Issuu

KULTUREN EN ÅRSBOK

1941

KULTlJREN EN

ÅHSBOK TILL

MEDLEMMARNA AV KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE

9 4

DENNA BOJ{ Äll llEDIGEllAD AV SVEN T. ICJELLBEllG OCH THYCKT I EN UPPLAGA AV 8.000 EXEMl'LAI\ I GRAVYBMANEH HOS HÅRA'.'\ OHLSSONS BOlffHYCIU:HI LUND.

l{LJCHEEBNA ÄBO FBÅN A.-B. MALMÖ

GllAFISKA ANSTALT OCH PAPPEBET FBÅN FJNBHUKEN , STOCKHOLM .

LUND 194:l

MÄRKDUKAR Av KARIN LANDERGHEN

är Fredrikke Brun, dotter till biskopen i Köpenhamn Balthasar Miinter, skildrar sin tidigaste barndom, berättar hon i förbigående hur hon vid fyra och ett halvt års ålder skulle lära sig sy. Det mötte vissa svårigheter att kunna få henne att sitta stilla, dessutom tyckte hon det var roligare att läsa, något som hon nyss lärt sig. Men det lyckades hennes moder att intressera henne för sömnaden genom löftet, att hon skulle få sy ett vintertäcke till sin älskade hund. 1 För oss, med vår syn på barnuppfostran, verkar det som ren grymhet att tvinga en ej ens femårig vildbasare att sedesamt syssla med nål och tråd. Men på 1760-talet, då detta hände, hörde det till god ton och en vanlig borgerlig uppfostran. »Fåfäng gå lärer mycket ont » gällde icke blott de vuxna utan även barnen. Fredrikke Brun uppfattade sig icke heller som ett offer för oförstående föräldrar utan som ett mycket fritt uppfostrat barn. Det är mot en sådan bakgrund som man skall se tillkomsten av våra märkdukar. De äro tillverkade av barn i åldern åtta till elva år och vi kunna ej annat än beundra det tålamod och den skicklighet varmed de utförts. Barnens färdighet blir lättförståeligare, då man vet att de redan hade flera års övning bakom sig. När en flicka nådde vad vi kalla skolåldern, kom den dag då hon fick ett stycke märkduksylle, för att visa vad hon lärt sig. Från tryckta förlagor eller från mors och mormors märkdukar hämtade hon de mönster och motiv hon satte på sin egen. Färgval och komposition få kanske i viss mån tillskrivas mödrar och guvernanter, icke desto mindre måste man beundra barnens egen insats och händighet.

Till uppfostran hörde oftast ej endast en märkduk - den i korsstyng - utan även en på tunt tyg m ed olika slags bottensömmar och vitbroderier samt en duk med lagningar, som i färgat silke efterbildade strukturen hos olika sorters tyger. Det omtalas från en flick.skola i Hamburg på 1700-talet, att eleverna där skulle göra fyra mönsterdukar. En " Namentucll», med korsstyng, en "Knopflochtuch" och en "Hemdzwickeltuch ,, båda med vitbroderi samt slutligen en "Stopftuch >> m ed lagningar." På 1700- och 1800-talet voro således dessa dukar ett led i uppfostran och hade karaktären av ett bevis på vad var och en kunde. Vanligen syddes märkdukarna fyrkantiga och med en bård runt om, så att de om man så ville kunde ramas in och hängas på väggen. Stundom försågos de med en dedikation till någon anförvant och bevarades som minne. Engelska märk.dukar hade som regel tillverkarinnans hela namn och ålder utsydda, liksom även de norska kunde ha. 3 Hos oss nöjde man sig i regel med initialerna och ibland åldern på den , vars skicklighet märk.duken skulle utvisa ,, When I was young And in my Prime You see how well I spent my time And by my sampler You may see vVhat care my Parent Took of me. >> 4 Detta är en vers, som i olika variationer återfinnes på flera engelska märk.dukar och som just nämner dem som ett kvarstående bevis på en god uppfostran. Märk.dukarna synas ha utgått från det gamla ståndssamhällets högre lager och spritt sig allt längre ned. Den nedan omtalade SIBMACHER dedicerar sin andra mönsterbok, 1604, till "einer jungen Pfalzgräfin bei Rhein "." Det var inom adeln man skulle finna publik för sådana mönsterböcker. Under 1700-talet skedde ett förborgerligande. Framför allt är det prästernas och ämbetsmännens döttrar vars uppfostran dokumenterades på detta sätt. Med 1790-talet nådde tredje ståndet sin maktställning 84

/-,_/ 1 9

Bild 1. De vanligaste styngen på miirkdukarna. - 1 Holbeinstyng, 2 »myrgång», il petit point, 4 korsstyng, 5 dubbla korsstyng, 6 tvist, 7 »dronningesting», 8 nhulsting », 9- 10 rokokostyng, 11 klostersöm.

2 4

6 8

Bild 2. Ett på miirkdukarna vanligt motiv, hjiirta med pilar, från olika tider och land. - 1. JOHANN S11JMA C1-11ms mönsterbok 1597, ritat efter !{nON BEllGEnFnENTZEN, Deutsche Stick muster. -- 2. Engelsk miirkduk 1694, ritat efter HEAD, The sampler. - 3-12. Efter svenska miirkduk ar. 3 daterad 1784, K.M. 38.160, 4 daterad 1786, mönster fr å n Värmland, 5 daterad 1797, K.M . 30.951, Bohuslän, 6 daterad 1810, mön ster från Värmland, 7 daterad 1823, !CM . .J-.250, 9 o ch 10 utan årtal, Östergötlands museum, 11och12 utan årtal, Vadsbro , Viistergötland.

och av det rikhaltigare materialet från denna tid vågar man kanske sluta sig till, att märkdukssömmandet då också blivit allt vanligare bland borgerskapet i gemen. På 1800-talet hade denna förskjutning sträckt sig även till allmogen. Det är egenartat att se hur denna i och för sig obetydliga detalj vunnit spridning inom den bildade klassen över nästan hela Europa. Detta märk.dukarnas internationella drag kommer tydligast till synes hos de allmännaste, de korsstyngssydda, vilka vanligen endast kallas »märkduk». Av de övriga lärodukarna tilldraga de sig det största intresset på grund av den långa tidrymd - 1500-talets slut till 1800-talets mitt - under vilken de tillverkades. Hos 1500- och 1600-talets märkdukar finner man andra egenskaper än hos de yngre. De ha framför allt karaktären av mönstersamling, och icke som de senare av läroduk. I tider då tryckta mönsterböcker voro sällsynta och dyrbara, och uppritade handarbeten en okänd företeelse, tjänade dessa dukar att bevara ett tilltalande eller användbart mönster, hämtat antingen från någon mönsterbok eller från en annan märkduk. Denna äldre karaktär finns bevarad i t. ex. den engelska benämningen »sampler» (tidigare även »exampler») och den tyska »Mustertuch». Dessa de äldsta märk.dukarna voro långsmala och avsedda att förvaras rullade på käppar. Här var det således icke fråga om att exponera något prov på skicklighet utan endast att på ett bekvämt sätt bevara de mönster, som kunde komma till användning någon gång. Märk.dukarnas uppkomsttid kan ej med bestämdhet fastslås. Den äldsta daterade tyska är från 1591 6 och den äldsta engelska från 1633. 7 Att de förekommit tidigare även i England framgår av en grupp odaterade dukar med entrelacmönster av uråldrig karaktär och av äldre litterära notiser. SHAKESPEARE nämner dem i »En midsommarnattsdröm» (1594) och HERRICK (f. 1591) skriver på ett ställe: »Come, bring your sampler, and with art Draw in't a wounded heart». 8 86

Även i Sverige förekomma märkdukar från 1600-talet, men de äro sällsynta. Varje tid har satt sin prägel på märkdukarnas utseende. Vid studiel av de äldre dukarna, som till tiden ligga före de svenska, vilka till största delen härröra från 1700- och och 1800-talet, finner man det rikhaltigaste och bäst publicerade materialet bland de engelska. De tillhörde typen mönstersamling, voro långa och smala samt avdelade av horisontella partier med alfabeten, bårder, motivsamlingar och från 1600-talets senare hälft textcitat. Dessa citat, tänkespråk, psalmverser och bibelord, kommo tiderna framåt att utgöra ett kännetecken för engelska märkdukar, men de funnos även på annat håll, t. ex. allmänt i Norge och då och då i Danmark. Längst ned på de långa engelska dukarna funnos ofta mönster i vitbroderi, hålsöm och dylikt. Detta parti var troligen ursprunget till den vita mönsterduken, vilken på 1700talet kom att utgöra en egen duk vid sidan av den färgrika korsstyngssydda. Materialet i de äldsta märkdukarna var linne, något som i Tyskland aldrig helt utträngdes av yllekanfasen. Denna kanfas, ett fint tuskaftat, gulvitt ylle, kom i allmännare bruk i England på 1730-talet

Bild 3. Tysk miirkduk, 1745. 22 X 92 cm. ILM. 34.552.

enligt HEAD. 9 Redan något tidigare förekom den hos oss antingen nu materialet importerats eller den begynnande inhemska ylleindustrien kunde tillgodose behovet. Kanfasen var avsedd för märkdukssömnad och tillverkades i en härför lämplig bredd. På de svenska 1700-talsdukarna varierade denna endast obetydligt kring 33 cm, som regel understeg höjden bredden endast med någon centimeter. Överallt där kanfasen kom till användning, lät man de kulörta stadbårderna sitta kvar som dekoration och fållade dukarna endast upptill och nedtill. Först 1800-talet började mera allmänt rubba på denna norm för storleken och märkdukarna gjordes av olika höjd, ibland t. o. m. endast i form av en smal remsa. På 1830-talet började stramaljen konkurrera med yllekanfasen, vilken något årtionde senare kom ur bruk. Materialförändringen inverkade också på formen. Till en början behöll man det gamla formatet och stramaljen tillverkades med kantbårder - nu runt omkring hela duken - men sedan den icke rutindelade metervaran blivit allmän var man ej längre bunden av de gamla måtten. Garnet, som man broderade med, var under 1700-talet silke, någon gång linne. Det förra var mycket löst tvinnat. Den som sydde kunde därför åstadkomma en nyansering genom att klyva trådarna och blanda olika färger med varandra. Vid 1700-talets slut övergick man till ett hårdare tvinnat silke, som snart blev allenarådande. De tidiga 1700-tals märkdukarna hade kvar barockens djupa, kraftiga färger i t. ex. brunt och blått med inslag av grönt, terrakotta och senapsgult. Vid århundradets mitt då den blomstil, som jag skall beröra här senare, kom i ropet, lyste och gnistrade färgerna klarare och ljusare. På rokokons färgprakt följde så empirens kyliga, finstämda toner. Då fick ofta en kall grön färg tillsammans med något klart rosa dominera märkduken. Med stramaljens uppträdande på 1830-talet följde också ullgarnet - en materialkombination, som redan var känd bland hemmens sydda prydnadsföremål. Även färgskalan växlade. Empirens ljusa kyla fick vika för en mer oskolad brokig88

Bild -L Mönsterstick av

1601. Efter Ornamentstich.

JOHANN SlllMACHEll

PETEll .!ESSEN,

De r

het. Allmogens förenklade märkdukar syddes ofta i enfärgat bomullsgarn och på bomullsväv. De svenska märk.dukarnas komposition var under hela 1700talet i stort sett densamma. Som exempel kan nämnas bild 8. Det vanliga kompositionsschemat var, att alfabetsraderna stodo överst och bottenrutorna , där sådana funnos , nederst. Utrymmet emellan bar i sin övre del initialsköldar och i den nedre strödda småmotiv. Dessa sistnämnda kunde ofta vara uppblandade med större scener, jämför bild 9. Initialplå ten i mitten , vanligen i form av en krans , var kompositionens centrum, ytterligare accentuerad av kronbärande änglar eller heraldiskt ställda fåglar. Dukens komposition var alltid symmetrisk och stundom drevs symmetrien till mer eller mindre fullständig liksidighet. Skilda land och skilda tider ha föredragit vissa broderisätt.

För England voro de s. k. Holbeinstyngen karakteristiska, se bild 1. En variant härav, numera kallad myrgång, förekom på de svenska märkdukarna till alfabeten och initialer. För de tyska märkdukarna synes tvistsömmen varit det utmärkande. I Danmark syddes gärna ett alfabet m ed »dronningesting » eller »hulsting » och en stjärnbård i klostersöm. 10 Av dessa danska styng uppträdde endast de sistnämnda mera allmänt på de svenska märkdukarna. Petit point - 1700-talets älsklingsstyng - användes huvudsakligen till motiven och förekommo synbarligen tidigare på danska än på svenska dukar. I rutorna med bottenmönster användes mera varierade sömnadssätt t. ex. dubbla korsstyng, rokokostyng och klostersöm. Själva korsstyngen syddes under 1700-talet lika på aviga och räta utom någon gång på illa utförda arbeten. Då den manuella skickligheten sjönk på 1800-talet, syddes korsstyngen i rader med understyngen först och de övre sedan. Härigenom uteslöts den möjlighet till schattering som låg däruti, att man kunde rikta överstyngen åt olika håll. Petit point blev även mera sällsynt vid denna tid. Skildringen av utvecklingen är här schematiserad och bryts naturligtvis i verkligheten ständigt av individuella variationer. Märkdukarnas dekor var underkastad gängse stilutvecklingslagar. Rokokons alster fingo som vi ovan sett en annan utformning än den klassisistiska empirens eller den borgerliga biedermeierns. Men trots detta behärskades märkdukarna av en ovanligt påtaglig konservatism. Samma motiv kunde leva generation efter generation. Så sent som på 1800-talet förekommo föremål, som tryckts redan i någon av 1500- eller 1600talets mönster böcker. »The wounded hearl» som omtalades i citatet av HERRICK gick igen århundradena igenom och får här på bild 2 tjäna som exempel på dessa långlivade småmönster. De stora scenerna växlade, bårderna ändrade karaktär och blommorna böjde sig mjukt, graciöst eller klassiskt stelt. Men när en flicka vid 1800-talets början skulle sy en stol på sin märkduk fick den gärna samma form som på hennes mors eller mormors duk i generationer tillbaka. Detta var naturligt ty barnen hämtade sina motiv från de märkdukar deras mödrar 90

sytt som små och ej från den handarbetsstil som i stunden var modern. Av stor betydelse för mönsterna ha i alla tider mönsterb ö c k er n a varit. 11 Redan på 1520-talet utkom i Augsburg flera sådana. De återgåvo mönster som då voro gängse men ofta hade sina rötter längre tillbaka i tiden. Genom tryckkonstens utveckling fingo mönsterna en annan och större spridning än då den skedde från handarbete till handarbete. Utan hänsyn blevo mönsterna kopierade och omformade. De döko upp i italienska, franska och engelska böcker, vilka sedan i sin tur kopierades i de tyska. På detta sätt kunde ett mönster, som togs ur den allra senast utkomna mönsterboken, kanske redan ha en hundraårig livstid bakom sig. Bland de mest spridda mönsterböckerna voro JoHANN SrnMACHERs från 1597 och 1604. Mönsterböckerna innehöllo ej endast s. k. räknemönster avsedda för korsstyngsbroderier, filetsöm och virkning utan även andra för friare broderiarter, men utvecklingen av dem hör samman med en vidare mönsterkrets än märkdukarnas, ty de hade lättare att följa smakens växlingar och blevo ofta bärarna av det nya medan de geometriska mönsterna bevarade det gamla. Så sent som 1800 utgåvo NETTO och LEHMANN i Leipzig en bok med stickmönster i vilken ännu de SIBMACHERSKA motiven levde kvar. Bland de stilbildande böcker, som hade särskild betydelse för märkdukarna, var den av RosINA HELENA FURST 1660 utgivna. Hennes mönster bestodo av stiliserade blommor - tulpaner, kejsarkronor, iris och nejlikor - vilka tillsamn~ans med den föregående tidens småmönster och bibelmotiv levde under hela 1700-talet. På 1780-talet förmedlade mönsterböckerna de nya romantiska herdemotiven och en och annan meanderbård. I en av NETTOS böcker från 1795 återspeglar sig romantiken i brutna pelare och vänskapsaltaren, vilka på 1820-talet blevo vanliga på våra märkdukar. Ungefär samtidigt avlöste den »engelska» stilen 1700-talets »franska ». Dess verklighetsintresse avspeglade sig i den naturalistiska blomstil, som ersatte den gamla stiliserade. Vid denna tid stod också klassicismen i sitt

Bild 5. Tysk miirkduk, 1800. 44 X 43,5 cm. l\.M. 2.15:!.

Bild 6. Dansk miirkduk, 1747. 36,5 X 31,5 cm. ILM. 6.287.

Bild 7. Svensk miirkduk , 1738. 32 X 28 c m . !CM. il.iW7.

Bild 8. Svensk märkduk, 1774. 31 ,o X 37 cm. IC M. 5.028.

flor och gav en viss stramhet åt dekoren. »Berlinerstilen» med dess stora figurscenerier och väldiga prunkande blomsterbuketter - avsedda att broderas med ullgarn på stramalj spredos under 1830- och 40-talen från Berlins tryckerier genom tusentals mönsterblad årligen. Dessa motiv kunde ju ej i sin helhet återgivas på märkdukarna, men de rosor, barn och hundar, som vid århundradets mitt förekommo på märkdukarna, hade här sitt ursprung. Märkdukarna kunde i viss mån även ha ett personhistoriskt värde. De tjänade förutom som mönstersamlingar och kunnighetsprov även som en sorts antavlor i smått. Den dominerande mittskölden bär i regel föräldrarnas initialer. På båda sidor därom stodo far- och morföräldrarnas. Syskonens och tillverkarinnans egna initialer brukade ha en mera varierande placering. Men övriga uppgifter voro sparsamma. Det enda som meddelades var tiden, ibland t. o. m. dagen för sömnaden samt någon gång tillverkarinnans födelseår. Voro några av de anhöriga döda, när duken kom till, syddes deras namn med svart silke. 12 En av Kulturens mest egenartade märkdukar, bild 3, är daterad 17 45. Den tillhör den långsmala typen, sydd med silke på linne och uppdelad i horisontella partier. Tyvärr är den ofullständig både upp- och nedtill. Överst på den bevarade delen ser man korsfästelsen med Maria och Johannes på båda sidor om Kristusfiguren. Därunder är först en kyrka och så ett dansande par i 1500-tals dräkter. Mönstret är riktigt nog också hämtat från ett av SIBMACHERs stick återgivet på bild 4. Lustigt nog har även en engelsk flicka 1729 med samma noggrannhet avbildat de snirklade renässansvaserna och 1500-talets spanska modekläder på sin märkduk. Den nedre delen på märkduken bild 3, består av alfabeten, siffror och bårder. Duken är inköpt i Tyskland och troligen tillverkad där. En annan märkduk med samma ursprung, bild 5, är från år 1800 och tillhör en i Tyskland vid den tiden förhärskande typ. Den är fyrkantig , större än våra, sydd med tvistsöm på 94

Bild 9. Svensk miirkduk, 1795. 31,5 X :lO,; cm. ICM. 9.(;34 .

Bild 10. Svensk miirkduk, 1817. 32,5X28,5 cm . K.M . :l.938 h .

linne i grönt, beige terrakotta och något svart. Den förenkling, som mönsterna genomgingo på sin väg från borgarnas till allmogens märkdukar, visar sig här. Duken skiljer sig från de svenska genom stiliseringens art, som är torrare och m era lineär än som var vanligt på dessa. Även den knappa färgskalan ä r oss främmande. Av utländska dukar har museet ytterligare tre, alla danska. De äro från 1747 , 1795 och 1827. Alla kara kteriseras av en ledighet i kompositionen och en yppighet, som gör att mönsterna frodigt breda ut sig över hela dukytan. Av de svenska märkdukarnas konventionella liksidighet finns hos dem föga, även om man stundom kan spåra en tendens till symmetri. Färgvalet är rikt m en harmoniskt stämt. På bild 6, ser man den ovan omtalade karakteristiska bården i klostersÖin. Säregen på denna duk är blomma n i nedre högra hörnet, som har en nära motsvarighet i ett engelskt broderi från 1692. 13 Av svenska märkdukar har museet över fyrtio stycken daterade från tiden 1738- 1844. De ge en god bild av märkdukarnas utveckling under den tiden , m en några slutsatser om särtyper inom de olika landskap en vågar man ej draga av ett så litet material. De y ngsta m ärkdukarna , sydda med ullgarn på stramalj, saknas i samlingen. Den äldsta märkduken, bild 7, har ej den ovannämnda typiska kompositionen , m en dock ett drag av symmetri, med alfabeten och siffror i tre av hörnen och en mittaxel bestående av syndafallet, en blomkrans och nederst en namnplåt. På denna duk återfinner man flera av de motiv, som äro vanliga tiderna framåt . Först och främst d e bibliska, syndafallet, korsfästelsen och Agnus Dei, om vars innebörd icke någon tveka n råder. Kristusmonogrammet t. v. n edanför syndafallet har här blivit felaktigt återgivet, möjligen beroende på att d en unga sömmerskan ej förstått innebörden av vad hon sydde. De h eraldiskt motställda fåglarna äro kända från all folkkonst, liksom det stela livsträdet, här t. h. om mittkransen. Dubbelörnen och lejonet med lyft tass äro båda vanliga heraldiska symboler. Den tretornade byggningen , som finns här på två ställen, har ofta · tytts som ett 96

BiJ-d 11. Svensk märkduk, 1823. 31 X 28,5 cm. ICM. 3!i.660.

Bild 12. Sve n sk miirkduk, 1836. 31 X 21,:, cm. K.M. 25.812.

stadsvapen. · Tyskarna ha i den sett Hamburgs och danskarna Köpenhamns vapen. Men då den ingår i så många andra städers vapen är det vanskligt att kunna hänföra den till någon bestämd plats. Byggningen till höger på bilden är av den sedvanliga utformningen med två ljusstakar i undervåningen. Det ligger därför ej så fjärran att, som engelsmännen, tyda denna bild som Jerusalems tempel. Detta stämmer också väl överens med hela andan i märkdukarnas motivkrets, där de konkreta föremålen ofta ha en abstrakt innebörd. Egenartad är figuren längst ned till höger, en krönt björn, som sitter på en tron och stöter i en mortel. Denna scen återkommer på en annan av museets dukar, fig. 11, men här har morteln ersatts med ett smalt svårtydbart föremål. Märkduken verkar ålderdomlig med sina dunkla färger och naiva former. Helt annorlunda ter sig den harmoniskt välkomponerade duken från 177 4, bild 8. I klara, lysande färger återges här blommönster i den s. k. franska stilen. De stela heraldiska fåglarna över mittkransen ha här förvandlats till ett par kvistbärande duvor. Krukan och blommorna äro av den typ som vi återfinna på 1700-talets ryor och flamskvävnader. Det lilla lejonet med sin lyfta tass är dock detsamma som förr och den vilande hjorten är ett av dessa uråldriga tidlösa motiv, som lever inom all folkkonst. Vi finner den likaväl bland broderierna från det hedniska Birka som på 1800-talets dukagång. Papegojan var ursprungligen en pelikan, vars blodsdroppar sedan missuppfattats och omvandlats till en blommande gren . Vi återfinna denna papegoja även på märkduken bild 9, liksom på många andra. Bårderna, på denna senare duk från 1795, bukta icke så mjukt som förr. Naturalismen börjar visa sig i t. ex. tuppen eller den osymmetriska blomskålen. De bibliska motiven ha fått krympa ihop för att ge plats åt den noggrant återgivna kyrkan, vars utseende troligen hämtats från samma förlaga som använts av nordtyskarna. Färgerna domineras helt av en oren gulgrön ton som tyqligen varit på modet en kortare tid just då. 98

Bild 13. Svensk märkcluk, 1774. 30 X 32 cm. Gärds hel, Skåne. !CM. 145.

Bild 14. Sve nsk märkcluk, 1844. 33,5 X 23,5 cm. Sydd av Bengta Hansclotter från Hög i Ha1:jagcrs hel, Skåne. !CM. 964.

1800-talet innebär egentligen en dekadens, men då och då förekomma empiredukar, som ha en stel skönhet och där ännu den tekniska skickligheten står högt, se bild 10. Blågrönt och rosa dominerar denna duk, där de gamla motiven, hjorten och papegojan få dela plats med den naturalistiska blomvasen och den av empiren symmetriskt formade bården. Märkduken från 1823, bild 11, är ej medtagen för att belysa någon ny stilskiftning utan endast för att visa hur en märkduk från så sen tid helt kan hänföras till en långt tidigare epok. Ett av motiven, björnen till höger, är omnämnt i samband med den äldsta märkduken från 1738. Alla de små motiven äro tydligen direkt tagna från någon äldre märkduk. Spejarna med druvklasen, som är en av de vanligaste av de bibliska bilderna, finns här. Den stora mittscenen är ny till sitt motiv - ett altare med en liggande hjort på ena sidan och på den andra en herdinna under ett träd med en hjortkalv i famnen och en kelande hind - men formen på marken och trädets lövmassa erinrar om äldre gobelinteknik. Färgerna äro starka och djupa med grönblått och senapsgult som de mest framträdande. Den till typen yngsta av museets dukar är från 1836, bild 12. Bårderna verka välbekanta. De äro av den typ som vi känna igen från spjällsnören och dylikt. Den verklighetstrogna blomskålen och vänskapsaltaret i mitten äro båda av den kring sekelskiftet nya stilen. Färgerna, blått, grönt och rött, erinra om tidens pärlbroderier, dessutom är dukens proportioner andra än de vi förut sett. På 1800-talet förekommer det allt oftare att märkdukarna härstamma från allmogen. Mera undantagsvis finnas sådana allmogedukar även från 1700-talet. Museet har en sådan från 1774, bild 13. Den är sydd på linne i grönt, beige, brunt och ljusblått silke och skiljer sig från den sedvanliga typen, dels genom sin komposition, med alfabetet i en ruta på mitten och dels genom det torftiga motivvalet. Detta belyses klarast vid en jämförelse med märkduken bild 8, som till yttermera visso är från samma år. Bengta Hansdotters märkduk bild 14, sydd 1844, har ej heller mycket gemensamt med de gamla. Den är 100

Bild 15. Miirkduk, 17!J4. Brutna och vii lstii mda fiirgcr, d iir gulgrönt och mossgrö11t dominera. 3 1,5 X 42,5 cm. !CM . 2.02fi.

101

sydd med rött bomullsgarn på vit gles bomullsväv och den för alla allmogemönster karakteristiska stiliseringen är här tydlig. Fastän en liten och obetydlig del av d et stora textila beståndet från gångna tid er h a m ärkduka rna förmågan att fånga vårt intresse. De ha aldrig blivit stilbildande inom broderikonsten i övrigt. Det är tvärtom där utvecklingen försiggått. Men märkdukarna ha m ed bibehållande av sina gamla motiv och sitt gamla utseende ändå till godogjort sig denna utveckling. Deras pretentionslösa broderier kunna ofta vara av en osökt skönhet. Bild 15 visar hur möjligheten till variation i frå ga om färger och komposition ge åt d e bästa ett drag av konstnärlighet.

NOTER. FREDHIKKE Bn uN, Ungdo m s Erindringer. K0benhavn Hll7. J usTus BRINCKMANN, Das T-Iamburgische Museum fiir Kunst und Gewerbe. Hamburg 1894. S. GO. 3 HELEN ENGELSTAD, Norske n a vneduker. Oslo 1938. 4 GLEESON \ VHITH E, The S a mpler i ))The Studio)) \ Vi nte rnumb e r 189G-7. Sid. 69. 5 PETER JESSEN, Der Orn a mentstich. Berlin 1920. Sid. 14G. 6 BmNCKM.\NN, a nf. arb. Sid. 59. 7 VrcTORI A & ALBEHT MUSEUM, A Picture Book of E ng lis h Embroide ri es. Part IL Stuart. London 1933. Fig. 3. (I tidi ga r e e ngelsk littera tur n ä mnes 1648 som å rt a le t för d e n äldsta d a terad e e n gelsk a m ä rkduke n .) 8 A. F. K E~mmcK, E n gli sh E mbroide r y. London 1913. Sid. HG. 0 H. E . HEAD, The Sampler i ))Th e Heliquary)) Vol. VIII. London 1902. Sid. 19. 10 PETRA HOLM, Navne- og a ndre L ~ reklude, i ))Den gam le By)) Aa rbog 1930-31. Sid. 60 ff. 11 1-1 .\NNA KRONBEBGER-FRENT ZEN, Deutsche Stickmusler. Hamburg 1939. '" Med ledning av d essa ini ti a le r och dala k a n m a n stundom le ta ul av vem m är kduke n sytts. t 3 VrCTOHIA & AL BERT MUSEUM, a nf. arb. Fig. 20. 1

102