Issuu

............ '

.KULT REN 0

EN ARSBOK

1940

KULTUREN EN

Å RSBOK TILL

MEDLEMMAH.NA AV K ULTU H. H ISTOH.ISK A FÖH.ENINGEN

FÖH

S(>DHA SVEH I GE

9 4

DENNA BOJ{ ÄH R ED IGEHAD AV SVEN T. KJELLBEHG OCH TRYCKT I EN UPPLAGA AV 8,000 EXEMPLAH I GRA VYRMANER HOS HÅJ{Al\ 01-ILSSONS BOKTHYCKEHI l LUND.

l{LJ CI-IEEHNA 1\no Fl\ÅN A.-B. MALMO

GRAFISl{A ANSTALT OCH PAPPERET FRÅN FINBRUli:EN . STOCKHOLM .

LUND 1941

NÅGOT OM SVENSKT PÄRLFISKE Av HARALD NILSSON

är man hör ordet pärlfiske, tänker man väl närmast på ett blått söderhav med korallrev, bränningar och dykande infödingar på jakt efter pärlmusslor, och det är först hos juveleraren som man påminnes om, att. det även finnes något som h eter sötvattenspärlor. Havspärlmusslornas pärlor anses visserligen genom sin storlek, färg och lyster vara de förnämsta, m en även sötvattenspärlorna skattas högt på pärlmarknaden. Sötvattenspärlor alstras framför allt av d en äkta flodpärlmusslan, Margaritana margariti ' fe r a, och det är i synnerhet denna som ifrågakommer vid pärlfiske. Den äkta flodpärlmusslan är utbredd i Sibirien, norra Europa och norra Nordamerika. I Sverige fö r ekommer och fiskas den numera framför allt i norrländska och halländska vattendrag men påträffas även i andra landskap såsom Blekinge, Småland, Väster- och Östergötland. I synnerhet Norrland med Lappland är rikt på musselförande vatten , vilkas antal uppskattas till omkring ett hundratal. Ett namn som Pärlälven, i Jokkmokk socken, talar också ett oförtydbart språk om rikedom av pärlor. Det var till denna älv som en formlig rusning efter pärlor i god guldfeberstil utbröt för ett 30-tal år sedan, då flera hundra personer samlades där en sommar enbart för att bedriva pärlfiske. Det berättas om bönder, som lämnade sina gårdar vind för våg, för att, som de trodde, på ett lättvindigt sätt skaffa sig den rikedom, som en karg natur förmenat dem. Några hade lyckan med sig och den sommaren fiskades pärlor i älven för omkring 30.000 kr. Även Halland har sedan gammalt varit känt för ett givande

133

pärlfiske m ed ett flertal musselförande vattendrag . Åren 174017 45 fiskades här pärlor på prov för kronans räkning, m en det sistnämnda året upphörde man m ed fisket , då det ej betalade omkostnaderna. Ar 1741 hade man i Lagan fått 65 st. »bättre» och 57 st. »sämre » pärlor. Kort efter mitten av 1700-talet sägas pärlmusslorna i de halländska fiskevattnen, med undantag av Lagan , vara till större delen utrotade genom olovligt fiske. I Lagan bedrives allt fortfarande pärlfiske med växlande intensitet och framgång. Tidigare har flodpärlmusslan varit betydligt allmännare och spridd i vårt land än nu. Men den har utrotats på flera ställen genom ett ohejdat rovfiske, vilket tycks ha varit synn erligen förödande r edan under 1600-talet. I senare tid har förorening av vattnet bidragi t till tillbakagången. Den svenska flodpärlmusslan är svartbrun till färgen men skiftar något efter den botten , där den lever. Den är tm formen avlång, något böjd och har rundade ändar, av vilka den bakre är m era utdragen och avsmalnande. De båda skalen är genom låständer och låsband förenade i den breda, rundade ryggsidan , medan de på undersidan mötas i en tunn egg, då musslan är sluten. Den vanligaste längden på musslan är omkring 11 cm. men enstaka exemplar på upp till 20 cm. kunna ibland påträffas. Musslorna tillväxa mycket långsamt och beräknas kunna nå en ålder av ända till 100 år . De trivas bäst i klart, rinnande, kalkfritt vatten med sandig och stenig botten. Där det finnes riklig förekomst av musslor stå de i riktiga flockar på bottnen. De påträffas både p å grunt och djupt vatten. Musseldjurets kropp omslutes av en tunn hinna, som kallas manteln, vilken invändigt bekläder skalen och · förenar den m ed kroppen. Det är denna hinna som alstrar såväl pärlemorn på skalens insida som pärlorna. Av namnet pärlemor, pärlemoder, att döma trodde man tidigare, att det var denna senare, som var det direkta upphovet till pärlorna. Anledningen till att pärlor bildas i en mussla är alt en främmande kropp av n ågot slag, ett sandkorn, en bit skal, eller 134

Bild 1. Redskap för pärlfiske i Lagan: vattenkikare, klämma av bamburör och musseltång. K. M. 38.874- 6.

någon parasit kommer in i musslan. Då musslan inte kan befria sig härifrån på annat sätt överdrages denna kropp med en beklädnad som uppbygges på samma vis som den på skalets insidor. Kännedomen om pärlornas tillkomst har väckt ideen att odla pärlor genom att införa en främmande kropp innanför musslans skal. Sedan århundraden tillbaka har denna metod praktiserats av kineserna och i våra dagar i stor skala av japanerna. Vår svenske naturforskare LINNE kände även till konsten och lyckades också på detta sätt frambringa pärlor. Han gick därvid tillväga på följande vis; Skalet genomborrades med ett fint hål varigenom en liten, rundad skalbit fästad på spetsen av en silvertråd infördes mellan skalet och manteln. 135

Därefter fästades silvertråden med en plugg, som samtidigt täppte till öppningen. Sedan musslan märkts släpptes den så åter i vattnet. Pärlorna tillväxa mycket långsamt och det b eräknas att det dröjer 12- 20 år innan en pärla stor som ett knappnålshuvud hinner bli så stor som en ärta. Pärlor av en ärts storlek och upp till det dubbla härav äro kanske det vanligaste måttet av svenska pärlor. De största pärlor som påträffats här ha nått en storlek av ända till 13 mm. i diameter, men sådana fynd äro mycket sällsynta. Form och färg växla högst betydligt liksom storleken. Pärlorna kunna vara runda , ovala, droppformade, spiralformade eller oregelbundna s. k. barockpärlor. Formen anses b ero på pärlans läge och om den är rörlig eller sitter fast. En pärla kan också växa fast i skalet, vilket ej sällan händer. Färgen kan bjuda på lika många variationer som formen . Vanligast är kanske blåvitt eller mjölkvitt, m en dessutom förekommer skiftningar i rosa och himmelsblått. Man har t. o. m. påträffat svarta pärlor bl. a. i Blekinge och Östergötland. Bruna pärlor, vilka räknas till de oäkta, kan man finna överallt där musslor förekomma. En mussla kan innehålla ett flertal pärlor, och man har funnit musslor med ända till hundra stycken. Pärlorna ha då givetvis varit mycket små och embryonartade. Men så många som nio stycken vackra pärlor ha dock vid ett tillfälle påträffats i Lagan i en mussla som t. o. m. var liten. När det finnes flera pärlor i en mussla , brukar två eller tre stycken vara det vanliga antalet. Den överallt i Sverige vanligaste och enklaste metoden för fiske av pärlmusslor har varit och är att plocka upp dem med händerna. Men detta kan endast ske på sådana ställen där vattnet är grunt. Tillgången på musslor kan annars vara lika riklig där som på djupare vatten. När man fiskar musslor på djupt vatten, m åste man använda sig av båt och särskilda redskap, för att kunna taga upp dem frå n bottnen. Förr 136

Bild 2. En handfull Laga pärlor. Foto G. V\Tennström , Laholm.

praktiserade man ofta den metoden att från båten eller flotten dyka ner ·efter musslorna, som kunde skrapas loss med en näverskopa, vilket berättas från Jämtland, och därefter uppsamlas i en medförd kasse av något slag. Alltså samma förfaringssätt som ännu användes av infödingar i tropiska hav. I Lagan använder man numera två olika redskap vid fiske på djupare vatten. Det ena utgöres av en musseltång av järn med tre a fyra meter långa armar av trä. Sedan man med hjälp av en vattenkikare, bestående av en låda med fönsterglas i bottnen, eller genom att känna med tången, förvissat sig om att man träffat på musslor, reser man sig i båten och börjar plockningen, varvid man håller den långa tången med en hand om varje arm. Arbetet fordrar stor träning och skicklighet och det kan ändå hända att fångsten blott blir en sten. Liknande tänger av trä och järn ha använts vid pärlfiske litet varstans i Sverige och Finland åtminstone sedan början 137

av 1700-talet. Troligen är det sådana som avses med den »Gaffel och klawe», som omtalas i en uppsats om pärlfiske i Kungl. Vetenskapsakademiens handlingar från år 17 42. Det andra redskapet, som användes i Lagan, består av ett slags klämma gjord av ett 2 a 3 m. långt bamburör, kluvet i ena ändan, varmed fiskas på grundare vatten än med den förut nämnda musseltången. Med klämman arbetas på följande sätt. I ena handen håller man den förut nämnda vattenkikaren, genom vilken man iakttager bottnen, och i den andra håller man bamburöret, vars kluvna ända stickes över musslan, som på så sätt blir fastklämd och får följa med upp. Redskap av liknande slag som den ovan beskrivna klämman har tillsammans med vattenkikare bl. a. använts i Svartån i Östergötland, i Västergötland och på olika platser i Jämtland. I Svartån bestod det av en lång stång, som i spetsen var försedd med två skålformiga plåtar och i Jämtland endast av en i ändan kluven granstång. I stället för den ovan beskrivna vattenkikaren från Lagan, vilken endast använts ett 30-tal år, brukas där numera även en vattenkikare av mera effektivt slag. Den består av ett 2 a 3 m. långt plåtrör omkring 15 cm. i diam. nied en glasskiva i den ända, som vändes mot bottnen. Liknande vattenkikare har redan tidigare använts såväl i Norrland som i andra delar av landet. Den modernaste metod, som kommit till användning i svenskt pärlfiske, är att bruka dykardräkt , vilket under senare år förekommit i Norrland och åtminstone så sydligt som i Östergötlands Svartå. För svenskt pärlfiske har dock i allmänhet så pass modern utrustning visat sig alltför dyrbar och resultatet har inte motsvarat förväntningarna. De fångade musslorna öppnas vanligen genom att man för in ett förut öppnat musselskal mellan de båda skalen för att avskära musklerna, som sammanhålla dem. I Halland anses detta vara den bästa metoden, och en van fiskare kan på detta sätt hinna öppna och undersöka bortåt 400 musslor på en timma. (Denna och flera andra uppgifter ha lämnats av lax138

Bild 3. Pärlfiske i Lagan: vatten kikaren och kl äm man i användning. C. Krantz foto.

och pärlfiskaren J. d'AUBIGNE i Laholm. ) Men musslorna kunna även öppnas med kniv eller annat verktyg. Sedan ·musslan fläkts upp undersöker man om det finnes några pärlor. Detta tillgår vid halländskt pärlfiske så, att man håller musslan med båda händerna och för tummarna, en i varje skalhalva, från den bredare ändan fram mot den smalar'e. Pärlorna påträffas merendels i den smalare ändan. Vid mitten av 1700-talet funderade man på att efter utländskt mönster konstruera skruvar eller tänger att öppna musslorna m ed för att kunna undersöka om det fanns några pärlor, utan att behöva döda musslorna. Huruvida iden kom till utförande vet man inte säkert och i vilket fall som h elst h a de den ingen framgång. Detta berodde bl. a. på att man ansåg att det skulle gå alldeles för långsamt att vittja musslorna på detta sätt. Man kunde nämligen då som nu få öppna hundratals, ja, tusentals musslor eller mera utan att påträffa en enda pärla. Hä rav förstår man även vilket oerhört slöseri med musselbe139

ståndet det vanliga tillvägagångssättet innebär. Ifråga om havspärlmusslorna har man därför nu börjat använda röntgentstrålar för att undersöka om de innehålla pärlor. Om de ej äro pärlförande släppas de ut i havet igen. Det förhåller sig tydligen med dem som m ed flodpärlmusslorna, att man inte av deras yttre utseende kan avgöra, om de innehålla pärlor eller ej. Vad de . senare musslorna beträffar kan man, enligt samstämmiga vittnesbörd av nuvarande pärlfiskare både i Norrland och Sydsverige och av pärlfiskare under 1700-talet, se utanpå en mussla att deri är pärlförande. Detta visar sig genom de s. k. pärltecknen vilka bestå av olika slags missbildningar av musslans skal. Om musslan t. ex. är skrovlig, bred och klumpig i lilländan eller snedvriden eller halvmånformig eller försedd m ed en fåra eller rand fr ån ryggen nerå t kanten, då kan man med stor säkerhet vänta att den inneh åller pärlor - såvida inte musslan redan tappat pärlan, vilket ofta är fallet med stora och gamla musslor. Men å andra sidan kan man inte bestämt av det yttre avgöra, att en mussla ick e är pärlförande. Det kan nämligen även finnas pärlor i de m est välbildade och normala musslor, och ofta äro dessa pärlor synnerligen vackra och regelbundna. Pärlornas värde bes tämmes av deras form, färg, glans och vikt, men härvid spelar även modet en stor roll. I allmänhet betalades av uppköpare i Halland endast 15 a 20 kronor stycket för pärlor med en karats vikt, det vill säga en pärla stor som en ärt och vägande 200 milligram. Dessa pärlor äro här de vanligaste. Men man kan även finna pärlor, som betalas m ed lOO eller flera hundra kr. stycket, vilket senare dock är sällsynt. Den dyrbaraste pärla, som påträffats i Jämtland och kanske i h ela Sverige, betalades av en uppköpare med 1.100 kronor. Det är framför allt under sommarmånaderna som pärlfiske bedrives, vare sig d et nu gäller norra eller södra Sverige. Detta beror på, att det helt naturligt då är lättare att få tag på musslorna än på vintern, bl. a. därför att vattenståndet är lägre. 140

J3ild 4. Pärlfiske i Lagan: med musseltängerna känner man eft er musslor på botten och tar upp dem. C. Krantz foto.

141

Härav torde även framgå att pärlfiske inte bedrives som själv ständigt yrke utan endast som en binäring eller som ett tidsfördriv. Vid Lagan brukade pärlfiske tidigare ofta förenas med laxfiske. Båda ha i sin tur bedrivits vid sidan om lantbruk eller annan sysselsättning. I det följande kommer att lämnas några uppgifter som visa vilken betydande roll man här i Sverige en gång tillmätte pärlfisket. Hur länge pärlfiske bedrivits i Sverige är ännu ej med säkerhet känt, men åtminstone har det förekommit sedan slutet av medeltiden eller början av nyare tiden. Karl IX påbjöd att de lappländska älvarna skulle noga rannsakas på pärlor för Kronans räkning och att var bonde skulle lämna 100 musselskal till fogden. Under 1600-talet har pärlfisket möjligen varit ovanligt rikt givande eftersom Kronan i slutet av detta århundrade lade under sig hela pärlfisket i förhoppning om ökade statsinkomster. Efter att förut ha varit fritt, åtminstone i enskilda fiskevatten, förklarades pärlfisket 1691 för regale, varefter det skulle drivas för Kronans räkning. Förordningen upphävdes emellertid 1723, med den motiveringen att det åsyftade ändamålet (de ökade statsinkomsterna) ej kunnat vinnas. Men redan 1731 förklarades det åter för regale, och 1734 bestämdes, att omvårdnaden och uppsikten över »pärlefångsten » skulle handhavas av kammarkollegium. Straffen för brott mot förordningar rörande pärlfiske voro, åtminstone efter nuvarande förhållanden, synnerligen stränga. Är 1736 stadgades det, att den som blev ertappad med att upptaga musslor vare sig i »bekante eller obekante » pärlfiskevatten skulle ådömas 500 dal. smt böter, 32 par spö eller arbete på Marstrand eller någon annan fästning. Samtidigt förbjöds all handel med oborrade pärlor samt att utan tillstånd borra eller låta borra inrikes fiskade pärlor. Detta vid vite av 500 dal. smt, vilken summa vid förnyad förseelse fördubblades. Förbudet för pärlfiske upphävdes åter på 1770-talet, och sedan dess har det ej heller förnyats . Det blev nämligen aldrig den lysande 142

affär för staten, som man hoppats på, trots att man även vid mitten av 1700-talet försökte att efter kinesisk förebild odla pärlor. Det ' statliga pärlfisket gick t. o. m. så dåligt att, som SVEN LAGERBRING säger i sitt Sammandrag af Swea . rikes historia, »detta fiske lär visserligen intet betalt papperet, som upgåt til tryckning af de tid efter annan i detta målet utgångna förordningarna ».

LITTERATUR- OCH KALLIUNVISNINGAR JoH. FIScHERSTRöM, Anmärkningar om Södra-Halland, Senare stycket. Kongl. Vetenskaps Academiens Handlingar För Å1~ 1761, Vol. XXII, sid. 266 f. · - Rön och Anmärkningar om Perle-Musslors Fortplantning, Natur och Lefnads-sätt. Kon gl. Vetenskaps Academiens Handlingar För År 1759, Vol. XX, sid. 139 ff. SVEN LAGERBRING, Sammandrag af Swea rikes historia; från de äldsta till de nyaste tider, 1778-80, del 1, sid. 58 f. OLOF MALMER, Om Perlemusslor och Perlefiskerier. Kongl. Vetenskaps Academiens Handlingar För Ar 1742, Vol. III, sid. 214 ff. Om Perlor. Almanach för år 1862. J. ANKEH-PAULSEN, Vi fisker Perler i Sverrig. Social-Demokraten d. 2 febr. 1936. F. & G., Skönaste Pärlor ur Lagan k an man fiska. Hallands Posten d. 6 april 1932. NILS FÄRNSTRöM, Pärlfiske i Voxnan. Stockholms Tidningen, sept. 1940. C. KR ANTZ, Skatten i Lagan. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning d. 5 dec. 1936. ANNY MARWIG-RUBIN, Svenskt Pärlfiske, tidskriften Vi, nr 43, d. 26 okt. 1940. GöSTA NJESLUND, Pärlfiskare på Västgötaslätten. Morgontidningen d. 3 aug. 1940. ERIK BERG, Flodpärlor och pärlfiskare. Radioföredrag d. 6 juni 1939. SVEN MARTIN L öv, Med mikrofonen på pärlfiske i Jämtland. Radioföredrag d. 27 aug. 1940.

143