Issuu

............ '

.KULT REN 0

EN ARSBOK

1940

KULTUREN EN

Å RSBOK TILL

MEDLEMMAH.NA AV K ULTU H. H ISTOH.ISK A FÖH.ENINGEN

FÖH

S(>DHA SVEH I GE

9 4

DENNA BOJ{ ÄH R ED IGEHAD AV SVEN T. KJELLBEHG OCH TRYCKT I EN UPPLAGA AV 8,000 EXEMPLAH I GRA VYRMANER HOS HÅJ{Al\ 01-ILSSONS BOKTHYCKEHI l LUND.

l{LJ CI-IEEHNA 1\no Fl\ÅN A.-B. MALMO

GRAFISl{A ANSTALT OCH PAPPERET FRÅN FINBRUli:EN . STOCKHOLM .

LUND 1941

G N I D A, M A N G L A 0 C H S T R Y K A Au SVEN T. KJELLBERG

enligheten är en god mätare på ett folks eller en människas kulturståndpunkt. Ty även om det låter nedsättande får man nog vidgå, att människan av naturen icke är överdrivet renlig. De flesta barn skulle utan större obehag finna sig uti att vara otvättade, t. ex. om halsen och öronen. I vårt tidevarv, då människan på en mansålder lärt sig så mycken renlighet som väl någonsin förr på årtusenden, finna vi det en smula ne~sättande att höra talas om huru en av sin tids mest bildade kvinnor, drottning Kristina, vid sitt uppehåll i Frankrike beskrives ha haft händer, som voro oigenkännliga på grund av smuts . Men vid bedömandet av framfarna tider få vi erinra oss, att förutsättningarna alltid äro olika mot nutidens. Redan det materiella underlaget skapar svårigheter. Det är en väsentlig skillnad att blott behöva vrida på en kran för att få varmt eller kallt vatten mot att gå till brunnen och spannvis bära upp allt vatten, som erfordras i ett hus. Man kan ej heller vänta sig en större renlighetsgrad under tider då den samtida uppfattningen, såsom t. ex. under 1700-talets senare del, förklarar det vara hälsovådligt att taga vatten i ansiktet och i stället anvisar en rengöring medelst gnidning med · en torr trasa. Om man sålunda vill betrakta r enlighet såsom mätare på kulturståndpunkt, måste man likväl göra många förbehåll. Försöker man vända på satsen och påstå, att hög kulturståndpunkt medför hög renlighetsgrad eller att folk på låg kulturståndpunkt nödvändigt måste vara smutsiga, finner man snart huru orimligt detta är. Tvärtom uppenbarar sig här ett

egendomligt motsatsförhållande. Under en av vår smakkulturs höjdlägen, rokokons och d en gustavianska smakens tid, var kravet på personlig r enlighet mycket ringa m edan fordringa rna på klädedräktens prydlighet och dyrbarhet voro längre drivna än kanske under någon annan p eriod av vår historia. Och likväl är det just under denna tid som det urgamla bruket av bastubad upphör utan att erhålla någon ersättare. Renli gh eten sträckte sig ej heller längre än till det som syntes - va d övrigt var, var tystnad. F. ö. skulle det, som icke b etäcktes av kläder, såsom ansikte, skuldror, hals , väl döljas under la ger av puder och smink. Men vi ha förirrat oss in i den kulturhistoriska snårskog, vars snärjande grenar växa ut ifrån det irrationellaste av alla begrepp - modet. Vi ha dessut01n blott hänsyftat p å ett slag av r enligh et, den personliga och kroppsliga. För att få ett större p erspektiv på r enlighetens problem m åste man också iakttaga huru m ed personen som centrum kretsen vidgar sig till kläderna, till den närmast omgivande miljön, h emm et, till gård och gata, samhälle osv. Vi kunna också tala om en vardags- och en h elgdagsrenlighet och påvisa huru t. ex. julen så långt tillbaka vi känna alltid m edfört bad, tvätt och storstädning. I d et följande skall likväl blott en detalj i renlighetens stora komplex dragas fram, nämligen den procedur vid de tvätta de linneklädernas efterbehandling, som innefattas gn idning, m a n g ling och s tryknin g. Därtill skall framställningen inskränka sig till blott och bart en sammanställning av de r edska p, som kommit till användning vid dessa arbeten. Mycket litet finnes i litteraturen oin dessa ting, och denna korta översikt h ar klargjort för författaren, att icke blott denna d etalj utan h ela den intressanta historien om m änniskans kamp mot smuts och om renligheten som social faktor bör tagas upp till behandling i ett större sammanh ang. Då man tvättar linne, blir detta till motsats mot ylle, som hänger ut si g, skrynkligt vid torkningen. Därigenom blir det

först och främst obehagligt att bruka och dessutom förlorar det just det, som är linnets stora skönhetsvärde - vitheten och glansen. För att råda bot härpå har man sedan långliga tider i syfte att få fram den glatta och vackra ytan använt sig av två metoder - den k a 11 a och den varma. Till den förra räknas gnidning och mangling, till den senare prässning och strykning. Båda metoderna fordra att linnet utsättes för ett visst tryck under behandlingen. Gnidning. Ännu långt in på 1800-talet och i huvudsak så länge som man på landsbygden bibehöll det gamla dräktskicket var det brukligt att gnida linnet med hjälp av en »gniesten » för att få det slätt och blankt. Särskilt linneklutarna till huvudklädseln och särkens eller skjortans överdel och ärmar fordrade denna behandling. Därvid använde man sig av en rund, tillplattad glaskropp, lagom stor att hålla inne i handen, med en jämn, konvex gnidyta. Benämningen gnie-, rulle- eller glätte-s ten tyckes angiva, att materialet till en början varit av sten. Både från Halland och Skåne finnas i museet gnidstenar av detta material. De utgöras av naturligt slipade moränstenar, som genom sin runda form och glatta yta äro lämpliga för ändamåilet. I jämförelse med sina kollegor av glas ha de blivit tillvaratagna i mycket ringa antal, vilket kan bero på att de blivit förbisedda av samlarna, se bild 1. Gnidstenar av glas ha varit vanliga i hela södra och mellersta Sverige. Utom den typ, som till formen närmast liknar en liten vetebulle och som varit allenarådande i Skåne, förekom även ett slags gnidstenar, där »bullen» fått ett handtag av glas, så att det hela såg ut som en upp- och nedvänd svamp vid användningen, bild 1. Därtill förekom även ett slags flaskor med rund botten, vilka för att höja effekten kunde fyllas med varmt vatten - dessa kommo därigenom att till sin princip likna strykjärnen. »Det fanns säkerligen i början av 1800-talet icke en vuxen allmogekvinna i Skåne, som icke hade sin 'gniestain' », skriver

Bild 1. ))Gnidfjel» från Herrestads hd, gnidst enar av sten från Fagered sn i Halland och av glas från Tjörnarp sn i Skåne. K. M. 4887, 20613 och 14611. Bild 2. R ekonstruktion av gnidning.

KARLIN på en av sina kataloglappar i museet. »De medfördes ännu i min barndom såsom ett säljbart bruksföremål i de glaskistvagnar, som glasbruken sände ut i bygderna. De kostade, vill jag tillfälligt minnas, 16-24 skilling riksgälds (35- 50 öre). 16 skilling kostade den glättesten, som min barnpiga, GUSTAVA DAVIDSDOTTER, 1864 inköpte och som av mig högeligen beundrades. Jag minnes den särskilt, därför att hon var lycklig över det billiga priset.» Vid gnidningen lade man linnet på ett fast underlag, en bordskiva eller dylikt, men ofta på en särskild för ändamålet tillskapad bräda. Sådana » gniefjelar» voro vanliga i Skåne och bestodo av ett tunt bräde merendels av bok, med en utskuren och ornerad överdel, bild 1. De voro ofta försedda

med en inskrift, som visar, att de varit fästmansgåvor. För att få elasticitet vid gnidningen fordrades också ett mellanlägg av skinn. På det häröver utbredda linnet försiggick nu glättningen, varvid gnidstenen med tryck från handen fördes över y tan och polerade denna . I äldre tid förhöjdes linnets glans med hjälp av vitt vax, som gneds ut över ytan, och i senare tid genom behandling med stärkelse. På detta sätt erhölls en hög glans, som säges väl ha kunnat ta upp tävlan med vår tids glansstrykning. Gnidstenar av glas äro påträffade i norska gravar från yngre järnåldern och tillhöra fynden från Birka. Om de eljest ingå i svenska förhistoriska fynd, har jag icke kunnat konstatera, i varje fall ha de eniigt meddelande av professor J. E. FORSSANDER icke påträffats i skånska forngravar. Någon glastillverkning före m edeltidens slut har icke förekommit i Nord en, och de förhistoriska gnidstenarna av glas h a med all sannolikhet hitförts söderifrån, t. ex. från Kölnområdet, varifrån folk vandringstidens dryckesglas anses härstamma. Detta måste ju ha medfört, att sådana glasstenar varit dyrbara och svåråtkomliga ting, som blott kunde nås av fåtalet. Här kan man m ed skäl förmoda, att den verkliga »stenen » varit mera allmän som redskap eftersom den kunnat anskaffas av var och en. De nordiska sagorna innehålla flera uppgifter om glättning av linne eller strykning, som detta arbete redan då kallades, ehuru denna benämning numera allmänt är förbunden m ed den varma metoden. HJALMAR FALK anför exempel h ärpå i sin intressanta studie, Altwestnordische Kleiderkunde. Här omtalas också, att linnet r edan under äldre medeltid beströks med vax. Ehuru våra förhistoriska och m edeltida fynd, så vitt vi nu kunna döma, lämna mycket sparsamma uppgifter om glättning, ha vi ingen anledning därav sluta, att sådan ej förekommit h os oss. Bristen på gnidstenar av glas kan ju, såsom r edan antytts, bero på att annat m aterial - sten, trä, ben kommit till användning. Hade vi icke känt till d e förhistoriska fynden , skulle vi säkerligen varit benägna att anse glas-

glättaren helt och hållet tillhöra den nyare tiden med begynnelse under renässansen. Vi skulle sagt oss, att 1500- och 1600-talens förkärlek för stärkta krås och spetsar liksom den ymnigare förekomsten och de allt billigare priserna på linnevaror skulle ha medfört uppkomsten av glättningsproceduren just under denna tid. Omvänt borde ju även den så vitt vi veta sparsamma användningen av linne och hampa under medeltiden och äldre skeden också innebära, att glättning blott förekommit i mycket begränsad omfattning och som följd härav fynd av redskap därtill också vara sällsynta. Med dessa fakta för ögonen ha vi likväl svårt att förklara huru det kan komma sig, att förfaringssättet, som var känt under förhistorisk och nyare tid, icke synes ha, praktiserats under de däremellan liggande århundradena av medeltiden att döma av bristen på redskapsfynd. Ty så vitt jag kunnat finna ha inga med säkerhet medeltida fynd av gnidstenar blivit gjorda i vårt land. I den väldiga fyndmassan från det medeltida Lund, som representerar fyndplatser från praktiskt taget hela den gamla stadens område, finnas sålunda blott tre fragment, och de äro anträffade på ett sådant sätt, att man icke kan bedöma deras ålder. Även för Norges del saknas gnidstensfynd av medeltida slag, åtminstone vad de två stora städerna Oslo och Bergen beträffar, i varje fall upptager SIGURD GRIEG i sina Middelalderske Byfund icke några sådana. Utgår man ifrån att klädesplagg av linne varit sällsynta och dyrbara under medeltiden, borde likväl Lund med sitt stora antal av kyrkor, kloster och stiftelser och de rikedomar, som funnits samlade här, ha kunnat uppvisa en rik användning av linne, om icke annat så till den sakrala skruden. Det har för övrigt sitt intresse, att en av de äldsta uppgifterna om vaxning och glättning just talar om en biskop, som lät vaxa sin linkjortel. (Fornmanna Sagur XI 420.) Under sådana förhållanden bör det enligt min mening vara rimligare att förutsätta, att glättning förekommit under medeltiden, men att redskapen antingen nu ej mera kunna anträffas eller ännu ej äro igenkända bland fynd föremålen. Jag vill

Bild. 4.

l3ild il. Isläggar funna i Lunds jord. Rekonstruktion visande huru en islägg kan användas vid gnidning av linne.

förutsätta, att det senare är fallet och utväljer bland dessa en grupp, som alltid synts mig otillfredsställande förklarad till sin användning och som jag såsom en hypotes vill antaga som glättningsredskap för linne. Denna grupp utgöres av de s. k. is läggarna. Den övervägande delen av isläggarna utgöres av ett fotslångt ben med en fullständigt glattslipad undersida, ett tillformat »nos »-parti, som från undersidan höjer sig likt en tillplattad stäv, samt ett vanligtvis vinkelrätt mot undersidan avskuret bakparti. I nosen är ett eller flera hål för anbringande av en rem - fragment av en kvarsittande sådan har anträffats i Lund - och i bakpartiet ett skuret eller borrat horisontalt hål, oftast blott en utvidgning av märgpipan. I det sistnämnda hålet förekomma ofta fragment av trä, och det synes mycket troligt, att dessa fragment utgöra resterna av en plugg, varmed en rem likaledes varit fastsatt, bild 3.

Bild 5. Kaveldonet i användning.

Det har allmänt antagits, att dessa ben varit identiska med de isläggar, som nordborna i äldre tider brukade vid isfart och som då snörades fast under fötterna. Framfarten, som icke kunde ske såsom på vår tids stålskridskor, försiggick med hjälp av en piggstav. OLAUS MAGNVS säger, att vid kapplöpningar på isen begagnar man sig av »slätt, polerat järn eller släta läggar av hjort eller nötkreatur . . . Dessa, som äro av en fots längd, fästas under fotsulorna och åstadkomma, att man, där färden går endast över blanka isen, kan sticka ut i det snabbaste lopp . . . Bland de tävlande äro de första, som uppnå målet de, vilka fästa vid fotsulorna brett avfilade hjortläggar, som insmorts med svinister. » Emellertid har man väl knappast något belägg för, att de av OLAUS MAGNUS på detta sätt skildrade isläggarna verkligen äro identiska med de polerade benen av det utseende, som ovan angivits. Då vVILHELM BERG vid utgrävningarna på Ragnhildsholmen påträffar en islägg, som han säger vara lika 7;)

dem, som »intill senaste år varit fortfarande i bruk, särskilt i denna trakt», ser denna ut på ett helt annat sätt. »Den utgöres av ett längs mitten itusågat lårben av något större kreatur. Efter att ha borrat tvenne hål i övre kanterna av vardera ändan och därigenom trätt remmar, spände man med hjälp av dessa benet under foten, naturligtvis med den plana delen uppåt och den kullriga nedåt.» Tar man de på Kulturen förvarade benfynden i betraktande, skall man finna, att benen äro små - storleken varierar mellan ca 17-27 cm och det stora flertalet har en längd av ca 22 cm. De äro sålunda genomsnittligt mindre än en fullt utvuxen fot. Konservatorn, fil. d:r HERVED BERLIN, som haft älskvärdheten undersöka några av benen, har bland dem funnit metacarpalben av häst, samt metatarsalben av häst och ko. De torde ha varit mycket svåra att fästa under en medeltida sko, som saknade den styrka bindsulan ger. Undersidan är genomgående fint slipad och så plan, att en oftast mycket skarp skärningskant uppstått mellan denna och benets rundade partier. Ytan är mycket sällan repad och dess tillstånd visar, att man med mycken försiktighet sökt bibehålla dess plana och finglättade karaktär. Benet är på grund av sina ledhuvuden bredare i ändarna. Därför är också den planslipade ytan bredare på dessa ställen. Kan en yta av detta slag uppstå och bibehållas om benen äro brukade till skridskoåkning? Man kan utan vidare svara nej på denna fråga. Redan de primitiva fästningsanordningarna måste göra, att benskenan icke kan hållas i ett konstant läge under foten, och minsta vickning måste framkalla en nötning, som strävar att göra den plana ytan rund, i varje fall att avrunda dess kanter. För att utröna om det förhåller sig så, har jag snörat ett par av dessa isläggar på mig och givit mig ut på den hala isen. För att kunna hålla balansen måste man stå rakt upp och ned. Vid rubbning av detta läge gled benen åt sidan. Med hjälp av en piggstav, som man för mellan benen, kan man lätt hålla balansen och få upp en bra fart. Försöken gjordes på en

liten damm i Kulturen. Jag hade sålunda behov av att runda dess kanter. Varje rundning eller svängning måste ske genom en uppbromsning, varvid fötterna glida åt sidan. För att inte falla omkull är det därvid nödvändigt att inta en sådan fotställning, som uppstår, då man prässar knäna mot varandra och fötterna åt sidorna. Härvid sliter man på den inre kanten av isläggen. Efter tio minuter hade en påtaglig avslipning av den skarpa kanten ägt rum, och det råder ingen tvekan om, att dessa skarpa kanter efter en något flitigare bearbetning skulle blivit helt avrundade. Särskilt framträdde detta på benets bredare fram- och bakpartier, vilka voro mest utsatta för nötningen. Stora repor uppstodo. Jag kände mig eljest förvånad över, att benmaterialet icke nöttes fortare vid tanke på huru fort våra stålskridskor bli »slöa» och måste slipas. Beträffande den glattslipade ytan har man svårt att förstå, att denna i så stor utsträckning undgått repor. I Lund har under medeltiden funnits många, men små dammar och vattendrag. Vid skridskogång måste det ha varit , svårt att undvika att gå även på landbacken, t. ex. vid förflyttning från den ena dammen till den andra, och man får väl utgå ifrån, att ungdomarna på den tiden liksom vi »skrillade» på gator och i nedförsbackar. I alla dessa fall kunde man icke ha undgått att få repor efter stenar, hårdfrusna jordkokor och iskanter. Av dessa skäl synes man vara berättigad att dra den slutsatsen, att dessa ben icke använts vid skridskogång. Däremot finnas andra ben av snarlikt utseende, men utan den plana ytan, som kunna ha varit det. För att erhålla den omtalade ytan har man först skurit sidan plan med hjälp av ett järn, varvid benets på grund av lederna förtjockade ändar blivit avjämnade. Bland fynden förekomma ej färdiggjorda exemplar, på vilka man kan se tillvägagångssättet. Därefter har en omsorgsfull avputsning ägt rum. Att detta tidsödande och besvärliga arbete utförts för ett bestämt ändamål är uppenbart. Vilket har det varit? Som svar på denna fråga vill jag framställa den hypotesen, att dessa s. k. isläggar ha nyttjats till glättning av linne. En 77

viss tradition för användande av b en vid glättning föreligger , ehuru jag icke kunnat finna något belägg för det här fram ställda förslaget. För att bättre komma åt vid fina veck och r ynkningar har man ej sällan bruka t att taga en »ornetand », galtatand, att glätta m ed. Falsbenet vid bokbinderi kan sägas vara en tänkbar parallell. Arbeten av detta slag tillhöra ju vardagslivets icke alltför märkliga ting, som lä tt glida förbi utan att omnämnas. Kansk e kan någon av mina läsar e ur sitt minne lämna n ågot stöd för teorien. Under alla förhållanden är ben av denna typ utomordentli gt användbara till glättning och med hjälp av remöglorna i dess båda ändar låter benet sig m ed stor lätthet m an övrera på sätt som framgå r av bild 4. Mangling. Vid sidan av det nu anförda sättet a tt glätta, som av allt att döma måste ha urgamla anor , har man också förstått att ge linkläderna en slät och glänsande yta genom mangling. Därvid har m an virat klädern a på en rund träkavel, som sedan m ed hjälp av ett bräde rullats runt och samtidigt utsatts för tryck. Redskap av denna typ ha i stort antal bevarats till våra dagar, och metoden har långt in i sen are tid brukats h os vår allmoge. Två olika ordstammar äro förbundna m ed detta arbete kavla och man g l a. Båda orden åsyfta den runda stock , kaveln, varpå kläderna svepas. Beträffande ordet 'mangel' ingår däruti d et gamla nordiska ordet för hand, mun d , och mangel betecknar i olika nordiska dialekter det k avelliknande h andtag, varmed kvarnsten en i en h andkvarn vrides omkring . . Vid mangling <länkas kläderna lätt m ed vatten eller tagas innan de hunnit bliva fullt torra, varigenom r esultatet av arbetet blir bättre. Delvis på grund härav anser FALK, att mangling funnits redan under sagatiden vid sidan av gnidning och anför som stöd härför ett uttryck i Fornmanna Sagur, som i översättning lyder: lät konungen giva sig vatten a tt stryka sin klädnad, ty han skulle fara på gästabud .

Bild. 6 . Kavelbräd en m e d handtag av äldre, i förgrunden, och yngre typ. KM. 15159 och 14039.

Så vitt jag kunnat finna äga vi emellertid icke från medeltiden eller äldre tid några redskap, som kunna bevisa, att mangling skett m ed kavel och bräde, och de språkliga vittnesbörden ge knappast tillräckligt underlag för annat än antaganden. De äldsta daterade mangel- eller kavelbrädena äro oftast ornerade med renässansmotiv, särskilt förekomma beslags ornamentik och tandsnitt, och synas därigenom ge vid handen, att de tillhört mera ståndsmässiga hem. De uppträda också vid en tidpunkt, då linne på grund av sin billighet blir ett alltmera brukat material till kläder, sängutrustning och bordtäckning. Det förefaller därför som om mangling med kaveldon blivit vanligt under vasatiden i vårt land och spritt sig från herremansklassen till gemene man. Därvid har likväl icke den gamla metoden med gnidning upphört utan funnits vid sidan, liksom fallet varit hos vår allmoge i senare tid. Med mangling kunde man icke heller uppnå samma glanseffekt som med gnidning.

Den vanligaste formen av mangelbräde är långsmal och har på översidan vid ena ändan ett bygelformat handtag. I detta fattade man brädet med höger hand, ansatte dess främre ända mot det på kaveln upplindade tyget och förde under tryckning, så att kaveln och tyget rullade på den underliggande bordskivan, brädan framåt. Då kaveln på detta sätt rullat hela brädans längd, flyttades den med vänstra handen tillbaka och rullningen fortsattes , bild 5. I sin äldre form är. mangelbrädet jämnbrett och försett med ett högre, mot långsidornas kanter avfasat mittparti, se bild 8. I yngre exemplar blir det ofta bredare mot främre ändan samt får en plan översida. Handtaget är merendels i de äldre exemplaren framställt i ett stycke med brädet, men blir senare allmänt skuret i ett stycke för sig och genom falsning inskjutet i brädet. De äldsta handtagen av detta slag ha en enkel bygelform, vilken under 1700-talet vanligen ombildas i form av en häst, bild 6. - Vid sidan av det bygelformade handtaget förekommer också sparsamt ett handtag i direkt fortsättning av mangelbrädets bakre ända, så att brädet får utseendet av ett stort klappträ, se bild 7. I museets samlingar finnas mangelbräden av denna typ från Bohuslän. Deras uppträdande där får sättas i samband med påverkan från väster, ty både i Norge och på Island har denna form varit bruklig. Genom inskrifterna på kaveldonen kan man sluta sig till att många varit fästmansgåvor . .På ett i Nordiska museet bevarat bräde från 1630 finnes följande tänkvärda sats inskuren, vilken kunde ha stått som måtto för denna lilla uppsats: TVETA TIN KLEDER HVIT OCH SEDAN KAFLA TEM MED FLIT. HVITE KLEDER ÄR QVINFOLKS HEDER. Kaveldonet är urtypen för alla senare manglar. Bland dessa är stenmangeln - en med stenar lastad låda, som för hand föres fram och tillbaka över det på kavlar upprullade tyget - den äldsta och längst kvarlevande formen av de i senare tid utvecklade mekaniska manglarna. Dess framträdande vittnar om, att lakan och dukar av linne, som blott med svårighet kunde tillfredsställande glättas med gnidsten 80

Bild 7- 9. Kavelbrä de <lat. 1774 med klappträsform, K. M. 14039; kavelbräde dal. 1651 m ed beslagsornamentik, K. M. 15159; kavel och k a velbräde dal. 1747 med karvsnittsornamentik, K. M. 1726.

eller kaveldon, kommit mera allmänt i bruk. Förutom mangling brukades också prässning av linne, särskilt för duktyg. Under 1600-talet och senare funnos stundom dukprässar i förmögnare hem. De bestodo av en ställning, i vilken med hjälp av en vertikal skruv prässning kunde ske mellan två trä'skivor, bild 10. De hade alltså samma form som klädesprässen hos (j

färgaren eller klädesmakaren , men dimensionerna och utseend et voro nättare. Träskivorna i en sådan dukpräss höllo omkring en aln i fyrkant och dukarna måste sammanvikas till detta format. Under prässningen uppstodo härvid skarpa veck i kanterna. Som vi kunna se av samtida målningar, t. ex. bild 11, en familj vid middagsbordet av ABRAHAM BossE, var det tydligen vid mitten av 1600-talet högsta mod att borddukarna voro upprutade i styvt prässade veck av d etta slag. Dukprässarna, som hade sin plats i den stora salen, voro ofta vackert utformade möbler, ej sällan införda från utlandet - p å 1660talet antecknas, a tt så dana inkommo till Göteborg från Danzig och Amsterdam. Nederländerna voro denna tid Europas förnämsta damastproducenter, från vilka länder omfattande import av linn e skedde till oss. Med denna import följde också linneprässen , som likväl endast synes ha tillhört några få välsituerade i samhället och vars modetid är tillända med det karolinska skedet. Prässning och strykning. Dessa tillhöra bå da den varma metoden. Medan prässjärnet i stort sett uteslutande nyttjas av skräddaren till prässning av ylletyg, har strykjärnet funnit sin huvudsakliga användning i hushållet till strykning av tvätt, företrädesvis linne och bomull. Man har anledning fasthålla vid denna skillnad i betydelsen av prässa och stryka även för äldre tider. Ordet 'stryka' har redan i fornnordiskt tungomål betecknat det arbete, som n edlägges på att göra linnetyget slätt och glänsande. 'Prässa' däremot är i den bemärkelse, varuti vi här fatta ordet, först påvisbart under senmedeltiden. Det förekommer sålunda i den heliga BIRGITTAS ordningsregler för klosterjungfrur, där hon varnar systrarna för högfärdig klädebonad och särskilt framhåller vådan av att bära stärkta och prässade kläder. Eftersom det synes vara en allmän lag, noggrant iakttagen från släkte till släkte, att en äldre generation betraktar nymodigheter i klädedräkten som syndfulla, ha vi nog av BIRGITTAS förn1aning rätt att sluta oss till, att prässning var modernt vid

Bild 10. Linnepräss från 1600-Lalels slut. Nordiska mus ee t. Bild 11. Holländsk fami lj vid borde t, som är täckt av en prässad linneduk. Kopparstick av A RRAHA~I BOSSE, 1600-lale ts slut.

Bild 12. Prässjärn funnet Lunds jord. K. M. 19588. Bild 13. Strykjärnsforma t prässjärn, troligen från Halland. K. M. 20616.

Bild 14 och 15. Strykjärn för glöder, från ö. Göinge, K. M. 24605, samt av engelsk modell med skorsten.

1300-talets slut. I de stockholmska skräddarnas och överskärarnas skrå av 1501 stadgas straff för den, som »framkommer med det som förbränt är i prässan». Detta skrå går emellertid tillbaka på en äldre överenskommelse mellan skräd84

Bild 1 li. Strykj iirn av äldre ty p m ed rund nos, dat. 1641 , !\. M. 1672\l.

Bild 17 och 18.

Strykjärn av 1700- talsly p med spe tsig nos , det högra dal. 177 3, K. M. 38896 och 17500.

darna, varuti säkerligen bestämmelsen om det i prässen förbrända tyget redan förekommit, ty åtminstone 1482 vittnas inför rätta i Stockholm, att en kå pa »var bränd » av en viss skräddare och att kunden skulle å tnjuta ersättning därför.

Medeltida prässJarn synas icke ha blivit funna i vårt land och vi veta sålunda icke huru de sett ut. Samma är även förhållandet med strykjärn eller strykjärnslod. Medan vi åtminstone äga uppgift om prässningsmetoden från medeltiden sakna vi sådan om strykning. Det förefaller därför antagligt, att strykning m ed varmt lod och järn först kom i bruk hos oss under n yare tiden, ja , kanske icke förrän vid 1500-talets slut eller 1600-talets början. Strykjärnets förekomst skulle då i likhet med kaveldonets ha sin grund i det alltmer tilltagande bruket av linn e. Situationen bör då i Sverige under vasatiden ha varit den , att man kände till en urgammal m etod att med hjälp av gnidning göra linnet glänsande, att man m ed ka veldon just lärt sig att mangla linnet samtidigt som man även börja t använda d en varma metoden med strykjärn. Det kan vara av intresse att lägga märke till, a tt t. ex. alla h ärtill nödvändiga r edskap samtidigt funnos i boet efter TOMAS DYRE till Sundsby 1652, d etta rika h em , som blivit ryktbart på grund av MARGARETA HUITFELDTS dona tion er. I bouppteckningen omtalas ,, 1 m angellfiell och mangelltre» samt »1 kniesten och knieschinnd » - gnidsten och gnidskinn - , vilka voro i fatburspigans vård. Dessutom h ade fru MARGARETAS resepiga omhänder »itt strygejernn, 2 alen blaat r y till itt strygeklede, 1 gamm elt lagen till strygelagen ». Präs s j ä rn e t består av en järnbult ined handtag. Det uppvärmes direkt i elden , på spisen eller ugnen , bild 12. Strykjärnet däremot ställes icke på elden utan består av ett h andtagsförsett hölster , i vilket det i elden uppvärmda stryklodet instoppas. Mellan dessa två typer av 'järn' har man önskat finna ett inre sammanhang och sökt förklara strykjärnet såsom en utveckling av prässjärnet. Medan prässjärnets huvudsakliga uppgift från början varit att prässa sömmarna vid tillverk ningen av yllekläder, varvid p å grund av tygets mörka färg och att prässningen skedde på d en gömda sidan man ick e behövde vara r ädd för nedsotning, så måste detta direkt i elden 8()

Bild 19. Prässjärn med lod, <lat. 1750. K. M. 21658. av marmor, K. M. 6709.

Bild 20. Strykjärn

Bild 21 och 22. Strykjärn med lod samt höjbar lucka. K. M. 33735.

uppvärmda järn vara mindre lämpligt för det vita linnet. Genom att taga bort handtaget skapade man av prässjärnet ett stryklod och till detta gjorde man ett lådformigt hölster med handtag och plan skiva för strykning. Något bevis för denna

förmodade utveckling finnes emellertid icke, ehuru man kan peka på en del sannolika skäl. Ett av dessa är namnet. Prässjärnet är så gott som undantagslöst av järn och har fått sitt namn därav, men strykjärnet är nästan lika undantagslöst av malm eller mässing - och kallas lika fullt järn. Man kan också peka på förekomsten av vissa 'järn' av ålderdomligt slag, bild 13, som blott utgöras av en tunn järnplatta med handtagsbygel och som varken ha prässjärnets karakteristiska långsmala form eller strykjärnets hölster för lodet. Steget är likväl mycket långt från dessa tunna järn till den komplicerade apparat, som ett strykjärn utgör , och man får se sig om efter en mera naturlig utvecklingsgång. Härvid skulle man kunna ta fasta på en ålderdomlig form av strykjärn avsedd att uppvärmas medelst glödande träkol, se bild 14. På den tunna strykjärnsplattan är en med höga kanter tillpassad låda med gångjärnsförsett lock, vilket på samma gång tjänar till fäste för handtagets ståndare och »ugnslucka » för kolens inläggande. Denna uppvärmningsmetod, som av allt att döma praktiserats här under 1600- och 1700talen, ehuru sannolikt i ringa omfattning, och som återupptages för skräddarjärn vid 1800-talets slut, se bild 15, har sina etnografiska motsvarigheter utanför vårt lands gränser. PER OsBECK skriver i sina anteckningar från resan till Kina 17 51: »istället för prässejärn bruka de (kineserna) en liten kastrull av mässing eller koppar, utan fötter, den de fylla med glödande träkol och med honom gnida sina sömmar och annat, som bör prässas ». De kinesiska strykjärnen äro emellertid blott ur själva uppvärmningsmetoden lika våra nu omtalade järn och ha eljest intet gemensamt med dem. Det kan vara av ett visst intresse i detta sammanhang att konstatera, att östasiens folk även känna till ett strykjärn, som uppvärmes direkt i elden och att sålunda båda de här angivna metoderna praktiserats hos dem. Enligt VIOLET-LE-Duc skola europeerna ha lärt sig att prässa och stryka från Asien, där under den sasanidiska epoken (226-641 e. Kr.) perserna buro tunna dräkter med plisserade veck, vilka blott genom prässning kunde bibehålla 88

Bild 23. Ur en m ålning av PER HILLE8TRtiM från omkr. 1805. »En stryker, den andra lägger va rmt lod i ett strykjern. »

sin form. Detta dräktmod har sannolikt med korsfararna spritt sig till Frankrike vid 1000-talets slut och sedan dess skall man alltid där ha strukit linne med varma järn. Denne författare känner dock icke till några strykjärn äldre än 1400talet och avbildar ett järn av den hos oss från 1700-talet vanliga typen m ed spetsig nos och stryklod, som han daterar till 1500-talet. I strykjärnets skapnad kan man upptäcka flera variationer, och jag anger här några av de huvudsakliga. Det äldsta daterade strykjärnet i våra samlingar bär årtalet 1641. Strykjärnen ha under hela 1600-talet en avrundad nos , vilken omkring l 700 blir spetsig och alltsedan fortsätter att ha denna form, jämför bild 16-18. Stryklodet införes alltid från järnets bakre sida, vars öppning är försedd med stängbar lucka. Under 1600- och

1700-talen tillslutes denna i allmänhet förmedelst en liten gångjärnsdörr, som låses med klinka. Från omkring 1800 är denna dörr omvandlad till en höj- och sänkbar lucka, bild 21- 22. Förra århundradets senare del är ett skede av experimenterande på strykjärnets område, och många olika arter se dagen. Ur utvecklingshistorisk synpunkt är det intressant att lägga märke till hur strykjärnet åter blir av järn med massiv bult och sålunda i princip upptar prässjärnets form. Prässjärnet å sin sida gör ett liknande språng och upptar i en del engelska typer, som införts hit, strykjärnets gamla ide med uppvärmning genom glöd, en form som t. o. m. förses med skorsten, bild 15. Strykjärn värmda med gas och elektricitet avslutar denna serie, som väl troligen ännu har flera utvecklingsformer att vänta. Med vårt århundrade har prässning och strykning fått en mera vidgad betydelse genom den höga klädstandarden, och särskilt prässningen av yllekläderna har nått en tidigare oanad omfattning. Sedan de runda »rören» , d . v. s. de smalformade byxbenen, under 1900-talet fått vika för vidare former, har t. ex. byxprässningen för att åstadkomma de knivskarpa vecken ökat marknaden och därmed även utvecklat tekniken. Men parallellt härmed nyttjas ännu ålderdomliga metoder. Att lägga byxorna under madrassen för att byxvecken genom kroppsvärmen och kroppstyngden skola hålla sig, är icke alltför ovanligt. Så bör man likväl kunna beteckna den ålderdomliga metoden att använda varmt bröd istället för prässjärn, vilken praktiserats hos allmogen för att åstadkomma de många vecken hos plisserade kjolar. Men här ha vi råkat in på ett sidospår från denna uppsats, vars syfte varit att sammanställa de redskap, som brukats vid strykning av linne.

ANJ\'fÄRKNINGAR. Den som vill h a en intressant och safti g läsning rörande renligh eten i äldre tid b ör söka upp TROELS LUND, Dagligt liv i Norden. Om gn i dstenar skriver P. G. VISTRAND, Gnidstenar i Nordiska museet. Meddelande från Nordiska Museet 1899 och 1900, s. 13-21. Utom i d enn a uppsats a ngiven litteratur kan för gnidstenens a nvändning p å tyskt område h änvisas till HÄBEHLIN, Gnidelsteine, Globus 89 s. 348 f. För den etnografiska sidan kan även h änvisas till U. T. SmEr.rus, Finlands fo lkliga kultur Il s. 55, Klädtvätt och strykning, och R. MERINGER, Die Mangel, Indogermanisch e Forschungen 19, s. 430-437, 21 s. 282-283. Intendenten GösTA BEnG, Nordiska museet, h ar lämnat förf. värdefulla upplysnin gar både beträffande litteratur och material, för vilke t frambäres ett varmt tack. Bland föremå l i Nordiska museet, som äro av intresse i de tta sammanhang, må anföras en som gnidsten använd snäcka från Arildsläge, Skåne, v ilken i sin rustika form eft erliknar den svamp formad e gnidstenen h är nedan. BERG har också gjort m ig uppmärksam p å bruket av träsked till glättning, kä nt genom uppteckningar fr ån Skåne och Värmla nd.

Bild 24. Gl ä ltes ten av glas med handtag. K. M. 8488.