KULTUREN 0
EN ARSBOK
1937
KULTUREN EN
ÅRSBOK TILL
MEDLEMMARNA AV KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE
I
9 37
DENNA BOK ÄH REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBERG OCH TRYCKT I EN UPPLAGA AV 6,500 EXEMPLAH I GRAVYRMANER HOS HÅKAN OHLSSONS BOKTRYCKERI I LUND.
KLICHEEHNA ÄRO FHÅN A.-B. MALMÖ
GRAFJSKA ANSTALT OCH PAPPERET FRÅN FINBRUKEN, STOCKHOLM.
LUND 1938
HAVSLAXÖRINGFISKE I SÖDRA HALLAND
N
är höstregnet kommit i gång på allvar och löven börjat falla, vandrar havslaxöringen upp i de sydhalländska åarna för att leka, och ännu för ett 30-tal år sedan bedrevs därvid ett givande laxöringfiske. Det kanske fiskrikaste av dessa vattendrag, var den lilla Edenbergaån söder om Laholm. Under oktober och november, då lektiden infaller, kunde man här på en natt i en ryssja göra fångster på 30-40 stycken laxöringar. Men ryssjan fick då vittjas flera gånger. Laxöringens medelvikt var 3 a 4 kg. Det största kända exemplar, som fångats i ån, vägde 10,6 kg. Man använde flera olika fiskemetoder för att fånga havslaxöringen. När den vandrade till eller från lekplatserna togs den framför allt i ryss jo r, som endast kunde sättas på djupare vatten, där ån flöt lugnt. Ryssjorna voro av en allmänt förekommande typ. Vid lekplatserna, lekarna, som alla hade särskilda namn och voro belägna på grunda ställen med grovgrusig eller småstenig botten och forsande vatten, fångades fisken med 1 j u s t er och p u 1 s g a r n. Dessa redskap kunde givetvis även användas på andra ställen. Vid ljusterfiske, som sedan länge varit förbjudet, användes bloss av hårt vridna halmviskor. Iklädd långstövlar gick man ut på leken och högg fisken medan den paralyserad stirrade på ljuset. Det mest brukade fiskredskapet var ett pulsgarn av prirn.itiv typ, som tycks ha varit speciellt för denna å. Det hade form av en stor håv utspänd av en omkring 2 meter bred bygel gjord av en träslana. En stång fästad mitt på repet, som förenade bygelns ändar, användes för att hålla garnet. Fisken »kördes » in i detta med pulsar, som utgjordes av långa granstänger. Pulsgarnet kunde sättas över allt och både för »upp- och nedgång ». I förra fallet måste man hålla fast håvens spets, »rompan », vid bottnen med en stång. Vid lågt vattenstånd brukade man även klubba fisken på lekarna eller ta den med händerna, när den vilade vid en sten eller stubbe. H. N.
102
Med nät av detta slag kund e man avstänga bäcken , varefter med hjälp av e n puls fisken skrämdes in i nätet. Bågens höjd är 100 cm. och strutens längd 260 cm. K. M. 38869.
103