Issuu

KULTUREN o

EN ARSBOK

1936 J

KULTlJREN EN

ÅHSBOK TILL

!VIEDLEi\'l MAHNA AV K ULTUHHISTOHISKA FÖHENINGEN FÖR SÖDRA SVEHIGE

9 36

DENNA BOK ÄB REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBEHG OCH THYCKT I EN UPPLAGA A V 6,500 EXEMPLAH l GHAVYRMANER HOS HÅKAN OHLSSONS BOI\THYCJ{EBJ l LUND. J{LICHEEHNA ÄHO FIIÅN A.-B. !llALMO GRAFISI{A ANSTALT OCH PAPPERET FllÅN FINBHUKEN . STOCIUIOJ.i\1.

L UND l!lili

TENN I KULTUREN A.u lVILLI.-\M KAinSON

et är bekant att reda n romarna använde tenn till hushå llskärl, medan germanerna ännu icke ägde någon kännedom om denna metalls bruk. Huru tidigt man under m edeltiden norr om Alperna lä rt sig nyttja denna metall är ovisst. Förmodligen ha klos tren varit föregångare hä r liksom då det gällde konst och konstindustri i övrigt. Det torde då i allmänhet ha gällt kyrkliga föremå l. Hedan under ä ldre medeltid torde i sällsynta fall tenn h a använts därtill. I Hibc domkyrkas inventarium omnämnes 1312 en vinkanna av tenn. Munken TEOFILUS om talar på 1000-talet i si n handbok >'Di versarum a rtium schedula », huru det tillgick att stöpa tennkannor, men för övrigt nämner han .ingenting om stöpningar av tennkärl och icke heller någon annan skriftkälla från ticlen finnes att tillgå. I Frankrike gjorde på sin tid VIOLLET-LE-Duc fynd av tennskedar och skå lar, som han ansåg kunna dateras till 1100-talet. Nationalmuseum i Köpenhamn har en sk ed, vilken J. OuuK efte r formen tidsatt till 1200-talet. Inga fat eller tallrikar ha emellertid kunnat da teras så tidigt. De synas först ha uppträtt på 1300-talet och då sporadiskt. Däremot förefalla dryckeskärl av tenn ha varit vanligare och nämnas ej sällan i testamenten t. o. m . i Skandinavien, så t. ex. hos lundakaniken Nilus Bunkeflod 1346 och hos lundaprästen Fader Pedersen 1364. Bisk op Aslak Bolt i Trondheim ägde 1429 två dussin en gelska tennfat. England tycks ej h eller vid m edeltidens slut ha varit så synnerligen avancerat ifråga om tennbeståndet i husgeråd. Omkring 1587 skriver nämligen en samtida författare , att först under senare tid ha tennk iirlen börjat överflygla kärlen av trä i a nta l.

Vad det allmänna förhållandet i Norden beträffar får man säkerligen anse, att ännu vid 1500-ta)ets inbrott servisföremålen av målat eller omålat trä voro i huvudsakligt bruk både i slott och koja. Så funnos 1529 i Gustaf Vasas fatbur på Gripsholm endast tre tenntallrikar, medan 1546 antalet var 41, under det att inventariet samtidigt upptager 44 »röda tallrikar», d . v. s. rödmålade trätallrika r. Dryckeskärlen av tenn voro däremot denna tid talrikare. På 1580-talet hade trätallrikarna försvunnit ur inventariet, medan däremot kåsor och andra dryckeskärl av 1rä ännu funnos kvar. Herremansklassen sökte naturligtvis i allmånhet att efter råd och lägenhet följa hovets seder, medan folket i gemen höll sig till det gamla. Naturligtvis gjorde man dock skillnad på vardag och fest. Huru förhållandena vid 1600-talets mitt ställde sig hos en förmögen herreman , visar bouppteckningen efter Thomas Dyre till Sundby i Bohuslän år 1652. Förutom en rik silveruppsättning med kannor, bägare m. m. förtecknas även en myckenhet hushålls- och serviskärl, ljusstakar och annat husgeråd av tenn. Om motsvarande kärl av trå nämnes intet. Om förhållandena i detta avseende i ett lundensiskt professorshem få vi besked i en bouppteckning efter med. professorn och kaniken Nils "Wickman upprättad 1668. Under rubriken T e n n registreras här ett försvarligt antal fat, tallrikar, kannor, saltkar, smörbrickor m. m . Ej heller påträffas här några motsvarande kärl av trä. Vid 1600-talets mitt tycks alltså tennet helt ha utträngt träet som material till servis- och hushållskärl i herremanshemmet I Danmark synes modet ha avancerat ungefär i samma takt som i Sverige. Bland Christian II :s hovbetjäning fanns Bild l. Disk. Tillhört utrustningen på ett krigsfartyg, som sjönk vid slaget i Öresmid l G58. K. M. l 99:33. -· Bild 2. Fat. E rland Ståhlfot, Abo, 1600talets senare hiilft. 1\. !\~. l\)0:30. - Bild :3. Tallrik. Graverat H ER S under krona - Hedvig Elonora Hegina Sveciac. Tillhört inventarie t på Gripsholm 1680. K. M. 2:3134. - -Bild 4. Tallrik . .James Taudin, London, omkr. Hi80. K. M. 16212. - Bild 5. Fat. Levin Schiinfelt, Stockholm, 1711. K. M. 15454. - Bild 6. Tallrik . .J. G. Hyman, Stockholm , mästare 1761. K. M. 6561.

Bild 1-3.

Bild 4--6.

en ämbetsman, som förvarade det kungliga bordstillbehöret och kallades »Tindragcn, vilket alltså tyder på att materialet åtminstone i huvudsak bestod av tenn. Men ännu så sent som 1580 anskaffade Fredrik II till festligheterna i Odense hundra rödmålade träfat och tvåhundra tallrikar av samma material, förmodligen holländska. Ännu i början av 1600-talet inköples till Ribe rådhus att brukas, när stora salen uthyrdes till förnämare bröllop, både tennföremål och rödmålade holländska tallrikar. Hos allmogen brukades ju trätallrikar ända in på 1800-talet. Man torde kunna räkna med att tennet som material för husgeråds- och serviskärl vid 1500-talets mitt på allvar slagit igenom. Efter trettioåriga krigets slut, då de hemvändande officerarna förde med sig kontinentala vanor, avlöstes tennet delvis av silver som servis ma te ria l åtminstone vid högticler i slottshushåll och adelshem . En kraftig konkurrens fick det också uneler 1600-talct i kärl av fajans och stengods och från 1700-talets förra del i porslinet. I bouppteckningar från 1700talets slut och 1800-talets början kan man nogsamt konstatera den undanskjutna plats tennet fått i dc rikare hemmen på grund av porslinet och fajansen. På mycket olika tider ha de olika ländernas kannstöpare och tenngjutare slutit sig samman i skrån eller lag. Tidigast synes detta ha skett i Frankrike, där de redan på 1200-Lalet voro organiserade i ett skrå med ålderman. I Augsburg omtalas ett kannstöparskrå 1324 och i de flamska och nederländska städerna gå dessa ämbeten också långt tillbaka i tiden, medan de italienska tenngjutarna icke i äldre tid synas ha varit organiserade. I England ha vi den första säkra underrättelsen om skrån av detta slag från 1348, då Edward III gav tenngjutarna deras artiklar. Danmarks kannstöpare voro till att börja med inordnade i andra lag. Så t. ex. omfattade smedernas skrå i Odense ännu 149() även kannstöparna. Först uneler 1600-talet tyckas de mera allmänt ha blivit organiserade i självständiga ämbeten. För Sveriges vidkommande har LöPGREN konstaterat, att kanngjutare förekommit 20

B ild 7. Sky lle ta llrik.

Fridcric hsc n, 1\ ö penh a mn , 1755.

K. M. 12483.

Bild 8. Äd eltennta ll ri k m ed fra m s tiillnin gar av Gus ta f Il Adolf oc h fiilthe r ra r i tre ttioå ri ga k r ige t. Pa ul i.ih a m d . y., N(irn be rg, m ästa re 1():3-!- 167 1. K . i\J. :32856.

Bild \l. Fat. England, date rat i gnn ·yrcn 1704. 1\ . M. 455i'>.

i Sverige senast frå n 1300-talets mitt och att deras skråordning torde i Stockholm ha va rit utbildad reda n på 1400talet. För d e förenade gr yt- och kanngjutarna i Stockholm utfärdades 1545 en skråord n i ng, som förnyades l 622. Karl XI:s förmyndarregering utfä rdade 1669 en »Allgcmene Ordning och Skrå .för Hantverkare i Sverige och Finland » och särskilda bestämmelser för kanngjutarhantvcrkct ti llkommo 1694. 167 l h ade ett tenngjutarskrå bildats i Göteborg, vilket emellertid sederm era råkade i förfall och ombildades 1748. Under detta h örde efter dansktidens slut Lunds tenn gjutare till att börja med. Sedan bildades egna skrå bl. a. i Norrköping, Karlskrona och Jönköping, på vilken senare plats redan vid 1400-talets början en ga nska li vlig gry tstöparverksamh et förekommit.

Bild tO. Fat. .Johan von Engcl, 1\arlsk rona , l 70\J.

1\. M. l 7753.

Som kontroll på tennföremålens kvalitet skulle dessa förses med stämplar. I vilket europeiskt land dylik stämpling tidigast praktiserats är ovisst. I Nordtyskland påbjöds stämpling redan under 1300-talet, i Hamburg t. ex. 1375. I lVIons (Belgien) utfärdades 1467 en förordning om stämpling av tennföremåL Genom en parlamentsakt av 1503 påbjöds tennstämpling i England. I Danmark är det tenngjutarnas lagbestämmelser av 1685, som ge m era fylliga bestämmelser rörande stämplingen. Huru tidigt sådan stämpling förekommit i Sverige ~ir okänt, då inga stämplade föremål finnas, som kunna vittna i detta fall. För gryt- och kanngjutare funnos dock stämpelbestämmelser redan 1545, vilka likväl endast fordrade mästarestämpel. För övrigt kunna vissa slutsatser dragas rörande tidigare förhållanden härvidlag hos oss genom jämförelser

Bild l l.

Fal. Isra el Burman d. ii., Sloc kholm , 178-J.. K. M. l\J025.

med förhållanden i tyska städer, m ed vilka Sverige stod i Jivlig förbindelse. skråordningen av 1622 upprepar till stora delar den från 1545 m en påbjuder även stadsmärke. Det är först med bestämmelserna för tenngjuteriarbeten av den 14 mars 1694, som mera omsorgsfulla föreskrifter rörande stämpling och kontroll införas för svenska förhållanden . Enligt elen svenska stämpelförordningen av 1694 stadgades, att tenn som förarbetas i riket, skall bestå av tre sorter. 4-, 3- och 2-stämplat tenn m ed en halt av resp. 97, 83 och 66 1 / 2 % - övriga procent utgjordes av bly. Det bästa tennet k a llades merendels e n g e l s k t t e n n , varmed förstoels importerat engelskt tenn, på engelskt sätt blandat tenn eller i allmänhet en god legering. De fyra stämplarna utgjordes av mästare- och stadsstämplarna, vardera upprepade två gånger. Fyra stämplar kund e man också få genom att låta initialerna 24

Bild 12. Bricka. l. C. Pohli!z, Sloc kholm , 1 i :33 . K. ;"II.

8~58~ .

i mästarens rör- och eft ernamn bilda en särskild stämpel vardera plus stadsstämpeln. Denna upprepning var närmast dikte rad av sparsamhetsskäl. M~istarna tyck as emellertid icke vidare lw uppskattat denna avsikt, ty enligt gammal tradition lortsattl~ dc med att p[; eld biista , engelska , tennet sätta ros- och ängc!stiimpel som kvalitetsmärk en. Del trestiimplade tennet förde som miirke tv enne miistarestii.mplar samt en stmlsstämpcl. En mycket viirclcfull bestiimmclsc i WH4 års sliimpelförordnin;.; var hestiimmclsen om årsbokstavens sättande på varje föremål , varvid för del. löpand e året fastställdes A och föt· f"i\ljand e {u· f"öljnnde boksUive r i alfabetet. 17Hi och 1742 påbörjades nya nlfabet. Dessa årsbokstavsserier ä ro ej betecknade med skilda stilsorter utan av mästarna individuellt behandl:Hie och heroende av deras egen smak. 1759 infördes en

Bild 18. Skål. Michel Pontan, Karlskrona , l/fil. l\. :\'1. 7010.

för både tenn och ådel metall gemensam serie, som ännu fortsätter med serienummer efter bokstaven. I >'1\:ongl. Maj:ts nådige Stadga >> av år 1752 § 5 förordnades det, att allt arbete i guld, silver och tenn, som därefter förfärdigades, skulle betecknas med >> \Vår Controll-Stämpel, som är inrättad med tre Cronor >> . stämpelavgiften sattes till 1 Kontrollen skulle i Stockholm / 3 öre pr skålpund för tenn. -verkställas av kontrollverket, i landsortsstäderna av magistraten. I . samma stadga förbjöds det tvåstämplade tennet men på grund av åtskilliga klagomål gavs emellertid 1764 åter tillstånd att av sådant tenn i alla svenska städer få tillverka hel·o ch halvbuteljer samt >> knappar, leksaker och annat smått >> . Tennet användes inte bara till hushålls- och serviskärl utan togs även i bruk för toalettföremål, ljusstakar och lampor, möbeldekor och prydnadssaker, kyrkliga kärl, skrå- och gilleskärl samt för medicinska apparater och leksaker. Tennföremålen framställdes i allmänhet genom gjutning och svarvning, det senare för att giva föremålet en slät och fin yta. Gjutformarna voro av lera, sten eller malm, som före användandet preparerades med äggvita och röd ocker eller pulvriserad pimpsten. Själva stöpningen försiggick i sand.

11ild 14.

Skål.

Andrens Dahlin , Ystad, 178\J.

1\ . !\'!. l ii8H\I.

Större fonnar gjordes av fl e ra styck en . I den i Kulturen förvarade we rrenrat hska (J. F. WERRENRATH, f. 1821, d. HWO) tenngjuta rve rk staden finn es en rik samling av formar till olik a kärl j sandsten jämte den sva rvställnin g, m edelst vilken retouch en utförd es. Dessutom förekommo glättformar i m etall för skedar, förläggslevar m . m . Även jordfynd från Lund ha bragt j dagen fonnar av kalk sten. Följande upp sa ts är närma st avsedd att giva en orientering i Kulturens sa mlin g av tennföremå L Till att börja m ed kunna vi kon statera, att de t stämplade materialet represente ra r åtta lände r. Bland d et svenska go dset äro tjugosex städer företrädda, Stockholm m ed huvudp a rten och därnäst Lund, m edan Landskrona , Linköping och Arboga end ast h a en representant vardera. Det tidigaste tenn et in gå r i museets samlingar av lunda fy nd. Bland dessa finnes en märkli g bägare san nolikt från 1400-talet, ostämplad m en m öjlige n ur en lunda ve rkstad , samt ett par saltkar från 1500-ta lets förra d el och mitt och enligt stämpla rna utförda det en a i Ni.irnberg, d et andra i Liibeck. Bägaren och det e na sa ltkaret äro funn a i samma brunn i 27

kvarteret !\1Iaria Magle n :r 10, avbildade i I\ u Iturens årsbok 1935 sid. 191. Av övriga fyndsaker, i nllmiinhet obetydliga ting, såsom e n mugg, pilgrimsmärken, plomber, äro inga ~tämplade.

Från 1500-talet iigcr museet eljest icke några stiimplade eller signerade förem å l. Det är fiirst m ed HiOO-talet, som beståndet kan börja att lokal- och tidsbestämmas efter stämplar. Tidigast är en tallrik av PAUL ÖHA:'I'l d. ä. i :Niimbcrg från 1ö Hl och av svenskt ursprung elt fat utfört av HANS MORITZ i Stockholm, mästare 1652-88. Övriga svenska föremål , däri inbegripna även ostämplade och således endast förmodade svenska, från samma århundrade äro till antalet icke m er iin ett tiota l. Med 1700-tale t tilltager antalet högst avsevärt, så att detta århundrades mitt och senare del representeras av huvudmassan , under det att m ed 1800-talets bi.irjan antalet begynner sina. Beståndet slår alltså i ganska normal proportion till vad som inledningsvis nämnts rörand e tennets förekomst i brukskärl och annat husge råd. Genom lyckliga omständigheter kom museet 1909 i besittning av en del föremål upphämtade från ett krigsfartyg, som skjutits i sank unde r slaget i Öresund 1658. Blnnd dc elva någorlunda h ela föremå l av tenn, som in gi n go uti detta fynd, funnos fyra tallrikar och en rund disk. Dessa utgöra ett gott exempel på det tidiga ll)00-talcts tallrik med s malt brätte. Vad disken beträffar har den samma form som trätallriken fått redan uneler 1500-talet och som synes efterträda den rektangulära skiva , som dittills varit i bruk och som man ser avbildad i den samtida konsten, jämför L ex. HEVlMINGSEN ' S postilla av å r 157() och berättelsen däruti om den rike mannen och Lazarus. En förhöjd vu lstformi g kant markerar diskens y tterkontur, bild 1. De andra fyra tallrikarna iiro försedda med smala hriitten. Di~ken och två tallrikar ha miistarestämplar medan de öv riga nu sakna tydliga sådana. Dc ha i stället ägarestiimplar. En av dessa är daterad 1647 . l dessa ha vi alltså en med vissh et brukad form före 1()51:). ~\'l å h ii nclu kan man m ed hänsyn till deras nära anslutning i formen till trä28

Bild Li. S l; ;, t. Svenskt al"IJCte ('!), daterat i graY)Ten 1600. K. ~1 . 2H7K6.

Bild I U. Sk{d. Nordtyskland, 1700-talels milt. K.M. SK77.

Bild 17. Sldd. Petter Öberg, Kristianstad, !KlO, 1\. ~1. 11972.

Bild 18. Terrin. .Joh. Georg Nce ff, Tyskland , 177-!.

~'r.

13767.

tallrikarna med smala brätten anse dem som för sin tid omodärna. Den äldsta kända bredbrättiga tallriken hos oss bär det graverade årtalet 1()37 (LöFGREN, 1: 2, pi. 8, fig. 28). Av tallrikar med b r e t t b r ä t t e äger museet fyra exemplar. Ett av dessa har på brättet ett graverat borgerligt vapen med ägaremärket I B och under brättet ros- och ängelstämpel, den senare med mästareinitialerna O B . . Ett annat exemplar härstammar ur riksänkedrottningen Hedvig Eleonoras stora servis för Strömsholms slott och bär utom de krönta initialerna H E H S (Hedvig Eleonora Regina Sveciae) årtalet 1680, bild 3. Dessa båda tallrikar ge en god föreställning om tendensen att öka brättets breeld mot 1600talets senare del, liksom ett par av engelskt ursprung, stämplade av JAMEs TAUDIN, London, och tillverkade under 1600talets slut, bild 4.

13ild l!l. T e rrin . E rik P:son Krielz, S tockh o lm, l i83. K. l'vl. 6543.

En vari erad 1()00-talsform förete de i Tyskland vanliga s. k. i:idcllcnntallrikarna. Utom det breda brättet ha de även en cirkelrund förhöjning i bottnens mitt, vilken såväl som brättet är helt täckt med dekorativa bilder eller bildscener a v bibliskt eller profant innehå ll och m ellan d em Ornamentella blad- och blomslingor samt inskriptioner. Denna grupp· ha r i Kulturen fyra repr esenta nter , den äldsta daterad 1619 och utförd av PAUL ÖHAM el. ä ., elen yngsta av schweitziskt ursprun g och märkt L \V I 16HO. De två m ella nliggande h a utgått från PAUL ÖHAJ\•I el. y:s verl.:sta d i Niirnberg (mästare· 1634- 71) . Den fö rstnä mnda och en av de senare ha bibliskt bilelmotiv. Av de övriga har den schweitziska motiv ur Vlilhelm Tells historia och den andra r y ttarbilder av Gustaf Adolf och hans fältherrar under trettioåri ga kriget, bild 8. E nligt LöFGREN sk a ll denna a rt av tallrikar ha utförts f rån 150001

llild 20. Kanna , funn e n i Hälsingborgs hamn 18\Jel , s enm edeltida. 1\. M. 1\l!J4H. Bild. 2 1. 1\nnna.

No rdlys kl a nd , 1GOO-Ialc l.

1\ .

~ 1.

2:\t(i\l.

talets s lut till omkring l iOO, vadan alltså Kultmens fyra tallrikar på ett gott sätt representera gruppen. Mot 1600-ta lets slut börjar brä ttet å ter att b liva smalare och den form uppstår, som sedan i huvudsak blir d en n ormala fram till våra dagar. De variationer, som h ä refter uppträ da, äro endast av r ent dekora tiv a rt och f örändra ej tallrikens huvudform. Med rokokon k ommer d en vågiga elle r profile rad e y tterkonturen på brättet m ed eller uta n k a ntvulst - engelsk a eller en gelskt influerade tallrikar . sakna i a llmänhet denna vulst, som väsentligt bidrager att ge grace och elegans å t det f. ö. tunga m a teria let. Från b l. a. E RIK KRIETZ' och J . G. RYMANs verkstäder i Stockholm äger museet fl era goda r epresentanter fö r rokokota llriken (bild 6). Landso rtstenngjutarna föret rädas här av bl. a . J. P. FAGERSTHÖM i Ka lmar med en rokokotallrik daterad så sent som li7i , - en från 32

Bild 2:1. 1\anna. Tillhört utrustninge n på ett krigsfartyg, som sj önk Yid slaget i Öres und 1G58. K. i\1. 19933. Bild :/:.l. 1\anna. Anders Svensson Kanngjutare, Stoek holm, miislare lfii3 - -Hi87. K. M . 5091.

Jönköping hii r årsstämpeln 1781 . Även unde r r okokon fortlevde dock den raka brättekanten som med det gustavianska s kedet å ter blir huvudform och förblir så tills tennet spelat ut sin roll som material för hushållskärL En liten grupp för sig med speciellt kulturhistoriskt intresse bilda de tre s. k. skyttetallrilwr, som ingå i museets tennbestånd . Dc iiro samtliga utförda av F. FREDRIKSEN i Köpenhamn, mästare 1747. En har slät yttre kontur på brättet, de två andra vågig rokokokant. De härröra från Köpenhamns Sk~r d escl skab, vars bröder utom fåge lsky ile iiven roade sig med att skjuta till måls på runda skivor. 17 50 stadgades det, att varje nyupptagen broder skulle sidinka en skinl med till-

Bild 24. Kanna. Svenskt arbete, 1796. K. i'vi. 8429. Bild 25. Kanna. Svenskt arbete, daterad i gravyren 1747. K. M. 23170.

hörande vinst, vilka vinster under 1750-talet utgjordes just av tenntallrikar. Sedan blev det varjehanda föremål av silver. Det förekom tre premier: Kransen, Ridderen och Lykkedaleren, och det är tvenne sådana »kranstallrikar» och en >>riddartallrik» , som museet äger. Den graverade inskriptionen på brättet innehåller givarens namn och året, när den skänkts, · samt en versifierad anspelning på tävlan om vinsterna. Den ena är donerad den 3 juli 1754 av S. Hendrichsen, de båda andra 1755, den 14 maj oeh 30 juli, av resp. G. Behagen, bild 7, och Joh. Boyc Tunge. Versen på Hendrichsens tallrik lyder: Om Verdens Byrde var saa Jet som denne at Beskyde Da blef ieg visst dend Minste Priis som S}{ytten burde Nyde. F a t e t beskriver samma utvecklingslinje som tallriken vad formen beträffar. I ovan omtalade skeppsfynd ingår även ett helt fat och ett fragmentariskt, som båda ha den för 1600-

Bild 26. Kanna. Hinrid1 Ticdcmann, Liibeck, född 17!1, död 1812. K. M. 8906. Bild 2i. Kanna av trii och tenn. Holland(?), J(i00-talets senare del. K M. 2i55U.

talets förra del kånnetecknancle formen med elen uppslagna runda bucklan i bottnen och gansim smalt bråtte. I Åbo-fatet, bild 2, utfört av ERLAND BENGTSSON STÅHLFOT (el. 1697) återkommer denna buckla liksom i ett svenskt fat, signerat IM och utan staclsståmpel, men fatet har dessutom fått det för tiden typiska breda bråttet. A.nnu ett av samma typ ingår i samlingen, i graveringen dat. 1653 och med måstareståmpel H R vV. Bucklan bortfaller, men det breda, slåta bråttet stannar kvar, så som vi se på ett fat från HANS MORITZ' verkstad i Stockholm (måstare 1652-88). Ett par engelska fat från samma århundrades senare del ha ånnu kvar detta breda bråtte men med en markerad kantvulst. Det ena år möjligen utfört på SAMUEL TNGELS verkstad i London. Ett par andra med uneler ägareinitialer graverade årtal resp. 1687 och 1704, bild \) , tend e ra åt en form med smalare bråtte, åven dessa med kanl-vtdst. Elt svenskt fat utfört av LEVIN CASPAR SCHÖNFELT 35

företer samma tendenser, bild 5. Ett annat på JoHAN VON ENGELS verkstad i Karlskrona förfärdigat fat, 50 cm. i diam., dat. 170!), bild 10, har ännu kvar ett brett brätte fast med en profilerad bård i ytterkanten. Med senkarolinska tiden och senbarocken är det breda brättet försvunnet och det smala har blivit en normalform, som sedan alltframgent bibehålles. Till omväxling med den runda formen uppträder under 1700talet och senare också den ovala. Museet äger flera fat med denna form, bild 11. Det största, 66 cm. långt, iir arbetat av N. E. JusTELrus i Eksjö 1827. Såväl tallrikar som fat från 1700-talets förra del och därefter äro ej sällan försedda med hamrad dekor bestående av i koncentriska cirklar slagna punkter. Av övrig dekor förekanuner stundom en palmkartusch på brättet med ägareinitialer och årtal. !VIera sällan är bottnen sirad. Stundom äro såväl botten som brätte täckta av inskription , såsom fallet är med ett polskt fat i museets samlingar. Även b r i c k o r utfördes i tenn men anträffas nunwra mycket sällan. Bland senaste nyförvärv i våra samlingar finnes en bricka, utförd av I. C. POHLITZ i Stockholm 1733, bild 12. Den är 61 cm. lång och mäter i breeld 42 cm. samt har en för övergångsstilen mellan harock och rokoko typisk fonn. Den graverade dekoren löper i form av en bladranka längs ytterkanten och mittpartiet upptages av frukt- och grenmotiv med en fågel. De fyra små fötter, som brickan ursprungligen vilade på, saknas nu. Museets enligt inskriptionen äldsta t e n n s k å l är daterad 1699 och torde även vara utförd det året, förmodligen såsom brudskänk eller minnesskänk till de personer, som de graverade initialerna KAS-ED antyda, bild. 15. Även locket är liksom skålen försett med kulfötter och är tydligen avsett att brukas som skål för sig. Typen är icke ovanlig. Avsevärt talrikare är emellertid den typ , som företrädes av bild 13. Museet äger fyra sådana, daterade 1761 , 1777, 1781 och 1782. De ha emellertid trots sin sena datering behållit den form, som kännetecknar denna skåltyp redan under 1600-

Bild 28. Flaslw. Stocl;holmsarbcte (?), da t era t i gravyren 1690. Tillhört dt·ottning Hedvig Eleonoras inYentarium Jl'i Gripshol m. IL M . 84!J2.

talets senare hälft, då de först uppträda. Skålar av detta slag äro även vanliga i ädel metall. Besläktad med d enna typ är skå len i bild 1(), utförd på någon nordtysk verkstnd vid 1700-talets mitt. En grupp skålar, som myck et ofta anträffas såväl i museer som i priva t ägo är den, som företrädes av bild 14. I museets samlingar ingår typen med ett antal av ej mindre än tolv stycken , den tidigaste daterad 1768 och den yngsta 1846. Typen som sådan är em ellertid m ycket äldre och fanns säkerligen r edan på 1500ctalet. I Nordiska museet förekommer en sådan från 1702. Som förebild har sannolikt tjänat den urhålkade

träskålen. Det rudimentära brättet och den låga eller helt utelämnade fotringen äro genomgående kännetecken för hela gruppen liksom i allmänhet även det bladformade och ögleformade handtaget med gjuten ornering av blad, blommor, snäckor m . m. Närmast samhörande med skålarna iir det slags förvaringskärl för föda, som representeras av skålen bild 17. Av dem museet äger tillhöra alla 1800-talets första år. Typen synes icke ha varit begränsad till någon viss ort, ty av detta bestånd framgår, att dc tillverkats på så pass skilda platser som Lund, Kristianstad och Kalmar. T c r r i n e n kom i bruk först med rokokon . Den förekonune r i såväl oval som rund form och har ursprungligen stått på ett fat, vilket emellertid numera i allmänhet blivit skiljt från densamma. Med rokokons rika, dekorativa utsmyckning blir elen ofta en verklig piece de resistance på det dukade bordet. Den här avbildade rokokoterrinen, bild 18, är av tyskt ursprung och tillverkad av .JOHAN GEORG l\EEFF 1774. · En annan, rund, med typiskt sengustaviansk form och dekor är utförd av C. G. J. LEMON i Stockholm 1820. Ur samma mästares verkstad har utgått en tredje, likalecles rund , daterad 1841, och senempirbetonacl. Starkt gustaviansk i form och dekor är också en av ERIK P:SON KRIETZ i Stockholm 1783 förfärdigad terrin, där likväl rokokon lever kvar i den sirliga lockknoppen, bild 19. Till hushållskärlen höra vidare k a n n o r. Den tidigaste kannan i museets samlingar iir den, som bild 20 visar och som påträffades 1893 vid arbete i Hälsingborgs hamn. Den tillhör övergångstiden mellan medeltid och renässans och har de för elen senmedeltida kannan typiska kännetecknen: svagt bukigt lock med låg balk, låg halsring med svagt utbildad hräddkant, svagt bukigt halsparti och snäv, låg fotdeL Dess tillverkningsort torde vara Stockholm och tiden för dess tillkomst 1400-talets slut eller 1500-talets början. Den tidigaste stämplade svenska clryckeskannan i museets tennsamlingar är enligt stämplarna utförd av . ANDERS SVENSSON KANN38

Bild 29. Flasl;a. ;\'lcl.chior Beck, Stockholm, 1698. 1\. M. 2;i 185 .

GJUTARE i Stockholm, mästare 1687, bild 23. Den visar stark släktskap m ed en typ, som enligt LöFGREN var a llmä nt förekommande i T yskland men i Sverige betecknas som sällsynt och endast påträffats i södra delen av landet. släktskapen mellan denna och en tysk skråk anna i samlingen från 1739 bör observeras. En annan av HENNING GusTAF PSCHORN i Stockhohn 1763 utförd kanna tillhör samma typ och visar, huru seglivade d e gamla formerna voro. Med barocken, 1600-talets slut och 1700-talets början, får dryckeskannan en form , som är särsldlt vanlig bland silverkannorna denna tid. Den representeras av kannan bild 25 .

Den cylinderformade kroppen stöder på tre kulfötter med anfang i form av bevingade änglamaskaroner, aktantusblad eller liknande. Museets äldsta kanna av denna typ är daterad 1747 och är ett stockholmsarbete. Den yngsta är gjuten av ALEXANDER G. LUND i Vimmerby 1836. En annan typ , som med sin bukiga balusterform söker sitt ursprung i barockens formvärld och möjligen återgår på ännu äldre förebilder företrädes av kannan bild 24, daterad 1796. En av NILs JusTELies i Eksjö 1810 gjord kanna tillhör samma grupp. En leksakskanna av MAGNUS LuNDWALL i Växjö 1797 förråder mera typens förmodade ursprung. Kannor, som till sin form närmast sammanfalla med måttkärlens, den stympade konen, ha varit mycket vanliga, dekorerade på livet med cirkelbälten eller graverade blomstermönster. Museet har ett flertal exemplar av detta slag, tillverkade mellan åren 1796 och 1860. Måttkärl av denna form gå ner till 1600-talets förra del , vadan denna kanntyp sträcker sig längre tillbaka i tiden än vad museets material ger vid handen. Museet har slutligen tre svenska dryckeskannor tillverkade i Norrköping (1839), Eksjö (1852) och Jönköping (odat.). Den fullkomligt cylindriska norrköpingskannan kan möjligen återgå på en 1600-talsmodell, medan de två andra visserligen förete stark släktskap med denna, men med sin uppåt något avtagande diameter även ha heröringspunkter med föregående grupp. I Kulturens utländska kannbcstånd ingår en representant för den s. k. hanseatiska typen , vars utbredningsområde varit länderna runt omkring Östersjön och vars anor sträcka sig ned i medeltiden. Vår kanna , bild 21, torde tillhöra 1600-talet. Till samma århundrades förra hälft hör kannan bild 22, vilken tillhört utrustningen på ett i Öresund 1658 sjunket krigsfartyg, varifrån fynd redan ovan omtalats. Den har exakt samma utseende som en hos LöPGREN l : 2, pi. 8, fig . 33 avbildad skänkkanna, graverad 1629, vilken är utförd i Göteborg av P . SCHRÖDER Museets kanna saknar stämplar men 40

är förmodligen ett danskt arbete. Typen höll sig med större eller mindre variationer långt fram i tiden, såsom synes av en av mästaren lVI D G i Köpenhamn utförd dryckeskanna med graverat årtal 1827. Som avkomling av denna typ torde man få anse en kanna, som är av nordtysk härkomst och signerad av mästaren M S. I Dansk Folkemuseum finnes en med denna nästan fullständigt överensstämmande kanna, daterad 1695. Som fortsatt utveckling av den typ, som öresundskannan företräder, lwn man betrakta den av HEINRICH TIEDEMANN i Li.ibeck (1741-1812) utförda kannan, bild 26. Med sitt rokokogodronnerade lock torde den tillhöra 1760- eller 1770-talet. Måhända kan man i en hög cylindrisk kanna, se en sen avläggare till den höga cylindriska kanntyp, ·s om förekom omkring 1600. Den är i graveringen daterad 17 79. Stämplarna äro tyvärr svårt nötta. En 33.5 cm. hög skänkkanna sign. K ( ?) D i krönt stämpel kan möjligen vara av engelskt ursprung och tillhöra 1700-talet, medan dryckeskannan , bild 27, laggad av trästavar, med lock, grepe och skoning av tenn och med djur- och bladdekoration av samma material troligen är holländsk. Förutom den redan tidigare omtalade senmedeltida bägaren från Lund ingå inga äldre b ä g a r e i museets tennbestånd. De fyra stämplade ligga mellan åren 1785 och 1844 och de ostämplade ansluta i form till dessa och visa den typ silverbägarna ha under 1700-talet. Tvenne bägare ha kalkform, den ena daterad 1795. Till gruppen kunna vi också räkna ett par tumlare, den ena med Karl XIV Johans långnästa profil i bottnen och således tillverkad under dennes regeringstid, den andra med ägareinitialerna graverade på sidan, antagligen från 1700-talets slut eller 1800-talets början. Tumlarens ursprung är som bekant supkoppen, vilken mot 1700-talets slut med förkärlek gavs tumlarens form . Till förvaring av drycker brukades under 1600-talet och även senare f l a s k o r med skruvlock och bygel- eller ögleformigt handtag, fast eller rörligt. Dessa hade till att börja med kvadratisk genomskärning som den 1646 daterade flaskan 41

Bild :lO. Kaffekanna. f. C. Poh litz, Stockholm, 17:35. K . i\L 23177. B ild 3 1. 1\affe knnna. Jo h . Go ltlie b He ich cl, Ch emnitz, död 1771. K. M. 13 11G.

Tiild :32. KniTekannn. Danmnrk (?), dalern d

g rn Yyrcn 181 :3. K. i\f. 3 74ö l.

Bild 33. Senapskanna. Bild 34. P cp pardosa.

Carl Larsson Björkm an , Stockholm , 1707. K. M. 6750. England(?), 1700-t a lets mitt.

K. l\L 13768.

Bi ld 35 . Sockerskrin. Danmark, 1700-ta lets mitt. K. M. 631lf>.

i öresundsfyndet, men blevo sedermera under 1600-talet både sex- och åttkantiga, tills denna form nästan helt utträngde den fyrkantiga. Museet äger en i genomskärning avlångt fyrkantig flaska, daterad så sent som 1690, vilken enligt inskriptionen tillhört Hedvig Eleonoras husgeråd på »Grims Holm>> (Gripsholm), hild 28. En åttkantig flaska, utförd 1698 av MELCHIOR BECK i Stockholm, har dubbelt C i monogram krönt med kunglig krona, bild 29. l\1useet äger ytterligare fyra flaskor av denna typ av svenskt fabrikat, en med graverad blomdekor och en gjuten i Arboga så sent som 1770 av BALTZAH ROCHUS. En platt sådan flaska, daterad 1730, kan möjligen vara svensk eller också tysk. Dess stämpel är starkt nött. En åttkantig med stort bygelhandtag i skruvlocket är måhända av engelsk tillverkning. Till samma kategori hör också en flaska av tyskt ursprung, rund, med cirkelrunt hantag och pip med lock . Den är utförd av ANDREAs WOGER (f. 1()89) i Steckborn. Av mindre flaskor för dryckens förvaring att bära med sig förekomma i museets tennsamling tvenne stycken av nästan lika form den ena är större och har kullrig botten cylindriska men med ett avskuret segment, så att flaskan fåt· en rak sida. De ha liksom de föregående skruvlock och äro rikt graverade med blom- och bladdekor. Den ena saknar stämplar m en är i gravyren daterad 1714. Den andra är långt senare och är ett ytterligare bevis på de gamla formernas seglivade kraft. Enligt stämplarna iir den utgången från FREDRIK AHLMANS verkstad i Karlskrona 1771. Av de andra ha alla utom en , som är platt oval, den cirkelrunda formen, med eller utan dekor. Den ena är stämplad 1768, de övriga sakna stämplar. Det är den typ, som inte för så län ge sedan ännu ingick i beväringens fältutrustning som vattenflaska. Deras cliam. är 10- 11 cm. I och med kaffets och teets införande som hushållsdrycker under 1700-talets förra del skapades ett behov av nya kärl för deras serverande. Tennkärlen kommo härvidlag att följa silvrets former, liksom vi förut sett beträffande vissa typer 44

Bild 36. Sallkar. England(? ), 1700-tale ts mitt. K. M. 137f\8. Bild 37. Sm öra sk. N. G. Nordstrand, Lund, 1806. 1\. M. 19855. Bild 38. Cis tern . Stockholmsarbele(?), 1700- talcts förra del. K. M. 15561. Bild :~ 9. Cist e rn. Snmucl .Jönsson Hammarskog, Nyköp in g, 1703. I\. M. 4635.

av dryckeskannor, som upptagit silvermodeller. Den tidigaste kaffekannan i museets tennbestånd är ett stockholmsarbete utfört på den ovan omtalade I. C. POl·ILITz' verkstad i Stockholm 1735 enligt stämplarna, bild 30. Med sin svällande balusterform och sin kraftiga pip går den helt i barockens tecken. Trenne stycken m ed rokokosvängda åsar över såväl lock som kropp och fot äro samtliga tyska arbeten, den största stämplad och tillverkad av JOHAN GOTTLIEB REICHEL i Chemnitz (d. 1771), bild 31. En av HENRIK STICKLER i Malmö 1760 utförd tekanna har egentligen ingenting i formen, som anger tidsstilen, rokokon . Den är till sin gestaltning nå stan åggformig, på tre ganska höga fötter och med mycket utdragen grepe och i ståilet för pip en liten snip att hälla ur. En annan tekanna , som enligt de otydliga stämplarna tycks vara utförd i Linköping 1788 av AND. STOCKHUS, går i den gustavianska smakens tecken med sina raka sidor och karnisprofil på överkanten, medan en n yköpingskaffekanna, daterad 1830 i stämpeln, ännu så sent helt behållit samma stil och modell, som var modern under 1700-talets senare del. Närbesläktad form har en, förmodligen dansk, kaffekanna , daterad i graveringen 1813, bild 32. Att barockens former ännu vid 1700-talets slut inte glömts bort, därom vittnar en tekanna från LARS LUNDWALLS verkstad i Jönköping, daterad 1771, och en annan, utförd av E. M. HA!VIMARSTRAND i Falun 1793. Båda ha en tung, kraftig balusterform och verka med hänsyn till sin sena datering som verkliga gengångare från århundradets början. Den senaste representanten för detta slags serviskiirl faller så långt fram i tiden som 1800-talets senare del. Det är en tekanna utan stämplar, möjligen tysk. Vid teservering hm sannolikt också den balusterformade t e s a m o v a r tjänstgjort, som är den enda av tenn i museets samlingar. Vid en lagning i bottnen ha stämplarna helt förstörts, varför den ej m ed full säkerhet kan lokaliseras eller tidsbestämmas. lVföjligen iir den engelsk och från 1700-talets mitt. Till te- och kaffebordet hörde också ett förvaringskärl för socker, om det nu var ett skrin eller en sldtl. I vardagslag

Bild 40. Sked. Danmark (?) . 1600-taleL 1\. i\1. 34884. llild 4 1. Sk ed. Danmark (?), 1600- ta le l. K. M. :34884. llild 42. Sk ed. Holland, liOO-talet. l\. M. 221 56.

och under enkla re förhålland en har detta ofta utgjorts av tenn . Det i b ild 35 avbildade sockerskrinet - d et enda som ingår i samlinga rna är troligen av dan skt ursprung och från 1700-talets mitt. Det är rokokostilens silvermodell översatt i tenn m ed en lockknopp i form av en människofigur, n ågot klumpi g i förhå lla nde till skrinets f. ö. ganska smäckra form er. E n sock ersk å l från 1800-ta lets senare d el på h ög fot saknar stämpel och erinrar ej så litet om tidens sockerskålsform er i silver , n ysilver och nickel. De n k a n möjligen vara ett svenskt arbete. Ti ll hushå llsk ä rlen höra också p e p p a r d o s o r , s a l t- . k a r , s m i\ r a s k a r o c h s m ö r f a t. Av det förstnämnda slaget förekommer i museet å tta stycken, varav sju baluster-

formade, med enkelt eller i mönster genombrutet skruvlock, bild 34. Alla sakna dessvärre stämplar, möjligen äro de tyska eller måhända engelska till sin härkomst. Ett par saltkar i tidig rokoko, bild 36, ha säkerligen också tillkommit på en engelsk eller tysk tenngjutarverkstad. Engelska äro möjligen också de tre smörfaten på hög fot, som representera denna art av hushållskärl i museets tennavdelning och på sin tid med mer eller mindre konstnärligt upplagda smörmassor utgjorde en ståtlig prydnad för julbordet. Genom stark nötning ha deras stämplar blivit otydliga, där sådana funnits. För smörets förvarande brukades även askar med lock, med eller utan gångled. En präktig sådan är stämplad av N. G. NORDSTRAND i Lund 180(), bild 37, intressant genom sin form , som i huvudsak erinrar om den hos en av NILS MICHELSSON i Stockholm 1630 utförd smörask (LöFGREN, l: 2, pi. 19, fig . 59). Av svensk tillverkning är också en senapskanna, stämplad av CARL LARSSON BJöRKMAN i Stockholm 1707, bild 33. Till vattens och dryckers förvarande och serverande ha trenne större b e h å Il a r e tjänat, som nu ingå i Kulturens tennkollektion. Den största av dem- H. 52 cm. -har formen av en tunna med fria öglehandtag i sidorna samt nedtill en nu förkommen tappkran, som varit av brons, bild 39. Upptill och nedtill har den imiterande tunnbandsdekor. Troligen har den tillhört något skrå. Den är utgången från SAMUEL JöNsSON HAMMARSKOGS verkstad i Nyköping 1703. Av de två andra är den ena cylindrisk i formen med bred, lodrät godronnering, tappkran, öglehandtag och som handtag på locket ett fantasidjur komponerat av framdelen av en häst och bakdelen av en delfin, bild 38. Den saknar stämplar, men kan möjligen vara ett stockholmsarbete från 1700-talets förra del, då den företer stora likheter med en av H. G. PsCHORN i Stockholm utförd cistern från 1716 (LöFRGEN, l: 2, pl. 43, fig. 123). Behållare av detta slag voro ofta avsedda att hänga på väggen och försedda med ett bäcken för uppsamlande av spillvattnet. Ett sådant bäcken av tyskt arbete från 1700-talets mitt förekommer i samlingarna.

Bild 43. Skrivstiill. Tyskland, J 700-talets mitt. 13ild 44. Urna. Bild 45. 4

K. M. 17ti42.

Tillhört utrustningen på ett krigsfartyg, som sjönk vid slaget i Öresund 1658. K. M. J 9933.

Ham . Svenskt arbete (?), 1700-!ale ts senare hiilft.

K. 'IL J82 35.

För fl ytande varor funnos också ä m b a r av t enn. Ett så dant m ed rund, bukig kropp på låg fot och med utvikt brätte omkring m ynningens åtknipning är ett köpenhamnsarbete, daterat i graveringen 1746. Hit kan även r äknas en s. k. förningsspann, använd vid barndop och begravningar att transportera gillesmat till gästabudsgården. Den är enligt stämplarna arbetad av CASPAR MEYER i Hamburg omkring 1800. Till hushå llskärlens grupp får man också räkna en v i nk y l a r e och en g l a s s d o s a. Den förra har uppåt vidgad mynning och smalt, rakt utvikt brätte samt i öglor sittande rörliga h a ndta g. Enligt stämplarna är den utförd på HANS \VICKSTEN D. _;( :s verkstad i Västerås 1796. Glassdosan är ett karlskronaarbete. Tyvärr är mästarstämpeln utnött m en å rsbokstaven anger 1797 som tillverkningsåret Formen är cylindrisk och m ed grepen m ät er kärlet en höjd av 35 cm. Rulturens b estå nd av t e n n s k e d a r är relativt va riationsfattigt. Den tidigaste signerade är en li.ibeckersked , som utgått från HEHMANN LESAu's verkstad omkring 1700. Den är funnen vid muddring i Karlshamns hamn och har troligen tillhört en sk eppsutrustning. Typen m ed det runda blaJet återgår p å medeltids- och r enässansformerna. Samma former ha även ett par skedar ur danska jordfynd , bild. 40, 41 , den ena defekt på bladet. Båda torde tillhöra 1600-talets mitt ell er senare h älft. Den ena h a r spiralvridet, barockformat sk a ft, den andra en sköldhållande figur på skaftet med monogrammet SH eller HS i skölden . En samling på sex förmodligen h olländska skeda1· m ed runt blad och jämnsmalt skaft äro a lla utom en b eteckn a de m ed mästa reinitialer och äro dessutom försedda m ed initialer, som sannolikt angiva ägarna, bild 42. De övriga 18 sk edarna h a den sedan 1700-talets mitt vanliga typen m ed äggformigt blad. Den äldsta av dessa är stämplad av JOHANN HINRICH SCHADE .i Stralsund omkring 1750. De andra iiro sannolikt av svensk tillverknin g - endast en har måstarestämpel , E .· J. KJELLMAN - och ej ä ldre än från 1800-talets mitt. :)0

Bild -!6.

Ljusstake.

Harmen Hiilsemann, Liibeek, död 1719. K. M. 888-!.

Bild -!7. Ljusstake. Tyskland, 1600-talets slut. J(. !\L 7952. ·

Av de två f ö r l ä g g s s l e v a r n a har elen ena runt blad och elen andra ett äggformigt, båda med svarvade, svartpolerade träskaft. I tiden torde de tillhöra 1800-talets mitt. Ingen av dem är stämplad, men de äro sannolikt svenska. Av tenn tillverkades även våta m å t t. Formen är i allmänhet en uppåt stympad kon med eller utan lock, snip och handtag. Museets kärl av detta slag ligga i tiden mellan 1717 ;)l

och 1888. Det är CARL LARSSON BJöRKMAN, mästare i Stockholm 1702-20, som stämplat det tidigaste, vilket är försett med två justeringsårtal, 1722 och 1723, samt justeringsmännens initialer. Ett par mått, det ena en jungfru, ha utgått från HEH!VIAN STICKLES verkstad i Malmö 1766 och det yngsta, daterat 1888, är ett arbete från FREDRIK \VERRENRATHS verkstad i Lund. Tennet var ett material, som hade snart sagt obegränsad användning. Det var inte bara som material till brukskärl och servisföremål det togs i bruk, utan även som toalettkärl, skrivdon och rena prydnadsföremål. För skrivbordet och skrivschatullet var det som bläckhorn och sandkar samt kombinerade skrivställ. En ostämplad sanddosa är ett vackert och rätt tidigt exempel härpå med sin graverade dekor av bladslingor och hjärtan. Den är daterad i gravyren 1747 och saknar annan beteckning. Ett litet cylindriskt b l ä c k h o r n bär i bottnen årtalet l 725. Båda äro troligen av svenskt ursprung, medan de tre skrivställen förmodligen äro utländska, sannolikt tyska arbeten. De mer eller mindre fragmentariska stämplarna antyda detta. Samtliga tillhöra 1700talet, räknat från 1740-talet till detta århundrades slut. Ur stilsynpunkt representera de regence, rokoko, bild 43, och Louis XVI. På prydnadsföremålens område är det närmast u r n o r , a s k a r och r a m a r, som äro företrädda i Kulturens samlingar. Av de trenne urnorna är endast den ena daterad, lG47 , och ingår i det flera gånger förut nämnda öresundsfyndet, bild 44. De båda andra äro emellertid till formen så pass lika denna, att tidsskillnaden dem emellan ej bör vara alltför stor. Med sin utpräglade balusterform och sina med bladverk och huvud dekorerade grepar borde de kunna sättas till 1700-talets början. De sakna stämplar men kunna möjligen lokaliseras till Danmark eller Nordtyskland. En ask m ed rosett- och rutmönster på locket saknar visserligen stämplar men anger sig genom inskriptionen i bottnen - MARTIN HESMACHER 1G52 möjligen som tysk. 52

Även för ramar brukades tennmaterialet, såsom framgår av bild 45. Den är ostämplad men kan vara ett svenskt arbete. På Prechts möbelverkstad i Stockholm t. ex. var tennet ett mycket använt material till spegelramar, mestadels såsom infattande lister till de bårder av spegelglas eller färgat glas, som utgjorde ramen, samt till krönets uppbyggnad. Till husgerådet höra även kärl använda för t o a l e t tä n d a m å l, som handkannor, handfat, rakbäcken , speglar, naltk~irl, stickbäcken, luktdosor m. m. Gruppen är i museets bestånd ej särdeles rik - den omfattar ej mer än ett tjugotal föremål. Bland dessa äro fem handfat och tre handkannor tillverkade inom en tidrymd av c:a hundra år räknat från 1700-talets mitt till 1858. Med kännedom om 1700-talsmänniskornas föga framstående renlighet förvånas man ej över det intryck, de tidiga handfaten och kannorna ge, att mera ha varit >>til lyst>> än till gagn. Av dessa äro två identiskt lika rokokofat med gracist böljande brätte med band- och snäckornament, tillverkade det ena av FRIEDRICH CI-IIUSTIAN \VESCHKE, mästare i H.egensburg 1755-88, och det andra av .JOHANN \VILHELM ENTRES i Miinchen, mästare 1741-97. Det svenska verkar trots sin svängda rokokogodronnering betydligt tyngre i formen. Det är också något större. Det härrör från CARL GusTAF MALMBORGs verkstad i Stockholm och är daterat 1770. Ett annat handfat utfört av GUDMUND LINDQUIST i Stockholm år 18 .11 är avlångt fyrkantigt med passformade brättekonturer och fasciesstav i kanten och ansluter sig närmast till den sengustavianska stilen. Av dc tre handkannorna äro två ren rokoko med godronnering och graciöst profilerade grepar. De sakna stämplar men äro sannolikt av tysk tillverkning från 1700-talets mitt eller senare hälft. På den tredje ha stämplarna nötts bort, men troligen är den svensk och från 1800-talets mitt. För damerna voro s v a m p- eller l u k t d o s o r n a en oundgänglig nödvändighetsartikel i utrustningen, vare sig de nu tillhörde allmoge- eller högre ståndsklass. De förra buro en sådan med sig vid sina kyrkbesök, de senare hade alltid

en dylik i sin närhet. Museets dosor i tenn äro i regel ganska enkla. Till formen äro de raka eller balusterformade med rak godronnering eller graverade streckbälten. De tillhöra 1700talet och 1800-talets föra del och ha varit i bruk hos d et enklare folket. En toalettspegel, där själva spegeln är reglerbar på en ståndare, med tvenne puderkoppar samt ljushållare, allt monterat på en svartmålad träbricka, visar påfallande rokokodrag i utsmyckningen. Den saknar stämplar men kan möjligen vara ett svenskt arbete. Det största antalet tennföremål i samlingen hänför sig till b e l y s n i n g s a v d e l n i n g e n med över sjuttio par ljusstakar, varav åtta äro av utländsk tillverkning, ett tiotal utförda i Stockholm och de övriga i olika svenska städer. Äldst bland de signerade är en kyrkljusstake från HARMEN HOLSEMANNS verkstad i Liibeck (d. 1719), försedd med mästarens och stadens stämplar, bild 46. Det är en kraftig barockstake m ed den för tiden typiska spiralvridningen i skaftet. Den är 53 cm. hög och har således med sin pendent varit en imponerande altarprydnad. Tyska äro sannolikt också tvenne andra par ljusstakar av ansenliga mått, vilka likväl sakna stämplar. De ha den för 1600-talets mitt och senare hälft typiska tredelade foten med konkava sidor och med i relief arbetad d ekor av blad, blommor och sköldar samt rikt profilerat skaft och vid ljusskål med pigg liksom på den tidigare nämnda liibeckerstaken, bild 4 7. Tvenne, troligen svenska, bordljusstakar förmedla övergången mellan barock och rokolw. Med sin fyrkantiga fot med veckade och rundade hörn och på d et ena pa ret urnformade skaft få de anses som mycket typiska för övergångsstilen. Denna m ellanstil representeras även av ett par ljusstakar av JoNAs TöRNGREN i Göteborg tillverkade så sent som 1773, bild 48. Detta visar, att tenngjutarve rkstäderna långt efter det en stil passerats utnyttjade de gamla gjutformarna, ett förhållande som även kan anmärkas om en 17B5 i Kalmar utförd stake av LARs vV ASSBERG i renaste rokoko . 54

Bild 48. Ljusstake. Jonas Törngren, Gö teborg, 1773. J\. M. 22506. Bild 49. Ljusstake. Fredrik Ahlman, 1\arlskro na, J 762. 1\. M. 6858. Bild 50. Ljusstake. L P . Fagerströ m , Kalmar, 1833. l\. i\t 815-!.

Rokokostilen har ett fl ertal goda r epresentanter, bl. a . av stockholmsmästarna ERIK P:SON KIUETZ (1771 och 1778) , SAMUEL \VEIGANG (1 775) och rvfAGNUS SöDERBEHGS ÄNKA (1761). Att man även i la ndso rten var vak en och följde m ed de nya moderiktningarna visar ett par av FHEDRIK AHLMAN i Karlskrona 17G2 utförda bordstakar, hild 49. Utiandstennet är här endast företrätt av ett par rokokostakar, utan stämplar men m ed ägare- och datumbetecknin g A H. G 1784. Rikast är em ellertid bestå ndet av gustavia n sk a sta k ar, d är bl. a. huvuds ta dsmästarna I. LEMON (1787} och P . GILLMAN (1789} på ett stiltroget sätt företräda 1700-talets senare del. Ä ven h ä r ha la ndsortsstäde m a ut m ä rk ta representanter i samlingen. Jag skall endast nämna namn som I. B. SUNDBERG i Göteborg (1791} , MAGNUS BERGMAN i :Malmö (1795, 1797, 1799, 1813} , lunclamästarna FRIEDIL BALDTHOFF (1799) och N. G. NORDSTRAND (1805, 1810, 1813, 1816} samt NILS

Bild 5 1. Viigglampe t!.

Sve nskt arbete, J 700-talets fö rra del. K. M. 23196-

i Eksjö (1810) och PER OLOF \\TELLANDER i Ystad (1810 , 1818). Ännu fr a m på 1830-40-ta len a nvände man sig av de gustavianska formerna. Se bild 50. Vad som efter denna tid tillkommit stöder sin utformning i huvud sak på denna stilepok. I avdelningen för belysning ingå även ett p a r ljusbrickor av sammanlödda tennprismor, -löv och -plattor monterade på ett trä und erla g, som n ederst uppbär en ljuspipa. De ä ro uppenbart avsedda att imitera liknande ljusbära re av glas eller kristall. Såväl huvudformen som gestaltningen av »prismorna » på den ena, bild 51, ger oss a nlednin g fö rmoda, att dess tillkomsttid torde kunna sättas till åtminstone 1700-talets förra del , medan den andra med sin empireform och sitt r,spegelfält » m ed Carl XIII :s namnchiffer tillhör 1800-talets andra decennium. Att de äro svenska torde väl icke vara JusTELlUs

Bild 52. Nattvardskalk . .Jol1. Christaller Pohlilz, Stockholm, 1738. K. M. 23 176. Bild i">:l. 1\ommunionkannn. Maltias Hunquist , Karlskrona , 1822. 1\ . M. 1001\l.

någon tvekan om, liknande förekomma i m ellansvenska kyrkor och museer - men då dc sakna stämplar, äro de ej möjliga att lokal- eller mästarcbestämma. Av annan belysningsattiralj av tenn kan nämnas tre lampor, av vilka en ä r tillverkad i Lund 1781 , alltså efter all sannolikhet härstammande från Fn. BALDTHOFFs verkstad (mäst. 1768- 99). Mästarestämpeln är em ell ertid avnött. De två andra äro säkerligen tyska arbeten. Den ena är en s. k. bergmanslykta, troligen från 1700-talet, och saknar h elt stämplar, den andra en oljelampa, antagligen från 1800-talets förra del, m ed på grund av nötning oläsliga stämplar.

I samband med ljusredskapen skola vi också omnämna v ä r m e b c h å Il a r n a, vilka fylldes med varmt vatten och sedan nedsattes i den bäddade sängen för att värma upp denna. Kulturen äger tvenne sådana av tenn, båda från 1800-talet och av samma fonn - platta och ovala med skruvlock på översidan för ifyllande av vattnet. Den ena saknar stämplar, medan den andra på locket är signerad D. KoHLHAUS, tydligen av tyskt ursprung och sannolikt i tiden tillhörande 1800-talet. Kulturens bestånd av s a k r a l k ä r l i tenn är ej stort och långt ifrån allsidigt. Hepresentationen inskränker sig till ett par vinkannor, fyra kalkar och ett par diskar samt för speciellt katolskt bruk trenne vigvattenskar. Den präktigaste pjäsen är en vinkanna, tillverkad i Karlskrona av MATTIAs RUNQUIST och enligt inskriptionen: Cifven till Aug e rums Kyrka år 1822 al Herr Prosten och Fru Prostinnan Alexandersson i Lösen, bild 53. På det korsformade tumgreppet står: Math: Ev: 26. Cap: 28. V:. I sin kraftiga balusterform har den mycket av barockens frodighet trots det sena årtalet. Att döma ~v reliefdekoren på lockskölden, Gud Fader hållande ett krucifix, har även en annan kanna i samlingen troligen tjänstgjort som kanna för nattvardsvin. Den är hög, cylindrisk och något vidgad mot bottnen. Under den rudimentära snipen står graverat : I G Sclzall 1731. Den är av tysk tillverkning och får väl anses till formen leda sitt ursprung från elen höga cylindriska 1500-talskannan. A v kalkarna är den ena utförd i Stockholm a v I. C. PoHLITZ .år 1733, bild 52. Den andra är stämplad av HEINRICH GoTTFRlED PsCHORN i Stockholm 1738. De äro nästan identiskt lika, endast med några detaljskiljaktigheter. Den senares cuppa är något grundare och fotens diameter något större . Patenen är närmast att jämföra med den profana tallriken. Den har ifråga om sin formutveckling passerat samma faser som denna, efter bevarat material att döma. Ingen av Kulturens båda tennpatener är daterad, men de torde tillhöra 1700-talet. De tre katolska vigvattenskärlen sakna dessvärre alla

Bild 5±. Skråpokal. Jonas Boström, Giitchorg, 17±0. K. M. 9178.

stämplar, men deras tillverkningsort torde sannolikt vara att söka i södra Tyskland. U r stilsynpunkt tillhöra de alla rokokon och 1700-talets mitt. Två av d em äro så pass överensstämmande i form och dekor, att man nä stan skulle vilja hänföra d em till samma mästare elle r åtminstone samma verkstad. På d en ena s väggfält framställes treeni gh eten och på d en andra >> Den gode H erden >> . Dessa iiro båda avsedda att enbart hänga , medan den tredje ä ven kan stå . •~mbeten och gesällskap, som ej hade råd att förfärdiga sina skråsaker av silver, fingo nöja sig m ed att utföra d em i tenn . I Kulturens tennbcstånd in går ett antal sådana s k r åf ö r e m å l, kannor, välkommor, pokaler, bägare och ett skrivställ. Endast fem pjäser äro svenska, d e övriga äro danska eller tyska . Äldst är en välkomma med graverat årtal 1672, som enligt inskriptionen tillhö rt Kristianstads vävareskrå samt blivit skänkt till d etta av Hans Hans0n »\'lever >> . Utom dessa sakliga upplysningar utgöres inskriften av m oralisk a sentenser. Mästare- och stadsstämplar saknas. Två bägare m ed samma å rtal, 1()72, i den graverade inskriptionen , uppköpta från Kristianstad 1883, äro i avsaknad av st~implar , m en h a sannolikt tillhört något ämbete eller gesällskap i denna stad, bild 55. Den ena har en utslagen sax i den grave rade deko ren på sidan och har sannolikt tillhört n ågon sk riiddaresammanslutning. P räktiga representanter fö r våra svensk a skråkärl äro tvenne pokaler. Den ena h ar enligt inskriften varit >> DreiareÄmbetetz Pocal» i Landskrona och är jämte ~i mbetets insignie1· och åldermannens och bisittarnas namn i graveringen daterad d en 12 juli 173(). Mästare till den samma är MIKAEL STICKL'ER i Malmö (d. 1754) . Den a ndra är utfö rd av JONAS BosTRÖM i Göteborg 17 40 och är efter d e ingraverade namnen daterad 1741, bild 54. Vad den tillhört för ämbete fra m går ick e av dess utseende ell er deko r. Omkring kroppen sitta en r ad lejonmasker m ed h å l avsedda som fäste för namn skyltar. En dansk bägare saknar stä mplar m en har följande inskription: /. C. D. /Jrews hufsclzmidt Tord 23 Juni 1815 H. Andresen Hufschmidt Liigumkloster 1843. Denna bägar60

Bild 5i'l. S krå l.Jiigarc.

1\ris lians tad (?), date rad i g ravyre n 1(;7:?. K. "· J 24S.

Bild :)G. Skra bägarc . .J o h. Cas par H a rde r, \\'o lgasl , J 7K8.

K . M. 12.J.9\J.

t yp m ed kraftigt utvecklad fotdel fa nns i Tyskland redan på 1500-talet. Med h ä nsy n till den tradition, som rådde inom skråväsend et, kan denna bäga re anses återfall a på denna tidiga typ . Traditionens makt få r man väl också tillskriva formen p å de båda svensl;:a bägarna från 1672. Av de tyska skråföremålen är en kanna m ed graverade timmermansemblem , enligt stämpla rna utförd av JONAs ZIEGLEH , borgare i Iglau 1696. En bägare m ed graverad krönt stövel i palmkartusch och m ed årtalet 1788 har en inskrift, som a n ger dess ursprungliga ändamål: Der Erh ebenden Sclwmacher Gesellen Bech er. M. G. Lolu·ens und B. Winguht Vorstell er Altgesel. l. C. Meijer Von Anclmn. Deputirter B . Kabus von L"uenburg, bild 56. :M ästare till denna bägare ä r CASPAR HA HDEH i \ Volgast. E n k a nn a med dekor på framsidan

Bild 57. Skri ,·stiill.

Ty.~ldantl ,

dal eral i gravyren 1711. K. :\L 22281.

framställande en skomakare, som sitter i ett fönster med uppslngna luckor och arbetar, är en li gt inskriptionen skänkt till Alt-Meister Jacob Brunner 1709 av skomakaregesällerna i Ha ll. Ater en annan kanna , daterad 1739, med en passare och en tunna i den graverade dekoren , har troligen t illh ört ett tunnbindareämb ete. De återstående skråförcmå len, en pokal och ett skrivställ, sakna stämp lar, men inskriften å det senare: JOHANN LINDAU 1711 jämte i lagerkrans graverade timmermansembl em, ge en viss beslämning åt d etta , bi ld 57. Tennet togs även i bruk för m ed icinska instrument, öch dess utnyttjnnde illustreras i Kulturens samlingar av några sprutor och bäcken för olika ändam{tl. Inget av föremålen är stämplat, men några av dem torde räkna sitt upphov från den werrenrathska verkstaden i Lund och blivit tillverkade under 1800-talets mitt eller senare del. Vem erinrar sig icke pojkårens tennsoldater! Leksaker av 62

Bild 58- 61. Pro,· på trestämplat tenn. - 58. I-lans Moritz, Stockholm, m iislare 1.652- -1688. - 59. Me lchior lleck, Slockholm, J698. 60. J3allzar Hochus, Arboga , 1770. CH . C. O. Eckerslröm , Viisterås, J 848.

detta material ha sedan länge tillverkats. Det är i regel de vuxnas värld, som i förminskad skala går igen i dockskåpens. nätta bohag. I museets leksakssamling finnas inga ting av större märklighet. De flesta äro 1800-talsgods. En liten kanna av 1500-talstyp, redan nämnd bland övriga kannor, går dock tillbaka till 1700-talet och är stämplad av MAGNUs LUNDWALL Växjö 1797. Det ovanstående visar några av de viktigaste områden, där tennet kommit till användning i elen mänskliga hushållningen. Dess storhetstid är 1600- och 1700-talen, o·m man tar hänsyn till den omfattning, varuti husgeråd av detta material då nyttjades. Ur konstnärlig synpunkt skulle måhända mången ifråga om tennet liksom ifråga om andra metaller vilja förlägga tyngdpunkten till ett äldre skede. De tunga

Bild 62- 63. Fy r s tämpla t te nn m ed r os- och iingels tä mpel. - 62. .To h . Chr. P ohlilz, Stockholm, 1733. - 63 ..J. P. F a gers tri.im , Ka lmar, 18 19.

Bild 64-65. Fyrs tä mpla t tenn med a ndra fi g urs täm plar. - !H . J . G. Ry m a n , Stockh o lm, 1799. - 65. F . Ahlma n, Ka rlskrona , 1771.

Bild 66. Fyrs tä mplat tenn m ed e n das t ä ngels tä m pcl. N. G. l\o r dstrand, Lund, 1805. - Bild Hi. Hclie l's tii mpel. Ni kla s Ans tröm , Vä xjö , 1842.

senmedeltida kannorna synas mera harmoniera med det något dystra materialet än Yad de gracila tekannorna från rokokons tid göra. Men det är en av tennets fördelar och på samma gång en av dess nackdelar, att det med sådan lätthet låter forma sig, att snart sagt varje moderiktning blir dess läromästare. Därigenom förlorar materialet sin personlighet. Dess produkter bli andraklassvaror ur såväl konstnärlig som social synpunkt. FÖRTECKNING ÖVER MÅSTARE REPRESENTERADE I KULTUREN. Artalet efter namnet anger iildsta stämplade föremålet i samlingen.

Stockholm: Björkman, Carl Larsson, 1707. Björkman, Erik, 1772. Burman d. ä., Israel, 1781. Burman d. y ., Israel, 1844. Gillman, Peter, 1762. Hellcday, \Vilhelm, 1828. Krietz, Eric P:son, 1770. Lemon, Carl Gustaf Jakob, 1820. Lcmon, I., 1787. Lindqvist, Gudmund, 1811. Malmborg, Carl Gustaf, 1769. Marnell, Samuel, 1763. Moritz, I-lans, utan år, mästare 1652-88. Pohlitz, Johan Christoffer, 1733. Pschorn, Heinrich Gottfricd, 1738. Pschorn, Henning Gustaf, 1763. Hyman , J. G. , 1775.

Santesson, Nils Abraham, 1840. Schönfelt, Levin Caspar, 1711. Svensson, Anders, 1687. Söderbergs änka, Magnus, 1761. vVeigang, Samuel, 1780. Wctterqvist, Anders, 1781. Arboga: Hochus, Baltzar, 1770. Eksjö: Jnstelius, Nils, 1810. Falun: Hammarstrand, E. M. , 1793. Morström, A., 1779. Göteborg: Borgström, Lars, Boström, Jonas, 1740. Holmberg, I. Z., utan år, 1800talet. /!-

u;)

Polhammar, I. M. , 1842. Hoos, Sven, 1785. Sundberg, J. B., 1764. Törngrcn, Jonas, 1762. Halmstad: Holmin , Petter, 1795. Hudiksvall: Bauman, G. F., 1773. Hälsingborg: Stickler, Henrik P., 1840. Sticlder, Magnus, utan år, omkring 1800. .Jönköpin g : Artedius, Olof, 1773. Lundwall d . y. , Lars, 1770. Moberg, A. F., 1817. Moberg, Martin, 1812. Norling, M., 1844. Kalmar: Eklund, Daniel, 1855. F ager ström, I. P. , 1798. vVassberg, Lars, 1795. K ar lshamn: Krouthen , L . G., 1825. Winblad, Isak, 1845. Karlskrona: Ahlman , Fredrik, 1771. Engel, Johan von, 1709. Ponta n , Michel, 1761. Runqvist, Mattias, 1822.

Kristians ta d: Bergman, G. A., 1815. Dahlbom, A., 1860. Lindborg, C. P ., 1843. Öberg, P etter, 1810. Landskrona : Ekman, Joh. Jakob, 1803. Lidköping: Lunden, P . H ., utan år, omkring 1800. Linköping: Stockhus, Anders, 1788. Lund : Baldthoff, C. F., 1777. Berglund, Josua, 1832. Möller, Jöns, 1818. Nord strand, N. G. , 1802. Nordstrands ä nka, N. G., 1816. Wahlgren, Olof, 1809. \Verrenrath , Fredrik, 1848. Malm ö : Berglund, I., 1860. Berglund, Sven, 1810. Bergman, Magnus, 1797. Stickl er, Henrik, 1760. Stickler, j\Jikacl, utan år, död 1754. Norrköping: Ekström, Sven, 1839. Koinger , 1807. Schmitt, Joh. Daniel, 1768.

Nyköping: Hammarskog, Samuel Jönsson, 1703. Wikgren, Erik, 1830. Vimm e rby: Bergcnholtz, Zadeck, 1796. Lund, Alexander G., 1836. Östling, Gudmund, 1764. Visby: Leffler, Melchior, utan år, mästare 17 45-90. Lefflers, Melchior, änka, ] 818. Väster~ts :

Eckerström, C. 0., 1848. Forss, Niklas, 1767. \Vickst.en d. ä ., Hans, 1796. Växjö: Anslri.im, C. E ., l 849. Anström, Niklas, 1828. Franck, Olof, 1771. Lundwall, Magnus, 1797. Ystad: Dahlin, Andreas, 1778. Wellander, P. Olof, 1810. Danmark: Friederichsen, F., Köpenhamn, mästare 1747. England: Cater, John, London, mästare 1725- 1761.

Cave senior, Thomas, Bristol, 1700-talets förra del. Taudin, James, London, 1600talets senare hälft. Smith, Thomas, London, 1600talcts senare hälft. Finland: Ståhlfot, Erland Bengtsson, Abo, död 1697 .. Tyskland: Bolte d. ä. , Hinrich, Liibeck, omnämnd 1566, död 1604. Buchholtz, Johann, Flensburg, miistare 1742. Entres, Johann "Wilhelm, Miinchen, miistare 17411797. 1-Jarder, Johann Caspar, Wolgast, 1788. Hiilscmann, Harmen, Liibeck, död 1719. Kainzinger, F., Niirnberg, 1800-talet. Kohlhaus, D., 1800-talet. Lesau, Hermann, Li.ibeek, 1600-talets slut och 1700talets början. Meyer, Caspar, Hamburg, omnämnes 177 8, 17 83 och och 1810. Neeff, Johann Georg, 1774. Heichel, Johann Gottlieb, Chemnitz, d öd 1771. 67

Schade, Johann Hinrich, Stralsund, borgare 1745. Schweiger, Christian, N.iirnberg, mästare 1792. Tiedemann, Hinrich, Ltibeck, mästare 1741-1812. \Veschke, Friedrich Christian, Regensburg, mästare 1755 -1788.

\\'iiger, Andreas, Steckborn, 1600-talets senare hälft. Ziegler, Jonas, Iglau, borgare 1696. Öhman d. ~i., Paulus, Ntirnbcrg, död 1634. Öhman d . y., Paulus, Niirnbcrg, död 1671.

''' I förteckningen över de ulliindska miislarna iiro endast de m edtagna, vars signaturer antingen kunnat utredas genom tillgiinglig litte ratur eller som i signaturen ha hela namnet utskrive t.

1\.J\LLHANVlSN fNG,\R Universitetets arkiv E 18. Avd. Bouppteckningar och a ndra s terbhushandlingar ingivm1 till Konsistorium academic um i Lund. 1668 -1852. (1-9]. Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia. Utg. på föranstaltande av liinets hush iHlningssiillskap. Bd 1. Sthlm 1874-79. H. H. CoTTEnELL, Old pewter. London 1929. vVru.rAM IC\RLSON, Lundensiska yrk esmän. Tenngjutare. Lund 193.1. Skrifter utgiyna av Föreningen Det gamla Lund. 15. 1933. ALu. LOFGREN, Det svenska tenngjutarehantverkets historia. 1: 1- 2. Sthlm 1925-30. - Den senmedeltida bukiga kannan. FornYännen. Arg. 1933. Sid. 280-308. - Om det äldre tenngjute riet i .Jönköping. Rig. Arg. Hl25. Sid. 177 - 192. J . Or.RICH, Gammelt Tint0j. Tidsskrift for Industri. Ar g. 1906. Sid. 53- 57. B. OLs EN, Tinudstillingen i Kunstindustrimuseet. Tidsskrift for Industri. Ar g. 1906. Sid. 65-68. Ax. L. RowiDAHL, Anteckningar till tallrikens historia. Fataburen . Arg. 1909. Sid. 60-63. N. SJOBERG, Konung Gustaf I :s fatbur på Gripsholms slott. Fataburen. Arg. 1907. Sid. 79- 104.

THEOPHILUS PnESBYTEn, Schedula eliversarum m·tium. Rev. Text, Obersetzung und Appendix von Alb. Ilg. (Quellenschriften fiir Kunstgeschichte und Kunsttedmik des Mittelalters und der Renaissance. Hrsg. von R. E. Y . Edelberg. 7.) Wien 1874. TnoELs-LuND, Dagligt Lif i Norden i det sekstende Aarhundrede. 4. Udg. Köpenhamn u. f1. F. \VALLEN! & .J. E. BnoD.UIL, Trc:mder sk Tin. Trondhjem 1920. SIGURD \V.-\ LLIN, Den Löwenadlerska tennsamlingen i Nordiska museet. Fataburen. Arg. 1919. Sid. 81-96. - Utståliningen av svenskt tenn. Nordiska museets tillfälliga utställning n :o 15. Sthlm 1915. A. J. VEnSTEH, Ond Tin. 2. Dr. Maas tricht 1928. Die deutschen Zinngiesser und ihre Marken. Hrsg. von E. Hintze. Bd. 1- 7. Leipzig 1921--1931. F ör värdefull hjälp vid identifiering av signaturer och stämplar ber förf. att till Civilingenjör Alb. Löfgren, Stockholm, få fr amföra ett vördsamt tack.