I
KlJLTUREN EN
ÅHSBOK TILL
MEDLEMMARNA AV KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE
I
9 4
2
DENNA BOK ÄH HEDIGEllAD AV SVEN T. K.JELLBEHG OCH THYCKT I EN UPPLAGA AV 8.000 EXEMPLAH I GHA VYRMANEH HOS HÅI\AN OHLSSONS BORTRYCKERI I LUND.
KLICHEEHNA ÄHO FHÅN A .-B. MALMÖ
GHAFISKA ANSTALT OCH PAPPERET FHÅN FINBHUKEN, STOCIUIOLM .
LUND 1943
»VANDRANDE SCHOLARES EFTER GÅVOR GÅ En mor så wäl som Far de wid sit hemman bliwa, de har wel mer lius qwar fast de mig et lius giwer, det tar jag wel emot med tacsamhet ·och går at göra et försök, om jag nå mer kan få. Ända sedan medeltiden och fram till slutet av 1700-talet hade skolepiltarna, djäknarna, gått sockengång för att hos allmogen samla in pengar och gåvor till sitt underhåll. De uppsökte gärna bondgårdarna under julhelgen, då givmildheten var stor, och sjöngo sina gamla latinska skolsånger. Utom den lagstadgade djäknepenningen fingo de ofta med sig matvaror och ljus som en extra gåva. SAMUEL ÖDMAN omtalar i sina Hågkomster från hembygden och skolan, att han själv deltog i en sådan vallfart, varvid han utrustade sig med en ljusgalge på ryggen att bära de skänkta ljusen uti. Jag vet icke om någon sådan ljusgalge finnes bevarad. I Kulturens samlingar finnes emellertid ett mycket intressant föremål, som har samband med dessa ljusgåvor. Det är den här bredvid avbildade behållaren av trä, som säges härstamma från Västmanland. Den är svarvad m ed en ihålighet, som kan slutas till m ed en fastkedjad propp, och varuti finnes plats för ett ljus. Dekorationen består av vita och röda fält med ovanstående vers textad på de vita banden. Den västeråsdjäkne, för vilken denna vers varit böneman, torde ha levat för omkring 200 år sedan. Till jämförelse avbildas även en ljusholk från Glimåkra i Östra Göinge med årtalet 1764. Den inkom till museet redan 1884 och sades tjäna till skydd mot mössen, som voro begivna på talgljus. Rimligare är dock att även den använts för transport av ljus, t. ex. från gården till kyrkan. S. T. /{, 26
Ljusholkar, I\. M. 19278 och 25515.
27