KULTUREN o
'
'
EN ARSBOK
1936 J
KULTlJREN EN
ÅHSBOK TILL
!VIEDLEi\'l MAHNA AV K ULTUHHISTOHISKA FÖHENINGEN FÖR SÖDRA SVEHIGE
I
9 36
DENNA BOK ÄB REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBEHG OCH THYCKT I EN UPPLAGA A V 6,500 EXEMPLAH l GHAVYRMANER HOS HÅKAN OHLSSONS BOI\THYCJ{EBJ l LUND. J{LICHEEHNA ÄHO FIIÅN A.-B. !llALMO GRAFISI{A ANSTALT OCH PAPPERET FllÅN FINBHUKEN . STOCIUIOJ.i\1.
L UND l!lili
BOSTADSSKICK I KNÄREDSTHAKTEN Av H.11?11LD N ILSSON
lla känna från historien namnet Knäred i samband med fredsslutet 1G13 och , Elfsborgs lösen >> . Många erinra sig namnet såsom platsen för Sydsvenska Krafts första och flesta kraftverk, hos andra väcker det föreställ ningar om utmärkta jaktmarker och fiskevatten med vacker och storslagen natur. Men det är nog enelast ett fåtal, som känner Knäredstrakten fdm den sida som denna uppsats vill belysa, nämligen som en av dc för kännedomen om sydsvensk allmogekultur m est intressanta och givande b ygderna . Här har man längre än på andra håll bott kvar i sina gamla gårdar och hus och bibehållit uråldriga seeler och bruk utan att allt för m ycket taga intryck av den nya tiden. Knäredstrakten utgör visserligen i etnografiskt avseende ·e ndast en del av ett större reliktområ de, omfattande sydöstra Halland, nordöstra Skåne samt angränsande d elar av Västergötland, Småland och Blekinge. Men man torde dock kunna påstå, att just i Knäred flera ålderdomliga drag bevarats iinda till senaste tid och varit mera framträdande än på någon annan plats inom detta område. Orsakerna härtill äro flera och av skilda slag. Den kanske förn ä msta är att söka i bygelens karga och med ii.ldre odlingsmetoder mera svårbmkade jord. Ända till för en mansålder sedan funnos endast mindre od lade områden runt kring gårdarna. Den övriga arealen utgjordes av betesängar, skogsmark, mossar samt kala ljungbackar, >>ryer >>, vilka senare avgjort dominerade. Så har dock ej alltid varit förhållandet. Under tidi gar e skeden var skogen förhärskande, m en genom
A
141
Bild l. Bollallebygget i Knäreds socken sett från norr.
kolonisternas svedjebruk samt framför allt genom en intensiv ljungbränning under långliga tider förstördes jorden och trädplantorna uppbrändes varigenom all skogsväxt omöjliggjordes. Vart fjärde eller femte år verkställdes denna bränning eller svedjning för erhållande av fårbete på gräset och den uppspirande ljungen. Under senaste 40-50 åren har återigen en förändring inträtt, beroende på att man upphört med bränningen, och av socknens areal upptages nu mer än 50 % av skogsmark. Av den övriga utgöres omkring 10 % av betesängar och 9,7 % av åker (1927} . En annan orsak till det förutnämnda förhållandet är socknens, ända in i senaste tid, relativt isolerade läge. Visserligen löper den urgamla samfärdsleden, Lagastigen, genom trakten, men denna har under århundraden endast nödtorftigt unelerhållits och knappast förbättrats. Man kan därför förstå prosten PER OsBECKs utdömande av vägsträckan närmast Knäred, om vilken han i sin Beskrivning över Laholms Prosteri från år 1796 fastslår, att en »ovan knapt kan resa utan 142
Bild 2. Tygaredsgårdens fästräde.
räddhoga ». Detta har ägt giltighet ända till nu avslutade ombyggnad av vägen helt förändrat och förbättrat densamma. Det var först genom järnvägsbygget i slutet av 1890-talet, som socknens isolering bröts, och det är väl närmast från och med denna händelse, som man får räkna den nya tidens genombrott vad Knäred beträffar. Förutom traktens isolerade läge är det dock ytterligare något, som i hög grad bidragit till att ge bygden dess egenart nämligen ett för folket här särskilt utmärkande karaktärsdrag, dess ytterligt starka konservatism och därmed sammanhängande misstänksamhet mot främlingar och främmande sedvänjor. Man må härvid ihågkomma att Knäredsborna under århundraden bebott en gränstrakt mellan tvenne fientligt sinnade folk . Knäreds socken i Höks härad, i sydöstra hörnet av Halland kring Lagan, gränsar i öster direkt till Småland. Från Skåne skiljes den endast av grannsocknen Hishult. Knäred ligger helt inom området för den sydhalländslol! skogsbygden, vilken utgör den västligaste utlöparen av syd143
svenska höglandet. Marken är starkt kuperad, och här och var träder urberget i dagen, varjämte låga rullstensåsar och moräner ge ytformerna deras säregna profiler. Bebyggelsen i dessa trakter är uråldrig, varom boplatsfynd redan från stenåldern bära vittne. Den äldsta kända hustypen från historisk tid, av vilken lämningar påträffats, torde ha utgjorts av ryggåsstuga med öppen härd. Då August Nilsson i Norrlia år 1896 rev sin ryggåsstuga, fann han under det översta, av >>plöjda>> bräder lagda golvet två äldre golv. Det övre av dessa bestod av två tum tjocka, >>pinnade» plankor, med sandfyllning mellan golvbjälkarna. När denna togs bort, avtäcktes ett jordgolv och mitt på detta en ring av satta stenar, två alnar i diameter. Inom ringen fanns en fördjupning fylld med förkolat trä. Liknande fynd, med härden mitt på golvet, har gjorts vid rivningen av en ryggåsstuga i Brånalt. Men här funnos fyra olika trägolv över jordgolvet. Från vilken tid dessa eldhusliknande bostäder härstamma eller när hiirclen flyttats till ett hörn av stugan och ombildats till en murad spis är för närvarande svårt att avgöra. I en bouppteckning daterad l H6 från byn Skråmered belägen i en annan sydhalländsk skogsbygdssocken, Våxtorp, omtalas bl. a. en >>mycket gammal stuga», som var förseeld med »muhrning, bestående av Bakugn, skorsten och jernspiell». Av detta enstaka exempel kan dock ej någon annan slutsats dragas än att murade, skorstensförsedda spisar vid ovan nämnda tidpunkt förekommo i dessa trakter. Möjligen utgjorde de dock en nyhet, åtminstone i fråga om skorstenen, eftersom bouppteckningen så pass noggran t omnämner denna detalj. De äldsta nuvarande boningshusen i Knäred tillhöra den typ , som SIGURD ERIXON benämner den syclgötiska, och som han i korthet karakteriserar så: >>den består av en låg ryggåsstuga i mitten och ett högre härbre vid vardera eller endera gaveln>>. 1 Härbret är försett med en tvärs igenom byggnaden gående förstuga intill ryggåsstugan. Finns det två härbren har likväl endast det ena en dylik förstuga. Eldstaden är belägen i ryggåsstugan, där området invid elen 144
-väldiga murade spisen, förlagd till det ena hörnet, oftast är stensatt och därigenom skiljt från den övriga stugan, vilket dessutom till synes markeras av en tvärstock Hustypen har -varit utbredd över norra Skåne, Halland, Blekinge, Småland och södra Västergötland och är åtminstone i det senare landskapet litterärt påvisbar redan under äldre medeltid. Denna boningslänga, egentligen tillhörande en gårdsanläggning med fritt liggande hus, bibehölls när den sammanbyggda fyrkantsgården söderifrån trängde in i Halland. Genom denna längas inhyggande i den >>sydsvenska gården>> uppstod så den gårdstyp, som under långa tider var den vanligaste och av vilken ·enstaka exemplar ännu påträffas i Knäredstrakten. Anmärkningsvärt är emellertid, att den sydsvenska fyrkantiga spisen utan hörnhärd och utan uppsvängd kåpa, men med sättugn, efter denna sammansmältning av gårdstyperna likväl blivit den förhärskande . Nordgränsen för denna spistyp torde i det närmaste sammanfalla med häradets nordgräns. Den ovannämnda tvärstocken vid spisen har vidare form av en kraftig bjälke med uppgift att dels sammanhålla lång-väggarna och dels utgöra stöd för spismuren. Bjälken är laxad eller på annat sätt fästad i långväggens översta stock eller planka och sträcker sig längs spisens överkant förbi det fria hörnet till motsatta väggen. Den är ofta svängd eller har en .självvuxen krökning uppåt mellan hörnet och väggen, varför den även kallas den krokiga bjälken. Beträffande härbrena .avvika dessa från den mera allmänna typen i så måtto, att de sakna loftvåning och endast äro försedda med vind. Det har i socknen även funnits ryggåsstugor, som helt saknade härbren. Dessa stugor utgjordes av backstugor eller torp. Framför in:gången på ena gaveln fanns då i regel en förstukvist och vid motsatta gaveln en luta, h o d d a. I Knär-e d finner man ännu en och annan gammal gård på ursprunglig plats och i ursprunglig miljö, med ålderdomlig inredning och utsmyckning. År 1931 funnos två bebodda ryggåsstugor utgörande manbyggnad till var sin gård , den ena belägen i hyn Tygared , den andra i Jonsnahult. I båda lågo 10
145
Bild 3. Tygaredsgården från nordväst.
bostadslängorna som vanligt s o l rätt, d. v. s. i öster och väster. Båda dessa stugor ha sedan dess blivit flyttade. Den senare, av vilken endast ryggåsstugan var bevarad i sitt ursprungliga skick, har, i stället för en numera riven stuga av samma typ och . storlek, blivit inbyggd mellan de ursprungliga härbrena i manbyggnaden till en gård i Bollaltebygget i samma socken. Denna gård, som inköpts av Södra Hallands Hembygds- och Fornminnesförening för att bevaras på sin ursprungliga plats, består av en fyrlängad, kringbyggd anläggning med tre av längorna, bostadslängan inräknad, härrörande från 1700-talets senare del. Bollaltegården, som den kallas, ger en synnerligen god bild av hur traktens gamla bondgårdar i allmänhet sett ut intill laga skiftet. Ryggåsstugan från Tygared är nu nedtagen och flyttad till Knäreds kyrkby. Den kanuner här att närmare beskrivas i samband med några Kulturen tillhöriga alhnogemöbler, textilier, bonader och husgerådssaker, från Knäredstrakten. En tredje gård, som ävenledes har boningslänga med lägre mitt146
Bild -1. Manbyggnaden i Tygared från gårdssidan.
parti och härbre vid gavlarna, är belägen i byn Kåphult. Den är uppförd i början av 1800-talet och ligger ännu kvar på sin ursprungliga plats. Ryggåsstugan, som numera ej användes till boningshus, är mycket förfallen. Ytterligare en ryggåsstuga, nämligen Vippentorpet, finnes bevarad i trakten, den ligger strax utanför Knäreds sockengräns i Ysby socken. Den utgjorde manbyggnaden i en treHingael gård, vars övriga byggnader nu äro rivna. Östra härbrets gavelröste är utfört i primitiv risflätning. Aven denna stuga tillhör numera Söclra Hallanels Hembygds- och Fornminnesförening. Utom här uppräknade ryggåsstugor finnas i bygden några, som efter ombyggnad fortfarande utgöra bostadslängor. Det förefaller ha varit vanligt, att ryggåsstugan vid gårelens modernisering endast ombyggdes och ej helt nedrevs. Den nu rivna stugan i den förut nämnda Bollaltegården lämnar ett gott exempel på, hur en dylik ombyggnad brukade utföras. Ryggåsstugans väggar höjdes med ett par plankskift, så att de fingo .samma höjd som de tillstötande härbrena. Därpå lades plant
147
innertak på den forna ryggåsstugan, ny takstol restes däröver,, varpå den täcktes med halm i jämnhöjd med härbrenas tak. I stället för det tidigare takfönstret upptogos , i detta fall, två fönsteröppningar i södra långväggen och två i norra. Den ena: av de senare skulle släppa in ljus till det nu även inreddal köket. Detta kök tillkom på så sätt, att den del av stugan,· so~n låg framför ugnen och, som var avdelad från stugan i övrigt genom den förutnämnda bjälken, nu helt avskildes genom en dörrförsedd mellanvägg. Enligt vad som uppgivits för författaren, har det även funnits ryggåsstugor med vägg mellan kök och stuga. Denna vägg räckte antingen ända upp till ryggåsen eller endast till den förut nämnda bjälken. Förutom nu nämnda omändringar avdelades en i östra härbret befintlig förstuga, genom en tvärvägg, varigenom dess inre hälft omdanades till en mindre kanunare med dörröppning i ryggåsstugans östra gavelvägg. - Såsom ovan beskrivits har i allmänhet tillgått vid ombyggnad av ryggåsstuga till stuga med plant innertak. Terminologien beträffande de olika till bostaden hörande husen var i Knäredstrakten följande: manbyggnadens lägre mittparti, ryggåsstugan, kallades högstugan, och de båda härbrena på ömse sidor om denna östra och västra huset. Det hus, som saknade ursprunglig tvärsigenom gående förstuga, benämndes ibland ba ' huset eller bakhuset Anledningen till detta namn måste vara att detta härbre låg på ryggåsstugans baksida i förhållande till dennas huvudingång, vilket bl. a. även framgår av en bouppteckning från år 1746. Möjligen kan i så fall det motsatta härbret ha kallats framhus, i analogi med framhäbbare, en benämning som bl. a. förekom i Västergötland. »Häbbare», som ute på den sydhalländska slätten varit det vanliga namnet, förekommer ej numera i Knäredstrakten men av äldre handlingar framgår emellertid att benämningen »herrbergeshus» tidigare varit gängse. I stället för hus, kunde vid högstugans ena gavel en lågstuga vara uppförd. Skillnaden mellan en lågstuga och ett hus torde ha varit den, att lågstugan hade eldstad och dessutom var 148
l4AP. AL P NI LSS ON 1~36.
I'SlV".l'lol~-.---~
p,\\.!0
;,
l
2
'
lt
H
lONTR. .
Bild 5. P ersp ektivbild av manbyggnaden i T ygared. Teckning av Harald Nilsson .
avdelad i fl era rum . På andra sidan Smålandsgränsen är det ryggåsstugan , som benämnes lågstuga. Köksavdelningen i stugan kallades kätten och bjälken därintill enelast bjälken eller, som förut nämnts , elen krokiga bjälken. Den förstuga, som låg framför kätten och gick tvärsigenom huset, utgjorde byggnadens huvudingång och kallades l å n g a f a r s t u n. I äldre bouppteckningar nämnes alltid denna förstuga i samband med ett härbre, vilket möjligen även kan 149
tyda på ursprunglig samhörighet med detta. I det motsatta härbret fanns i regel även en förstuga, sannolikt senare till-
kommen, eftersom den var avskild endast av en brädvägg. Denna förstuga benämndes alltefter sitt läge i förhållandet till högstugan östra eller västra farstun. Härbret med den långa förstugan låg nämligen ej alltid på samma sida om högstugan. Det låg vid den gavel i vars ena hörn spisen var belägen. Denna var dessutom alltid placerad vid södra långväggen varav följer att den stod antingen i det sydvästra eller sydöstra hörnet. I Vippentorpet och Kåphult ligger spisen i öster, i Tygared, Jonsnahult och Bollaltegården, i väster. Flera exempel från ursprungliga eller ombyggda högstugor i Knäredstrakten skulle kunna anföras på detta bruks växling. I flera byar i Kn~ired voro förr två och två gårdar sammanbyggda, vilket bruk möjligen uppstått vid delning av ett hemman. Gården var även då fyrlängad och kringbyggd, men manbyggnaden bestod av två sammanbyggda högstugor, antingen skiljda genom en lång förstuga eller härbre. Vid högstugornas yttre ändar funnos även härbren. En dylik halvgård bestod utom av högstuga med härbre av den vinkelrätt mot stugan byggda uthuslängan samt hälften av den med stugan parallella. Gårdsplanen var avdelad med en gärdesgård flätad av ene. Manbyggnaden kunde på grund av sin orientering i öster och väster endast utgöra gårdens norra eller södra länga. Vilket det i olika fall blev, berodde på omständigheterna. Det förefaller som om strävan efter skydd mot väder och vind ofta varit avgörande. Men ~iven andra synpunkter måste beaktas, såsom gårdens läge i förhållande till den lands- eller byväg, vid vilken den låg. Boningslängan var ofta placerad längst bort från vägen. Dock finnas härifrån flera undantag, bland andra byn Brånalt, en radby, vars samtliga gårdar hade boningslängan i söder närmast byvägen . De högstugor och härbren i Knärcdstraktcn, som författaren sett, ha samtliga varit försedda med halmtak. Enligt muntliga uppgifter ha dock i mannaminne funnits flera torvtäckta
150
högstugor i bygden. För halmtäckningen har en särskild an ordning måst vidtagas å takfallet nedanför takfönstret. En ränna av bräder, av samma bredd som fönstret, löper här ner till fallets kant, bild 4. I Jonsnuhult var rännans botten klädd med kluvna ekspån. På andra håll har man nöjt sig med att spika träribbor över brädernas fogar. Innertaket utgjordes av tätt liggande sparrar omväxlande m ed bräder, vilande i urtagningar längs sparrarnas kanter såsom infällda lock. Sparrarnas och brädernas övre ändar stöddes mot den r unda eller ått-kantiga ryggåsen. Det har emellertid även funnits någon enstaka s. k . två-ryggåsastuga, en stuga med brutet innertak med en ås i varje brytning. Sådana stugor kan man ännu påträffa i grannsocknen Hishult och till större antal i Småland. Dessa stugor hade dubbla tak. På innertakets utsida låg mossa och jord. Över detta reste sig sedan ett halmklätt, !äktat sparrtak med brantare takfall. Inte endast beträffande själva typen, utan även i fråga om måtten ha högstugorna varit standardiserade. stugans längd uppgår i de flesta fall till 10 och d ess bredd till 9 alnar. Även i fråga om härbrena äro måtten relativt överensstämmande. Förstuguhärbrets längd varierar mellan 9 och 10 alnar och dess bredd överensstämmer med stugans. Längden för det andra härbret är mera växlande. Högstugorna ha allmänt varit knuttimrade och uppförda av omkring fyra tum tjocka och så breda plankor, att var och en av långväggarna i regel bestod av endast fyra stycken, syllen frånräknad. Timret kallades b å l a r, »båletimmer», och väggarna b å l a v ä g g a r. Härbrena v oro ofta byggda i skiftesverk och facetterat virke, men även knuttimring förekom. Som exempel på det senare kan anföras det västra härbret i Bollaltegården, vars västra ända är knuttimrad. Utom själva boningslängan fanns ej sällan en så kallad so mmarstuga inrymd i den mot manbyggnaden vettande ~indan av den ena uthuslängan. Denna sommarstuga bestod av ett med tvillingsäng försett rum utan eldstad och utgjorde på sätt och vis ett slags härbre . löl
Bild 6. Int eri ö r av högstugan i Tygared sedd mot >> kii!len ». Foto G. Karlsson, Knäred.
Knäredstraktens bostadslänga var tidigare, liksom de övriga till gården hörande husen, alltid omålad och ofodrad. Först på senare tider blev den brädbeklädd och rödfärgad. Efter denna allmänna översikt av äldre byggnadsskick i Knäredstrakten följer nu beskrivningen av ovan nämnda stuga från byn Tygared sa mt en jämförelse med andra högstugor i: orten. Tygared ligger omkring en halv mil öster om Knäreds kyrkby, vid en uneler vinterhalvåret synnerligen svårtrafikerad bygcleväg. Byn består av enelast två gårdar, av vilka elen här omnämnda utgör elen östligare. Denna gårelsanläggning hade, förutom manbyggnaden, en stall- och en loglänga. Manbyggnaden, uppförd omkring 1830, utgjorde gårdens norra länga. Den r evs 1931 för att delvis återuppföras, där elen nu står vid Krokån nära Knäreds kyrkby. De nuvarande uthuslängorna äro från 1800-talets senare del och placerade på ömse sidor 152
Bild 7. Int eriör av högstugan i T ygared sedd mot kistbord e t.
om den mot söder öppna gårdsplanen. Manbyggnaden bestod av högstuga med härbre vid östra och lågstuga vid västra. ändan. A.garen, som själv byggde sin gård, var den i Knäredstrakten kände bygdemålaren Nils Erlandsson, kallad Nisse i Tyg:u·ed. Han var född i byn Kyrkhult i samma socken den 25 febru a ri 1799 och dog i Tygared den 18 maj 1870. Erlandsson förtjänar egentligen sitt eget kapitel. Han var lantbrukare till yrket, men besatt dessutom en anmärkningsvärt stor mångkunnighet i praktiska göromål och var även konstnärligt begåvad. På den tiden och i denna trakt var bonden mestadels. hänvisad till självhjälp och måste därför fuska i många yrken. Därtill kom, att ett skogshemn1.an som detta endast under ytterst gynnsamma förhållanden kunde nödtorftigt försörja sin ägare. Vid sidan om sitt lantbruk måste Erlandsson därför ägna sig åt att snickra och måla, vilket, särskilt beträffande det förra, ända till senare tid varit en icke ovanlig binäring 153-
på orten. Då äldste sonen vuxit upp, överiät han gårdens 5kötsel på denne för att helt kunna ägna sig åt sina bisysslor, framför allt åt målningen. Han målade själv hela inredningen i sin stuga med såväl möbler som bonader. Motiven till några .av dessa senare komma att omnämnas i samband med stugans utsmyckning. Erlandsson målade efter kopparstick i en gammal bibel, som han förvärvat från Vrå kyrka i Småland. Han vistades ofta ute i bygden och arbetade för andra såväl i hemsocknen som i de angränsande smålandssocknarna Vrå och Hinneryd. Uppgifterna om Nils Erlanclsson äro lämnade av en hans sonhustru. Låt oss nu närmare betrakta bostadslängan i Erlandssons gård. Den var uppförd på relativt jämn mark på en låg, löst hopfogad grund av mindre stenar, som voro placerade nästan helt ovanpå marken. Syllarna, som benämnes fotträn, voro av ek till samtliga tre byggnader, högstugans avsevärt kraftigare än de övriga. Mittbyggnaden var som brukligt knuttimrad med väggar av omkring fyra tum tjocka, grovhyvlade furuplankor. Dess inre mått utgjorde i längden 5,!J5 och i bredden 5,33 m. De båda gavelhusen voro byggda i skiftesverk med omkring tre tum tjocka plankor. Samtliga tre hus voro brädfodrade och ribbade. Hibborna hade profilerade kanter på elen mot vägen vettande sidan av huset eller voro, som det kallas i trakten, remmade. Taken voro halmtäckta med torv på nocken. Ryggåsstugans innertak bestod av hyvlade och remmade sparrar och mellan dessa av bräder. Utom takfönstret åt söder fanns ett litet fönster med blyinfattade rutor på norra långväggen nära östra gaveln. I det östra huset fanns fönster enelast åt norra sidan, men på lågstugan i väster åt alla tre väderstrecken. Den enda ingången norr ifrån ledde in genom den långa förstugan i lågstugans östligaste del. Ingångsöppningen tillslöts med två halvdörrar. Inkommen genom denna hade man framför sig den omkring två meter breda farstun med dess nakna timmerväggar. I motsatta ändan mot gården fanns en likadan halvdörrförsedd öppning. 154
Bild 8. Hörnskåp från Körsveka i Kniireds socken. K. i\l. :37788. Bild 9. Karmstol från Triilshult i Knäreds socken .
Från förstugan ledde en dörröppning in i kätten, vars golv ovanligt nog icke var av sten utan hrädbelagt. Här stod på höger hand den vitlimmade, fyrkantiga spisen med nischliknande härd och med innanför denna liggande bakugn. Från nischen eldades en sättugn, som sköt in i stugan. Samtliga förut nämnda högstugor uppvärmdes med sättugn. Över ingångsdörren i kätten vilade, på två grova i väggen inslagna träpinnar, en bred hylla, avsedd för husets förråd av kopparkittlar och grytor. Det senare omtalas av P. G. WISTRAND i ett Nordiska museet tillhörigt manuskript. Till vänster om dörren stod vid gavelväggen en hyllskänk, det s. k. kättaskåpet. Det bestod av en skåpformig underdel samt en därmed fast förenad hylla. Kulturen äger från byn Kåphult i Knäred ett skåp av denna typ, till vilket hört en lös, öppen k ä rlhylla. Den förutnämnda fasta typen är emellertid den vanliga. Skåpet i Kulturen är av furu och målat i rödbrun bottenfärg med blommönster på blå botten samt daterat 1854.
155
Bild 10. Kistbord från ]{åphult
Ti:niireds soeken.
K. M. 37225.
Längs utmed kättens norra vägg mitt emot spisen stod hönsbänken, hönsaraveln eller ravled, m ed fyrkantiga huvudhål samt vid sidan därav nere vid golve t en lucka för in- och utsläpp. Ovan för hönsbänken var k a rahyllan placerad. Den utgjordes av två hyllbräder över varandra, vilande på i väggen horisontalt indrivna träpinnar. På dessa hyllotvoro enligt vVISTRAND uppställda, »en samling brokiga i a llmänhet mycket gamla lerfat - larkarale - som aldrig förekomma i dagligt bruk », en uppgift, som författaren ej har skäl att bestrida ehuru väl även i vardagslag använda kökskärl här hade sin plats. MAGNUs YSENlUS skriver följande: »På hyllorna å norra sidan, fyra till antalet, uppställdes olika slags lerfat, men på elen översta alla möjliga flaskor av större eller mindre storlek, ölglas, brännvinsglas, sockerglas, gräddsnipa o. s. v.» I övrigt voro ett flertal kökskärl av olika slag och för olika ändamål placerade såväl i och på kältaskåpet som på dess öppna hyllor. Bland dessa märktes mjölkskålar av li)(:i
Bild 11. »>-Iöjslueborch från Bästhultsbygget K. !IL 37252.
Knäreds socken.
lrä eller lergods, vilka även kunde ställas inne i stugan i ett slutet skåp över sängarna. Vidare tallrikar av trä och porslin, potatisstöt, pepparkvarn, kaffeho, och ostformar. Som redan nämnts avgränsades kätten åt stugans inre av ·den krokiga bjälken, detta inre rum hade en längd av 4,16 m. Golvet var belagt med åtta till tolv tum breda furuplankor i stugans längdriktning. De underliggande sylloma voro av ek. Långväggarnas inre höjd var 1,38 m. och avståndet från golv till ryggås 3,oo m. Med avseende på den fasta inredningen i högstugan märkes följande, bild 7. Utefter norra väggen stodo två kistbänkar, kältabänken och bordbänken, utan rygg- och armstöd, av vilka den förra var konstruerad som utdragsbänk. Locken till båda voro löst pålagda. Framsidorna pryddes med upphöjda på längden refflade speglar inom enkla ramar. På bordbänken, framför bordets gavel, hade husbonden sin plats och denna utgjorde alltså högsätet. På gavchräggen stod, närmast nord-
157
östra hörnet, en något smalare öppen bänk, gövelbänken, och vid sidan om denna en väggfast kistbänk utan ryggstöd och med enkla sidokarmar och utdragslåda. Denna bänk måste anses vara en föregångstyp till den vanliga, från väggen frigjorda dragsoffan. De tre slutna väggfasta bänkarna, som nu omnämnts, bilda strängt taget en enda utvecklingslinje från kistbänken u t a n sidokarmar och utdragslåda över en dylik m e d utdragslåda till den fasta, med armstöd försedda utdragsbänken. Nästa led i denna utveckling är den från väggen frigjorda utdragssoffan. Denna förekom allmänt i dessa trakter och hade som regel sin plats på gavelväggen. Som exempel härpå kan nämnas den förut omtalade Jonsnahultstugan. Om bänkarnas användning skriver TÖRNQUIST. »Sitsen till hvar och en af dessa bänkar kan upplyftas, lik ett lock, då själva bänken finnes vara ett gömsle för åtskilligt bohag, som skulle skräpa om det stod framme. Vid andra tillfällen kunde bäddar redas i dessa bänkar. » I hörnet på andra sidan om dörren ut till östra förstugan stod mellan gavelväggen och tvillingsängen ett väggfast, målat dubbelskå p med fyra lådor i underdelen och av samma djup som sängen. Lådornas framsidor voro prydda med längsgående refflor. Överdelens två dörrar, som ej täckte hela framsidan, voro försedda med speglar men i övrigt utan ornering. Vid sidan om skåpet upptogs hela södra långväggen av tvillingsängen. Den var uppbyggd av mitt- och sidaståndare upptill förenade med en profilerad list samt av refflade framstycken med vinkelfyllningar. Listen ptt framstyckena hade samma längd som dessa. Sängbottnarna vilade delvis på lösa, fyrbenta bockar. En hög smal sängpall löpte utefter sängarnas hela Hingel med unelantag för ett kort slyeke närmast spiselmuren, där stånduret var placerat. TöRNQUIST omnämner, att klockan ibland kunde stå vid den motsatta gavelväggen på f.ndera sidan om dörren. I det föregående nämndes att mjölkskå larna ibland förvarades i ett skåp över sängen. vVISTHAND talar i · detta sammanhang om »säng med förlåt och krans med m elkahyllor». 158
Dessa hyllor voro inbyggda i form av ett löst skåp, placerat ovanpå sängen och räckte från gavelväggen till spisen. Framsidan, som var försedd med luckor eller lämmar, räckte upp till taket och var ofta utsmyckat med blomstermålning . . Ett dylikt skåp finnes ännu bevarat i Jonsnahultstugan. I Tygaredstugan har enligt uppgift aldrig funnits något sådant. I vinkeln mellan väggen och inre takfallet löpte utefter hela norra sidan en smal list eller hylla, den s. k. varremmen, vilken utgjorde gömsle för en hel del småsaker. »En ska lajda bå ligt å oligt, sa han som lajte ätte hästen på varremmen», säger ett ordstäv från Knäred. Ungefär i jämnhöjd med varremmen och tvärs över den fria gavelväggen fanns en annan hylla, oftast bestående av en brädlist, vilande på konsoler. Den kallades gövelhyllan eller fadahyllan, och på denna stodo tennfaten uppradade. TöRNQUIST skriver härom: »Gafvelväggen delar sig naturligt i två afdelningar, den nedre av samma höjd som sidoväggarna, skiljes genom en rak, framskjutande bjelke ... från det övre trekantiga fält, som utgör gafvel-röstet ... Ofvanpå bjelken, även som högre upp på hyllor, ställda över varandra ända upp till gafvelspetsen, stå, lutade mot träslåar, blankskurade tenn- och messingstallrikar samt sådana kopparkittlar, som ej äro i dagligt bruk. :M ellan varje tallrikspar i nedersta raden står gärna en kaffekopp med sitt fat. Hela gafveln glimmar ofta av metall, och här är det man dömer till husets välstånd, ju större talet är af utställda kärl, dess mera välmående är egaren. » Högstugans förnämsta ej väggfasta möbler utgjordes av det på bänken i nordöstra hörnet placerade hörnskåpet samt hordet framför detta hörn. Hörnskåpet, med trebruten framsida, bestod av en utskjutande nedre del, ett indraget mittparti samt en något framskjutande överdel med låda, upptill avslutat med ett halvrunt prydnadskrön. Frånsett krönet, som ofta saknades utgjorde denna skåptyp den vanligast förekommande i bygden. Kulturen äger ett par dylika skåp, av vilka ett från byn Putsered är daterat 1839, och ett annat från Knäreds kyrkby 1816 och 1834. Ett tredje hörnskåp från byn 159
Bild 12. Vagga från Putsered i Knäreds socken. K. M. 37793. Bild 13. Vagga från Markaryds socken. K. M. 37431.
Björkered med årtalet 1829 består, liksom det förut beskrivna, av en utskjutande undre del med trebruten framsida och speglar, p1en saknar det översta lådförsedda partiet. I hörnskåpet, som benämndes vråskåpet och även brännvinsskåpet, förvarade bonden enligt TöRNQUIST, »sina penningar, sin boksamling, köpehandlingar och andra dyrbarheter». Men efter vad den senare benämningen anger, var här förvaringsrum även för brännvinsflaskan. Det enda bord, som i regel fanns inne i högstugan, var det s. k. hbgstugubordet. Det var efter vanligheten placerat diagonalt motsatt spisen, här alltså i nordöstra hörnet framför de väggfasta bänkarna, och med långsidan längs med gavelväggen. Det utgjordes av ett kistbord, med skivan vilande på en skåpformig underdel på sulor, bild 10. Skivan av björk sköt ut omkring tre decimeter på varje gavelända och ungefär lika mycket på den inre åt bänken vända sidan. Framsidan ·däremot gick nästan i linje med skåpet. Detta var helt av fur och bestod överst av en bred låda och nedanför denna .av slutna hyllor med två dörrar, tillslutna medelst en varvel. Som redan nämnts dekorerade och målade stugans förste ägare Nils Erlandsson själv allt sitt bohag, så även detta. Bordet 160
Bild 14. Drickakannor av olika typer, Kniireds socken. K. l\I. 37850-37852.
hade rödbrun bottenfärg och framsidans fyra speglar voro utsmyckade i blomstermönster på ljusblå botten. Det ovan beskrivna bordet tillhörde den i Knäredsbygden nästan undantagslöst förekommande typen. Jämte denna har likväl funnits även en annan, ett slags ståndarebord, vilket dock endast är känt i ett par exemplar . Om ett av dessa bord från byn Bästhultsbygget, nu tillhörande Kulturen, vet man att det 1825 ersattes med ett kistbord. Detta skulle möjligen kunna ge en antydan om, att ståndareborden i denna trakt representera en äldre typ. Det ovan nämnda bordet är av fur och består av skiva med låda, vilande på enkelståndare hopkopplade med en kilad mellanslå. Den tämligen rikt profilerade ståndaren är upptill intappad i en tvärslå och nedtill i en sula, bild 11. stolar voro som bekant ganska sällsynta i bondstugorna och Knäredstrakten utgjorde häruti intet undantag. I Tygaredsstugan saknades helt äldre stolar. En eller annan trebent stol med eller utan ett smalt uppstående ryggbräde förekom i övrigt ej så sällan och kallades t a v l o r. Någon gång hade stolarna halmsitsar och benämndes då båsstolar. Av dessa senare har författaren ej påträffat någon, men väl enstaka e xemplar av andra fyrbenta stolar, vilka dock härröra från sen tid. En vanlig typ av dessa r epresenteras i Kulturen av 11
161
>-
en stol med ryggspjälor och ben med sidaslåar från grannsocknen Ränneslöv. Ryggspjälorna ersattes ibland av en fransk lilja eller annat ornament. I fråga om äldre fyrbensstolar kan i flera fall deras ursprung spåras till prästgården. En dylik stol uppvisar den ålderdomliga, raklinjiga typen, med bakbenen utan avbrott fortsat~a i ryggståndarna, med intappade .slåar strax ovan marken mellan varje benpar samt med rak, smal, vertikal ryggbricka. Den enda karmstol från Knäredssocken, författaren känner till, har enligt uppgift tillhört den år 1817 avlidne kyrkoherde M. Lidbeck. Rygg- och1 sidokarmar äro utsmyckade med balusterverk, ben, sarg och slåar - slå mellan frambenen har ej funnits - äro rundsvarvade och sätet nedsänkt för hyende, bild 9. I Jonsnahultstugan slutIigen finnes en bordstol, bordtavla, med halvcirkelformig fällskiva och smalt ryggbräde samt tre ribbformade ben. Bordtavlan användes i vardagslag som matbord, placerad nära spisen. Framför sängen närmast spisen hade vaggan oftast sin plats. Av denna har från här berörda trakter påträffats två helt skilda typer. Den ena består av en vagga med tvärmedar och hörnståndare, i vilka de profilerde sidorna intappats, bild 12. Den andra från gränsbyn Sjöaryd i Småland, uppvisar en mindre vanlig typ. Den trågformiga vaggan, är här medelst järntappar upphängd på två ståndare, vilka nedtill äro fästade och stagade vid en platt träkista med utdragslåda, bild 13. Hängstolar för barn samt gångvagnar ha även förekommit. ,, På bordet stod alltid en träkanna med dricka bryggt med malt och enebär», omtalar \VISTRAND i sin Knäredsbeskrivning. Dessa drickakannor, bild 14, voro runda och uppåt något avsmalnande samt försedda med handtag och lock. Någon gång fanns framtill en i mittstaven utsparad tut. De voro alltid laggade och pryddes ofta med inbrända figurer. Kannor av i övrigt samma utseende som de ovan beskrivna,. men med lång självvuxen pip ha även förekommit. De användes på så sätt, att man drack ur pipen. Liksom i fråga om t. ex. smör- och grötbyttor fanns det även drickakannor
162
med bärhandtag på locket, här i form av ett bygelformat spån. Dessa kannor användes vid slåttern och annat utearbete och voro oftast något större än dc för hemmabruk. Belysningen i högstugan var synnerligen anspråkslös. Då hörnhärd saknades och härden i stället var vänd mot kätten, kunde den ej bidraga mycket till stugan upplysning. Det är därför troligt, att det ibland vid sidan om sättugnen funnits en mindre, nischformad lysspis, av den typ som ännu förckommer i Knäredstrakten i någon enstaka äldre boningslänga. I Tygaredstugan hade likväl en dylik anordning ej funnits. I Jonsnahultstugan, som dock härvidlag tycks utgöra ett undantag, var härdnischen genom eri ursprunglig tvärmur delad i två rum. Det närmast stugan belägna utgjorde, före sättugnens tillkomst, värme- och lysspis och kallades f y r e n. Det andra benämndes s p i s e n. De ljusredskap man använde för stugans upplysning utgjordes av stickedaller, med reglerbart skaft, ljusstakar av trä, järn och lera, fotangelstakar samt av tranlampor av järn och lergods. Bäddarna i tvillingsängen bestodo underst av en bolster stoppad med halm eller av en linneunderdyna, en eller två huvuddynor av ylle eller linne och i bästa fall häröver ett kort blångarnslakan i Brånalt benämnt b I a j . En . randad ovandyna av ylle eller ett täcke fullbordade bädden. Av sängtäcken fanns det olika slag, sticketäcke, klutatäcke och hårtäcke. I en bouppteckning från år 1823 efter Jöns Jönsson i Tygared, Nils Erlandssons svärfader, lånmas oss följande uppgifter om de sängkläder som skulle tillhöra den efterlevande änkans säng. » ... en röd och blårandig yllen ofwandyna, en röd och grönrandig Dto, ~~ne grårandige linnen hufwuddynor, och liten rödrandig yllen Dto, ett stickadt Täcke och 2ne lärftslaken ... » En bouppteckning från 1791 från byn Ön lämnar beskrivning på en något enklare bädd bestående av: »l g l linnen underbolster, l Brunrandigt sängtäcke, 1 Blångarnslakan, l Hufwudputa. >> Framför tvillingsängen hängde blårutiga sparlakan eller sångomhäng av linne och i senare tid även av röd- och blårutigt bomullstyg. 163
Bild 15. Det inre av högstugan i Jonsnuhult m ed Yäggar och tak dragna med målade bonader och vävda hiingklädcn.
I vardagslag hade högstugan ungefär det utseende, som här ovan beskrivits, dock m ed det tillägget, att ett hängkläde samt en och annan t r ä r, flätad spets, prydde utskjutande lister och hylll~anter. Om Tygaredstugans dra (g) ni n g är Emellertid ej m yck et känt, även om den förut nämnda bouppteckningen från 1823 uppräknar ett flertal till densamma hörande delar bl. a. » 2 m ålade w ägg Bonader, l D :o SpatT bonad ... 3 målade hängkläde av papper». För att mera ingående belysa detta bruk i trakten har författaren därför hämtat uppgifter från a ndra håll. I Meddelanden skriver M. YSENIUS om stugans dragning följande: »I Knäreds socken klädde man stugan på följande sätt. Neder st på den väggfasta bänken, som gick långs efter norra sidan och västra ga ve! n , började den så kallade d rätt e n , som väfdes af linne m ed rutiga figurer, timglas, rötter och träd, 164
Bild W. Högsätesplatsen i högstugan i .Tonsnahult. Jämför bild 15.
och som räckte upp till varremmen. Drätter väfdes af de förnämsta kvinnorna inom socknen, och kostade en dylik vanligen 12 riksdaler. Vidare kom hängklädet ofvanför drätten på varremmen. Hängklädet var hälften så bredt som drätten och af samma slag. . . . Hängklädet gick äfven fram på göfvelhyllan. Sparrarna kläddes med sparrbonad, också målad med bibliska bilder. Ofvanför spatThonaden gick ännu ett hängkläde, och ofvanför detta en drätt och så växelvis ~inda till ryggåsen . Slutligen följde en clrätt långs åt ryggåsen och bildade taket. Själva gaveln kläddes hos de förmögna med en särskild så kallad göfvclbonad, försedel med målade bilder ; men hos de mindre förmögna med ett och annat kontorfej eller stumpar af tapeter.» Även TöRNQUIST beskriver i Minnen stugans prydande med vävnader och målade bonader. I Svenska Kulturbilder" lämnar 165
Bild 17 a. Bonad från Knäreds socken. Troligen målad av Anners K. M.
Ön.
EMILIE VON WALTERSTORFF en givande utredning om Stugans dragning. A v särskilt ii1tresse i detta sammanhang äro bilderna 1 och 2 från den förut omtalade gården Vippentorpet Enligt författarens egna uppteckningar från år 1931 utsmyckades högstugan i Snorslia, grannby till Tygared, på följande sätt: A.
Norm väggen och takfallet .
1. På väggen väggdrätten, som gick ner till >> sködet>>, här bänkens översida. 2. På varremmen hängklädeL 3. Nederst på takfallet en målad b o n a d. 4. Där ovanför en t r ä r. 5. Där ovanför en målad bonad. 6. Där ovanför en trär . 7. Överst en målad bonad. Ryggåsen var klädd m ed rutigt tyg m ed en trär längs norra kanten. 166
Bild 17 b. Bonad från Knäreds socken. Fortsättning av bonaden bild 17 a. K . M.
B.
Södra sidan av takfallet.
1. Framför sängarna rutiga sparlakan.
2. Ovanför sängarna sängdrätten. 3. Omkring takfönstret ett hängkläde. 4. På ömse sidor om detta fönster ett mål et b r e v. 5 . Strax nedanför ryggåsen en trär.
C. 1.
Gavelväggen.
Under gavelhyllan väggdrätten.
~-
Längs med hyllkanteri hängklädet. Gavelväggens drätt och hängkläde utgjorde fortsättningen p å norra långsidans och voro vävda i samma stycken. I Jonsnahultstugans utsmyckning, som tillkom i början på 1800-talet, och som med undantag av en sparrbonad, ännu finnes kvar, ha vi det enda till vår tid bevarade exemplet på stugans dragning. Den följde i · stort sett ovan uppställda schema, dock m ed bl. a. d et undantaget, att väggdrätten var 167
utbytt mot två bonader. Detta sammanhänger med att drätterna, och textilierna i övrigt, mer och mer undanträngdes av de nymodigare, på väv målade bonaderna. Dessa senare voro till och med i Sunnerbo och Knäredstrakten ofta målade på äldre, söndriga och lagade drätter, vilket förklarar varför bonaderna ibland äro målade på mönstrad väv. I allmänhet torde dragningen beträffande gavelväggen och stugans norra sida ha varit traditionsenligt fastställd, vare sig man nu använde clrätter eller bonader. Vad däremot södra sidan, och dess takfall, angår så synes bruket ha växlat mer eller mindre. Det största antal på väv målade bonader, som författaren känner till från någon högstuga i Knäred har varit sju stycken. Med dr ätt betecknade man i Knäredstrakten en 60-70 cm. bred vävnad med mönster i opphämta på tuskaftad vit linnebotten. Längelen varierade allt efter användningen. Väggdrätten höll i regel inemot 8 meter i längd. Mönsterna utgjordes av tvärställda bårder, åtminstone i senare clrätter sammanförda i grupper, på i regel fem men även sju ränder av olika bredd, den mellersta bredast. A ömse sidor om en mittelgrupp, som oftast var bredare och rikare mönstrad än de andra, voro parvis likmönstrade grupper placerade. I äldre drätter synas bårderna alltid ha varit i blått lingarn och ofta lika breda samt med samma inböreles avstånd. I senare mönster inblandades med det blå linet rött bomullsgarn. Tretton eller femton mönstergrupper har varit det vanliga i de yngre drätterna. Hängklädet liknade drätten i allt utom däri, att det endast var hälften så brett. Det vävdes i regel i denna bredd, men ibland kunde man dela en drätt längs mittlinjen, och fick på så sätt två hängkläden. I Kulturen förvaras sex hängkläden från Knäred, vilka växla i längd från 7 56 till 84 7 cm. och i bredel från 26 till 31 cm. I något enstaka fall har i södra Halland påträffats hängkläelen med mönster i blått eller i rött och blått ullgarn. En trär bestod av en mönstrad flätning i vitt linnegarn. Den användes dels såsom frans på drätt eller bonad, och dels, 168
Bild 18. Deta lj av bonaden bild 17 b samt av altartavlan i Knär eds kyrka. Bilden visar likh e ten mellan bonad en och altartavlan .
Bild l\). Detalj av bonaden bild l i b samt av illustration ur Illustrerad' Folkbibel. Hiir är likh eten p å ta gli g mellan de båda motiv en.
vilket här avses, självständigt till utsmyckning av hyllkanter och längs skiljelinjen mellan två bonader. Som r edan nämnts avlöstes drätten på sina håll av målade bonader till stugans prydande. Med bonad förstås i Knäredsbygden alltid en målad utsmyckningslängd på antingen väv eller papper av växlande bredd . Knäred är bekant såsom en av de orter i Halland, där bonadsmåleriet florerade från 1700tal ets slut till fram på 1870-talet. Till stugans utsmyckning 169
.användes dock i stor utsträckning även bonader målade av utsocknes mästare, framför allt av sådana från Sunnerbo i Småland. Men också bonader från Breared i Halland och från .andra platser förekommo i Knäredsgårdarna. I Jonsnahultstugan påträffades bonader från såväl Knäred som från Breared och Sunnerbo. När det gäller bonadsmålningen i Knäredstrakten, kan man ej tala om någon enhetlig Knäredskola i analogi med t. ex. Brearedskolan eller Sunnerboskolan. Därtill äro de olika målarnas maner och still allt för vitt skilda. Och inte bara de -olika målarnas, utan även samme målare kunde med tiden helt förändra sitt framställningssätt. Det är förövrigt en underlig blandning av olika inflytelser och självständigt skapande, som får uttryck i Knäredsmåleriet Men här är ej platsen att närmare ingå på denna sak. Det må endast tilläggas, att förebilder av skilda slag såsom kyrkmålningar, träsnitt samt olika .slags stick och tryck i stor utsträckning kommit till användning. Det har förut omtalats, att Nils Erlandsson i Tygared vid sin ]Jonadsmålning använde sig av en kyrkbibel från Vrå kyrka. Liknande var förhållandet med en annan, den kanske mest kände bonadsmålaren, Anders Svensson från byn Ön (27 /o 1796 20 / 12 1876), kallad Anners i Ön. Den sista bibel han använde för sin målning, vilken författaren själv har sett, var en »Illustrerad Folkbibel». Kulturen äger en bonad från Knäred med bibliska scener, som utan varje tvivel är målad efter i denna bibel reproducerade illustrationer, bild 19. En annan scen på samma bonad framställande Korsfästelsen är målad efter förcbild av altartavlan från år 1821 i Knäreds kyrka, bild 18. Samma motiv, understundom i spegelbild, finnes upprepat på andra bonader, exempelvis på en, som nu äges av Hallands museun1. Anders Svensson hade en broder Johannes, som i Lund skulle studera till präst, men som redan före studentexamen å tervände till hembygden och så småningom blev skoll~irare. Denne, som själv målade något, bland annat minnestavlor, skall enligt traditionen i viss mån ha inverkat p å sin broder vad de 170
Bild 20. Bonad från Knäreds socken signerad S. P. S. Musee t i Laholm .
18:3~.
Bild 21. Viinslra hiilften aY bonad från li:näreds socken målad a\· S. P. S. li.. M. 1!88G.
bibliska dräkterna beträffa. En förändring till större realism i klädskicket kan också iakttagas i Anders Svenssons produktion. Ett par namn på lärjungar till Anders i Ön må här nämnas, nämligen Johannes Persson (1815-1889) från Knäreds kyrkby samt Johann es Jacobsson (1831-1921) från byn Trälshult.
171
Båda de<;sa voro huvudsakligen möbelmålarc. Den förres egenhändigt skrivna målarbok med färgrecept, daterad och signerad »Knäred, Den 7 mars 1837 Johannes Pehrsson », förvaras. nu i Nordiska museet. Johannes Jacobsson målade något på papper och huvudsakligen sådana breda bårder med blomsterslingor, som äro kända från Knäred. En särskilt intressant bonad från Knäredstrakten, tillhörande Södra Hallands Hembygds- och Fornminnesförening, innehåller följande text: »Förfärgat af S. P. S. den 16 mars 1834 », bild 20. Denne S. P. S. --vad han egentligen hette har ännu ej blivit vetenskapligt bestyrkt - var en betydande bygdekonstnär, och en del andra bonader, bland dem några tillhörande Kulturen, kunna med stor säkerhet tillskrivas honom. Det må vara tillräckligt att i detta sammanhang endast visa ytterligare ett prov på denne mästares konst, en bonad från Knäred, daterad 1839, bild 21. Att en del numera okända bonadsmålare varit 'Verksamma i Knäredstrakten ända från slutet av 1700-talet framgår av gamla , bevarade, icke signerade, men delvis daterade bonader. Dc av Nils Edanelsson målade bonnderna i Tygaredstugan hade enligt uppgift av hans sonhustru följande motiv. Över tvillingsängen fanns en bonad med De visa och fåvitska jungfrurna. På östra gaveln och norra sidan hängde bonader framställande bl. a. Israels barns tåg genom Röda havet. Bröllopet i Kana, Födelsen i Betlehcm, Herdarnas tillbedjan. Dessa bonader äro redan för länge sedan borta, och författaren har ej påträffat någon annan, ~om med säkerhet kunnat tillskrivas Erlandsson. Däremot har ett flertal dekorerade möbler, representerande en annan sida av hans målarkonst, kunnat identifieras, vilket framgår här och var i denna uppsats. Det var emellertid inte endast stugans väggar och tak , som vid högtider utsmyckades, utan även bänkar och stolar. »Å stolarna . . . lades puder, stoppade med fjäder och utsydda med kulört ullgarn i blommiga mönster, tulpaner, årtal och namn. Dessa dynor hade ena sidan av skinn, den nedåt vända, och pryddes förövrigt i hörnen med gröna, röda och 172
Bild 22. Hörnskä nk från Knäreds socken m ed målningar av Ni ls Erlandsson. Hallands Museum. Bild 23. H ängskåp från Knäreds socken. K. M. 37209.
:blå, omkring tumsbreda r emsor, som tillsammans bildade tofsar. Öfve r bänkarna kläddes m ed större eller mindre dynor, -dels sydda, d els vävda, i sistnämnda fall ofta på fl emskt. >> Ur vVISTRANDS beskrivning. De broderade stoldynorna ha säkerligen varit de oftast förek ommande. F örfatta ren har likvä l även sett sådana vävda i röllakan. De vävda bänkdynorna fö r ekommo i olika tekniker. Tiänkarna kunde även vara klädda m ed bänktä c ken vävda i röllakan. Kulturen äger ett helt »garnityr» av broderade ·dynor, som visserligen äro från grannsocknen, men som full:ständigt likna dem frå n Knäred. Det består av två stoldynor, jönn e n , samt en å k- eller bänkdyna, broderade i rött och g ulvitt ullgarn på grön värkensbotten och med foder av detta Jnaterial. Inom blomsterkrans är p å samtliga dynor broderat : A:o 1789 E.N.D. 173
Bild 2-!. Kista från Knäreds socken med målningar av Nils Erlandsson.
Från högstugan ledde en dörröppning i östra gaveln ut til.f härbrets förstuga. Denna, som endast var avskild från det innanför liggande rummet med en vägg av stående bräder, hade ingång även från gården. Från förstugan, till höger om denna ingång, ledde en trappa upp till husets vind. I husets norra vägg fanns ett fönster och framför detta stod ett k l a f f-bord. Vid den södra väggen stod en omålad tvilling~äng. På husets östra gavelvägg hängde ett mindre, målat hängskåp inrett med hyllor och små lådor. I detta förvarade Nils Erlandsson färger, penslar och andra målargrejor. I nordöstra hörnet var en hörnskänk placerad, målad av Nils Erlandsson och prydd med hans och hustruns initialer jämte Hrtalet 1826, bild 22. Skänken bestod av nedtill ett hörnskåp med trebruten framsida och därpå en lös, öppen överdel med hyllor. Denna skänktyp har varit synnerligen allmän ej blott i Knäredsbygden utan i hela södra Halland. Kulturen äger två skänkar av denna typ, av vilka den ena från byn Sjöaryd, Småland, har fast överdel. Den andra från byn Björkered i Knäred avviker även från den vanliga typen därigenom att hyllan är försedd med ett kraftigt framspringande tak.
174
Bild 25. Kista från Knäreds socken med målningar från 1803. K.l\L 37784.
Vid härbrets östra vägg stodo två kistor och vid den västra en, i vilka förvarades säng- och gångkläder och linne eller bröd. Den till vänster närmast hörnskänken var Nils Erlandssons egen, målad av honom själv med hans initialer och årtalet 1821 inom två blomsterkransar på framsidan, bild 24. Den var även försedd med målning på lockets insida, ett tänkespråk inom blomsterkrans. En på liknande sätt utsmyckad kista från byn Vångadal, målad också den av Nils Ertandsson och daterad 1848, finnes i Kulturens samlingar. Museet äger dessutom en målad kista från Knäred, daterad 1803, bild 25, vilket årtal utgör det näst äldsta författaren känner från någon målad möbel i denna socken. Det ti,digaste är 1791 på en spinnrock i Bollaltegården, av vilken typ Kulturen äger ett exakt lika exemplar. Om härbrenas an vändning i allmänhet skriver TöRNQUIST: ,,Kring väggarna h ä ngde där husbondfolkets gångkläder, och i stora blåmålade kistor, som. stoclo utmed samma väggar, gömdes dels linne och sängkläder, dels och finare matvaror till gästers fägnad.>> Det var emellertid ej enbart finare matvaror, som förvarad es här utan bl. a. husets hela förråd av 17&
])l·öd, vilket även kunde ligga på en i taket upphängd b r ö dh ä c k. Härbret, eller dettas vind, utgjorde dessutom förvaringsplats för sådana redskap och husgeråd, vilka ej före_k ommo i dagligt bruk. Här placerades bl. a. spinnrockar, rullstolar, garnvinda och andra vid spinning och vävning använda redskap. Här stodo knäppäskor, vari bröd och sovel medfördes vid slåttern och här förvarades det mjöl, som var .avsett för bakningen. Det måste här påpekas beträffande härbrenas användning, .att denna helt naturligt ej blev den samma i de gårdar vars manbyggnad var försedd med två härbren. Detta senare var nog det vanliga, och lågstugan i Tygared är sannolikt att betrakta som ett de gamlas undantagshus. I Bollaltegården, där det fanns två härbren, hade det ena liknande inredning med tvillingsäng och kistor, bild 27, som det i Tygared. Det .andra, var med en långsgående tvärvägg avdelat i en kanunare och ett mjölhus. I kammaren , enl. uppgift avsedd för gäster, hade ursprungligen funnits en tvillingsäng. Väggar och tak voro här prydda med målningar utförda direkt på plankorna, se bild 26. I mjölhuset lagrades mjölet dels i en fyrkantig mjölbinge, dels i ett mjölkar en s. k. mjöl s tanna. Till mjölhusets utrustning hörde dessutom mjölsåll samt en mjölsälla vari mjölet sållades ner. Den senare bestod av ett stort runt träkar med omkring 25 cm. hög kant. Bottnen utgjordes ibland, som t. ex. i Bollaltegården, av ett torkat kalvskinn med håren vända utåt. Härbrenas vind utgjorde framför allt förvaringsplats för .säd. Denna var upplagrad i stora runda, laggade träkar, ofta ställda i två rader med en gång emellan eller också i en för d etta ändamål av stolpar och bräder byggd rektangulär kista , -en s. k. s ä d e s o r k. Vid högstugans västra gavel låg i Tygared den förut omtalade lågstugan. Från den långa förstugan ledde en dörröppning in till denna. Lågstugan var genom tvärväggar avdelad i tre rum, av vilka det mellersta utgjorde kök. Till d etta ledde en ingång även från gården. Spisen med en nisch-
176
Dild 26. lV!ålningar av iildre typ utförda på timmervä ggen i gästhärber get på Bollaltegården.
formad härd och bakom denna en rund, välvd bakugn liknade d en i högstugan. Från härden eldades en sättugn i rumme t närmast den lå nga förstugan. Golvet i köket var stensatt och möbleringen utgjordes endast av ett litet klaffbord vid östra väggen. I kökets västra vägg funnas två dörröppningar, av vilka den närmast gården ledde till ett skafferi. Den andra förde till det västra rummet. Vid norra väggen fanns här en .<;äng och vid elen södra en kista . I d et östra rummet stodo två hörnskänkar i hörnen mot gården. De voro av samma typ som elen i härbret. Mellan skänkarna fanns under fönstret e tt klaffbord. Rummets motsatta hörn upptogos av två stånclsängar. TöRNQUIST lämnar följande b eskrivning på en elylik säng: >>Sängen fick en n y form, då elen m åste intaga ett hörn, men var ännu sammanbyggd 1i1ecl väggen. Dess fria gavel innehöll upptill ett litet skåp, varuti en d el varor gömdes, som voro nödiga för gäs tens traktering. » Skåpen, som TöRNQUIST omtalar, kallades sängskåp och voro inredda med hyllor samt m å lade ofta m ed rosmålning. Under det sist beskrivna rummet fanns en källare utgrävd med väggar av gråsten i k a llmur. Nedgången till källaren 12
177
Bild 2i. T villingsä ng i Bo llaltegå rd ens ös tra härbr e.
sk edde gen om en luck försedd öppnin g i golvet till den långa f örstuga n. I k ä lla ren för var ades pota tis. Med detta skulle beskrivnin gen av bonin gslä n gan i T ygar edsgården vara avslutad, och m ed den även beskrivningen a v b ostaden i a llmä nhet i elen gamla Kn iireclsgårclen. Ty med smärre va ria tion e r var d en över a llt lik a fra m vuxen uneler samma fö rhå ll a n den till den m est ä n dam å lsenliga fullkomnin g inom den givna r am en a v h ögstugan och dess · h ~irbren .
K/i.LLIIÄNVISNINGAR OCH NOTEH. SIGurm EniXON, Svensk Kult u rgeogr a fi fr ån etnologisk synpunkt. Svensk a Kulturbilder IX. Stockholm 1933. EHIK LuNDBEnG, Herrem an n ens bostad . Stockholm 1935. Pnm OSBECK, Utkas t till beskrifning öfvet· Lah olm s Proste r i, 1796. U tgiven av Bert Möller. L und 1922. S v. LEON. T önNQUIST, Min nen fr å n södra H alla n d. Lund 1893.
178
P. G. \VISTIL-\ND, En stuga i Knä1·ed med loft, ryggås och takfönster. Manuskript i Nordiska Museets arkiv från åren 1885-86. l\L\GNl'S YsENIUS, Iakttagelser öfver julens firande i södra Halland på 1860-talet. Samfundet för Nordiska Museets främjande 1888. Meddelanden af Arthur Hazelius. Stockholm 1890. Landsarkivet i Lund. I-löks Iläntdsrätts arkiv. Bouppteckningar 174G-52, 1791, 1823. Lunds Universilets Folkminnesarkiv. Anteckningar från Knäred 19.10-35. 1 Srcunn EnlXON, Våra konstnärliga landskapskaraktärer. Svenska Kulturbilder VII sid. ::JG . . Stockholm 1933. t EMILIE vo N \VALTEHSTOHFF, Stugans dragning. Svenska Kulturbilder VIII sid. 277 fL Stockholm 1933.
179