Issuu

KULTUREN 0

EN ARSBOK

1937

KULTUREN EN

ÅRSBOK TILL

MEDLEMMARNA AV KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE

9 37

DENNA BOK ÄH REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBERG OCH TRYCKT I EN UPPLAGA AV 6,500 EXEMPLAH I GRAVYRMANER HOS HÅKAN OHLSSONS BOKTRYCKERI I LUND.

KLICHEEHNA ÄRO FHÅN A.-B. MALMÖ

GRAFJSKA ANSTALT OCH PAPPERET FRÅN FINBRUKEN, STOCKHOLM.

LUND 1938

MEDELTIDA SVÄRD, DOLKAR OCH SLIDOR FUNNA I LUND Av RAGNAR BLOMQVIST

et är en gammal erfarenhet vid medel tidsarkeologiska fältundersökningar , att fynden av vapen oftast äro tämligen fåtaliga i förhållande till åtskilliga andra fyndkategorier, nota bene om undersökningen icke gäller en krigargrav. Påståendet gäller icke fyndgruppen knivar, men beträffande medeltidens övriga rikhaltiga arsenal - svärd, dolkar, stridsyxor, hjälmkrossare, stridshammare, rustningsdetaljer, skjutvapen etc. - är det påfallande hur svagt och ojämnt den är representerad bland fyndserierna i de 111edeltidsarkeologiska samlingarna i våra museer. Den här följande presentationen av vad som i Kulturens samlingar av Lundafynd finnes av de i rubriken nämnda vapenslagen kan måhända giva det intrycket, att beståndet av dessa föremål är skäligen fattigt i en kvantitativt så betydande fyndmassa som den från Lunds jord. Jämförd med andra motsvarande samlingar i Norden måste emellertid beståndet karakteriseras såsom synnerligen gott och beträffande gruppen slidor utan motstycke. Fåtaligast äro de hela s v ä r d e n. Av sådana äro endast tre funna innanför Lunds vallar. Av dessa äro två, bild 1 och 2, gravfynd från Gråbrödraklostrets område, och båda ha anträf-

Bild 1----4. Fyra svärd från m edeltid en s senare del. - 1. Funnet i likkista i Klostergatan invid kvart eret Grå bröder n :r 16. K. M. 18377. - 2. Funnet på läderbeslagen träkista på ungefä r samma plats. K. M. 22-187. - 3. Funnet å kv. Glädjen n:r 1. K. M. 21695. - -!. Funnet i Höje å , ej långt från Lunds hospital. K. M. !a04:~.

134

.· !.'." I

Il'.'

~:~

) .

f~ .;

\ )

w I

135

fats tätt invid gränslinjen mot Klostergatan för den fastighet (kvarteret Gråbröder n :r 16), som inrymmer A/ B. Ph. Lindstedts universitetsbokhandel. Det finnes skäl att antaga, att denna gränslinje ungefärligen sammanfaller med mittlinjen i Gråbrödraklostrets kyrka, och svärden böra därför ha tillhört två riddersmän , som jordats i denna kyrka. · Båda svärden ha varit kraftiga vapen. Det ena, bild 1, har en total längd av 130 cm., varav 103,:i cm. kommer på klingan. Denna, som är tveeggad med rombiskt snitt och en bredd vid fästet av 4,4 cm. , smalnar nästan likformigt mot den vassa spetsen, och har tydligen varit avsedd för såväl hugg som stöt. Den långa kaveln är av trä och har rester av en tät lindning med metalltråd. Såsom skydd för händerna har fästet en parerstång, vars båda armar äro omböjda i horisontalplanet mot en och samma sida, terssidan, så att det hela bildar en öppen, oval ögla. Armarna, vars ändar äro utformade såsom djurhuvuden, ha varit sirade med spiralgående band i järnsnitt. Kavelns övre avslutning, knappen, har gått förlorad. Klingan har på nedre delen på båda sidor ett med mässing inlagt märke i form av en biskopsstav, vilket angiver, att klingan härrör från de under medeltiden vida berömda vapensmedjorna i den bajerska staden Passau. Klingorna därifrån voro vanligen märkta med en ulv, men i de verkstäder, som ägdes av furstbiskopen i staden, märkte man även sina alster med en biskopsstav. Passauerklingorna voro mycket högt skattade och åtnjöto rykte att icke blott alltid ge dödliga sår utan även att göra ägaren osårbar. 1 Det andra svärdet, bild 2, är nu något defekt, så att hela längden endast är 92,::; cm . Klingan , vars nedersta del är avbruten, är 72 cm. lång och 5,2 cm. bred vid fästet och smalnar sakta mot nederändan. Sidorna äro slipade i facetter, fem på Bild 5. Parerstänger till svärd, från kv. Apotekaren n:r 5. Siffrorna i vänstra kanten ange spadstickels numm er. 5:te sticket svarar mot 1400talet, 6:te mot 1300-talets senare d el, 7 :de mot 1300-talets förra del och 8:de mot 1200-talets slut och 1300-talets början, allt efter ungefä rlig uppskattning. Den näst nedersta är funnen på ett djup, som ungefär motsvarar 1100-tal et. För den nedersta är fynddjupet okänt.

136

o_ • -

j . {

:·E

,•}'~~~""':._-·~::,:

r~:c.< ~:·-·~·;i _-. ~~-- -~)r

·'•

-~" <~~s q

(At

137

övre och fyra på nedre delen. Parerstången är S-formigt böjd i horisontalplanet; dess ena arm är avbruten. På tången sitta fastrostade rester av en kavel av trä. Fästets översta del inklusive knappen saknas . Klingan har rester av ett med mässing inlagt märke, som möjligen varit Passaus biskopsstav, ehuru detta ej kan med säkerhet avgöras . Gråbrödraklostret nedlades vid reformationen, och år 1539 skänktes det till Holger Ulfstand. Det är icke troligt, att begravningar skett i klosterkyrkan efter denna tid, och svärden måste därför vara äldre. Men fästetyperna tillhöra medeltidens slut och representera en under 1400-talet pågående utveckling mot bättre skydd för handen än vad den raka parerstången kunde ge. Den i horisontalplanet S-formigt böjda parerstången var synnerligen vanlig på tyska och schweiziska landsknektsvärd vid tiden omkring år 1500, men S-et bildade på dessa rät vinkel med klingans eggriktning. Parerstången på svärdet bild .3 torde snarare böra hänföras till en typ , som förekom på riddaresvärd vid tiden omkring 1500 och som bl. a. kan ses å -ett träsnitt av Hans Burgkmaier, föreställande kejsar Maximilian, död 1519 . ~ Det tredje svärdet, som är ännu större än de båda nämnda, hittades år 1911 å kvarteret Glädjen n:r 1, d. v. s. östra hörnet av Vinstrupsgatan och S :t Petri Kyrkogata. Dess längd är 140,7 ·Cm. Klingan, som är mycket tunn och som i sitt nuvarande tillstånd icke visar spår av vare sig åsar eller ränder, är 100 cm. lång och har en bredd vid fästet av 5,7 cm. Fästet, av järn, har den ansenliga längden av 40,7 cm. Parerstångens båda armar böja av nedåt och äro mot ändarna avplattade från .sidan. Kaveln saknas, så att tången ligger bar. Knappen är päronformad och har 8-kantigt horisontalsnitt. Med hänsyn till fästets stora längd och formen på knapp och parerstång bör svärdet hänföras till 1400-talets slut eller tiden närmast därefter. 3 Enligt en anteckning av Pär Axel Olsson i Kulturens Lundaarkiv skulle hittarna ha meddelat, att detta svärd jämte dolken bild 9 och en hästsko - en s. k. toffelsko från medeltidens senare del - hade funnits tillsammans med hästkra138

nium och människoben. Uppgiften kunde emellertid ej kontrolleras på museet, emedan grundgrävningen vid fyndens .avlämnande redan var avslutad. Den skulle innebära, att en ryttare med häst och utrustning stoppats ned i jorden på denna plats, något som i och för sig icke förefaller otroligt. Möjligen är fyndet ett minne av den 7 april 1525, då de skånska bönder och borgare, som slutit sig till Kristian Il :s anhängare, strax söder om Lund blevo i grund slagna av den skånska och själländska adeln under Johan Rantzau och Tyge Krabbe. Bonde-och borgarbären hade legat samlad i Lund, och efter slaget bröt den segrande hären in i staden och slog ihjäl sextio fredliga och till försvar oförmögna borgare, sedan en del av dem blivit släpade ut ur domkyrkan. 4 Ett annat stort senmedeltida svärd, bild 4, som år 1902 hittades »i Höjeå, ej långt från Lunds hospital» har måhända -också haft samband med samma blodiga dag. Vapnet är 130,5 cm. långt, och klingan, vars längd är 91,s cm. och bredd vid fästet 5,6 cm., smalnar likformigt mot udden. Klingan är tämligen tunn, och övre delen är slipad i tre facetter på vardera sidan. Fästet är av järn, med rester av en träkavel. Överst sitter en i profilen rund och i horisontalgenomskärning 8-sidig knapp. Parerstångens båda armar äro något nedåtböjda och ha avslutats av en smal, uppåtrullad flik, som emellertid är bortbruten på ena armen. På klingan sitta fastrostade rester .av en slida flV trälameller med läderöverdrag. Som synes är det endast det sista stadiet av svärdets medeltida utvecklingsgång, som är representerad genom dessa fyra svärd från Lund och dess närmaste grannskap. De visa kulmen i den omkring 1300 påbörjade utvecklingen mot större längd hos svärdfästet, betingad av de förändringar i vapnets karaktär, som voro en följd av att det alltmera började användas som stötvapen från att vid medeltidens början ha brukats uteslutande för hugg. För att få svärdet att väga någorlunda jämnt i handen, strävade man efter att förlägga dess tyngdpunkt i närheten av fästet , och förlängde därför kaveln , för att knappens motvikt skulle bli så mycket större. Dessa 139

Bild 6-8. Knivar från medeltiden . - 6. Från kv . S:t Clemens n :r 6. K. M. 22571. - 7. Från kv . S:t Botulf n:r 2. K. M. 35366 : c. - 8. Funnen vid kloakgrävning 1890. K. M. 5269.

140

,,,,

--: :-------::'

,, •' •',1

Bild 9-11. Dolkar. - 9. Från kv. Glädj e n n:r 1. L. 29,!l cm. K. M. 21706. - 10. F rån kv. Allona n:r 4. L. 28,1 cm. Statens H ist. mus e um. - 11. Från kv. Galten n: r -±. L. 19 cm . K. l\L 38321: 1.

141

s. k. 1 1 / 2-handsfästen fattades alltså med handen närmast parerstången. Den överskjutande delen av kaveln hade endast till uppgift att utgöra hävstång för knappens tyngd och fattades icke med andra handen såsom å de enbart för hugg avsedda tvåhandssvärden .5 Svärdets tidigare utveckling under medeltiden belyses i Lundafynden endast av en rund och flat knapp från medeltidens mitt och ett antal lösa parerstänger, de flesta, bild 5, funna på tomten n :r 5 i kvarteret Apotekaren.6 Ur den urgamla eneggade kniven hade under järnåldern utvecklats s c ramas axen, en eneggad huggkniv med fäst et ofta av sådan längd, att det kunde fattas med båda händerna. Den förekom i alla längder från kort kniv till långt huggsvärd. Den långa saxen försvann vid medeltidens början fullständigt ur krigarens utrustning, men levde kvar dels såsom jaktkniv och dels såsom bondevapen. Den korta saxen finner man fr. o. m. 1200-talets slut såsom ett nödvändigt komplement tiH riddarens svärd och lans i den för stöt avsedda form, som emellertid först under 1500-talet såväl i Sverige som Tyskland fick sin nu brukliga benämning dolk (Dolch) .7 Från den korta saxen stamma jämväl många av de ofta dolkliknande medeltida knivar, vilka ingingo i den personliga utstyrseln för såväl män som kvinnor. De böra i de flesta faH betraktas som fredliga redskap, även om de vid behov användes som vapen och också utformats med hänsyn därtill. Kniven bild 6 har samma i vinkel gående rygglinje som en särskilt i England väl företrädd typ av scramasaxar från 900- och 1000-talen 8 och stammar möjligen från Lunds första århundraden. Den är, liksom kniven bild 7, som efter fyndomständigheterna torde tillhöra äldre medeltiden, så pass kraftig, att den liksom den senare måste varit avsedd för ett särskilt ändamål , om det nu varit slakt- eller jaktkniv, vapen eller något annat. Då d o 1 k e n införlivades med riddarens beväpning var det närmast för att användas i närkampen och för att ge en ur stridbart skick försatt motståndare nådestöten. Den erhöll där142

X -. -)(

Bild 12-14. Dolkfästen. - 12. Av brons från kv. Galten n:r 17. L. 9, s cm. I\. M. 35446. - 13. Av ben från kv. Gråbröder n:r 17. L. 10,a cm. K. M. 18839. - 1-1. Av b en från Krafts torg. L. 13,r; cm., själva fästet 9,G· cm. K. M. 8356.

för på kontinenten sådana benämningar som » misericordia » ~ »Gnadgott» och »Gnadenstoss ». För att vapnet skulle kunna stickas mellan rustningens fogar och även genombryta pansarskjortans ringar, gjordes klingorna mycket starka och spetsiga. Den förmodligen äldsta klingtypen, som f. ö. kvarlevde under hela medeltiden, var den eneggade med bred rygg, bild 8 och 11, men redan tidigt förekommo tveeggade med mer eller mindre kraftiga sidoåsar samt stilettklingor med tre- eller fyrsidig eller rund genomskärning. Fästena visa mångfaldiga variationer och avspegla ofta i material och utsmyckning tidens 143

Bild 15-1&. Dolk med silverfäste från kv. Katedralskolan n:r 1. L. 31 cm., därav klingan 21 cm. K. M. 38338: 1. - 16. Gravyr med Lucretiabild på fästets skivform iga knapp .

144

Bild 17-19 a -b. Knivskaft. - 17. Av elfenben, funnet vid kloakgrävning 1890. L. 8,s cm. K. M. 5157. - 18. Av ben , kloakgrävningsfynd. L . 6,s cm. KM. 5239. - 19 a-b. Av elfenb en, funnet i L. Fiskaregatan. Skaftets l. ll ,1 cm . K. M. 25571.

lyxkrav, något som för övrigt bör ses i samband med dels att -dolken ända fram till 1500-talet var det enda vapen, som herremannen bar till civil dräkt och dels att den ofta även bars av damerna. Men mängden av mycket enkla fästen visar, att d en utpräglade dolken icke endast var ett riddarevapen utan även hade vidsträckt användning bland bredare folklager . Från ett verkligt herremansvapen stammar dolkfästet bild 12, funnet år 1931 i närheten av bottenleran vid grundgrävningen för Torna, Bara och Harjagers härads sparbanks bygg10

145

y- ~-·

Bild 20-21. Knivslida av läder, funnen vid Laurentiikapellet. L. 28,;:; cm. I\:. M. 12998. - 21. Försök till rekonstruktion av samma knivslida.

nad i hörnet av Mårtenstorget ·och Bankgatan. Det är en liten vacker bronspjäs, som en gång varit förgylld . En varsamt anbragt ciselerad dekor pryder dess ytor: på vardera sidan av knappen en fyrbladsrosett i rombiskt fält och på ytorna mellan kavelns gördlar ett enkelt ornament, bestående av en i båge gående linje, vars innersida tangeras av en liten cirkel. Klingan är bortbruten , men dess förrostade tånge kvarsitter i fästet. En tveeggad och spetsig dolk med liknande form på fästet men med ciselerad dekor av annan beskaffenhet finnes i Bern och angives vara från 1200-talet.u De kraftiga gördlarna på Lundafästet återfinnas här, 1nen såsom rudimentära band. En annan släkting till vår dolk befinner sig i Zeughaus i Berlin och synes efter den tryckta vägledningen att döma vara hänförd till 13001-!6

Bild 22. »l\:arl den stores ~ jaktkniv i Aachens Miinster. L. 52,::; cm . Doppskon är icke ur sp run glig. Efter Max Dreger.

talet. 10 Den har eneggad klinga med bred rygg . Fästet, vars kavel är 8-kantig, har icke samma strama hållning som Lundafästet, och knappen är något utdragen i höjdled. Med ledning av dessa båda motsvarigheter kan Lundafästet hänföras till 1200-talets slut eller 1300-talet. En annan dolk , bild 10, vilken liksom det nyssnämnda fästet är försedd med parerstång, är funnen å Gamla Sparban_kens tomt vid Stora Kyrkogatan och förvaras nu i Statens historiska museum i Stockholm, dit den kommit med grevarna F. och C. D. REWENTLOWS samling. Dess 17 ,2 cm långa stilettklinga har kvadratiskt snitt. Fästet, varå tångens beklädnad _ sa knas , synes upptill ha avslutats av en vertikalställd ring, förmodligen avsedd för en kedja , vars andra ända varit fästad vid 147

en knapp på bröstet av bärarens vapenrock, i likhet med vad man kan se på åtskilliga gravstenar från medeltiden. Efter parerstångens form att döma bör denna dolk stamma från tiden omkring år 1400. En tredje i Lund funnen dolk med parerstång, bild 9, tillhör en redan under 1400-talet vanlig typ, på vilken parerstångens av runda knappar avslutade ändar äro något nedåtböjda. Vår dolk har överst en päronformad knapp med spiralgående åsar, och även parerstångens knappar äro sirade med spiralgående insnitt. Kaveln saknas. Den mycket spetsiga klingan är tveeggad och har på vardera sidan en skarp ås; ytorna mellan ås och egg äro hålkälade. Dolken är funnen på samma ställe som svärdet bild 3 och tillhör samma tid som detta: 1400-talets slut eller närmast följande tid. Ett par dolkskaft av ben i genombrutet arbete, det ena, bild 13, från Gråbrödraklostrets område och det andra, bild 14, från Kraftstorg, representera en under 1300- och 1400-talen mycket utbredd och ännu under 1600-talet kvarlevande dolktyp, som karaktäriseras av att vid fästets nederända i stället för parerstång sitta två rundade utväxter, en på vardera sidan. Dessa utväxter ha tydligen ansetts likna njurar, eftersom sådana dolkar i England kallas k i d n e y d ag ge r s och i Frankrike dag u e s a ro gno n s. 11 De båda utväxterna äro på Lundadolkarna tämligen små, vilket helt enkelt torde bero på, att benstyckets begränsade tjocklek ej medgivit att de gjorts större. Fästet från Kraftstorg har kvar en del av klingan och slidan. Klingan synes ha varit eneggad med bred rygg. Slidan verkar förslaggad och ser ut att ha varit av järn. På ena sidan har den varit försedd med en liten bestickslida för en mindre kniv med bred tånge, vars övre del sitter .fastrostad vid slidan. På andra sidan har möjligen suttit en pryl, att döma av en fastrostad järnrest. Fästet har nedtill det på denna typ vanliga metallbeslaget, vilket i vardera ändan är försett med en nedåtriktad, fasonerad flik . Dessa flikar äro icke att betrakta såsom rudimentära parerstänger, utan såsom styrskenor åt slidans munbleck. Motsvarande beslag är förkommet på fästet 148

från Gråbrödraklostret. På båda fästena är tången omsluten av en hylsa av tunt metallbleck, vilket på det ena bär spår av förgyllning . Ett fäste av samma slag har en gång funnits på dolkklingan bild 11, funnen vid grundgrävning å Mårtenstorget 8. Vid övergången mellan klinga och tånge sitter här samma av två nedåtriktade flikar avslutade beslag som å dolken bild 14. De båda på ömse sidor om tången uppskjutande stiften ha tydligen gått ut i kavelns båda utväxter. Klingan är en verklig nådastötsklinga, spetsig, kraftig i ryggen och med hålkälade sidor. Denna dolktyp synes ha varit den i Lund vid m 'e deltidens slut mest vanliga, ty Lunds universitets historiska museum äger ytterligare 5 a 6 i staden funna exemplar. Praktstycket bland dolkar från Lund, bild 15 och 16, hittades år 1928 vid grävningar i samband med grundförstärkningsarbeten i Katedralskolans byggnader mot Svanegatan. Enligt framlidne målaremästaren Julius Berg, som först förvärvade dolken , var fyndplatsen »i Svanegatan omkr. 25 m. från St. Södergatans hörna under muren till H. A. Läroverket». Det är en 31 cm. lång stilett, vars klinga har tresidig genomskärning och hålkälade sidor. Fästet är av silver och representerar en typ, som förekom redan under 1200-talet, 12 men som var mycket omtyckt under 1400-talet och tiden närmast därefter 13 och som utmärkes av de båda horisontellt placerade, oftast runda skivor, vilka sitta vid kavelns över- och nederända, den nedre såsom parerplåt och den övre som knapp. På Lundadolken är den nedre skivan bortbruten. Den övre skivan är på översidan försedd med en graverad bild av en naken , bevingad kvinna, som genomborrar sitt bröst med ett svärd , t ydligen en illustration till den romerska Lucretiasagan, som måhända anbragts på vapnet med en bestämd undermening. Den graverade bilden visar, att dolken är ett renässansarbete, troligen från 1500talets förra hälft. Till grund för denna datering ligger en alldeles likartad dolk, vars övre skiva prydes av bilden av en naken kvinna, som kan ses å en pennteckning från nämnda 149

Bild 23-24. Knivslidor av läder. - 23. Funnen i Trondheim. L. 42 cm. Teckning efter avbildning hos Rygh. - 24. Funnen i London. L. c:a 39 cm. Teckning efter avbildning i Th e Antiquaries Journal, Vol. VII, 1927.

tid i Germ.anisches Museum i Niirnberg, föreställande en riddare till häst. 14 Bland mängden av knivskaft, vilka bragts i dagen vid grävningar i Lund och vilka till övervägande delen äro av mycket enkelt slag, skall här endast framhållas några stycken , först och främst ett par, som synas ha hört till mindre besticksknivar. Skaftet bild 17, funnet vid grävningar för stadens kloaknät år 1890, är snidat i elfenben, och föreställer en falkenerare , som bär falken på högra armen, medan han håller vänstr::i handen vid falkens näbb. Knivskaft av denna typ synas ha varit mycket spridda under en period av medeltiden. I Lund 150

har hittats ytterligare ett exemplar, förvarat i Lunds univer sitets historiska museum. Statens historiska museum i Stockholm äger ett sådant skaft och i kontinentens museer ser man här och var representanter för typen. Säkerligen emanerar den från Frankrike, elfenbensskulpturens huvudland under 1300talet, ,till vilket århundrade såväl de bättre som enklare exemplaren på stilistiska grunder äro att hänföra. 15 I vad mån skaften äro utförda i Frankrike eller i utanför landets gränser efter franska förebilder arbetande verkstäder torde f. n. knappast kunna avgöras . Det andra lilla knivskaftet, bild 18, som också är ett kloakgrävningsfynd från 1890, har överändan utskuren till en mansbyst med skägg och barett enligt modet under 1500-talets förrn hälft och ·s tammar tydligen från denna tid. Skärningen är schem.atisk, men förenklingen är mycket skickligt gjord. ~föj ligen kan detta skaft i stället ha hört till en pryl. En drastisk illustration till livets gång är snidad i övre ändan på knivskaftet bild 19, funnet i L. Fiskaregatan utanför tomten n :r 7 i kvarteret Apotekaren. Skulpturen visar två män i fullt slagsmål, medan bakom deras rygg en munk passar på att lägga händerna på föremålet för striden, en kvinna, som häller någon dryck ur en kanna i en bägare. Framställningen är mycket livfull och målande, och, trots en viss summarisk förenkling, kvalitativt mycket god . Skaftets nederända omslutes av en bred ring av silver, prydd med en ranka, som står i silver mot botten av .svart emalj. Det eneggade och tämligen tunna bladet är avbrutet 3,3 cm. nedanför skaftet. På dess ena sida är inslagen en stämpel, form.ad såsom ~ C . På grund av den mot den heliga kyrkan ganska respektlösa framställningen i skaftets överända kan man knappast tänka sig kniven äldre än 1400-talet. Såväl svärd som knivar buros sedan gammalt i s 1 ido r av mer eller mindre påkostat utförande, allt efter utstyrseln på det därtill hörande vapnet. Slidorna kunde vara av trä eller läder, eller av läderbeklätt trä, och voro ofta skodda med

Bild 25 a-c. J\:nivslida av läder , funnen å kv. Maria Minor n:r 2. L. 19,6 cm. K. M. 22083.

metallbeslag. De kunde även vara helt av metall, och för dolk.slidor har ibland elfenben kommit till användning. Ifråga om slidor av dyrbarare material är Kulturens samling av Lundafynd tämligen fattig, men kan däremot uppvisa en rad högst betydelsefulla ting av läder. Den säkerligen intressantaste av läderslidorna, bild 20 och 21 , är funnen år 1902 vid en grävning vid den gamla liberiebyggnaden, det s. k. Laurentiikapellet, vid Domkyrkan. Den har varit avsedd för en c :a 29 cm. lång kniv, vars breda rygg gått i en markant vinkel. Slidan har förfärdigats av ett enda stycke läder, som vikts över knivens ryggsida, så att styckets båda kanter mötts framför eggsidan, där de fogats samman med nitar, som bilden visar. Nitarna äro nu försvunna och 152

Bild 213 a-c. Knivslida av läd er, funnen å kv . Apotekaren n:r 5. L. 17,2 cm. KM . 20300.

kanterna äro delvis upptrasade. Det är möjligt att mellan nitarna löpt ett eller flera metallbeslag, men därom finnas nu inga antydningar. Slidan är rikt utsirad i läderplastik på båda. sidor, dock så att utförandet är mera enkelt på den ena sidan, som därför har karaktär av baksida. Dekoreringen är anbragt i fält, som tydligt återgiva slidans uppdelning i en del för knivbladet och en del för skaftet. Framsidans skaftdel har överst en snedrefflad, tvärgående vulst, och nedanför denna två rektangulära fält, åtskilda av smala bårder av djupa intryck. Det fält, som svarar mot skafthylsan, utfylles av ett något grötigt och missförstått växt.ornament, medan det smalare fältet åt eggsidan till har ett våglinjeornament. Den mot klingan svarande delen på samma sida upptages av ett enda fält med ett lö3

rankmotiv, som även här är tämligen upplöst och missförstått. Dekoreringen på denna sida är till övervägande del mycket plastisk, och framförallt gäller detta de båda högt uppdrivna bildningar, som ringla sig vertikalt på de båda huvudfälten. Baksidan har samma fältindelning , och även här är ornamentiken av vegetabil karaktär utom på skaftdelens åt eggsidan belägna fält, som har ett stiliserat snoddornament. Här kan man knappast tala om plastisk drivning, ty ornamenten ha med undantag av en rad av 8 stycken bucklor endast åstadkommits genom vad 1nan skulle kunna kalla ristning med ett ganska trubbigt verktyg. Ristningen har skett på lädrets utsida. Ryggsidan prydes på klingdelen av en rad av kommaliknande intryck mellan ett par jämnlöpande linjer. En förnämlig motsvarighet till slidan från Laurentiikapellet ligger i skattkammaren i Aachens 1niinster. Där förvaras e n stor, 52,5 cm. lång kniv eller scramasax, som enligt gammal tradition skall ha varit Karl den stores jaktkniv. Till kniven hör en rikt utsirad läderslida, bild 22 , av alldeles samma typ som slidan från Lund. Liksom denna är den gjord av ett enda stycke, vilket vikts över knivens ryggsida och nitats samman framför dess eggsida, och liksom Lundaslidan omsluter den även större delen av knivens skaft. Dekoreringen är även här plastiskt driven på framsidan och mera platt utförd på baksidan, den är fördelad i fält på samma sätt som på Lundaslidan, och den består av vegetabila motiv med undantag av en bård av ett våglinjeornament och en inskriftbård BYRHTSIGE MEC FECIT samt några djurmotiv bland rankorna. Ifråga om utförandet är det emellertid en avgjord klasskillnad mellan de båda slidorna, kvaliteten hos Aachenslidan står betydligt högre. Kniven och slidan i Aachen har utförligt behandlats av MAX DREGER, 1 6 som funnit, att såväl kniv som slida måste vara engelska (angelsaxiska) arbeten och att vapnet mycket väl kan stamma från Karl den stores tid. Denna typ av knivslidor har emellertid sannolikt levat kvar ungefär lika länge som knivtypen, vilken, som. rn.an kan se bl. a. av fynd från 154

Lund, går ett stycke in i medeltiden. Ett par slidor av samma sort från vikingatiden, den ena från Trondheim och den andra från London, återgivas å bild 23 och 24. Den förra har av K. RYGH hänförts till tiden kort efter år 900,i; medan SIGURD GRIEG, sannolikt med rätt, vill föra den till 900-talets slut,1 s och den senare slidan har daterats till 1000-talets förra hälft. 19 Även dessa slidor, vilka båda anses vara tillverkade i Engand, ha tillhört knivar med rygglinjen gående i vinkel. Ifråga om dekoreringens fördelning avviker Trondheimslidan obetydligt och Londonslidan något mera från Lunda- och Aachenslidorna. Det är i alla falt° tydligt, att slidan från Lund närmare ansluter till Aachenslidan än till de båda andra, och såvida dateringen av den senare är riktig skulle man vara nödsakad att tänka sig Lundaslidan betydligt äldre än staden Lund. Ehuru detta i och för sig icke är otänkbart, så är det dock knappast troligt. Den av karolingisk växtorna1nentik influerade anglo-iriska stil, som slidan representerar, kan mycket väl tänkas ha kvarlevat även sedan nyare impulser gjort sig gällande inom den mera representativa konsten, och Londonslidan bild 24 är ett tydligt exempel på att så även varit fallet. Det är därför icke nödvändigt att göra Lundaslidan äldre än stadens uppkomsttid. Den bör nog snarast ses i samband med de livliga förbindelserna mellan England och Danmark under Sven Tveskäggs och Knut den stores tid. Att anglo-iriska ornamentsmotiv voro långlivade inom det engelska konsthantverket kunna vi se av flätbandsornamentet på slidan bild 25, funnen vid grundgrävningen för Reginabiografen år 1912 i jordlager, som icke äro mycket yngre än år 1300. Den har varit avsedd för en kniv, vars eneggade och med bred, rak rygg försedda klinga varit c :a 11 cm. lång, och har förfärdigats av ett stycke läder, som vikts över såväl rygg- som eggsidan på dolken och sytts hop på baksidan. Vjd skafthylsans eggsida har vecket lagts ett stycke utanför egglinjen så att man här fått en flik om 1/ 2 cm :s bredd. I fliken äro borrade tvenne hål , tydligen för de remmar, medelst vilka slidan bars i bältet. Dekoreringen är på framsidan utförd 155

med ett tämligen trubbigt verktyg, med vilket linjerna dragits upp, medan snedstreclmingen på baksidan är utförd med en knivsudd eller annat spetsigt verktyg. Som synes är skillnaden här mellan fram- och baksida betydligt större än på de nyssnämnda äldre slidorna. Till slidan finnas flera motsvarigheter i Londons museer, och några i British Museum återgivas här i bild 27 och 28. Fynden av ciselerade läderföremål av olika slag torde i London vara rikligare än annorstädes, att döma av samlingarna i Londonmuseerna, och av ornamentik och inskrifter framgår, att dessa föremål måste vara utförda i England och där väl framför allt i London. Vid jämförelse med Londonsliclorna framgår utan vidare, att även slidan från Reginabiografen måste vara av engelsk tillverkning och samtidig med motsvarande slidor i London. Då ornamentiken på dessa genomgående synes tillhöra 1200-talets. senare del och 1300-talets början, är Lundaslidan alltså att hänföra till denna tid. Medan dekoreringen på denna slida uteslutande är lineär och åstadkommen utan användning av punsar, så representerar slidan bild 26 en mera utvecklad teknik för ornamentikens framställande. Tyvärr är denna slida icke fullständig, i det att ett stycke av överdelen är bortskuret. Tillhörande kniv synes ha haft ett c:a 12,5 cm. långt eneggat blad, men med full säkerhet kan man icke av slidans form döma om bladets längd. På vardera sidan är utpressad en förhöjning i form av en besticksslida, men dessa förhöjningar synas vara av rent dekorativ natur. Dekoreringen, som är lika omsorgsfullt utarbetad på båda sidor, står konstnärligt sett i mycket hög klass , men en del därav har under tidernas lopp blivit suddig och otydbar. På framsidan kan dock tydligt urskiljas. ett stycke av en ranka med ett tvåbent fabeldjur och på baksidan en sicksackbård med från sidorna framväxande blad i vinklarna. Mönstren ha dels dragits upp med ett trubbigt verktyg och dels drivits fram med punsar, och här och var ha ytorna behandlats med ett verktyg, som gjort rader av punkter. Även denna slida är förmodligen ett importstycke 1;)6

Bild 27-29. Knivslidor aY läd er, funna i London. T eckningar efter foto från British Museum.

från England, ehuru författaren ej är i tillfälle att framvisa någon direkt motsvarighet därifrån. Det i en ranka placerade tvåbenta fabeldjuret synes emellertid just i England varit mycket omtyckt såsom. dekorationselement, bild 29 och 30, på hantverksalster av olika slag, och sicksackbården med blad placerade på samma sätt som på Lundaslidan förekommer i likartad utformning på i London funna läderslidor. En i Bergen funnen knivslida av läder, bild 31 ,20 av ungefärligen Lundaslidans form men nästan dubbelt så stor har också hylsa för knivskaftet i överdelen, och vid jämförelse med denna finner man, att den del som skurits bort från Lundaslidan endast kan ha varit tämligen kort. Förmodligen beror förkortningen på, att slidans mynning under användningen så småningom trasats upp av kniven och därför då och då skurits jämn. Bergenslidan hänföres till 1300- eller 1400-talet och 157

anses vara engelskt arbete. Knivslidan från Lund är funnen å kvarteret Apotekaren nr 5, det är fastigheten i hörnet av Stora Kyrkogatan och Lilla Fiskaregatan, men uppgift om fynddjupet saknas. Av dekorationsdetaljerna att döma bör den icke föras alltför långt in i gotisk tid. För övrigt inrym.mer Lundasamlingen ett stort antal mer eller mindre fragmentariska slidor, de flesta till svärd . n·e kunna uppdelas i trenne grupper, dels sådana, vilkas dekorering är utförd med stämplar, dels sådana med ornament uppdragna med ett mer eller mindre spetsigt verktyg, samt slutli gen sådana, som sakna dekorering. Den första gruppen skulle kunna kallas den heraldiska , eftersom stämplarna övervägande visa h eraldiska motiv. Så som representanter för gruppen utvälja vi dess båda fullständigaste exemplar, bild 32 och 33, ehuru icke ens dessa äro alldeles hela. Slidan bild 32, som är bevarad till 79 cm :s längd , prydes på fram.sidan av tre rader små rombiska stämplar, i mitten bild 34: 4 och på sidorna bild 34: 5, med heraldisk lilja. Baks~dan, som har söm i mitten, har på ömse sidor om denna en rad av rombiska stämplar med ett heraldiskt lejon, bild 34: 6. Slidan bild 33, vars nuvarande längd är 68 cm., är i hög grad illa medfaren , och alla dess stämplar gå icke att urskilja. Framsidan har en 2,s cm. bred, av ett par enkla linjer avgränsad bård, i vars mitt stämpeln bild 34: 12, till synes innehållande ett stiliserat bladmotiv, är upprepad i tät följd, och i samtliga hörnfält är inpressad stämpeln bild 34: 11. Baksidan har söm längs mitten och på ena sidan om denna är instämplad den heraldiska örnen bild 34: 13 medan å den andra sidan stämpeln bild 34 : 12 har använts. Stämplarna sitta lika tätt på baksidan som på framsidan. En till gruppen hörande dolksida, bild :35, har stämpeln bild 34: 3 upprepad i tre rader på framsidan och två rader på baksidan. Här bör även nämnas dolkslidan bild 36, ehuru den därå använda stämpeln ej är heraldisk utan består av en 8-bladig rosett. Ett urval av de stämplar, som finnas på slidorna av denna grupp 1;)8

ooc:> 0 ~ 0 0 0 0

!o "Q

0 1

Oo O

oo 0 oo 0

.,ooO C> () 0 C>o

0 0° 00

0 ego Oo 0 0 0 0

og o

0 o0 () 0 0 0 0 0

0 00 0 oo

~'~ ~~

~~ ~ ~

., o ·:

·1:

()

()0

ego <>o Q 0 0 0

"0 0 il"' 0 0 0 0

e ~ ~'

<>o

eoo 0

o o ogo 0 () 0

<><> • o<>o

o<>o

og o 0

0 0

OOo

: ~ ;· ~. 0

cg o e o """' ' ··g oi "'

~()</<>

' c oO

Bild 30-3 1. Knivslidor av läd er. - 30. Funn en i London. T eckning efter folo fr ån British :\1 us eum . -- :31. Funnen i Bergen. L. 30 cm . Tec knin g efter avbildning i Bergens :M useums Aarbog 1909 n :r 1-!. Bild 32-33. Svärdslidor av läd er , funna å k,-. Apolekar en n:r 5. L. 79 oc h 68 cm . K. M. 20 -Hi8 och 20360.

~~l' ~ ~~ ~ ~ I

'~i ~

159

meddelas i naturlig storlek i bild 34. Flertalet av slidorna härrör från grundgrävningen för Skandinaviska Kreditaktiebolagets byggnad i hörnet av Stora Kyrkogatan och Lilla Fiskaregatan, och för några av dessa finnas om fynddjupet uppgifter, vilka angiva, att de stamma från 1300- och 1400talen, vilket man för övrigt även kan sluta sig till av stämplarnas utseende. Ett rikt jämförelsematerial till dessa slidor finnas bland fynden från London i Londonmuseerna, men förf. har icke haft tillfälle att göra någon direkt jämförelse mellan stämplarna i Lund och i London. Motiven äro emellertid desamma på båda hållen, och man får taga med i räkningen, att även denna grupp av slidor är importgods med England som det antagliga ursprungslandet. För en åsikt att de tillverkats i Lund 21 finnas icke tillräckliga skäl. Samtliga slidor ha hamnat i jorden först sedan de erhållit tydliga spår .av långvarig användning. Den andra gruppen, varav ett urval visas å bild 37-43, kan efter dekoreringens art benämnas den lineära. Ornamentiken är i enstaka fall, såsom å dolkslidan bild 37, av vegetabil karaktär, men för övrigt uteslutande geometrisk. Linjerna äro med något spetsigt redskap dragna på lädrets utsida, och -cirkelornamenten å slidan bild 39 ha pressats in med en stans. ·G ruppen inrymrn.er såväl svärd- som dolkslidor. I den mån slidorna äro kombinerade med fynduppgifter, hänvisa dessa till 1300- och 1400-talen. Slutligen ha vi de helt odekorerade, vilka äro till antalet ·Övervägande. Ifråga om den allmänna formen avvika de icke från de båda andra grupperna. Framhållas skall här endast ·ett 27 cm. långt stycke av en svärdslida med runinskrift, ristad med en skarp knivsudd el. dyl. i två rader om sammanlagt -e tt 40-tal runtecken, av vilka en stor del äro mycket otydliga. Docenten IVAR LINDQVIST har välvilligt gjort en preliminär .granskning av inskriften och tolkat dess sista och_ tydligaste Bild 34. Stämplar på svä r d- och dolkslidor av läder, funna å kv . Apotekaren n :r 5.

160

~ ~ h

0 6

8 7

12.

161

Bild 35-36. Övre delarna av dolkslidor av läder , funna å kv. Apotekaren n :r 5. L. 16,2 och 12,2 cm. K. M. 20358. - 36. Den genom slitsarna gående remmen är en rekonstruktion .

del till >> bar i u rn. k i ut g reta u m >> . Det sista ordet är svårläst och kan även tolkas på annat sätt. På modern svenska skulle denna del av skriften lyda »låtom oss slå i köttet på kättarna », varvid »på kättarna » är en försöksvis- föreslagen tolkning av det sista ordet, som i alla händelser synes beteckna det objekt, som skall slås i köttet. Slidstycket är funnet å Skandinaviska Kreditaktiebolagets tomt i jordlager från me-· deltidens senare del, och enligt Lindqvist hänvisar även runinskrif ten till samma period. I de till dessa tre grupper hörande svärdslidorna är lädret så pass tunt, att slidorna icke kunna tänkas ha haft någon nämnvärd stadga om de icke haft skidor av trä innanför lädret. Rester av träskidor finnas också kvar i några av slidfragmenten, och det är. sannolikt, att alla svärdslidorna haft sådana. En del av slidorna ge intressanta antydningar beträffande det sätt, på vilket de burits i gehänget. De äro nämligen på övre delen försedda med slitsar, genom vilka ge-

162

(@) ((QI

©J 1.l ~

B ild 37. Öne d elen av dolkslida av läd er , kv. Laurentius n:r 1. L. 18 cm. K. M. 22813 . Bild 38. Del av svärdslida, kv. Apotekaren n:r 5. K. M. 20300.

hängets remmar dragits . Slidan bild 38 till exempel har på framsidan strax nedanför mynningen en grupp tättsittande slitsar och 1 1 / 2 cm. nedanför dessa ett par snedgående sådana. På baksidan är en snedställd slits uppskuren i mynningsfl ikens vänstra del samt 2 par slitsar 9 cm. nedanför mynningen. Även i övriga fall, där slidans överdel är bevarad, äro slitsarna anbragta efter samma system, bortsett från att slidan bild 43 saknar gruppen av tättsittande slitsar på framsidan uppe vid överändan. Att med ledning av dessa slitsar rekonstruera gehänget är givetvis icke möjligt, men de ge oss ett ungefärligt begrepp om hur remmarna suttit på slidan. Gehänget synes ha varit av den tidiga typ , som finnes exempelvis på svärdet hos Ekkehardstatyn i Naumburgerdomens västkor, där gehängets längre del är lindad runt slidan, bild 40, som man kan se det på flera andra tyska statyer från samma tid. Statyerna i Naumburg stamma från c:a 1270 och återgiva en metod för svärdets bärande, som var användbar så länge svär163

den voro relativt korta och med den huvudsakliga tyngden i nederdelen, så att de lämpligen hängde vertikalt. Under 1300talet, då klingorna bör jade göras längre och spetsigare och fästena längre och tyngre, så att vapnets tyngdpunkt kom högre upp , uppkommo andra slag av gehäng, i vilket svärdet hängde snett. 22 Av olika bildverk framgår, att den typ av svärdgehäng, som är företrädd på N aumburgstatyerna, använts i Tyskland under hela 1200-talet. För dateringen av de lundensiska svärdslidorna torde insnitten för gehängets remmar vara av stor betydelse, då man har anledning förmoda, att icke ens i våra avlägsna trakter denna gamla gehängtyp överlevt 1300-talet. I England synas svärdgehängens utseende under motsvarande tid ha varit något annorlunda än dem vi se på de tyska bildverken, ehuru upphängningsprincipen i huvudsak är densamma.23 Det kan synas besynnerligt att för slidor, vilka vi förmodat vara av engelskt ursprung, konstatera en upphängningsmetod, som närmast har sina motsvarigheter i Tyskland. Men häri behöver icke ligga någon motsägelse, utan saken kan förklaras med att slitsarna icke skurits upp av slidans tillverkare utan av den person, som förvärvat den för användning, något som man i vissa fall har anledning att förmoda redan av slitsarnas utseende. Beträffande dolkslidorna gäller, att de i allmänhet synas gjorda av något tjockare läder än svärdslidorna, och att de därför kunna haft tillräcklig stadga utan stabiliserande träskidor. Där antydningar om upphängningsmetoden finnas , bild 35-37, utgöras de av ett antal slitsar vid slidans mynning, alla i samma höjd. Man kan därav sluta, att slidan hängt i en genom dessa slitsar dragen rem, ungefär som rekonstruktionen å bild 36 visar. Medan vi beträffande de hittills behandlade slidorna ha haft anledning vända oss mot England för att finna motsvarigheter, så pekar en dolksida, som här får avsluta raden av till ämnet hörande föremål, tydligt nog mot Tyskland som ursprungs land. Denna slida , bild 45, som tyvärr är defekt, 164

, . . , ._ o 0

I / I

Bild 39- -t3 a och b. Delar av SYärdslidor, kv. Apot ekar en n:r 5 och kv. Laurentius n:r l. K. l\II. 20299, 20467, 22770, 22807, 20306.

i det att nedre delen saknas, har varit av läder, och den bevarade delen av lädret är på framsidan prydd med vertikalgående rader med punkter. Till skillnad från ovan behandlade slidor har denna varit försedd med metallbeslag, av vilka munblecket och mittbeslaget äro i behåll. De äro av tunt bronsbleck med rester av förgyllning, och på båda sitta fastlödda små vapensköldar av brons. På ytorna mellan sköldarna är ciselerad en dekorering av sicksacklinjer. Munblecket har i mitten ett rombiskt märke med en heraldisk lilja, och de märket flankerande sinsemellan likadana sköldarna visa ett mot höger vänt, på bakbenen stående lejon. På mittbeslagets båda sköldar utgöres vapenbilden av ett nässelblad. De heraldiska motiven äro utförda i nielloteknik, så att de framträda i brons, medan den fördjupade grunden är utfylld av svart emalj. Tolkningen av vapenbilderna ligger nära till hands. Nässelbladet fördes av grevarna av Holstein och kom på grund härav även att ingå i en del holsteinska städers vapen. Det upprättstående lejonet är ett mycket vanligt heraldiskt motiv, som då det förekommer ensamt är så gott som 01nöjligt att bestämma. Då det här sitter tillsammans med det holsteinska nässelbladet, har man emellertid en viss ledning. I trakterna omkring Hol16;)

stein fördes detta lejon av hertigarna av Braunschweig-Liineburg samt ingick bl. a . i städerna Liineburgs och Braunschweigs vapen. Troligen beteckna vapnen de nämnda landsdelarna eller deras regerande släkter, vilket bestyrkes av en vid staden Colmar vid Elbe funnen, nu i Museum för Kunst und Gewerbe i Hamburg befintlig dolkslida, 24 bild 47, som är så lik Lundaslidan, att man måste antaga, att båda äro samtidiga arbeten från en och samma verkstad. Dess vapenbilder beskrivas som Holsteins nässelblad, Mecklenburgs tjurhuvud och Liineburgs lejon. 25 Bland Lundafynden finnes ytterligare ett löst mittbeslag av brons, funnet å kvarteret Myntet n :r 9, som rn.åste ha hört till en dolkslida av ovanstående typ. Det har samma utseende som motsvarande beslag på de nyssbehandlade slidorna. Ett par svagt synliga sköldfonniga märken samt en tydlig, ciselerad dekor av sicksacklinjer visar, att även detta .beslag haft fastlödda vapensköldar. Det förhållande, att vi kunnat påvisa tre exemplar av en och samma slidtyp, gör jämte vapenkombinationen troligt, att dessa slidor icke tillverkats för någon speciell beställare utan för försäljning på tidens marknadsplatser. Ursprungsorten är tydligen att söka inom de tre nämnda landsdelarnas område, och tillverkningstiden bör efter sköldformerna att döma vara 1300-talet. En av svärdsklingorna är smidd i den bajerska staden Passau, ett knivskaft är troligen franskt, dolkslidan med vapensköldarna är otvivelaktigt tillverkad i någon ort i nordvästra Tyskland och en stor del av de övriga läderslidorna är enligt vårt antagande importgods från England. I övriga fall har ingenting sagts om de olika föremålens ursprung. Att ännu flera av dessa äro av främmande härkomst får emellertid anses troligt, och beträffande dolkfästet bild 12 och dolken bild 15 kan man utan tvekan antaga detta. Den återstående delen skulle möjligen kunna vara av inhemsk härkomst. Av det Yi för närvarande veta om Lund finnes ingen anled166

,_,

Bild 4-1. Svärd å Ekkehard-statyn i Naumbur ge rdomen.

Bild 45-47. Dolkslidor och b eslag med vapensköldar. - 45. Funnen å kv. Apotekaren n:r 5. L. 8,n cm. K. M. 20348. - 46. Bronsbeslag, kv. Myntet n:r 9. K. M. 2459-1. - 47. Dolk, funn en vid Colmar, nu i Museum. för Kunst und Gewe rb e i Hamburg. Efter Brinckmann.

ning att antaga, att vapen under medeltiden förfärdigats i staden i större omfattning än vad nl.an rimligen kan tänka sig ha skett för husbehov i de flesta nordiska städer. Att knivar som bild 6-8 och dolkar som bild 9-11 smitts av Lundasmeder är mycket möjligt, liksom att de varandra så lika dolkfästena bild 13 och 14 förfärdigats av hantverkare i staden. Men vapen av de här behandlade kategorierna voro alltför rörligt gods för att fyndplatsen i vanliga fall skall kunna vara av någon vikt för bedömandet av ursprunget. 167

Ett slags vapenhantverkare, svärdfejare, har Lund dock bevisligen hyst under medeltiden. En urkund förmäler, att en Anders Svärdfejare år 1488 av domkapitlet arrenderade en gård, liggande i Fiskaresträtet västan näst Olof Krämares gård, 26 och möjligen kunna flera liknande uppgifter finnas i medeltidshandlingar. Svärdfejaren slipade och putsade svärdsklingorna och synes även ha försett dem med fästen och slidor, liksom han väl på samma sätt arbetat med dolkar. Svärdsklingorna torde i allmänhet ha varit importerade. Den långa raden av lösa parerstänger till svärd, bild 5, från kvarteret Apotekaren n:r 5 skulle kunna tyda på, att svärdfejare arbetat på denna plats, och det är också möjligt, att en del av de läderslidor, som hittats på samma tomt, även haft samband med dessa hantverkare. Som ovan nämnts visa dock de flesta slidorna tydliga spår av användning, och kunna alltså icke vara kasserade arbetsprodukter eller rester av något osålt lager. Man bör måhända snarare tänka sig dem såsom kasserade slidor från vapen, som i en verkstad på platsen försetts med nya sådana.

NOTER. 1

W. BoEHEEVI, Handbuch <ler Waffenkunde, Leipzig 1890, sid. 251, not, och sid. 611 f. 2 J. H. voN HEFNER-ALTENECK, \Vaffen. Ein Beitrag zur historischen Waffenkunde. Frankfurt a. M. 1903. Tafel 65. 3 Jfr R. WEGELI, Inventar der Waffensammlung <les Bernischen historischen Museums in Bern. Jahresbericht <les Hist. Mus. in Bern 1919, n:r 145 o. 146 . .i A. CRONHOLM, Skånes politiska historia, I, Lund 1847, sid. 413. 5 R. FoRRER, Die Schwerter und Schwertknäufe der Sammlung Carl von Schvverzenbach, Bregenz. Mit einer Geschichte von Schwert und Dolch. Leipzig 1905. 6 Om grundgrävningen på tomten kvarteret Apotekaren nr 5 se G. J :soN KARLINS grävningsredogörelse i »Aktiebolaget Skånska Handelsbanken. Festskrift vid invigningen av Sk ånska Handelsbankens nybyggnad i Lund den 21 september 1912.» 7 FoRRER, anf. arb. \V. BoEHEIM, anf. arb. sid. 291 ff.

168

8 R. E. M. vVHEELER, London and the Saxons. London Museum_ Catalogues No 6, London 1935, sid. 179. 9 Jahrbuch des Bernischen Historischen Museum in Bern, XV,. 1935, sid. 132. Dolken är funnen i Bremgartenwald vid Bern. 10 Professor PAUL PosT, Zeughaus, Berlin, har välvilligt meddelat,. att dateringen av denna dolk till 1300-talet bekräftas av en nyligen funnen dolk i Morgenstern Museum i Wesermunde, som på grund av ett på knappen befintligt vapen med säkerhet kan föras till nämnda århundrade. 11 Srn GuY FRANCIS L.-\KING, ,\ record of European armour and arms through seven centuries. London 1920. Vol. 111, sid. 30 ff. 12 R. WEGELI, anf. arb. Jahresbericht des Bernischen Rist. Mus. 1928, sid. 29. 13 L.-\KING, anf. arb . sid. 16 ff. 14 HEFNER-ALTENECK, anf. arb . Tafel 66. 15 MONICA RYDBECK, Medeltida elfenbensskulpturer i Lunds universitets historiska museum. Meddel. fr. Lunds univ. hist. mus. Lund 1931, sid. 97 och Pl. V. 16 MAX DREGETI, Das sogenannte J agdmesser Karls des grossen zu Aachen, Zeitschrift fiir hist. Waffen- und Kostiimkunde, Neue Folge, Band I, Heft. 4, 1924. 17 K. RYGH, Spredte Meddelelser fra Oldsagsamlingen. Det kgL Norske Videnskabers Selskabs Skrifter 1899 nr 9, sid. 20 f. Slidan benämnes här oriktigt svärdslida, ehuru det därtill hörande vapnets. klinga ej kan ha haft större längd än 25 cm. 18 SIGURD GRIEG, Middelalderske Byfund fra Bergen og Oslo_. Oslo 1933, sid. 248. 19 The Antiquaries Journal, Vol. VII, 1927, sid. 526. - WHEELER,. anf. arb . sid. 193. 20 Bergens Museums Aarbog 1909, Nr 14, fig. G. - GRIEG, anf. arb. sid. 246. n G. J :soN KARLIN, anf. arb. sid. 31. 22 M. VIOLLET-LE-Duc, Dictionnaire raisonn e du mobilier francais,. V, Paris 1874, art. Baudrier. ~ 3 LAKING, anf. arb. Vol. I. 24 JusTus BRINCKMANN, Fuhrer durch das Hamburgische Museum fiir Kunst und Gewerbe, Hamburg 1894, sid. 790. 25 En annan tolkning av vapenbilderna har givits av KARLIN,. anf. arb. sid. 31 f. ~ 6 L. \VEIB uLL, Lunds ärkestifts urkundsbok, V, n :r 95.

169