 1500-talskarta över dan ska rik.e l. 1937: 10.

En tvåtusenå rig do cka. 1947 : 38. » •.• e t Braedt udhaen ge >. 1943: 24. Ett ga mmalt butiksinve nta rium. 1937 : 90. Ett Gustaf Il Adolfs-portriilt . HJ37: 14. E tt m ed eltida kalenda'l'ium. 1941: 10. Ett solmikroskop. 1940: 38. E uropa och tjuren. 1938: 40. Famiijeportrält i silhuett. 1945: 8. Flamska barockspe·Lsar. 1942: 20. Flora da nica -servisen . 1938 : 38. >Fon Börje Hofpr cdik a nt >. 1947: 40. >För berömmelig w erksa mh et vid j o rdbi uk et >. 1942: 8. Gl asb e·rget. 1946: 22. Graverad pokal från Kungsh olms g1asbruk. 1937: 84. Gueridon. 1939 : 96. Göteborgska b eg ravnin gsskcdaJ·. 1939: 11 4. Histori en om en fö rfa lskning. 1942: 12. Hol ger Dansk och Burman. 1943: 8. Huvud-la. 1939: 78. Inlag t arbete m ed h a lm. 1942: 38. Ins trum entm a kare i En gelh olm. 1937: 88. Ila·J.i enska r enässansspe tsa-r. 1942: 18.

203

Rjellberg, Sven T., !{all punsch. 1945: 44. Keramik m ed metallfattning .. 1937:72.

204

KinesisM gravgods. 1937: 58. Knapp och knapphål. 1949: 32. Ko1rkskn1ven. 1951: 18. Kulturens julkaJ.ender. 1946: 8. Kunglig fäJ.tkikaire. 1940: 38. Kvinnodräkt från Hedebotrakten på SjälJ.and. 1943: 12. Käpp och krycka. 1937: 34. Lerslättor. 1940: 28. Liklwr·s och e.Jlakors. 1939: 36. Linnepress. 1948: 22. Lusborsten. 1946: 28. Läreda- kistan. 1937: 38. Magnus Stenbocks käpp. 1940: 10. Mariebergsterrin. 1937: 62. Matefa.sse. 1937: 78. Medeltida fing erringar. 1939: 86. Missale strengnensis. 1941 : 28. Mons1trans. 1948: 16. Mortla·r. 1940 : 36. Motbok för k·ronoskatt från 1700-tale t. 1942: 16. Mungigan. 1947: 24. Möllebägare. 1949: 30. Nanen. 1950: 26. Norsk • BiHedvev >. 1947: 16. Norskt kruthorn. 1941: 40. Nummer 1. 1940: 8. »Oppsalspolta » från Rörslrand. 1937: 60. Pilgrimsmärke från m ed eltiden. 1937: 28. Potpurrikruka från 1765. 1950: 18. Rokokospet·s ar. 1942: 22. RäHarsvärdet. 1937 : 30. Schafferholz och klappholz . 1940: 18.

Rjcllberg, Sven T. , Sejdel från Skånska glasbruket. 1937: 86. - Skånsk folklivsbild. 1952: 10. - Skånsk•t brudbälte. 1944 : 8. - Stol från Ka>r!shamn. 1948 : 20. - Sölstöttor. 1942: 28. - Tandnyckeln. 1945: 14. - Tapet ur svHen De goda hj iiltarna . 1937: 32. - • Tjorrami·e n ». 1947: 48. - Tycho Brahes blosshållare. 1946: 12. -

Utminulerings1skylt från kronobränneri ernas daga,r. 1947: 10. Vandrn1nde scholares efter gåvor gå ... ». 1942: 26. Vm·m punsch. 1945 : 42. Venetianska glas. 1939: 120. Venetianska lrådgla1s och nätglas. 1953: 10.

- Vifta av gåspennor. 1948: 28. Lamm, Carl Johan , Jfoliga tuppar och påfågla~·. 1952: 37. L eklzolm, C. G., AH bocka hjulringar. 1947: 20. -

Fiske m ed barka. 1938: 54. Flygkompassen från det första svenskbyggda aeroplanet. 1945: 46. Flåhacka. 1945: 36. Halländskt draggarn. 1937 : 106. Hästfigurer och fruktbal!"helsmagi. 1948: 34. JakltfaJk m ed huva och koppel. 1938 : 16. Klövjesad el. 1945: 34. Laxmete från Halland. 1938: 56. Lunds st•ads gamla fångvagn. 1949: 26. r-.fod »manso r» i Sundet. Ett fiske från 1850-60-talet. 1937: 104. Skånska 1700-lalsharvar. 1947: 52.

Lekltolm, C. G., Skånsk sele. 1949 :14. - · Slotlskislan, en laxfiskegård från Lagan. 1937: 100. Slampeslövlar och ormslampa. 1945 : 32.

T'ailuering. 1948: 38. Tranlampor. 1946: 38. Trepanationsins,trument. 1946: 30. Två hj ulin gar. 1946: 18. Vahorn et. 1950 : 16. Vargskall. 1937: U8.

Lindström, Märta, Dopkåpa . 1952: 24. - >En bit af den olycklige Sturens skjor ta ». 1952: 32. - Gyllene tråd. 1952 : 30. - IlaHensk b arnckspels. 1950: 28. - Kjo1ielbroderi. 1952 : 14. - Na.Usäck m ed lmrsslygnsbrod eri. 1950 : 20. Nilsson, Gustaf-Ado lf, Theodor Thufvesson. 1948: 6.

Nilsson, Harald, Bonad och förlaga. - 1938: 24. - Budkavla·r från Knä red. 1938: 42. - »Den fattiges dagvi sa r e ». 1941: 12. - Dyvagna r och höbåra.r. 1938: 26. - En grupp väs·tgöta skrin. 1941: 38. - En skå nsk smörform. 1942: 14. - Fälle kraHan. 1937: 92. F äs tmöräfsor. 1941: 52. >Gå omkring m ed lmudan •. 1939 : 128. Havslaxöringsfisk e i södra Halland. 1937: 102. »HiHa får». 1937: 96. JuHriid. 1939 : 102. Mulegrimman. 1937: 94. Oslkar. 1939: 44. - P ås kbrev. 193\l: 72. Serpent. 1941: 24. Skjulsbricka. 1938: 60. Spiritusen. 1939: 90. Skällor. 1941 : 32.

205

REDOGÖRELSE FÖR KULTURHISTORISKA FÖRENINGENS FÖR SÖDRA SVERIGE VERKSAMHET ÅR 1953.

LEDAMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER.

Högste beskyddare: HANS MAJ:T KONUNG GUSTAV VI Adolf. Hedersledamöter: Direktör Falk Simon, Göteborg. Hovintendent John Kroon , Malmö. Direktör Karl vVistrand, Stockholm. Landshövding Johan Nilsson, Kristianstad. Ständiga ledamöter på grund av särskilda förtjänster: Professor J. G. Andersson, Stockholm. Disponent IL Dunker, Hälsingborg. Direktör Th. Winborg, Stockholm. Sekreterare Bengt Lanke, Malmö. Kamrer Birger Grambeck, Malmö. Sekreterare H. Henriksson, Kristianstad. Konstsmeden Henning Persson, Lund. Kyrkoherde Yngve Werger, Ängelholm. Byggnadschefen Carl Erik Holmberg, Lund. Antalet ständiga ledamöter i övrigt uppgick per den 31 december till 339 och årsbetalande till 21.566. 206

De senare fördelade sig på följande sätt: Malmö . . . . . . . . . . . . . . 2.863 Lund ............... 2.081 Hälsingborg 651 Kristianstad 399 Landskrona .... .. . . 213 Ystad ... . ...... . ... . 232 245 Trelleborg Ängelholm 110

Höganäs . . . . . . . . . . . . 96 Eslöv . . . . . . . . . . . . . . . 193 Simrishamn . ..... . . . 78 Hässleholm . .. . ..... . 166 28 Skanör-Falsterbo . Skånes landsbygd .... 5.617 Utanför Skåne . . . . . . . 8.405 Abonnenter . . . . . . . . . . 183

Föreningen höll årsmöte den 8 juni. Förhandlingarna leddes av vice ordföranden, professor Lauritz "Weibull, som höll parentation över föreningens bortgångne ordförande, landshövding AUan Vougt. Föreningens nya stadgar erhöll slutgiltig konfirmation genom årsmötets antagande av§§ 17-19. Årsmötet återvalde intill årsmötet 1956 de i tur avgående styrelseledamöterna redaktör Johan Nilsson, fabrikör vValfrid Nordström och friherre H. H. von Schwerin och nyvalde till suppleant byggmästare Harry Karlsson, Lund, istället för disponent J . A. S. Timberg, som undanbett sig återval. Sedan styrelseledamöterna advokat Bertil vVickman och friherre Arvid De Geer undanbett sig återval utsåg årsmöte t till styrelseledamöter intill årsmötet 1954 resp. 1955 kyrkoherde Curt Wallin, Gladsax, och greve Carl Trolle-Bonde, Trolleholm. Till revisorer av 1953 års förvaltning utsåg årsmötet föreningens förutvarande revisorer disponenten C.-E. Borgenstierna och kassadirektören Nils Bäckman med stationsinspektoren Åke Nordenskjöld och bankdirektören David Berglund såsom suppleanter, samtliga i Lund. Till revisorer av den Fahlbeckska kulturfonden utsåg föreningen sina sålunda valda revisorer. Såsom Kungl. Maj:ts revisor fungerar landskamrer Sigurd Dahlrup och såsom staden Lunds revisor bankkamrer K. E. Lenntorp. Efter förhandlingarna samlades deltagarna i den till det yttre restaurerade Bosebo kyrka, varvid intendenten gav några 207

glimtar ur kyrkans historia och teol. lie. Gottha rd Nygren d emonstrerad e den iståndsa tta orgeln. Styr elsen h a r under å ret utgjorts av : landshövding Allan Vougt, K. Maj: ts ombud samt eft er dennes bortgång av landshövding G. A. \ Videll m ed landssekreterare Sune W etterlundh som suppleant, ordförande, professor Lauritz ·w eibull, v. ordförande, riksdagsman Rud. Anderberg, Malmöhus läns landstings ombud, greve Carl Trolle- Bonde, direktör H olger Crafoord , landstingsm an E dvard H allberg, Kri stia nstad s läns landstings ombud, hovintendent John Kroon , redaktör Johan Nilsson, fabrikör \ Valfrid Nordström, direktör Alfred P ersson, Lunds sta ds ombud, folksk olinspektör K. G. Ljun ghill, L unds s tads ombud, frih erre fil. dr H. H. von Schwerin, major Christer ·wahlgren och k yrkoherde Curt \ Vallin samt sj älvskriven led am o t intendenten , fil. dr Sven T. Kjellberg. Suppleanter i s tyrelsen h ar varit : överläka ren med. dr Gun· n ar E dström , Lunds s tads ombud, konsul Georg Lindström, lands tingsm an P er Loven, Malmöhus läns lands tings ombud, dövs tumkonsulent J ohn Ek, Lunds s ta ds ombud, professor Sigfrid Svensson och byggmästare H a rry Karlsson. Sty relsen h ar sammanträtt d en 16/3, 8/6 och 20/ 11 . Det av styrelsen tillsa tta a rbe tsutsko ttet, bes tående av hrr \Veibull, ordf. , Kjellberg, sekr., Nordström, P er sson och Svensson, har sammanträ tt d en 12/3, 29/5 och 17/ 11. B.

FÖRE NI NGENS EKO NOMI.

An slagen till förenin gen för upprätthållande av verksamheten fram går av efterföljande utdrag ur räk enska perna . Sta dsfullm äktige i Lund och Malmöhus läns lands tin g h ar höjt sina anslag för 1953 med r esp . 5.000 och 2.500 kronor. L ån eskulden uppgår till ca 191.000 kronor. Styr elsen h a r hos Kungl. Maj:t ansökt om tilldelning ur lotterimedelsfonden m ed 135.000 kronor till inlösen av skuld ås tadkommen genom utgifter för restaurering a v museets byggna der i enli gh et m ed d en av kungl. m a j:ts sakkunniga i betänkande av d en 20 mars 1944 föreslagna planen. 208

Medlemsvärvningen har även under delta år bedrivits i stor omfattning. Den totala medlemssiffran visar en ökning med 1.111 till 21.919. De influtna medlemsavgifterna utgjorde 161.175: 25 kronor, varav 7.581: 25 kronor såsom frivilliga bidrag utöver medlemsavgiften. Årsboken har utgått i 21.500 exemplar, författarna har lämnat sina bidrag kostnadsfritt och Aktiebolaget Åkerlund & Hausing har i likhet med tidigare år ställt skyddskartonger för årsbokens förpackning kostnadsfritt till föreningens förfogande. Såsom beräknad utgift för framställning av årsbok 1953 har i räkenskaperna upptagits ett belopp av 40.000 kronor. Skånsk Bildalmanacka 1954 har återgivit Folklivs- och folkdräktsbilder av Louis Belanger. Behållningen uppgår till 5.514: 55. Den på initiativ av hovintendenten John Kroon utgivna faksimilreproduktionen av F. de vVit's karta över Skåneland har vid utgången av året lämnat en samlad behållning av 26.813: 31l kronor. Försäljningen fortsätter. Under året har hovintendenten Kroon för föreningens räkning utgivit Thersners »Skånska Utsigten, vars försäljning täckt utgifterna och börjat lämna utdelning. Föreningens försäkringa r är följande: Lund: brandförsiikr. å byggnade r inom tomt 2-l Kulturen S:ma Kr . 1 T eg ner » samlingarna och lösöre totalt . . . . förelagsförsiikring , personskada högst . . . . . . . . . . . » ege ndomsskada högst . . . . . . . . Ostarp : brandförsiikring å byggnader .... . . . .. . ....... .. S:ma Kr. » lösöre .. . ..... ............ . . . Skogsbrandsförsiikring (skog i allmänhet) .. .. .. . . Bosjöklost e rs mölla: brandförsiikring .. . ............ . ............... S:ma Kr. nnsYarsförsiikring

S:ma Kronor

1.311.000: 5!l5.000: 2.585.000: 150.000: 20.000:

388.800: 10.000: 60.000: 30.000: 320.000: il.46!l.800: -

Samlingarnas viirde har under året ökats med 12.8o7: 21 kronor, diirav genom g{1vor med 3.5o~ kronor. 14

20\1

Styrelsen frambär förenin gens va rma tack för d essa anslag och gåvor, genom vilka verksamh eten kunnat uppri.ilthållas och museet tillväxa. UTDH.AG UH. KULTUH.E NS HAKENSKAPEH FOH ÅH 1953.

Tablå över utgifter oclz inkomster. Utgifter: Löner, p ensioner d ch exp ensmed el . . . .. . .. ... . ... . .. ... . . . Fastighetsutgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3-1.71 5: 79 Belysning, vatten, värme och r enhå llnin g . . . . . . . . 22.060: 51 H.esor, frakt er , porto och telefon .. . .. .... .. . ...... . .. . .. .. . H.eklam, annons er och skrivmatc rial Skatter, riks- o ch brandförsiikringa r ... . . ... .......... . ... . Trädgårde ns und erhåll . ...... ..... . .. .. ... . ... .. ...... ... . Utställningar och attraktioner .. .... . ... .. . ... . . . .... . . . .. . Utgifter för Konservcringsanst a ll en .. ..... . . . .. . . .. ... . ... . Ostarp ... .. . . .... .. . . .. . ....... ... .... . . ... . trycksaker . ... .. . . ..... . .. .. ... . ........ . ... . fotograferin g .. ... ...... . ... . ... ... . . .. . . . .. . 1952 års årsboks fiirdigstiillandc o c h distributi o n 1953 års årsboks tillvcrkningskostnad (bcriiknad bokförd kostnad) .... . .. . ..... . .. . .......... . medlemsvärvning, registrering av m cdl emsslock cn och inkass ering av förutvarand e medlemmars a vgifter ..... ... . . .. . ... .. . ............ . ....... . Diverse utgifter . .... .. ... ... . .. . ... . . . . .. ... . . .. .. . .. . .. . H.änteutgifter ....... . .. .. .. . ... . ... .. .. .. .. .. ....... . ... . Nedskrivning m ed ink öpssumman av und er å re t inköpta in ve ntarier .. . ............ .. ....... . .... . .. . ... ... .... . . ... .

166.889 : 77

S :a Kronor

428.772 21

lnk o m s l c r: Intriidesavgift cr .. ...... . .... . ............. .... . . ... . .... . Medlemsavgifter och abonnemang å årsbo ke n . . . 153.59-! : därutöver erla gda frivilliga avgifter . . . . . . . . . . . . 7.58 1: 25 Hyror, naturaförmåner och arrende för kaferörcls cn . .. .. .. . Inkomste r från Ostarp .. . .... . ... . ... . ....... . ... . ....... . av annons er i samt för s:il jning a v å rshok cn ..... . Kontanta gåvor .. .. . ... .. .. .. .. .. .. .. .. . ... .. ....... . . .. . Nettoinkomst av Sk<\ nsk bild a lm a nacka . . . ... .. . ....... ... . H.äntcinkomstcr ......... . . . . .... . . .. . . .. . . ... . . . ...... . . . Inkomster av försålda try cksaker . .. .. . ........ .. . .. . ... . . Kulturens Julkalender . .... . .. . . ... .

210

56.776 : 30 2.85-1 : 55 6.256: 20 3.9i7 : 58 907: 75 265:90 1.56-1: 93 18.316 : 16 1.573:36 4.862: 18 51.289: 56 ~0.000 :

57.963: 81 5.495: 06 8.109 : 10 1.670 : -

23.91 3: 20 161.175: 25 7.072: 50 22.062: 05 9.195 : 08 125 : 5.51-! : 55 1.'175: 44 1.756 : 55

4:-

Diverse inkomster Vifrdet av skiinkta förem å l till samlingarna ... . ....... .... . » bibliotek och arkiv ... ..... . . Bidrag till rörelsen från Kulturens donationsfonder ....... . Årsanslag: från Staten Lunds stad Malmöhus liins landsting . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kristianstads liins landsting . . . . . . . . . . . . . . . Kapital-Konto

69.100 : 25.000: 12.500: 5.000: -

-------

5.261: 45 3.563: 423: 15.803: 25

111.600: -

. ..........................................

59.827: 89

S:a Kronor

428.772: 21

/Jalansriikning .

Tillgångar: Fastigheter i Lund och Ostarp ............. . Samlingarna ............................. . Bibliotek och arkiv .................... . . . . Inventarier .................. . ........ . ... . Varor (textilie r ) ................... . ...... . Fordringar .......... .... . ..... ....... .. .. . Obligationer, förlagsb evis oc h aktier tillhöriga donationsfonderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Lån till Fastighe tsför. Iljort c n 11. p. a. . . . . . . . . Kassa , bank och postgiro ., . . . . . . . . . . . . . . . . .

31/ 12 I U5:.!

753.000: 1.87\J. l 99: 28 :.!3.612: \)8 L: -

31/ 12 l!l.-1:'

iö3.000 : 1.892.066: 4!J 3i.f>U5: O!J 1: -

3.520: 13.28;j : \)6

3.i>20: 6.!J2i: -14

53.55\): i7 W.000: 227.n03: 10

53.i'>5\): ii 2\).000: Hl:{.088 : 90

l!J;j,000: 78.052 : 4:.l i.188 : -

l!ll .3i2: 25 110./\)1: 5:.l i.002 : -

4.000: 22.686: 70

4.000: 26.81:3 : :.!6

!J.730: 30 7\)4: 90 i: 05

\),\)90 : 87 t.096 : rn 7: 05

224.6in: 02 2.4-f>0.943: 69

226.53\J: 43 2.391.115: 80

- - - - - -2.993.082: - - - -09 - -2.968.728 - - - -: 69 -

S: a Kronor Skulder:

Lån hos Sparbanken i Lund cnl. h:ungl. Maj:ts medgivande .. . .. ........ .... . .. ....... . . Diverse skulde r ..................... . .... . Innehållen preliminiirskatt å anstiilldas löner Anslag för utgivande av arbete om skånsk textilkonst samt från Gustaf N ilssons sterbhus för senare inriittande av bntik ....... . Kulturens 1600-talskarta ..... ...... . . .... . . Gåva för bes tridand e av kostnad er för den s. k. Lundamod e ll e n .. . ...... ........... . Pub!. • Skånska serien » ...... .... ... . ... .. . »Skånska Utsigtcr » av C. Th ersnc r .. . . Donationsfond e rnas sammanlagda kapit a lbehållning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kapital . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

- - - - - -2.993.082: - - - -09 - -2.968.728: - - - - 69 -

S: a Kronor

211

Fond e rnas kapita l be h ål l ning. l•" öreningen :iger :iY

h:k c disponihe l de l

fonderna

av fond c rn:1:

di sp o nc r:i: 3 1/ 12

3 1/ 12

1953:

19:>2:

3 1/ 12 I !Jj3:

Thomande rska fonden ....... . .. . Anna Karlins premiefond ....... . Ole Olsens Kcram iske Legat ..... . Bea th e och Sven Bengtssons fond . . Boscbo Kyrkokassa .. . . . ... . .... . Skånska Brands fond ....... . ... . Kulturhistoriska Museets Jubelfond Skånebokens fond ............... . Ingeborg Holcks fond ..... . .. .. . . K ulturens Nybyggnadsfond . . .... . Anna Li thströms fond . ....... ... . Bror \V. Olof sons fond . . ....... . Enski lda ans lag (från bolag ni. fl. ) S tiind iga m ed lemmars fond .... . . .

-L366: 42 51i:22 i.-!55: iU 1.32;): 13 64i : H l .-l16: 02 1.10!): 22 15.852: 90 600: iO 3.-!!)1: 2-! 636: i2 i!J8 :65 6.!J-12: n i.13i: 0\)

10.336:51 1.li5: 26 31.688: 02 2 1.807: 15

10.398: 46 1.180: 60 32.038: (Hi 21.874: 92

10.707: 9.538: H.495: 5.43-!:

9-1 81 42 62

10.746 : :.rn 9.569: \)1 H.6i9: 41 5.-!i4:39

10.3-13: 68 27.812 : 23

HUI i8: !l(i 2i.fHlO: \li

S:a Kronor

52.296: 92

173.339 : 6-!

Ef te r t ill iigg a \· de med el föreninge n enligt ornn iige r dispo n era utgör fond e rnas sa m manlagda kap italbehåll ni ng per

/ 12

1953

J 7-1.2-12:

[il

!12.296: 92 22ti.fi:i!l: 4;-1

li PPG l FT PEH " / 12 rn.->3 :\:\GAENDE FONDTl LLGANGAHN..\S AHT:

•

V11geförlig

marknudskurs \ 'id 1tJ;):l l'trs slut:

:\lo-Domsjii -! % förlagsheYis J!l-15 .................. . . . L).000: - SYe ns ka s tatens 3 % ubl. aY l •/12 1946 ............... . . ö.000: - L. i\l. Ericssons -! 1 / 2 % förlagsbevis l!lH .... . ..... . . HJO st. ak tier i SYenska Socke r f. AB å Kr. 60: 20 » iti: 50 » SkaIHI. Banke n ..\B » » 211 : 2:1 » ;j » 2-13: 23

Bnld'iirt t i ll :

nom. Kr. 20.000: -

100

20.000: -

!l3

1-1.!ltiO : fi2

101 % 77 kr. i7 kr. 322 kr. 322 kr.

5 .000 : 6.000: 1 .5:~0: -

4.853 : l.21G: "'

S :a Kronor

:>3.5fi!l: i7

Thomancle rska fond e ns fordran hos Fast ighctsföreningen Hjor ten 11. p . a. mot siikerhe t aY intec kning .... .. ..... . l mws tåencle å motböc ker m ed Spa r banken i L u nd ..... .

-LOOO: Hi8.!l7!l: fi(i

S:a S :um Kronor

22fi.n:i!l: 4;1

Hiirtill kommer:

Lund

2 12

februa r i l!l.-,4.

Sp1•11 Tor11 /10ry.

Ueui si o

s b e r ä t t e I s e.

Und ertedrnacl c, utsedda all granska Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige räkenskaper och förvaltning för är 1953, fä efter fullgjort uppdrag avgiva följande beriittelse. Styrelsens protokoll samt föreningens riik enskaper och övriga handlingar berörande revisionen ha av oss genomgåtts utan anledning till erinran. 13anktillgodohavandena och förefintliga viirdehandlingar hava inventerats ulan anmiirkning. Kassan har av oss uppriiknats och befunnits riktig. Försiikringarna av föreningens byggnader och samlingar synas oss vara I illfreds ställand e. Siirskild utsedd siffergranskare har över sin verksamhet avgivit egen berii ttelse. Då någon anled ning till anmärkning icke förefunnits, tillstyrka vi att ansvarsfrihet beviljas styrelsen för den tid revisionen omfattat. Lund den 12 april 195±. N. lJäckman

Carl-E. Borgenstierna

Ulsedcla av l\ullurhistoriska föreningen

I\. E. Lenntorp

S. Dah/ru11 Clscdd av Kungl. i\laj:I

Clscdd av Stadsfullmäktige

Lund

S.H!MANDHAG AV STIFTELSEN K ULTUHFO!\DENS H.:\ l\ENSJL\PEH

FÖR ÅH 1953. I n g ä en cl e b a Ians : Lunds slads 3 % obl. av år 19±0 ...... ..... . Stockholms stads 3 % obl. av år 1940 .... . . Konungariket Sveriges Stadshypolekskassas 3 1 / 2 % obl. av är 1950 .... . ..... .... . . Göteborgs stads 3 1 / 2 % obl. av är 1951 ... . Innestående i Skand. Banken bok nr. 30i5 .. > Sparbanken i Lund ..... ... . . Upplupna ej förfallna räntor .. ......... .

:1.000 : ~

()()() :

121.000: 5 .000 : -

1.598 : 73 2.625: 08 1.779 : 58

139.003 : 3!l

213

Inkomster: l\änta å Lunds stads obl. • Stockholms stads obl. . .. .. . ... .. . . • Sv. Stadshypotekskassas obl. . .... . > Göteborgs stads obl. .. .. . . ... . .. . . • Skand . Bankens böcker .. . . . . ... . .

90: 120: 4.235: 175: 75: 53

> Sparbanken i Lund . . .. . . . .. . . .. . . Upplupn a men ej förfallna riintor

82:88

4.778: 41 1.779: 58

Kronor

145.561: 38

4.327 : Of1 190: 20

4.517:25

Upplupna ej inbetalda riintor . . . ..... . . . . . .. .. . .. .. . .. .. .

1.779:58

U tgift c r: Kulturhistoriska Föreningen .. .. . . .. .. .... . Arvode till förvaltaren för år 1953 ... . . . .. . .

U t gående balans: Lunds stads 3 % obl. av år 1940 ... ... .. . . . Stockholms stads 3 % obl. av år 1940 ..... . . Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas 3 1 / 2 % obl. av år 1950 . .. .. ..... . .. .. . Göteborgs stads 3 1 / 2 % obl. av år 1951 . . . .. . Innestående i Skand. Banken A/B .. . . .. . .. . > Sparbanken i Lund ....... . . . Upplupna ej förfallna räntor . . ..... . ... . . .

3.000: 4.000: 121.000: 5.000 : 1.542: 01 2.942: 96 1.779: 58

139.264: 55

Kronor

145.561 : 38

för Stiftelsen Kullurfondcn: Å Drätselk ammarens viignar:

lvun /-lolmberg

/G. Paulsson förestående riikcnskapcr granskalle och godkända: För Stadsrevisioncn: Gösta Stdhl

214

För Kulturhistoriska Föreningen:

C. E. Hurgenstierrw

Nils Bäckman

PERSONAL OCH VERKSAMHET.

Intendent: Antikvarier: Amanuens: Skattmästare: Ombudsman: Kanslibiträde: Konservatorer: Rustmästare:

dr Sven T. Kjellberg dr William Karlson dr Ragnar Blomqvist lie. Carl Gustaf Lekholm f. bankdirektören Sven Tomborg överste Sven Forsberg fru Ulla Ek.strand fröken Märta Lindström herr Eric Ranson herr \Vilhelm Jönsson fil. fil. fil. fil.

Utom den fasta personalen har såsom tidigare varit anställda en snickare, en gårdskarl och ett par man till handräckningsarbeten vid byggnadernas reparation, en biljettkassörska, två städfruar och ett antal söndagsvakter samt ett biträde på textilavdelningen. Nattvaktstjänsten har varit uppdragen åt Malmö Nattvakts Garantiaktiebolag. Amanuensen Lekholm har varit tjänstledig från årets· början till 1/12 för inventering av kulturhistoriskt märkliga byggnader i Skåne. Fru El isabet Eklund-Fex h a r under tiden 1/1-31/l, 16/3-30/4 och 18/5-31 / 7 tjänstgjort som e. o. amanuens, fil. stud. Ulla Andersson 13/7-10/9 och fil. stud. Eva Lis Nörgård 15/8-15/9 såsom praktikanter. På den textila konserveringsavdelningen har fröken Marie-Louise Valentin tjänstgjort under tiden 1/7-15/8. Såsom arkivarbetare har överste Konstantin Kanep under året varit anställd vid museets bibliotek. Bosebo kyrka har under å ret undergått en genomgripande reparation. Yttertaken h ar nedtagits, tak.stolarna översetts och la ken helt täckts med nya spån. Grundförstärkning och drä nering har utförts. Golven omlagts på förstärkta och nya bolstrar. De har liksom valven isol era ts för drag. Installation av elektrisk värme och belysning har ägt rum. Den gamla Fide-porten i muren mot Adelgatan har flyttats till kyrkans närh et. Under senhösten kunde kyrkan tas i bruk för gudstjänster, bröllop, högtidliga sammanträden och konserter. 215

13land under året anordnade tillfälliga utställningar må omtala s : Moderna tex tilier, Dockor, Foton frå n fyra vänortsstäder, Gamla kartor och Folklivsmåleri av Ernst Gullberg. Realkatalogise ringen av musee ts samlin ga r h a r fortsatt m ed beskrivning och fotografering i vanlig omfattning av nyförvärven samt kompletteringa r. Den sedan världskriget magasinerad e glassamlingen har katalogiserats i sin h elhet och experiment har företagits i avsikt att få fra m en god utställningsform för glaset. En översikt av sa mlin gen har lämnats i olika uppsa tser i årsboken för 1953. Bearbetningen av under året och tidigare gjorda lundafynd har fortgått. Lundaarkivet har tillförts ett antal originaluppmätningar från å rets undersökningar och c:a 450 fotografier och negativ. Från Hum an istiska fonden har utgå tt fortsatt anslag till utarbetandet av en arkeologisk genera lkarta över Lund. Tack vare detta har c:a 140 blad renritningar av uppmätningar från olika undersökningsplatser kunnat färdigställas av kartrit erskan fru Astrid Sörensson. De lundahistoriska undersöknin ga rna har omfattat övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av utdömda byggnader. Den under 1951 påbörjade grävningsundersökningen på platsen för en planerad tillbyggnad av universitetsbiblioteket på Helgonabacken har slutförts. Årets m es t givande undersökningar har gjorts vid en av Lunds stad företagen grävning för avloppsledning i Kyrkogatan. Vid d enna påträffades den mur, som i gamla tid er avgrän sa de domkyrkans område mot söder, delar av d en gamla domskolan, S:t Nikolaus' kyrkas kor och en grundmur till d et s. k . Härbärget norr om lilla Torg samt ett stort antal begravningar, hörande dels till domkyrkans forna område och dels till S:t Nikolaus kyrkogård. I Kattesund har undersökts en gravkista av stenhällar, belägen 3,5 meter söder om S:t Drottens kyrkas mur och sannolikt stammande från d en tid {1100-talets senare del) då Trefaldighetsklostret existerade vid kyrkan.

216

2 17

SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV.

Samlingarna har ökats med 517 nummer, varav 436 genom gåvor, 80 genom köp och 1 genom deposition. Accessionen omfattar n:ris 48.563-49.080. Allmogeavdelningen. Dräktsamlingen har fått ett par goda nyförvärv i en rödfärgad skinnklocka märkt K I D 1846 från Bromma i Herrestads hd samt enmansdräkt bestående av tröja och byxor av sämskskinn, Ingelstads hd. Från Albo och Ingelstads härader härstammar en samling fotställningar till biläggarugnar huggna i komstaskiffer och kalksten, daterad 18301847. Från Valleberga n:r 6 i sistnämnda härad kommer också en blomstermålad dörr. Antecknas bör också en träask dekorerad m ed karvsnitt och årtalet 1773 från Odarslöv, Torna hd, och ett kruthorn med graverad ornamentik från 1700-talet. Högre ståndsavdelningen. Av möbler må särskilt framhållas ett skåp i boulle-stil av ebenholzpolerad björk, vit marmorskiva och förgyllda beslag, 1870-talet, vilket inköpts på auktion på Charlottenlund vid Övedskloster och säges ha tillhört familjen Ramel ; ett sexkantigt skrin klätt med mässingsbleck, omkr. 1700, Holland, en mahognyfanerad taffel från 1840-talet samt ett par väggljusarmar av mässing, 1700-talet, skänkta för att uppsättas i Bosebo kyrka. - Dräktsamlingen har ökats med ett stort antal damkläder från det sista århundradet samt uniformer från Vendes artilleriregemente m. fl. Av intresse ä r ett täcke av vitt linne med vaddering och sticksöm från 1750-talet, tillverkat av en stubb. I samband m ed den tillfälliga dockutställningen förvärvades ett antal dockor och dockskåp. I årsförvärvet till de keramiska samlingarna ingår en unik tallrik frå n Rörstrand, signerad STOCKHOLM d. 24 Iulii Anno 17 41: Ludowicus N eijber Rörstrand. Dess egendomliga form med två uttag och en skålformad fördjupning i brädden synes vara utan motstycke liksom sammanställningen av dekorens motiv med kines och bibelspråk. - Även glassamIingen har mottagit betydande tillskott, särskilt genom förvärvet av tolv glas på Tobiesens auktion i Köpenhamn. Kollektionen 218

omfattade pokaler, karaffer och en skål från 1600-talets slut och 1700-talets förra del, belysande tillverkningen i Potsdam, Zechlin, Riesengebirge, Böhmen, Schlesien, och Lauenstein. Den utsökta kvaliteten har avsevärt höjt värdet av museets glassamling. De lundaarkeologiska samlingarna har ökats med ett mindre antal lösfynd av sedvanligt slag. Av speciellt intresse är en hörnslolpe av ek från ett skiftesverkshus, vilket saknat fotträn, så att hörnstolparna stått direkt i marken. Detta fynd har gjorts i Storkällarens gård Stortorget 5. En dopfunt av sandsten, som i många år stått som trädgårdsurna på tomten Östra Mårtensgatan 13 och som ditförts från domkyrkan av byggmästaren P. H. Lundberg, har av dennes sterbhus överlämnats till museet. Av både hantverkshistoriskt och personhistoriskt intresse är fröken Nanna Brunius' testamentariska gåva omfattande en kaffe- och teservis av silver, ett ovalt divanbord med pelarfot och en konsollspegel, vilka tillhört hennes farfader, professor C. G. Brunius. Servisen var en gåva 1844 av Karl XIV Johan såsom erkänsla för restaureringen av Skarhults slott. Bland personminnen må i övrigt nämnas en psalmbok i brunt skinnband, som tillhört Achatius Kahl, upprop till firande av apotekare Fredr. Montelins 70-årsdag, inbundet i silverpärmar tillverkade hos Wiwen Nilsson i Lund, brev från Per Henrik Ling. - Föreningsväsendet återspeglas i föremål sådana som en klockkedja med berlock av silver, i vilken tillsamman med en bikupa ingraverats H M F No 1, d. v. s. Hundramannaföreningen i Lund, och Zoologiska Jägaresällskapets i Lund medlemsmärke från 1860, en trumpet i silver i grönt sidenband - Mu seets lilla konstsamling har ökats med några oljemålningar, bland dem Manlig nakenstudie, signerad Blommer 1846, och motiv från Lund med dekanresidenset på sin gamla plats av Hedvig Skarstedt. Biblioteket har ökats med 275 nummer, därav 129 genom byte och 99 genom gåva. Accessionen omfattar n:ris 9.76610.041. 219

DE N NOHDE NSTEIJTSI\ .-\ UO N ATIO NEl\ .

Genom handlingar dagtecknad e de11 17 september H.15:1 har advokat e n H.olf Nord enstedt t.ill Ho l f No rd e 11 st e d Is st i f l e l se i enligh e t m ed n ed an å tergivna stiflelseurkund bortskänkt Toppeladugå rds slott jä mte vissa park- och markområden och genom gåvobrev y Uerligare b erikat stift elsen m ed e tt. kapital å ca 100.000 kronor i börsnoterad e aktier m ed realviirden samt tillsamman med sin hustru , fru Karin No rd ensledl , utfäst sig att till st.iftelsen såsom gåva överlämna vissa uppräknade möbl er och konstförem å l, som förvaras p å Topp eladugårds slott. Donator har senare ökat sin gåva genom alt insälla St.iflelsen såsom förmånstagare till en p ensionsförsäkring :°t !.lu.000 : - kronor. Styrelsen har vid sammanträde den 20 nove mber b eslutat mottaga donationen och uttryckt föreningens djupa tacksamhet för d e frikostiga gåvorn a och sin uppskattande b eundran av d en tanke, som ligger bakom donation en, till vars förv erklig:111dc föreningen i s in m å n önskar bidraga. l\ ULT UHE NS TOPPELADUGARD. NORDE NSTEDTSKA STIFTELSEN. Stiftelseurkund.

1 :o) Stiftelsen bildas genom a tt und ertecknad , Holf Nord en s tedt, med sin hustrus , Karin Nordenstedts, född Egge rtsen , godkännande hiirigenom till d ensa mma som gårn bortgiver, d els Toppeladugårds slott med tillhörande hygg na der, triidgå rd , sjö. park , skog och å ker samt a rrendeegendomen Lyngby 9' 0 och Priislberga 1', tillhopa omfattande e:a 75 hektar, och d els den s. k. Risen , inklusive Toppcladugård 1° ( • Galtesjöhus • ), Norra Kullahuset eller »Stiiltahus » samt »Grävlingebacken • om tnJhopa c :a 100 h ektar, huvudsakligen hag- och betes ma rk , allt enligt m ed rött bläck uppdragna gränser å en av G. von Friesendo rff år 1932 upprättad karta över Toppeladugård m ed underlydand e i Gen a rps och Ly ngby socknar av Malmöhus Hin och m ed de mindre justeringar av gränserna, som lantmätaren vid uppdelningen av egendomen må finna lämpliga, därvid han iiven må tillägga de skilda delarna sådana rättigheter mot varandra, som erfordras för egendomsdelarnas iindamå lsenliga brukande. Den bortskä nkta ege ndom en övergår vid mottagand et m ed ä ganderätt å s tiftelsen, som äger all därå söka lagfart så snart erforderlig lantmäteriförrättning verkställts. Kostnad erna för förrättningen liksom för dödand~ av inteckningar betalas av stiftaren.

220

Frn Ka rin No rd e ns led l.

Advokat Holf Nord e ns teclt.

221

Egendomen Ö\'crlåtes fri från penningint ec kningar. Den tillträd es efter bådas vår död eller den tidigare dag vi gemensamt eller den efterlevande av oss må bestämma . Före tillträd et skola Yi iiga nyttja ege ndom en och taga hiirifrån flytande avkastning men förplikta oss samtidigt att intill dess bära samtliga m ed innehavet förenade kostnad er. 2:o) Stiftelsens huvudsakliga iindamål är att i anslutning till Kultur ens verksamhet inom Toppeladugårds slott upplåta bostäder eller rum, diir museimän och andra vetenskapsmiin under tillfredsstiilland e yttre betingelser skola kunna iigna sig åt vetenskaplig forskning eller mötas för vetenskapliga överläggningar. Stiftelsen har vidare till ändamål alt bereda Kulturen möjlighet att stiilla lokaler och plats till förfogande för allmiinl kullurella iindamål , att till fromma för bygdens folk bevara till slottet hörand e park och träd gå rd , vilken sistnämnda finnes beskriven i »Carl von Linnes Skånska Res n " samt att även i övrigt efter förmåga skydda och befriimj a de skönhetsviirden, som naturen i så rikt mått hiir rymm er, ej min s t den s. k. His en, och därmed tjiina allmännyttan. 3:o) Stiftelsen styres av en nämnd , som, förutom av stiftaren , som iir självskriven ledamot, består av fem ledamöter, nv Yilka Kulturens styrelse utser tre samt landshövdingen i Malmöhus liin och universitetets i Lund rektor vardera en. Mandattiden iir tre år. 4:o) Stiftelsen iir en sjiilvständig juridisk person. Dess riikenskap er och bokföring skall föras för sig i d en ordning niimnden bestiimmer samt årligen revidera s av Kullurens revisorer. 5:o) Stiftelsen mottager donationer från utomstå ende till uppriitthålland c av verksamheten, dock att diirig enom stiftelsens h11n1dsyft e icke får föriindras. 6:0) Det iir stiftarens avsikt att till stiftelsen som gåva överliimna ett kapital, placerat i aktier, vars avkastning till Yiss del skall få anviindas till underhåll av slottet samt till anskaffande och underh å ll av dess inre inventarier. Stiftaren avser Yidare att även skiinka stift elsen vissa i slollet inrymda möbler, målningar, husgeråd m. m. i:o) Det förutsättes , att gåvo-, arvs- eller kvarl å tenska psskatl icke skall komma att utgå och ej heller annan skatt iin sådan avseende d en fasta egendomen. Toppeladugård , Kongsmarkcn d en 17 september 1\J53. Godkiinnes:

Rolf No rrl enslcrll.

l\ariu Nordens/cd!.

AdYokaten Rolf Nordenstedts och fru I\arin NordenstC'dts cgPnhiindiga namnteckningar he,·ittna: Torsten Boberg.

222

Olga Andersson.

ÅRETS DONATORER . Förteckning över dem, som skänkt föremftl till musee t, biblioteket och arkivet - där ej annorlunda angives år hemorten Lund. Fröken Elisabeth Ahlgren, Akademiska Föreningen , int endent Torsten Althin, Stockholm, intendent J. E. Anderbjörk, Våxjö, f. d. lantbr. Per Andersson, Kongsmarken, posttjånsteman Joh. E. G. Andersson, fru Marianne Aschan, fru Lizzie Ask , fröken Gerda Bendz' sterbhus, frök en Hilda Bengtson , juvelerare And. Bengtsson, Elsa o. Tage Bengtsson, Malmö, timm erhandl. Aug. Martin Bjerken, Bjärsjölagård, generalkonsulinnan Ellen Bjurström, Stockholm, antikvarie Ragnar Blomqvist, disponent Carl-Eric Ilorgenstierna, fru Amalia Borglill, frök en Nanna Brunius, Stockholm, genom testamente, fil. doktor Arvid fäeckström, Stockholm , fru Margit Bäckström, Tingsryd, konstnären frih erre Bodo von Campenhausen, fröken Betty Christen sen, direktör Holger Crafoord, frih errinnan Joaquin e Crafoord , major Uno Duner, fru Britta Egardt, fru Gerhard Elfström, AB Eskilstunaboden, bokbindare Sture Falk, överläkare Carl Fiirst, Höör, Generalstabens litografiska anstalt, Stockholm, friherrinnan Charlotte Gyllenkrok, Svenstorp, Göteborgs Konstmuseum , Göteborg, fröken Ingrid Hanson, Malmö, konservator Eric Hanson , Malmö, fru Ingrid H ellquis t, Fastighetsföreningen Hjorten, disponent Eric Holmberg, major Oswald Holmberg, Malmö, Kalmar Museum, Kalmar, antikvarie "William Karlson, fru Nanna Keidscr, bank.vaktmästare H. Keidser, fru Greta Kjellbcrg, intendent Sven T. Kjellberg , prokurist Karl \ V. Kjellbergs sterbhu s, Göteborg, Kosta Glasbruk, Kosta, h ov intenden t John Kroon, Malmö, Kunstindustrimuseets bibliotek , Köpenh amn, Kvalitetsauktioner, Stockholm, fröken Ingeborg Larsso n, Höllviksnäs, fröken Eugenia Larssons sterbhus , amanuens C. G. Lekholm , Bjärred, Lempertz' Auktionshus, Köln, herr Åke Li11narsson , Jönköping, frök en Bertha Ljungman, civ ilingenjör Erik B. Lundberg, Finnhult, byggmästare P. H . Lundbergs sterbhus, Lunds Studentkårs Intressebyrå, Lunds Universitets I-list. museum , typograf A. J. Löfgren, fru preparator 0. Malls-

223

so n, f'il. d okt or l~arl Ma tti sson , Malmö, fru Emma Montelins sterbh us, mål.-mästa re A. P . Månsso ns s lerbhu s, direktör Fnms Möller, doktor \ Verner Möller, fru Märta \ Viwen- Nilsson, frök 1·n El isabe th Nilsson-Leiss ner , kyrkoherde Eric Nil sson, Kongsmark en, f. lantbr. 0. Nilsso n, s ta tions inspekto r Åke Nordenskjö ld , Norsk a rkeologisk Selskap, Oslo, fru Sigrid Olofsen Elgs tröm , sjuksköt e rskan E lida O lsson , h err Gus taf Olsso n, advokat Sven Palmgren, Sk ell eft eå, fröken Ge rda Pehrsson, Höör, la ntbr. Nils P ersson , Dagstorp, patron Goltfrid P e tersson, Vomb , k ons ul Z. P ierides, Larnaka, telegrafk ommi ssa nt> \ V. E . Prior, sn ick a re Edvard Pålsson, Arne Brun Rasmussen Kunsta ukti oner, Köpenhamn , in genjö r Gustaf Run eh a mmar, fru .\11'hild Santessons sterbhus, Stock holm, h err Ivar Stensson, Örkelljun ga , Försäkringsbolaget Skånska Brand-H e nn es, h err Anton Svensson, Höör, Svensk -franska Kon stga ll eriet, Stockholm , fröken Selm a Thorsen , Vebe röd, in genjöre n kapt en H elge T ideström , Sveda la, bankdirektör Sven T ornborg, d irektör C. F . Tra nch ell, lVIalmö, mu seum sd irektör Ka i Ulda ll , Köpenhamn , Urnyh ete rna s reda ktion, Malmö, A/S Va lby Strnmpefabrik, Vnlby, Iver C. vVeilbach o. Co AI S, Köpenhamn , K. G. Venator, Köln , fru E li sab eth vVe rne r, fru Selm a \ Ves ter gren, fru Louise \ Ve tt erberg, l\falmö, professor G. \Viberg, fru Anni \ Vidergren , fältv eterin ä r Otto Widtsch iöld , Olofs torp, fru rektor H. \Viezell , .-\uktionshu set \ Vink el o. Mngnusse n, Köpenhamn , f ru Fritz Ögren, Karls tad . E.

BESÖK.

Av de 51.241 b esök a rna har 1...J.7 5 s tudent er oc h 9.581 skolun gdom a r varit avg iftsfria sa mt b esö kand e m ed nedsall avgift ut gjort 10.837. Anta l fritt IH·sl) kan<lc·

i\lt1 nad

Januari .. F e hrnari . . .. \I a rs ... Apr il .. . \l aj ..

. . .. ...

-1 12 :~8 8

6 1-l 1.171 :-u1 1

.\ ntal inl riidl'SIH'laln11d1•

1. 124 (i48 1.1 :·18 l. Gi"i 7 -u .-,2

S u111n rn intrii-

A ntal ll\Pd -

<IPsn,·g·iflPI'

lt ~ nts l u$ök

7!13: iiO :121: 3;, 84 2: !);, 1.187: iitl :1.0ii!): --

()8

n I l

8t>

201;

.Juni .. . . . . ... ... .Juli ... ..... . . .. Augusli . .. . ... . . . Se ptembe r . . . . .. Oktober ... . . .. . November D!·cemhc r ... . ..

:ua.1

:Ul-l8: /0 ;J,(j80: 0;)

1.878 I .4;)i 2.03i i 08

r>. 08(j i .13\) 5.\115 2.508 1.746 l.iS\l -l/6

-l.4 10: 40 2.137 :60 1.382: 80 743 : (j() 2\)\): 1r,

I i:, 232 l!Jl 1;.!6 18-! 2-l3 -l8

I i . ~ ;,x

:!3.78:i

2:{.\ll:I: 20

l .fi\l2

t.:Wl 5.1;

ÖSTAH.P.

Gamm e lgården har h å llits öppen för b esökare und e r mnjseptember m å nad e r . Antal e t besök a re har varit 12.20() , var:l\· 8fH fria och 3.075 m ed n edsatt avgift. Enlre inkomsl e rna 111gjord e kr. 4.:390: 25 .

<I.

KONSEHVEHI NGS.\ NSTALTEN .

Ve rksamh e te n har b edrivits i sedvanlig uts trii c kning m ed vå rd och kon.se r vering a v samlingarna samt katalogis e ring oc h fotografering av n y förviirv. Sam lin gen av d ockor, do ckkläd er oc h doc kskå psinve nlari e r har ge nomgå tt s i sin h e lh e t. Healka ta logi seringen har hu vudsak Iigen om fa Ila t da mas Ivii v11ad Pr. Lund d e n 1ti mars Hlf>4 .

INNEHÅLL 3

Förord . Toppe lad u gårds s lo tt

..................................

;-,, 220

SYE N T. KJELJ.BEHG, Skå n s kt ad er lu11hu11d rn lal i b ild . . . . . . . . . C. G.

LEKHOL~l ,

\VILLIAM

Tidmälning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

li \)

KAHL SON, U r & urmakare

llordsur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Resur, vagns- och sadelur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Lyktur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Golvklockor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Konsol ur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Nattur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . llordspendyle r . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Viiggpendyle r . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Fickur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Urmakeri i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Danmark och Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tyskland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Schweiz . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Frankrike England . Amerika . Urm a kars krå n ......... .... ........ . ..... . ..... ... .. , . P e r so nregister . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Litte raturförteckning . . ·" ............................. . MÄHTA LI NDSTHÖM, U r ställ och urd ynor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

55 58 66 70

80 86 87

92 95 11 ·l 148 153 158 162 !()5 170 172 17(i 181

185

\ VILLIAM KAHLSON , Förtec kning över uppsat se r i Kulture ns årsböcker 1935-1954 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

197

Hedogörelse för Kulturhistoriska föreningens för ,"idrn Sverige ve rksamhet år 1953 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

206

Årsbokens donatorer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

227

Fotografiska bilder, diir ej an nat angives, av GösT.\ 11 U LTZl~N. BOKEN :\n l\EDIGEHAD AV SVEN T. l\JELLBEH G Tl\YCl\'l' AY n,i.I{Ai\ OHLSSO:\S HOl\Tl\YCKEHI I 1.nm p,i. PAPPEH FHAN FINBHUl{EN OCH MED IU.JCHEEH FHAN MAJ.Mil GHAFISKA ANS T ALT VPPLAGAN

:\n

24 .000 EXEMPJ.AH

t!l55

ÅRSBOKENS

DONATORER

Akademiska Föreningen Akademiska Föreningens Hestaurnng, Lund AB. Allhems Förlag, Malmö AB. Albin & G. Andersson, Lund AB. Apotekarnas Mineralvattenfahrik, Lund AB. Bröderna Olofson , Malmö AB. C. 0. Borgs Söners Fabriker, Lund AB. Eskilstunaboden Georg Lind , Lund AB. Färgverken, Malmö AB. Grahns Pappershandel, Lund AB. P. Håkansson , Eslöv AB. Lennartssons Trävaruaffär, Lund AB. W:m Schannong, Lund AB . Svenska Urdepoten , i\ lalmii AB. Vatten & Viirme Carl Holmhcrg. Lund AB. Åkerlund & Hausing, Lund Erik Duners Advokatbyrå, Lund Vice Häradshövding H. Gillbergs Advokatb~'l' :°t , Lund Gullan Hjelm-Elovsons Advokatbyrå , Lund A.dvokat Hans Ingemanson , Lund Advokat Sture Jernryd , Lund Advokatfirman Nelson , Lund Advokat Gunvor Wallin, Lund Advokat Olof Wellmark , Lund Adv.okatfirman vVinblad och Lundins, Lund Beyronds AB., Malmö Albin Carlssons Eftr., ]{af1' n. Konditori. Lund Conditori Lundagå rci , T.nu.cl Dalh~· Gästgivaregå rd

Finbrukcns Försiiljnings AB. , Stockholm Firma Ernst F ran k. Lund Försäkringsbolaget Sld nska Brand-llcnncs, l.und Gam la Anlikboden , Axe l \ V . .Jiinsson, Lund Gamla Sparbanke n , L und I le mmets Journ a l, :\la Imö (;ust. l [nlmbergs E ftr. , Lund I·:. vV. Holrnstcdts ?llöblcringsaffii r, 1.und P. H:Hrnn sso ns k o nse n ·c r AB. , Eslöv Karlins Konst- & Antikvitetshandel Eftr., l.1111d Koopera tiva föreningen Solidar u . p. a. , Malmö .I . P . Lindens \löbl e rin gsaffiir, Lund Lundaorlens \[e je rii"öre ning, Lund llande lsfirnwn L. .I. Lundgre n , Lund 1.unds Dagblad , Lund \lalmö Sparbank , \lalmi"1 Clara N ielse n , Lund \,Yiwen Nilsson , Lund Nya Sparbanken , Lund \l:'.tle rifirman 0. E. Olsso·n , Lund ()xi e Härads Sparbank , \lalmö Salandcrs Fabriks-Aktiebolag , Lund .John Sandströms GlasmiistPri. fi"1rg\"llPri

C1l"h

ramaffiir. l.und

Sknndim1Yi s ka Banken Spa rbank e n Bikupan i \lalmii Sparbanken i Christianstad Bl eckslag e rifirman Axel SiirPnsson .-\ B. , Lund Torn a Sparbank , Lund Ahlancle rs Elektriska , Lund ..\tYidabe rgs Försiiljningskonlor. 1.und Oslarps (;iistgirnrrg:°ml

oäbjar till nuoaranbr od} förut111 uaranbr ahabrmisha mrbborgarr:

JBliu särshilb lrbamot! iBärigrnom gagnar iBu fllhab. förrn., gagnar iBig själo, od}

iBu förblir lunllrnsarr I

Jlärmarr upplysningar ang. särah.=lrllamots~ inshrioning lämnas t't fllf :s r,rp .

KLIPPAN 1573

GRYCKSBO

1693

1740

Tre traditionsrika bruk med förstklassig teknisk utrustning. Genom sekler ha dessa bruk - landets äldsta - gått i spetsen för utvecklingen av finpapperstillverkningen i vårt land. Vill Ni vara säker på att få högsta kvalitet, se då till att Ni får papper från

FINBR UKEN Konfek ti on Manufaktur Tricotagc Ga rner Gardin- o. Möbeltyger Sängu tstyrslar

I LUND Telefon: Växe l 171 80

BESÖK

Östarps Gästgivareg ård NATURSKÖNT LÄGE TRIVSAMMA LOKALER GOTT BORD FULLSTÄNDIGA RÄTTIGHETER

Telefon: Veberöd

2 29

Lundaortens Mejeriförening U. P. A.

Grundlagd 1896 Bästa ink öpskä lla av förstklassiga mejeriprodukter Telefon 175 40 växel

Njut den vällagade skånska maten på någon av de sju Sol idarrestaurangerna

Pilgården St röget, Söde.-gatan 5 Folkets Hus Bergsgatan 20 Drottningtorgef 10 Malmgården Temperance - även

Tl!OllEBERGSVÅGtN !>.TEl.17155

Gör ett besök;

h otell

LUND

ALBIN CARLSSONS Eftr. CAFE, CONDITORI och TRÄDGÅRDSSERVERING Mårtenstorget Tel.12274, 14684

Gci1nlci Spcirbcinken Tornet Sparbank Nyci Spcirbanken L U "'I D

TR~YG

· · y A R 0 R och TE R I E L G NADSMfstor sortering

Vatten &

v··

Holmberg

AKTIEBOLAGET

me Carl

om. m n . 101 ii

Clemenstorget 3 , Lund - Te l. 1

nde ras för u !föran de av: Rekomme

V .. me- och san1·tetstekn i ska i ns ar . ar · 1··a ggning tilationsan Ven Il foner Oljee ld ningsinsta a I Reparationer

tallationer

Sparbankerna i Malmö MALMÖ SPARBANK OXIE HÄRADS SPARBANK SPARBANKEN BIKUPAN I MALMÖ

E. W. Holmstedt MÖ BL ER INGSAFF.Ä. R TAPE TSERAREVERK STAD

PAPPERSHANDEL Fiskaregatan 8 - Lund Tel.10091, 14391

Ö. M6rlensgal an 2 Telefon 106 45

FÖRSÄK RINGSBOLAGET

SKÅNSKA BRAND - HERMES SJÖFÖRSÄ KRINGS-AKTI EBOLAGET

SECURITAS

Tegnersplatsen 4, Lund Tel. 17050

L _ _ __ _ _J

I våra fönster cit Kloster- och Ky rkogatorna finn er Ni alltid förnämsta nyheter från in- och utlandet

HOLMBERGS Eftr. HERREKIPERINGSMAGASIN l :a klass

Beställningsskrädderi

Telefon

100

83 Lund

WIWEN NILSSON

MÖBLER

MATTOR

MÖBELTYGER

Tel. vaxel. 17440 (G rundad 1860) St. Söde rgala n 4, Lund

- - - - -

lJ RESTAURANT AKADEMISKA FÖRENINGEN Intima, trivsamm a restaurant- och festvåningslokaler Efter ombyggnaden södra Sveriges största Bankettsal med plats för 800 gäster Underhållningsmusik, dans lördagar o. söndagar

Restauranten med traditioner - där alla trivs •Sveriges trivsammaste krog • (ur tidn. Lundagård)

Direktion : Gunnar Ek .

BESÖK

Telefon 173g1 Lund .

Ti ll Lund och det "Lundensiska"

hö r ett besök på

Dalby Qästgivaregård Ät god mat i trivsam milj ö

Beställningar: såväl större som mindre emottages tacksamt MITT FÖR UN IVERSllETET

Tel. Lund 500 06 och 502 68 Kungl. Hovlev .

1 r:::==~ 1I":

A. HOLST

Köper och sä ljer konst och anlikvileler Banlor get 8 Lu nd Telefon 116 71

~~M,!WMIQ!\QIW.!\QQQ!,\Ql\Ql,:.Q!•Q!"Q!,IQ!IQ!M1.W!1li'12!.~

TRICOT-MAGASIN Klostergalan 7, Lund Te l. 103 44 Kyrkoga tan 3, Malmö Tel. 286 28

Kristall

Alll sedan 1775 har Lundaborna kunnat hämta sina nyhP!er ur

Porslin

LUNDS DAGBLAD, som vårda! de lokala intresse na med största

Glas

o msorg oc h objekl i vilel. Lund abornas a nspråk att få vela vad som sker i deras hemort till ·

Kerami k

godoses

bäst

stadens

egen

lidni ng.

AN NONSERIN G för Lund med omne jd bl ir både bill ig och effektiv

den

koncentreras

lill

LUNDS DAGBLAD Stadens enda tidning

K loslergatan 14, Lu nd

Den representativa hedersgåvan EN FÖRGYLLD PENDYL

Stort urval i olika prislägen

AB SVENSKA URDEPOTEN MALMÖ

STOCKHOLM

GÖTEBORG

HÄLSINGBORG

~-----_J

lli

Tex t i Ivaro r en-g ros AK TIEBOLAGET

BRÖDERNA OLOFSON MALMÖ

Egen til lverkning av do mkonfektion -

Va rumär ket BEO -

SPARBANKEN I CHRISTIANSTAD Länets äldsta och största sparbank

GLA SMÄSTERI

FÖ RGYLLER !

RAMAFFÄR

John Sandström Telefon 11o6 r

St. Gråbrödersgatan 13 Lund

R ekomm enderas

AB P. Håkansson, Eslöv SALUBRIN SPR ITÄTTIKA SENAP

AB FELIX Eslöv FELI X GURKOR SAFT- oc h FRUKTKONSERVER

M Å LERIFIRM A

0. E. OLSSON Grundlagd 1847

Alla slag av måleriarbeten - Förstklassigt - Moderat pris Bantorge t 6, Lund

Tel. 1 oo 76

Kjellkerit emulsionsfä rg , uppblandas med vatten. Fö r a ll t invändigt a r bete.

LUND Tillverkare av

Kjellkerol

MATTOR TYGER FILTAR GARNER

ma ttfä r g, för all t invän digt a rbete. Er sätter o ljefä r g .

AB FÄRGVERKEN Manufakturaffärer i

MALMÖ

LUND · ESLÖV · HÖÖR

Tel. 38325 Växe l

BLECKSLAG ERI FIRMAN

Axel Sörensson AB St. Södergatan

Tel.

1 1900

Taktäckningar - Takreparationer Takmålningar

Advokater i Lund LEDAMÖTER AV SVER IGES ADVOKATSAMFUND

ERIK DUNERS ADVOKATBYRÅ Er ik Duner. jur. kand . Rolf Ander so n Mår len stor ge l 8. T el. 15800, 158 27 (växel)

H. GILLBERGS ADVOKATBYRÅ Sti g Borgh, jur. kand. T horsle n Peterse n. Nil s-O lof Ahle L :a Fiskaregatan 2. Tel. 173 25 (växe l)

GULLAN HJELM-ELOVSONS ADVOKATBYRÅ Gu l lan Hjel m-El ovson , jur . kand. Magnu s-Chr . C hri stiernson Magle SI. Kyrk oga ta 10. Tel . 13559

ADVOKATEN HANS INGEMANSON H ans lngem anson, Barbro Wal ler-Agrel l Klostergalan 11. Tel. 172 20 (växel) ·

ADVOKATEN STURE JERNRYD L:a Fiskaregatan 10 . Tel.14171, 14371

ADVOKATFIRMAN NELSON Sture N elson, Gunno Fries, jur . ;and . P. H. Herlog, Ulf Alfredson Klosler ga lan 9. Te! . '18414, 13110, 20300 (växel)

GUNVOR WALLIN Skomakarega la n ·17 B. Tel. 1'1534 , 11539

ADVOKATEN OLOF WELLMARK Kl ostergalan 7. T el. 18400 , 17473

ADVOKATFIRMAN WINBLAD OCH LUNDIUS Anders Winb lad, Torsten Lund ius Kloste rgalan 11. Tel. 172 20 (växel)

(J iriJ6.ri~

(l.'J!'• J-" if

Gammal välkänd möbleringsaffär

LUND

Bytareg. 4 tel. 10858 - 10821

LAKT IEBO LAGET

- Allt för herrgarderoben -

Eskilstunaboden GEORG LIND

Tel. 17300, växe l Lund Plat sen s mest välso r terade

järn- bosättnings/ärg- tapetoch kemikaliehandel

Tel. 11639, 11875, 12927 Växel med ankn . till avd. for:

1-/crrkonfektion Gosskonfcktion Herrekipering Hattar Skodon Fiskarega tan

Ö. Mårtensg.

2 1 2

Herrskrädderi i\rbctsklädcr Uthyrning av högt idskläder KONTOn Fiskaregatan 23

De stora följetongernas och de spännande novellernas tidning Hemmets

JOURNAL

ALLHEMS FÖRLAG

har bland ann at utgivit dessa

Skåneland - ett bildverk. Foto: Erik Liljeroth. Text: Anders Österlin g och Bror O lsso n. Bildtex ter: Sven T. Kj ell be rg. Häft. kr 29: 50, klotbd 37: 50, ha lvfr . med gu ldsnitt 53 :- . Te xt:

ett bildverk. Foto : Erik Liljerot h . Bert il

ba kverk ,

varje skånings bokhyll a:

MALMÖ

Lund -

som h ar en självskriven plats i

Wi ckman och

Bror O lsson .

Klotbd kr 28:50, ha lvfr . med gu ldsn itt 38:50.

Lunds Domkyrka. En skildring i o rd och bild av Lundadomc n ge nom tid erna. Av Erik C inthio och Bror Oh.son. Foto: Erik Liljcroth oc h Bertil Centerwa ll . Häft. kr g: - , helklotbd 11 :-.

Lunds Domkyrkas ombyggnad 18601880. Av Lauritz Weibu ll. Häft. kr 9:-.

Esaias Teg ner. En mo nografi i b ild av Åke E li ~son

och Bror Olsson . Med inl edn ing av A lgot Werin . H elklotbd kr 34:50, ha lvfr. med gu ldsnitt 45:-. Gestalter och öden. En krönika kring

port rätten på Övedskloster . Av Elsbeth Funch (post umt). Praktfullt illustrerad , bl. a. med 12 målningar i färg. Häft . kr 4 0: - , halvfr . med guldsn itt 56: -.

Esaias Tegners brev. Redigerad e av N ils Palmborg. Med porträtt och faksimil. Ö ver 1000 Tegnhbrev publiceras här för fö rsta gå nge n . Utgåvan skall omfatta c. a 12 bd jämte komm enta r. Band I, Il och Il I utkomna ;

ba nd IV und er tryckn ing .

Alla ALLHEMS böcker i närmaste bokhandel - se dem där!

Köper och säljer antikviteter

GAMLA ANTIKBODEN LUND

Kattesund 2 T el. 155 Innehavare: Axel W . Jönsson

L:a Algatan 7 Bostaden tel. Föreståndare: Ca rl E. Jönsson

1 59

56 Tel. 186 08

6 5 års erfarenhet i branschen Antikviteter i rikt urval fin nes ständigt i lager Tenn, Koppar, Silver, Malm , Mässing, Bronser . Porsli n och Keramik av in- och utländsk tillverkning . T extil ier . Vapen, såsom flintlåsgevär, sablar o. s. v. Möbl er i olika stilarter - renässans, barock, rokoko, gustaviansk, empire, Karl Johansstil o. s. v.

Ljus- och kraftinstallation er Svagströmsanläggningar

ÅHLANDERS ELEKTRISKA AB Clemen slorgel 4, Lu nd Telefon 106 39 , 151 39

Åtvidabergs försäljningskontor Klo slergalon 5, Lun d

BOKBINDERI

Telefon 10511

BOKTRYCKERI Kon torsmöb ler

REKLAM- OCH LÄDER V AR UF AB RIK

Skrivma sk iner Räkne maskiner Sys tem

23ctironb5

~lttieboln'J

MA i.M O

TELEFON

Kontorsmask i nverkstad

växel

Kulturens publikationer Kulturens Årsböcker:

För med lemmar, som önska komplette ra sin samlin g, finna s ännu följ ande årgånga r tillgängliga till ett pris av T- kr pr styck: 193 5, 1936, 1938- 1942, 1946 - 1954. Skånsk Bildalmanacka 1955:

Väggalm anacka med 24 löstag bara vykort med skånska slotts- och h errgårdsmotiv ur U lrik Thersners • Skånska Utsigter> från tid en om kr. 1 8 20 . Pris pr styck kr 3:50. Rabatterin g vid bestä lln ing av mer än 25 ex .

Restupplagan av årgå nga rna 1947, 1948 , och 195 0-19 5 4 med skånska motiv av res p. Emil J o hanson-Thor, A. Montan, Martin Emond, Pär Siegård, medeltida skånska kyrkomå lninga r, Frans Lindberg och Loui s Belanger utfö rsäljas ti ll ett pris av kr 2: - pr styck. Bestä llning ske r hos

KULTUREN, LUND