Issuu

............ '

.KULT REN 0

EN ARSBOK

1940

KULTUREN EN

Å RSBOK TILL

MEDLEMMAH.NA AV K ULTU H. H ISTOH.ISK A FÖH.ENINGEN

FÖH

S(>DHA SVEH I GE

9 4

DENNA BOJ{ ÄH R ED IGEHAD AV SVEN T. KJELLBEHG OCH TRYCKT I EN UPPLAGA AV 8,000 EXEMPLAH I GRA VYRMANER HOS HÅJ{Al\ 01-ILSSONS BOKTHYCKEHI l LUND.

l{LJ CI-IEEHNA 1\no Fl\ÅN A.-B. MALMO

GRAFISl{A ANSTALT OCH PAPPERET FRÅN FINBRUli:EN . STOCKHOLM .

LUND 1941

I DEN SISTE LUNDATENNGJUTARENS VERKSTAD Av GUSTAF ÅBERG

>> Tenngjutarens urgamla hantverk sysslar huvudsakligen m ed bearbetning av tenn och bly för att därav förfärdiga allehanda kärl. Av dryckeskärl levererar tenn- eller kanngjutaren alla sorte rs bords- och skänkkannor, bukiga, päronformiga eller annorlunda formade, kaffe-, mjölk- och tekannor , dinappar för moderlösa barn, alla slags bägare och flaskor - - - . Av bordskärl kan man hos tenngjutaren få både gjutna och hamrade fat av olika form och storlek, skålar, tallrikar, skedar, saltkar, ljusstakar o. s. v. För toalettbruk gör han vattenkannor, handfat, dopbäcken, springbrunnar , rakfat., tvålkoppar och nattkärl. Till köket levererar han, utoni nämnda bordskärl, kryddosor, lampor, saltkar, värmeflaskor och mång~ andra varor. För apotekare och barberare arbetar han dosor , mätglas, sprutor, spatlar, sonder och flaskor; för handlaren oljekar, trattar, askar, flaskor o. s. v. Till rese- och fältapotek gör han likaså de flesta kärlen, för att icke tala om att han också förfärdiga r h ela figurer av tenn , stora vägglampetter , bord och likkistor för furstliga personer. - Överhuvudtaget gör tenngjutaren nästan alla arbeten, som guldsmeden levererar i ädel m etall, m en också m ånga , som av kopparsmeden göras i koppar och av bleckslagaren i järn- eller mässingsbleck. Av bly förfärdigar tenngjutaren ej endast bläckhorn, dosor, spännen o. dyl. utan också blyrör till vattenledningar - - - . » Denna snabbteckning av tenngjutarhantverke t i en tysk beskrivning av 1789 karakteriserar nog ganska riktigt dess traditioner , dess bety delse i samhället - tenngjutar ens pro10:)

<lukter följde, som synes, människan från vaggan till graven! och dess ansvarsfulla ställning mellan guldsmidet och de ,, oädla» metallhantverken, som i mycket givit yrket dess intressanta särprägel. Men hundra år senare var detta blomstrande hantverk dödsdömt - då hade i stället kollegan-bleckslagaren fått sin högkonjunktur (det var på den tiden man bytte ut ett tennfat mot en brödkorg av målad plåt!} och då hade 1700-talets stora nya materialtillskott, porslinet, hunnit bli var mans egendom. En historik över tenngjutarnas skråorganisation och produkter i Norden och i Lund har WILLIAM KARLSON bl. a. lämnat i denna årsbok 1936. Här skola vi därför endast dröja i den siste tenngjutaremästarens i Lund, J. F. WERRENRATHs, verkstad, bevarad åt eftervärlden på Kulturen, för att se vad den kan berätta om det dagliga arbete, som där fordom bedrevs. J. F. WERRENRATH hade genomgått läroåren i sitt hemland Danmark, 1843 fått anställning hos tenngjutaränkan JOHANNA BERGLUND i Lund, 1845 gift sig med hennes dotter, 1846 övertagit hennes verkstad och 184 7 gjort sitt mästerstycke för Norrköpings tenngjutarämbete. Den gård (bild 1} vid norra sidan av Mårtenstorget i Lund, intill Svartbrödersgatan, som han omkr. 1865 inköpte, låg på historisk grund, på det forna svartbrödraklostrets område; i ena hörnet mot torget stod den enda ännu kvarvarande, trappgavelprydda klosterbyggnaden. »Klostret » bar vid förra seklets slut den profana skylten »Restauration och Utskänkning » och beboddes av krögare SVENSSON med kollegan SALOMONSSON i källaren. Också i övrigt synes gården ha burit en världslig och brokig småstadsprägel: där bodde fotograf KORFITZEN, bagare PETTERSSON och så som vanligt en prästänka med matlag för studenter, och inne på gården mellan längorna var det allt som oftast cirkus och karusell. I gårdens västra länga, Svartbrödersgatan 3, ha vi att söka vårt tenngjuteri; där levde och verkade familjen WERRENRATH till in på 1900-talet. I hus ets södra del intill »klostret» lågo bostadsrummen, mot gården, och butiken, med skyltfönster 106

Bild 1.

\VERRENR ATHS

gård vid Mårtenstorget i Lund. av 1800·-lalet av A. Korfitzen.

Foto från slutet

åt gatan, och, i nordöstra hörnet, med två fönster mot gården (synliga å bild 1), verkstaden (bild 2, jfr bild 3). Dess dominerande inventarium var den stora, i vinkel byggda tennsvarven (bild 15), vars höga svänghjul avtecknade sig mot gavelväggen, medan svarvbänken sträckte sig utefter väggen mot gården, där fönstren skänkte gott ljus för det fordrande svarvningsarbetet. I omedelbar anslutning till svarvbänken fortsatte det låga arbetsbordet under det andra fönstret. Framför bordet stodo de två trebenta stolarna för mäster och hans gesäll, och på väggen mellan fönstren, bakom läderremmar, och på en hylla därovanför sutto verktygen för svarv och bänk. Till vänster innanför dörren bredde sig ugnen, en murad öppen härd, omkr: en meter i fyrkant och c:a 75 cm hög, med en träkolseld på rist under rökfånget av plåt. I verkstadens nordvästra hörn sköt ut en avbalkning för tennlagret, 107

GARD 0

H'(t..LA

C:·Å 1? Lj 0

Bild 2.

lenngjutareverkst a d i Lund. Planskiss efter muntliga uppgifter 1940.

vVERRENRATl:JS

och vid innerväggen stodo två hyllor, där formarna lågo uppstaplade. Nederst stodo de stora stenformarna lutade mot väggen, och andra lågo under svarv- och arbetsbänken. Ovanpå verkstaden fanns en skröplig gesällkammare, där WERRENRATHs gesäll och trotjänare alltsedan 1867 , JöNS JÖNSSON, bott i yngre år. Dessa två höllo verkstaden i gång till få år före WERRENRATHS död 1900 ; då slutade också, praktiskt taget, det gamla hantverksarbetet. JÖNS JÖNSSON fick under loppet av några år avveckla verksamheten och utrymma verkstaden. Tennlagret omsmältes för att gå till armaturfabriken , många formar och verktyg försåldes till den kvarlevande kollegan i Stockholm, SANTESSONs tenngjuteri (vars traditioner ännu leva hos Gamla Tenngjuteriet därstädes) , och de resterande redskapen och formarna jämte svarven överlämnades till Kulturen. 108

Bild 3. T enngjula rcverksta d vid 1700-talets mil t. a-1> svarvning, c putsning, cl lödning, e gjutning. Efter D TDEROT & D'ALD1B1:;H.T, Encyklopedic.

JöNs JÖNSSON förde dock ännu n ågra å r vissa delar av yrket vidare såsom »hemslöjd »: han omhänderhade lasarettets b estånd av tenninstrument: bäcken , bägare, sprutor o. a., som måste kompletteras och vårdas med lagningar och rengöring, han hade en viss avsättning för snusdosor, skedar o. dyl., som han fortfarande göt i gips- och mässingsformar, och kunde åstadkomma å tskilliga andra småsaker i tenn - bl. a. har ett nog så b etecknande festmärke för en studentkarneval, en Bacchi druvklase, haft honom som upphovsman. 1915 bortgick med honom den siste representanten för tenngjutarhantverket i Lund, och hans redskap återförenades med WERRENRATHs verkstad på Kulturen . Att i en sammanhängande skildring söka »återuppväcka » det arbete, som b edrevs där eller i en annan tenngjutarverksfad vid 1800-talets slut, att teckna dess faser och dess m etoder har

109

Bild 4. Gjutform, und erformen , till ett fat.

Sandsten. K. M. 2131 5.

varit uppgiften för denna uppsats, som fått sitt stoff från ännu levande traditioner rörande de två sista tenngjutarverkstäderna i Sverige, 'VERRENRATHS i Lund och SANTESSONs i Stockholm, samt från äldre hanlverksbeskrivningar och verkstadsinventarier (se s. 132) .

I en traktat om olika konsttekniker, »Schedula diversarum artium », nedskriven omkr. år 1100 av en »Theophilus presbyter» (vilken sannolikt är identisk med den som framstående metallkonstnär kände munken ROGKERUS från Helmershausen), talar denne bl. a . »Om tennkannor» och om »hur tenn lödes », och här möta vi redan alla de väsentligaste faserna av tenngjutarens arbete: tillverkning av gjutformar, smältning och 110

Bild 5.

Sönderbruten gjutform av sandsten, visande kombinationen av under- och öfverform för två skålar. K. M.

blandning av tennet, gjutning, avsvarvning av för emålen , putsning, polering och lödning. Arbetets skeden kunna också, med tanke på de tre arbetsplatser i verkstaden, till vilka de voro knutna, grupperas sålunda: härdarbeten (tyskans Feuerarbeit): smältning, gjutning (lödning); svarvarbet e n: svarvning av formmodeller , formar och färdiga föremål ; bänkarb e ten: putsning, polering, lödning, hamring, gravering. Denna sysslornas naturliga fördelning återspeglar sig även i en arbetsordning, som lär ha tillämpats i WERRENRATHs verkstad: ett par dagar i veckan ägnade man sig åt gjutning, ett par dagar åt svarvning och ett par dagar åt putsning o. dyl. Form a r. Tillverkning av gjutformarna har sannolikt i alla tider varit en tenngjutarens egen och viktiga angelägenhet - förmågan att själv framställa formförrådet gav ju bl. a. 111

plats för elt eget konstnärligt skapande, som mången gång höjde tenngjutaren över andra hantverkares plan och förde honom till förtroendeposter i samhället. Mästarprovet bestod också i framställning av formmodell och form samt gjutning av vissa föremål - i Sverige sedan 1545: fat, kanna och flaska. Stora öppna kärl, alltså främst fat, ha alltid fordrat bastanta men dock ej för dyrbara formar , d. v. s. sådana av sten; den lätt bearbetade sandstenen har varit bäst lämpad härför. Vid tillverkningen av stenformar har tenngjutaren sannolikt måst använda sig av en särskild, kraftig svarv - en stensvarvbänk nämnes i varje fall under 1700-talet såsom inventarium i verkstäder i Uppsala och Lund. För att dock slippa ha alltför många tunga och skrymmande stenformar har man ofta profilerat bottnen av en underform såsom överform till en annan något större underform o. s. v. (bild 5), så att formarna kunnat förvaras staplade på och i varandra. Överhuvudtaget synes sten i stor utsträckning ha varit det äldsta materialet för fasta formar; så ha också stenformar kvarlevt och använts lika länge som de stora tennfaten. I den vVERRENRATHska verkstaden synas förresten formar av sandsten för alla slags fat , tallrikar, skålar och lock ännu in i det sista ha dominerat formförrådet. Av dem finnas nu ett femtiotal på Kulturen (bild 4- 5) ; den storsta fatformen mäter 59 cm i diameter . För smärre och ihåliga, slutna tennpjäser, i all synnerhet för de sedan äldsta tid vanliga kannorna, ha väl dock merendels andra formmaterial än sten måst tillgripas. P å 1000-talet har man, enligt THEOPHILus' beskrivning »Om tennkannor» (Schedula etc. kap. 87), fortfarande använt den urgamla metoden att gjuta a cire perdue. Kring en lerkä rna, lagd kring en järnaxel, uppbyggdes , medan kärnan roterade i en handdriven svarv, en modell av kannans yttersida i vax, vilken sedan i sin tur täcktes med en yttre mantel av lera. Denna form brändes i ugn , varvid vaxet smälte och rann bort; i den Bild 6-8. Gjutform av sandsten för bägare. K. M. 15029. - Underform av sandsten med överform av mässing för skål. K. M. 11873. - Gjutform av mässing för tesk ed. K. M. 22785.

112

113

uppkomna håligheten hälldes en tennblandning (med 1 / 4 kvicksilver) . Lerformen fick svalna och sönderslogs, kannan avsvarvades och putsades, och hålet i bottnen efter svarvaxeln hamrades eller göts igen. Kannans »kropp » var således gjuten i ett stycke, men formen måste slås sönder och byggas upp på nytt för varje pjäs. Under senare medeltid har man därför övergått till att gjuta kannorna i två- eller flerdelade formar ; kanske var det just i samband med den därav framtvingade sammanlödningen av föremålens olika delar som lödningsmetoden inom yrket måste fulländas (se s. 126 f.). Flerdelade formar kunde dock näppeligen bli fullt fasta och skarpa i avtrycket, med mindre . än att de götos i rödmetall, främst mässing. Detta praktiserades i Tyskland r edan under 1500-talet. I Sverige götos likväl ej de obligatoriska mästarformarna av mässing förrän efter 1740. Emellertid omnämnas 1643 i GöRAN JESKEs stora verkstäder i Stockholm många formar , helt eller delvis av mässing, samt en gjutbänk för mässingsformar, där sådana sannolikt götos i sand efter tennmodell. Det var givetvis mässingsformarnas dyrbarhet, som länge stått hindrande i vägen, och under 1700-talet betalte tenngjutarämbetet kostnaderna för mästarformarna i mässing, mot att de blevo dess egendom för att utlånas vid behov. Dylika mästarformar äro ofta signerade och daterade. För stop (som i stort sett voro av tre sorter: cylindriska »bondstop », koniska »revstop » och utbuktande »bukstop ») kunde mässingsformen vara sammansatt av mer än tio delar, som fördelade sig på innerform, »kärn » (ty. Kern) och ytterform, »huvel» (ty. Hobel). I vilken utsträckning mäster WERRENRATH i den lilla staden Lund hållit sig med stora mässingsformar kan numera ej bestämmas - möjligen ha kannformarna försålts till SANTESSON, och endast skedformar o. dyl. äro kvar. Såsom ett »mellanting » finnas här som annorstädes överformar av mässing till en underform av sandsten (bild 7). F. ö. arbetade man till smärre föremål , askar o. dyl., lätt nog med hemmagjorda formar av tenn, bly, gips och lera , som 114

Bild 9- 10. Gjutformar av skiffer för tennsoldal och knappar. K. M. 11874. B och 14157.

kunde byggas över en i svarven formad tenn-, trä- eller lermodell. En särskild grupp bilda formarna i skiffer (bild 9-10) för tennsoldater o. a. leksaker, knappar samt div. småornament och märken (som ofta voro beställda såsom formmodeller för gjutning i andra yrken men kunna föra tanken tillbaka till en av tenngjutarhantverkets äldsta produkter, medeltidens pilgrimsmärken). Ofta bestå dessa formar blott av en enda formhalva; vid gjutningen kompletterades denna med en s. k. motbit, ett plant skifferstycke, täckt av ett sotat papper. Skifferformarna ha sannolikt ofta graverats av fackmän och torde lätt ha kunnat saluföras tack vare sitt behändiga »fickformat». 115

Bild 11. Gjutning av tallrik: ingjutningen. Santessons tenngjuteri, Stockholm. Nord. mus. foto 1919.

För speciella detaljer har tenngjutaren dessutom använt sig av olika, förbluffande enkla men effektiva »formar» »för Gud och en tenngjutare får ingenting vara omöjligt !», sade man. En »pågjutningsform » för »charneret », gångjärnet, på ett stoplock sammanställdes av ett par plåtstycken, järnoch trädubbar samt lera, och den ömtåliga proceduren att gjuta ett beslag kring t. ex. ett glas- eller porslinshandtag klarades med hjälp av en skinn- och en pappersremsa: båda virades kring handtaget (med skinnet innerst), lera lades utanpå, skinnremsan drogs ut och tennet göts i tomrummet mellan glaset och pappersremsan! 116

Bild 12. Gjutning av tallrik: avkylning av gjutformen. Santessons tenngjuteri, Stockholm. Nord. mus . foto 1919.

äldre inventarier omnämnas ofta ett eller flera par De torde ha motsvarat tyskans » Bletter- » eller »Blechersteine» och ha alltså varit ett par stenskivor, som med mellanlagda smala träribbor och pappskivor och inspända i en skruvpress kunde brukas som gjutform för tunna tennplattor; dessa senare kunde bl. a. tjäna som ett slags bleck och råmaterial till vissa föremål eller delar därav (kanterna i en flaska t. ex. ), son1 hamrades eller sågades ut. Smältning. Nedsmältningen av råmaterialet, tenn och bly samt i senare tid även vismut, antimon och koppar, till lämpliga legeringar (se härom WILLIAM KARLSONs uppsats i I

» bläderstenar» .

117

Bild 13. Gjutning av tallrik: isärtagning av gjutformen. Sanlessons tenngjute ri , Stockholm. Nord . mus. foto 1919.

denna årsbok 1936) och tackor skedde i en smältgryta av järn eller i smältdeglar i ugnen, vilken länge var en öppen murad härd med koleld under ett rökfång (jfr bild 3 o. 12), eller, för mindre gjutningar, i en liten järnugn. Gjutning. Före gjutningen måste formens insida, till förhindrande av att tennet fäste vid, vara preparerad genom sotning över en låga eller ingnidning med gul- eller rödockra. Den skulle dessutom vara helt torr och ha en temperatur, någorlunda motsvarande gjutmassans: fördenskull borde man, om möjligt, före gjutningen »dunka» formen (ty. tiinchen), d. v. s. doppa ned den i smältgrytan (långa handtag, »anglar» , på formen och en kraftig griptång gjorde det möjligt att så hantera den). Så skruvades eller pressades formdelarna samman .- större tvådelade formar, såsom tallriksformar, måste spännas in i en gjutpress - och det hela lutades något på kant, medan det smälta tennet ihälldes (bild 11). Mera komplicerade 118

Bild 14. Gjutning av stommen till ett revslop. Sanlessons lenngjuleri , Stockholm. Nord. mus. foto 1919.

stora formar , såsom till stop, hade tvenne gjutöppningar, varför gesällen måste hantera två gjutskedar samtidigt, en vänsterhands- och en högerhandsslev. Mittemot honom stod lärpojken, som, allt efterhand som gjutmassan steg i formen, nedifrån uppåt skulle avkyla denna med två »kylpenslar » (träskaft omvirade med våt säckväv, bild 14 o. 12). Med slag av en träklubba eller tennhammare öppnades slutligen formen (bild 13). Genom att kallgjuta, d . v. s. gjuta i en förut ej uppvärmd form, riskerade man givetvis att få mistor, luftblåsor, i gjutgodset, men metoden använde man med fördel för att framställa sådana småting som kannhandtag, vilka ej borde vara massiva. Vid ingjutningen i den kalla mässingsformen stelnade omedelbart gjutmassans perifera delar, men det i centrum ännu heta och flytande tennet rusade, då formen hastigt vändes upp och ned, åter ut - därav tillvägagångssättets namn: störtning. Efter föremålets uttagande ur gjutformen blev en första lHl

åtgärd att borttaga dess grövsta ojämnheter, utskjutande gjutsömmar och raggiga kanter; det kunde ske genom bortbränning med den spetsiga brännkolven eller genom avfilning med »raspen». För d en blacka ytans ytterligare avjihnnande och polering gingo sakerna, om de voro cirkelrunda (fat, skålar, kannor o. dyl.), till svarven, i annat fall kvarstannade de vid arbetsbordet. Svarvning. Svarvbänken m ed sitt väldiga, med handkraft drivna svänghjul har i alla tider utgjort tenngjutarverkstadens signum (och svarvskicklighet var en kardinaldygd för tenngjutaren hans närmaste kolleger , guldsmeden och gelbgjutaren, överläto ofta åt honom utsvarvningen eller gjutningen av deras formmodeller). Det är möjligt , att redan den svarv, som vi möta hos THEOPHILUS PRESBYTER och som »en bredvidsittande pojke får driva », m edan först vaxformen och sedan den färdiga tennkannan svarvas, har haft samma konstruktion. Åtminstone omkr. 1500 existerar den i Tyskland; det tröttsamma arbetet att långsamt och jämnt kringvrida det stora hjule t sköttes av lärlingen eller pigan (eller undantagsvis , i en stor verkstad i Niirnberg, av en häst). Ett »svarvhjul» m ed »bänk », »dockor», »svarvstockar» eller »stockspillor» står alltid föx·st bliand redskapen i 1600- och 1700-talens svenska verkstadsinventarier, men vid 1800-talets slut användes ej längre den gamla tennsvarven i SANTESSONs tenngjuteri , vilken på sistone lär ha dragits av någon gammal gubbe eller gumma för 25 öre om dagen; i stället använde man en vanlig träsvarv (som ses å de därstädes år 1919 tagna bilderna 16 o. 17). I WERRENRATHs verkstad i Lund var däremot det gamla svarvhjulet i gång in i det sista, och det är nu det enda i Sverige bevarade. Tennsvarvens huvuddelar (bild 15) äro de i vinkel sammanfogade hjulställningen och svarvbänken (i Lund omkr. 3, resp. 2 m lång). Över det stora med vev försedda svänghjulet av trä (170 cm i diameter) löper drivremmen (i Lund av snodd råhud) ned kring d en lilla r emskivan i hjulställningens andra ända. Remskivan sitter på svarvaxeln av järn, som vilar i en 120

METER

K. :vi. 12:320. Tecknin a " av Ragnar Blomqvist.

Bi ld 15. VVERRENRATHS tennsvarv.

121

Bild 16. Svarvning (med cylinderstål). San tes sons tenngjuteri, Stockholm. Nord. mus. foto 1919.

med skruvar eller kil reglerbar tennbädd och vars fria ända över svarvbänken är fyrsidig. I en springa på svarvbänken är »bocken» (en stående fyrkantig ram av stockar; 1600-talets »docka »?) förflyttbar i bänkens riktning; i dess övre tvärträ har nedfällts en tennbädd, genomborrad av ett axelhål, vars yttre ända kan tillslutas med en klinka. Över hjulställningens och bockens tvärträn ligger en lös käpp, som tack vare hål i undersidan kan passas in över några stift i sagda tvärträn, och från käppen nedhänger i en rem en stigbygel, så att man med foten ytterligare kan fixera käppen.

122

Bild. 17 . Polering med flin ta svarven. Santessons tenngjuteri, Stock, holm. Nord. mus. foto 1919.

När nu t. ex. ett fat skulle avsvarva s, )) slogs)) det )) till )) en cylindrisk svarvstock av trä, vars ena ända var ursvarvad att passa till fram- eller baksidan av just denna fattyp och som i andra ändan hade ett fyrkantigt , ej genomgående hål, svarande mot svarvaxeln. (Dylika svarvstockar, avpassade för verkstadens hela formbestånd av fat, skålar, kannor o. dyl., funnos givetvis i mycket stort antal.} Svarvstock med fat placerades på svarvaxeln (jfr bild 16, där stocken emellertid är insatt i en modern träsvarv), en konisk axel av tenn satte:s in i bockens axelhål, klinkan fälldes ned för hålets ytterända, 123

Bild 18. Svarvslål från Santessons tenngjuteri, Stockholm. Nord. mus. foto.

och bocken flyttades in, så a tt den fria smaländan av axeln kom att spänna mot fatet, tills detta satt fast. Bland d e talrika, stundom bortåt 50 slagen av svarvstål (bild 18) - d e kunde ibland vara förfärdigade av en gammal värjklinga och voro c:a 40 cm långa, med en i olika former utslipad egg i spetsen - valde man ut ett lämpligt järn, stack in det mellan käppen och stigbygelremmen , så att det klämdes fast, och satte hjulet i gång. Avsvarvningen skedde vanligen först på ut- och sen p å insidan av föremålet, varvid svarvjärnet, som från ytterkanten fördes i allt trängre koncentriska cirklar in till mitten, från ytan fick avskilja långa tunna tennspån (»avtrå », ty. Abdraht, vilka sedan hopsamlades och omsmältes) . Vanligen gick man före med ett »skrubbstål», sedan följde »cylinderjärn », slutligen även skavklingor för finsvarvningen och allra sist, under ständigt tillförande av såpvatten , »flintstål» för poleringen 124

Bild 19. Poler flin lor och tjockcirkel. K. M. 11872 och 22786.

(bild 17 ). Dessa sistnämnda voro - ehuru motsvarigheter till de vid arbetsbordet använda polerstålen - ej av jä rn utan flint- eller agatstycken , tillspetsade eller rundade och insatta i träskaft, och användes endast i svarven. Föremålets tjocklek fick man alltemellanåt kontrollera m ed »tjockcirkeln », en passare med dubbla bett (bild 19). Skavning och polering. Övriga föremål , d. v. s. ovala, fyrsidiga eller asymmetriska, fingo sin bearbetning vid arbetsbänken. För t. ex. en sked hade efterbehandlingen följande faser . Sedan metallfilen, raspen, h ade skött u ndan grovgörat, placerades skeden, för att under den h å rdhänta b ehandlingen ej förlora sin form , i en glättform (av bly eller trä) , som stöddes mot ett hack i bordkanten, och avputsningen började med små skavstål (skavjärn, skavklingor, bild 20), förda med tumme, lång- och ringfinger. Först skavades alla de n:ya ske125

darnas skaft och kanter m ed en avlång fyrkantklinga, sedan upprepades proceduren sida för sida överlag på skaft och blad m ed olika rundklingor, till dess ytan överallt var jämn och skinande. Den slutliga poleringen utfördes genom hård gnidning m ed polerstål (bild 21}: rundade eller tillspetsade glatta stål i långa träskaft, som kunde få stöd i armhålan ; de fuktades, liksom polerflintorna, ständigt m ed såpvatten men användes endast i bänkarbetet och aldrig i svarven . Dekorering. I regel var tenngjutaren också sin egen gravör: i verktygsbeståndet ingå olika sorters gravsticklar , varmed han kunde ge den färdiga varan en sparsam dekora tion av linjer och växtornament, )) pärltrissor» för intryckning av pärl- eller snörbårder samt punsar (bild 22}. Materialets stora mjukhet kunde göra, att gravstickeln ej löpte stadigt förden skull brukade man ofta upplösa linjerna i streck och punkter eller också »fräckla )) dem (ty. flächeln} , d. v. s. teckna dem i sicksack. En art a v ornering, ehuru egentligen ett slags kvalitetsbeteckning som endast tillkom fy rstämplat tenn, var h amring av fat, vilken utfördes i hammarbänken. Där fick en blank )) kulhammare)), fastsatt i en r eglerbar skruvställning, bearbeta fatet, som vreds runt över bänkens städ, så att hamringen skedde i cirklar, från centrum ut till ytterranden. Lödning. Vid sammansättandet av de färdiga och polerade delarna av ett föremål, t. ex. pip och h andtag till en kanna , och vid lagning av en sönderbruten och utsliten sak hade tenngjutaren att tillgripa lödning och p ågjutning, de procedurer , som vid sidan av svarvarbetet kan sk e främst krävde hans särskilda yrkesskicklighet. THEOPHILUS PRESBYTER beskriver även dessa två metoder. Dels skildrar han uthamring och pågjutning, då ett h ål lagas, genom att en tennbit hamras fast däröver eller genom att det gjutes igen med tenn av samma sort som kärlets, dels )) hur tenn lödes » (Schedula etc. kap. 88) i ett liknande fall eller för att sammanfoga delar av ett kärl. Då lägger man, säger han , fint sönderskuret tenn, blandat m ed en tredjedel bly, intill fogen , stryker granharz däromkring och 126

Bild 20. Gliiltform till tesked samt skavklingor. K. M. 24348 och 38702.

Bild 21- 22. Polerstål, pärltrissa, gravsticklar och punsar.

K. M. 38702.

127

Bild 23. "Blåslampa " och blåsrör. K. M. 24347 och 38702 . Bild 24. "Buggelklappa » och två hammare. K. M. 38702 och 17628.

upphettar h ela kärlet i aska , till dess a tt det blyblandade tennet smälter och rinner ut över skarven eller hålet. Denna senare procedur har som ett väsentligt gemen samt med senare tiders lödning den lättsmälta lödmassan av tenn och bly i förhållandet 2 : 1 eller l : 1, men de två smältinstrument, varmed tennlödningen sedan fulländats , blåsla mpan och lödkolven, synes 1000-talets tenngjutare ännu icke ha tagit i sin tjänst - hela förem ålet måste tydligen upphettas , för att lödmassan skulle bringas till smältning! I en 1800-talets Lenngjutarverkstad kunde en lödning försiggå enligt följande tre variationer. Blåslampan - en liten m etallskål på fot (bild 23) - var fylld med smält talg, och vid dess ena kant brann lågan i en bomullssudd ; med ena handen förde tenngjutaren en liten stång av det nämnda lättsmälta lödtennet, med den andra dirigerade han föremålet, och i munnen höll han det tunna , böjda blåsrör et av mässing. Med en jämn luftström 128

riktade han lampans eld i en nålfin flamma mot lödtennet, som ströks utefter fogen - m en lågan fick icke n å och smälta tennet i själva föremålet! - Gasbrännaren h ar under senare tid fått ersätta talglampan . - Lödkolven (av koppar), h etare och klumpigare än blåslampan, kunde ej användas på tennsaker - den hade tillsamman s m ed den förut nämnda brännkolven av järn sin plats i härden , och där utförde man m ed den och m ed ett m era svårsmält lödtenn reparationer på andra m etaller. När ett handtag el. dyl. skulle förenas m ed ett föremål , var dock p ågjutningen , d. v. s. delens fastsättande medelst föremålets egen tennlegering , den finaste m etod en (som f. ö. - frå nsett smältmassan - m yck et liknar den av THEOPHILUS meddelade lödningsproceduren). Kring anslutningsstället lades en liten formvägg av lera, det smälta tennet hälldes dit, och det överflödiga fick strax rinna bort genom en liten ränna. !l

129

Då så var möjligt, fyllde man före lödning eller pågjutning föremålet med »lo», d. v. s. förmultnat, pulvriserat ekträ; i annat fall beströk man först föreningsstället på insidan med lera eller pressade ett »antryck » av hoprullad perkum däremot, och spåren efter processen borde sedan borttagas med fil och polerstål. Eftersom tenn är en relativt mjuk metall, hade tenngjutaren ofta att omhändertaga äldre servispjäser för renovering. Oftast var en uthamring tillfyllest; i värsta fall fick servisen förnyas genom omgjutning, kanske för att återuppstå i en mera tidsenlig modell. Hamrarna ha haft skiftande former; för bucklornas utplåning har en hemmagjord »tennbult» eller »buggelklappa » ofta och länge varit använd (bild 24). Stämpling. Förrän tennpjäsen utsläpptes i marknaden, skulle, enligt förordningarna av 1694 och 17 52, dess halt kontrolleras och betecknas genom stämpling. Svarvad och polerad utvändigt lämnades den till kontroll - inuti kunde den ej putsas förrän efteråt, ty där togs det spån, som göts i kultången och kontrollvägdes. Svarvaren slog in mästar- och stadsstämplar samt årsbok.stav med en puns; de cylindriska miniatyrstäd, som man finner i verktygsbeståndet, torde ha varit använda vid punsning av stämplar och ornament. Utöver försäljningen från den egna verkstaden eller butiken spelade marknadsförandet av tennvarorna länge betydande roll för deras avsättning. Med tenn - fat och kannor, ljusstakar och skedar - från mäster WERRENRATiis verkstad i en kista kuskade JöNS JöNSSON många år omkring i veckolånga resor till marknaderna i Skåne, Småland och t. o. m. upp i Västergötland. Det var en dyrbar last, som han ej vågade släppa ur sikte - ofta måste han om natten sova på tennkistan i sin marknadsbod. Och vägarna voro osäkra; vid färden hemåt från Kivik voro väl tattarna på Sjöbo Ora ett visst osäkerhetsmoment, men värre blev det på andra sidan Sjöbo - då var kassan från marknaden stor, och att färdas över den sandiga Skarie hed bortåt Klostersågen, där bara tattare höllo till, var ett riskabelt företag. Och konkurrensen med de likaledes 130

ambulerande porslinshandlarna cblev allt svårare - att inte ens smålänningarna frågade efter sina grötfat av tenn längre var ett tidens tecken! I början av 1890-talet gick JÖNS JÖNSSONS sista marknadsresa, och med det gamla seklet var också den \VERRENRATHska verkstadens och det lundensiska tenngjutarhantverkets saga all.

Bilden visar ett karnevalsmärke från Lund, tillverkat av tenngjntare Jöns Jönsson .

131

KÄLLOR. Fröken Ida Jönsson och Herr Johannes Jönsson i Lund samt Herr Ernst Jönsson i Växjö och Herr Ferd. Holmberg i Stockholm, vilka med stort intresse och tillmötesgående lämnat upplysningar rörande arbete och verktyg i \Verrenraths verkstad i Lund och Santessons tenngjuteri i Stockholm, ber förf. få betyga sin tacksamhet. KULTURENS och NORDI SKA MUSEETS material av redskap, bilder och k ataloguppgifter fr ån Werrenraths, resp. Santessons tenngjuteri. DrnEROT et n'ALEMBERT, E ncyclopedie. Torne XIII. Pl. bel. VIII. Paris 1751. Jubileumsutställningen i Göteborg. Hantverkshistoriska och industrihistoriska avdelningarna. Vägledning. Göteborg 1923. \ V. KARLSON, Lundensiska yrk esm än. T enngjutare. (Skrifter utgivna av Föreningen Det gamla Lund. XV. 1933.) Lund 1934. - Tenn i Kulturen. (Kulturen. En årsbok 1936. S. 17-69.) Lund 1937. J. G. KRDNITZ, Oekonomisch-technologische Encyklopädie. Bd 241 , art. Zinngiesserei. Berlin 1858. A. LöFGREN, Det svenska tenngjutareh antverkets histori a. I: 1- 2. Stockholm 1925-30. Sechzig eröffnete Werkstätte der gemeinniizigsten IGinste und Handw erke fiir junge L eute zur Auswahl etc. Wien 1789. THEOPHILUS PRESBYTER, Schedula diversarum artium. Rev. Text, Dbersetzung und Appendix von Alb. Ilg. (Quellenschr iften fiir Kunstgeschichte und Kunsttechnik des Mittelalters und der Renaissance. Hrsg. von R. E. v. Edelberg. VII.) Wien 1874. J. \VARNCKE, Die Zinngiesser zu Liibeck. (Veröffentlichungen zur Geschichte d er frei en und Hansestadt Liibeck. Bd 6.) Liibeck 1922. CHR. WEIGEL, Abbildung der gemeinniitzlichen I-Iauptstände. Rcgensburg 1698.

132