En annan värld – Konst från Sankt Lars sjukhus

EN ANNAN VÄRLD

Konst från Sankt Lars sjukhus

EN ANNAN VÄRLD - Konst från Sankt Lars sjukhus

Mats Engström

I Region Skånes medicinhistoriska samling finns omkring 600 verk som beskrivs som så kallad patientkonst. Det är verk skapade av patienter på mentalsjukhuset Sankt Lars i Lund. I utställningen visar vi ett urval av dessa föremål. Att kalla verken för patientkonst är på sätt och vis riktigt, då de är skapade av patienter intagna på sjukhuset. Samtidigt vittnar de om en skaparlust och en vilja till kommunikation som är av allmänmänsklig karaktär. I några fall har upphovspersonerna, till exempel Carl Fredrik Hill och Ernst Ljungh, en konstnärlig utbildning bakom sig. Gemensamt för många av verken är att de har lämnat den traditionella bildvärlden bakom sig.

Med tanke på den negativa inställning till detta skapande som skymtar i journalerna från Sankt Lars sjukhus är det kanske oväntat att verken alls finns sparade. En förklaring är att det redan under 1800-talet väcktes ett intresse bland läkare för de ”sinnessjukas” bildskapande. Inom den framväxande vetenskapen psykiatri ville läkarna undersöka om det fanns någon koppling mellan de verk som skapades och den sjukdom patienten led av. Kanske kunde konstverken användas för att ställa diagnos?

Samtidigt växte en ny konst med nya ideal fram. Det udda, trotsiga och unika uppmärksammades, vilket knöt an till mycket gamla idéer om kopplingen mellan galenskap och genialitet. Sann konst kunde bara skapas av människor i samhällets utkant, som ansågs ha en särskild förmåga att knyta an till sitt inre känsloliv. Denna idé rimmade väl med den framväxande psykoanalysen, där det undermedvetna spelade en central roll. Var det kanske så att de sinnessjuka hade tillgång till delar av sitt undermedvetna, samtidigt som de inte lät sig hindras av samtidens konventioner?

En central person i sammanhanget är läkaren Hans Prinzhorn (1886–1933). Han var en av de första som betraktade patienternas skapande som en konstnärlig, snarare än sjuklig, verksamhet. För Prinzhorn handlade det inte om att försöka förstå det sjuka, utan om att förstå kreativitetens sanna kärna.

Bild: Carl Fredrik Hill

1922 kom hans bok Bildnerei der Geisteskranken (sv. ”De psykiskt sjukas bildskapande”). Den var full av bilder från den samling med patientkonst som Prinzhorn samlat genom åren på olika psykiatriska kliniker. Boken kom att influera flera samtida konstnärliga rörelser, bland annat dadaismen och surrealismen. Särskilt surrealisterna, med André Breton i spetsen, var entusiastiska och framhöll både det irrationella och det automatiska som någonting eftersträvansvärt.

I Sverige skrev den konstintresserade psykiatern Bror Gadelius (1862–1938) år 1915 att patientkonsten illustrerade ”de primitivt konstnärliga tendenser och det elementära sinne för form, färg och rytm, som vid sidan av så mycket annat kan framletas ur ruinerna av det mänskliga själslivet”. Den skapande sinnessjuke patienten smälte plötsligt väl samman med bilden av den bohemiske konstnärssjälen – en excentrisk person i samhällets utkant som hade förmågan att skapa fritt och gränslöst.

En person som tog fasta på det gränslösa i denna typ av konstnärlig verksamhet var konstnären Jean Dubuffet (1901–1985). Från 1945 och framåt samlade han på sig tusentals verk från olika mentalsjukhus i Europa. Han ville lyfta fram de outbildade konstnärerna, de som absolut inte själva såg sig som konstnärer. Dubuffet menade att det bara var de som kunde skapa verk som inte var påverkade av den samtida kulturens fasta ramar. De outbildade konstnärerna tog inte, enligt Dubuffet, något som helst intryck av sin omvärld eller den samtida konstvärlden, utan skapade utifrån känslor som kom inifrån dem själva. Dubuffets benämning på denna konst var ”l’art brut”, den råa konsten. Senare backade Dubuffet själv något från denna radikala syn på den äkta konsten (och den äkta konstnären) – ingen människa kan befinna sig helt utanför sin egen kultur, oavsett om hon är psykiskt sjuk eller ej. Eller som författaren Brigitta Trotzig så träffande beskrivet det: ”man behöver bara gå genom ett vanligt dammigt hembygdsmuseum för att det ska stå fullkomligt klart för en att denna skillnad mellan kultur och natur, mellan art brut och art cultural finns bara inte till där”. EN ANNAN VÄRLD - Konst från Sankt Lars sjukhus

Bild: okänd patient

ARTISTS’ BOOKS VID TILLVARONS GRÄNS

Thomas Millroth

Ofta river hon sönder lakan eller linnen för att få tyg att sy sina uppfinningar på.

Citatet från Maria Rudbecks (1866–1955) patientjournal vittnar om desperat begär att uttrycka sig. Att kunna ‒ eller få ‒ göra konst var inte självklart. Om broderi mötte hinder ska vi inte tala om böcker och häften. Det var långt ifrån alltid det fanns material.

Den äldsta konstnärsgjorda boken i Region Skånes medicinhistoriska samling är Peter Persson Eklunds Ritbok, 1901–1904. Att den alls har sparats – det var ingen självklarhet ‒ har säkert att göra med dess format och detaljrika genomarbetade skick.

Boken gjordes av Eklund som ”Kejsar Ollonkrantz” och beskriver hans rike Jämtland, dess byggnader med planritningar, talande detaljer samt porträtt och beskrivning av undersåtar.

Och någon måste ha gett Rudolf Persson (1882–1939) ett tyskt Musterzichchnenheft där det gällde att öva sig genom att teckna av förlagorna som var tryckta på varje blad. Han struntade i att kopiera och fyllde i stället häftet med fantasier kring det ”montenegriska-turkiska kriget”, antagligen inspirerad av Balkankriget 1912–1913.

”Montenegrerna”, som var hans favoriter, vann åtskilliga bataljer, ibland med hjälp av ”eskimåer i kajaker” och antika hjältar. Persson var samma andas barn som den mycket mer kände amerikanen Henry Darger med sina evigt stridande Vivian Girls.

Det är ändå – trots den fantastiska konsten ‒ svårt att blunda för dessa tragiska öden. Under Maria Rudbecks 53 år på Sankt Lars sjukhus antecknades sammanlagt tre (!) besök. Författaren Kerstin Strandberg har berättat hur förmyndaren glömde att ansöka om den årliga pension på 200 kronor som alla patienter fick. Slanten hade kommit väl till pass. ”[Rudbeck] har nämligen läst alla böckerna på sjukhusbiblioteket och skulle så gärna någon gång vilja köpa en bok.” (Dagens Nyheter, 14/1 1996)

Bild: Peter Persson Eklund

Rudbeck var lärarinna och hade blivit utsatt för våldtäktsförsök då hon varit anställd som guvernant hos en svensk familj i Österrike. Hemkommen verkade hon som skolföreståndare tills hon drabbades av depression och lades in 1902. Hon blev sämre med åren; betraktad som bråkig och rymningsbenägen. Rudbeck har ju blivit känd för sina broderier med dagspolitiska kommentarer och ritningar till egenartade maskiner att flyga och ta sig fram med ‒ Voaljen, Vadesendrum, Airdromen, Erostaten. Hennes sätt att komma undan mardrömmen att vara skendöd var en apparat som kombinerar kniv och kross, Mos-atom-in-Deum-döden-dö.

Hon samlade sina uppfinningar med noggranna ritningar och beskrivningar i fyra stycken Uppfinningsböcker åren runt 1950. Sann fantastika ‒ en kartläggning av en upptäcktsresa i det okända, sida efter sida. Ibland anas personen Rudbeck. I bok 2 smårutig, 1949, har hon klistrat in Snövit som sattes ut i skogen för att jägaren skulle döda henne. Hon kom ju som bekant undan. Men kanske tänkte Rudbeck på hur hennes egna okända föräldrar placerat henne i en fosterfamilj som sedan lämnat henne på Sankt Lars för att försvinna och dö.

Att kalla Rudbeck för en oskolad konstnär är tveksamt. Då hon spärrades in hade hon en borgerlig bildningskarriär bakom sig. Det är inte långsökt att jämföra hennes Uppfinningsböcker med ett liknande projekt många år senare, Sten Eklunds Kullahusets hemlighet, 1971.

Författaren Lotta Lotass observationer passar osökt också in på Rudbeck. Den fiktive upptäckaren av Kullahuset ”Paléen” blir också varse att han befinner sig i ett gränsland mellan tal och tystnad. Han blir obönhörligt instängd, fångad i den upplevelse han förgäves försöker delge andra och även klargöra och göra begriplig för sig själv” (Kullahusets hemlighet, 2016). Språket med Rudbecks vackra piktur bildar ihop med teckningarna en mental landskapskarta – om ni så vill över tystnaden som omgav henne. Jag lägger gärna en formulering av Sten Eklunds ”Paléen” i hennes mun: ”Kort och gott inbillade jag mig att allt kunde levandegöras i ett klart och tydligt språk. Jag vet numera bättre” (Kullahusets hemlighet).

Bild: Maria Rudbeck

Det träffar också en tummad och nött anteckningsbok. På etiketten står med prydlig skolstil innehavarens namn:

Herr o Fröken

Daniel o Berta

Ericsson Sonesson

Wästra Ströö

Trollenäs

Först trodde jag att Sone Daniel Sonesson (1899–1976) och Berta Ericsson (1906–2001) skrivit häftet tillsammans. De var barndomsvänner från Västra Ströö men gick tidigt olika vägar.

Häftet är uppenbarligen Sonessons. Intagen först i Helsingborg 1932 avled han på ett vårdhem i Trelleborg 44 år senare. Den lilla boken kom till under hans vistelse på Sankt Lars 1943–1949.

Sonesson skriver tätt, rad för rad, ord för ord, där stavelser och bokstäver dras ut, förlängs, förmeras i ett flöde som närmast blir en asemisk skrift. Vissa ord återkommer såsom orten Västra Ströö och barndomsvännen Berta Ericsson. Varierade, snirklade, utdragna. Ibland bryter han av med starka känslor.

”I denna Djävliga Wäärld” eller längtan efter ”min lilla flicka”, det vill säga Ericsson.

Men hans energiska skrivstil löser upp verklighet och tankar i ett grammatiskt och ortografiskt flimmer, refererar till vad han lämnat bakom sig, omväxlande mycket fjärran och påtagligt nära. Jag läser hans flödande bläckskrift bättre i ljuset av den österrikiske poeten Ernst Herbeck (1920–1991), liksom Sonesson inlagd på mentalsjukhus.

Hemlängtan Jag längtar inte bara hem, det är mer än så. Hemlängtan är en pina utan likhet. Man härdar inte ut att stå utanför. Jag

(Ernst Herbeck, Inte varje mänska har en mun, Dikter i urval, översättning Görgen Antonsson, 2013)

Bild: Sone Daniel Sonesson

Sonessons häfte tål att jämföras med till exempel Carl Fredrik Reuterswärds klotter från 1950-talet eller Åke Hodells smärtsamma häfte CA36715 (J), 1966. Språket upplöst i trevande slingor och revor för att med det formlösa förstå det ofattbara. Om ni vill – ett språk av nödvändighet utanför det vanliga språket. Sonessons häfte bärs av en dualism han inte visste vad han skulle göra med. I hans journal noterades vid intagningen 1932: ”Säger sig vara hälften man och hälften kvinna och talar som man med grov basröst, som kvinna med liten pipig röst”. Och han nämner också barndomskamraten Ericsson. I häftet växlar hennes roll mellan föremål för längtan och närvaro i hans inre; de två behöver inte stå i motsats till varandra. Ty hans öppna fält är att han är två, man och kvinna, men att skrivandet aldrig lyckas ena denna tvåfaldighet.

Sonesson drömmer slutligen om begravning – och upprättelse. ”Det är visserligen sant i denna värld var det en så god man och kvinna som hetter (sic!) Dalle Berta eller Daniel Berta Sonesson Ericsson I denna jordmån vill jag en gång viga mig med min Frändesjäl.” För Sonesson verkar språket ha varit ett sätt att undkomma sjukhusets och myndigheternas förnekande av hans identifikation med bägge könen.

Britta Sjögren (1930–2001) var textillärare; det märks i de böcker hon läst och approprierat. Här blandas garn, färg, penna. I Astrid Lindgrens antologi I diktens värld, 1994, har hon med färgsprakande glädje gått in i olika dikter och skapat bilder direkt över stroferna. Och i Marie Cardinals Orden som befriar, 1978, har hon också gått rakt in i texten och placerat sig där; en tecknad sittande kvinnofigur i en passage, som handlar om barn, representerar henne själv med kommentaren att hon redan är gammal, 64 år på det 65. Approprieringarna av böckerna var ett sätt för henne att gå in i vad hon läste för att ta över, ta till sig, som det ju finns åtskilliga exempel på inom artists’ books.

Sjögren är en av de intensivaste i sin översvallande inlevelse. Intensiteten är täthet i de tecken där språket inte räcker till, och nog är det en förbindande länk mellan de konstnärer jag nämnt.

Bild: Britta Sjögren

EN ANN AN VÄRLD

Konst från Sankt Lars sjukhus

Kulturen, 2023

TEXT / Broschyr

Mats Engström

Utställningsproducent och intendent

Thomas Millroth

Frilansande konsthistoriker och kritiker

GRAFISK FORM

Pernilla Frid

FOTO Kulturen

FORMGIVNING / Utställning

Camilla Ed

Konstverken, skapade utifrån de material som funnits tillgängliga, utrycker kreativitet och skaparlust, men även oro, leda och ångest. Att vara intagen på Sankt Lars innebar att befinna sig i en annan värld, avskild från resten av samhället.

En annan värld kan också skönjas i konstverken. Det är fantasins och vanföreställningarnas värld.