Carl Wi lhelm Blomstran d. Om a
n1e
n ågo n
a lien um
fanns
plats
berättigad
att
om
allt,
som
i
verklig
« Nil human i
I det varma, rika hj ertat
p u to » , så va r det han.
för
sig säga :
m ening
bar m ensklighetens
Om fosterla ndet blef den form , under hvilken detta i första
pregeL hand
va rit
förband · sig
m ed
hans
känsla
och tanke, berodde det på
den dj upa tacksam hetsskuld, i hvilken han kände sig stå för allt, hvad
han
såsom
genom
anförtrodt
dess utom
för
detsam m a gods
att
Blom strand
erh ållit
m eddela lifvets
- icke såsom sitt - utan åt
största
andra. värde.
I
gifvandet
Och
låg
han h ade
också
mycket att gifva - icke j u st af denna verldens goda ; fast
äfven
det
a ndra
- ; m en af sitt a ndliga i nn ehåll ; och det räckte och växte
på
ett
nä stan
förunderligt
sätt
räckte till att dela åt
j u m era h a n gaf. Med den för honom egna klart förstående blicken på tingen, '
hände det stundon1 , att h a n sk akade sitt h ufvud m ed ett : « det är besyn nPrligt, En
af
land . om man
dessa
att
n1enniskor icke
e nkla
kunna
förstå
en så
enkel sak » .
saker var j ust begreppet fosterland, fädernes
« Det är» , sade han en gång, « obeg ripligt, att man kan tvista
något
sådant,
att
man
kan sätta [raJn tidsu topier, on1 h vilka
intet vet och intet kan veta, såsom faktorer, vid sidan af det
konkreta
innehållet,
som
ligger så
klart i sjelfva orden - h vad
våra fäder gjort, h vad det land, som fostrat oss, gifvit. Fosterlandet är for Jz u(ujP g en e ra tio n san1nzanj'a ttningen af fädernas gärning, del skydd de beredt oss, det arf de lenuzat oss. Det är tacksan1. helen och känsla n af ansvar, son1. ska ll drifva oss att ytterligare jo rkoji a detta a1j'. På det sättet växer f os terla ndet med de nya sltigten det anunar och danar. » ·
Att
s u n d a,
den na
kl ara uppfa t t n i n g sk u lle göra Bion1strand
ä fven till en v a nn fornn1 i n nesvä n , är t ydl igt När
den
K u lturhistoriska
.
Fö reningen
därför stiftades, 1n ed
q c n uppgift e n att sky dd a och rädd a n1 inn ena af fäder n a s gärning, och
dä r l ill
fogade var
tack s a n1 h eten s kon seqvens, det fo rtsa tta o rga gi fvet, aU densa n1 n1 a i Bion1 stra n d sk ulle
n i ska
arbetet,
det
1 l n na
en hä ngifven vän.
H an va r också en a f sti fta rna, til lhörde
frå n bö1j a n s ty r els e n och var u nder en följ d af år den n as fö ra nde. ofl a
H an
t u n ga
s l tl n delse
i
de l t o g
v.
ord
m ed ett intresse, som al d rig s v ig t ade, i del
arbete, son1 fö regick och förberedde n1 u s ee t s återupp den form , son1 gen on1 detsam m a blifvit banbrytande.
Ej u nder då, on1 Blomstrands tal vid den fest, n1ed hvilken n 1 u seet i n vigdes · sku lle n1 er än vanligt vibrera af d e n n a fö r honon1 e gen d on1 lig a n1 edryckande känsl a - h är kän slan af att n ågot nytt och godt var byggdt på gan1 n1al god fo sterländsk gru n d . h ö rde
det
före n i ngen kla ra
talet,
någo n si n
i n telligens
verksam het.
glönuna
och
får
D e son1
det icke, lika litet son1 den K u l t urhist. glön1 m a
prak tiska
den
sinn e
n1 a n , ä fven
hvars räck te
rik a
hj erta,
till fö r dess