KULTUREN 0
EN ARSBOK
193 9
KULTUREN EN
ÅRSBOK TILL
MEDLEM l\ ilAHNA AV KULTUHHISTOHISKA FÖH E NING EN FÖH SÖDRA SVERIGE
I
9 39
DENNA BOK ;\Il BEDIGEBAD AV SVEN T. IUELLBEHG 0
OCH THYCKT ! EN UPPLAGA AV 8,100 EX.EMPLAH I GHAVYIUIANEH HOS HAl\A:\ 01-ILSSONS BOKTllYCl\EBI LUND.
KLICH(mnNA j\no Fllt\N A.-B. MALMÖ
GllAFJSl{A ANSTALT OCl-I PAPPEHET FHAN FINBHUKEN , STOCJUIOLl\1.
LUND 1940
MEDELTIDA SPORRAR FHÅN LUND
S
porren har sedan gammalt varit känd och nyttjad i västerlandet, m en det var först under riddarväsendets blomstring under m edeltiden den blev allmänt använd. Under den äldsta medeltiden sågo sporrarna ut som den längst uppe till vänster på bilden. Från e tt par endast i horisontalplanet böjda skänklar, avsedda alt omfatta bärarens häl , utgår bakåt en kort hals , avslutad med en spets. Vi kalla sporrar a v denna typ för piksporrar. Under 1100-talet började man göra sporrar m ed skänklarna böjda även i vertikal led såsom å sporren under den förra, och härigenom uppnådde man att sporren salt bättre under anklarna. För övrigt fastgjordes sporren vid foten m edelst remmar , vilka utgingo från skänkeländarna. Piksporren kva rlevde åtminstone till 1300-talets mitt, men då hade sedan ett hundratal år en annan form, trisssporren, vunnit spridning för alt, sedan piksporren praktiskt taget kommit ur bruk, bli den allenarådande. På triss sporren var den enkla spetsen ersatt av en rörlig m å nguddig trissa , så att man istället för en enda lätt avtrubbad spets had e fått många spetsar, ett betydande framsteg i fråga om sporrens användbarhet. Vår bild visar tre med eltida triss-sporrar , av vilka de båda övre rep resentera normaltyperna under 1200till 1400-talen , m edan d en n edre m ed sin markant lå nga hals stammar från med eltid ens sista tid. Den långa halsen var avsedd att kompensera den minskning i benens rörlighet, som föranleddes av att den rustningsklädd e ryttaren vid denna tid hade även benen h elt järnklädda. Under m edeltiden voro sporrarna i viss mån ett insignium på den ridderliga värdigheten, ett förhållande , varom uttrycket )) tjäna sina sporrar» förnu erinrar. Sporrar av ädlare metall än järn och med sirater och ornament av allehanda slag voro därför ick e sällsynta. Sporrarna i Kullurens Lundafynd äro emellertid i detta avseende genomgående av mera enkelt slag. R. Bqt. lHi
i\ lede ltid a s por ra r funn a
Lund .
11 7