Bosebo kyrka i komparativ belysning

Bo s e b o k y r k a i komparativ belysning. Föredrag Yid Kulturhistoriska Föreningens årsmöte i

Lund d. 14 Juni 1894.

af

G. J:son Karlin.

Då nu den sista af de större länkarna blifvit infogad i den kedja� rned hvilken I{ulturhistoriska Museet afsett att till Att minneshelt sam­ manbinda de för olika stånd och klasser inom landet egen domliga fonner, kulturutvecklingen tagit under gågna tider, torde det också vara skäl att underka sta denna nya län k, represeutanten för det gmnl a andra ståndet, en särskild granskning. Alltsedan den plan för ·Museets byggande och ordnande uppställ­ des, hvars förverkligande blef en tnöjlighet, när :Museet lyck ades för­ värfva Per Henrik Lings gamla gård och trädgård, och hvilken nu i sina grundrag är genomförd, har ett af hufvudsträfvandena varit att finna en på sam m a gån g värdig och efter Museets ekonomiska möj­ hgheter sam t det utrymme platsen erbjöd afpassad byggnadsrepre­ sentant för den andliga odli ngen och det stånd, som varit den specielle bäraren af densamma. Det har särskildt varit trenn e små tr.ätirnrade kyrkor, som härvid kommit i fråga, Granhults i Kronobergs, Hedareds i Elfsborgs sam t Bosebo i Jönköpings län . Att den sistn ä:mda blifvit vald har väl närmast b�rott därpå, att hennes förvärfvande just kunnat ske, när hon för ändamålet bäst behöfdes, och att det pris hon betingade lät sig förena n1ed de 1nedel, Museet kunde förfoga öfver. Hon står nu åter, föga 1ner än tvenne månader sedan den prote­ stantiska trosforn1ens ord, för hvilken hon blifvit uppförd, för sista gången ljödo under bennes hvalf, visserligen icke läugre so1n en församlings­ helgedom i den svenska folkkyrkan, 1nen dock so1n ett talande vittnes­ börd om det troslif och den from m a of:fervilbghet, sorn äfven i de fatti­ gaste bygder af vårt land togo sig ett från all puritanism sk ildt uttryck, när det gällde att åt Herrans hus gifya en det höga ändamålet vär­ dig utsmyckning. Hon täljer här, i k retsen af de andra gamla bygg­ n ader, som från olika trakter af landet van drat ned, för att i den gamla J[ ultwrhistm.,iska meddelanden.

l

- 2-

nordiska 1netropole n njuta sin ålders hvila, många andra märkliga ting ur vår andliga och materiella odlings historia, om tider då våra skogar ännu icke voro glesnade eller uthuggna, m en också den odlade bygden var mindre och gaf ett knappare bröd, om länge fortlefvande traditioner, sägner, byggnadssätt och Inålarkonst, om yrkesskicklighet, folkseder, saker, åt hvilka vi i det följande skola egna en närmare skärskådan.

Sägnen förtälj er, att bland de åhörare, sorn samlades i Sandvik, den äldsta kyrkan i V est bo, för att höra läran om h vite Krist , befann sig äfven en trälinna vid namn :Maj a, häradets n1äktige höfding Boses på BoBbynäs laga egendom . Maj a blef till Boses stora harm vunnen för den nya läran och, då hon icke ville låta sig rätta, dömd att mista lifvet. Hon utbad sig som en nåd att dessförinnan få 1ned ett järteck en styrka kristendomens sanning. Då Bose var en resonlig man, ville hau visserligen icke neka henne detta, men förbehöll sig dock försigtigtvis att själf bestämma järtecknet ; Maj a sku11e fastbunden vid en säck ste­ nar - simma öfver sjön. Färden lyckfl,des till Boses och hans husfolks stora häpnad i det stenarna förvandlades ti11 fjäder, som lätt bar henne öfver till andra stranden. Då böj de sig Bose för den nye mäktige guden, lät sig m ed allt sitt husfolk k ristna, tog Maj a till hustru och byggde på den plats där hon landat en kyrka. Nog chevaleresk att uppkalla k yrkan efter hustru Maj a var emellertid hvarken Bose sj elf eller hans tid, utan blef det i stället hans eget na1nn, son1 förbands med den nya helgedomen, under det att därmot sj ön, Mejsj ön, skall hafva fått sitt namn efter henne. Sådan hörde jag vid 1nitt be­ sök på platsen som maren 1892 sägen förtäljas . Wieselgren lemnar i Ny Smålands beskr,fning ett par andra varianter; enligt den ena skulle Maj a redan varit Boses hustru när järteckn et skedde, och kyrkans läge icke bestämts af den plats där Maja landade utan på det vanliga tradionella sättet n1ed tvenne otamda tvillingstutar, enligt den andra, i hvilken qvinnans namn var Cicilia, blef hon trots järtecknet afrättad, hvarvid på gammalt legendariskt sätt en källa upprann, där hennes blod flöt. I närheten af kyrkan finnes ännu Sisselas källa, vid h vilken det så sent som i detta århundrades början offrades. Samma sägner under skiftande former Inöta oss för öfrigt vexlande 1ned Laurentiiiegen­ den och andra vid flere af våra äldre kyrkor. Den byggnad, åt hvilken sagan låtit Bose gifva namn, har för länge sedan försvunnit, lemnande OSS att från dess efterträdare i kanske tredje led jämförd Ined andra äldre kristna tempelbyggnader i Norden söka sluta oss till, huru Boses gam la kyrka en gång såg ut. Det är medeltidens alltnärrna enkla grundforn1 , ett rektangulärt skepp med ett s1nalare qvadratiskt kor åt öster, som äfven i denna yngre byggnad möter oss. Till denna grundform sluter sig en låg 1nen rym}jg sakristia 1not nordsidan af koret, en från denna ledande öfverbyggd predikstolstrappa samt ett vapenhus med kyrkans hufvud­ ingång mot skeppets östra sida (fig. 1 ). När kyrkan, säkerligen på den äldres plats, uppfördes år 1652 s aknade hon emellertid dessa utbyggen. »

«

-3-

eJ

,.....

oD �

..!.:: .... ,, ..!.:: o .=l Q) en o

�

•

--1Vid hen nes rifning visade det sig, att hon i stäl let haft en med va­ penhus försedd hufvudingång på skeppets södra sida sawt en m i ndre sak risti-ingång på sam1na sida af koret 1). Jäm föra vi nu denna anordning 1ned den, SOHl möter oss vid fiera andra mi ndre kyrkor i vårt land , hvil ka bevisligen tillhöra medel­ tiden, skola vi finna öfverensstäm melsen fullständig m ed undantag för de äldsta, där en 1notsvarande ingång vanligen funnits äfven på norra sidan af skeppet. Bland träkyrkor vill jag härvid särskildt fram­ hål la Granhult och Heclared . Bland sten kyrkorna torde det vara obehöfligt att n ä1n na n ågra enskilda, då åtmin sto ne hvad den äldre öfvergångstiden och gotik en beträffar Skånes flesta, lik om ett stort an­ tal af öfre Sveriges kyrkor visa sam m a anläggningsplan . När den åsorn fallet är n1ed flertalet af våra ro­ särskilda sakrastian saknas, man ska helgedomar, i hvilka koret afsl u tas med absis, en anord­ ning som för öfrigt endast kan tänk as, då sten el ler resvirke an­ v än d ts, är det istäl l et denna, ba�om altare och altar kåp befintliga Afven förhål l andet 1nellan kor och hal fru n d so1n bildat sakri tian . skepp äro här desalnrna so1n vid de flesta af våra äldre landtkyrkor rn ed rak altarvägg - för att näm n a ett par exem pel på sten bygg­ nader, de nu rifna k yrk orna i Arrie och Bj ereshög j ämte den äldsta och ursprungliga d elen af Bunk eflo , hvil kas tillkomst tord e kunna sättas till tiden före 1200, samt från en något senare tid Eljaröds, Emitslöfs och IGaby, samtliga i Skån e . Det nästan qvad ratiska koret är af något större Fig. 2. djup än skeppets halfva längd, dess bredd två tredjedelar af skep­ pets, hvars längd och bredd till hvarandra stå i förhål lande af 4 til l 3 . Detta gör hvad beträffar m åtten 2 ) på Bos e bo kyrk a ett kor af 9 X 8 1/2 till ett skepp af l ö 1i2 )'( 12 1/2 , hvilket är fullkom ligt ej blott sam1na propor­ tion utan äfven mått, som vid den ofvan­ nämnda 1n edeltida trä­ kyrkan i Granhult och d Em ungefärligen samGranLults kyrkas plan. tida, nu rifna kyrkan ·

1) Om den gamla låga igeno..:atta kordörren i BoR bo gick om på ocå många anclra ställen ägen om en mäktig m}ln, Rom, då han i sin ::;tolthet ick kunde finna sig vid att gå in i kyrkan o-enom samma lörr so m det öfrio-a folket, lät för ::-;ig hugga upp egen ingång. kan

)

2 Jag använder här anläggning.

amma gamla längdenhet, alnen, som användts vid kyr­

-5i Kalfsvik, likaledes i Kronobergs län, samt flera andra k.vrkor byggda med liggande timmer; en särskild orsak härtill skall jag i det följande framhålla. Redared åter, den försåvidt jag känner enda verkliga stafkyrka, om också af enklaste slag, som ännu är tillbaka i Sverige, sarnt Hångers gamla >>Skrifteskyrka» i Jönköpings län visa där­ emot i likhet med flera af våra äldsta kända af sten uppförda roman­ ska helgedon1ar, Flåväl en och annan med rak altarvägg t. ex. Glem­ minge, som de flesta n1ed absis försedda, bland hvilka jag utom de skånska skulle vilja påpeka Vombs i Vestergötland, l{umlaby på Vi­ singsö samt Tumbo i Södennanland, ett något olika förhå1lande såväl mellan kor och skepp, i det korets djup är mindre än halfva skeppets, som 1nellan skeppets vinkelsidör. H vad kyrkorna 1ned korrund be­ träffar är, om jag så må kalla det, missförhållandet mellan kor och skepp dock icke större, än att detsamma försvinner, om halfrunden inräknas i det förra. Visar Boseho kyrka i sin planläggning en fullt medeltida karak­ ter, liksotn denna, hvad beträffar mindre helgedmnar inom Sverige, ej företer någon synnerlig skiftning under ruedeltidens äldre och yngre skede, gör hon det i lika hög grad, hvad konstruktion och resning angår. H vad den senare beträffar, visa skeppets ytterväggar en höjd af 61i2 a]nar - vi vilja fortfarande begagna det gamla måttet - mot en dubbelt hög takresning, hvilken senare således håller .samtna 1nått som skeppets hela bredd; äfven korets takresning visar inom sig fullt n1otsvarande propotioner. Däremot är förhållandet n1ellan höjden hos dess väggar och takresning en annan; under det att väggarna här hålla samma höjd som i skeppet, är takresningen, beroende på det smalare underlag på hYilket den höjer sig, fyra alnar lägre, hvarigenom tak­ vinkeln erpellertid blir densamma sotn i skeppet. Alldeles lika förhål­ lande inom takresningen har jag iakttagit å andra, specielt Småländska kyrkor såväl i sten son1 trä från yngre medeltide-n, hvarmnot ofta den proportionella skillnaden mellan ytterväggaruas och takresningens höjd visat sig mindre. Granhult, sorn jag äfven i detta fall vill ställa som typ för ren götisk träkonstruktion, visar emellertid i båda fallen full öfverensstämmelse. I Redared åter nå väggarnas höjd till nära två tredjedelar af takstolens åväl i skepp son1 i kor; då gafve : lvinkeln är densamma, framgår att det senares vägghöjd här är 1nindre än det förras, ett förhållande so1n särskildt liksom en mindre spetsig takvinkel i allmänhet får anses tillhöra den äldre 1nedeltiden, under det att tak­ stolens höjning utan att bredden på Ullderlaget proportionsvi öka framkallat de för gotiken karakteristiska starkt spetsvinkliga gafvel­ röstena. Granhults kyrka lemnar en god ledning för bedömande af, hurudan takets inre förbindel er ofta torde hafva varit och om desamma äfven i våra lika väl som i de norska träkvrkorna kunnat hafva äfven en annan v betydelse än den rent konstruktivt praktiska. vfver det platta med mål­ ningar från tnedelti<lens slut försedda innertaket höjer sig en takkonstruk­ tion, som säkerligen en gång stått fri för allas blickar och åt templet gifvit en lyftning, som väl anstår gotikens fonner. Från de vinklar hvarje takspann bildar utgå diagonala stafvar son1 rnötas och i skärningspunk­ ten bilda en korshvalfvens slutsten motsvarande tapp; skärningarn�

-6 --

hafva sedan varit med hvarandra förbundna gen01n en i kyrkans l ängd­ riktning gående staf. Det branta vattentak man genom den höga tak­ konstruktionen vunnit och som för öfrigt väl passade för vårt klimat med sina snödigra vintrar bibehölls af den nordiska renässansen och vann kanske i denna till och rned sina mest halsbrytande triumfer. Täckning med torf, som väl låter sig tänka vid våra små äldsta gudshus af trä, likaväl som vid menniskoboningarna, var emellertid ef­ ter detta omöjliggjord. Det blef spånen, i Södra Sverige den huggna grofva ekspånen, sorn härmed torde hafva gjort sitt inträde såsom täck­ m edel icke blott för taket utan äfven för sjelfva väggytorna. Den spån som ännu kläder Granhults kyrka tyckes såväl genon1 sina ovanliga din1en­ si011er sorn genon1 den ingalunda fattiga, starkt gotiserande geometriska ornamentik, sorn i densamtna tagit gestalt, tyda på hög ålder, kanske lika hög so1n kyrkans. Jag kan med täml ig visshet säga detsamma om Bosebo, Stockaryd rn. fl., åtlninstone är den det delvis, ty, om det också är klart, att den under tidernas lopp skadade spånen rnåst ersättas med ny, torde detta sällan hafva skett i så stora samtida qvantiteter, att den uya formen kunnat förrycka den gamla ; den har tvärtorn fått beskedligt foga sig in i hvad som redan fanns. Detta har bäst visat sig, där man i friser och väggindelningar kun nat konstatera, att till och rned spån, som blifvit under en m ycket sen tid insatt, formats efter den gam la. Skulle vi också på grund häraf icke kunna tillerkänna den mörknade ekspån, son1 täcker våra gamla träkyrkor och staplar, i all­ m änhet samrna ålder sorn dessa, betyder det därför föga ; karakteren har icke blifvit förändrad ; händerna kunna rnöjligen vara Esaus, rö­ sten är i alla fall Jakobs, och det är m ed en säreget ljudande stämrna den talar. Det återstår vid granskningen af våra träkyrkors konstitutiva för­ hållanden ännu en fråga, visserligen för omfattande för att. här kunna vinna sin fulla utredning, men son1 därför icke får förbigås. Det är frågan om de bäran de delarnas, väggarnas, konstruktion. Dir.trichson berör i sitt förtjenstfulla arbete orn de norska stafkyrkorna äfven nå­ got de rnotsvarande svenska förhållandena och kommer till den säkert mycket riktiga slutsatsen, «att det icke kan vara tal orn att på denna väg söka ursprunget» till det egendomliga skott, den medeltida kon­ stens träd skjutit där uppe vid fjord och fjäll . I sina uttalanden, för så vidt de röra svensk kyrklig träbyggnads­ konst för öfrigt, är förf. däremot icke lika lycklig, äfven frånsedt det att han antar, att den 1882 rifna kyrkan i Hånger var den sista n1edeltida träkyrka i Sverige, under det att vi i sjelfva verket ännu ega eller intill den sista tiden egt icke så få, af hvilka jag, för att endast nämna några exempel, vill erinra on1 de förut här särskildt frain­ hållna kyrkorna i Granhult och Hedared , den nu utdömda kyrkan i Stockaryd , den för endast trenne år sedan rifna kyrkan i Furuby, samt den allmänt kända och för sina målningar beröm da Råda kyrka i V errnland m . fl. Det är särskild t i hvad han yttrar om de konstruktiva förhållandena i de svenska kyrkorna Dietrichson be­ L gått några rnisstag, som jag ej kan underlåta att här i sammanhang rned framställningen af de bärande delarna påpeka.

jl

-7

Hvad man vid kristendomens införande vid byggandet af de nya gudshusen lån ade utifrån var helt säkert endast det för ri tualen nödvän­ diga, förhållandet mellan skeppet, församlingens, och koret, de officierande andliges rum, h vartill sedan kom anordningen med de båda förhusen, vapenhuset för folket och sakristian för presterna. För öfrigt torde man, åtminstone när det gällt aflägse liggande landsändar, accepterat det rå­ dande byggnad ssättet, h vilket i ett skogrikt land som Sverige torde varit det säkerligen långt tillbaka i hedenhös p raktiserade blockhus­ bygget., uppförand et af rektangulära hus, hvilkas väggar bildas af öf­ ver hvarandra lagda, mot ändarna i och för sammanfogningen, knut­ ningen ( Fig. 3), urgräfda trädstannnar, mellan hvilka man för vinnande afstörre täthet fogad e ett lag mossa. Steget från användande af rund­ timmer till byggandet m ed kanthuggna stockar är icke långt, betingadt so m det är af behofvet af större tätbet och skydd mot väd er och vind. Ett ytterligare frainsteg inom detta byggnadssätt är ytterknutarnas bort­ tagande, hvarm ed också en annan fogning af hörnen började, den så kallade laxningen, stockändarnas tillyxning till trapezliknande tap­ par, hvarigenom en öfverlagd stock äfven utan yttre knut fastläser en und erliggande. Dessa trenne sätt att bygga timmerhus hafva, äfven sedan en ny fonn vuxit frarn ur en äldre, fortfarit att lefva samtidigt, om också det älsta - byggandet med rundtim mer -- ej längre har någon nämnvärd användning, n är det gäller uppförande af mennisko­ boningar. Man behöfver visserligen icke, för att förklara detta byggnadssätts al lmänna förek01nst i de svenska träkyrkorna, såsom D ietrichson uppställa frågan, «Oln dessa blockhuskyrkor invandrat öfver Danrnark eller Pommern eller åt båda vägarna» . Råda, Granhult och Stockaryd äro sådana kyrkor, detsamma voro Furuby, Ka lfsvik, Tånnö och andra nu rifna. Af yngre träkyrkor torde ingen enda kunna uppvisas, i hvil­ ken man ej följt detta byggnadssätt. Så är också förhållandet med den kyrka, med hvilken vi här särskildt sysselsätta oss, Bosebo. Först här möter oss emellertid en konstrukti v olikhet, låt va ra ej af grundväsentlig art, utan endast en sådan , so1n betingas af de olika ändam ål , de olika tros­ samfund, för hvilka de båda kyrkorna blifvit byggda, uppställt för sär­ skilda delar af densamma. Granhults kyrka har liksom de gamla ternpien i Hånger ·och Kalfsvik haft en triumfbåge öfver en smal ur skeppets östra vägg upphuggen koröppning. Då korets ·längd väggar således icke som i Bosebo, där det gällt att lemna perspektivet öppet, kunnat sluta sig direkt genon1 laxning i hörnen till skeppets fondvägg, har desammas förbindelse 1ned den11a i stället fått åstadkommas geno m knutning. Få vi också anse blockhustypen som inhemsk i våra kyrkobygg­ nader, torde det däremot vara mer än tvifvelaktigt, otn förhållandet är detsamm a med tvenne andra for1ner, so1n möta oss vid en under­ sökning af vår gamla träbyggnadskonst, resvirkes- och sk?jtesve'rkskonstruktionerna. Redan däraf att den förra uppträdt uteslutande i gamla norska provinser, Jemtl and och Viken samt gränsprovinser såsom Vermland och V estergötland ligger det nära att tänka, att densamma leder sitt ursprung från Norge. Den enda kyrka af denna byggnadstyp, som •

-8--·

Fig.

R.

Fig. 4.

återstår, nämligen Hedareds visar till sin allmänna konstruktion en full­ ständig öfverensstämmelse med de kända norska stafbyggnaderna. I en fals på fotträden äro tjocka uppstående ekplankor indrifna (Fig. 4), hvilka upptill samrnanhå1las af öfverliggande bjelkar med fals i underkanten; förbindelsen i väggarnas hörn åstadkotn1nes 1nedelst grofva stolpar son1 rida på fotträdens knutar. För att ytterligare styrka konstruktio­ nen äro snedstafvar inhuggna i ran1verket på innersidan af väggarna, hvilkas yttersidor numera brädfordrade visa sig en gång hafva varit spånklädda. Mer än sjelfva byggnadssättet har Hedared dock icke ge ­ mensamt 1ned den norska typen, ytterst enkel som han är visar han, som vi förut sett, för öfrigt sa1nn1a grundkaraktär som våra andra små Inedeltidskvrkor. Den tredje typen, skiftesverkskyrkornas, har både haft en allmän­ nare förekmnst och visat en rikare konstnärlig utveckling. Till denna klass hörde såväl Pjetteryds som Hångers gamla kyrkor jän1te flera an­ dra småländska nu rifna helgedomar. Man torde vara berättigad att

Fig.

(

5.

---- -

Fig. 6.

-9misstänka öfverallt i de trakter, där byggnadssättet var kändt, att detsamma skulle fresta til l använ dning, när det gällde uppföran­ det af kyrkor, hvilkas skepp i längd höllo mer än 20 a 24 alnar. Det gam la sättet att bygga Ined hela, liggande, i hörnen k nutade eller laxade stockar måste förbjuda sig sj elf, när dimensionerna sträcka sig öfver de 1nått skogen sätter för till detta ändatnål brukbart tim­ mer. Man kund e visserligen skarfva stockarne, men detta blef i all a fall alltid ett vanskligare tillvägagångssätt än det som skiftesverks­ konsfruk tjonen erbjöd. Genom användande af detta byggnadssätt nänDast motsvarande det tyska och danska bindningsverket med i nfogadt tegel samt det dansk­ skånska bälhusbygget, vid hvilket ofta icke en gång något fotträd åt­ minstone ej af svårare dim ensioner behöfdes, kunde man utsträck a väg­ garna, hur långt man ville. Jag nämnde bålhus eller SOID de Of'kså kallades bålverkshus och antydde, att fotträdet för dem. var af mindre betyd else. Hufvudvigten låg nämligen här på de antingen som, i ett vanligt bålverk i jorden, neddrifna eller genom kortare fotsyllar förbundne på l ämpligt afstånd från hvarandra, upprät ställda stockarna med falsar i tvenne 1notsatta sidor, när det gällde längdbyggnad eller i tvenne vin­ kel satta, när det gällde att göra en afvikning åt sidan. För de i senare fallet erford erliga hörnstolparna, s. k. klostolpar, kräfdes naturligtvis särskildt grofva träd . Samma stolpe kunde för öfrigt genom i nfals­ ning på ännu en sida gifva stöd fö r en 1nellauvägg. Använde n1 an timmer rundt eller hugget (Fig. 6) för att fyl la npp IDel lan de uppstå­ ende stolparna, spetsade man endast till det i ändarna och dref det därpå horisontalt ned i de därtill formade fal sarna. A nvände n1an åter som i Skåne plankor (Fig. 5) fordrades naturligtvis ingen särskild tillspetsning af dessa utan endast falsens rektangulära utfor1nande. Byggnadssättet, som i Småland och V. Götland kallas för skiftes­ verk, kan på visst sätt betraktas smn en 1nellanfonn IDellan resverks­ och blockhustyperna. I{ulturhi storiska m useet eger i det ga1nla härberget från ... ranäs i � 1nåland, åt hvilket såväl på grund af tradition som byggnadssätt 1nåste t1llskrifvas en 1nycket hög åld er, ett i ntressant prof på fö rbindande i samma byggnad af blockhus-, skiftesverks - och jag skull e nästan kunna till­ lägga - stafkonstruktion. Ytterväggarna äro sinseinellan fö rbundna �enom knutar, lähgdväggarna innanför svalgången dock afd elade gen01n 1 fotträdet infalsade vertikalstafvar, hvilka i sin ordning genom falsar inåt lemna fäste för horisontalt lagda ti llspet ade rundträd , so1n bilda mell anväggar. Då det in01n det gamla Sverige specielt är i �måland, so1n skiftes­ eller bålverket komn1it till användning vid u ppförande af kyrkor, då � et ä r kä1�t i .V estergötlands gränstrakter 1not Halland, där det liks01n :r Slzåne haft en mycket stor anvä ndning i profanbyggnader och väl ocksa en gång i tiden vid kyrkobygge, då det dessuton1 visar starka rnotsvarigh eter i de tvenne när1Daste landen mot söder, öfver hvilka så m ånga kulturströmningar nått vårt land, torde det icke vara obe­ rättigadt att från detta håll söka u rsprunget till en byggnadsform, son1 afgj ordt måste anses smD en kulturutveckling, närn1ast frainkallad af en börjande lDinskning i tillgången på timmerträd . Dietrichson m issupp-

-10-

fattar i sitt ofvauuämda arbete skiftesverksfor1nen; han anser att den i det hela satn1nan faller 1ned stafbyggnadstypen, 1nöjligen 1ned den skill­ nad att de ramarna fyllande plankorna icke äro infalsade i, utan nag­ lade fast vid väggarna fot- och öfverträd. Smn vi sett eger intet af dessa förhållanden rum; någon nagling kommer icke i fråga, och in­ falsningen går i den mot atta, horisontala riktningen. För att till slut med stöd af de ofvan gjorda undersökningarna af­ gifva ett, låt vara hypotetiskt, svar på frågan, hurudan Bo ebo äld. ta kyrka var beskaffad, torde vi först kunna antaga, att hon, hvad allmän plan och form beträffar, ej visat några synnerliga skiljaktigheter från den Boseho kyrka, med hvilken vi här närmast sysselsätta oss. Helt säkert har emellertid takresningen varit lägre och yttertaket kan ·ke i likhet 1ned andra byggnader täckt 1ned torf. H vad väggarnas konstruktion beträffar, torde vi 1ned fullt skäl kunna antaga, att v id densamma icke den exotiska stafbyggnad typen varit använd; och de 1nå dimensionerna säkerligen betydligt mindre än hvad den nuvarande kyrkan visar, gifva oss också all anledning att förmoda, att 1nan, äfveu om redan då skiftes­ verket var kändt, dock liksmn sedan begagnat den ga1nla inhetnska blockhuskonstruktionen, för hvilken de väldiga skogar, som o1ngaf den oansenliga bygden, kunnat afgifva n1er än tillräckligt tim1ner. Att detta emellertid icke som nu var laxadt i hörnen utan knutadt, vare sig det för öfrigt varit rnndt eller tuktadt tim1ner som användts, torde vi väl också utan faran att n1is taga o kunna antaga. Ett spar ·amt lju. silade in genom n1å uppe vid taket sittaude vindögon; 1nen det behöfdes icke heller 1nera, då ingen utom presten sjelf kunde eller fick lä a i bok. t;ådan som vi nu skåda kyrkan före­ ter hon 0111 vi veta en helgedorn från Lutherdomens dar. Det gamla altarskåpet, där helgonen tronade under sina baldakiner kanske n1ed 8:ta Cecilia i mittelfältet, tinnes icke mer; dopfunten från kristendo­ mens första tid r i Norden står ännu qvar däruppe vid » Sisselas« källa och den gamla bild af den kor ·fä te som en gång hängde i triumf­ bågen har, sedan denna ersatts 1ned en arkitrar, öfver hvilken Morin konstförfarna pensel t.nålat englar sväfvande med korset, fått söka en mera undangömd plats. :\led S. N. 1Jti01·ins namn förbinder sig om vi undantaga det gamla ronäs�ansaltaret från Reng i Skåne, på hvilket Daniel Thomisön Malmo­ giensis och Andreas Jakobi Trelleborgiensi. en gång nedlade sin ej obetydliga konst kicklighet smnt den i barockstil rikt irade dopfunt n likaledes från Reng allt h vad om nu i färg och snid verk fägnar ögat (Fig. 7). Han var en på sitt sätt märkelig 1nan uenne .Morin. 1) '"rorpare on från Gno jö i Småland födde' han 17 47, egnade sig först åt skräddare· :Yrket, därpå åt jordbruk, tills han, när grannsocknen Anderstorp år 1771 skulle skaffa sig ny predikstol, åtog sig utförandet af denna, h vilket skedde till allmän belåtenhet; samtidigt hänned 1nålude han äfven kyrkan. 177t; skar han en präktig vagga och sände som gåfva l� ort därpå blef han antagen till härad till den nyfödde tronföljaren.

1) De

biografi'ka

<.lata äro delvi

rad artikel i Nordi�k familjebok.

·

hemtade ur en med rn. (Eichhorn) signc­

- 1f-

- 12 -

mål are i Mo, m en utsträckte sin verksatnbet vida längre. Redan 1 7 7 2 hade han utfört f:nidverket till Bosebo nya orgel och kallades 1 7 8 2 att ytterligare pryda sam m a kyrka. N u utförde han ny predikstol och altarställning sam t 1nål ade den 1 85(:) borttagna altartaflau fram ställande Kristi korsfästelse. A rbetet afbröts någon ti d genom en kortare vi8telse -yid m ålareakaderniens pri nc1 pskola, clär han til l och med erhöll medalj . Aterkomrnen . fortsatte han dekoreringen af Bos e bo ; den fal ska skulptur­ frisen n ederst i skeppets tunnhvalf talar klarligen om principstudier, om de också icke visa sig hafva varit öfver sig resul tatrika. Den frarnställer scener ur l{risti uppenbarelser 1nellan uppståndelsen och himmelsfärden anslutande sig til l en större hvalfmål ning, Kristi h?'mmelsfärd_. hvilken åskådas af de på l äktarens fyl lningar målade apostl arne med u ndantag af 11homas , som i stället genom närmas te fönster envist tittar ut på kyrkbacken . Hvad särskildt predi kstolen beträffar, är den ett ganska karakteristiskt, kraftigt utfö i·dt prof på träskulptur i Gustaviansk stil . Till sin död , so1n inträffade 1 R 1 3 , arbetade Morin oförtrutet i sitt kall. Bland andra kyrkor, sorn i n nesl uta alster af hans pe nsel från Jenna hans efterakademiska period, kan j ag näm na Varbergs, Unnaryds och �Iossebo. :Men långt inuan Morin h aJe en annan n u okänd mästare, sam­ tidigt 1ned ky rkans uppförande, prydt henne med seccomålningar på kalkgrund , hvilka, rned all respekt för Mori ns konst, vi sa en afgj ordt h ögre så väl begåfning sum teknisk färdighet. Af de obetydliga spår efter dessa mål n ingar, son1 vid ky rkans rifni ng kommo i dagen , har det dock lyckats att utl eta fl ertalet af de ämnen, so m behandlats . Om vi börj a öfverst på Rkeppets södra vägg, finna vi först skapelsen, därpå syndafallet, så utdnft•andet ur pa,radiset ; bvad vestra väggen i nnehållit bar antagligen redan vid läktarens u ppsättande samtidigt 1ned det nya vapenhuset och sak risti au år 1 745 blifvit förstörd t. Nästa framställ­ ning nederst på skeppets uorra sida visade spår af en stad i brand, antagligen en f ram stäl l n i ng af LotR ut,r;ång ur Sorlom) och i den därpå följ and e tydde de fragtnent at » vagnar och resenärer« , som kom mo till synR, på Lr:: l 'aels l1w ·ns _qång åfrer Rr/da hafvet. Så följer öfverst i skeppet d en enda målni ng, som , genom att döljas bakom den nyuppsatta predik­ stolen, någorlunda kunnat L i behålla sig, fran1ställ ni ngen af Kl 'isti födelse. Af den därpå följande första målningen i koret var intet spår tillbaka, men det torde k u n n a antagas, att den haft sam1na äm ne som sin af Morin 1nålade efterfölj are nämhgen passionsh istoriens börj an, lirlanilet i Getse­ m ane. Efter denna bar följt J(ri8lu!i inföi ' Pilatus och på altarväggen Kristi. huiljiän,qn ing och utföran de till Golgata ; hYarpå å södra korväggen framställning lem nats af kO?·sf�:istelsen och uppståndelsen, den senare på sam ma plats repeterad af Moriu. Det platta i nn ertak : som kyrkan ur­ sprungEgen egde, bar också varit prydt med samtida 1nålni ngar, hvaraf några spår finnas på ö fversidan af det tunnhvalf hvanned kyrkan 1 7 7 2 försågs . Det var himmel och helvete som enligt gan1malt recept här varit fram ställda, för att ytterliga re gi f va relief åt prestens lockande och varnan de ord . Den kraft i kompositionen och den bredd i . pe nselföringen, son1 tal a ge nout de svaga resterna af d enna äldsta mål ning . tyda på en i Flandri sk skola väl öfvad hand och väcka vår undran öfver, att ·