Issuu

KlJLTUREN EN

ÅHSBOK TILL

MEDLEMMARNA AV KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE

9 4

DENNA BOK ÄH HEDIGEllAD AV SVEN T. K.JELLBEHG OCH THYCKT I EN UPPLAGA AV 8.000 EXEMPLAH I GHA VYRMANEH HOS HÅI\AN OHLSSONS BORTRYCKERI I LUND.

KLICHEEHNA ÄHO FHÅN A .-B. MALMÖ

GHAFISKA ANSTALT OCH PAPPERET FHÅN FINBHUKEN, STOCIUIOLM .

LUND 1943

ATT SPINNA TEKNISKA OCH KULTURHISTORISKA UTVECKLINGSLINJER

Av SVEN T. IUELLBERG

m i naturen funnits ett material med sådana egenskaper, att det omedelbart kunnat användas som tråd till väv( nader, skulle människan icke behövt uppfinna de många olikartade tekniska detaljer, som nu ingå i spånadskonsten. Men eftersom tråden måste sammansättas av en mängd tunna fibrer, som var och en föi: sig är alltför svag och alltför kort till ett sådant ändamål, har hon varit tvungen att finna ut den serie av metoder, som till sist frambringat våra dagars högeffektiva spinnmaskiner. Och likväl - huru komplicerade dessa än kunna synas oss, bygga de alltjämt på den uppfinning av sländan, som namnlösa släkten för tusentals år sedan förde i dagen. Längre avlägset från oss är ej heller sländans bruk än att människor ännu finnas i vårt land, som i direkt nedstigande led, om uttrycket må tillåtas mig, från stenåldern lärt sig spinna på detta redskap. Så leva alltså vid sidan av varandra stenålderns traditioner både i oförändrat skick och i den form dessa genom människors snille under tidernas lopp erhållit - samtidigt vittnande om den mänskliga förmågans begränsning att hinna utöver de tekniska grundvalar, som lades redan i kulturens barndom. Ordet spinna är besläktat med spänna och betyder i detta sammanhang den rörelse, varigenom materialet utspännes eller sträckes till tråd. Denna förklaring täcker likväl icke hela betydelsen, ty spinnandet sker genom en rörelse, som samtidigt utsträcker och sammansnor materialets fibrer. Denna kan man utföra med fingrarna genom att t. ex. ur en ulltott draga )

fram fibrer och på samma gång med en roterande rörelse sno dessa samman. Man kan också som hjälpmedel använda en krok, på vilken fibrerna häktas fast och med vilken man samtidigt drar och snor materialet till tråd. Tråd bärflyter f. ö. ur en indoeuropeisk ordstam med betydelsen vrida och sno. - Utöver dessa båda rörelsemoment i spinningen förekommer även ett tredje. Sedan tråden utspunnits till en viss längd, måste man upplinda det spunna innan man kan fortsätta att spinna ut tråden till större längd. Sländan, handtenen eller tenen ersatte metoden att spinna med fingrarna eller kroken och var -en betydande ny skapelse, ett av spånadskonstens grundelement. Den består av en stav, som har en viss tyngd, vare sig denna uppnåtts genom att staven tillverkats av metall eller, såsom vanligen skett, en smäcker träten blivit belastad med en rund trissa, som kunde vara av sten, lera, ben eller dyl. I översta ändan av tenen finns en krok, på vilken fibrerna häktas. Spinningen tillgår på så sätt, att sländan sättes i rotation och får utföra sin rörelse fritt i luften medan den spinnande med handen matar fram fibrer till tråden. Härvid utför tenen två av momenten: 1 :o snor tråden genom sin rotation, vilken förstärkes av den svänghjulslika trissan, och 2 :o utsträcker tråden genom sin tyngd. När spinningen fortgått så långt, att tenen når golvet, måste arbetet avbrytas och den spunna tråden lindas upp. Härvid fullgör tenen det 3 :dje momentet, i det att den tjänstgör som spole för trådens upplindning. Detta enkla redskap uppbär sålunda de fordringar, man ännu ställer på en spinnmaskin. Vi ha från medeltiden de två benämningarna s 1ända och ten på vad som förmodas vara samma redskap. För min del skulle jag under dessa båda namn vilja söka finna två olika redskap, av vilka tenen eller handtenen representerar det ovan beskrivna medan sländan sammanhänger med den under medeltiden uppträdande långrocken. HELLQUIST angiver i Svensk etymologisk ordbok med reservation en betydelse av ordet ten såsom något, som 'svänger hit och dit', och hänvisar till ett grekiskt ord med betydelsen 'virvel'. Detta faller ju bra

Sländor från Lappland och Dalarna. K . M. 27931 och 20318.

in med handtenens rörelser. I samma källa förklaras slända sammanhänga med ett ord med den ursprungliga betydelsen 'vrida'. Men därjämte anföres, också med tvekan, sammanhanget med ett germanskt ord, vars b etydelse är 'låta glida', slinta. Hurupass fast denna tolkning kan vara ur språklig synpunkt, kan jag icke bedöma; att den däremot ur teknisk synpunkt på ett utomordentligt sätt belyser den rörelse, som är grundläggande för nästa stora uppfinning i spånadskonstens historia - långrocken - skall det följande visa. Långrocken består av en slända, som vilar horisontalt på två lagerbockar fastsatta i ett bräde. För att sländan skall kunna kringvridas är den försedd med en trissa, över vilken löper ett drivsnöre från ett likaledes i brädet anbringat större

\1edellida sländor funna i Lund. De fyra fr å n v. äro av trä med trissor av svartgods, därefter en ten av ben och tre tenar av brons. Sländtrissor av skiffer och svartgods. K. M. 17812, 20530, 5571 , 20559, 25597, 20345, 9082 , 1-!097, 21635 och 21958.

drivhjul. Då detta hjul vrides runt med handen, överföres dess kraft till sländan, som därvid erhåller en roterande rörelse. För att möjliggöra spinning har sländan en långt utskjutande spinn ten. Principen för långrock.ens arbete utgår från den erfarenheten, att om man lindar en tråd på en roterande axel och låter trådens infallsvinkel bli sned, så rullar tråden upp sig spiralformigt på axeln till dess att den uppnår dess spets. Då tråden nått denna, glider eller slinter den för varje varv av spetsen och därvid snos tråden ett varv. Man fäste därför fibrerna, ' som för ändamålet först blivit snodda ett litet stycke, vid spinntenen, satte med ena handen hjulet och därmed sländan i rotation, rullade spiralformigt på den färdigspunna ändan 61

14 stycken sländtrissor av svartgods, samlat kloakgrävningsfynd från Lund, medeltiden. K. M. 5312.

och lät sedan den slintande rörelsen sno fibrerna samman ur den ulltott, som man höll i den andra handen . Medan detta pågick sträckte man ut handen på så sätt, att tråden hela tiden föll in i sned vinkel mot spinntenen. Då man spunnit ut så lång tråd, som man nådde med armen, måste spinningen avbrytas och tråden lindas upp . Detta skedde på det enkla viset, att handen fördes i ett läge, varigenom tråden föll in i rät vinkel mot den alltjämt roterande spinntenen, varvid den rullades upp på denna. Sedan detta skett, fördes handen snett igen och spinningen började på nytt. Både vid spinning på handten och långrock måste arbetet avbrytas efter en viss längd spunnet garn för att linda upp detta. Långrocken var i detta avseende emellertid mera tidsbesparande än handtenen. Nästa fas i utvecklingen måste därför vara att söka övervinna detta avbrott och få fram en

Nockar på medeltida sländtenar från Lund. T.v. av trä , de övriga av brons. K. M. 17812, 20345, 9082 och 14097.

apparat, som möjliggjorde, att tråden lindades upp samtidigt med att spånaden skedde att övervinna den avbrutna, periodiska, spinningen och uppnå den fortlöpande, kontimzerliga. Detta förverkligades vid medeltidens slut genom uppfinningen av det kombinerade vingdonet och rullen eller bobinen, d. v. s. den mekanism, som finnes på våra vanliga spinnrockar. Vem som funnit denna geniala lösning av problemet är okänt. Den finnes emellertid i ritning av den framstående italienske konstnären och mekanikern LIONARDO DA VINCI från tiden omkring 1500. I sin fulländade form med trampanordning tillskrives den en tysk bildhuggare JoHANN JÖRGENS och anses härstamma från tiden omkring 1530. De första spinnrockarna av detta slag infördes 1552 från Liibeck till Stockholm och överlämnades till fatburshustrun på slottet. -För 3 rockar be-

Långrock fr ån Småland . K. M. 25274.

talades 6 fårskinn, vilket förefaller att ha varit mycket billigt. (Se JOHN BöTTIGER, Svenska statens samling af väfda tapeter I s. 13.) Principen för vingdonet har sannolikt utvecklat sig ur den erfarenhet, man erhållit vid upplindandet av tråden efter spinningen. Ty om man lindar upp en tråd på en käpp, som man håller i handen, sker detta enklast genom att man för den fria handen m ed tråden runt käppen - naturligtvis under förutsättning, att käppen är så kort, att detta låter göra sig, vilket alltid var fallet med handtenen. Härvid snos tråden ett varv för varje lindat varv. Kan man samtidigt få käppen att rotera med snabbare omlopp än lindningsrörelsen med den fria han 64

Långrock från Småland K. M. 30843.

den runt käppen, erhåller man som resultat dels att tråden snos hårdare och dels att den samtidigt lindas upp på käppen. Ur denna erfarenhet framsprang spinnmekanismen i det att den kringgående rörelsen åstadkoms av vingdonet och lindningen av bobinen. Liksom på långrocken skedde rotationen genom förmedling av ett större spinnhjul, som nu trampades och sålunda lämnade båda händerna fria till arbetet. Vingdonet satt fäst vid en järnaxel, på vilken bobinen var löst uppträdd, så att den kunde rotera oberoende av axeln. Vingdonets och bobinens olika hastighet förorsakades av olika storlek på de snörtrissor, genom vilka kraften från spinnhjulet verkade. På vingdonet sutto en rad små järnhakar, nockar, på vilka tråden

»En spinner bomull », detalj ur olj emålning av P ehr Hilleströrn omkr. 1800. Den spunna tråd en lindas upp på långrockens sp innten .

upphakades och flyttad es för att upplindningen skulle kunna fördelas jämt på bobinen. Samma namn, nock, var den gammalgermanska benämningen på den i sländans sp ets befintliga kroken. Med dessa uppfinningar hade man sålunda vid nya tidens inbrott på spånadens område även upptäckt sitt Amerika. Det gällde nu blott att utny ttja lärdomarna och göra dem fruktbärande. Utan tvivel kom den nya tramprocken att få en genomgripande betydelse särskilt för linspånaden. Under 1500talet slår användningen av linne igenom i vida kretsar och härtill måste tramprocken ha bidragit, då den gjorde det möjligt

T ramprock, s. k. högrock , Västergötla n d . K . M. 4727

att förse vävarna med större mängder lintråd än tidigare. Studerar man textilindustriens utvecklingshistoria, skall man finna att alla framsteg i första hand äro beroende av garntillförseln. Först sedan man löst denna fråga genom förbättrade tekniska anordningar; följa uppfinningar på andra områden av vävnadskonsten, såsom nya vävmaskiner och apparater för tygets färdigställande. I Sverige gjorde~ alltsedan Gustav Vasas tid betydande ansträngningar att inom landet framställa det kläde, som erfordrades i främsta rummet för militärens behov. Under hela medeltiden och långt senare var man hänvisad till införseln från utlandet, och nackdelarna härav hade man erfarit under krigstid,

Spindel på en småländsk långrock. K. M. 30843 .

då importen var avstängd eller försvårad . Den inhemska tillverkningen av ylletyg steg till betydande mängder under Gustav Il Adolfs och Karl XI :s regeringstid och blev särskilt omhuldad under Frihetstiden. Under dessa långa tidsrymder fram till 1790-talet, då de första mekaniska kard- och spinnmaskinerna infördes i vårt land, framställdes all garnspånad på långrock och tramprock. För att tillräcklig mängd skulle erhållas måste tusentals män niskor vara sysselsatta med garnspånad. Sveriges ä ldsta klädes fabrik eller vantmakeri, som det kallades denna tid, tillverkade under året 1551 1,200 meter kläde och foderduk och sysselsatte enbart för spånad av det härför erforderliga garnet 77 kvinnor. Såsom en särskild skattepersedel utgick under 1500- och 1600talen från allmogen i Kalmar län och på Öland s. k. ullskattegarn, som befallningsmännen på slotten samlade upp och sände till vantmakerierna. Förteckningarna över slottens personal 68

Spindel och vingdon på en västgötsk tramprock. K. M. 4727.

upptaga fast anställda spinnerskor. Genom dessa århundradens manufakturhistoria förnimmer man det starka behovet av spånad, ett behov, som tar sig ännu starkare uttryck under 1700talets av staten livligt understödda textilverksamhet, då spånaden även skulle räcka till för bomullsoch linnefabrikerna. Många åtgärder vid togos för att öka antalet av spinnande händer. Spinnskolor inrättades för att utlära konsten att spinna kamgarn, socknarna ålades att sända in unga kvinnor till fabrikerna för att lära sig spinna fint klädesgarn, i tukthusen skulle fångarna spinna grovt ullgarn liksom barnhushjon och fattighjon, premier och belöningar utdelades för flit vid spinnstolen, krögare och lösa kvinnor ålades att leverera visst kvantum garn - ett ansenligt uppbåd, som under stora svårigheter mobiliserades. Likväl ville icke dessa åtgärder förslå. I mitten av 1700-talet växte behovet av spånad ytterligare, och man sökte för den skull en ny organisationsform, genom 69

Tramprock med lutande hröst och dubb el hjulkrans. Skåne. K. ~1. 7395.

vilken landet uppdelades i vissa distrikt för kamulls -, bomullsoch linspånad. Sålunda blev Dalarna i sin helhet anslaget till bomull och Västernorrland, en del av Västmanland, norra Halland, Marks och Kinds härader samt någon del av Växjö, Kalmar och Östergötlands län till lingarnsspånad medan det övriga landet bibehölls till kamullsspånad. När garntillverkningen på detta sätt spreds över landet, var det nödvändigt att tillsätta vissa personer, som fingo till uppgift att såsom förläggare förse allmogen med råvaror och redskap samt att mottaga och betala garnet efter viss taxa för att sedan befordra det till fabrikerna. Sådana kommissionärer fingo särskilda spinneriprivilegier på utnyttjandet av en viss trakts befolkning för detta ändamål. 70

Tramprock med lutande, dubheltbröst. Skå ne. I\. M. 38~J99.

Ett spinneri under 1700-talet bestod sålunda av en eller flera socknar med ett stort antal spinnare. Redan nu hade man emellertid känning av arbetskraftens otillräcklighet inom landet, vadan blott äldre personer och barn finga syssla med spinning, så att ej de arbetsföra togos bort från jordbruket. För spånaden till klädesgarn och bomullstråd kom långrocken uteslutande till användning och dess utspridande till allrn.ogen torde sammanhänga med Frihetstidens omfattande försök att göra hela landet till ett spinneriföretag. Den stora arbetskraft, som på detta sätt åtgick för att förse fabrikerna med garn , medförde behovet av ytterligare förbätt71

Tramprock från Lund med hjulskena och andra detaljer av mässing. l\. M. 38731.

rade spinnredskap. De nya uppfinningarna gjordes i England, sedan gammalt ett av textilindustrins moderland. 1767 lyckades JAMES HARGREAVES fullborda den första verkliga lösningen av problemet huru man skulle föröka spinnstolens kapacitet. Hans spinnmaskin är känd under namnet Spinn in g Jenny. Det var en maskin för finspinning och fordrade sålunda en för spånad. Till sin princip är det en tillämpning av långrocken, och maskinen är mycket enkel. Spinningen sker på ett antal tenar av samma slag som långrockens, men placerade vertikalt, vilka sättas i rotation medelst ett för hand drivet spinnhjul. Förspånadstråden, som är lindad på bobiner insatta i spinnstolen, går genom en apparat, den s. k. klämman, fram till spinn72

Tramprock av Alo is Ma ger 's typ med 2 vingdon , Malmö. K . M. 14560.

tenen. Klämman, som möjliggör sträckningen av garnet, är rör ligt placerad i ett högre läge än spinntenens spets, varigenom tråden får den sneda infallsvinkel, som måste till för att den skall få snodd. - I likhet med långrocken hade Spinning Jenny den nackdelen, att arbetet måste avbrytas, då upplindning av en begränsad längd av det spunna garnet måste ske. Anordningen för denna procedur utgjordes av en arm, som kunde fällas ned över trådarna, så att deras infallsvinkel mot tenen blev rät, varefter garnet kunde lindas på tenen på likartat sätt som vid långrocken. Ett par år senare erhöll RICHARD ARKWRIGHT patent på en spinnmaskin, som utgick från tramprocken med dess spindel

och vingdon. Fördelen med denna maskin var alltså, att spinning och upplindning kunde ske samtidigt. Även denna lösning krävde förspånadsgarn, som sattes in på bobiner i stolen. Från dessa går tråden genom en serie olika snabbt roterande valsar, vilka åstadkomma sträckningen, till vingdonet. Detta bringades att rotera medelst kraften från ett drivhjul motsvarande tramp rockens spinnhjul. Drivkraften var i det första av de spinnerier, där ARKWRIGHT's maskin tillämpades, vattenkraft, vadan denna spinnmaskin kommit att erhålla namnet water-frame, vattenmaskin. HARGREAVES ' och ARKWRIGHT's maskiner voro behäftade med många fel och ofullkomligheter, men bilda likväl utgångspunk. ten för kommande spinnmaskiner. Sedan de 1780 kompletterats med SAMUEL CROMPTON's s. k. m ule-J en ny, vilken för enade de båda föregångarnas maskintyper i en, kunde maskinerna praktiskt taget användas till spånad av vad slags material som helst. Efter denna tid spreds användningen av spinnmaskiner icke blott i England utan även i övriga delar av världen. Redan på 1790-talet funnos två fabriker i Stockholm, som installerat spinnmaskiner. Engelsmännen hade genom lagförbud sökt hindra utförsel av de arbetsbesparande maskinerna. Men detta hade varit förgäves . Åtminstone vid den ena av stockholmsfabrikerna hade två engelska arbetare varit verksamma vid uppsättningen. 1797 funnos vid FRANS SUELL's klädesfabrik >> Concordia» i Malmö 6 engelska spinmaskiner om 44 spindlar vardera. Ännu ett par årtionden senare skedde väl handspånad vid sidan av den mekaniska, men denna vann överallt terräng . Så uppstodo spinnerier av 1800-talstyp helt baserade på maskinell kardning och spinning. Ännu på 1840-talet sökte man upprätthålla handspinningen i konkurrens med dessa spinnerier och införde den förbättrade tramprocken av wiirtembergaren ALOIS MAGER's typ med dubbla vingdön, genom vilken spånaden skulle uppnå dubbel effektivitet. Mot tidens utveckling kunde man dock icke strida med någon framgång och under senare delen av förra århundradet avvecklades handspinningen 74

Schematisk framställning av det tekniska sambandet mellan å ena sidan långro cken och Hargr eavcs' spinnmaskin, å andra tramprocken och Arkwright's spin11maskin.

även som hemslöjd. Mor lämnade istället in sin ull vid spinneriet och fick färdigt garn. Därmed kan å ena sidan en mycket lång kulturtradition sägas vara bruten medan å andra utvecklingslinjen likväl obruten fullföljer de en gång i tidernas morgon givna tekniska uppslagen.

HÄNVISNINGAR. Bland lättare åtkomlig litteratur märkes: Linkultur i Halland. Göteborgs Kungl. Vetenskapsoch Vitterhets-Samhälles Handlingar, Fjärde följden Band 33 n:o 2. GERDA CEDERBLOM, Några av våra spånadsredskap och deras ättlingar. Fataburen 1909 s. 1 ff. R<\GN..\H JrnLow , Sländspinning i Sverige. Svenska Kulturbilder. B. 5 s. 105 ff.

ALBER T ANDERSSON,