Issuu

KULTUREN EN ÅRSBOK

19 38

KUI~TlJ REN EN

ÅRSBOK TILL

MEDLEMMARNA AV KULTURHISTORISKA FÖRENINGE N FÖR SÖDRA SVERIGE

9 38

DENNA BOK ÄR REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBERG OCH TRYCKT I EN UPPLAGA AV 7,600 EXEMPLAR I GRA VYRMANER HOS HÅKAN OHLSSONS BOKTRYCKERI I

LUND.

l\LICHEEHNA ÄRO FHÅN A.-B. MALMÖ

GRAFISKA ANSTALT OCH PAPPERET FRÅN ~NBRUKEN,

STOCKHOLM.

LUND 1939

UR TOBAKENS SVENSKA HISTORIA Au SVEN T. IUELLBERG

" D å den nya världens många påfund jämföras med den gamlas enfaldighet, har man skäl att fägna sig åt rätt mycket; men så är ock åtskilligt, som vi hava fått lära, till mera skada än gagn. De gamle kände varken brännvin, te, kaffe eller specerier, ja, icke en gång sockret, som nu är förnämsta kryddan på all mat och på vilken våra hushåll använda så stora penningar: att förtiga tobaken, som gått längre och vidare än något av de förra, så att redan knappt något folkslag i världen är så belevat, och intet så vilt, som icke vet av tobaksrökning. Ingen kan neka, att ju Amerika var det största fynd, som någonsin blivit upptäckt; men av allt vad som fanns i denna nya världen, har ingenting blivit till så allmänt bruk som tobaken, denna nya världens eget alster. » Så inleder Carl von Linne ett tal om Två nya Species Tobak, som han höll i Vetenskapsakademien år 1753. Tobak hade då odlats i en mansålder i vårt land, men varit känt och nyttjat som njutningsmedel i närmare halftannat århundrade. Sedan Kristoffer Kolumbus 1492 genomfört resan till Amerika och därvid återupptäckt denna kontinent, företogo europeerna under det närmaste århundradet i stigande omfattning resor över Atlanten till Nya Världens olika delar. I berättelserna över dessa färder förekommo bland skildringarna av infödingarnas egendomliga sedvänjor också beskrivningar av huru dessa torkade de stora gröna bladen av en planta för att sedan tända eld på dem och inandas röken. Av röken blevo de berusade och föllo i vanmakt, och i sömnen hade de under inflytande därav drömmar, som ansågos vara uppenbarelser från en högre värld. I vissa trakter invirades

Bild 1. Kontorsbild, kommissa rien A N DE RS ELF~IAN röker kritpipa. Teck nin g i fä r g 1794, sannolikt av P ER H t LL ES TL\Ö M.

de torkade bladen i ett majsblad eller ett t äckblad av mjuk bark, var efter man tände eld i ena ändan av rull en och sög in röken genom den andra. På andra håll satte man eld på bladen och drog in r ök en i näsan med hjälp av ett rör, vars gaffelformiga del stacks in i näsborrarna, eller använde sig av grässtrån. Både rullen och dessa rör eller str ån k allades av infödin garna ta b a c os. Tobak är sålunda icke det ursprungliga namnet på växten, som innehåller d essa narkotiska egenska per, utan på de r edskap man nyttjade vid rökningen. Ett århundrade efter Amerikas upptäckt, som sålunda även

Bild 2. En av de äldsta han dböckerna på svenska i konsten att odla tobak, utgiven 1731 av ANDERS ALMQVIST och JOHA N NEOSTADIUS.

innebar upptäckten av tobaken, hade europeerna lärt sig konsten att röka . Själva tobaksplantan hade redan i början av 1500-talet införts till Spanien, där den först odlades som en sällsynt prydnadsväxt, men snart fick namn om sig som en värdefull läkedomsört. På 156.0 -talet hade Frankrikes ambassadör i Lissabon, JEAN NICOT, som odlade växten i sin trädgård, därmed utfört en del lyckade kurer och vunnit en sådan ryktbarhet, att man började kalla växten vid namn efter honom. Sedan han även lyckliggjort sitt fädernesland med den undergörande örten erhöll den där benämningen H er be Ni c o tian e. I Linnes flora fick växten sitt slutgiltiga namn, Ni c o t i an a. Engelsmännen voro de första, som på allvar slogo sig på tobaksrökningen. Man kan följa denna tillbaka till några

Bild 3. Skämtskrift från 1700talets bö1j an. Männen röka långa kritpipor, p å golvet kardus och rull ar av spunnen tobak, på bordet brevtobak m. m .

nybyggare, vilka den ryktbare amiralen sir FRANCIS DRAKE i slutet av 1580-talet förde tillbaka från Virginien till hemlandet. De väckte en livlig uppmärksamhet, då de vid hemkomsten bolmade på sina lerpipor. Med oerhörd hastighet spred sig modet att röka inom alla klasser, men särskilt bland sjöfolk och militärer. Tobaken blev snart en stor importvara, särskilda tobaksbodar koriuno till i London och krukmakarna började förfärdiga tobakspipor av lera. Från England spred sig bruket av det nya njutningsmedlet till övriga länder genom sjöfolk, soldater och studenter. De affärsbegåvade hollän darna insågo mycket snart värdet av denna växande handelsvara, som de icke blott med hjälp av sin handelsflotta förde hem från andra sidan världshaven utan också mycket tidigt i betydande utsträckning begynte att odla inom sina egna landa-

Bild 4. Stämpel till holländsk knaster, 1700-talet. Efter en kopparplåt i Kulturen. IL M. 64 14.

mären. Engelska och holländska soldater förde med sig tobaksbruket till Tyskland under 30-åriga krigets dagar - kort sagt, med 1600-talets början hade tobaksrökningen lagt Europa helt under sig och även börjat sitt segertåg över de andra delarna av Gamla världen. Säkra uppgifter om tobakens första uppträdande i Sverige saknas. Den torde ha blivit känd här omkring 1600, och det är antagligt, att trettioåriga krigets soldater lärde sig att röka under fälttågen Tyskland. Det berättas, att svenska soldater 1631 införde bruket att röka tobak i staden Leisnig nära Leipzig. I varje fall har rökandet slagit igenom här på 1620- och 1630-talen. 1637, det första år, från vilket några siffror föreligga, infördes 1.714 skålpund tobak och 892 dussin tobakspipor. Lustigt nog härstammar den äldsta hittills kända uppgiften om tobaksrökande från student70

Bild 5. Stämpel till svensk tobakskardus, 1800-talet. Efter en kopparp låt i Kulturen. K. M. 32897 .

kretsar. 1629 blevo några studenter i Uppsala ådömda carcer, d. v. s. fängelse, för slagsmål, som uppstått av den grund, att en i laget icke ville röka. Till en början kallades det att dricka tobak, och som det i ett dryckeslag ansågs skamligt att icke göra besked vid skåldriclmingen torde väl den arme syndare, som icke ville dricka tobak, ha betraktats av kamraterna på samma sätt som en, som svek i dryckjom. Vid universitetet blev rökningen hastigt populär, och rektor, professor L. OL. WALLIUS, påtalade 1633 oskicket, att de nyinskrivna studenterna tvingades att bjuda de äldre på öl och tobak. Samma åt utkom vid universitet under presidium av professorn i anatomi och botanik, JOHANNIS FRANK, en disputation med tih~ln De prreclaris herb::e Nicotian::e sive Tabaci virtutibus, - Om den nikotinska örtens eller tobakens härliga egenskaper. Skriften, som är den första i Sverige

tryckta bok om tobak, ger besked om huru nyttig denna ört är för hälsan. Enligt författaren fanns också i vårt land knap past någon, som ej var ganska förfaren i rökningskonsten. Även om detta sista omdöme får anses mera gälla studenter och därmed likställda än landets befolkning i gemen, så dröjde det dock. icke länge, såsom vi skola se i det följande, förrän tobaksnjutningen var känd i alla samhällskretsar och landsändar. Vid denna tid ägde Sverige en koloni, Nya Sverige, vid Delawarefloden, där klimat och jordmån lämpade sig för tobaksodling. Vad kunde vara bättre än att fylla det alltmer stegrade behovet av tobak från egna plantager i Nya Världen? Också erhöll JOHAN PRINTZ, då han 1642 utnämndes till guvernör över kolonin, noggranna instruktioner att driva tobaksodlingen med all makt så »att det bruket bliver starkt och mer och mer fortsatt och fortplantat, att han på alla hitgående skepp en god kvantitet tobak kan översända» . Redan 1644 kunde Printz också hemsända 70.000 skålpund tobak. Då PER LINDE STRÖM under sin resa 1653- 1656 besöker Nya Sverige, lämnar han en utförlig skildring av tobaksodlingen därstädes, vilken drevs modernt och i stor skala. Den bästa tobaken behöll emellertid plantören själv, »den övriga packar han både ont och gott i stora fat och utskeppar». Vid åsynen därav gör Lindeström följande reflektion, som väl får anses ge en bild utav huru oumbärlig tobaken redan blivit hemma i Sverige omkring 1650. »Om en fattig stackare icke hade ett brödstycke till sig eller sin hustru och barn till näring eller han vore så fattig, att han ginge med tiggarestaven eller en inhyseskäring till sägandes, så kan den icke leva, om den icke finge tobak, fast det vore bara stjälkarna, som länder dem likväl till största skada och ruin.» Vid samma tid företog den engelska ambassadören WHITELOCKE en resa till Sverige och skrev en dagbok, som blivit en god källa till kunskap om vårt fäderneslands kulturella för hållanden . Under sitt besök i Uppsala mottog ambassadören en middagsbjudning hos president ERIK OxENSTIERNA och där vid tillgick det sålunda. »När man slutat med de fyra anrättningarna, togos maten och duken bort, och därunder låg en

annan duk; och för varje gäst sattes en tallrik jämte en ren serviette samt mitt på bordet ett stort fat med tobak och pipor utom flera förfriskningar.» I högtstående kretsar hade sålunda tobaksbruket slagit igenom, och man kunde servera en minister tobak till dessert. Notiser om nyttjandet av detta njutnings medel förekomma också ofta i brev och dikter från denna tid. JOHAN EKEBLAD, som tjänstgjorde vid hovet, skrev hem till sin fader 1654, att han varje afton drack tobak och anförde föl jande lilla strof, som var en allegori över den unge mannens förhoppningar på framtiden: Leva av hopp och dricka tobak synes mig vara en lika sak. Det ena som rök, det andra som väder, en liten tid man sig av bägge gläder. Sedan väl smaken för tobak blivit väckt och spritt sig märkte mången vilken otrevlig och pockande herre man fått. Läkarna, som till en början prisat tobakens mångfaldiga för tjänster, ändrade ton och framhöllo dess skadliga och ruinerande egenskaper. I den äldsta disputationen över tobaken förklarades, att den var ett utmärkt botemedel vid envis hosta, andtäppa, vattensot, inälvsmask.ar, podager samt utslag och sår av alla slag. Försatte man tobaksextrakt med socker vore det ett gott medel att åstadkomma sångröst. Men i en läkebok från 1675 säges tobaken vara »en orsak till mycken sjukdom. Ty fast om tobak för sig själv ett förträffeliget, härliget gräs är, och billigt av de Gamle kallat heligt eller konungsört, så varder dock likväl sådant, när det efter det gemene bruket hanterat varder, till ett skadeliget och fördärveliget gift» . Tobaken fick sina motståndare, som väl icke kunde förhindra dess bruk, men som dock läto sina röster höras. Ett av de första tecknen på motstånd mot tobaksrökandet var OLOF RuDBECK den äldres bestämmelse om »rökning förbjuden» ombord i den av honom inrättade postjakten mellan Uppsala och Stockholm. I reglementet för denna trafik skrev

Rudbeck, som själv varit den förste att införa tobaksplantan till Sverige och odla den i sin botaniska trädgård i Uppsala: »Sedan och såsom hederliget folk kommer på jakten, så måste skepparen hålla en skickelig ordning med gement folk, som sig intränga, att de måste veta vad skeppsrätten är, och sedan intet med tobaksdrickandet, fylleri och annat skamligit leverne ställa sig som oskälige djur: utan den, som har lust till tobaJ>:., kan sitta på taket i friska luften, så förargar han ingen. Eljest måste skepparen böta, där sådant spörjes och klagat varder». För den samtida litteraturen, som gärna anslog en moraliserande tendens och satiriskt framställde tidens lyten, var naturligtvis tobaken ett tacksamt ämne. I en. anonymt utgiven skrift från omkring 1680, kallad Seigneur Hans Hanssons drömmar, diskutera en motståndare, mäster Thadler, och en vän, mäster Warhaft, tobakens fel och förtjänster. Författaren, som låter de båda stridande framträda för sig i drömmen, är tydligen själv en tobaksvän, ty då han vaknar upp är det för att taga sig en pipa tobak. Han låter också mäster Warhaft vinna och dömer tadlaren till dryga böter. Berättelsen är fylld av drastiska skildringar, som väl i sig innebära en betänklig överdrift, men som visa huru tobakshataren såg på saken. En gång sade sig mäster Thadler ha »besökt en god vän om morgonen tideligen, då han låg och sov på sin säng, och blev varse att tobakssaften hade flutit honom av munnen över hela hans skägg, kindben, örngått och bolster, och sades för den skull därifrån gången med obeställt ärende, kallandes hans mun vara lik med en dyngehög, som om våren frusen av solenes värma opp smältes, och saften bäcketals hit och dit flöder». En annan gång uppsökte han sin vän, men fann honom icke hemma, »dock när han gick tillbakas och kom i portlidret, blev han varse tobaksspott och tobakstuggor, när han kom ut om porten såg han snön pupurfärgat med tobakssaft hela vägen, som den andra gångit hade, och på det sättet fick han honom igen ytterst i staden, där han satt och tuggade tobak tillika med andre tobaks-tugge-bröder». Denna och liknande skildringar till trots växte tobaksbruket..

Regeringen ansåg det visserligen skadligt och onödigt, men ville likväl .icke förbjuda det, såsom vi skola se i det följande . Reglementen av olika slag fingo dock utfärdas för att tobaksrökandet skulle hållas inom sina gränser. Särskilt farlig var rökningen med .tanke på den vårdslöshet med elden, som ofta gav upphov till eldsvådor. I. instruktionen för Stockholms brandväsen 1724 åtvarnades husvärdarna att tillse, att ingen rökade på vindar, bodar, stall och andra uthus, en bestämmelse, som sedan upprepades i åtskilliga reglementen, såsom för Vadstena krigsmanshus och i legohjonsstadgan 1739, i den allmänna byordningen 1742 m. fl . Tornväktarna i Stockholm utsatte sig för svåra straff om de rökte tobak eller hade bar eld i tornet. De dömdes då till att löpa gatlopp sju gånger, och timade någon skada skulle de mista livet. I sockenstämmoprotokollen läsa vi också huru prästerskapet kämpade emot den överhandtagande lasten. Sålunda begärde kyrkoherden i Foss 1728, att all handel om söndagarna med tobak och annat vid kyrkan skulle avskaffas och något senare påbjöds i en annan Bohussocken, att ingen fick röka på eller utom kyrkogården vid gudstjänsten. År 17 41 beslöt regeringen utfärda )) Förbud emot tobaks rökandet av ungt folk, under 21 år» . Det kan vara av intresse att taga del av huru detta förbud motiverades. ))Som förfarenheten visar, det icke allenast svåra olyckor och eldsskador sig ofta tilldragit genom tobakseldens vårdslösa handhavande, utan ock att ungdomen utav förvett och oförstånd medelst tobaksrökande förskämt hälsan och förtärt mera än de varit i stånd att förtjäna till föda, underhåll och nödigt behov, vilket de vid mognare ålder med skada måste ångra; så har kongl. maj :t uppå riksens ständers föreställning här med velat förordna, det all ungdom i gemen, av vad stånd den vara må, innan han kommer till laga ålder och uppfyllt 21 år skall vara förbudit att röka tobak vid 2 daler silvermynts plikt för varje gång.)) Några år därefter pålade staten en särskild )) Consumtionsaccis)) för nyttjande av rök- och snustobak och delade upp

Bild 6. Tobakslyck a och tobakslada i Åhus.

folket i fyra grupper efter förmögenhet. Högsta avgiften betalade adel, präster, ståndspersoner och borgare i större städer, vilka erlade en daler silvermynt om året för rätten att röka och 16 öre för att snusa. Lägsta avgiften, 4 öre, erlade allmoge, drängar, bruks- och arbetsfolk på landet. Liknande bestämmelser upprepades i de olika förordningarna emot yppighet och överflöd under 1700-talets lopp . 1771 är k. maj:t nog chevaleresk att utfärda en kungörelse att »Qwinnokönet » ej behövde erlägga någon tobaksavgift. Sådan befrielse hade också beviljats de »utgamla » samt korpraler, profosser, trumslagare, ryttare, dragoner, soldater och båtsmän, så länge de stodo i kro nans tjänst, gemena arbetare vid salpetersjuderierna och krutbruken tillika med gruv- och hyttearbetare vid Sala silvergruva. 76

Bild 7. Tobaksplantorna sättas ut. Åhus.

Beträffande gemene man vid här och flotta hade dessa åtminstone sedan början av 1700-talet antingen fått tobak in natura eller i penningar. Ända till 1881 kvarstod den s. k. tobakss k i 11 ingen såsom ett kontant tillägg till den svenske soldatens portion . År 1639 belades införseln av tobak med tull, och därmed börjar den långa raden av statliga ingripanden i handeln med och tillverkningen av detta njutningsmedel. Ungefär samtidigt återkom ett av Söderkompaniets fartyg lastat med tobak från kolonien Nya Sverige. Vid denna tidpunkt hade bruket av tobak slagit igenom i vårt land och handeln därmed blivit av allt större omfattning. 77

För att reglera denna handel, som »utan någon ordning och åtskillnad» bedrevs av vem det lyste, utfärdade regeringen 1641 privilegium för detta handelskompani att ensamt intill det annat stadgades »införa och förskaffa så mycket tobak som kan göras behov» . Samtidigt bestämdes, att den som bröt häremot skulle böta 40 mark och var.a n anses förbruten . Detta privilegium kompletterades året därpå med en »Ordningh om Tobackz Krämerijt », varuti närmare föreskrifter meddelades.' Båda dessa handlingar ge i sin inledning en intressant inblick uti huru de styrande sågo på det stegrade tobaksbruket. Ehuru tobaken, säges det, är en »vara, som för någon tid sedan här haver varit obekant och fuller i sig själv icke är synnerligen nyttig» så har den icke desto mindre blivit av »gemene man till missbruk och överflöd uppköpt och förbrukad, mången uti mångahanda måtto till alltsomstörsta skada och armod ». Därför borde dess införsel helt förbjudas »att icke våre trogne undersåtares förmögenhet må emot en sådan onödig vara ytter ligare av riket utgå». Men emedan det blivit »en inritad ovana» ansågs det betänkligt att helt avskaffa den, utan man ville i dess ställe söka införa någon moderation däruti. Här finna vi sålunda redan från början det statshyckleri, som så ofta varit och är förbundet med handhavandet av de s. k. njutningsmedlen. Man lägger pannan i bekymrade veck och ordar om den skada folket kan åstadkommas, men utnyttjar sedan med tillfredsställelse den ström av guld, som följer därav. Med monopolet på tobaken följde många bekymmer för de styrande, och lagstiftningen under hela 1600-talet vittnar om svårigheten att upprätthålla monopolen. Redan 1642 försporde man med förtret och misshag, att införselförbudet överträddes, och fem år senare ser sig k. maj :t nödsakad att höja straffet för dem, som bröto däremot, »emedan vi dageligen spörje och förnimme vad för ett stort underslev vid berörde tobaks införsel på en och annan ort såväl till vår och kronones skada som kompaniets ... märkelige praejudicium brukas och förövas». Man förbjuder särskilt sjöfolket under amiralitetet, såväl officerare som gemene att vare sig i bagaget eller på annat sätt införa

tobak. rroligen bidrogo dessa lurendrejerier och underslev till den plötsliga omsvängningen i regeringens politik, då den ge~om en förordning 1649 upphävde Söderländska kompaniets monopol och »tillstädjer alle i gemen, så främmande som eljest våra egna undersåter, så å landet som i städerna» att fritt handla med tobak. Tullavgiften höjdes samtidigt till en halv daler silvermynt för vart infört skålpund. Denna frihet blev emellertid icke långvarig. Ett nytt monopol beviljades redan följande år, och ett knappt år senare erhöll ytterligare ett konsortium ensamrätt på den eftersökta handeln. Det fanns nu faktiskt två parter, som var för sig ägde monopolrätt. Att oreda skulle uppstå härigenom är naturligt, och allmänhetens lojalitet mot de växlande förordningarna kom icke att stärkas därav. 1653 blev det också på nytt slut med monopolväsendet och tobakshandeln förklarades fri. I det patent, som k. m:jt då utfärdar, framfördes på nytt skälen för att införseln av tobak borde helt förbjudas . Den förflutna tidens erfarenheter hade icke gått spårlöst förbi och det tillfogades därför med en viss resignerad bitterhet, att k. maj :t full väl insåge, att om ett sådant förbud komme till stånd, så skulle tobak likväl, »som här till mycket förövat är, av en och annan hemligen och förmedelst varjehanda underslev inpraktiseras och därigenom så mycket mera oss och vår kronones tull försnillat bliva». Därför icke blott frigavs nu handeln med tobak utan tullsatserna sänktes högst väsentligt. Det dröjde emellertid blott ett år innan regeringen återigen växlat åsikt. Denna gång överläts privilegiet på införseln av tobak till det nybildade Amerikanska kompaniet, som därigenom skulle erhålla ett stöd i sina vällovliga avsikter att upp rätthålla handelsutbytet med kolonien Nya Sverige. Den inrikes handeln skulle emellertid alltjämt vara fri och få utövas av städernas borgarskap . 1655 gick vår amerikanska besittning förlorad och kompaniets namn förändras nu till T o b a k sko m p an i e t. Smugglingen och den olaga handeln fortsatte emellertid och trots att kompaniet 1658 även erhöll rätt till den inrikes handeln kunde ingen bot rådas därpå. Privilegiet upp-

Bild 8. Sedan plantorna vuxit litet, »hopas» de, varvid jorden samlas till en liten kulle runt var planta. Ahus.

Bild 9. Då bladen äro färdiga, plockas de, vilket kallas »att blä» tobak. Därefter skola de »skäras» med hjälp av tobakslmiven. Ah us.

Bild 10. Man skär en skåra genom bladets mittnerv från »nacken» mot toppen. Åhus .

Bild 11. Därefter skall man »trä tobak», d. v. s. genom skåran träda upp bladen på en stång, tobaksspettet, till torkning. Åhus. 6

hävdes därför 1660 och en frihandel med höjda tulltaxor ersatte denna under ett par års tid. 1662 fann sig likväl k. maj:t föranlåten att på nytt ändra detta sakernas tillstånd. I det utfärdade patentet däröver säges, att ehuru k. maj :t på undersåtarnas trägna anhållan upphävt Tobakskompaniet och allmänheten fritt fått införa tobak i stor myckenhet så hade likväl för den minsta delen därav blivit betalad tull, varigenom kronans inkomster och drätsel lidit ett märkbart förfång och avbräck. För att det allmänna likväl skulle erhålla något gagn av denna stora handel, som egentligen borde helt förbjudas, då den »varken nödig eller stort nyttig är, för fattig och rik, utan mera skadelig för omkostnadens skull», så beslöt k. maj:t att lägga handeln under kronan. För statens räkning skulle detta regale förvaltas av utsedda »fullmäktige». Ingen utom dessa ägde rätt att importera tobak, tobaksblad eller spinneriverktyg och de borgare eller borgarnes avnämare, som sålde tobak i städerna och vid bruken, få endast fortsätta därmed om de köpa varan av fullmäktige. För att giva fullmäktige en starkare ställning erhöllo de rätt att när de befara något »instulit och förbudit tobak finnes» låta söka därefter, »då de som vederbör sina misstänkta rum skola för dem godvilligen upplåta». Till fullmäktige utsågos kungliga husgerådsmästaren ANDERS ANDERSSON och handelsmannen PETTER BOHM i Stockholm. I arrende skulle dessa för de första fem åren erlägga 120.000 daler kopparmynt och för de återstående fem åren 170.000. Av dessa medel ville k. maj :t anslå vissa årliga summor bl. a. till hantverksinrättningar vid Danviken och Barnhuset i Stockholm, till byggande av en fregatt, till »Svenska antikviteters kultur, uppsökande och av trycket publicerande» samt till underhåll av Stockholms slott. Det dröjde icke länge innan klagomål över fullmäktiges skötsel av tobakshandeln framfördes i riksdagen, som nu och ännu mera längre fram intog en starkt avvisande hållning mot k. maj:ts monopolpolitik. Varken godset, som fullmäktige försålde, var »gott och oförfalskat, ej heller priset därpå civilt

och tillbörligt», enligt de klagande stänqernas mening, och den >>inkvisition», som de blevo underkastade, vilka misstänktes för brott mot importförbudet, var »mycket hård och otilldrägelig». Fullmäktige å sin sida klagade över, att många, som ej voro berättigade därtill, >> kladde dem uti denna deras handel». I ett nytt Placat öfwer Tobackz Handelen 1665 fann sig regeringen därför föranlåten att påbjuda fullmäktige att alltid på det högsta beflita sig om gott och dugligt gods. Som prov skulle de hålla tre slags sortimenter till salu: 1) smalt spunnet tobak av fina virginiablad till ett pris av 2 daler kopparmynt skålpundet; 2) medelmåttligt, tjockt tobak spunnet av holländska blad till 7 mark kopparmynt och 3) tjockt och spunnet av franska blad till 5 mark kopparmynt. Förbittringen mot monopolväsendet växte sig emellertid allt starkare och vid 1678 års riksdag heter det i ständernas gemensamma skrivelse: >> Riksens ständer befinna ock dageligen allt mera och mera, vad skada och fördärv monopolierna i riket förorsaka och utav sig föda, särdeles tobaks - och tjärukompanierna>>. K. maj:t hade emellertid fördel av tobakskompaniet, som dels betalade en mycket stor arrendesumma och dels gav ansenliga och i krigstiden välbehövliga förskott. Privilegierna förnyades därför gång efter annan till stor glädje för intressenterna, som erhöllo ända upp till 50 procents vinst på sitt nedlagda kapital. Emellertid måste k. maj :t böja sig för opinionen och upphävde 1680 samtliga handelskompanier. För tobakskompaniet kom detta att träda i kraft i och med privilegietidens utgång 1685. Med tobaksmonopolets upphävande inträdde tobakens svenska historia i sitt andra huvudskede. Den tilländalupna perioden kännetecknades av en handel, som uteslutande var baserad på utländsk, till vårt land införd tobak. Under den kommande tiden uppväxte en inhemsk industri, som grundade sig på odling av tobak inom landet. Ehuru tobaksspinnerier redan inrättats under 1600-talet tog denna industri likväl ingen fart förrän efter det stora nordiska krigets slut. Ansträngningarna

Bild 12. De på tobaksspettet hängande bladen »jämnas» så att de icke hänga för tätt. Ahus.

Bild 13. Tobaksspetten läggas upp i rader på tobaksställningarna, där bladen få torka. Ahus.

Bild 14. Under torkningen måste man • plocka» bladen, så att de icke binda ihop och röta. Ahus.

Bild 15. Efter en tid vänder man spettet, så att solen skall komma åt bladen på alla sidor. Åhus .

Bild 16. Tobaksskörden torkar ute på ställningarna. Åhus .

att frambringa de för den inhemska manufakturen nödvändiga råvarorna uppmuntrades på mångahanda sätt av de styrande. Förbrukningen av tobak hade stigit till en sådan omfattning, att det måste vara ett statsintresse att få till stånd en inhemsk produktion. Tobaksmanufakturen uppmärksammades också livligt av regeringen. Det stora antalet kungörelser under 1700talet rörande tobaken vittnar härom. På 1720-talet hade man i Skåne gjort försök att odla tobak, och det visade sig, att denna odling slog väl ut. Regeringen gjordes uppmärksam på saken med påföljd, att ständerna· 1723 uppdrogo åt kommerskollegium att inköpa tobaksfrö från Tyskland för att tillhandahålla a llmänheten och att genom skrifter sprida nödig kännedom om huru man skulle bära sig åt virl

Bild 17. Efter en veckas tid hängas bladen in i tobaks!adan, eller som här på ställningar gårdsporten. Åhus.

tobaksodlingen. Följande år utfärdade kollegium ett Placat angående Tobaks-Planteringen i Riket och utsände även senare en tryckt beskrivning och vägledning. »På det främmande varors tillförsel må bli förminskad och inrikes produkter förökas», säges det i detta plakat, »så emedan man här i riket genom planterande med nytta kan tillverka den spunne bladtobaken , vartill detta klimat efter skett försök befinnes vara lämpligt, ty har k. maj :t funnit nödigt, att en sådan tobaksplantering· ju förr ju hellre må inrättas, särdeles som sädeskulturen därmed icke det ringaste avgå kan eftersom för var och en hushållare särskilt ett ganska ringa stycke jord till tobaksplantering uppgår, varav likväl så mycket tobak kan falla, som till dess behov årligen nödigt prövas».

Statens strävanden att få tobaksodlingen igång möttes med stor förståelse. En av den svenska industriens föregångsmän, JONAS ALSTRÖMER, anlade ett tobaksspinneri i Alingsås och påbörjade odling av råvaran i stor omfattning. Redan 1724 hade rådmannen J. NEOSTADIUS och kronobefallningsmannen A. ALMQVIST grundat en plantage i Gränna och utgåvo senare en vägledning i ämnet, vilken vi redogöra för i samband me9beskrivningen av huru tobaksodlingen tillgår. Tidigast vann tobaksodlingen spridning i Skåne, där betydande plantager tillkommo, särskilt vid Malmö, Lund och Landskrona. En av dess befrämjare var professor E. G. LIDBECK i Lund, som i sitt inträdestal i Vetenskapsakademien 1755 lämnade en närmare redogörelse för tobaksodlingen inom provinsen och därvid omtalar, att enbart vid Lund skördades årligen 160.000 skålpund tobaksblad. Bland de uppsvenska städerna hade Göteborg, Stockholm, Västerås och Norrköping även tidigt ägnat sig åt att odla tobak. Genom en rad av förordningar sökte k. maj:t bringa den inhemska produktionen sin hjälp. Sålunda förbjöds till en början, »till de inrikes tobaksspinneriernes uppkomst», all införsel av tobaksstjälkar och senare av tobaksblad och andra sorters utländsk tobak. Trots detta synas emellertid förhoppningarna att bliva självförsörjande vad råvaran beträffar icke kunnat infrias, och man måste 1748 åter giva tillstånd att införa tobak från utlandet. För att den svenska varan likväl skulle bliva gynnsamt ställd höjdes tullen och tobaksspinnerierna ålades att vid »förlust av frihet att vidare kunna drivas årligen uppspinna ett visst kvantum av inrikes växta blader, vilket k. maj :t vill utsätta och proportionera samt årligen förhöja alltsom inrikes tobaksplanteringen efter handen kan utvidgas och tilltaga». I första hand var det städerna man önskade stimulera till tobaksodling. Där fanns tillgång till den rikliga gödning, som tobaken fordrade, och även till den arbetskraft, som behövdes Bild 18-21. Burkar för tobak och snus. De översta av holländsk fajans från 1700-talet, de understa gjutna i järn vid Hellefors bruk 1791 och 1814. K. M. 15666, 12702, 8160 och 23700.

för den rätta skötseln av den ömtåliga tobaksplantan. Ehuru ständerna icke voro villiga, att göra intrång på den personliga äganderätten genom att å lägga borgerskapet plikten att odla tobak på viss del av sin mark hade detta likväl ingått i förordningen av 1725. Denna förordning sattes ur kraft 17 48, men därvid framhölls, att städerna dock, med undantag av de, som lågo längst i norr och öster, voro skyldiga att anlägga tobaksplantager, vartill donationsjordarna i första hand ansågos lämpliga tillika med den jord, som låg inom stadens staket, jämte ödestomter och åkrar. Några år senare framhåller sekreta handels- och manufakturdeputationen i en berättelse, att ehuru ansenliga plantager funnos i landet de dock icke förslogo utan man måste årligen importera 1.500.000 skålpund tobak. Anledningen härtill var, att den inhemska odlingen icke såsom i utlandet blivit betraktad som en stadsmannanäring utan som en lantmannanäring. Häruti hoppades man nu en sådan förbättring, att stadsbornas plantering skulle stegras till ett kvantum som motsvarade varans förbrukning. Samtidigt höjdes röster, som påpekade den skada tobaksodlingen på landsbygden medförde genom att borttaga stora arealer från sädesodlingen, särskilt som man var tvungen importera brödsäd. Därjämte kunde kvaliteten aldrig bliva god emedan man saknade tillräckliga gödningsmedel. I en redogörelse över näringarnas tillstånd i landet lämnade bergmästaren SA'VlUEL HER\.fELIN 1770 en del uppgifter om tobaksodlingen, av vilken man kan utläsa, att den var störst i Skåne och Blekinge och en del städer såsom Norrköping, Stockholm och Göteborg. Sammanlagt förekom den i trettioen städer samt inom fyra län på landsbygden. Hans uppgifter få emellertid tagas med kritik, och det är otvivelaktigt, att tobaksodlingen haft en vida större spridning än den angivna. Härom talar bl. a. manufakturdeputationens redogörelse för åren 1764 -1768, varuti framhålles, »att ej allenast ingen stad finnes, varest icke större och mindre täppor ända till stora ordentliga plantager givas, utan att man knappt ser någon gård eller koja å landet, som icke haver någon instängsel för denna ört».

Så torde förhållandet gestaltat sig ännu vid 1800-talets början. Därefter märkes en stark tillbakagång i odlandet, och vid mitten av århundradet hade man upphört att odla tobak vid ett stort antal städer och i många landsändar. Inom Skåne, Blekinge och Småland bibehölls likväl denna näringsgren och utvecklades t. o. m. ytterligare inom den förstnämnda provinsen, där trakterna omkring Åhus och vid Landskrona blevo de ännu existerande huvudområdena. Till en början var icke blott all den tobak, som fördes i marknaden, av utländsk vara utan även spunnen, karvad eller malen utom landet. Först omkring 1670 synes man ha anlagt ett tobaksspinneri i Stockholm. Då det sista monopolet utlöpte 1685, erhöll var och en rätt att införa tobak och upprätta tobaksspinneri blott han därom gjorde anmälan till kommerskollegium. Litet varstädes uppstodo nu tobaksfabriker. Såsom exempel kan nämnas att Karlshamn 1699 hade trenne spinnerier. Sättet att bereda tobaken var mycket enkelt och fordrade inga dyrbara maskiner eller annan utrustning. När därför tobaksodlingen på 1730-talet frambragte råvara i mängd, blev också antalet tobaksspinnerier så stort, att avsättningen för varje fabrik minskades. Utom konkurrensen dem emellan medverkade härtill den stora smugglingen och böndernas förarbetande hemma av sin egen tobak. Denna fråga upptogs bland städernas allmänna besvär till riksdagen 1739, och k. maj :t resolverade med anledning härav, att inga andra spinnerier finge upprättas än de, som årligen tillverkade 14.000 skålpund, och på det att icke både de äldre och yngre verken skulle råka i lägervall, finge inga nya spinnerier privilegieras utan k. maj :ts medgivande. För att giva de betryckta tobaksspinnarna ytterligare hjälp stadgades att den som efter ett års förlopp handlade med någon utrikes spunnen tobak, skulle icke blott ha förverkat varan utan, om han var bofast, all sin lösa egendom och därtill sin borgerliga rätt och näring. Medan övriga manufakturverk till sin uppmuntran i mycket hög grad under frihetstiden åtnjöto penningunderstöd synes 91

Bild 22. Holländsk tobaks dosa av mäss ing. 1600talet. K. M. 9710.

Bild 2il. Svensk tobaksdosa av massmg, 1764, m ed graverade bilder från Karlskrona. K. M. 11749.

tobaksindustrien ha fått reda sig utan. Men det under långa tider verkande importförbudet på all utländsk tobak var ju ett statligt stöd så gott som något. Under tiden från 1725- 1749 hade även frihet från lilla tullen, d . v . s. den tull, som upptogs då en vara fördes från landet in till städerna, beviljats tobaksspinnerierna. Till en början fördes ofta klagomål över, att den inom landet tillverkade tobaken icke var god eller försvarlig. För att råda bot därpå stadgades 17 41, att vissa ledamöter av städernas hallrätter eller magistraten jämte ledamöter av Spinnerisocie-

Bild 24. Tysk tobaksdosa a v mässing med bild av rökarnas skydclspatron, Fredrik elen store. K. M. 2080. Bild 25. Skultuna-closa av mässing med »runstafwen förswenskacl». Snusdosan blev därigenom samtidigt »en beständig almanach ». K. M. 38782 .

teten varje månad skulle besiktiga verken för att se om något odugligt gods tillverkades. Till yttermera visso, då klagomålen ej tystnade, påbjöds senare att varje fabrikant skulle låta trycka en sedel med namn och adress att spinnas in i varje tobaksrulle »till undeITättelse för avnämare att söka skadestånd ifall han något mindre dugligt gods på god tro komme att sig tillhandla». De inhemska fabrikanterna hade emellertid svårt att möta den stegrade efterfrågan på tobak, utan betydande kvantiteter måste införas. För att stimulera tillverkningen erhöll 1766 var

Bild 26. Fat av tr ä att karva tobak på. Västergötland. K. M. 8840. Bild 27. Karvbräde med fastsittande kniv. Småland. K. M. 30455.

och en, som anmält sig hos magistraten och fått dess tillstånd, rätt att ohindrade av privilegier »tillverka allehanda sorter snus av Rappe, Carotter och spanskt såväl som karduser» . Liksom tobaksodlingen under 1700-talet hade ansetts böra vara en »stadsmannanäring » så hade spinnerierna varit förlagda till städerna. En ändring i detta förhållande inträdde vid början av 1800-talet, då tobaksfabriker även fingo anläggas på landsbygden. Med den fullständiga näringsfrihetens genomförande 1864 fick även tobakstillverkarna full frihet, vilken de behöllo fram till det nuvarande tobaksmonopolets genomfö rande 1915. Några siffror rörande tillverkningen kunna i detta sammanhang vara belysande. 1739 inrättades i städerna s. k. hallrätter, vilka hade till uppgift att öva tillsyn över de industriella inrätt ningarna och lämna allehanda uppgifter om dessa till kommers kollegium. Av dessa uppgifter finna vi, att 33 tobaksspinnerier redovisades 1741 med ett arbetareantal av 1.388. 21 av dessa fabriker voro belägna i Stockholm. Därefter följde Norrköping med 5, Gävle och Kristianstad med vardera 2, medan Kalmar, Karlstad och Malmö hade vars en . 1780 funnos 72 fabriker, 1850 86, 1880 107 och 1897 93 stycken. Tillverkningens värde för riket utgjorde 94

Bild 28. Lerpipor, jordfynd från Lund. IL M. 24 783 och 15301.

(""\

.: ®

1741

938.844 kronor

1780

656.155

1820

1.308.214

1860 1897

4.570.143 14.820.138

En god framställning av huru tobaksodlingen försiggick lämnas uti en 17 31 utkommen handbok med titeln »En rätt rychtader Swänsk Tobaks-Planta». Dess författare, kronobefallningsmannen ANDERS ALMQVIST och rådmannen JOHAN NEOSTADIUS, hade kort efter kommerskollegii påbud 1724 anlagt en tobaksplantage samt 1727 företagit en studieresa till Holland i syfte att skaffa sig närmare kännedom om odlandets metoder. Deras plantage, som synes ha haft framgång, var förlagd till Gränna. De kunskaper, som meddelas i denna skrift, äro sålunda grundade på holländska erfarenheter. En jämförelse med de metoder, som ännu i dag brukas vid plantagerna i Åhus, visar, att tobaksodlingen nu tvåhundra år senare alltjämt i denna trakt fortgår efter samma linjer, som angåvos i denna vår första handbok i tobaksodlingens konst. Författarna förorda till en början på grund av sina egna försök det holländska tobaksfröet, särskilt det som kommer 95

från Amersfort, emedan det icke allenast ger många stora och feta blad, som äro tjänliga till täckblad vid tobaksspinnerierna, utan även i vårt klimat kommer till sin fullkomliga mognad. Det tyska fröet, som man tidigare föreställt sig skulle passa bäst, gav mycket mindre och magrare blad. Fröet skall sås i drivbänkar, som äro byggda på så sätt, att de med sin främre låga vägg vetta mot söder. Framkanten göres en halv aln hög medan bakkanten uppföres till två alnar. Bänken bygges tät och »myssjas» och tomtas med mull eller helst med hästdynga uppblandad med halmströ att in gen köld eller luft kan spela in däruti. Fönsterramarna skola passa tvärs över och vara högst två alnar breda för att bekvämt kunna lyftas av. På fönsterramens översida klistras papper, som strykes med kokt linolja. Såsom skydd under natten eller mot oväder brukar man i Åhus lätta lämmar av bräder, som kunna läggas över bänken och som, då de icke nyttjas, resas upp mot drivbänkens baksida. Inuti bänken göres nu jorden ren från rötter och ogräs och rymmes ut till en kvarts alns djup, varuti fylles svartmylla och hästgödsel blandad med halmströ. Först lägger man gödningen i ett lager på bottnen och sedan den väl sållade jorden däröver. Denna skall ligga så tjockt, att om ;man sticker fingret igenom och når gödseln med fingertoppen, så är det lagom. Därefter krattar man och jämnar av ytan med ett spö. Jorden är nu färdig att besås. Med sådden skall man inte dröja för länge om plantorna skola hinna bli färdiga i tid, varpå mycket beror. I Åhus äger sådden vanligen rum den 13-14 april. Våra 1700-talsförfattare uppblanda tobaksfröna med väl torkad, sönderstött och siktad krita. Av denna blandning tager man en nypa mellan tummen och de två främsta fingrarna och strör sakta och jämt ut på bänken. Sedan bänken på detta sätt blivit besådd över hela sin yta, vilket lätt låter kontrollera sig tack vare den vita kritan, sållar man ett mycket tunt lager jord däröver. Jordlagret får högst bli en halv tum tjockt, ty eljest riskerar man , att plantorna bli försenade. Efter sådden få fem a sex dygn passera, och därefter börjar man vattna.

Till en början varannan dag, men när plantorna växa till, vattnar man varje dag. Något omständigare går man numera till väga i Åhus. Där plockar man i god tid ned frökvistarna från vinden och skakar dem lätt, varvid fröhusen öppna sig och släppa ut fröna. Dessa samlas upp och läggas i en tygklut, som därefter bindes om. Denna fröpåse lägges i vatten över natten och placeras sedan i ett fat med fuktig, vit sand i närheten av köksspisen eller annan varm plats. En gång om dan skall den så tagas upp och begjutas med ljumt vatten. Efter en veckas tid börjar fröna gro och äro färdiga att sås ut i bänken. I stället för hästgödsel brukar man här tång, som samlas upp på havsstranden och köres på en särskild tångkärra till tobakslyckorna. Knepet med den vita kritan nyttjas ännu fast man ersatt denna med fin, vit havssand. Till varje fönster åtgår en fingerborg frö, som lägges på en tallrik och blandas väl med sanden. Sådden vattnas en gång dagligen, och efter tre dygn väntar man sig att få se plantorna skjuta upp. Allt efter som de växa gallras de och bänken rensas omsorgsfullt från ogräs. I slutet av maj äro plantorna färdiga att sättas ut på öppen jord. Återgå vi så till vår 1700-talsbeskrivning få vi reda på, att den svarta sandmyllan är bäst till plantering, men att all jord duger bara den inte är blandad med stengrus. Planteringslandet skall ha stark gödning, helst varje år, samt ärjas och harvas två gånger eller genomgrävas med spade, så att inga rötter och ogräs finnas kvar. Först delar man nu in plantagen i kvarter och kvarteren i sängar. Vid det senare tillfället spänner man ett snöre tvärs för eller längs med kvarteret och trampar med en fot på vardera sidan om detta upp en gång, två alnar därifrån gör man åter på samma sätt en likadan gång o. s. v. Sedan uppkastar man mullen ur gångarna med spade, varvid den ena hälften kastas till höger och den andra till vänster. Beroende på myllans djup göres sängen högre eller lägre, men den bör minst vara en halv aln i höjden. Sängarna jämnas med en kratta så att inga jordklumpar eller stenar förekomma. Ovantill bör sängen hålla en bredd av minst en aln. 7

När plantorna nu äro en finger höga, måste man skynda sig med utplanteringen. För att rötterna skola bli bättre skyddade vattnar man först i drivbänken, då plantan sedan med lätthet kan tagas upp och jorden följer med rötterna. De upptagna plantorna läggas i ett tråg vid sidan av varandra och vattnas sakta innan de sättas ut. Plantorna placeras i två rader längs efter sängen på trekvarts alns inbördes avstånd, dock ej mitt för varandra utan så, att två plantor i den ena raden och en planta i den andra bilda en likbent triangel. På liknande vis utsättas även plantorna i Åhus. Man rensar sängarna från ogräs, och när plantorna vuxit så att fyra eller fem blad slagit ut kupar man dem, varvid den lösa jorden med båda händerna tryckes ihop till en liten kulle runt plantan . Detta kallas i Åhus att hopa. Så snart fröknopparna börja visa sig skola de avbrytas, toppas (Åhus), så när som på de plantor, som få utveckla sig för att bära frö , frös t ock ar n a (Åhus). Efter knopparnas borttagande skjuta vanligen skott ut vid toppen, vilka holländarna kalla tjuvar. Dessa skola flitigt borttagas, ty el jest stjäla de kraft från bladen. I Åhus skiljer man mellan t o p p t j uv ar och ro t t j uv ar och säger sig t j uv a plantan, då man bryter av skotten. Förr i världen torkades även tjuvarna, som gåvo passabel tobak om den blandades med blad av bättre kvalitet. I mitten av juli månad skall man enligt våra läromästare från 1700-talet avbryta de två eller tre nedersta bladen, vilka av holländarna kallas sand gods, i slutet av juli tar man ytterligare tre a fyra blad, vilka ha bättre kvalitet och kallas jord gods, för att i medio av augusti skörda de övriga, vilka på grund av sin kvalitet benämnas bäst gods. Förr skiljde man i Åhus mellan storgods, som utgjordes av de större bladen, vilka betalades bäst, s må g o d s, t o r r t, blad som torkat på stocken, tjuvgods och rep e. Det sistnämnda utgjordes av de blad, som på hösten växte på tjuvarna sedan plantans blad plockats. Dessa repades med handen från roten till toppen. Numera räknar man blott två huvudsorter, vilka

sorteras på följande sätt: Storgods: 1) stora gröna blad, 2) små gröna blad och 3) trasiga gröna blad; Sand gods: 4) hela blad och 5) trasiga blad. Proceduren vid plockningen av bladen kallas i Åhus att b 1 ä tobak. De plockade bladen fördes in i torkhuset. För att kunna hänga upp dem till tork skulle man därefter skära tobak. Detta tillgick i äldre tider såsom nu, varför j'a g beskriver det såsom jag sett arbetet utföras i Åhus. Med en särskild kniv skäres en skåra av ett par decimeters längd genom mittnerven från nacken d. v. s. bladfästet, mot toppen. I den sålunda uppkomna skåran trädas bladen, trä tobak, försiktigt upp på tobaks spettet, som utgöres av en cirka tre alnar lång käpp. På vart spett trädes 75-80 blad med översidorna åt samma håll. Till en början läggas spetten upp på tobakss t ä 11 ni n garn a, vilka stå under bar himmel. De bestå av träslanor vilande på meterhöga stolpar och äro ställda på ett sådant avstånd från varandra, att tobaksspettet kan vila med sina yttersta ändar mellan två ställningar. De på spetten uppträdda bladen j ä m n a s med handen så att de icke hänga för tätt. Senare går man över dem och p 1 ock ar så att de icke binda ihop och röta. Efter en tid vänder man spettet för att solen även skall komma åt bladens andra sida. Då en vecka förflutit äro bladen i allmänhet färdiga att hängas in i t ob a k s 1 ad an, varvid spetten hängas upp på särskilda ställningar. Bladen plockas igen efter fyra a fem dagar. Där man icke har en särskild byggnad användas portgångar och vindar såsom tobakslador. I den äldre beskrivningen finnas mera detaljerade förhållningsorder huru man skall behandla de olika bladkvaliteterna vid torkningen. Sålunda skulle hästgodset sedan det skurits undergå svettning innan det träddes upp på spettet. Därvid började man vid ena väggen i torkladan och ställde bladen rätt upp och ner med den spetsiga ändan uppåt i omsorgsfulla rader, den ena intill den andra, dock ej mer än ett lag. Om sommaren hade de svettats färdigt på fyra dagar, varvid spetsarna gulnat och även bladen litet.

Då bladen äro så torra att ingen saft rinner ut, när man bryter stjälkens tjockända, tagas de ned. Därvid skjutas bladen ihop på spettet och fyra spett läggas i en fyrkant på golvet med bladspetsarna inåt. På så sätt gör man så höga staplar man kan nå. Bladen få i denna ställning torka ytterligare sex a åtta veckor. Därpå strykas de av spettet och bindas i buntar om 2, 5 a 10 markers vikt. Därvid skiljer man från hästgodset ut de tunna och magra bladen, som läggas till jordgodset, och de söndriga, som brukas för sig och bilda en fjärde sortering, kallad ut s ko t t. Då bladen skola buntas i Åhus, brukar man lägga spettet med bladen på golvet och <länka dem lätt med vatten, så att de icke skola vara för torra och smula sig. Man lägger lag på lag av spett med blad på varandra och <länk.er efter hand. Därpå dragas bladen av spettet. Varje spett bildar en bunt, som sammanhålles av ett genom skåran vid nacken infört och omvridet blad. Buntarna är nu färdiga att föras till Tobaksmonopolets magasin för att 1 av a s. Det ursprungliga sättet att njuta tobaken var att röka den. De äldsta uppgifterna om införsel av tobak till Sverige 1637 ange, att man samtidigt infört pipor. Troligen torde dock konsten att tugga och snusa icke vara mycket yngre i vårt land. I Seigneur Hans Hanssons Drömmar från 1679 omtalas alla tre slagen av tobakens användning. Somliga nyttjade den »till att röka natt och dag, att de luktade emot var man dem mötte värre än Nobis krogs krögare. Andra snuva det i näsan så fort , idigt och glupskt som torra jorden tager vatten till sig, varutav deras hjärna skulle bliva så bistrat, att de intet råd skulle hava för sig och näsan se ut som ett hönsehus , som varken ränsandes i år eller fjor. De tredje voro de, som tuggade det i munnen, vilket skamlösare syntes än bägge de föriga slagen» . Man skiljer på tre huvudformer för tobaksfabrikat: s p u nnet, karvat och malet eller rivet. Av dessa synes den spunna tobaken från början ha varit den förhärskande. I k. maj :ts tidigare anförda plakat av 1665 omtalas endast tre olika sorter spunnen tobak, som fullmäktige skulle beflita sig om att salu100

Bild 29. Holländskt träfodral till kritpipa. L. 31 cm. K. M. 19307. Bild 30. Pipa med holk och slang av läder, s. k. •koddapiba ». Ö. Göi nge hd. L. 25 cm. Bild 31. Pipa av järn med benskaft. L. 11 cm. K. M. 12181.

101

föra. Tulltaxan från 1719 upptar emellertid alla tre sorterna och 1780 upptar förteckningen över tullpliktiga tobaksfabrikat följande: spunnen, karvad, malen eller riven, stänger eller karotter, snus. Någon mera ingående beskrivning om huru fabrikationen tillgick vid de svenska tobaksspinnerierna i äldre tid äga vi inte. Då Carl von Linne 1741 på väg till Öland passerade Nqrrköping, som vid denna tid hade fem fabriker till förädling av tobak, lämnar han i sin dagbok en i all sin korthet målande skildring av arbetet i en av dessa. ))Tobaksspinneriet)), skriver han, ))besökte vi om eftermiddagen, där vi såga många små barn förtjäna sig födan; en del voro bussmakare, ihoppläggande smala tobaksremsor, de där insupit en tobakssås, vars komposition var här ett arkanum; andra bredde ut bladen; andra voro puppenmakare, vridandes bladen omkring bussarna till några kvarters längd andra toga stjälkarna ur bladen; andra spunna, läggandes bladen omkring puppenmakarnas stycken, spinnandes tobaken till skepnad av ett tåg; andra gjorde rullar; andra pressade; andra karvade tobak till kardus. Vid tobakspressen var märkvärdigt att se styrkan av en snäckeskruv.)) Tobaks spinn ingen torde i allmänhet ha tillgått på följande sätt. Tobaksbuntarna lades i ett såll och skakades för att få. bort orenlighet. Därpå besprutades de med vatten så att bladen lättare skulle hänga samman vid spinningen. Efter fuktandet blevo bladen sorterade, varvid man skiljde de breda · och hela från de små och söndriga. De senare. lades av särskilda personer samman till vad Linne kallar bussar, men som även benärimes vi c kel. De breda bladen, vi c k e 1b1 ad, virades om bussen. Till att börja med virades flera sådana bussar samman till bestämda längder, vilka på Linnes tid kallades p uppe n och deras framställare puppenmakare. Dessa puppen lades på spinnarens verk.bord och skulle bilda början av den rulle han ämnade spinna. Verk.bordet var tio till tolv fot långt och skivan omgiven av en högre kantlist, så att tobaken icke kunde falla i golvet. Spinnhjulet stod vid bordets ena kort-

102

Bild 32. Tobakspipor från 1800-talet. De s. k. långpiporna med huvuden av ofta konstrikt skuret sjösk um voro karakteristiska för århundradets förra del. Efter denna tid bli skaften kortare och formen övergår till våra dagars »s1mgga ». K. M. 35543, 9443, 17167.

103

Bild 33-35. Tobakspungar från östra Skåne. - 33. Av bockskinn, date rad 1789. K. M. 8958 . - 34 . Av skinn med luats av ben. K. M. 2075. 35. Av blått kläde med silk ebroderi. K. M. 29869.

sida och vreds runt av en särskild man. Spinnaren tog nu en puppen och fäste vid spinnhjulet. Med hjälp av hjulet vindades rullens blad in i varandra och spinnaren tillsatte efterhand en vickel och ett vickelblad. Med ett handjärn tryck.te h a n därefter med alla krafter den nyspunna delen och glättade den. När en längd av verli:bordets utsträckning var spunnen, virade han rullen på spinnmaskinen, dock så att ändan därav nådde bordet, och fortsatte sedan spinnandet tills maskinen var fylld med rulltobak: Då rullade han av den och åter ihop den på fri hand till en rulle. Detta var de få handgrepp, som for drades för fr amställning av den enkla rulltobak, som vanligen gick till gemene mans behov av _tuggtobak.. En spunnen tobak av hög kvalitet var kn aste r eller var in as, som redan tidigt importerades till oss och användes till rökning i pipan . Denna tillverkades i Venezuela och kom

104

vanligen öven · Spanien till oss förpackad i korgar, som på spanska: kallades canastra, därav dess namn. Men även från Holland fingo vi knaster. Den karvade tobaken var av högre kvalitet och genomgick en särskild behandling för att bliva smakligare. För detta ändamål kokade man eller fuktade . den med en sås, vars beståndsdelar, såsom Linne antyder, voro varje fabrikants hemlighet. Ofta ingick häruti salmiak för att hindra tobaken att bliva skämd och för att ge den en likartad färg samt dessutom sirup eller plommon för att söta den. Sedan den torkat något ovanpå detta bad, skars den i smala remsor på en maskin, som liknade en hackelsekista, och fick torka över måttlig eld. Varje tobakssort behandlades på detta sätt för sig själv och lades därefter i förrådsboden. En tid före den slutliga inpackningen verkställdes den blandning av de olika sorterna, som skulle ingå i tobaksmärket. Packningen skedde dels i b r ev och dels i kar dus. Brevtobaken vägdes upp och lades på ett papper, på vilket tobakens namn var tryckt med hjälp av en kliche. Sedan vecklades papperet samman till ett brev. Vid packning av kardusen använde man en träform, som rymde 1 / 4 , 1 / 2 eller 1 skålpund tobak. Till formen passade mynningen av en tratt. Nu tog arbetaren ett karduspapper med påtryckt märke och lade undre trattens mynning över formen samt tryckte ned tobak genom tratten . Därefter tog han bort tratten och stampade tobaken med en trästamp, som passade noga i formen. På så sätt fylldes papperet efter hand med tobak . När det var fyllt, togs kardusen ur formen och förseglades. Snus maldes av de tjockaste och fetaste bladen, vilka blivit sorterade efter godhet. Bladstjälken skars bort och lades för sig. Stjälkar och blad gjordes senare var för sig till snus, varvid de förra m a 1 de s på en kvarn och de senare rev os på rap e. Av stjälkarna, som hade största kraften, framställdes det finaste snuset. De torkades först i en starkt upphettad värmestuga och maldes därefter på en kvarn, som bestod av tvenne på högkant ställda stenar, vilka svängde runt på en stenbädd.

105

Bild 36. Snuskvarn av lergods. Diam. 28 cm. K. M. 1725. Bild 37. Snuskvarn med stöt, av m asurbjörk. Diam. 12 cm. K. M. 23769.

Mälden sållades och det grövre fick genomgå ännu en malningsprocess tills allt var lagom fint. När detta var klart, genomdränktes snuset med sås för att ge den en angenäm doft, t. ex. av violrötter och olika väldoftande oljor. Vid framställning av snus ur bladen genomgingo dessa först sås-behandlingen. Därefter lades flera blad ihop till en bunt på så sätt, att denna b lev spetsig i båda ändar, varefter det hela virades in i en linneduk. Bunten pressades därefter bit för bit med hjälp av ett tåg samman till en karott. Då karotten är färdig, vecklas linneduken av och bunten fis i 1 ie r a s, varvid ett snöre viras om den, så att snörets slyngor komma att ligga tätt intill varandra. Karotten lägges därefter tre eller flera månader att svettas. När tiden var inne togs karotten fram och skulle nu rivas, rap eras, på en rap e. Denna bestod av en träram, 3-4 fot lång och hälften bred, var106

Bild 38. Snusrivor från 1700-talet. L. 9,5 o. 18 cm. K. M. 18376, 21066, 7951. Bild 39. Snuskvarnar av kryddkvarnsform från Skåne och Västergötland. L. 12 och 15,5 cm. K. M. 28843, 16118.

uti på 1 / 4 tums mellanrum sutto sågblad. Sågramen vilade på ett bord med en öppning under bladen, och under öppningen stod en låda. Arbetaren tog nu en karott lodrätt mellan händerna och rev den på längden över sågbladen. Härigenom förvandlades tobaken till pulver och föll ned i lådan. Som den raperade tobaken till största delen blev grov sållades den i ett trådsåll. En ringa del gick då igenom. Det som stannade i sållet jämte spetsen av karotten, som icke kunde raperas, pulvriserades med hjälp av en handstamp. Med sållning och stampning fortsattes tills allt blivit helt förvandlat till snus. I stället för handstampen kunde man för att underlätta arbetet nyttja en vattendriven stampkvarn. - Snuset packades sedan i papper liksom den karvade tobaken. För att det icke skulle torka virade man om paketen med tunna blyplattor. I senare tid ha även andra tobaksfabrikat tillkommit, 107

B ild 40-41. Snusbössor av 1600-talstyp. - 40. Av ben, Holland. Diam. 4,5 cm. K. M. 21142. - 41. Av trä med mässingsbeslag, Norge. Diam. 9,5 cm. K. M. 7561.

vilka vunnit stor popularitet bland rökarne. Cigarrer synas första gången ha tillverkats i Sverige 1814, då en fabrikant i Göteborg redovisar ett antal av 6.400 stycken. Först tio år senare uppträder denna rubrik i tulltaxan , men . ännu 1830 stannade produktionen vid 12.000 stycken. Därefter växer cigarrtillverkningen hastigt så att den 1840 översteg en och en halv miljon, 1850 tretton miljoner o. s. v. Även bruket och till verkningen av cigarretter är en sen företeelse och uppträden hos oss först efter medlet av 1800-talet. I det äldsta plakatet från 1724 rörande tobaksodlingen uttalades det önskemålet, att var hushållare skulle odla så pass mycket tobak, som var nödvändigt för hans årsförbrukning. Det förutsattes sålunda ett slags självhushållning beträffande tobaken. Så blev också fallet och på många håll odlade bön108

Bild 42-4'1 . Snusbössor från 1700-talet. - 42. Av horn med blyinläggning, Småland. L. 9,2 cm. K. JVI. 3174. - 43. Av ben, daterad 1716, Småland. H. 4,5 cm. K. M. 1790. - 44. Av horn, Skåne. L. 9 cm. K. M. 10828.

derna tobak och beredde den själva för sitt eget bruk. Tillverkningen blev därvid icke alltid den m est förstklassiga. ANDERS BARCHrEUS beskriver 1772 den enkla procedur tobaken genomgick hos allmogen i Harbonäs, Västmanlands län, på så sätt: "en stock holkas ur, däri läggas bladen, man b egjuter dem med drecka, lägger en tyngd med sten dä rpå, så blir tobacken färdig och prässad". I JONAS STOLT's Minnen från 1820, denna utomordentliga skildring av livet i en småländsk bygd, berättas också huru man hade sitt eget tobaksland. Till och med två bröder, som eljest hade allt gemensamt, delade höet på ängarna och kornet på åkrarna, hade var sin odling, när det gällde tobak. Bladen torkades på spett, pressades och spunnos till rullar, som sattes i tving och drevos ihop med kilar. "När bladen plockades från stammen, blevo alltid av varje blad två lappar, som kallades öron och särskilt avplockades och stoppades i en liten 109

påse för att undergå vidare beredning. Så var det alltid tre eller fyra småblad närmast roten, som kallades jordblad och tidigt började gulna. Dessa avplockades och bereddes särskilt och av dem i förening med öronen gjordes snus. Sedan, om väderleken det tillät, fingo de s. k. tjuvarna växa fritt och dessa gjordes till rök tobak.,, I hans barndom tuggade alla manfolk tobak, men snuset nyttjades endast i näsan. Snuset krossa~es av de torra bladen i en träkvarn av samma utseende, som de vilka brukades för att mala peppar och andra kryddor uti. På 1820-talet började man mala snuset på så sätt, enligt Stolt, att tobaken samman med litet kryddor lades i en gryta, ibland tillfogade man också björkaska, och så krossades den med hjälp av en mangelkavle. Därefter siktades den och lades i ett lerfat, där den fuktades och fick stå några dagar innan snuset hälldes på krukor att förvaras. NILS KEYLAND ger från början av 1900-talet en skildring av »hemtobakens» odling och beredning i norra Värmland, där metoderna äro ännu mera primitiva. De torra tobaksbladen hackades på stabben med en kålhacka eller gnuggades mellan händerna och förvarades sedan i en låda, ett näverkärl eller en skinnpåse. Snuset maldes i en vanlig mortel eller gnuggades med händerna även det. I händelse av tobaksbrist skaffade man sig allehanda ersättning, t. ex. mossa, som plockades fram ur skarvarna på gamla hus. I Västerbotten rökte bönderna, då tobak fattades, humleknoppar, enbär eller enbark och blandade aska i snuset, enligt vad Linne iakttog under sin lappländska resa. Även under mera herrskapslika förhållanden kunde snuset bliva tillagat hemma. Från förra delen av 1700-talet känna vi till små snus rivor, rivjärn infattade i ett lådformigt trästycke, där den snus, som gått igenom hålen kunde hällas ut genom en tut. Dessa rivor äro vanligen av holländsk tillverk ning och vackert utförda med sniderier eller inläggningar av ben. En annan, möjligen yngre typ, av snuskvarn utgjordes av en svarvad träask, i vars lock var ett hål lagom stort för en trästöt, som genom kringvridning krossade bladen till snus. 110

Ach Tobak, ädla Ört, du sockersöta Blad, När jag dig tänker på, blir alt mitt hierta glad, Du nöijer sinnet mitt, du giör mig tiden kort, Ur maga, bröst och blod du drifwer siukdom bort; Mot hunger och möt törst är du min mat och dryck; Mot kiöld min kakelugn ... Så skaldade en okänd författare, som under 1700-talet utgav en skrift med titeln »En wäl förbättrad Tobaks-Brödra-Ordning, Alle Älskare af Tobaksrökandet till efterrättelse författad, och wid Embetets senaste Sammankomst framgifwen». I tjugusju paragrafer sammanfattar han här vad en tobaksrökare bör iakttaga. En rökare skall icke ha mindre än två pipor om den ena går sönder, att han då icke måtte vara utan. Därjämte skall han ha en »sticka av gott trä eller en vacker pipränsare av mässingstråd», ett eldtyg eller skördosa, en dosa i vänstra byxsäcken så att han, när han karvar tobak och får en pipa över skall kunna förvara detta, och till sist en tång att taga eldkol ur brasan. De pipor, som användes i äldre tid, voro merendels av lera och infördes till en början från utlandet. Snart kom likväl fabrikation av sådana igång även hos oss och pipebruksintressenterna lyckades 1747 utverka förbud på införsel av de utländska konkurrenternas varor. De äldre lerpiporna hade mycket litet huvud och långt skaft - den korta »snuggan» med större huvud och kortare skaft är en yngre form. Bland jordfynd i våra städer äro fragment av lerpipor de vanligast påträffade. Ofta är fabrikantens märke intryckt med en stämpel, och piphuvudet kan vara dekorerat med vapenbilder, t. ex. svenska riksvapnet. Till att förvara de bräckliga piporna hade man långa fodral av trä. Dessa importerades från Holland eller England och voro av exotiskt träslag med rika mässingsbeslag. Ett sannolikt svenskt pipfodral i Kulturen med årtalet 1706 är prytt med rika stjärnmönster i karvsnitt och med inläggningar i bly. Men vid sidan av lerpiporna funnos redan tidigt pipor av skilda materialier, trä, metall, lergods, sten m. m. Redan mot slutet av 1600-talet hade den söndertagbara pipan med särskild 111

uppsamlare för tobaksoljan blivit konstruerad. Jag hänvisar till bilderna, som ge några olika typer i den rika floran. Tobaksrullen skars på ett bräde eller i en liten träskål och ibland på ett enkom gjort kar v b r ä d e med vidsittande kniv samt förvarades i tobaksskrin och askar. Skrinen skulle vara täta och försågos ofta med inlägg av bly för att bevara tobakens fuktighet. Stundom gjordes asken helt av bly såsom det här avbildade exemplaret från tiden omkring 1700 med sitt morfanhuvud på locket. Negern blev från första stund för europeen tobakens sinnebild och avbildades på tobakskardusernas stämplar, tobakshandlarnas skyltar o. s. v. I slutet av 1700-talet började våra järnbruk upptaga tillverkningen av tobaksburkar av gjutjärn. Många vackra sådana finnas från Huseby och Hellefors bruk. Till att bära tobaken med sig skulle man, såsom den citerade »Tobaksbrödraordningen» påbjuder, ha en dosa. Sådana dosor voro oftast av mässing och finnas bevarade i stort antal från skilda tider. De äldsta kommo från Holland och voro för sedda med graverade ornament, kärleksscener, inskrifter o. dyl. Senare följde de tyska dosorna, som hade pressade mönster, vilka med förkärlek återgåvo bilden av den tyske rökarens skyddspatron och förebild, Fredrik den store och hans många fältslag. Hos oss upptog Skultuna mässingsbruk konkurrensen. Ett omtyckt mönster på dess dosor var den försvenskade runstaven, som gjorde tobaksdosan till en slags almanacka. Redan hos de holländska dosorna hade man sett den gregorianska kalendern återgiven. - Bland mångfalden av svenska tobaksdosor i Kulturens samlingar vill jag särskilt framhålla en mässingsdosa med synnerligen vacker gravyr, som bl. a. visar en bild av örlogsvarvet i Karlskrona med Amiralitetskyrkan, Stadskyrkan och en trupp marscherande soldater. På de äldre dosorna fanns ofta en ring i ena smalsidan, i vilken dosan kunde hängas om halsen med hjälp av en rem eller ett snöre. Även tobakspunngen har gamla anor. Denna gjordes merendels av skinn, ibland med kvarsittande fäll, varvid hårsidan naturligtvis vändes utåt. En av de äldsta i samlingen är av 112

Bild 46. Snusdosa av trä med fastkedjad mässin gssked, Lund. Diam. 6,o cm. K. l\f. 3247. Bild 47. Snusdosa av mässing, Skultuna. Diam. 7,a cm. K. M. 30677.

bockskinn prydd med tillsydda rosetter och fransar av skinn och det broderade årtalet 1769. De kunna även vara av kläde med broderier och fransar i färger eller som den utsökta tobakspungen av ljusrött siden med sämskskinnsfoder, som är prydd med en tuschteckning visande huru fästmön åt 1795 överlämnar den till sin fästman. Upptill ha dessa pungar en dragsko med rem eller snöre. På några av de äldre exemplaren hänga vid remmen en pip kr a t s av ben, som är bladformig i ena ändan och kulformig i den andra. Till att tända pipan kunde man ta en brand ur spisen eller en glöd med hjälp av en saxformig tång, som merendels hade ett stort antal leder, varigenom den kunde sträckas långt in i brasan. Eljest fick man före tändstickans tid använda sig av 8

113

eldstålet. Detta kunde jämte flintan och fnösket bevaras en ask med skjutlock. Senare fann man på att fästa en liten pung vid eldstålet till förvarande av de övriga utensilierna och hade då lättare att bära sina elddon med sig. I äldre tid lagade man av hopviket papper en särskild f id i bus, vilket ord är lånat från tyskt studentspråk, till tändandet av pipan. På bordet kunde man också placera ett fyrfat med glöder. Mera sällsynt är den lilla vagn av koppar, som finns i samlingarna, varpå glöden lades så att man kunde skjuta dem över bordet till grannen. Huru det tillgick vid snusandet beskriver den ofta citerade Seigneur Hans Hansson på ett målande sätt. Hans sagesman hade »sett huru kvinnfolken i kyrkan på somliga orter under predikningen hade fått åt var annan sin snuvtobaksbössa, och att de hade slagit på varandras hand stora tobaksdrossar, dem de sedan hade uppsnuvat så girigt som en hungrig stallhäst fräter opp ett litet tråg havre». Att lägga snuset på handens översida i tumvecket och suga upp det med näsan var den äldre metoden, att taga en pris med nypan eller med hjälp av en sked är ett yngre maner. Ordet snus härleder sig ur det äldre snuvtobak, en pris snus kallas ännu i dialekter snuva, t. ex. i för bindelsen läpps nu va = mu l bänk. Snuset har sålunda fått sitt namn efter det sätt varpå man snuvade tobaken, d . v. s. drog det upp i näsan. I tulltaxan från 1666 nämnas s nu f f tobaks bössor första gången. Bland de många olika former, snusdosan tagit under tidernas lopp, bilda dessa bössor eller flaskor en grupp för sig. Oftast utgöras de av en rund eller päronformigt svarvad dosa av ben eller trä med en rörformig hals försedd med propp. De kunna närmast jämföras med ett starkt förminskat kruthorn. Ur dessa bössor måste snuset hällas. De togos ofta Bild 48. Snusdosa av snäcka m ed silverbeslag, omkr. 1700. K. M. 19213. Bild 49-51. Svenska snusdosor av silver. - 49. HANS CHRISTOPHER ALSING, Göteborg, 1778. - 50. JöRAN STAMMER, Jönköping, 1700-talets förra del. 51. ISAK MALMBORG, Stockholm, 1814. - K. M. 12909, 25155 och 30643.

114

med i kyrkan och ersatte på sina håll de luktdosor med inneliggande väldoftande örter, som man ända sedan medeltiden brukat medföra för att skydda sig mot den onda lukt, vilken på grund av begravningarna inom kyrkan uppstod därstädes. Den snusdosa, som blev vanlig på 1700-talet och fortlever allt sedan, är en ask med gångjärnslock. Ur denna var det förenat med svårighet att hälla snuset, och man tog därför en pris därur. Detta ord är franskt och anger säkerligen därmed även, att detta sätt att snusa liksom denna form av snusdosa kommer från modernas land, Frankrike. Snusningen blev under 1700talet en modesak hos de högre stånden, och snusdosorna utformades till dyrbara konstföremål arbetade i guld, silver, pärlemor och emalj. De vackra dosorna utgjorde omtyckta gåvor, som särskilt av furstliga personer utdelades såsom nådevedermälen - de voro ju till för helt kort tid sedan vanliga hedersgå vor. Dekorationen bestod ofta under 1700-talets förra hälft av allegoriska figurmotiv drivna i silver och under dess senare del av tidsstilens ornament, ej sällan omfattande ett miniatyrporträtt, av målade herdescener, kärlekspar o. dyl. Med Napoleonstiden och 1800-talets början återspeglade sig den politiska brytningstiden i dekorationen , och man finner ofta snusdosorna prydda med bilder av samtidens kejsare och k u ngar, av fält slag och krigare. För gemene mans bruk funnos naturligtvis enklare dosor tillverkade av horn, trä och näver eller metall. Stor spridning hade de vid Skultuna tillverkade mässingsdosorna. Under 1800talet försågos metalldosorna med spegel i locket. På affärskontoren och i handelsbodarna, där man gratis bjöd kunderna på en pris, stodo ofta jättelika näverdosor, som ingen kunde stoppa i fickan. Även till tobaksbussen användes dosor av liknande slag som snusdosorna. Att tugga snus hör till de aldra senaste metoderna att njuta tobak. I allmänhet nöjer sig snustuggaren med den pappdosa, varuti. fabrikanten förpackat varan. - Till tobaksnjutarens oumbärliga redskap inomhus hörde också spottbacken . 116

KÄLLHANVISNINGAR. Följande huvudkällor kunna a ngivas: Arbetsstatistik Il. Undersökning af tob aksindustrien i Sverige p å uppdrag av Kongl. Kommerskollegi'u m och under dess öfverinseende verkställd af HENNING ELMQUIST, Stockholm 1899. Betänkande och Förslag i fråga om ökad beskattning å tobak och tobaksfabrikat afgifna den 26 januari 1904 af särskildt utsedde kommitterade, Stockholm 1904. !VI. MARCUS, Den svenska tobaksindustrien år 1908, Akademisk afhandling, Stockholm 1911. C. G. SANTESSON, Om tobak, Verdandis småskrifter 62-63, 2:dra upplagan 1908. !VI. B. SwEDERUS, Blad ur tobakens historia, Stockholm 1887. Aftryck ur Svenska Trädgårdsföreningens Tidskrift 1887. Av andra källor kunna angivas: ANDERS ALMQUIST och JOHAN NEOSTADIUS, En rätt rychtader Swänsk tobaks-planta eller utförlig underrättelse om tob aks-planteringen, framgifven af intressen terne uti den allraförsta vid Grenna stad anlagde och privilegierade tobaksplan tagen. Stockholm 1731. C.-M. BERGSTRAND, Kulturbilder från 1700-talets Bohuslän. Bibliotheca nicotiana: CARL voN LINNE, Två nya species tobak, Stockholm 1930. J. FnANCK, De pneclaris h erba: nicotiame sive t abaci virtutibus. Den första i Sverige tryckta tobaksskriften (1633) i faksimil utgiven av EDGAR LUND, Stockholm 1935. En wäl förbättrad Tobaks-brödra-ordning. En tobakologisk kuriositet från 1700-talet ånyo utgiven av EDGAH LUND, Stockholm 1935. JOHAN EKEBLADS brev, utgifna af N. SJöBERG, Stockholm 1911- 1915. Seigneur HANS HANSSONS drömmar, utgivna av OscAn WrnsELGREN, Stockholm 1915. NILS KEYLAND, Svensk allmogekost, Stockholm 1919. PER LINDESTRöMs resa till Nya Sverige 1653-1656, utgiven av NILS JACOBSSON, Stockholm 1923. CARL LINDH, Hauss-Apoteck och Läkie-Book, Visingsborg 1675. CARL VON LINNE, öländska och Lappländska resorna. P. R. SPRENGEL, Handwerke und Kunste in Tabellen, Zwölfte Samlung, Berlin 1774.

117