Tre kåsor och tre Sturedöttrar by Kulturen

KULTUREN o

EN ARSBOK

1936 J

KULTlJREN EN

ÅHSBOK TILL

!VIEDLEi\'l MAHNA AV K ULTUHHISTOHISKA FÖHENINGEN FÖR SÖDRA SVEHIGE

9 36

DENNA BOK ÄB REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBEHG OCH THYCKT I EN UPPLAGA A V 6,500 EXEMPLAH l GHAVYRMANER HOS HÅKAN OHLSSONS BOI\THYCJ{EBJ l LUND. J{LICHEEHNA ÄHO FIIÅN A.-B. !llALMO GRAFISI{A ANSTALT OCH PAPPERET FllÅN FINBHUKEN . STOCIUIOJ.i\1.

L UND l!lili

TRE KÅSOR OCH TRE STUREDÖTTRAR

venskarna äro kända för sitt skåldrickande. I högtidligt allvar höjas glas och bägare vid middagsbordet. Knappast någon av livets större högtider kan gå förbi utan att släkt och vänner samlas för att kring den höjda skålen frambära sina önskningar om lycka och framgång eller bekräfta varaktigheten av ett kärt minne. Våra dryckesseder ha i detta avseende en uråldrig hävd och en mångfaldig rikedom av former. Det är därför icke märkvärdigt, att bland de inventarier gångna släktled lämnat efter sig dryckeskärlen intaga ett stort rum . Och vilken flora för en kulturhistorisk botanist erbjuda de icke. Från gravhögarnas iriserande romerska glas och grönskimrande bronskar till laggade stånkor och stop av ene och gran och kostbara bägare av silver. Från hedniska horn och skurna fågelliknande ölkar, som simma i mäktiga bollar av svarvat trä, till gesällernas högskaftade och pyntade välkommor. Bakom dem alla skymta vi sejd och riter, tycka vi oss förnimma det svaga återljudet ur seklernas djup av besvärjelser, löften och kväden. Beskåda vi d em närmare kunna vi ofta läsa inskurna, ristade, graverade, målade namn och initiatler, bomärken och vapen, som tala om forna ägare, någon gång även sentenser av högtidligt eller skämtsamt innehåll. De äro alla röster i ett tusensUimmi gt vittnesmål om dryckessedens helgel och betydelse i forna tider. Bland alla dessa olikformade dryckeskärl äro måhända kåsol'na de, som synas oss nutidsmänniskor m es t fantastiska. Utskurna ur ett enda trästycke höja sig deras koniska bägare från en !ung och klumpi gt karvad fot och sända ut två stjälk-

Bild. l. K:"!sa m ed Ture Pedcrsson Bielkes och Sigrid Stm·cs vapen. Herr Tures vapen iir målat på den fr:in bilden vända sidan. Gåva av grevinnan ;'l'!alvina De la Gardic. 1\. M. l OO:H;.

lika grepar, vilka förenas i ett rikt och luftigt grenverk. Skalade man av dessa grenar skulle konturen av bägaren och greparna bilda den klassiska a mforans linje. De lysa av en mustig och klart röd oljefärg, som i grenverket kan vara invävd med grönt, ljusgult och svart. Grenverket är a lltid skuret i ett plan utan plastisk utformnin g och når sin verkan i de utskurna genombrytningarna. Det är gotiskt krabblika bladrullar, som återgå i mönstret, vilket i sitt mittparti bildar en strängt stiliserad n ä tfigur. Denna ornamentik erinrar på ett bestickande sä tt om den förkärlek för genombru~en , stiliserad och plan dekoration , som är utmärkande för kusttrakterna i 9:)

mellersta och norra delarna av vårt land och särskilt för Hoslagen. Man kan här hänvisa till de plana linfästenas utsmyckning, till selkrokar med genombrutet gallerverk och till möbeldekoration för att få fram ett visserligen sent b elagt, men dock till sin dekorativa uppfattning m ed k åsorna besläk~at material. Denna genombrytningsteknik är även karakt eristisk för länderna på andra sidan Östersjön, och sii rskilt Åland och Finland kunna i detta avseende sägas vara de ut .. gångstrakter, varifrån den svenska östersjökusten blivit påverkad. Kåsornas dekorativa element ta rva en speciell undersök ning. Det som här ovan framhållits synes mig likväl vara viirt att taga fasta på. Det understryker också det resultat om kåsornas hii.rkomst, vartill den finländske forskaren KusTAA VILKUNA nyligen kommit. Han påvisar, att OLAUS MAGNUS i sin historia om de nordiska folken från 1500-talets mitt, där kåsorna äro utförligt omnämnda och avbildade, talar om dem såsom finska och att sanune författare i sin 1539 utgivna C a r t a m a r i n a genom att avbilda en kåsa och dessutom vidfoga namnet angivit en speciell trakt av Finland såsom deras hemort. De bevarade kåsorna förskriva sig i allmänhet från 1500-talet och det är följaktligen en för OLAUS .MAGNUs välkänd form av dryckeskärl, varom han skriver. Intressant iir då VILKUNA'S påpekande, att den a ngivna trakten sedan gammalt är känd för sin tillverkning av träkärl till avsalu och därför också gemenligen tidigare kallad Vakka-Finl::md , d. v. s. Träskåls-Finland. En motsvarighet därtill kunna ju vi uppvisa i den trakt av Västergötland, där >> skå lknallarna » tillverkade sina skurna och svarvade snibbskålar, askar och trätallrikar. Historiska dokument betyga, att träkiirl v id mitten av 1500-talet utförts från dessa finska trakter till Sverige. Erik XIV beställde sålunda härifrå n flera tusen träbägare för sina slottsfataburar bara under året 15()5, och Stockholms tullräkenskaper omta la att tullen , som betalades in natura, år 1549 e rlades av dessa Vakka-finnar med icke mindre iin 2 352 olikartade t räkärl. H6

Bild 2. Kåsa med Erik Göstafsson stenbocks och i\'lalin Stures vapen. Den vänstra grepen och grenverket för!Ot·ade. Gåva av grevinnan Malvina Dc la Ganlic K. M. 10037 o

Ännu kvarlever hos oss ordet kåsa såsom benämning på en oftast liten dryckesskål av silver försedd med två mitt emot varandra sittande öron eller grepar. Dessa skålar kunna vara avlånga, men oftast äro de runda eller med regelbundet facetterade sidor. Så vitt man kan se av bevarade dokument är denna form av kåsa måhända den ursprungliga. I varje fall omtalas silverkåsor omkring mitten av 1400-talet, och benämningen »lithen silff kausa>>, 1453, förefaller att stämma bra med kärl av den typ vi äga bevarade. Att kåsa ursprungligen betecknat ett litet kärl synes också framgå därav, att det återfinnes såsom ett litet rymdmått. 1588 säges kåsa vara ett mått så stort som en åttondel av ett kvarter, och 1639 upp7

räknar SCHRODERUS följande »Qwickmått»: halvstop, pel, treding av ett kvarter, »kosa (eller rymmare, om 4 skedar)>>. Utom silverkåsor finnas också sådana av glas. 1583 omtalas i Stockholms tullbok införseln av ett dussin bömiska glaskåsor. Huru dessa tagit sig ut, torde man väl knappast nu kunna framleta. Av det föreliggande skulle man likväl såsom det karakteristiska för kåsan kunna påpeka följande egenskaper: l) ett kärl försett med motstående grepar; 2) ett litet rymdmått. Någon av dessa egenskaper böra glaskåsorna äga, och måhända är det då rimligast att fatta dem såsom små glasskålar med öron. Kåsan av trä är så vitt jag kunnat finna icke belagd före 1500 och dess uppträdande synes snarast vara förskjutet mot d etta århundrades mitt. När man plötsligt ser dessa vapenprydda träkåsor med de elegant utformade greparna framträda vid denna tidpunkt, får man intrycket av att detta är en livligt uppskattad modesak, som hastigt får sin blomning och som även relativt hastigt vissnar bort. Visserligen finnas några exemplar från 1600-talet, men d essa ha då redan förlorat formens spänstiga skönhet och synas närmast vara tafatta efterbildningar. En sådan är den i Nordiska museet bevarade kåsan med årtalet 1681 och ätterna Kureks och Kaggs vapen. Är denna sena ättling månne icke ett enstaka skott, som drivits fram av samma känsla för det »götiska >>, som, såsom vi senare skola se, driver den forna ägarinnan till Kulturens två 1500-tals kåsor att renovera dessa vid samma tidpunkt? Men även vad träkåsorna beträffa ha vi tydligen att räkna med flera slag. 1615 omtalas »kosor stora och små». Vi ha att göra m ed målade kåsor och >> vita » kåsor (1549) d. v. s. omålade. En detalj rörande dessa dryckeskärls fonn bör här närmare fasthållas, ehuru denna uppsats icke satt såsom sitt m å l att klarlägga kåsans utveckling. OLAUS MAGNUs' målande beskrivning av detta dryckeskärl och h ans träsnitt med m än vid ett bord drickande ur kåsor ha ofta anförts såsom belägg

Bild 3. IU1sa med Hagenskild Bicll<es och Anna Sturcs vapen. HelT Hogcnskilcls vapen iir målat på den från bilden viinda sidan. Nordiska museet.

för kåsans form. Vill man närmare skärskåda denna bild eller den, som han återgiver på sin Carta Marina, skall man finna, att likheten mellan dem och våra kåsor endast är överensstämmande i så måtto, att det rör sig om dryckeskärl , vars grepar äro utskurna och förenade upptill. Detaljerna äro mycket avvikande. Även om man icke vill tillmäta OLAUS MAGNus' bildmaterial någon starkare vittneskraft, är man likväl frestad att antaga, att han avbildar ett helt annat slags kärl än dem vi ha för händer. Det förefaller vara l a g g a d e stånkor han syftar på och ej sådana, som äro täljda ur ett stycke. Betrakta vi våra kåsor skola vi finna, att en stor del av dessa äro försedda med ett skuret eller målat band runt

livet, att sidorna iiro raka och försedda med en mycket liten fot samt att greparna till en del ligga utanför kåsans liv. Allt detta är drag, som vi med kännedom om formelementens allmänna tendens att vilja leva kvar även sedan d ess funktion upphört, gärna karakterisera såsom kvarlevor efter ett äldre tillstånd, då kåsan verkligen var ett laggat kärl. Då behövdes banden omkring skålen för att hålla samman kärlets stavar, då var det också särskilt ändamålsenligt, att greparna, som OLAUS MAGNus beskriver såsom »fint arbetade av krusade trädrötter», voro kraftigare än d e tunna stavarna och följaktligen sköto utanför kärlets omkrets. Om våra kåsor, såsom Vn~KUNA gjort sannolikt, iiro att betrakta som importgods, så kan man även beträffande själva ordet kåsa anmärka, att detta likaledes iir ett lånegods. Ordet, som förekommer i alla språkområden runt Östersjön, synes vara ursprungligt i litauiskan, varifrån det utgått som låncord. Huru det nått vårt land är ännu icke klarlagt. "Möjligen har det i m ellersta och norra Sverige kon11nit ifrån Finland medan det i Sydsverige inlåna ts från Tyskland . Våra lappar har det i formen k o k s i s m ed betydelsen tråskopa med långt skaft. De två kåsor, som tillhöra Kulturen i Lund , ~i ro båda en gåva år 1897 av grevinnan Malvina De la Gardie. Såsom fram går av bilderna återstår numera icke mycket av deras forna prakt. Endast fragment av g reparnas g renverk ha blivit b evarade. Ändock äro båda ännu av ett mycket stort kulturhistoriskt och speciellt personhistoriskt intresse. Låt oss till en början försöka följa de anvisningar kåsorna kunna giva i det sistnåmnda av dessa båda avseenden. På foten av den ena kan man läsa följande inskrift i svart skrivs til mot den röda grunden: »Renoverat A:o 1694 au Gr:n Christina Catarina Delagardie >> . Samma skrift h a r tydligen samtidigt blivit anbragt även på den andra kåsans fot, ehuru man numera blott med tydlighet kan urskilja na mnet. Den sista ägarinnan till de båda kåsorna, greYinnan Elisabeth 1\-lalvina De la Gm·die, f. von Platen, hade genom sin make, 100

Bild -L • - . . några män sitta till bords liksom med kransade huvuden och dricka ur kärl av slikt utseende, som bilden utvisar .. . » Ur Olaus Magnus' Historia om de nordiska folken .

greve Axel Jacob, kommit i besittning av de båda släktklenoderna. Inskriftens grevinna Christina Catharina var dennes farfars farfars syster. Hon var boren grevedrotter till Läckö, grevinna till Bogesund, friherrinna till Kronabäck och Öresten, fru till Torpa, Kolcka, Kijda, Hesslebyholm, Vapnö, Vegeholm, !~ögle , Månstorp och Morup och syster till den i vår historia ryktbare greve Magnus Gabriel De la Gm·die. Vad var anledningen till att denna förnäma dam låtit »renovera», iståndsätta, dessa båda enkla dryckeskärl av målat trä? Ty även om de vid detta tillfälle ännu hade sina praktfulla »kronor» i behåll, måste de likväl på grund av sitt enkla, ganska rått behandlade material anses vara helt anspråkslösa jämförda med dc klenoder av ädlare material, guld, bergkristall, silver, elfenben, bärnsten o. s. v., som då voro högt i ropet. Kåsorna själva kunna därvid giva oss den bästa ledningen till ett svar på frågan. Båda äro på själva skålen försedda med målade vapen101

bilder. Den ena visar två vapensköldar tecknade en på vardera sidan av bägaren, av vilka en bär Bielkevapnet och därovan årtalet 1504 och den andra Sture Natt och Dags vapen. Den andra kåsan har ett alliansvapen med två sköldar ställda intill varandra under en adlig krona och däröver samma årtal 1504. De båda vapnen äro Stenbocks och Sture Natt och Dags. Om man antar, vilket på många grunder synes rimligt, att det vapen på den förra kåsan, över vilket årtalet är placerat, är den manliga partens ättebild, skulle man alltså finna att våra båda kåsor en gång tillhört en Bielke och en Stenbock, som varit gifta med vars en Sture. Det gemensamma årtalet 1504 syntes till en början ge vid handen, alt de båda kåsorna tillkommit vid denna tid eller åtminstone, att de hade ett gemensamt ursprung. Härför talade ju för övrigt den omständigheten, att de båda skänkts till museet av en De la Gm·die på samma gång, samt att de hade d en gemensamma inskriften om renoveringen 1694. Kåsornas inbördes likhet talade också för, att deras tillkomsttid måste vara densamma eller åtminstone i huvudsak densamma. Emellertid kunde årtalet 1504 icke ge någon lösning. Vid denna tidpunkt gifte sig icke någon Sture Natt och Dag med Bielke eller Stenhock. Även vid jämförelse med andra bevarade kåsor m ed vapenbilder visade sig detta årtal såsom alltför tidigt. 1500-talets mitt synes snarare vara den tidpunkt, vid vilken kåsor m ed vapen tillkommer. Det gällde sålunda att söka en annan utgångspunkt för att finna lösningen, och denna måste då vara vapenhilderna själva. Därvid kunde m ed låtthet konstateras att en Sigrid Sture år 1562 gifte sig med Ture Pedersson Bielke samt att hennes syster Malin Sture år 1574 gifte.sig med Erik Göstafsson Stenhock. Kunde dessa håda systrar verkligen vara d e t vå, som en gång fått sina och sina mäns ättemärken tecknade på dessa dryckeskärl ? För att kunna bevisa detta måste en ny länk i beviskedjan dragas fram. Det fanns ytterligare en inskrift på k åsorna de hade blivit renoverade aY Christina Catarina Delagardie. 102

I vilken relation stod denna till kåsornas forna ägare, hur hade de konunit i hennes händer? Till en början måste man säga sig, att anledningen till hennes omsorger måste sökas i släktskapsförbindelser. Själva tidsandan var visserligen sådan mot 1600-talets slut och ännu tidigare, att man tillvaratog det som kunde förtälja om de gamla ätterna. Det var den »götiska historieromantiken », ~om, återuppväckt under Gustav Vasas dagar och återspeglad uti Gustav Adolfs väldiga bedrifter i Tyskland, hade givit impulsen till intresset för det, som kunde vittna om förbindelserna med längesedan farna tider. Man sökte blicka tillbaka och finna anknytning med de gamla göter, som en gång utvandrat här från Norden och underlagt sig det romerska väldet. Härvid hade Gustaf Adolf själv i sin instruktion av 20 maj 1630 för riksens antikvarier pekat på nödvändigheten av, att dessa i sina forskningar beaktade kåsornas vittnesmål. Bland de föremål, som de skulle insamla eller studera, omtalas i punkt 13: allehanda klädedräkt och vapen i vart landskap av ålder i bruk, och om deras dryckeskärl, k å s o r, horn och annat sådant uppteckna. Man hade alltså att räkna med detta allmänna intresse hos Renovatrix, men om det samtidigt kunde visas, att hon även hade rent personlig anledning att tillvarataga detta intresse, så skulle däruti kunna finnas ett bevis för riktigheten i bestämningen av de olika vapnens ägare. Det visade sig, att grevinnan Christina Catarina hade all anledning att personligen taga väl vara på de båda släktklei1oderna. Hon hade nämligen tagit dem i arv efter sina båda män. I sitt första gifte hade hon äktat riksrådet och fältmarskalken, greve Gustaf Adolf Lewenhaupt och efter dennes död ingått äktenskap med fältmarskalken och riksamiralen, greve Gustaf Otto Stenbock. Vad hennes sista man beträffar var förbindelsen med stenbockskåsan utan vidare klar. Maken var sonson till Erik Göstafsson och Malin Sture och kåsan hade sålunda i rakt uppstigande led kommit i riksamiralens och hans makas händer. Vad hennes första make beträffar visade det sig, att denne 10~

Bild 5. Hiksrådet och fältmarskalken friherre Erik Göslafsson SteniJock efter oljemålning av okänd konstnär på slamgården Torpa i Västergötland, äga r e av kåsan bild 2. Svenska Por trättarkivet foto :

på mycket goda grunder kunde antagas ha ärvt Bielke-Sturekåsan. Ture Pedersson och Sigrid S ture hade en son , Erik 104

Bild 6.

Fru Malin Sturc, gift m ed friherre Erik Göstafsson Stenbock efter oljemålning av okänd k onstnär, Torpa, ägare av k åsan bild 2. Svenska Porträttarkivet foto.

Turesson, som gifte sig med Anna Leijonhuvud. Äktenskapet, knappt årslångt på grund av båda makarnas döcl , var barnlöst. Grevinnan Anna var fältmarskalken Lewenhaupts farfars syster. 10:)

De båda kåsorna, förenade hos grevinnan Christina Catarina Delagardie, måste sålunda för denna, som året för renoveringen var änka efter sina båda män, ha utgjort dyrbara minnen av dem båda och av de förnämliga släkter, med vilka hon själv och hennes barn voro förbundna. På så sätt får hennes »renovering » en djupare innebörd samtidigt som den ovan visade släktledningen bekräftar, att vår tidigare gjorda tolkning av vapenbildernas ägare måste vara riktig. Till detta kan emellertid fogas ännu ett vittnesbörd, som styrker bevisföringen. I Nordiska museets samlingar och i Ornässtugan finnas två kåsor, vilka genom sina vapenbilder angiva sig såsom en gång tillhöriga Hogenskild Biclkc och Anna Sture. Anna Sture var syster till de båda ovan omtalade Sigrid och Malin. Vi finna sålunda tre systrar Sture, vilka haft sina och sina mäns vapenbilder anbragta på kåsor. Detta måste ge vid handen, att traditionen med dylika dryckeskärl varit nära bunden till denna stormanssläkt eller, vad kåsorna beträffa, att vid tiden för systrarnas giftermål, 1562 - 1574, det varit högsta mod att äga dylika. Från Gl'ipsholms fatbursräkenskaper veta vi, att där 154 7 funnos tjugo rödmålade kåsor. Några år därefter omtalas, att Per Brahe slagit sönder en målad kåsa i huvudet på sin dräng. Detta vittnar väl närmast om att dryckeskåsor då flitigt användes, något som OLAUS MAGNUs i sin historia klarligen omförmäler. Däremot giva dessa notiser ingen uppgift om vapenkåsornas innebörd. Härom må väl blott, i avsaknad på direkta uppgifter, det av flera författare gjorda .antagandet, att de tillhört bröllopsceremonielet, även här tagas för gott. Från senare tider vet man att i Dalarna vid bröllop dracks en skål, som kallades kåsa, och HYLTENCAVALLIUS berättar, att ännu på 1870-talet nyttjades bland bönderna i en viss Smålandssocken vid skåldrickning på begravning och bröllop en kåsa med Carl Göstafsson stenbocks vapen. Denne Stenbock var broder till vår här ovan omtalade Erik Göstafsson. Det är av visst intresse att i detta sammanhang erinra om det praktfulla glas med Carl 106

Bild 7. Riksrådet friherre H ogenskild Bielke efter oljemålning på Skokloster. Ägare till kåsan bild 3. Svenska Porträttarkivet foto.

Göstafssons vapen och namn i emaljfärger samt årtalet 1581, vilket tillhör stenbockarnas gamla fädernegård Torpa och nu förvaras på Göteborgs Museum. Det har senare blivit försett med ett silverbeslaget lock med inskriften: A :o l 6 9 8 G a f Erik Gustafsson: S (ten): B (ock): denne sijlf107

w e r z}; r a t t i Il t o r p a. Erik Gustafsson, som var grevinnan Christina Catarina Delagardies son, lät med andra ord även han vid ungefär samma tidpunkt som modern renovera ett dryckeskärl med ättevapen. Även om kåsorna användes att dricka utur, och då särskilt vid högtidliga tillfällen, så bör deras uppgift icke mindre ha varit att genom sin ståtliga och säregna form fägna gästers och värdfolks ögon. Det hörde till tidens sed, att vid gästabud eller eljest dryckeskärlen stodo uppradade på en skänk eller sårskild hylla, varifrån de framburas av tjänare. Man ser ofta sådana "skänkskivor» omtalade i handlingar från tiden från omkring 1600 och de ha utari tvekan medeltida traditioner hos oss. LORENZO MAGALOTTI, en italienare, som nedskrivit en mycket värdefull skildring av vårt folk sedan han besökt Sverige 1674, meddelar en bild av ett adligt bröllop, på vilken man finner en sådan skänk med kannor och kärl. PETREJUS berättar i sin beskrivning 1615 av Karl IX:s kröning, att man hade byggt omkring en pelare med bräder och att dessa stodo >> fulla med någre hundra krcdens samt skålar, kannor, kåsor, stora och små>>. För en dylik skådeplats måste ju kåsorna vara synnerligen lämpliga genom sina stora mått, sin fantasieggande utsmyckning och icke minst genom sina målade vapenbilder. Anblicken av en rad av sådana dryckeskärl - vi veta att samma familj kunde äga flera kåsor med vapen - uppställda på den höga, för den förnäma bröllopsfesten i slottets riddarsal tillfälligt anordnade skänken måste ju göra ett festligt intryck. I många avseenden var . bröllopet ett skådespel i likhet med flera av årets och familjens högtider. I detta m ed beräknande och konstnärlig blick arrangerade framträdande bör kåsan även ha spelat en icke obetydlig roll. Om vi återgå till våra kåsor skulle av det föregående deras tillkomsttid vara besUimd genom ägarnas giftermål. Dessa ägde dock rum långt senare än det på båda målade årtalet 1504. Det torde av stilen att döma vara höjt över allt tvivel att detta årtal blivit målat av en långt senare hand. Det måste

108

Bild 8. Riksrådet Ture P edersson Bielke efter oljemålning på Salsta Uppland. Agare till kåsan bild l. Svenska Porträttarkivet foto.

ha tillkommit vid renoveringen 1694. Då årtalet icke har någonting att göra med kåsornas ägare, ingen av parterna var ännu född vid denna tidpunkt, så ligger den tanken nära till hands att Renovatrix önskat därmed hugfästa minnet av någon betydelsefull handling i släktens historia. Så vitt jag kunnat finna ha varken Bielke eller stenbock någon sådan gemensam händelse att peka på för det ifrågavarande året. Detta måste hänföra sig till Sturesläkten. Såsom en förmodan 109

kan man då antaga, att det syftar på det år då Svante Nilsson Sture, Sigrids och Malins farfars far, på herredagen den 21 januari i Stockholm utsågs till Svea rikes föreståndare. 1504 var första gången en ättelem av denna släkt rest sig upp att nå platsen såsom den förnämste mannen inom landet, en ställning som senare även hans son, Sten Sture den yngre, 8kulle intaga. Det var ett årtal, som väl kunde försvara sin plats på de båda kåsor, vilka genom renovationen i sin mån även upphöjts och blivit värdefulla vittnesbörd om sHiktens åldriga och förnäma anor. Det har ofta framhållits, att av de nu i Sverige kända kåsorna bär ett stort antal Bielkevapnet. Nedanstående uppställning, där syskon äro sammanhållna inom samma ram och där med varandra gifta par förenas genom en linje, visar släktskapsförbindelserna mellan de gamla ätter, vars vapen förekomma på här omtalade kåsor. BIELKE TUHE ot:l1

NILS

STURE

BIELI<E

SIGHID ANNA MALI N

HOGENSKILD KAHIN

STENBOCK

GYLLENSTIERNA

J>cd crssöncr

HOGENSKILD .-\:\'NA

E Hl!{

EHIK Ii: a r isson

KARL

Göstafssöner

Till denna uppställning bör anmärkas, att Hogenskild och Karin Bielke voro barn till Nils Pedersson Bielke och Anna Hogenskild samt att Karl Göstafsson Stenbocks vapen ensamt förekommer på en kåsa i Smålands museum i Växjö, någonting som för övrigt även är fallet med Hogen skild Bielkes på en kåsa i Ornässtugan. 110

I det sammanhang, varuti vi här skärskådat vapenkåsorna, framstår emellertid sturenamnet såsom det centrala. Det bars av en ätt »som hade det största namnet i Sverige, ·ett namn mot vilket Vasa ännu gällde ringa i historisk tradition », (Ingvar Anderson: Erik XIV, s. 234). De tre kvinnliga medlemmar av ätten, vars vapenbilder vi återfunnit på kåsorna, äro döttrar och systrar till de Sturar, som 1567 blevo bragta om livet. I en till våra dagar bevarad släktbok har den ena av systrarna, Malin Sture, skrivit följande, genom sin knapphet och brist på kommentar djupt gripande ord: »Then 2<1 maij bleff min salige här fader Med sine söner, her Nilss och her Erik Sture, med sammpt her Abram Giöstesån (Stenbock) och her Iffuer Iffuersånn Mörde aff Kong Erik och hans. lmechter i deres fängilse». Den sorg och förtvivlan, som här äro dolda, men som vi likväl förnimma under orden, bryta emellertid ut i de ord hon skrivit i marginalen till en bönbok, som tillhört henne och finnes bevarad på Statens Historiska museum. Vid minnet av sin döde broder skriver Malin Sture den 10 juli: »den dagen såg jag min hjärtans allra käraste broder, herr Nils Sture, sist i denna värld, mig till en oändelig sorg». Innan den sorgens dag, då herr Nils drog konungens dart ur sin sargade arm, kysste den och återlämnade den till sin konung och bödel med en bön, att hans unga liv måtte skonas, hade hans stolthet och ära blivit trampade i stoftet av samme konung genom d et skymfliga intåget i Stockholm 1566. Det var en dryck, skriver han till sin moder, »som förtärer sinnet, glädjen och all min välfärd på denna världen ». Ett av motiven till sturemorden var otvivelaktigt att söka i den skuggrädsla konung Erik kände för denna urgamla ätt, vars ledareställning inom. landet ännu levde i friskt minne och vars släktförbindelser med la ndets mest betydande ätter gjorde den till en makt. Sturen1orden beseglade för alltid de manliga ättelemmarnas öde och bröto n ed stureättens omedelbara kraft. Men flera av ättens kvinnor blevo genom sina giften mödrar till framstående män inom andra släkter. De tre vapenkåsorna framstå därför i ett nästan symboliskt

111

skimmer såsom monumenten över en av vår nationella historias mest glänsande och för ett svenskt hjärta mest kära släkter, tillkomna vid den tidpunkt, då genom en våldsam vindpust dess låga flämtar och slocknar ut. Av dc tre sturedöttrarna framstår särskilt Mal in Sture genom sin romantiska kärlekshandel, genom sin släktbok och bönbok samt genom sitt på Torpa bevarade porträtt i en mera påtaglig gestalt. Vi kunna icke avsluta denna skildring utan att återgiva händelseförloppet av det i folkmun länge bevarade brudrov, då Erik Göstafsson mot den stränga fru Märtas vilja bortförde hennes dotter och gifte sig med henne. Därom finnes en samtida berättelse nedskriven av en systerdotter till Malin Sture. Händelsen timade i mars månad 1573 och därvid tillgick sålunda enligt denna relation. Herr Erik, som under julen gästat Hörningsholm m en rest d~irifrån , återkom veckan före Palmsöndagen i sällskap m ed sin syster, grevinnan Cecilia, gift m ed Gustaf Johansson (tre rosor). Några dagar senare om morgonen kom Sigrid Sture in i rundelen, där modern brukade ligga jämte alla sina döttrar. Hon fann då sin syster Malin på knä vid ett fö11ster, där hon läste och grät hjärteligen. - Min aldra käraste syster, sade Malin till henne, om alla de mina överge mig, så vänder icke I Edert trogna hjärta ifrån mig. Varpå Sigrid svarade: Vi have I sådant tal till mig ? Jag tror intet I vill göra en .skälm af Eder, det har ingen varit i Sturesläkten, som så har ställt sig, att vi skulle vända våra hjärtan ifrån dem. En stund senare, då Malin satt ensam i rundelstugan och lekte m ed den lilla Christina Bielke, kom herr Erik in och sade så till h enne: Kära Syster, vele I se den hästen, som jag förärt Eder, han står nu n edre på borggården? Då svarade hon: Ja, och så tog han henne under armen och förde henne genom den dörren, som vette ut i förstugan . Då hon kom till dörren sade hon till en jungfru, som h ette Malin Biörsdotter, och en gammal hustru, som hette Lucia Amma, att de skulle följa h enne, vilket de också gjorde. Då de kommo

112

ner på borggården, stod hästen för slädan i porten under valvet. Där satte han Malin Sture och jungfrun i släden, steg själv upp bakpå och körde ned åt sjön. Folket, som stod på borggården, menade att de skulle draga ut på jakt. Då de kommo ned på isen, anslöto sig femtio knektar på ena sidan och femtio på den andra, dem hertig Karl hade sänt honom, och redo på ömse sidor om slädan. Så körde han det fortaste hästen orkade löpa och vilade ej förrän i Svärdsbro gästgivaregård. Knektarna kringrände gården så att ingen slapp in eller ut. Där voro både skräddare och skinnare, som gjorde kläder åt henne och alla dem, som voro med henne, ty hon drog åstad med sitt bara huvud som hon gick och stod i sin moders hus. Då flykten upptäckts, skickade modern Sigrid Sture efter de flyende. Men hon kunde icke övertala Malin att återvända : Der I kunna försäkra mig, att Fru Moder ville bevilja, att vi må äga varandra, efter jag så högt haver förpliktat mig med honom, vill jag följa tillbaka igen. - Henuna på Hörningshohn hade under tiden herr Eriks syster fru Cecilia försökt blidka modern, men denna hade vänt sitt huvud om och sagt: Farer fanen i våld! Gud straffe både Eder och Er bror. Och have I nu härom varit i råd med honom att röva mitt kära barn ifrån mig, så drager nu efter till honom och varer hos henne att intet spott eller skam må ske. Varmed fru Cecilia satte sig i en släda och även hon for efter dem till gästgivaregården. Här överenskoms nu, att fru Cecilia skulle medfölja Malin och herr Erik till dennes syster grevinnan Beata på Visingsö. Då Sigrid Sture under tårar tog avsked av Malin drog denna fram ur sin pung ett stort stycke »Eenhorn» och sade: Kära syster, få min Fru Mor detta, det är det endaste jag fått med mig ifrån min faders hus. I denna passus av berättelsen påträffa vi ett drag, som icke sällan går igen i medeltida berättelser och legender. En(hörnings) hornet symboliserar ärbarhet och kyskhet. Som en underpant på sin ståndaktighet i dygd, sänder Malin sin moder hornet. 113

Anledningen till brudrovet var, att herr Erik och jungfru Malin voro syskonbarn. Enligt den dåtida uppfattningen skulle äktenskap mellan kusiner vara otillåtet. Herr Erik hade på allt sätt sökt vederlägga denna uppfattning, men kyrkomötet hade, pådrivet av ärkebiskopen, ett halvår tidigare förklarat att ett sådant äktenskap strede både emot »naturligh och Gud z beslo·effna lag h ». Här fanns ingen annan utväg. Den närmaste följden av enleveringen blev, att kun g Johan omedelbart indrog Erik Göstafssons förläningar i Kinds härad i Västergötland. Konungen förbjuder honom vidare att uppsöka Malin och befaller upprepade gånger både honom och Malin att inställa sig framför konungen. Men herr Erik trotsar. Han skaffar en dansk präst, när inte de svenska vilja, och så står bröllopet på den gamla stenbockska fädernegården Torpa. Konungens nåd bekom han likväl snart därefter, men det dröjde ett och ett halvt år efter bröllopet innan Malins moder, den stränga »kung Märta >>, gav dem sin vänskap. Malin var då i väntans dagar. Vid försoningen tillgick enligt relationen sålunda: Då fru Märta fick se sin dotter sade hon: Du olyckliga barn! Då föll fru Malin på sina knän och kröp fram till sin fru moder och med tårar och beklageliga ord bad om förlåtelse, det modern med hjärtans tårar henne tillsade, upptog henn es huvud och lade till sitt bröst. Bed Gud förlåta dig dina synder, mitt kära barn! Jag haver förlåtit dig det, du arma syndare! Reste henne så upp. Men herr Erik stod rätt stilla. Det var ömka till att se. Så blev då herr Erik och fru Malin där så länge medan hon kom i barnsäng och fick herr Gustav Stenbock. Denna b erättelse om ungdomlig kärleks oförvågna kamp, vedermöder och slutliga seger skänker åt vår kåsa med herr Eriks och fru Malins vapen en personlighetens nimbus, som m a n m era sällan finner kring föremål från så avlågsna tider. Malin Sture har också en särskild a nknytning till Skåne, som gör att vi gärna erinra oss henn es person. Hennes sonsons son var nämligen Magnus stenbock, som räddade Skåne åt 114

Sverige. l hans ådror flöt stureblodet, och hans personliga resning bar ännu vittnesbörd om den gamla stureättens storhet och dådkraft. '

KÄLLI-IÄNVISNINGAR. l NG \'AH ANDERsoN, Erik XIV. Slackholm 1935. SrGunn EmxoN, Balle och k åsa. Bielkessläktens rituella k ärl och deras samband m ed svensk folksed. Svenska kulturbilder. Del V. G. O. HYLTEN-CAVALLius, Kåsa från 1600-talet. Minnen från Nordiska lVI useet. Bd I. G. KARLIN, Tvenne dryckskåsor. Kulturhistorisk a meddelanden. Qvartalskrift utgifven af Kullurhistoriska före ningen för Södra Sverige. Lund 1897. 1-Iäft. l. SrGnrD LEIJONHUFVUD, Malin Stures bönbok. Fornvä nnen 1907. -, Malin Stures släktbok. P ersonhistorisk tidskrift 1913. LonENZO MAGALOTTI, Sverige under år 16711. Utgiven av C. iVI. stenbock. Stockholm 1912. Or.Aus MAGNus, Historia om de nordiska folk en. Bok 13, kap. 35, 37 och 38. Stockholm och Uppsala 1916. J oHAN NmmsTnöM, De yverbornes ö. Speciellt kapitlet Götisk historieromantik. Stockholm 193'1. C. lVL STENUOCK, Malin Stures bortröva nde. Stockholm 1916. Svensk<t Akademiens Ordboks excerptsamling, ordet k åsa. KusTAA VrLKUNA, Om Vackafinnarnas forna lräkiirlsindustri. Pappers- och Trävarutidskrift för Finland, nr 10 och 11 , 1932. - , Die Kosa, einc nordische Festsch ale. Acta etnologica 1936.

11 5