Issuu

•

Fyra p o rträttko n stnäre r . (Med anledning af en utställning på Kulturhist. Museet.)

i Lund pågick under förliden Oktobet en konstutställni ng, qvanti tativt liten , ity att den endast omfattade ett tjugotal N :r af inalles fem konstnärer, när den för tre qvarts sekel sedan aflidne Per Hörberg 1nedräknas, men till sitt innehåll så mycket rikare. Om vi nämna de fyra namnen Anders Zorn, Ingel Fallstedt, Chr. Eriksson och Sv. Andersson, torde det vara nog för att, redan ytligt sedt, rättfärdiga detta påstående, och vi kunna därmed öfvergå till en närmare granskning af det utställda. Vi vilj a, utan att se hvarken till höger eller vänster, styra våra steg in i museets af en 1 700-talets slutsekelstämning gen01nan dade Gustavian ska kabinett, med sin sirligt eleganta dekorering och inred · ning. Det var kanske icke blott en tillfällighet, som gjorde att vårt eget århundrades svenske fin de siecle-1nålare framför andra här ställts i en belysning, som, för att blifva fullstän dig, endast kräft, att hans föregångare för hundra år sedan, en Pilo, Breda, Kraft d. y. och Så lika och dock så olika de äro, repre Martin ' stått vid han s sida. sentanterna för de båda sekelsluten l Hos båda den intimt och säkert fattade karaktären och den liffulla koloriten med sitt Rembrantskynne ; men sättet, på hvilket resultatet vunnits, har blifvit ett annat. Det skulle aldrig fallit någon af de gamla Gustavianska herrarna in, att endast m edelst några lätta re eller kraftigare vibreringar af en färgmättad pensol , närmast jätnförliga med stråkens löpning öfver strängarna, söka tolka ett sj älslif. För dem fordrades en grundlig öfver- och un <1ermålning med ett gen01n arbetande af detaljern a, ur hvilka själen sedan fick bryta sig fram, om den kunde. Den gamla myten om Minerva, som färdig framsprang ur Jupiters hufvud, har först i vår tid vunnit sin förklaring inom 'konsten och And. Zorn är hos oss den, som mer än någon annan med elegansen från l' ancien regim e förbundit denna tidens förmåga att tolka mytens nya innebörd : det osynliga arbetet, den tankens och fantasiens inten siva verksamhet, efter hvilka sj elfva fästandet på duken endast blir den explosiva sluthandlingen. Den helhetsverkan, konstnären härigenom uppnått i de båda porträtten, som närmast gripa oss fångn a, är verk ligen underbar. Bilderna framträda i sin starka individualisering rned nästan inre nödvän dighet ; såväl när det gäller den klara energien öfver professorn i statskunskap som det mediterande tankedigra öfver den På Kultu rhistoriska .Museet

Knltm·historiska m eddelanden.

- 63 estetiske zoologen och universitetsrektorn. Inför detta glömtner m an nästan bort -- såsom småaktiga - de rent formella anmärkningar, som möjligen kunde göras : att en arm blifvit något för läug, och att det kom mit väl mycket karm osi n in i ett af ansigtena ; den är i all a fall afgordt miudre ti llfinn an des och mindre stötande än i konst· närens nyligen 1nålade k ungaporträtt, som för öfrigt icke tord e kunna helt fritagas från den anmärkni ng, som gjorts mot Zorn s konst, att den m ed hela si n öfverlägsn a teknik stundom visa r en viss oförmåga eller kanske lättare sagt ohåga att tränga personligheten riktigt in på lifvet, nöjande sig med att fra mställa det generelt menskliga under en till fällig stäm ni ng, som visserligen kan vara dräpande sann, men därför icke förlorar sin karaktär af tillfällighet. Porträtten af de båda Lundaprofessorerna, af hvilka det ena här återgi fves (Fig. l l ) afgifva em ellertid det säkraste bevis för, att denna begränsni n g hos konstnären sj elf endast eger tillfäl lighetens karaktär. Lika modernt europeisk · och dock ig sj elf, om Zorn är som m ålare, är Ingel Fallstedt om skul ptör. Det fin nes för öfrigt n1ycket betyd ande direkta be röringspun kter i de båda konstnä rskynn ena. Med den tek niska öfverlägsenheten är förbunden sam ma förm åga att för åskådaren fixera det lefvande l ifvet, sådan t det momentant bryter fram och k ristall iserar sig för konstnären sjelf. Fallsted t är för öfrigt den förste sven ske bildhuggare, som i marmorn gifvit verkligt li f åt ögat och det är icke förmycket sagdt, att samma lifgifvande kraft för öfrigt ta l ar ur all hans konst. Det är framför allt so1n porträttskul ptör Fallstedt vu nnit sitt namn . Om 1nan också inför dessa porträttbyster med deras intensiva lif, m era tänker på konstverket såso1n sådant än ph den person d et framstä ller, är det visserligen icke därför, att den ne icke är säkert karaktäri sexad. I siua sista, rent monumentala skapelser, Grefve Rosens byskn i O rebro och John Erikssonsstatyn i Göteborg, af hvilka skiz zerll a här voro utställda, har Fallstedt för öfrigt visat ett så starkt och säkert grepp på personligheten, att redan det skulle vara nog för att till ba k avisa de besky l l ningar för ytlighet, som stundom uttalats tnot hau s konst, och hvi l k a möj ligen kun n at finna någon l l äring i den rafinerade elegan under hvilken han t. ex. låtit sin bedårande Carmen framträda. Sk ulle detta vara en förlöpning. är den åtrni nstone icke af svårare art, än att den visar, huru långt ackordet kan gå, och att konstn ärens mottaglign. sinne en gång genombrusats af tie olika strömningar, som under hans egentliga studieår på kontinenten genomgick den franska och italienska konsten. Det finnes en sida af Fallstedts konst tned dess förmåga att spela på många strängar, som varit relativt litet beaktad och öfverhufvud taget kan sägas stå täm ligen ensam inom vår högre skulptur - gen rereliefen . O m något visar, huru Fallstedt ä r mäktig af dju p och i n nerlighet, utan att glida öfver i senti mentalitet, är det den stä1nningsfulla här (fig. 1 2) afbi ldade lågrelief af skeppsgossen i sin båt - äfven detta en porträttbil d -- tankfullt blicka nde ut öfver det vidn , vida hafvet, som en gäng kulle kräfva hans lif. Det hvilar ö fver det hela en dallrande, ve1nodsmättad aning Oin, att seglatsen snart är slut, en aning, so1n omedel bart griper åskådaren på ett sätt, som endast den verkliga djupa

- 64 -

känslan kan d et, vare sig h on möter oss omedelbart i lifvet eller h on kom1ner till oss bruten genom konstens prisma. Denna bärliga relief i marinor hade sin gifna plats i vårt nationalmuseum , i hvil ket Fal lstedts konst ännu är allt för ofullständigt företrädd.

Fig. 1 2 .

egen bild n ing s väg. tän1li gen skild från konstens nutida breda all farväg, bar Chr. Eriksson vandrat till d en plats s o m en a f d e förste, Sin

han redan nu intar i n o m vår konst. Han har visat, o m det öfver h ufvudtaget behöfver visas, då konsten s hela historia ti ll fram på 1 7 00-talet lärt oss det , att df't icke är akademierna, som skapa konst närerna. Från snickare- och bildsnidarebänk en och ci seleringsbordet har han funnit vägen, - och den vägen är god n og. Den u testänger rlen vrångform af konstaristokrati , som m äter konste n efter materialet,

Fig. 13.

dess endast yttre betingelse. Det kan för öfrigt sättas i fråga, h uru vida de fullödigaste alstren af Chr. Erikssons konst bragts fram med m ejsel eller puns h uggits ut ur marmorn e ller d rifv i ts fram ur silfver skåtlan . Såsom bakgru nd och u n d erlag för det hela ligger den säkra fo rm behandling, sorn ald rig svigtar, när det gäller att gifva gestalt åt de ur medvetandets dj up ständigt vällande nya ideerna.

- 66 --

Alla kän n a den Linnestaty i Nationalmuseet, 1ned hvilken han gjorde sin tysta m en derför icke 1nindre kraftiga opposition mot den senile, intetsägande bronsmannen i Humlegården. Chr. Eriksson vi nner n1 ed sam 1na synbart enkla medel som Zorn sam m a fullständiga hel hetsverkan . M.� n här kommer någonting till : en säregen fantasirik innerlighet. - Ar (let Vermlan dsd raget, son1 vi känn a igen från Geij ers, ....

...... .. --:--.- -

�l

·-

�

Fig. 14.

Frödings, Selma Lagerlöfs diktning ? Hur fri från all pose, så fri som ' hon sjelf var det, är ej hans Jenny Linds byst, så enkel och klar i behandling, så trolsk i sin andliga skönhet Det är med Jenny Linds bysten som med dj upare lagda personer, de vinna af en förnyad be kantskap, de uppenbara för .hvarj e gång n ågon ny sida för belysningen af karaktären. Efter .Jenny Lind kunna vi fatta oss kort om de skån ska . gubbar, konstnären skänkt till museet, och af hvjlka tvenne här

-- 6 7

----·

framträda i afbildning (Fig. 1 3 och 1 4). Afven de äro något mer än blott kopierade Torna h:s bönder, de äro rastyper och hafva blifvit det just på den grund, att de äro på starkt individuelt uppfattade och återgifna. Se denne moderne, säkre kommunalman, som gör sin bygds utveckling eller dessa gamla, som stunda från värld en, men ännu med det in tresse, som ett verksamt lif förlänat, in i det sista vaket iakttaga, huru en ny gen�ration i dubbel bemärkelse plöjer den gamla grunden . Huggna i Ofvedsklosters präktiga sandsten skola dessa skånska typer på Skåne bankens nya palats i Stockholm tala on1 den sega, kraftiga stam, som håller den svenska gränsvakten mot kontinenten. Detta om de trenne porträttkonstnärer, hvilka icke en gång småsinnet kunnat neka hedersplatser inom den moderna svenska konsten. Sven Andersson, den fjärde af utställarna, kan lyckönskas till att h afva exponerat vid sidan af de andra och att därvid fullt hafva ut härdat den starka belysni ngen. När det gäller skarp individualisering, torde det kunna sättas i fråga, om han icke står frarnom den ene och i full jämbredd med den andre. Vid bedö mandet af yttersidorna i hans kon st skulle kanske kunna anmärkas ett och annat såsom en viss benägenhet att i porträttreliefferna lägga ögat under planlinien och att mot en afgjord profilställning af hufvudet låta bysten framträda i väl stark frontställning, men dessa formella svagheter uppvägas mer än väl af en öfverlägsen teknik i behandlingen af bud, skägg och hår. Om Sven An dersson, rent formelt sedt, dock icke uppnår Fallstedts eleganta, kän sliga 1nodelleringskonst eller Eriksson s klassiska enkelhet, bar ingen af dem , åtminston e på denna utställning, öfverträffat hvad han gifvit i intimt kännande och framställande af den ka raktär ban skildrar. H vilken lefvande bild lemnar icke hans Os termansbyst af den sega, stundom n ågot för sega energi , · som kännetecknade den utmärkte kommunalman nen med byråkratkynnet i dess bästfl bem ärkelse. Och Blom strandsbilden sedan (Fig. 15)1 De af olika stäm ningar så lätt fram kallade och hvarandra jagande känslarörelserna öfver ett andedjup, som alltid var lika harmoniskt klart och rent, skulle alldrig utan den kärliga blick på modellen , i hvilken kanske också en liten känsla af lands man sskap, af samh örighet spelade in, så kom mit till sin rätt som här och gifvit den djupa, fina karaktärsbild, som, ensamt den, är tillräck lig att tillförsäkra sin skapare en frarnstående plats bland Sveriges skulptörer. « Den är rent af mästerlig, » ljöd också omdömet från en af 1nedutställarna. Ingen Rnnan svensk konstnär torde hafva gjort så mycket för att föreviga bilden af sin samtid som Sven Andersson. Konsten är för honom mer än ett blott än damål, den är ett medel - ej blott för att lefva, utan och framför allt för att låta " lefva. De många, som inom olika riktningar tryckt sin pregel på samtiden, som inom politik och vetenskap häfdat det svenska namnet, men som af egen blygsamhet eller på grun d af brist på denna verldens goda eller till följd af med meuniskors glömska eller njugghet ej under någon monum ental form skulle kommit att öfverlefva sin egen tid, bafva redan eller kunna vänta att af Sven Anderssons modelleringspinnar tvingas att taga sig en liten hvilostund från arbetet, för att öfverlemna sina drag åt leran -

- 68 --och gen o m d e n n a åt gipsen eller bron sen och d ärigenom åt efterverl den . ---- « Jag har inte " r åd att låta m odellera m i g » . - « Det är i nte fråga om det ; det är fråga, o tn Ni har råd att sitta n ågra timmar, - Sve ri ge beh öfver

bild » .

« Men skall skulptören sj e l f då offra ' sin tid och

j,,, ' '

�=-

� � � -��

;-· ��--��

Fig. 1 5 .

« Det är icke fråg a om mig. När k u n n a s i n k o n s t utan ersättni ng » ? vi börj a » ? S å bar d e t gått och går allt j äm t ; och såso m en fö lj d af denna g er n i ng ega riksdag och akademier, skolor och tnu seer samt e n mängd andra o ffent li ga i nrättningar i träffsäkra b y ster och reliefler en

- ·· ··

- ·

lefvande bild af samtiden, från mannen vid konungens rädsbord till den stilla anspråkslöse forskaren vid 1nikroskopet och palleotypen eller rik sdagsbon den i c kammaren » och vid plogen . Bland de utställda reliefferna af Sven Andersson , var det framför <:Lndra en, som genom skärpan i karaktäristiken och känsligheten i utförandet fäste uppmärksamheten ; det var bilden af en af dessa stilla i landena , den berömde ento mologen (Fig. 16), som föredrog att stanna vid sina insektslådor i det lilla Lund framför att bestiga pro fessorsstolen i verldsstaden Berlin.

Fig. 1 6.

Hvad denna lilla utställning fram för allt bidragit att visa, är det .i ättesteg, vår porträtteringskonst, efter sin långa dekadans under år l lu ndradets tren ne första qvartal , tagit, för att åter vi n na den stån d l>unkt densamma under den Gustavianska i i den nådde, och hv arp å den retrospektiva utställningen i hufvudstaden förliden vår afgaf ett vitt uesbörd, som icke låter sig j äfva.