Dukagångsdrätten i Skåne

KULTUREN o

'

'

EN ARSBOK

1936 J

KULTlJREN EN

ÅHSBOK TILL

!VIEDLEi\'l MAHNA AV K ULTUHHISTOHISKA FÖHENINGEN FÖR SÖDRA SVEHIGE

I

9 36

DENNA BOK ÄB REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBEHG OCH THYCKT I EN UPPLAGA A V 6,500 EXEMPLAH l GHAVYRMANER HOS HÅKAN OHLSSONS BOI\THYCJ{EBJ l LUND. J{LICHEEHNA ÄHO FIIÅN A.-B. !llALMO GRAFISI{A ANSTALT OCH PAPPERET FllÅN FINBHUKEN . STOCIUIOJ.i\1.

L UND l!lili

DUKAGÅNGSDRÄTTEN I SKÅNE Av INGEGERD HENSCHEN

e stora skånska drättarna i dukagång, som finnas bevarade i helt eller fragmentariskt skick i privat ägo och museer, härstamma från Ingelstads och Färs härader. Men några få från Herrestads, Järrestads, Albo, Gärds, Villands och Frosta härader äro också kända. Man vet dock ej, om dessa stänkfall verkligen äro vävda i de härader, där de anträffats, eller om de kommit dit genom export från centralområdet. Det är troligen nu för sent att undersöka de enskilda fallen i detta avseende. Ett stort antal drättar sakna helt och hållet uppgift om sin ursprungsort, men att de äro skånska finnes ingen som helst anledning att betvivla. Några, som blott bära b eteckningen »Skåne >> eller kanske >>sydöstra Skåne >>, kunna också tämligen säkert föras till de stora huvudgrupperna av Ingelstadtyp och Färstyp, ty man har ett så pass rikt bestånd drättar m ed säker ortsbestämning, att med största sannolikhet kan antagas, att praktiskt taget inga dukagångsdrättar vävdes utanför Ingelstads och Färs härader och deras närmaste gränsområden. Norr om dukagångsdrättarnas område samt i Halland, Småland och Blekinge vävdes däremot drättar i opphämta. Dessa kunde vara av liknande dimensioner, men också ibland mycket brett envådiga, stundom med ett tillskarvat stycke av slät eller rutig linneväv fästat längs drättens underkant. Detta kunde också vara prytt m ed en flätad frans. För att bedöma drättarnas kulturhistoria och möjligen komma åt några drag i deras utveckling, får man naturligtvis ej se dem som en isolerad företeelse, trots deras oförklar-

D

219

Bild l. Det symmetriska skeppet med rutat segel och fåglar i riggen. Bild 2. Geometrisk bård av kors och kvadrater. På sidorna förvanskade knutmotiv. - Bild 3. Det symmetriska skeppet. Detalj av finnvävnad från Kyrkås, Jämtland. Tidig medeltid.

liga lokala begränsning. De äro en särform av den textila utsmyckning av bostaden, som funnits i Norden sedan mycket gammal tid. Om det nordiska husets - häri inbegripet kyrkobyggnadens - prydande med textilier vet man en del, ehuru icke mycket. Här må endast göras en kort sammanfattning av vad som framkommit. 1 Från vikingatiden ha vi bonadsfragmenten i Osebergsskeppet, från tidigaste delen av medeltiden bonaderna från Skog och Överbogdal samt en del norska textilier, från medeltidens slut bonaden från Fogdö, textilierna från Nådendal och några andra föremål. Närmaste tiden efter reformationen är föremålsfattig utom när det gäller de stora vävda tapeterna, Yilka knappast intressera i detta sammanhang. De norska bildvävarna, en särform av de vävda tapeterna, äro däremot av vikt i fråga om mönstren. Från och med 1700-talets andra tredjedel är allmogematerialet mycket rikt, särskilt beträffande södra Sverige. Mot forskningen välvilliga väverskor eller kanske vävare - ha i många fall daterat sina alster, vilket man icke kan vara dem nog tacksam för. Huru dessa vävnader varit upphängda i hemmen, därom giva d e själva inga 220

I>ild 4. Det symmetriska skeppet. Detalj a v finnvävnad från Överhogdai, Härjedalen. Tidig m edeltid. - Bild 5. Varulven samt åltataliga stjärnor med raka och toppställda kvadrater. - Bild 6. Dubbelö rnen samt parställda fåglar med lilja.

andra upplysningar än att de suttit på längden eller på tvären - även detta är ju en viktig sak - men däremot icke någon kunskap om deras plats i stugan . Av t. ex. drättarnas dimensioner kan man dock sluta, att rummen, som de vävdes för, voro stora och rymliga. Om man i korthet sammanställer vittnesbörden om äldre textil utsmyckning av väggarna i det nordiska rummet - takbonaderna lämnas här helt ur räkningen -- framgår, att den äldsta typen av bonad är den smala listen av t. ex. skogstapetens karaktär med fortlöpande bildframställning utan rytmisk uppdelning. Senare kommer en fördelning i scener av bilderna, dock utan större mellanrum - Fogdöbonadens typ, ävenledes av listform. Listbonaden göres stundom bredare medelst ett vidfästat stycke lärft eller annan vävnad. 2 Listen hade endast till uppgift att markera horisontallinjen. Samma karaktär hade ännu sent de halländska drättarna, ehuru de, liksom de skånska, voro rytmiskt indelade med glest placerade mönsterband. Möjligen har listens smala form att göra med det faktum, att väggen i det äldre nordiska huset var mycket

221

Bild 7. Hjorten inom cirkel med bladranka. Under hjorten synes Basilisken. - Bild 8. Den fyrtaliga liljestjärnan sa mt geometrisk bå rd av kors och kvadrater. -- Bild 9. De i vara ndra stuckna hjärtana.

låg. Den bonad som skulle få rum på en sådan vägg, måste ju vara smal. Den låga placeringen måste däremot också medföra att bonaden doldes av dem, som sutto på väggbänkarna. Det förefaller därför rimligare att listbonaderna fästes längs åsarna. Så placerades ju lister långt in i sen tid, så länge ryggåsstugan var i bruk. De blekingska listlakanen med vävd bård förefalla att vara en verklig sammansmältning av listbonaden och det släta tygstycke, som kunde vara tillsytt vid denna. I herremannens bostad av typen stenhus med välvt eller med plant tak, sådana som de förekomma i våra medeltida borgar, ordnades enligt BöTTIGER textilierna efter väsentligt motsatt princip. Det horisontala betonades som sockelparti, möjligen som taklist och som tvärstycke över fönstren, medan väggarna för övrigt - bortsett från de fall, efter renässansen, då stora bildtapeter användes - behängdes med vertikalt placerade längder, som gärna ordnades så, att släta vävräckor omväxlade med mönstrade. Låt oss nu se huru allmogen i södra Sverige ordnade sin väggbonad. Liksom hos de högre stånden på 1500-talet, möj222

Bild 10. De i varandra stuckna hjärtana. Detalj av broderi från Andreas Sunesens grav i Lunds domkyrka. 1200-talet. - Bild 11. Par av på fåglar m ed inhägnad. På sidorna Bäckahästen.

!igen även i senare tid, ha på vissa håll Blekinges hängkläden varit uppsatta. De äro avsedda att hänga vertikalt och äro än tvärra ndiga, än mönstrade över hela ytan, så som de broderade och d e stjärnströdda från Bräkne härad. De placerades stundom m ed längder av slät eller m ed pressning utkrusad väv emellan sig. 3 Hängkläden av blekingetyp, alltså avsedda för vertika l hän gnin g, förekommo även i södra Småland och i Villands härad i Skå ne, ävenså på spridda ställen för övrigt i detta landskap. Flera avbildningar och ålderdomliga dateringar angiva, att denna typ av hängkläden även användes i ryggåsstugan. Hängklädena tillhörde även i ryggåsstugan principiellt vägg-, ej takbeklädnaden, emedan det sluttande taket var så att säga en del av väggen. Till takbonad få r man i sådana stugor endast rä kna takhimlar, som upphängdes så att de imiterade ett plant innertak. - Man kan tänka sig att de vertikalt hängda bonaderna tillkommit genom inflytande från herremannens bostad. Vad de skånska dukagångselrä ttarna a ngå r, så vävdes de alltid i två våder, som sammansyddes längs efter, så att mönstr en på de båda räckorna passade precis ihop, varvid hela drätten kunde få en bredd av omkrin g h a lvannan m eter. De upphän gdes horisontalt på stugans väggar. Mönstringen var alltid rytmiskt fördelad i bälten med omkring 20 cm. breda, 223

'Bild 12. 13äckahästliknande motiv samt knutmotiv. Detalj av fin nviivnad fi·i\n Södra Råda, Värmland. - Bild 13. Inhägnadsmotiv. Detalj av mässhak e frå n .Junsele, Angermanland. Omkr. 1500. - Bild 14. Påfåglar, träd samt rund, å ttatalig stjärna. Detalj av b ohuslänsk fi nnviivn ad.

omönstrade partier emellan. De mönstrade bältena likna vart för sig ett hängklä de av blekingetyp. Man kan nu tänka sig, :att utvecklingen försiggått på så sätt att den smala drätten av hallandstyp 4 - som är horisontalt hängd och h ar lodräta mönsterränder - blivit bredare och bredare och till slut, möjligen på grund av väggarnas tilltagande höjd, måst komponeras i två våder. Detta förutsätter, att man kan bevisa, a tt den enYådiga smala h a llandstypen m ed tvärränder är ä ldre än den tvåvårliga skånska drätten, vilket i och för sig är troligt m en ·ej genom dateringar på föremålen fastställt. Typen listbonad .är äldre än den breda drätten , men hallandsbon aden k a n ha fått sina tvärränder från Skånes textilkonst. Saken är ej undm·sökt. Från Skåne finns i varje fall ingen enda envådig, smal dukagångsdrätt, om man bortser från små fragment, som alla överensstämm a med sådana drättar, som äro tvåvådiga. Envådiga skånsk a drättar i opphämta finnas däremot, m en de äro ej daterade och kunna ej bevisas vara äldre än dukagångsdrättarna. Man kan också tänka sig saken så, att ett verkligt inflyta nde från blekingetypen eller direkt från högrestå ndsanordningar föreligger . Detta skulle då h a tillgått sålunda, att de :224

Bild 15. Träd med två fåglar inom ruta. - Bild 16. Träd med två fåglar inom ruta. Detalj av tvistsömsbroderi från Ramsele, Angermanland. 1500-talet.

-omönstrade intervallerna mellan de mönstrade bältena tillkommit i stället för de släta vävräckor, som hängdes mellan hängkläden och mönstrade tygvåder i herremanshuset Det finns vissa mellanformer mellan drättar och hängkläden i Villands härad, som varken äro det ena eller det andra: korta, breda, tvåvårliga hängkläden, alltså upphängda vertikalt och med tvärränder samt med mönster och färger, som peka mot Blekinge. En annan övergångsform är en verklig drätt från Blekinge, den enda i dukagång kända därifrån (K M 4992), som i enlighet med drättens natur är avsedd att hänga horisontalt med Yertikalt sedda bälten, men som har råkat få dessa i oordning, så att en hel del detaljer råkat ligga på fel led, alltså i vävnadens längdriktning liksom på hängkläden. Visserligen kunna dylika felvävnader någon enda gång på grund av väverskans oskicklighet förekomma även på skånska dukagångsdrättar, men då endast i mycket betydelselösa detaljer. Denna blekingska drätt i vanliga blekingefärger skiljer sig även på annat .sätt från de skånska och visar genom sin starka blandtyp, att drättar och hängkläden ej äro fullkomligt väsensskilda. Man kan möjligen också tänka sig att blekingetypen uppstått som en imitation av drättarna och att iden att hänga vita läng15

225

Bild 17. Mönsterboksmotiv från 1500-talet, t. v. efter P. Quentell, 1544, t. h . efter G. Valvassore, 1552.

der mellan hängklädena uppstått som en efterbildning av de vita intervallerna på drättarna. Det nu förda resonemanget om dukagångsdrättarna rör endast deras yttre form och dess tillkomst, men däremot ej vävnadssättet, mönstren och innehållet. MATERIAL, FÄRG OCH TEKNliC På detaljer och olikheter av rent vävnadstekniskt slag mellan de skilda drättarna går jag här ej in. Goda beskrivningar härav finnas t. ex. i Textilt bildverk, där uppgifter om trådantal o. s. v. meddelas. Materialet i drättarna är linne till bottnen och ylle, någon enstaka gång linne, till mönstret. Mönstret är antingen vävt enbart i blått, indigofärgat, och vanligen mörkt, stundom så att det verkar svart, eller också i blått, rött och grönt, varvid det blå ofta överväger. Det gröna är merendels blekt till gulgrönt. Enstaka gånger förekommer det gröna i två nyanser, en blågrön och en gulgrön. Den röda färgen kan stöta starkt i violett. Enbart blått och rött i mönstret kan, ehuru sällan, förekomma. De enbart blå och vita drättarna tillhöra sydöstra Skåne, särskilt Ingelstads härad, men dylika äro i enstaka exemplar

226

Bild 18. Tyskt korsstygnsbroderi från 1400-1500-talet av mönsterbokstyp.

åven kända från Albo, Villands, Gärds, JätTestads och Herrestads härader. De flerfårgade äro från Färs härad, en enstaka från Frosta. Mönstren ha de båda grupperna i stort sett gemensamt. Möjligen kan man finna en något större dragning åt rent geometriska mönster hos de blåvita dråttarna, som härigenom få en viss likhet med de likaledes blåvita opphämtadrättarna. En och annan av de blåvita drättarna skulle, utan att åndra karaktär, kunnat vara utförd i skyttlad teknik. Opphämtabårder dyka också ibland upp mitt bland dukagången, detta även bland de flerfärgade. En drätt, avbildad i Allmogeslöjd från Malmöhus län, fig. 427, 428 och 429, har vartannat bälte med mittparti i dukagång och siclobårder i opphämta, vartannat med motsatt anordning. Denna drätt är dock en ren undantagsföreteelse och jag känner inga andra liknande. En drätt på Kulturen har en enda opphämtabård bland dukagången. Dukagångstelmik är känd i Norden åtminstone sedan 1500talet. De bonader i denna teknik, som härstamma från Nådendals kloster i Finland, anses med säkerhet kunna vara tillverkade i Norden på grund av den likhet mönstren ha med övrig nordisk senmedeltida textilkonst. Hur och när tekniken kommit till våra nordliga länder är tills vidare outrett. Att den är mycket gammal i västerlandet, vet man genom en hel mängd 227

fynd av senantik och koptisk tillverkning, som blivit gjorda i Egypten. Det finnes bland dessa egyptiska dukagångsvävnader en hel mängd, som ha den egendomligaste likhet med de skånska drättarna och deras mönsterfränder, de blekingska dukagångshängklädena. De egyptiska ha finare bottentyg och mindre mönster, men helhetsintrycket och en mängd detaljer är dock märkvärdigt lika. De egyptiska förekomma dels med enbart mörkblått, dels med mångfärgat mönster, alldeles som de skånska, de ha en randindelning, som har stark allmogekaraktär, och bland mönstermotiven förekomma en hel del små människafigurer i rader, fyrfotadjur, fåglar, rutor och stjärnor, som erinra om svenska dukagångsmönster. Nu får man naturligtvis icke förbise den likhet, som uppstår genom den mycket grova stiliseringen av motiven på grund av den osmidiga dukagångstekniken, och icke heller den likhet, som överhuvud taget uppstår i vitt skilda länders textilkonst av allmogekaraktär, då det gäller likartade motiv, vilka alltid tendera att förenklas på ett visst sätt genom bortfall av oväsentliga detaljer och likartad geometrisering av den kvarslående stommen hos en djur- eller människofigur. - En import till Norden av senantika och koptiska dukagångsvävnader från Egypten ligger icke på något sätt utanför möjlighetens gräns, när man betänker den expansion som vikingatågen inneburo. Teorier om dylik import ha emellertid ingen som helst grund i form av fynd att bygga på. Drättarna äro tvärt om fullkomligt olika all nordisk textilkonst från tiden före medeltiden, både vad telmik och mönster angår. MÖNSTER. Dukagångselrättarnas mönstrade bälten bestå alltid av två partier: ett bredare huvudband i mitten och smalare, likadana eller mot varandra spegelvända sidobårder, som omrama mittbandet. Huvudmotivet är ofta så stort, att det får plats endast en gång på varje vävräcka, alltså två gånger i varje mönsterbälte, då ju drättarna äro hopsydda av två vävräckor. Är vä-

228

Bild 1\l. Knutmotiv. I mitten ytmönster av åttataliga stjärnor med raka och toppställd a kvadrater. - Bild 20. Knutmotiv, t. h. i förvanskat skick såsom ytmönsler.

verskan skicklig, lagar hon så att dessa två passa vackert ihop. Siclobårdernas bredd brukar vara ungefär hälften av mittbårdens. Mönsterdetaljerna i siclobårderna äro oftast i mindre format än de i mittbården och bruka upprepas många gånger över varandra . Siclobårderna äro alltid kantade på ömse sidor med enkla skyttlade ränder. Huvudbård och siclobårder bilda alltid en fast enhet, klart framträdande mot en tom botten, som aldrig är ornerad med ränder av växlande bredd och inbördes avstånd, vilket är fallet på de halländska drättarna och ofta även på de skånska drättarna i opphämta. Några få drättar äro helt och hållet geometriskt mönstrad e. Ett litet fåtal upprepa enformigt samma två mönster i varannat bälte, men i stort sett råder en rik omväxling, och även om samma huvudmotiv skulle upprepas ett par gånger på en drätt, bruka dess sidabårder variera. Somliga mönster, såsom stjärnor och liknande former, visa en hel mängd varianter och små olikheter. De tyckas i stor utsträcknin g vara beroende av väverskans arrangeringsförmåga. En del andra mönster däremot visa visserligen olikhet i utformningen på olika drätter så tillvida, att de avslöja väverskans m er eller mindre stora förmåga att klara invecklade

229

mönster, men annars ha drättarnas hela hållning en så egendomlig likhet från ett föremål till ett annat, en så fastlåst form. att man måste tro att de från början utformats på en och samma plats eller i samma bygd. ENSKILDA MÖNSTERELElVIENT OCH DERAS FÖREKOMST. Huvudbårdernas motiv äro omkring 20 a 25 stycken och sidabårdernas ungefär lika många. Motiven kunna förekomma enkla eller dubbla, t. o. m. tre- eller fyrdubbla, varvid de stundom äro hopvuxna eller förkortade. Vissa motiv eller mönsterelement förekomma så ofta tillsammans, att de kunna sägas bilda fasta mönstergrupper. Så är mönstret d e t s t o r a s l o tte t nästan alltid kombinerat med en rad små kvinnofigurer, d e v i s a o c h f å v i t s k a j u n g f r u r n a. D u b b e l ö r n e n brukar på sidorna ha par av från varandra vända små sittande fåglar med en lilja mellan sig. Konsthistoriskt synas mönsterelementen tillhöra tre olika kategorier. A. M ede/tida. l. M ö j l i g e n f ö r r o m a n s k a, i n h e m s k t n o r d i s k a . Till dem får man räkna det symmetriska skeppet med fåglar i riggen, stundom rutat segel och utan besättning ombord, bild l , samt möjligen en geometrisk bård med kvadrater och korsformiga figurer, bild 2. Det symmetriska skeppet i denna form - ej att förväxla med det andra skeppet, som ibland är symmetriskt och ibland osymmetriskt - finnes också på hängkläden från Blekinge, särskilt hos » Hasslögruppen », och måste anses som en från mycket gammal, kanske t. o. m. hednisk tid kvarlevande mönsterfigur. Den återfinnes på finnvävna derna från Kyrkås och Överhogdal, bild 3 och 4." De korsformiga figurerna med kvadrater i hörnen, bild 2, äro möjligen desamma som förekomma på en hel del tidiga textilier från såväl Tyskland som Norden.

230

Bild 21. Knutmoth·, stjärnor och kastkäppar. Mönsterboksmotiv från 1500-talet cfte1· Picn·e de SaintcLucie.

2. R o m a n s k a. »Varulven », bild 5, och dubbelörnen, bild 6, få anses bevisligen härstamma ytterst från den främreorientaliska-bysantinska-romanska vävnadsornamentiken. För deras uppträdande uti skånsk textilkonst redogör A. LINDBLOM i >) Från Bysanz' lejon till Skånes varulv », Fataburen 1932. Formernas långa vandring och utvecklingshistoria skall här ej åter upprepas. Den karakteristiska kroppsteckningen av rent ornamental, ej realistisk natur i form av sköldar, kors, stjärnor och vinklar är en intressant kvarleva från ett ursprungligen persiskt maner att stilisera djur och även människofigurer. Dubbelörnen, som i annan form förekommer även på bohuslänska finnvävnader, kan antagas hava samma historia och hava kommit in i vår textilkonst på samma sätt. - Hjorten inom cirkel eller åttkant, bild 7, uppkom i egentlig hjortform på nordiskt område, men kan avledas från ursprungligen importerade former. Den omgivande kretsen är en bysantinsk form, som kvarlever på drättarna - där dessa ej ha missförstådda eller förvanskade mönster - i sin ursprungliga form. 6 Den fyrtaliga liljestjärnan, bild 8, sammansatt av fyra hjärtan med liljor i, är mycket vanlig under hela medeltiden både här hemma och i utländsk textilkonst i skilda tekniker: 231

Bild 22. Knutmotiv. Detalj av norsk bildväv.

broderi av olika slag samt, ehuru sällan, vävnacl. Detta mönster återkornmer också i skulptur och målning - Västergötlands liljestenar, målningarna i Garde kyrka på Gotland men har säkerligen bevarats och kommit in i drättarna genom endast textila traditioner. - Motivet med de i varandra radvis stuckna hjärtana, bild 9, förefaller inom allmogekonsten att bestå av samma grundelement som liljestjärnan, men kan möjligen ha ett annat, ur klassiska palmettmotiv härlett ursprung. Det finnes också på målningarna i Garde kyrka. Ibland uppträder det som symmetriskt motiv med hjärtana vända två och två mot varandra. I denna form är det vanligare i medeltida textilier. I osymmetrisk, fortlöpande fornt finnes motivet t. ex. bland broderierna i Andreas Sunesens grav i Lund, bild 10. 3. G o t i s k a. ,, Bäckahästen >> , bild 11. Denna uppträder under två väsentligt olika former i skånsk textilkonst. Den form, som finnes på drättarna, förekom huvudsakligen i sydöstra delen av landskapet och fanns också på rölakansvävnader. Den uppträder även närbesläktad på finnvävnaden från Södra Håda, bild 12, som anses vara från sen medeltid eller början av nyare tid, senast 1600-talet.' Ursprunget till denna djurform är närmast, ehuru ej ursprungligen, att söka i senmedeltida vävnader och broderier, särskilt mosaik-broderier i

232

Bild 23. Niobladsrosen, förv::mskat granatäpplcmotiv. På sidorna påfåglar. - Bild 24. Granatäpplemotiv. Detalj av bohuslänsk finnviivnad, troligen från 1600-talct. - Bild 25. Den stora åttataliga s tjärnan m ed fåglar. J sidofälten Basilisken.

vadmal, de s. k . pällarna, och är en sammansmältning av häst-, enhömings- och hjortformer. - Inhägnaderna, bild 11, som förekomma på några få drättar, höra till de ursprungligen kinesiska motiv, som under gotiken kommo in i italienska sidenviivnader och från d em även till de i mönster och material oansenliga och mer förenklade imitationer i halvsiden och ylle, som vävdes både i Italien och Tyskland undet· 1400-talet. Det finns ett par exempel i Sverige på sådana vävnader, l. ex. biskop Kort Rogges skor i Strängnäs, en mässhake från Junsele i Ångermanland, bild 13, en vävnad i Reda kyrka. ~ l'vla n simlie nog våga påstå, att hela motivet med både inhägnaden och påfåglama härstammar från någon senmedeltida vävnad, ehuru fåglama äro mycket lika dem, som förekomma i senare mönsterböcker. De finnas dock i former, som påminna om drättarnas, även på finnvävnader av medeltida slag såsom från Raumo och på de yngre från Bohuslän , bild 14. » Basiiisken >>, bild 7, uneler hjorten , finnes redan i nordisk vävkonst på textilierna från NådendaL En del trädformer, som på drättarna variera rätt starkt och kunna antaga än små buskartade former, än gestalten av

233

.s tora träd, kunna med samma rätt sägas vara medeltida som senare. Det symmetriska trädet är i och för sig så gammalt -och så utbrett i textilkonsten, att dess uppträdande vanligen ej .kan direkt härledas från någon viss annan äldre form . Likheter kunna även spåras mellan somliga växtformer på drättarna och på en del andra medeltida textilier, t. ex. Kölnbårder. Den runda åttataliga stjärnan, ibland med hål i uddarna, :är mycket karakteristisk för dessa bårder och finnes f. ö. på otaliga ställen i nordisk och kontinental textilkonst av mer stiliserad karaktär. Den uppträder även på bohuslänska finnvävnader, för att blott ta ett exempel från övrig svensk allmogekonst, bild 14. Trädet med två fåglar inom en ruta, bild 15, hör säkerligen också samman med de senmedeltida mönstermotiven, bild 16 . .B. Mönsterboks- och märkduksmotiv.

Drättarna ha en hel del små djur- och växtmotiv, som mycket likna dem, som finnas i 1500- och 1600-talets mönsterböcker, t. ex. fyrfotadjur, påfåglar, blad, bilderna 17 och 18. De uppträda än enstaka, än parvis och i rätt många vari.anter. Då ju mönsterböckerna i stor utsträckning uppta äldre mönster från olika tider och kulturkretsar, är det nästan omöjligt att avgöra, om dessa mönster, då de komma igen på drättarna, äro verkliga kvarlevor av en äldre, obruten tradition €ller kommit in på nytt genom inflytande från tyska förebilder i form av mönsterböcker eller mönsterblad. Den mer i Blekinge än i . Skåne vanliga ranka n m ed ett delat, njurformigt blad finnes redan i ganska likartad form på textilierna i Nådendal, men även i alldeles lika form på märkdukar från 1700talet. En del knut- och av dem härledda S-formiga motiv komma med största sannolikhet frå n mönsterböcker, se bilBild 26-29. Holländska och flandriska damastvävnader från omkr. 1600 med motiv, som å terfinnas på dukagångsdrä ttarna. - 26. Bemannat skepp, byggnader och hästar. Trojasagan. -- 27. Fanbärare på takaltaner, kvinnofigurer. Judit och H olofernes. - 28. Arkader, tornlika maste r, lansbärande krigare, å ttataliga, runda stjärnor. David och Batseba. - 29. Ryttare.

234

Bild :10. Tornlika master, kvinnofigurer, ättalaliga runda stjärnor. Detalj av bohusliinsk finnvävnad. - Bild :31. Ryttare. Detalj av bohuslänsk finndvnad. 177!l. - Bild 32. Arkadprydd husrad . Det:1lj av bohuslänsk finnviivn:1d .

derna Hl, 20 och 21. Ibland äro dessa motiv starkt förvanskade genom idelig upprepning och ha dessutom upprepa t s bredvid varandra som ytmotiv, så att de iiro svåra att känna igen och antaga till och med helt geometriska former, såsom trianglar eller stjärnor. I renässansvävnader gå dylika knutmotiv igen t . ex. i norska bildvävnr, bi!d 22, och även i finnvävnader, bild 12. » Niobladsrosen », bild 23, kan med säkerhet härledas från ett granatäpplemotiv, som i liknande former brukar förekomma stiliserat bland mönsterböckernas förråd, ehuru den på drättarna ej finnes som ett ytmönster, utan är utbruten och uppradad i bårder . Den kan troligen sägas vara besläkta d med ett granatäpplemotiv, som återkommer i finnvävnaderna, bild 24. Den stora åttataliga stjärnan m ed få glar i innerteckningen. bild 25, är mycket egenartad i teckningen. Med visshet kan den ej påstås vara hämtad från någon mönsterbok, men den .omständigheten, att den går igen i ett broderi av folkligt ursprung frå n Dalmatien, daterbart till 1700-talet, måste vara ett tecken på att den någonstans förekommit på en tryckt förlaga, som kanske varit allmänt spridd. Stjärnan är tidig bland 236

Bild 33. Rutmotiv med förvanskade knutmotiv i ramen och en stor stjärna. - Bild 34. Hutmotiv med knutmotiv i ramen och en stor stjärna. Detalj a.v bohuslänsk finnvävnad. - Bild 35. Kastkäppar. l\'lotivet t. h. är en förvanskning av d en stora åttataliga stjärnan med fåglar.

drättarnas mönster och finnes redan på en av de äldsta, bild 42. ·C. Motiv, som tillkommit genom direkt påverkan från andra vävnadsgrupper från renässansen eller något senare tid. På drättarna förekomma ett par för dessa vävnader synnerligen karakteristiska mönster, nämligen de stora, monumentala slotten och de rikt tacklade, bemannade skeppen. Man finner båda motiven redan på de äldsta drättarna, och de förändras sedan föga under tidernas lopp. Att tyda meningen med dem är vanskligt. Slottet kan möjligen förklaras som ett bröllopshus, men det har ingen formell likhet med de målade bonadernas i genomskärning sedda festsalar. Att de icke uppstått som en fri fantasi hos väverskorna är tämligen självklart, om man vet hur textil mönsterbildning uppkommer. Att de skulle ha något att göra med dioskurdyrkan och forntidstro såsom MARIA COLLIN sökt göra troligt i Bygdeslöjd och forntidskult, är också osannolikt. Det förefaller, som om slottsmotivet på drättarna är avsett att vara rent dekorativt och utan någon egentlig innebörd från början. Möjligen har man just menat det som en festlig bröllopsbyggnad, eftersom motivet komponerats ihop med ett annat bröllopsmotiv, de visa och fåvitska jungfrurna med brudgummen. En rimlig för-

237

Bild 3(). Dc visa o ch d c få vitska jungfrurna. De talj av no rsk bildväv.

Bild 37. Dukagån gsviivna d av r ött ylle m ed mön s te r i hifltl, h r uns1·art och vitt. Nå d endal s klos ter , F inland. 1500-tale t.

klaring både till slottet och skeppen är, att båda äro förenklade och förgrovade översättningar av några damastmönster. I och för sig är detta icke alls orimligt. Man känner precis. samma kopierande - och därjämte även i två färger - från de schleswigska Beiderwand-vävnaderna. 9 Figurmönstrade holländska och flamländska damaster kommo under 1600talet till nordisk botten. Det är mycket i deras mönster, som tyder på, att de stått modell till drättarnas hus och båtar: de stora byggnaderna med torn och altaner, flaggor och breda portöppningar, fönsterrader och arkader, båtarna med högreling, flaggprydda master, ramm och bemanning, de mastlika minarettornen, de i sen renässansdräkt klädda mansfigurerna, som ibland stå på taket av byggnader, möjligen också vissa ryttarfigurer, som i så fall inverkat på drättarnas rader av beridna figurer, bilderna 26-29. Dessa figurer kunna säkert tydas som heliga tre konungar, märk stjärnan som alltid. följer dem, men ha i den placering och mångdubbla, radvisa upprepning, som de ha på drättarna, förlorat sin ursprungliga betydelse och fått enbart dekorativ funktion. Det har ej lyckats mig att hitta någon viss damastvävnad, som kan vara den direkta förebilden, men element från en del olika dukar visa, att detaljerna kunna i rimlig likhet återfinnas på drättarna. Man måste taga i betraktande den oerhörda förenklingoch förgrovning, som följer med dukagångstekniken. Ryttarfigurernas naturalistiska teckning är vitt skild från den bysantinska stelheten med d e n åldcrdmnliga l{ropps leckningon h os.

i.i.Idre, från mycket tidigare textilier ärvda mönster, såsom dubbelörnen och »varulven ». Införandet av damastvävnader, som kunnat tjäna som förebilder, måste ha skett under 1600-talet och säkerligen ha dessa funnits i högre-ståndskretsar. Man kan kanske icke avvisa hmken, att några blott på rutpapper ritade mönster till damaster på något sätt kommit till Skåne. Senare daterade danska, tyska och svenska märkdukar visa också ibland skepp och slott, som dock ej alls ha samma starka likhet med damasterna som drättarna ha. Varifrån

Bild 38. Dukagångsvävnad av vilt linne med mönsler i rött, blått, brunsvart och grått. Nådendals kloster, Finland. 1500-tale t. - Bild 39. D etalj av en s. k. Perugiaduk. - Bild 40. Drällfragment i Kristianslads museum. 1734. Första Ingelstadgruppe n.

märkdukarna fått d essa motiv, är här ej platsen att utreda. Bohuslänska finnvävnader, som gång på gång visat sig äga vissa likheter med drättarna, ha några motiv, nämligen hus och tornlika master samt r yttare, som möjligen ha samma ursprung som de skånska vävnaderna, bilderna 30-32. En del mönster på dukagångsdrällarna erinra starkt om "240

motiv, vanliga i opphämta, krabbasnår och dräll samt finnYävnad. Det är kanske vanskligt att fastställa vilken teknik, som har prioritetsrätt till varje enskilt mönster. En hel del av de geometriska rut-, kors-, stjärn- och rombmönstren, kastkäpparna, de i varandra gripande snedrutorna, hjorttaggsmönstret o. s. v. kunna mycket väl tänkas ha kommit från mönsterböcker eller bevarats i dem från äldre tider och kanske ~enom dem fått ny spridning, se bilderna 33-35. Om dessa mönsterfrågor kan man över huvud taget ej yttra sig, förrän en allsidig utredning om våra allmogetextiliers ålder och härkomst blivit gjord. Det kan blott fastställas, och är också mycket naturligt, att de geometriska dukagångsmönstren stå närmare andra slag av vävnader än de stora, fritt komponerade, typiska dukagångsmönstren med slotten, hjorten m. m ., ·v ilka mer lämpa sig för en iplockningsteknik än en skyttlad. Ett vanligt motiv, som säkert hör ihop med opphämta och andra tekniker med dragning åt oändlighetsmönster, är det redan på en av de första drättarna förekommande mönstret med vita, åttataliga stjärnor inkomponerade mot blå botten .av raka och toppställda kvadrater, bild 5. Detta mönster har fränder även hos Beiderwandvävnaderna. En del mönster kunna icke med säkerhet förklaras till sitt ursprung. Dit höra raderna av visa och fåvitska jungfrur med brudgummen. Motivet har kanske kommit från allmogens målade väggbonader, där det är mycket vanligt. Men formgivningen är därför icke med säkerhet hämtad från samma källa. Norska bildvävar från 1500-talet ha ibland dessa uppradade jungfrur, bild 36. Eftersom drättarna även i vissa andra hänseenden påminna om västsvensk och norsk textil .allmogekonst, kan man här tänka på ett sammanhang av något slag. Antagligen ha gemensamma förebilder förelegat. Man kan mycket väl förstå att sådana funnits under danska tiden, då såväl Skåne som Norge hörde till samma konungarike. Om man nu, som av denna utredning framgår, till största delen kan fastställa, varifrån drättarnas olika mönsterelement 16

241

Bild 41. Drätt i Hälsingborgs museum, P 128. 1741. Första Ingelstadgruppen.

komma, har man därmed dock icke besvarat frågan om drättarnas egen utvecklingshistoria, emedan man ju saknar alla led i en sådan. Man vet ej ens, om en verklig utveckling föreligger, eller om drättarna plötsligt uppstått som en färdig företeelse. Man har dock svårt att föreställa sig detta på grund av de synnerligen heterogena mönsterelement, varav de äro sammansatta. Det är ju icke så, att somliga drättar röra sig m ed romanska, andra med nyar e mönster, utan alla motiv förekomma nyckfullt blandade på en och samma vävnad. Man har nog rätt att föreställa sig, att drä ttarna tillkommit små ningom genom olika tiders tillsatser. I Skåne bör liksom fallet ä r i det övriga Sverige, i Norge, Finland och p å Island, ha funnits en medeltida textilkonst, som begagnat liknande tekniker, material och mönster som övrig nordisk textilkonst. Det är ju alldeles påtagligt, hur nära drättarna stå vissa grenar av denna . Deras påfallande likhet särskilt med Nådendalstextilierna, bilderna 37-38, är berörd ovan och utförligt behandlad av BRANTING- LINDBLOM. Man måste nästan tänka sig, att sådana vävnader varit kända i Skåne under sen m edeltid och på 1500-ta let samt att de möjligen även, liksom Nådendalsvävnaden, tillverka des i något kloster. Man vet egentligen ingenting alls om de skånska klostren och

deras textila verksamhet, och naturligtvis kan man ej våga 242

Bild !2. Drällfragment i Hälsingborgs museum, P 1017. Första Ingelstadgruppen.

utpeka något bestämt sådant såsom de skånska drättarnas tillkomstort. Då de första daterade alla äro från Ingelstads härad, bör detta kloster, som vi här uppkonstruera, ha legat någonstans åt sydost, kanske i Ystad? De äldsta, blåvita drättarnas hela utseende verkar ganska starkt 1500-tal. Det har av BRANTING-LINDBLOM påpekats, hur stor likhet de ha med de s. k. Perugiaclukarna och andra italienska senmedeltida, förenklade vävnader, bild 39, som äro mönstrade bårclvis, ofta med blått, på vit linnebotten. Man kan dock ej våga påstå, att likheten beror på annat än en allmän gemensam allmoge- och tidskaraktär, som clrättarna även dela med en del andra senmedeltida och ticliga renässansbroderier och vävnader. Härvid konuner man särskilt att tänka på tyska långhanddukar med linnebotten och starkt stiliserade mönster, ofta framställda i blått, i blått och rött eller möjligen i mera brokig färgskala. Dessa äro också proclukter av en folklig eller borgerlig textilkonst. Det är ju en känd sak, att inveddacle och tekniskt rika mönster, som inom olika länders folkliga konst utsättas för stark stiliserad och förenklad omarbetning och översiittning till för folkkonsten lämpliga former, kunna bli ganska lika i vitt skilda kulturkretsar. Drättarnas starka standardisering tyder absolut på, att de 243

Bild -!3. DriHtfragmeut i Kulturen, K. M. 22630. 1756. Andra lngelstadgruppen.

uppstått i sitt nu kända skick på någon viss ort, hos någon viss >> skola >> eller väverska , som haft kännedom om alla de mönsterelement, vilka in gå i drättarna. Vartenda ett av dessa mönster synes utgå från en viss fastställd typ, och alla senare drättars mönster äro endast varianter av de tidigare. De visa en godtycklig gruppering av motiven och omplacering av bårderna, somliga väverskor ha förkärlek för vissa mönster, somliga för andra. I stort sett kan man likväl icke tala om någon egentlig utveckling eller om nya tillskott inom motivvalet förrän en del väverskor på l 800-talet ta sig för att stilisera om mön stren till stel, känslolös schablonmässigh et.

244

Bild -U. Driittfragmenl i Nordiska museet. .-\ndra lngelstadgruppen.

SAMMANFATTAD UTVECKLINGSHISTORIA. Om man sammanfattar drättarnas tiinlda utvecklingshistoria, skllllc den te sig ungefär så här: Vid medeltidens slut vävdes i Norden, möjligen även i Skåne, i vissa kloster (långa?) bonader av vitt linne med kulört mönster. Dessa mönster voro delvis mycket ålderdomliga och starkt standardiserade, men innehöllo också något modernare, gotiska element. Bonaderna konuno även i profant bruk. Under 1500- och 1600-talet kommo från utlandet, närmast Tyskland och Nederländerna, kanske också Italien, till Norden och framför allt till Skåne vågor av stilinflytanden på textilkonsten. Utom av importerade textilier och inflyttade vävare förmedlades dessa inflytanden framför allt av mönsterböcker. Dessas återverkan på äldre skånsk textilkonst är ytterst på245

Bild 45. Drättfragment hos okänd ägare. Tredje Ingelstadgruppen. Bild 46. Drätt i Kulturen. K. M. 24644. Fjärde Ingelstadgruppen.

taglig. Under mönsterböckernas period utökades drättarnas motivförråd med ovan skildrade former. Drättarna voro då ännu troligen inventarier i slotten och herremansbostäderna. Under 1600-talet blevo holländska och flandriska damaster kända här och ett par av deras mönster kopierade i en mycket förgrovad stil samt införlivade med drättarnas mönster. Sedan började i södra Sverige allmogemålningarna att komma i bruk. Deras strakt standardiserade ämnen, t. ex. de visa och de fåvitska jungfrurna, jul- och bröllopsmotiven, kommo synbarligen att påverka den textila dekoreringen av stugorna i Blekinge och Skåne. Troligen hade drättarna vid denna tid börjat användas även i allmogens hem. Drättarna måste redan före den tid, från vilken vi ha den första daterade, således

246

Bild 47. Drällfragment i Kristianslads museum. 1790. Fränningegruppen.

redan vid 1700-talets början, ha fått sin slutgiltiga standardiserade form och mönstergivning. Detta måste ha skett i Ingelstads härad, varifrån de äldsta bevarade härstamma. Den breda, tvåvårliga formen har troligen uppstått i samband med .att stugan intäcktes med plant loft och väggen blev högre. Under 1700-talets slut - omkring 1780 - började drättarna att på sina håll vävas även i trefärgade mönster. Detta skedde troligen i Färs härad, där de ganska plötsligt blevo vanliga vid denna tidpunkt och voro modärna till omkring 1820. Säkert brukades drättar, där de funnits sedan gammalt, ännu mycket längre, ja ända till in på 1880-talet. Tiden för den brokiga färgskalans inträde stämmer väl överens med en just då allmänt inträdande smak för mångfärgade mönster i Skånes allmogetextilier.

SKOLOR OCH VÄ VERSKOR. Eftersom man egentligen icke vet någonting om under vilka omständigheter de äldsta drättarna tillkommo, är det 247

Bild 48-49. Drätt i Kristianstads museum. 1806. Fränningegruppen.

kanske alltför djärvt att sammanföra varandra närstående vävnader till samma väverska, och man får kanske nöja sig med att föra dem till samma skola. När man å andra sidari granskar drättarna i detalj, finner man visserligen, att icke två av dem äro identiskt lika, men att somliga stå varandra synnerligen nära och ha likheter även just i sådana smådetaljer, som nästan måste tyda på, att samma hand vävt dem. Då somliga av drättarna dessutom gruppera sig naturligt i tidsföljd, så att vissa av de äldsta, av de något senare och av de från 1700-talets slut fram till 1800-talets början tydligen hänga nära ihop i skilda grupper, borde ingen tvekan råda, att de verkligen gruppvis äro vävda av samma väverskor, icke blott tillhöra samma skolor. F ö r s t a I n g e l s t a d g r u p p e n. Till den äldsta gruppen höra de fyra äldsta daterade, den i Kristianstads museum m ed årtalet 1734 från Ingelstads härad, bild 40, den i Hälsingborgs museum från 1741, P. 128, utan ortbestämning, bild 41, samt två slyeken i Nordiska museet, N m 25 328, märkt K O D 1748, från Spjutstorp i Ingelstads härad, ofta återgiven i bild, och N m 90 482, från samma år, 248

Bild 48-49. Fortsättning av drällen på för egående sida.

märkt E O D och stammande från Ingetstads härad. De två sista äro möjligen av initialerna att döma vävda för två systrar men tillhöra ej samma vävräcka. Till gruppen hör också en från Fåraryr, N m 514, och en annan från Spjutstorp, N m 25 329, som troligen hängt ihop med N m 25 328. Vidare hör också hit en annan i Hälsingborgsmuseet, P 1017, bild 42 . Ingen enda av dessa drättar är fullständig, och på de flesta har man skurit bort det vita fältet, så att mönsterbältena nu sitta kant i kant. Man vet ju icke, om dessa tidiga drättar varit av lika stora dimensioner som de senare, men åtminstone fyra mönsterbälten förekomma på ett par av dem. Redan på detta tidiga stadium har man en hel del av de motiv, som sedan alltfort förekomma. Alla ha det stora slottet, som tills vidare blott förekommer i osymmetrisk form och flankeras av bårder med ryttare, en gång dock med påfåglar. Hjorten inom cirkeln med bladranka uppträder på två, skeppet på två, påfåglarna på två och då även med åttkantram, och den stora åttataliga stjärnan med innermönstring av fåglar på en drätt. Dubbelörnen uppträder också, dock ej som självständigt motiv utan sittande på taket på ett stort slottsmotiv. Ett rätt ovanligt trädmotiv hör till dem, som senare icke återkommer. 249

Bild 50. Drällfragment i Kulturen. K. M. 3211. Fränningegruppen.

A n d r a I n g e l s t a d g r u p p e n.

Denna grupp är ändå mera enhetlig och utgöres av en drätt i Kulturen, K. M. 22 630, närmast kommen från Simrishamn, JäiTestads härad, samt daterad 1756, bild 43. En annan, i Nordiska museet, saknar såväl inventarienummer som ortsuppgift och är ej daterad men är utomordentligt lik en i Zorns samlingar, daterad 1771 men saknande häradsbeteckning. En fjärde i gruppen, även i Nordiska museet, bild 44, saknar också proveniens och nummer. De tre första äro mycket lika -o ch ha precis samma bälten bevarade, slottet, flankerat av ryttarbårder, samt dubbelörnen, med par av små från varandra vända krönta fåglar m ed en lilja emellan sig. Mellan ·Örnarna äro rader av jungfrur med en manlig figur. På den fjärde i gruppen är slottet nästan symmetriskt och har stjärnor i sidobårderna. Som nytt motiv tillkommer i gruppen d et täta ytmönstret av åttabladstjärnor, bild 44, därjämte trädet med tulpanlika blad. 250

Båda dessa nu skildrade grupper ha enbart blått mönster, som ofta är blekt till ljusblått och vävt i linne. T r e d j e I n g e l s t a d s g r u p p e n. Tre stycken blåmönstrade fragment stå alldeles utanför -de vanliga typerna. Det största fragmentet finnes avbildat i Textilt bildverk, fig. 58, så gott som identisk med bild 11, och är från sydöstra Skåne. De båda nu bredvid varandra placerade bitarna ha säkerligen från början suttit ovanför varandra. Den andra i samma grupp finns i Kulturen, K. M. 2016 och är nästan alldeles likadan, den tredje, K. M. 1715, har endast en rad »bäckahästar» av samma sydostskånska typ mellan siclobårder av kors och rutor. Denna häckahäst finnes så vitt jag vet bara på ett par drättar till, ett fragment i Nordiska museet, 59 921, som f. ö. har varulven, den stora stjärnan m ed fågelmönster samt ytmönstret med vita stjärnor på blå botten, och en dditt hos okänd ägare, bild 45. De fragment, som endast ha påfågelsparen inom inhägnad samt varulven, återgå i mönstren troligen på mycket tidiga drättar och ~iro förmodligen även själva gamla, möjligen från 1700-talets förra del. Garn, vävnadssätt och allmänna drag tyda på detta. F j ä r d e I n g e l s t a d g r u p p e n. En drätt från Albo härad, möjligen vävd i Ingelstads härad, K. l\1. 24 644, är i mönstret mycket lik Anna Erlandselotters -drättar, se n edan, men har enbart blått inslag, bild 46. Den stora stjärnan med fågelmönstring uppträder på denna drätt i m ycket ren form - den omtalades ovan såsom förekommande p å en av de äldsta blåvita drättarna, en i Hälsingborgs museum, men var där ganska vanskapt. Albodrätten i Kulturen är i sin ordning ick e olik en stor, lång, blåmönstrad drätt från Ingelst01·p i Ingelstads härad, N m 748, daterad 1781, och i typen ett mellanting mellan andra Ingelstadgruppen och Anna Erlandsdotters grupp. Ett par fragment med den stora stjärnan, det ena nu på Torup, avbildad i Gammal 251

Bild 5 t-52. D rätt i Nordiska museet. .'lim 4-!088. 1800-talets början.

allmogeslöjd och köpt i Herrestads härad, det andra även hos en privat samlare, herr Folke Malmberg i Alsike, bild 25, höra troligen ihop med denna Ingelstadgrupp. Drätten från 1781 är den sista daterade blåmönstrade, en från 1790 är den första daterade trefärgade. F r ä n n i n g e g r u p p e n. Denna grupp är möjlig att bestämma närmare, emedan en av drätterna, avbildad i Gammal allmogeslöjd från Malmöhus. län, fig. 430, 432-435, skall vara vävd av Anna Erlandsdotter i Fränninge. Denna drätt är daterad 1814. Traditionen i familjen betecknar henne som en mycket skicklig väverska, som brukade undervisa andra. Hennes mor, mormor och mormorsmor skola också hava varit skickliga väverskor. Man får antaga, att den äldsta drätten i gruppen, i Kristianstads. museum, med årtalet 1790, från Färs härad, bild 4 7, vävts av någon av Anna Erlandselotters anmödrar, möjligen av hennes mor. Därnäst i tidsföljd kommer en lång, fullständig drätt i ]{ristianstads museum, daterad 1806, från Färs härad, bild 48-49, som är nästan identiskt lik en i Kulturen, K. M. 24504. avbildad i En bok om Skåne I i kapitlet om den textila 0 hemslöjden. Den är daterad A 17 och är likaledes från Färs. härad. Mellan dem i tidsföljd kommer Anna Erlandselotters drätt från 1814. Det är nästan omöjligt att tro, att icke hon skulle vävt även de två andra, så lika äro alla såväl i motiv-

252

Bild 51-52. Fortsättning uv drällen på föregående sidu.

val som i obetydliga detaljer. Ett par fragmentariska drättar i Malmö museum, 22 771 och 24 504, den förra utan ortsuppgift, den senare från Färs härad, höra också på något sätt ihop med samma väverska. Vidare möjligen en i Kulturen, K. M. 3211, fragmentarisk, med slott och skepp, bild 50. Alla dessa drättar från Färs härad hava trefärgat mönster. Några andra grupper. Anna Erlandsdotters drättar hava den gamla stilens levande, rätt rikt varierade stil med en ännu frisk tradition. Ett par ungefär samtida väverskor hava tappat greppet ·om mönstren och väva upp dem mekaniskt, ordentligt och tråkigt. En väverska har gjort den stora ledsamma drätten, N m 44 088, från Östra Sallerup i Frosta härad, bild 51-52, med en bit avbildad i VVALTERSTORFFS uppsats om Stugans ·dragning, samt ett fragment, daterat 1815, i förf:s ägo, inköpt i Lund 1935 och saknande proveniens. En annan vä verska har vävt en stor d rätt med sju ·mönsterbälten i Kristianstads museum. Den är i blått och vitt och således troligen en sen Ingelstadsak. Särskilt den stora stjärnan och hjortens cirkelram ha geometriserals intill mekanisering. Tre andra drättar av ungefär samma karaktär med mängder -av missförstådda detaljer äro också antagligen ganska sena: -en stor och i färgerna rätt brokig, K. M. 3432, från Sjököp , Långaröds socken i Färs härad, och en av samma hand i

253

Bild 53. Drätt i Kristianstads museum. Detalj.

Kristianstads museum, bild 53. De ha båda två ett ovanligt och svårtytt motiv, en människafigur i oruntställning på en båt. Ett par andra, N m 131 7H8 och 85 784, båda trefärgade, den ena (senare) avbildad av lVIARIA CoLLIN i Bygdeslöjd och forntidstro och i Hemslöjdskommittens betänkande, kunna räknas till samma kategori. Eget nog uppträda på så sena drättar som dessa stundom det gamla skeppet av tidig medeltida form, som man också kan hitta på några hängkläden i Blekinge, Hasslögruppen. Det kommer också på en helt blåmönstrad drätt i Röhsska museet, 4H10, som är svår att datera, bild l, men som torde tillhöra 1700-talets senare del. Även samma museums andra stora drätt, 5010, hör av allt att döma till samma tid. Det är självklart, att en hel mängd av de bevarade drättarna och fragmenten icke kunna sammanföras med någon av de här omtalade grupperna, men vanligen stå de mer eller mindre nära någon av dem. Detta tyder i alla händelser på, att de 254

tillkommit under någon form av inflytande från de nu nämnda väverskorna eller skolorna. Det har kanske något att betyda, att många av de enstaka sakerna äro mer degenererade i mönstren, illa vävda eller alltför stelt ordningsfulla, således. troligen tillkomna hos icke-yrkesväverskor, som blott tillfälligtvis försökt sig på att väva drättar.

NOTER OCH KXLLHXNVISNINGAR. 1 En utmärkt översiktsartikel är E. V. 'VALTERSTORFFS stugans dragning, Svenska kulturbilder VII-VIII, s. 217ff (1931). Andra tillbakablickande översikter av vikt ha gjorts i samband med forskningar kring bonaderna från Skog och överhogdal, av vilka de viktigaste äro E. S.u.vf:NS Bonaden från Skog (1923) och kapitlet om samma bonader i Bn.-\NTING-LINDBLOMS Vävnader och broderier, del I (1928). I båda verken finner man en hel del källhänvisningar, som äro upplysande. Några avbildningar av äldre bondgårdsinteriörer finnas också, t. ex. en färgplansch i S. EmxoNs Möbler och heminredning i svenska bygder, del I (1925), med en skånsk dagligstuga, och samma förfa ttares artikel i Kulturen. En Årsbok 1935: En konstnärs insatser som kulturhistoriker, med avbildningar av Bengt Nordenbergs blekingestugor. Om förhållandena i herremansbostaden ger framför allt inledningen till J. BOTTIGEns Svenska statens samling av vävda tapeter (1895-1898) upplysningar. 2 Jfr vVALTERSTOJlFF, Stugans dragning, S. 217, och BRANTINGLINDBLOM samt GEnDA BoETHIUS, Studier i den nordiska timmerbyggnadskonsten (1927). - Skogstapeten anses hava varit skarvad med ett större stycke av den art, som det lilla fragmentet i övre kanten visar. Detta ansågs förr som rester av en hålk för en bärstång. Jfr listlakanen från Blekinge, där listen dock är vävd som en bård på ett sHitt stycke lärft. 3 Meddelande av Ruth Nelsson, tidigare vid Blekinge läns hemslöjd, som fått uppgiften av en gammal slöjdlärarinna, Anna Månsdotter, död 1935 vid 89 års ålder. Troligen gällde uppgiften s. k. ))byggningar)), alltså ej ryggåsstugor, utan stugor med plant innertak. Anna Månsdotter hade uppgiften fr ån sin mor, som broderade hängkläden, och den gällde Bräkne härad. - En press av läder med en utskuren blomma, använd att krusa ut de släta längderna mellan de ornerade h ängkläderna, finnes i Ruth NeJssons ägo. Den är från Bräkne häracl.

255

Den smala listbonaden kallas i Halland vanligen hängkläde, men för att ej förvirra framställningen, k allas här en horisontalt hängd bona d för drätt, en vertikalt hängd för hångkläde, med bortseende från deras egentliga, folkligt lokala benämninga r. 5 HENRIK CoHNELL, Nordands kyrkliga konst, s. 226. G Jfr CoRNELL a. a. s. 245. 7 Jfr Vrvr SYLWAN, Senmedeltida textilier i Södra Råda, Fornvännen 1929. s WALTERSTOHFF har haft blicken öppen för motivets msprung, jfr Textilt bildverk, s. 36. 9 SAUERNANN, Schleswigsche Beiderwand-Webereien, 1909. 4

GERDA BoETHrus, Studier i den nordiska timmerbyggnadskonsten. Stockholm 1927. i\.GNES BRANTING och ANDREAS LINDBLOM, Medeltida vävnader och broderier i Sverige l - II. Stockholm 1928, 1929. JoHN BöTTIGER, Svenska statens samling av vävda tap eter J. 1895. MARI.\ CoLLIN, Skånsk konstv~ivn a d . 5 uppl. Lund 1924. - -, Bygdeslöjd och forntidskult Lund 1921. HENRIK CoRNELL, Norrlands kyrkliga konst under m edeltiden. Uppsala 1918. SrGUim EmxoN, Möbler och heminredning i svensk a bygder I. Stockholm 1925. - , En konstnärs insats som kulturhislorikCI·. Kulturen En årsbok 1935. ·Gammal allmogeslöjd frän Malmöhus län, utgiven av Malmöhus låns h emslöjdsförening. 1916- 23. INGEGERD I-IENSCHEN INGVAH, Den textila hemslöjden. En bok om Skå ne I. Lund 1936. G. J :soN KAHLIN, Skå nsk textil konstslöjd. Da nsk Tidsskrift for Kunstindustri. Köpenhamn 1886. - , Skånsk textilkonst och utställningen p å Kulturhistoriska museet i Lund okt.- nov. 1913. Svenska slöjdföreningens tidskrift 1914. ANDHEAS LINDBLOM, Från Byzans' lejon till Skånes va rulv. Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen 1932. Nordiska museets och Skansens bilderböcker: 1. Allmogemålningar från Småland och Halland. Stockholm 1930. 3. Linnedamast. Stockholm 1931. 7. Svensk folkkonst. Stockholm 1934. ERIK SALVEN, Bonaden fr å n Skog. Stockholm 1923. ERNST SAUERMANN, Schleswigsche Beiderwa nd-Webercien. 1909. J. Srx, Oud tafellinnen. Oud Holland 1910, 1913, 1915.

256

:VIVI SYLWAN, Senmedeltid:'! textilier i Södra Råda. Fornvännen 1929. ELisABETH 'fHORMAN, Utställning av duktyg i dainast. Katalog. Malmö 1932. -, Utställning av damast från Örebro län. Katalog. Örebro 1933~ ' -, Damast från Hallands län. Katalog. Halmstad 1933. -, Damastduktyg från Södermanlands län. Katalog. Nyköping 1935. -, Damastduktyg från Stockholms stad och län. Katalog. Stockholm 1936. EMELIE VON vVALTERSTORFF, Textilt bildverk. Stockholm 1925. -, Stugans dragning. Svenska kulturbilder VII-VIII. Stockholm 1931.

17

257