Issuu

KULTUREN EN ÅRSBOK

1941

KULTlJREN EN

ÅHSBOK TILL

MEDLEMMARNA AV KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE

9 4

DENNA BOJ{ Äll llEDIGEllAD AV SVEN T. ICJELLBEllG OCH THYCKT I EN UPPLAGA AV 8.000 EXEMl'LAI\ I GRAVYBMANEH HOS HÅRA'.'\ OHLSSONS BOlffHYCIU:HI LUND.

l{LJCHEEBNA ÄBO FBÅN A.-B. MALMÖ

GllAFISKA ANSTALT OCH PAPPEBET FBÅN FJNBHUKEN , STOCKHOLM .

LUND 194:l

SPEGELN Av SVEN T. JUELLBER.G

ett ögas pupill och i en källas vatten upptäckte människan långt före de konstgjorda speglarnas tid den underliga värld, som är en omvänd bild av verkligheten. Det var en skuggvärld, man skönjde, och spegelbilden sammanställdes även i äldre tid med skuggan . Liksom skuggan, som följer människan var hon går, syntes vara en avbild av henne och t. o. m. troddes vara människans själ så föreställde man sig, att spegelbilden hade ett nära samband med människans väsen. Den äldre germanska benämningen var också skugga innan medeltiden bytte ut detta mot det från latinet härledda spege l, speculum. Både skugga och spegel ha emellertid ä ldst betydelsen se och ge sålunda båda uttryck åt samma uppfattning av spegelfenomenet. Man såg i källans vattenspegel himlens ljus och tågande moln, man såg träden och de vid brädden växande blommorna - och då man böjde sig fram över ytan, återfann man sin egen bild. Den unge jägaren Narkissos varseblev sin bild på detta . sätt och dömdes att försmäkta i betraktande därav till dess han förvandlades till en blomma. Från den speglande ytan utstrålade en kraft, ett magiskt flöde, som grep tag om betraktarens själ. Enligt folktron absorberade spegelbilden också en del av den speglande personens själ. Då spegeln krossades, betydde detta därför enligt allmän uppfattning, att olycka och förstörelse skulle drabba spegelns ägare. Var detta en flicka, blev hon ej gift på sju långa år, efter vad man föreställde sig. Men värre kunde hända. En gammal kvinna berättade helt nyligen, att katten slog sönder en spegel, »å stra js ette ble mor sjug å va sjug i fyra år, far ble sjug å kom på lasaretted, å säl ble ja åsse sjug, å sin har de va de ena eländed ette dä andra ».

Spegelns magiska kraft innebar även, att den ansågs äga makt att varsla om framtiden. Den som ville ha reda på sin tillkommande kunde få se honom i spegeln, om hon iakttog de bestämda reglerna. Men samtidigt innebar detta spörjande av spegelns orakel - liksom ett alltför flitigt speglande över huvud taget - enligt folktron en fara för den älskade och för en själv. Såg man sig i vattenspegeln, så drunknade kärestan, speglade man sig i mörkret, förlorade man karlfolkstycket eller fick rent av en änkling till man. Ur sagan om Snövit erinra vi oss huru den elaka drottningen sporde spegeloraklet spegel, spegel på väggen där säg vem vackrast i riket är.

'Det är icke allt i spegeln, som syns', säger ett gammalt oTdstäv. Innebörden synes vara, att icke allt äi' sant, som är likt sanningen. Ty en spegel återger väl bilden av en människas ansikte, men ansiktet finnes dock icke inne i bilden. Likväl säger ett annat ordstäv, att 'spegeln ljuger icke'. Ett annat talesätt låter emellertid så här: 'glaset var vackrare förr, sa kärringen såg sig i spegeln'. Säkerligen ligger bakom detta en god portion av världsvis självironi, men man kan också tolka uttrycket ordagrant, och då tycker man sig skönja den föreställningen, att spegelbilden kunde förändra sig. En sådan förändring skedde, då man narrades framför sin spegel - bilden överdrogs av en hinna eller dimma, som tillslut dolde den helt. - Det anförda må tjäna som belysning av spegelns kraft och makt i folkets tro. Det är naturligt, att spegeln även i bildlik form inom språket kom att spela en roll. Spegel blev detsamma som förebild och mönster, rättesnöre och varnagel. Några av medeltidens läroskrifter, såsom Speculum Jmmance sa/vationis, spegel av människornas frälsningsvärld, och Speculum virginis, jungfruspegel, visa huru modernt ordet liksom även själva saken var under medeltidens sista århundrade.

I d en h eliga Birgittas uppenbarelser h eter det: 'du äst som renaste spegel och i di g så som i en spegel se vi a lltin g' . Här symboliserar spegeln d en kla ra och oförfa lsk a de sannin gen . Birgittas bildsprå k ger em ellertid något m era än en språ klig omskrivnin g, ty d en sista leden i sa tsen ä r h elt enkelt en verkli gh etstrogen å ter givnin g a v huru de ä ld sta glasspegla rna verka de. I d er a s k onvexa y ta samma nbrötos s trå larn a så a tt bilden blev mycket vid, och det kunde, väl m ed någon överdrift, sägas, a tt m a n dä ruti såg 'a lltin g'. Men m era h ä rom fra md eles. F ör a tt nu fl ytta oss till spegeln såda n d enna tedde sig i verkligheten , m å det för st omta las, att spegeln fann s reda n lå ngt tillbaka i tiden h os de förhi sto ri sk a kulturer , som blomstrade i E gypten och Kin a, Grekl a nd och Rom. De äld sta exemplaren utgjordes av hand spegla r m ed en spegelskiva a v m eta ll. Red a n und er d essa a vlä gsna tider syn es spegeln framförallt vara kvinnorn as a ttribut. Skönhetens och kärlek ens egen gudinna, Venus, säges b es tä ndi gt h a burit sin spegel hos si g, och må n ga a v d e speg la r, so m på trä ffa ts i jord en , h a va rit sm yck a de m ed h enn es bild. Egy ptisk a , grekisk a och romersk a spegla r utgjordes a v en rund m eta llskiva , vars h a ndtag ofta utformades till en statyett m ed skönhetsgudinna ns bild. Ja, d et tecken , va rmed as tronomerna utmä rka pla neten Venus, t;;?, sä ges å tergå på gudinna ns spegel. T värstrecket på planettecknets »h a ndtag » erinra r em ellertid m era om d e egy ptiska spegelhandtagens form. Även dessa h a ndtag voro ofta formade som sta tyetter m ed kvinnobilder, bla nd vilka k ä rlek sgudinnan H a thor å terfinnes. I a lla tider synes d et h a varit a nsett som en akt a v få fän ga a tt speg la sig, och m era ä rbara gudinnor såsom Juno och P a llas undvek o detta . Men om den sköna H elen a b erättas, a tt då hon fl ydd e frå n sin m ak e och följde den förförisk e Paris till Troja, förde hon m ed sig sin gyllen e spegel, från vilken hon ick e kund e skiljas. Stora kostnader n edla des på dessa spegla r , som innefattades m ed ädl a m eta ller och sten a r och på vilka k onstnärer övade sin flit och skickli gh et. Under första å rhundradet av vår tiderä kning kund e denna lyx vara så dy rbar, a tt en enda spegel

5()

Bild 1. Ho m cr s k m e tallspege l. Ba ks id a n med grave rad bild av faun e r o ch n y mf. K.M . 27 .303 .

enli gt SENECA b etin gade ett lika stort vä rde som den h em gift av 11.000 a ss, den romersk a sta ten utlova t av a llmänna m edel till SCIPIOS dotter. Därjä mte va r bruket av spegla r så omfa tta nde efter va d PLINIUs förtäljer, a tt va rje romersk tjä ns teflicka ville ha sin silverspegel. Meta llspegla rna vo ro eljes t i a llmänh et a v k o ppa r, som legerats m ed tenn , m en ä ven järn- och stå lspegla r förek ommo. Försök gjordes dock av d e gaml e a tt ersä tta m eta ll erna m ed andra spegla nde ämn en. Så lunda omta las spegla r av polerade stenarter, såsom d en sva rta obsidia n en , som använ des i E tiopi en , och m a rkasiten, som för ekom i P eru reda n före KOLUMBUS' tid. Det bästa m a teri a let, g l ase t, k om ävenledes tidi gt i bruk ehuru d et ej fick n ågon större betyd else förrä n m a n uppfa nn konsten a tt foli era glasets b a k sida på så sä tt som sk er i våra dagar. PLINIUS an ger d en ryktbara glaso rten Sidon på Feniciens kust

som den plats, där spegelglas äldst tillverkades. Dessa glas.speglar belades med en svart färg, harts eller dylikt på baksidan, varför bilden blev mörk och mindre framträdande än metallspeglarnas. De klassiska metallspeglarna kommo i Europa att användas långt in i nyare tid. Utsökta exemplar från medeltidens olika århundraden finnas bevarade. De utgöras av en cirkelrund, polerad metallskiva infattad i elfenben, dyrbart träslag eller ädla metaller, någon gång även belagda med dyrbara ädelstenar. Infattningarna äro prydda med reliefbilder, såsom på några speglar i Clunymuseet i Paris, där man i utsökt arbete finner framställningen av ett ridande kärlekspar, ett kvinnorov i en skog, älskande, som bekransa sig m. m., allt syftande på den roll i skönhetens, kärlekens och koketteriets tjänst som spegeln utövat sedan urminnes tider. Så vitt jag vet finnes icke någon spegel av detta slag bevarad från vårt land. Metallspegeln var emellertid så gott som allenarådande ännu under Gustav Vasas dagar, och på 1590-talet är det fortfarande i huvudsak stålspeglar, som figurera i den kungliga klädkammarens räkenskaper. 1560 kunde man dock i Stockholm tillhandahålla små speglar av glas, närmast av den storlek, som vi kalla fickspeglar. 'Glädjen över dessa nya speglar', säger TROELS LUND, 'och behovet att ha dem vid handen, framkallade helt naturligt seden att bära dem på sig. I fickan kunde de icke gott gömmas, och kvinnor hade ju dessutom inga fickor. Det blev då mod att bära dem i en kedja antingen om halsen eller om livet. Vackert infattade, togo de sig på avstånd ut som smycken'. Det dröjde ej heller länge förrän även glasspeglar av större format, som kunde hängas på väggen, kommo i bruk. Några utlänningar, som 1587 deltogo i Johan 111 :s fest för Stockholms stads borgare, omtala att de funno dyrbara venetianska speglar i slottsrummen. Vid sidan av metallspeglar förekommo i senare tid även glasspeglar av det slag, som synes ha utgått från det gamla Sidon. Dessa voro starkt utåtbuktade, runda skivor, sannolikt som sina förebilder svartmålade eller belagda med harts på baksidan. 58

Bild :l ..LI N

\ ' AN

EYCI(, porträtt av ma karn a AHNOLFINJ. På viiggen i bakgrund e n hii nger e n buktig spegel med mörk b eläggning.

Vi återfinna dem t. ex. på nordeuropeiska porträtt- och genremålningar från 1400-talets senare hälft, då de tyckas ha varit på modet. På JAN VAN EYCKS ryktbara porträtt av makarna ARNOLFINI är en sådan bukig spegel infattad i en kugghjulsliknande ram upphängd som prydnad på väggen, och i den kulturhistoriskt intressanta bilden av den helige Eligius, guldsmedernas skyddspatron, målad av PETRUS CRISTUS, reflekterar en liknande spegel placerad i bodfönstret en bild av den utanför liggande gatan med dess hus och vandrande människor. Det bör ha varit en spegel av detta slag, som den heliga Birgitta åsyftat i det ovan angivna citatet. Två tekniska uppgifter måste lösas innan tillverkning av glasspeglar kunde ske i mera fulländad form och i större utsträckning: 1 :mo var det nödvändigt att erhålla en speglande beläggning av glaset av sådant slag, att det icke uppslukade ljuset och 2 :do måste man kunna framställa tillräckligt stora polerade glasskivor. Båda dessa problem löstes under medeltiden, men det var först under den nyare tiden, som spegelfabrikation i modern mening kom till stånd. Redan under 1200-talet hade man gjort försök att belägga glaset med bly, vars silverglänsande yta syntes bjuda ett gott speglande skikt. Beläggningen skedde under själva blåsningen , varvid fint fördelat bly och tenn tillsamman med harts eller vinsten fördes in i den glödgade kolven, på vars väggar det fina stoftet satte sig. Ur den blåsta kolven skuros sedan de små runda, konvexa speglar, som vi tidigare talat om. Den blåsta ytan var alltid blank och slät så att man icke behövde vidare arbete för detta ändamål. Dessa speglar voro emellertid ännu mycket ofullkomliga och synas icke ha kunnat ta upp tävlan med metallspeglarna. En av orsakerna härtill var förutom spegelbeläggningen, att det använda glaset var buktigt och sålunda gav en falsk bild, vilket man icke kunde tillvita de plana metallspeglarna. Sedan den romerska tiden kunde man emellertid blåsa ett plant glas, det s. k. månglaset, vilket först blåstes upp till ett

öO

Bild 3. P E Tl\US CIH ST US, d etalj av den helige ELIGIUS. På disk e n s bh en bukig spegel, i v ilk en ma n se r e n ga ta och e tt prom e nera nde par.

balongformat ä mne och, sedan det vid bottnen fästs på punktelstaven och skurits ifrå n blåsröre t, därpå slun gad es ut till en cirkelformad skiva genom punktelns kraftigt roterande rörelse. Månglaset va r dock m yck et ofullständigt. Särskilt utgjorde den i m å nskivans mitt kva rsitta nd e glasmassa, varuti punkteln haft sitt fäste, ett hinder att erh å ll a ett likformigt och genomskinli gt spegelglas. Månglaset skars därför i mindre bitar så att man undgick det tjocka mittpartiet. Även dessa glas voro så lunda mindre lämpli ga till speglar, framförallt kansk e på grund av den vågformade y ta av koncentriska ringar , som glaset vid ojämn rotation h ad e benägenhet a tt erhålla. Bättre förutsättningar a tt lösa spegelglasets problem had e de

111

venetianska glastillverkarna, som redan under 1200-talet uppfunnit en metod att erhålla fönsterglas i stora skivor. Glasmassan uppblåstes till en stor cylinder, som vid svalnandet skars upp i längdriktningen och sedan inlades i en uppvärmd sträckugn, där glaset sträcktes ut till en plan skiva. Denna metod, som senare blivit normgivande för fönsterglastillverkningen, lyckades venetianarna hemlighålla i flera århundraden. På grundval härav byggde de upp en spegeltillverkning, som ännu i dag åt beteckningen venetiansk spegel skänker föreställningen om en estetiskt högtstående och skönt förädlad vara. Vad nu spegelbeläggningen beträffar så hade man vid medeltidens slut uppfunnit metoden att foliera glaset med ett amalgam av tenn och kvicksilver och därmed nått fram till den metod, l'i ännu tillämpa. För att denna beläggning skall kunna utföras fordras ett horisontalt och jämnt underlag, över vilket det tunna tennfoliet utbredes och amalgameras genom påförande av kvicksilvret. Över detta lägges glasskivan, vilken sålunda måste vara mycket jämn för att foliet skall fästa. Härtill passade det venetianska fönsterglaset särskilt väl. Fram till 1600-talets slut ägde den venetianska spegeln ett obestritt herravälde. Tillverkningen hade emellertid sin tekniska begränsning, vilken framförallt visade sig däruti, att glaset ännu blott kunde tillverkas i relativt små skivor. Här återstod sålunda ännu ett problem att lösa, och detta skedde först 1688 i Frankrike, då ABRAHAM THEVART erhöll privilegium på tillverkning av gjutna spegelglas. Några år senare anlades den ryktbara fabriken vid S:t Gobin, vilken utvecklade sig till en av Europas största spegelfabriker och som ännu existerar. De skivor, som götos här, hade till en början en höjd av maximum 8 fot 9 tum och en bredd av 4 fot 2 tum, d. v. s. 2,9 X l,3 meter. Härmed var den venetianska tillverkningen distanserad och föll småningom alltmera tillbaka. Liksom de romerska speglarna en gång kostade förmögenheter så utbetalades under 1600-talet stora summor för spegelglaset. I Versailles kläddes väggarna i ett galleri med de nya ()2

gjutna speglarna till ett pris av 654.600 livres, och en venetiansk spegel, som tillhört CoLBERT, värderades i dennes bouppteckning till 8.016 livres medan en målning av RAFAEL blott nådde upp till 3.000. Låt oss nu se huru arbetet i en spegelfabrik tillgick på grundval av de sålunda tid efter annan gjorda tekniska förbättringanrn. Vi följa därvid en redogörelse från 1770-talet, likväl utan att ingå på några detaljerade beskrivningar. I en spegelfabrik måste man åtminstone ha tre slags ugnar, nämligen en glasugn, en kyl ugn och en temperugn. I glaseller smältugnen insättas de stora deglar av eldfast lera, varuti glaset skall smältas. Här måste hållas en jämn och stark värme för att hålla de stora mängder av glasmassa flytande, vilka erfordras för gjutningen av spegelglaset. Kylugnen är avsedd till avkylning av de gjutna glasskivorna, vilket sker med modererad värme, och i temperugnen uppvärmas åter de vid gjutningen tömda deglarna, vilka därvid hunnit avkylas. Sedan råmaterialet tillsatts i behöriga arter och mängder, pulveriserats, blandats och kalcinerats och degeln med massan blivit behörigen värmd i temperugnen, sättes den in i den starkt upphettade glasugnen. Öppningen igenmuras och medan en jämn eld underhålles, får glasmassan stå orörd i ugnen under 64 timmar. Efter denna tid tar glasmakaren med ett järnredskap litet flytande glas ur ugnen, låter det svalna och underkastar det ett prov genom att hålla det upp emot ljuset för att se om några blåsor finnas däruti. Skulle detta vara fallet måste massan uppvärmas ytterligare en tid i ugnen, eljest är den färdig att gjutas efter en timmas tid. Varje degel innehåller tillräckligt med glasmassa till en skiva. Innan gjutningen sker måste alla redskap vara iordningställda, så att arbetet kan försiggå med sådan fart att glasmassan icke hinner svalna. Främst bland dessa är den metallskiva, varpå gjutningen skall ske. Denna, som består av klockmalm och har en storlek av 100X50 tum, vilar horisontalt på en järnställning, vars fötter äro försedda med s. k. engelska kulor så att 63

Bild 4. Spegel från rnoo-talet. !CM . :l!J.277.

den kan röras. På denna ställning finns en järnplatta, vilken liksom metallskivan i tio timmar före gjutningen uppvärmes medelst glödande kol. Till de viktigaste redskapen hör också en järnvals av samma längd som metallplattans bredd och försedd med handtag i ändarna. Även denna uppvärmes. Just före gjutningen sopas kolen undan från metallskivan, och på dess yta läggas fyra uppvärmda m e tallinjaler, vilka skola begränsa det rum, där gjutningen skall ske. Linjalerna angiva alltså den storlek spegelskivan skall erh å lla. De ha även samma tjocklek som denna skall få, varvid iaktta ges, att detta mått är något större än den blivande spegelns tjockl ek, ty något kommer att gå bort vid slipningen. Nu tages degeln med glasmassan ur ugn en , placeras på en liten tvåhjulig kärra och föres fram till d en framför kylugnen stående metallplattan . Denna måste vara anbragt framför ugnens mynning och på samma höjd. Degeln höjes med hjälp av

Bild 5. Spegel från 1600-talet. K.M. 2.534.

en vind, svänges ut över metallbordet och massan gjutes ut över plattan så att den fyller ytan mellan linjalerna. På ömse sidor om bordet stå två arbetare färdiga med valsen, som de hastigt rulla över glasmassan, varvid överflödigt glas flyter ut över bordets kanter och ned i vattenbehållare. Skivan är gjuten och har fått sin form och tjocklek. Man borttager nu linjalerna och skjuter den stelnade glasskivan med hjälp av ett särskilt redskap in på sin bädd i kylugnen. Arbetarna skynda sig att föra degeln in i temperugnen, taga en ny degel ur glasugnen och upprepa gjutningsproceduren. Kylugnen rymmer 6 glasskivor och när man gjutit så många stängas järndörrarna, vilka liksom luckorna till eldhärden tätas med lera. På detta sätt få glasskivorna långsamt avkylas under tio dagar, efter vilken tid man så småningom och med stor försiktighet öppnar ugnen, ty alltför mycket av den friska luften kan vara farligt för glaset. ()5

Lika försiktigt tagas skivorna ut ur ugnen. De skjutas över på ett utanför ugnens mynning placerat bord och ställas därifrån med kanten mot golvet. Därefter föras de in i ett mörkt rum för att besiktigas. Varje blåsa i glaset lyser här som en stjärna, och granskaren utmärker platsen med hjälp av sin diamant. Glaset delas sedan i mindre stycken över de punkter, som han på så sätt utmärker. Det är mycket sällsynt, att en skiva är helt fri från blåsor, ja, av hundra skivor kan det hända , att ingen är helt felfri. Härefter vidtager slipningen. För små skivor använder man en mekanisk slipkvarn, varvid två glasskivor slipas mot varandra. Den undre är då orörligt fäst vid ett bord och den övre placerad ovanpå denna i en ställning, som kan skjutas fram och tillbaka med ett vattenhjul som kraftkälla. På underskivan strör man fint slammad sand såsom slipmedel. När alla fördjupningar utplånats , borttages den rörliga glasskivan och i dess ställe insättes en träskiva klädd med filt, vilken sättes i rörelse på samma sätt och med hjälp av fint sönderdelad och siktad bolus utför den första poleringen. Allt detta måste ske på glasets båda sidor. De större skivorna är man hänvisad till att slipa för hand, ty risken att de skola gå sönder i slipkvarnen är för stor. På samma vis som tidigare fästes skivan vid ett bord. Ovan detta finnes en rörlig arm i vars ena ända är en liten fastkittad glasskiva. Denna föres nu fram och tillbaka över den stora skivan medelst handkraft. Processen tillgår i övrigt såsom i slipkvarnen. När även den större glasskivan på detta sätt blivit förberedande polerad med filt och bolus, skall den få sin sista polering för hand med en filtlapp och smärjelpulver och till sist med den finast pulveriserade tripolit. Resultatet är beroende av den kraft och uthållighet, arbetaren kan åstadkomma. De spår, som poleringen lämnar, är ett av de kännemärken med vilka man kan skilja gammalt glas, t. ex. i en ljuskrona, från modernt. Den sista akten i spegelfabriken är folieringen. Härvid lägger man en papperstunt uthamrad skiva av det finaste tenn, stanniol, på ett fullständigt jämnt och horisontalt marmorbord.

Bild G. Spegel av barocktyp, omkr. 1700, m ed ra m och överstycke a Y blått glas, fattade i förgyllda t ennlister. K.M . 30 .61 i.

fi7

Bild 7. Spegel m ed graverat glas, ramen kliidd m ed mahognyfaner. 1 700-ta let. !CM. 18.4:12.

Medelst en jä rnlinja l utjämnas varje veck eller skrynkl a i stanni olen. Runt denna lägger man så träli ster, vilka skola passa väl intill varandra. Härefter s lå r man kvicksilver över stanniolen , först måttligt och seda n så att d et rikligt täck er foliet. När detta skett, lägges spegelglaset däröver och belastas m ed tygklädda vikter. Det överflödiga kvicksilvret, som pressas ut, hindras av trälisterna att fl y ta bort och tillvaratages. Efter 24 timmar h ar a malgam et hårdnat - och spegeln ä r färd ig. Någon egentlig spegeltillverknin g torde ej h a bedrivits i Sverige före 1700-talet, även om h opsättning av spegelglas och förfärdigande av ramar förekommit redan under föregående århundrade. Ännu lä nge fick man importera spegelglaset. Sålunda omtalar sekreta h a ndels- och manufakturdeputationen i sin berättelse över de sven ska fabrikernas tillstånd 17 51-54, a tt d el visserligen fanns tre spegelfab riker i Stockholm, vilk as

Bild 8. Spegel i silverram av rokokotyp, tillverkad av SVEN,~1 11lLINC., miistarc i Jönköping 1758- 75. JU.1. 21.072.

tillverkningar voro lika goda som de utländska speglarna, och att t. o. m. någon export ägde rum av deras produkter, men man tvivlade på, att detta kunde bli lönande så länge glasen, i synnerhet till de större speglarna, måste införskaffas utifrån. Följer man de kungliga förordningarna, får man en ungefärlig bild av läget på spegelmarknaden under 1700-talet. I förordningen av 8/ 11 1731 rörande 'varjehanda yppig- och överflödighets avskaffande' förbjudes införsel av allehanda möbler m. m. med undantag av spegelglas. Några år senare, 13/ 12 1736, utfärdar kommerskollegium en kungörelse om rätta förståndet av förbudet. Häruti efterlåtes, sedan tull- och landshjälpsavgifter blivit erlagda, införandet av 'särskilte spegelramar och folier samt spegelglas, som ej i ramar insatt är', medan speglar infattade i ramar förbjudas. Nästa steg, 19/ 5 1739, är införselförbud på spegelramar med eller utan glas. Förklaringen härtill är att söka i d en ökade inhemska spegelproduktionen, såsom vi

Bild !J. J.ampett med spegel fattad i meisscnporslin. K.M . 2u.5:J:I.

sett av handels- och manufakturdeputationens berättelse. 1766 inbegripas speglar bland de utförselvaror, som äro berättigade till en exportationspremie av 15 % på grosshandelspriset. Vid utförseln skulle spegeln förses med en inbränd stämpel, som förvarades i hallrätten. Redan 1757 hade man förbjudit införsel av folierade spegelglas, som voro över 12 tum höga, och 1770 förbjöds varje import av folierat spegelglas. Av detta synes man vara berättigad att dra den slutsatsen, att Sverige åtminstone under yngre frihetstid en skulle varit självförsörjande vad tillverkningen av speglar b eträffar. Huruvida detta verkligen varit förhållandet kan man likväl dra i tvivelsmål. I varje fall äro de glasbruk fåtaliga, som tillverkat spegelglas. 1736 anlades ett glasbruk vid Björk.näs i Uppland, vilket tydligen också framställde spegelglas. Här omnämnes några år 70

lföd I O. T oalctts t iill med lampctt av s p egelgla s i te nnram. Rok okoty p. I<.M . 7. 999.

sena re en spege lglass lipa re vid n a mn ERHARD GöBEL, säke rligen identisk m ed d en i n eda nstående pri vil egiefö rtecknin g omnämnde GERHARD GOBELL, som 1744 erhöll Stockholms h a llrätts tillstå nd a tt slipa spegelglas dä r i sta den . Ännu på 1780-tal et drev en ANNA GöBEL, troli gen h a ns ä nka, en spegelfa brik. Även vid Kos ta, grundlagt 1741, tillverka d es speglar och spegellamp etter ehuru ej i någon större omfattnin g. På 1760-ta let omta las dä rstä des en m äs ter ANDERS KAMP såsom tillverka re av såda n a . 1773 a nl a des Strömbäcks spegelglasbruk vid Um eå, vilket em ellertid blott under fem å r kunde driva d enna specia litet, va r efter bruket rekon struera d es för tillverknin g a v a ndra glasprodukter . Under dess första period förek ommer där en m äs ter CHRISTIAN TILLJUNG, som sä ger sig h a a rbetat vid fl era glasfabrik er såväl inom som utom la ndet. 71

Bild 11. Schatull med spegellock, vars glas är m å lat. Kina, 1700-talet. JUL 36.915.

Vad som står att hämta ur tillgängliga källor rörande glasbrukens spegelglastillverkning antyder sålunda icke någon mera omfattande verksamhet. Låt oss se hurudan bilden blir vid betraktande av spegelfabrikernas produktion. Efterföljande stickprov äro hämtade ur kommerskollegii årsberättelser. Antal fahri ker 1769: Stockholm Göteborg Malmö Jönköping Köping Norrköping Summa

Mästare och arbetare

l 8.200 daler smt

9 2 2

Tillverkningsvärde

464

))

172

))

454

))

150

))

19.440

))

1780: Stockholm Göteborg Malmö .Jönköping Norrköping Linköping

1 1 il

Summa

17!JO: Stockholm Göteborg Malmö .Jönköping Norrköping Linköping Kalmar Örebro

4:1

22 1 (overksam) a 2 4 2 7 2 7 2 2

1810: Stockholm Göteborg Malmö .Jönköping Norrköping Linköping Örebro Falun Borås Lidköping

I!)

7 2

,:)

Summa

1850: Stockholm Göteborg Malmö .Jönköping Kalmar Falun Övriga stiider

;14

257 (;7 :128

))

7.6il5

))

)) ))

2.193 rdr spcc. )) :n2 )) 105 )) 134 )) 400 )) 14 )) 108 )) 28 3.354 2.142 :i .705 117 100 120 l!l2 180 243 266 8fl

))

)) ))

)) )) )) )) )) )) ))

))

7.154

1.100 rclr hco )) 9.418 )) 200 )) 1.000 )) 200 )) 371 )) 5.44:1

!!)

2 4

6.!Hi4 rdr spec.

2 18

illi

17.7:32

))

Dessa uppgifter visa, att spegelfabrikerna icke intogo någon 1nera betydelsefull plats i landets ekonomi utan tvärtom voro mycket blygsamma. Huvudsakligen voro de förlagda till Stockholm, där också det största antalet arbetare var för handen.

Bild 12. Sp ege l m ecl gra verat glas, d ater a cl 17 69, ram oc h öve rs ty ck e av sp egelgla s, fa tt a d e i bl ys pröj s ar. I<.M . 12.58 2. - Bild 13. Sp egel i m å la d oc h förgy lld t r iira m av engels k ty p.

Med 1800-ta let gö r Gö teborg huvud sta d en ran ge n stridi g och överträ ffar denn a väsentli gt vid å rhund radets mitt. Uta n a tt d raga fö r vittgåend e slutsa tser av dessa stickprov k a n m a n göra den ia kttagelsen , a tt spegeltillverknin gen vid mitten av 1700ta let n å tt en viss om fa ttnin g,· till vilken den ick e un der de sen a re å rtionden a syn es kunna n å. De kna pph ä ndiga upp gifterna ge ick e någon på ta gli g bild av tillverknin gens n a tur . I a llmä nhe t n öjer m a n sig m ed a tt 74

Bil d 14 oc h 15. Sp egla r m ed fö rgy lld a ro k okorama r , t. h . m e d m ode rnt glas. K.M . 4.74- 1 oc h 6.894.

a n giva, a tt fa briken till verka t så och så m å n ga större och mindre sp egla r. Mera y rkesm ässigt verka r det em eller tid , då storlek en omta las såsom h elglas-, h a lvglas- och 1/4 glasspegla r , va r vid må ttet syn es syfta på d e m er eller mindre till sin storl ek sta nda r diserade spegelglasskivor , som lågo till grund fö r tillverknin gen . E m ellerti d omta las frå n sa mma fa brik både större och mind re h elglasspeg la r , vada n a lltså m å ttet på h elglasen m åste varierat. Be teck nin gen kan k a nsk e också få sin fö rkla rin g i

Bild 16. Spegel i gustaviansk ram med skuret rosettparti, nH'ilad i vitt och guld, 1700-talcts slut. !CM. 19.095.

den under äldre tid ofta använda metoden att t. ex. insätta två glas i en och samma spegel. Utom de på detta sätt omnämnda vanliga speglarna förekommo även fotspeglar, nålstolsspeglar, lock- och skottlocksspeglar, spegellådor och nattlå dor, varjämte under 1800-talet omtalas toaletter, förgyllda bord m. m. En förhållandevis stor artikel utgjorde spegellampetten, vilken tillverkades med eller utan ram. Även ljuskronor tillhörde pro-

Bild 17 och1I 8. Speglar i gustavianska ramar, t.h. med silhuettbild av Gustav Il!. !CM. 12.423 och 10.0<iO.

duktionen vid en och annan spegelfabrik. Glasritaren ANDERS som tidigare varit anställd vid Kosta glasbruk, erhöll 1746 tillstånd att inrätta ett glassliperi och spegelfabrik i Göteborg. Bland hans tillverkningar 1769 förekommo 4 dussin ramspeglar, 20 dussin papp- och fouteralspeglar samt 1 1 / 2 dussin slipade lampetter. Arbetet vid spegelfabriken synes till en början främst ha utAHLBERG,

Bild 19- 21. Spegellampettcr, t. , ., tredelat glas med fascttslipning och stjärnmönster, fattat i bly, t. h. graverat glas i målad träram, h:ida från 1700-talet ; i mitten förgylld ram, 1800-takts senare del. J\.M 40.320, 17 .!l9!) och 4.!l70.

gått från importerat folierat spcgelglas, som skars i lämpliga stycken, till vilka man förfärdigade ramar. Dessa ramar kunde själva, särskilt under förra delen av 1700-tale t, vara gjorda av glas, som fattades i bly, m en b es todo för det m es ta av mer eller mindre skurna och d ekorerade träramar. Det är sålunda snarast spegelramfabriker, det är fråga om. Eftersom ramarna särskilt under barocken och rokokon voro rikt försedda m ed skulpturarbete, ägnade sig bildhugga re och konstnärer sådana som bröderna PRECHT å t utförand et därav . Även från senare tid saknas icke uppgifte r om att bildhuggare blevo spegelfabrikörer. Sålunda erhöll bildhugga ren JOHAN DANIEL ROSENBERG 1756 privilegium på en dylik fabrik i Malmö. Men även själva folieringen av glaset kunde ske vid spegelfabriken, och detta blev und er senare tid allt vanligare. Ett exempel härpå kan just d en nämnde ROSENBERG lämna. Denne anmälde 1810 i kommerskollegium såsom orsak till minskningen i produktionen brist på större spegelglas, kvicksilver m. m. , som han 78

Bild 22 och 23.

T oa lettspeglar m ed rörlig upph iin gning, 1800-tal cts mitt. l\. M. 18.002 och 24.27!1.

använde vid spegelframställnin gen. Bristen var en följd av den n apoleonska kontinentalblockaden. Spegelramens utseende h a r växlat genom tiderna och fö ljt den allmänna smakriktning, som gjort sig gällande inom möbelkon sten. Spegeln har vissa sk eden kommit a tt bli en m ycket b etydelsefull faktor vid rumsinred ningen. Det är icke min avsikt att in gå p å denna sida av dess kulturhistoria . Bilderna få ge en uppfa ttning av dessa smakväxlingar. För d en intresserade må em ellertid till slut bifogas en notis om spege lramar m ed förgyllning. Under 1700-talet h a de det blivit brukligt, att rama rna försågos m ed en oäkta förgyllning eller m ed en blandning av äkta och oäkta. Detta ansågs av myndi gh eterna icke i och för sig olämpligt, ty man sparade därigenom på guldet. Allmänheten kund e dock bli lidande därpå, om d en i sin okunnighet köpte en oäkta förgylld ram i tro att den var äkta. Därför utsändes 12/ 2 1779 en kungörelse, enli gt vilken stämplin g av spegelramar till 12 tums höjd eller 79

däröver skulle ske på följande sä tt: oäkta förgyllda försågos med 2 inbrända kors und er hall stä mpeln, blandat äkta och oäkta med 1 kors under stämpeln och äkta förgyllda blott m ed hall stämpel. Såsom avslutning på detta skisserade bidrag till spegelns historia följer här nedan en förteckning över privilegier för spegelmakare t. o. m. 1790 h ämta de ur komm erskoll egii priviIegieförteckningar. Där icke a nnat angives är kommerskollegium även utfärdande myndighet. 1734

1736

1740

1741

1743 17 44 1745

/ 11

/ 1

r'/

1747

1756

°/2

1756

°/

1757

ia;,

Jan Rudolf Bertling, spegel- och glasfabrik på Skäggenäs, Kalmar län. D. N. von Höpken och intressenter, spegel- och glasfabrik på Skäggenäs, Kalmar län . Olof Westerberg, h a llråttens resol., spegelfabrik i Stockholm. Handelsmännen Dan. Nyberg och And. Bergström, spegelglasfolierin gsfabrik i Stockholm. Transporterad 1747 21 / 11 på h a ndelsmannen J ean Cre; d:o 1760 2 /a på packhusinspektoren Pett. Lund gren och flyttad till Norrköping. Snickaren Anders Boman, spegelglasfolierin gsfabrik i Stockholm. Jacob Echtler, spegel- och laquerfabrik i Göteborg. Gerhard Gobell, h a llrättens resol. att slipa spegelglas i Stockholm. Hielm, k. maj:ts resol. på 2:ne maskiner till speglars sträckande. Helin Johansson , hallrätten s resol. på spegelfabrik i Stockholm. J ean Casper Callion på spegelfabrik i Stockholm; transport 1769 2 "/r. på Joseph Schiirer. Samuel Boman, spegelfabrik i Stockholm. Bildhuggaren Joh. Dan. Rosenberg, spegel- och tapetfabrik i Malmö. Mästaren vid spegelmakeriet Nils Sundström på allehanda speglar i Stockholm.

1758 1760

/ 11

1761

/ 12

1762 ;/ 6 1763

10 / 10

1764 '1/ 2 1772 "0/ ;

1773 1775

5/o

13/o

1776

1776 1778 1780

16/

1782

°/c

17 2

22;

3 0/ 7

1783 ;/ 7 1785 26 /; 1785 3 0/ 10 1786

1790

Joh. Åkerblad, spegelfabrik i Stockholm. Glasmästaren Gabriel Apelgren, att i Sala förfärdiga och försälja större och mindre speglar. Ernst Herman Dittmer, spegelfabrik i Jönköping. And. Nordst röm, spegelfabr ik i Jönköping; trnsp. 1779 22 / 6 på Heding. Hudin, bildhuggarearbeten på bord, sto lar och speglar i Stockholm. Joh. Helin, varjehanda slags spegla r s förfärdigande med därtill hörande siratsliperier. Jonas Holmin, spegelfabrik i Västerås. Johan G. von Bröms, fabrik för tillverkning av a llehanda speglar, ramar för estamper, sch illerier och andra meubler. Lago Lunden, spege ltillverknin g i Stockholm. And. Malmqwist, fortsätta med spegeltillverkn ing Kalmar. Per \Vestin , »Hamburgimättning » till förfärd igande av bildhuggarearbete på bord och stolar samt helfärdiga speglar, Stockholm. Carl Gust. Fyhrwald, fabrik för tillverkning och slipande av alla sorter speglar, ljuskronor, platåer och lampetter i Stockholm. Niclas Falkengren, spegelfabrik i Jönköping. Carl Sasse, lock- och kryddbodspegla r. Equilibri sten .Joh. Fred. Albertus, spegelfabrik i Hälsingborg. Grosshandlaren Nils vVennerdahl, tillstånd att fortsätta spegelfabrik i Stockholm. Glasmästaren Jonas Back.man, spegelfabrik i Malmö. Hovförgyllaren Pehr Floding, spegelfabrik i Åbo. Svärdfejaren Olof vVetterberg, spegelfabrikör i Jönköping. Petter Flygare, spegelfabrik samt tillstånd att tillverka sch atuller och a llehanda förgyllda arbeten. Nils Fahlberg, spegelfabrik i Stockholm. 81

KÄLLHÄNVISNINGAH. MAGNUS ErnEM, Berättelser ur den äldre glasindustriens histori a. MANNE Horn:EN, Spegelmakare i Kalmar, Rig 1931 s. 41 ff. TROELS LUND, Dagligt Liv i Norden, Fjerde Udg., B IV s. 213 ff. Lördags-Magasinet 1842 s. 182 ff. HERIBERT SEITZ, Glaset förr och nu. - Äldre svenska glas med graverad dekor. P. R. SPRENGELS Handwerke und Kiinsle ... Zehnle Sammlung, 177:l. Uppfinningarnas Bok VII s. 225 ff. Lunds Universitets folkminnesarkiv. Svenska Akademiens Ordbokssamling.