KULTUREN o
'
'
EN ARSBOK
1936 J
KULTlJREN EN
ÅHSBOK TILL
!VIEDLEi\'l MAHNA AV K ULTUHHISTOHISKA FÖHENINGEN FÖR SÖDRA SVEHIGE
I
9 36
DENNA BOK ÄB REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBEHG OCH THYCKT I EN UPPLAGA A V 6,500 EXEMPLAH l GHAVYRMANER HOS HÅKAN OHLSSONS BOI\THYCJ{EBJ l LUND. J{LICHEEHNA ÄHO FIIÅN A.-B. !llALMO GRAFISI{A ANSTALT OCH PAPPERET FllÅN FINBHUKEN . STOCIUIOJ.i\1.
L UND l!lili
HUR 1600-TALETS STENHUGGARE OFFERERADE SIN VARA Av GORA.N AXEL-NILSSON
I.
Kulturens rika samlingar befinna sig ett par teckningar från sextonhundratalet, som trots avsaknad av måstarnamn och datering, likväl äro i sin art mycket intressanta.1 Det rör sig nämligen om några utkast eller förslag till epitafier , h elt enkelt ett slags offerter för att använda nutida språkbruk. Ehuru man av en mångfald arkivaliskt belagda exempel vet, att det var mycket vanligt, ja, nästan r egel vid beställningar av · konstnärliga arbeten av olika slag och icke minst av portaler, minnestavlor, gravar och liknande skulpturarbeten, att förelägga beställaren en eller flera förslagsskisser," så ha d essa i d e allra flesta fall gått förlorade. Sammalunda är ock förhållandet beträffande dc arbetsritningar, som helt naturligt ha funnits och vilka väl oftast voro identiska just med de av uppdragsgivaren godkända förslagen. Den synnerligen sparsamma förekomsten av dylika blad bidrager att ytterligare öka deras värde utöver det rent konsthistoriska. Den ena ritningen - 27 ,;; X 37,5 cm - visar oss ett trefaldigt varierat tema. Längst till vänster synes förslag A, ett epitafium av d en vid mitten av sextonhundratalet vanligen förekommande typen med ·attika och brutna kornischer. Ett par korintiska kolonner uppbära ett rikt förkroppat bjälklag med vingat änglahuvud och flankera en rundbågig mittavla. Nedtill avslutas epitafiet av ett inskriftsfält, varå också i förtydligande syfte av tecknaren skrivits: »schrifft >> . Ornamen-
I
116
Bild !.
Teckningar till epitafier med åsatta prisuppgifter. 1600-talets mitt. K. M.
tiken utgöres av den vanliga rekvisitan av voluter, maskaroner, 'vingar ' och granatäpplen. Med blyerts har tecknaren-bildhuggaren svagt antytt ytterligare skulpturala detaljer. I attikans fält synes sålunda ett adligt vapen med hjälmprydnad, tyvärr ovisst vilket. På smågavlarna beräknas sittande, allegoriska kvinnofigurer få sin plats och i mitteltavlans svickel är en figur antydd , symboliserande Tron (Fides) med ett kors i handen. Också i själva mittfältet skymtar svagt en figur, sannolikt ett krucifix. Priset är påskrivet - 600 riksdaler skulle epitafiet kosta. Samma summa betingar det mellersta förslaget, anslutande 117
sig till det första med undantag a v en del smärre förändringar , särskilt berörande ornamentikens utformning och inskrifttavlornas utseende. Attikans fält har sålunda erhållit oval form, kolonnerna ha blivit joniserande med insatt änglahuvud i kapitälen. Stora mittfältets rundbåge är ersatt av en rektangulär tavla med brutna hörn. Krucifixet har bibehållits, men annan figurskulptur antydes ej. Förslag B är rikare utbildat än de båda föregående. Mittfält, kolonner och ornamentik skiljer sig visserligen föga från dessas. Nedtill har dock tillagts ett avslutande parti, bestående av ett cirkelformat fält, omgivet av broskornamentile Men den största utvidgningen av förslaget hänför sig till de friskulpturer, som utan att vara intecknade på skissen dock otvivelaktigt äro avsedda att här komma till utförande vid sidorna av epitafiet på de därför reserverade postamenten . Vi få här tänka oss de traditionella allegoriska gestalterna, företrädande antingen Hoppet (Spes), Tron (Fides), Kärleken (Charitas), Styrkan (Fortitudo) eller liknande dygdefigurer. Att dessa nytillsatser skulle komma priset att stiga avsevärt är naturligt. B-förslaget kostar alltså 800 riksdaler, vilket innebär en merkostnad av 200 riksdaler. Mästaren har på detta senare förslag förutom prisuppgiften antecknat några nästan oläsliga bokstäver samt talet: »53». Möjligen kan man, f~när endast den ena halvan av epitafiet är utritad, här få tänka sig den felande hälften upptagande talet: » 16>>, varvid årtalet »1653» erhålles. Detta skulle i så fall utmärkt stänuna överens med epitafiernas typ, som just är att hänföra till omkring denna tid. Det andra bladet, vars måit utgör 22 X 36,.-, cm, upptager endast ett epitafium och dessutom blott övre delen av detsamma. Typen är annorlunda komponerad än de föregåendes och hela förslaget förefaller vara gjort av en annan, mera driven hand samt torde vidare vara något yngre. På ömse sidor om ett rundbågigt mittfält lyfta tvenne korintiska kolonner ett entablement, krönt av en basunblåsande liten änglafigur. Kornischernas roll har här övertagits av ett par 118
Bild :!. Teckning till övre delen av ett epitafium. 1600talets mitt. K. M.
»i upplösningstillstånd » stadda voluter, på vilka vingade änglahuvuden placerats, ett nog så barockt arrangement. För övrigt är epitafiet utrustat med 'vingar' i broskornamentik samt dekoreras av ett par små maskaroner, vilka nedtill övergå i lejonfötter. Denna detalj är mycket ovanlig. I rundbågens svicklar synas broskverkskartuscher. Skissen saknar varje påskrift. Något samband med den föregående serien äger den troligen icke. Priset på ett epitafium var helt naturligt högst varierande, beroende på storlek och kvalitet, materialets dyrbarhet, den 119
anlitade bildhuggarens skicklighet · och anseende m. m. sextonhundratalet var ju epitafiernas gyllene tid, då denna art av konkret eftermäle var särskilt uppskattad. Icke blott adelsmän utan också mången gång andra befolkningskategorier såsom präster och borgare läto sig angeläget vara att förmedelst ett dylild monument i sin hemkyrka bevara minnet av sig eller de sina åt eftervärlden. Mera allmänt förekommande först under seklets tidigare hälft tillvann epitafiet sig en alltmera stigande popularitet. Ett par stickprov må tjäna till belysande av kostnaderna för ett dylikt. När rikskanslern Axel Oxensticrna för sina avlidna barns riikning år 1643 i Stockholms storkyrka lät uppsätta ett mindre epitafium, betalades därför 250 daler silvermynt. 3 Två andra epitafier i Riddarholmskyrkan, även de bekostade av Axel Oxenstierna, kostade 300 daler silvermynt. De fyra praktepitafier däremot, som rikskanslern 1648 beställde för sig och sin släkt och som sitta i hans gravkyrka Jäder i Södermanland, kostade icke mindre än 900 riksdaler stycket. Men så voro de också utförda av den konstrike och välkände skulptören Heinrich Wilhelm. Från århundradets senare del må även några exempel anföras. Bildhuggaren Johan Ringerinck gör till en viss Mårten Wång(?) i Norrköping ett epitafium för 300 daler kopparmynt och hans yrkesbröder Hans Thander och Petter Schultz leverera epitafier för respektive 250 daler och 2600 daler kopparmynt, den förre till fru Carin Bååth år 1669 och den senare till fru Helena Fleming 1677. Tillvägagångssättet vid beställningar var i allmänhet följande. Sedan beställaren uttalat sina speciella önskemål, inkom mästaren med en eller flera, vanligen av honom själv utförda ritningar, vilka underställdes bedömande. Som vi av vårt material erfara, framlade bildhuggaren stundom flera förslag i olika prislägen. När beställaren därefter gjort sitt val och eventuella ändringar i förslagets eller prisets utseende vidtagits, uppsattes ett skriftligt kontrakt i två exemplar, det ena för beställarens och det andra för mästarens räkning. I dessa kontrakt brukar alltsomoftast hänvisas till ritningar, 120
varav vi kunna draga den slutsatsen, att sådana voro allmänt förekommande. För övrigt var i bildbuggarämbetets 16 :de paragraf om »Förtingat arbete på CONTRACT» följande stadgat: >>Allt förtingatt arbete som någon Brodher medh någonn på CONTRACT antager, så skall sådant alltidh skrifteIigenn skee, uthi tuänne witnes närware, som samma CONTRACT för wittnen underteckna skole upå dett att om någon plicht på någon there sedhan infalla kundhe dett Ämbette eller dommaren som parterna skillia skole, mågthe dess bättre Rättelse hafua, och ingen thera parten förnär skee, doch här undher förståendhe huadh undher 50 R:DALr:skee kan, uthan allt huadh ther öfuer PASSERAR som kan wara af portaler, dörar, Begrafningar, gaflar, och annatt slicht, dän här emott handlar Bööthe 8 Daler aff huardt hundradhe dalers wärdhe.» Såsom exempel ptt hur ett dylikt kontrakt kunde te sig kan här anföras en överenskommelse rörande en gravsten, uppsatt emellan en borgare i Stockhohn, Lars Tråttesson, och stenhuggaren Gert Blom. Det skriftligq kontraktet innehåller bl. a. följande: >>Anno 1662 d. 29 Julij hafer wij undertecknade slutett och oprättatt eett Contract om een Lijksteen på effterföljande sätt nbl: l. Först ha f er M :r Gierdt steenhuggare låfatt migh een steen så långh och bredh, som den förseeglade twåå, medh hans och mitt Signete förseeglatt och hans igen migh öfergifen affrijtning der på wthwijsar, wählhuggen, skårat och reensoopatt, som det sigh ägnar och böhr, aldeles effter ofanbem :te affrijtning, medh dess tillhörige nampn, bookstäfer och Boomärcken, och sedan medh Versser och annatt, som för denne tijden kan sigh giöra låtha, och de1· jempte wtj hvardeere hörnett, medh een jernring igenom steenen wähl fastfästatt, hvilcken medh det första och J åhr skall förfärdigas etc.>> Att ritningarna, som ibland förelades sakkunniga yrkesbröder för bedömande, ofta kunde bliva utsatta för nog så hård kritik är självfallet. Mycket bestämt yttrar sig en gång den kände stenhuggaren mäster Christian .Julius Döteber i Stockholm om några honom för utlåtande J 21
underställda förslag. »M:r Christian Jul stenhuggares judicium om begge afritningarna war, det, at han höll den, som är rijtat på dett mindre papret, halftridie gong så gott arbete och meera .steen går der till än som dett andra, dett han medh godh schääl bewijsa wille. >> Alla, som ville vinna mästartiteln inom bildhuggarskrået, måste inneha åtminstone hjälplig färdighet i teckning av förslagsskisser och dylikt, något som tydligt framgår av ämbetsstadgan.~ Kontrakten uppsattes i noggrann efterrättelse av vad ritningen utvisade och varje detalj kunde mången gång minutiöst preciseras. Fru Beata Oxenstierna, som 1651 beställde några spisar till sin gård Nyborg i Uppland, formulerar sitt kontrakt på följande omständliga sätt: »Jagh Beata Oxenstierna, bobren frijherredotter till Ahrstad och Eeka, fru till Nääs, Heredsetter och Engleholm, gör witterligit at hafwa ingått ett contract med ehrlig och konstrijk mester Christian (Pfundt) steenhuggare i Stockholm, at han migh skal förferdiga trenne stycken caminer eller skårstenar af godh och dugeligh gottlandske steen, wäl i linien och winckell huggin och medh förhögt arbete, een i store öfrige sahlen med frij afstående pelare, med des tilbehörlige stycken på skorrsteenen uthuggit med frucht och wijndrufwor och een mussla och ofwan på listen ett gesprängh med mitt wapn och med dess tree ottekantige knappar på, och then andre caminen kommer i min under frustugu med ramstycken på sparrstenen med frucht och wijnrankor, then tredie kommer uthi een cammar, med ramstycken och listwärck, dock just efter afrijtningernes innehåld, såsom äre af migh besedde och undertecknade etc.» Ett synnerligen värdefullt aktstycke ~ir det kontrakt, som mellan Axel Oxenstierna och Heinrich Wilhelm uppsattes angående de nyssnämnda fyra epitafierna i Jäders kyrka. Det underskrevs d en 20 maj 1648. Förutom ekonomiska bestämmelser rörande kostnad och avbetalningstenniner, materialleverans m. m. innehåller det upplysande bestämmelser om epitafiernas utseende och mått av följande lydelse : 122
,zuwissen, dass der Hochwohlgeborene Herr Axel Oxenstiern, Graff zu Södermör, Freijherr zu Kimito, Herr zu Fiholm und Tijdeen etc. etc. häute Dato Meister Heinrich W'ilhelm, Eaumeister und Bildhaucr, folgende vier Epitaphia zu verfertigen anverdingt: Nehmlich, es soll und will besagter Bildthauer vier Epitaphia, wie die Abrisse und Modelle, so Ihr Excell. selbsten unterschreiben, ausweisen, mit den Wapen, Wtschriften, Bildem und Zierathen von Albaster, Dutzstein, auch weiss: und schwarzen :Marmelseöulen, jedes siehen Ellen hoch und vier Ellen breit, wie dass Fussmass beij Abriss verzeichnet ist, nach Bildbauerers Arth aufs köstlichste formiren und verfertigen etc.» Vi erfara härav, att också ibland små modeller- »schampluner» -- fingo tjäna beställare och konstnär till ledning utöver vad ritningarna kunde giva. Det har icke varit ändamålet m ed publicerandet av dessa skisser att påvisa var de fullbordade epitafierna äro tillfinnandes eller att söka bestämma, vem den okände mästaren kan ha varit. Här m å endast påpekas, att vattenstämpeln på det ena bladet - Strassburgs liljekrönta sköld - ej lämnar någon som helst led ning; att mästaren ej var svensk i någondera fallet kunna vi utan vidare antaga. Skall man nämna ett namn i samband med de tre epitafieförslagen på fö rsta bladet blir detta Heinrich vVilhelms, till vars stil de närmast ansluta sig. Det huvudsakliga värdet av dessa Kulturens ritningar ligger i den intressanta inblick i forna tiders förhållande mel lan uppdragsgivaren och den utförande konstnären, som de skänka, och det kulturhistoriska kapitel de därigenom bidraga till att belysa .
II. Samtidigt m ed de föregående förvärvades till Kulturhistoriska museets samlingar tvenne andra blad, också de av stort intresse. Denna gån g är det fråga om förslagsritningar till en springbrunn. Något samband med d e förut berörda teckningarna föreligger icke. Formatet är här 46 X 60 cm. och 123
ritningarna äro utförda i bister med pålagda akvarellfärger i grönt och rött. Det ena bladet upptager två olika fontänförslag, båda i en stil, som närmast kan betecknas såsom typisk för den sydtyska senrenässansen. På bilden synes till vänster en fontän, bestående av ett brunnskar av fyrpassform med inskriven kvadrat. På karet, som är avsett att rikligt smyckas med skulptur, stå tvenne putti, blåsande i basuner. Den ena håller en vapensköld. Inskrifter på karet angiva hur konstnären hinkt sig de övriga skulpturernas utseende och placering. Hörnen och sidorna skola sålunda upptagas av lejon - ))ein leij )) - och genier, liknande de tvenne utritade. Här angiver tecknaren endast )) bier ein bild h, här en bild. Från bassängens mitt höjer sig en tämligen kort, sexkantig pelare, vars sidor ha försetts med vattenspyende masker. Två najader på pelarens övre plan uppbära en vid, djup skål med rikt profilerade kantlister. Skålens sex sidor dekoreras av masker. Buren av delfiner med huvudena nedåt - ett mycket omtyckt motiv, som med Lorenzo Berninis tritonfontän på Piazza Barberini som det klassiska exemplet ofta vid denna tid upprepas i Italien och Tyskland - följer så en tredje, mindre skål. Denna prydes i sin tur undertill av vattenkastande maskaroner samt avslutas med en urnliknande uppsats, varifrån vattnet i en fin båge kastas uppåt och nedfaller i stora bassängen. Vattenkaskaderna, som falla från urnan överst och längre ned frustas ut ur maskaronernas och najadernas munnar, understryker springbrunnens tredelade arkitektoniska uppbyggnad och bilda med tillhjälp av de vattenstrålar, vilka sprutas ur geniernas basuner, ett glittrande vattenfyrverkeri av sådant slag, som dåtiden så högt uppskattade. Det andra förslaget, som ter sig något enklare, utgöres av ett åttkantigt brunnskar, vars sidor tydligen avsetts att dekoreras med vapen- och trofereliefer. På karets överkant synas två sköldhållande lejon och på den närmast åskådaren befintliga delen av karet läses följande upplysande påskrift: )) E in bildt oder ein Ieij oder ein Wogel was man wilh, en bild eller ett lejon eller en fågel, vad man vill. Konstnären lämnar 124
Bild 3.
Förslagsritningar till l\·enne vatte nkonster och ett bevattningssystem för triidgårdar. 1600-talets mitt. K. M.
således till beställarens godtycke att avgöra, vilken skulptur han här önskar se uppställd. På grund av tecknarens brist på perspektiviskt kunnande förblir dock avsikten med skulpturernas gruppering på brunnskaret något oklar. Från en fyrkantig plint i bassängens mitt höjer sig på en balusterformad fot, sirad med masker och ett bevingat änglahuvud, ett skåleller vasformat praktkärL Dess godronnerade underparti för tanken till sextonhundratalets pompösa guld- och silverserviser. Skålens mitt intages av en basunbliisande amorin, ridande grensle över ett klot. Springvattnet faller i ett flertal strålar från amorinens huvud, bröst och basuner samt strilar även ut från skålens övre rundade kant för att mötas av andra vattenstrålar från lejonens gap. För att fullt motsvara tidens krav på tekniska märkvärdigheter kan man mycket väl tänka sig amorinen rörlig, så att den av vattnets tryck svängt runt. Något dylikt l1ar tecknaren likviii ej luttyll i sin bi l~l, Det andra bladet, utfört av samma hand, visar endast ett schematiskt förslag till bevattning av en trädgård. Från en pump till vänster på bilden pumpas vattnet upp i ett större träkar eller så, och ledes därefter genom ett huvudrör av trä eller bly genom trädgården. Medelst sidorör kan därefter de sex antydda trädgårdskvarteren bevattnas. Då båda dessa ritningar sakna såväl datering som signatur, ställer det sig svårt att närmare bestämma dem. Av helhetsintrycket torde tiden kunna fastslås till mitten av sextonhundratalet, men vad mästaren angår förbliva vi i okunnighet. Ej heller papperets intressanta och ovanliga vattenstämpel synes här kunna giva någon närmare ledning. Den kvinnliga figuren och omskriften »CHRISTINA D. G. » lockar tanken till drottning Kristina »dei gratia», men av flera skäl torde en dylik bestämning vara förhastad." De kungliga attributen- kronan, äpplet och spiran - tyda visserligen på att det rör sig om en person av furstligt blod. I Sverige måste man i så fall välja mellan Karl IX:s drottning, Kristina av Holstein-Gottorp, eller Gustaf Adolfs dotter. Så vitt man kan döma av elen schematiskt tecknade dräkten, visar denna snarare hän mot
126
det slutande femtonhundratalet än mot sextonhundratalets mitt. Emellertid torde stämpelns svenska ursprung ej kunna styrkas. Bortsett från att inskriften enligt vedertaget bruk och i överensstämmelse med myntpräglingar och vattenstämplar i så fall bort lyda: »Christina R S.» (Christina Regina Sueciae), förefaller det högst osannolikt, att en drottningens pappersstämpel endast skulle vara känd i detta enstaka exemplar. Stämpeln synes nämligen för forskningen tills dato vara alldeles okänd. I överensstämmelse med att kungliga eller furstliga personer bruka utmärka sin ställning medelst ett efter namnet fogat rex, regina, dux o. s. v., bör inskriften säkerligen i stället tolkas såsom: Christina hertiginna av G. Utan tvivel ha vi därför här att göra med ett utländskt papper, vars proveniens för närvarande synes mycket svår att fastslå och varom man endast kan uttala vaga gissningar. Trots allt är det frestande, att förknippa ritningarna med någon mästare, stadd i svensk tjänst, kanske helst hos den konstälskande magnaten Magnus Gabriel De la Gm·die. Med kännedom om dennes livliga intresse för trädgårdskonsten 6 skulle man g~irna vilja tänka sig dessa springbrunnsförslag tillkomna i samband med några av hans storartade anläggningar. Springbrunnar liknande de ifrågavarande synas rikligt ha förekommit vid svenska slott under sextonhundratalets senare hälft. Suecian visar ett flertal exempel härpå (bl. a. vid Jakobsdal, Noor, Åkeshof, Mariedal m. fl.). Med tanke på Magnus Gabriel De Ja Gm·die erbjuda sig särskilt tvenne namn, nämligen trädgårdsmästaren I-lans Georg Kraus och kanske troligare arkitekten och trädgårdsspecialisten Mattias Holl. Båda voro från Augsburg, den senare därtill särskilt kunnig och förfaren i allt som rörde fontäner och därmed sammanhörande ting.' Det sydtyska formspråk , som dessa ritningar tala, skulle också kunna anföras såsom stöd för en sådan tankegång. Måhända kommer framtiden att kunna skänka oss mera bestämda svar på de spörsmål, som dessa Kulturhistoriska Museets värdefulla ritningar giva anledning till. 127
NOTER. 1 H.itningama inköptes på en Bukowskiauktion 1926 och härröra närmast ur herr G. U. Palms samlingar. Deras föregå ende ursprung har tyvärr visat sig omöjligt att fastställa. Sannolikt stamma de från någon svensk arkivsamling. 2 G. AxEL-Nn.ssoN, Om bild- och stenhuggarämbetet i Stockholm uneler 1600-talet, Samfundet Sankt Eriks årsbok 1934, sid. 145- 146. 3 Från år 1633 räknades 1 daler silvermynt lika med 2 daler kopparmynt, från 1643 lika med 2 1 /2 daler· kopparmynt och från 1665 lika med 3 daler kopparmynt. 4 G. AxEL-NrLssoN, a. a. sid. 141-146. " Beträffande vattenstämpeln står jag i tacksamhelsskuld till intendenten Sune Ambrosiani, Nor.d iska Museet, och landsarkivarien Gustaf Clemensson, Göteborg, vilka välvilligt meddelat mig vä r·defulla upplysningar. 6 S. KARLING, Trädgårdskonstens historia i Sverige intill Le Nötrestilens genombrott, Stockholm 1931. 7 S. K.>.HLING, a. a. samt samme: Mattias Hall fr·fm Augsburg.
llilden nedan tecknad eft er vattenstämpeln i papperet till ritnin garna .å bild il.
128