Issuu

UL TUR o

EN ARSBOK

1935

KULTUREN EN

ARSBOK TILL

MEDLEMMARNA

KULTURHISTORISKA FORE NINGEN SODRA

FOR

SVERIGE

I 9 3 5

DENNA BOK AR REDlGERAD AV SVEN T. OCI!

THYCKT

UPPLAGA

4,500

KJELLBERG

EXEMPLAR

GHAVYRMANEH IIOS IIAKAN Olli.SSONS BOKTRYCKEHI l

LUNO.

KLICIIEEHNA

GRAFISKA

ANSTALT

1\HO

FRAN

OCH

PAPPERET

FINBRUKEN,

LUNO

A.-B.

STOCKHOLM.

1935

MALMO FHAN

MYNT- OCH MEDALJPRÄGLINGsTEKNIKEN INTILL OMKHING 1800 Av ERIK PERSON

l. MYNTPRÄGLINGSTEKNli\El\.

edan mynten tillhöra en fornsaksform, som i större utsträckning än någon annan undgå ll ödet att förstöras av tidens tand, är det m era sällan som de mekaniska hjälpmedel, varmed mynttillverkningen försiggått, bevarats till våra dagar. I äldre tid förstördes ofta myntstämplarna efter användningen, och det är jämförelsevis sent, som man börjar att i myntverk ens arkiv förvara utrangerade stämplar. Ännu värre har man farit fram med övrig mynttillverkningsattiralj, och av de många olika reds kap, so m nämnas i räkenskaper, inventarier och andra handlingar finnes knappast något b evarat. 1 Vår känn edom om myntpräglingstekniken i äldre tider vilar därför huvudsakligen på fynd av präglingsredskap, på observationer å dc präglade mynten samt icke minst på skriftliga redogörelser för tillverkningsprocessen. Vår kunskap om myntpräglingstekniken uneler nyare tid har på detta sätt blivit ganska fyllig , meda n mycket brister i vår kännedom om antikens och medeltidens mynttillverkning. Åtskilliga antika och m edeltida myntstämplar ha visserligen bevarats till våra dagar , och bevarade urkund er ha lämnat ypperliga illustrationer till deras användning, men när det gäller att tränga myntpräglingsteknik en in på livet, återstå ännu många dunkla frågor att besvara.

En uppfattning om mat erialets bristfällighet få r man då man vet, att man från h ela Sverige endast känner en odiskutabel myntstämpel från m edeltiden , m edan man frå n Danmark har fyra och från Norge ingen. A v d essa fem stämplar är ingen från äldre m edeltiden . En av de äldsta bevarade bildliga framställningarna av mynttillverkningsproceduren utgöres av en väggmålning frå n Pompei. .Man kan där följa hela mynttillverkningens gån g från gjutningen av myntämn et till m yntplantsarnas justering och prägling. Präglingen försiggår m edelst en hammare eller mindre slägga, varmed myntstämplarna på städet b earbetas.2 Denna enkla präglingsmetad, h a m m a r p r ä g l i n g e n , som väl a ntagligen är å rsbarn m ed m y ntet självt, användes ännu under m edeltiden och i modifierad form lå ngt in i nyare tid. En senare framställning av sa mma procedur, en skulptur daterad till 1000-lalet från klostret S:t Georges de Boscherville i Normandie, visar exakt samma tillvägagångssätt. Mynts tämpeln ~ir även här placerad på ett s täd , och m yntpräglaren svii nger en väldig h a mma r e till slag. En utmärkt bild av m ynttillverkningen vid m edeltidens slut lever erar HANS BURGKMAIR i d en österrikiske k ejsaren Maximilia n I :s »W eisskunig »,8 bild l. Man ser där hur metallen utha mras till lämplig tjocklek, hur myntplantsarna ulklippas och hur m ynten präglas. I bakgrunden samtalar den bliva nde kejsa r en m eq myntmästaren , och genom fönstret å t gården synas sm ä ltdeglarna, som r yka av h etta. Även vå r svenske 1500-ta lshistoriker OLAUS lVIAGNUS har i sin bok om de nordiska folken s liv försökt sig på alt i bild skildra mynttillverknin gen , men den framställning av präglingen , som han där ger, ä r föga upplysande och knappast på litlig.~ Medan mynttillverkningen i våra dagar är en stor industri . stod m y ntpräglingen ännu lå ngt in i n ya re Lid på det primitiva hantverkets nivå. De m y nlpräglingsmaskiner , som tid efter annan uppfunnas, underlättade visserligen i icke ringa m å n a rbetet, m en helt kom man inte ifrå n h a mmarpräglingen förrän stöt- eller skruvverket slagit igenom under 1700-talet.

13ild l. Myntverkstad i Wien omkring 1500. Triisnitt nv lf:ws Burgkmair.

Sj~iln1 präglingen är emellertid den proced ur i tillverkningsprocessen, som Lar minst tid i anspr å k. Inna n m eta llbiten kommit så lå ngt, att den är mogen för den stämpel, som för den stora allmänheten b etyga r sitt »hin c robur et securilas », måste d en genom gå en lå n g rad bearbetningar. Först och främst m ås te m etallen h a den k emisk a samma nsä ttning, som är i lag föreskriven och som betingas a v myntels vä rde i omsättningen

eller av praktiska skäl. I äldre tid skulle varje mynt även i nedsmä1t tillstånd ha sill givna värd e, varför legeringen var av större betydelse iin nu, då i allmänhet endast guldmynten ha ett metallvärd e, som motsvarar d et å satta värdet. De allra äldsta mynten voro icke avsiktligt legerad e ul.an framställdes med den legering, som den förädlade metallen hade. De äldsta grekiska mynten präglades sålunda av elektron, en naturlig legering av silver och guld , som vaskad es ur sanden från floderna i Lydien. Det har emellertid visat sig, att man r elativt tidigt började rena myntmetallerna. Guldet befriades sålunda från föroreningar genom upphettning tillsammans med bly, koksalt, tenn och kli , medan man vid rening av silvret använde sig av bly såsom reduktionsmedeL Detta förfarande ersattes senare av reduktion m ed svavelantimon, och mot slutet av medeltiden började salpetersyra komma till användning. Innan myntmetallen var färdig för myntning, måste den formas till myntämnen , plantsar eller, såsom de num era vanligen kallas, plattar. Della åstadkoms hos greker och romare genom gjutning. På så sätt fick man plattar av det färdiga myntets vikt och storlek.'' Under m edeltiden började man klippa ut myntplattarna ur tenar av myntets tjocklek . Man kund e också prägla direkt på tenen för att efteråt klippa ut stämpclavtrycken. Så gjorde man exempelvis med Christian Il :s och Gustav Vasas klippingar, vilka präglades med rund myntsstämplar men på grund av tenarnas smalhet och genom klippningen blevo fyrkantiga. Fynd av opräglade myntplattar äro visserligen ganska sällsynta, m en i de nordiska myntfynden från vikingatiden påträffas de dock icke sällan. Av dessa fynd framgår dels att man använt sig av fyrkantiga plattar av myntets bredd, dels att d essa först efter präglingen rundklippts. l Mellaneuropa brukade man under 1000-talet runda de fyrkantiga plattarna genom att hamra ned hörnen före präglingen, varigenom ett s. k. »vierschlag » uppkom. " Vid medeltidens mitt synes man ha övergått till prägling av runda myntp~attar. Sådana avbildas ofla på bilder frå n m yntverkstäder samt äro även kända från fynd . l Kulturens samlingar

Bild 2. Överst: n o rdi s kt ,· ikin gatidsm~· nt å f~> rkanti g pl a nts ; d iinmder: 10 opdigladc m~·ntä mn en, funna i Lund . K. i\1. 1-1.102.

finnes sålunda ett fynd av lO sådana opräglade m y ntämnen (K. M. 14.102), som sannolikt härröra från borgarkrigsperioden (1249- 1377 ) och ulan tvivel ha tillverkats vid m y ntverket i Lund. De äldsta grekis ka m yn ten hade prägel endast på ena sidan. Präglingen försiggick genom a tt det glödgade m yntämnet lades på ett städ, varefter en stämpel inslogs p å ovansidan. Det vanligaste var em ellertid , a tt mynten hade prägel på håda sidorna. Man använde då förutom den lösa iiverstämpel, som myntpräglaren h öll i handen. en understämpel, som slutade i en kil, vilken infälldes i etl träblock. Själva p räglin ge n fordrade stor precis ion, ty i allmänhet behövdes fl era slag för alt myntämnet skulle fylla upp stä mpelns alla fördjupningar. Den minsta för s kjutn~ ng av s tämpeln , ett snetl slag eller dylikt, förorsakade en sn ed eller ojämn prägel. .Ju h ögre relief m yntet skulle ha, desto m era tidsöda nde var präglingen , och m a n över gick där7\)

för så småningom till lågrelief, som krävde mindre manuell kraft vid präglingen. Fördelen av lågreliefen blev ännu mera påtaglig på 300-talet e. Kr., då romarna började prägla myntämnet i kallt tillstånd, varigenom den lidsödande glödgningen undveks. I samband därmed minskades också, naturligt nog, myntens tjocklek. När germanerna efter romarrikets fall började prägla egna mynt, ärvde de också romarnas mynlpräglingsteknik. Hammarpräglingen lämpade sig bäst för mynt med ringa vidd och obetydlig tjocklek, och delta ha r utan tvivel medverkat till en standardisering av medeltidsmyntens yttre i dessa avseenden. Ju lunnare myntämnet var, desto mindre kraft har präglingen fordrat, och när man i Mellaneuropa slutligen övergick till att prägla ensidiga mynt - brakteater - har delta säkerligen sina förutsättningar i s trävanden att underlätta mynttillverkningen. Helt säkert har det vid brakteatprägling varit möjligt att åstadkomma ett fullgott stämpelavtryck ~l den lövlunna silverplantsen genom ett enda hammarslag. Såväl antika som medeltida myntstämplar ha i icke obetydligt antal bevarats till våra dagar. Den äldsta är en järnstämpel, som använts för prägling av en si lverstater för konung Filip Il av Macedonien (359- 336 f. Kr. ). En annan grekisk stämpel bär namne t på drottning Berenice II av Egypten (247- 222 f. Kr.). Den är av brons. Aven romarna ha använt s ig av brons- och järnslämplar, m en dessutom ha bevarats stämplar av härdat järn och stål. Att stämplar av brons och mjukjärn kunnat användas beror otvivelaktigt på att de använts vid prägling av glödgade myntämnen. Bevarade stämplar från medeltiden äro av härdat stål ; undantag från denna regel äro e ndast brakteatstämplarna, som ofta äro av brons eller mjukjärn. Från hammarpräglingens tid äger Kulturen två medeltida myntslämplar, eller rättare sagt fragment av sådana (K. M. 22.826), som grävts fram i Kvarleret Lam·entius nr l, å den tomt, där Skånska bankens hus nu står, och där sannolikt det äldsta mynthuset varit behiget. Båda stämplarna äro av stål. RO

· ........!

Bild 3 och 4.

Frag me nt av m ede ltida m ynt s tämpla r, funna K . i\!. 22.82ti.

Lu nd .

Den ena stä mpeln bä r i prägeln e tt h a lster och en m å nskära , meda n prägelbilden i den a ndra stä mpeln sy nes fö restä lla boksta ven R m ella n en m å nskära och en s tjä rna. Halstret, S :t L a urentius' symbol, fö rekomm er på lunden s iska m ynt red an så tidig t som under l{nut Vl: s Lid , och f rå n Kristoffe r I: s Lid finna vi det i Lunds do mka pitels äldsta s igill m ed La urentius och h alstret. 7 Huruvida h a lstret beteck n a r a tt biskopen h a ft del i utmyntnin gen , eller o m det blott och ba rt ska ll uppfa ttas såsom sta dens m ä rke ä r svårt a tt avgöra . Kulturens stä mpel m ed ha ls tret passar väl till en m ynttyp, som av H AUBERG 8 hä nfö rts till Erik Me nveds tid (1286 - 1319 ). Den a ndra stä mpeln h a r använts fö r prägling av m ynt a v en typ , som daterats till den tid, d å den svenske konungen Magnus E riksson var h erre i Skå ne (1332- 1361 ; H AUBERG nr l ) . Bildfram stä llningen (m å n skära+ R+ stjä rna ) förekom m er på fler a a v Magnus E rikssons lunda m y nt i såväl bä ttre som sämre utfö rande. Den bevarade m yntstä mpeln frå n Magnus E riksson s tid fö rklar a r till fullo det primiti va utfö randet av prägelbilden. SLä mpeln h a r nä mligen icke utförts genom gr avering, uta n d e olika tecknen h a inslagits m ed p u n s a r. Ma n h a r a n vänt särskilda punsar fö r m å nskä ra n och stjärna n , m en bokstaven H h ar ås tadkommits gen om sa mma nsä ttning av tre olika punsar . Ma n ka n tydlig t se skarvarna m ella n den lå n ga och korta stap eln sa m t d en mella nligga nde ha lvci rkeln. Anvä ndningen li

Bild 5. Priig lin gsva lsa r fr å n Hall i T y rol en . E nligt C. Sahlin. Bild 6. Ej utstansad ten till 1/a ör e kmt 1673 från m yntverk et i Aves laLunds univ ersi tets hi stori ska museum.

av punsa r förkl a rar också bokstavens oproportionerliga form. Vid förfärdigandel av h alstret till den först omtalade stämpeln h a sannolikt också punsar k onunit till användning. Först skulle då halstrets y ttre ram ha inpunsa ts, därefter själva ga llret, som icke kommit att li gga i samma plan som omramningen. Användandet av punsar vid förfärdigandel av m yn ts tä mplar är m yck et gammalt. Red a n und er antiken torde sådana ha kommit till a nvä ndnin g, ick e blott för framställning av inskriptioner utan även då det gällt att ås tad komm a porträttbilder. Denna teknik har sina rötter i guldsm eds konsten , vars. medeltida utövare ofta voro myntmäs tare och sigillgravörer. I medeltida urkund er omtalas punsar första gången 1165, m en

redan lå ngt tidigare har man ansett sig kunna spåra deras förekomst. 9 I Sverige har HANS HILDEBRAND ansett sig kunna konstatera användandet av punsar å Sten Sture d. ä:s stockholmsö rtugar.10 Det var ofta ett ganska betydande antal punsar, som behövdes för att framställa en enda myntstämpeL Vid m yntet i Detmold i Tyskland användes i början av 1600talet 26 punsar till rik sdalerstämplarna, 22 till schreckenbergerstämplarna och 19 till goldgulden- och fiirstengroschenstämplarna , vartill kom ett alfabet bokstavspunsar för varje stämpel. 11 Användningen av punsar mekaniserade i hög grad stämpeltillverkningen , som annars var ett tidsödande arbete, speciellt i äldre tid, då den primitiva tekniken slet stämplarna m er än nu. ~ Det är givet att vid på detta sätt framställda stämplar talrika >> stämpelvarianter» skulle uppstå, en företeelse, som för Sveriges vidkommande bäst kan studeras på Karl XI :s m ynt. Redan under 1700-talet hade man emellertid lärt sig a tt förfärdig a punsar, som upptogo hela prägelytan, s. k. patriser. 13 Ä ven om det inte är n ågon överraskning att punsar användes vid förfärdigande av borgarkrigsmyntens stämplar, är det dock av stort intresse att kunna konstatera detta. Den stora stämpelförbrukningen , som bl. a. hade sin orsa k i de å rligen återkommande m yntförnyelserna med ty åtföljande typförändringar , h ar tydligen gjort att det blivit för tidsödande att gravera stämplarna. Den enkelhet, för att inte säga simpelhet, som utmärker så m ånga av borgarkrigsmyntens bildframställningar , har otvivelaktigt haft till uppgift att underlätta stämpeltillverknin gen. Den tidigare periodens m er eller mindre komplicerade bildframställningar å m yn ten avlösas vid 1200-talets mitt av stora serier av mynt, som i prägeln bära allehanda lätt åstadkomna tecken: bokstäver, svärd, kors , halvmånar , stjärnor etc. Många av dessa tecken ha utan tvivel ås tadkommits genom sammansättning av olika punsar. Myntens dåliga halt och flacka prägel tyda på att det varit fråga om s tora utmyntningar. Samma stämpel har ofta kombinera ts med olika motstämplar, och stämpeltillverkningen har tydligen gått raskt undan. 1

Förutom dessa båda s tä mpla r i Kulturens sa mlin ga r finn as ytterli gare tv::'t fr å n Danmarks borga rkrigs periud , även de funn a i Lund och a nvä nd a vid m yntver ket diir . Den ena a v dessa s tä mpla r befinn er sig i Lund s uni ve rsilets hi sloriska musc um och h a r liksom Kulturens ena stämpel ett ha ls ter i prägeln. 14 D en är funn en i Lund och sva ra r till ett m yn t, som prä gla ts i Lund för Erik Klipping (1259- 1286; l-IAUBERG nr 19 ). En fjä rde s tämpel framkom vid d en av Kulturen bevak ad e grundgrä vninge n vid »O lins hörn a », kva rleret Apotekaren nr l , i Lund och tillvaratogs a v den intresserade saml a ren konse r vator J. B E RG , vars efterlä mn ade sa mlin g den tillhör.'" De nn a s tämpel h a r använts vid prägling a v ett av Kristoffe r I :s lun da m ynt (J-IAUBERG nr 3 ). Av de fy ra lundastämplarna har inge n beva ra ts os kadad. samtli ga äro a vhuggn a eller a vbrutn a ett styc ke ba kom prägelyta n. Det verkar som om d en ena av Kullurens stä mpla r den m ed halstret ·- ursprungligen skulle ha bes tå tt a v t vå d ela r , en centim etertjock s tå lskiva , i vilk en prä gelbild en in punsa ts, samt en nu förlora d ta pp av a nnan me ta ll. l d en bevara de stå lskivan , som är jä mntjock, finn es på und er sida n en lillfingerbred insänkning, i va rs mitt är ett m ä rke, som m öjligen kan hörröra frå n en nit. Sa nnolikt ha a ll a dessa stä mpl a r, i likhet m ed bevarade utländska m yntstäm p la r frå n m edeltiden, h a ft en »hals >>, som på understä mpla rna sluta t i e n kil formi g tapp , m edan överstämpla rna h a ft en tillpl a ttad sla gy ta. Antagli gen har det i Da nma rk liksom i m å n ga a ndra lä nd er va rit brukligt a tt förstöra utra nge ra de myntstämpl a r, fö r a tt d e ej skulle komma i obehörigas händer , och då har m a n defor m era t stämplarna på det säll , som skett m ed de fyra lundas tämplarna . Av något a nn orlund a bes ka ffe nh et ä r o de b r a k t e a l· s t ä m p l a r , som beva ra ts till vå ra d aga r. Den tunn a silver plå t, som användes vid tillverknin g a v bra ktea ter , ha m öjliggjort a nvä ndning av mjuka re m a terial än stå l, t. ex. bro ns och oh ä rd at jä rn . I övri gt likn a d essa stä mpla r i allm ä nh et de stämpla r , so m an vänts för präglin g av tvåsicli ga m y nt. Vi d präglin gen

Bild 7-9.

Fickvalsstämplar från Unge rn , Wiirt.emberg och Ni.irnberg. J\ . M. 17.203, 17.20!, 17.205.

synes em ellertid endast en stämpel ha kommit till användning, och denna stämpel kunde antingen vara en överstämpel eller - kanske oftast - en understämpel. 1 6 Hur själva präglingen förs iggå tt kan man dock ~innu ick e m ed full säkerhet avgöra . Det finns ett par supponerade braktea tstämplar, som m era påminna om guldsmedsmatriser än om reguljära myntpräglingsredskap. Brakteatstämpeln från nationalmuseet i Budapest består sålunda av en 2 1 / 2 -3 mm tjock bronsplatta m ed 2434 mm bredd. P å bå da sidor har i fördjupning utförts stämplarna till en böhmisk brakteat, som hänförts till konung Bela III (1173-1196) . Stämpeln, som bär tydliga spår efter användning, ansågs av d en förnämste kännaren på detta område, A. LUSCHIN VON EBENGREUTH, såsom ett falskmyntarredskap. 17 En i det närmaste likadan stämpel finnes i Statens Historiska Museum i Stockholm och härstamm a r från Lödöse. Det är en bronsten, 112 mm lå ng, 18 mm bred på mitten samt avsmalnande åt sidorna. Tjocklek en är på mitten 4,5 mm samt i ändarn e r esp. 3,5 och 2 ,5 mm . I ten en , vilken liksom Budapesttenen framställts genom gjutning, finnas negativ för brakteater m ed bokstäverna E , H , L och S, vilka voro gångbara i Sve rige und er 1300-ta let. Lödösetenen , som först publicerades av \ VILHELM BERG och därefter av BENGT THOHUEMAN såsom ett

reguljärt präglingsredskap, har av annan forskare förklarats såsom oanvändbar vid brakteatprägling; den skulle i stället vara en vikt. 1 " Frånsett att någon vetenskapligt godtagbar utredning för den ena eller andra åsikten ännu icke lämnats, torde det tills vidare vara försiktigast att betrakta Budapestoch Lödösetenarna såsom präglingsredskap, även om det är sannolikare att de varit falskmyntarredskap än reguljära brakteatstämplar. Därtill kommer att de båda »s tämplarna • nära ansluta sig till en teknik, som icke legat de medeltida guldsmederna fjärran . I den kgl. Mönt- og Medaillesamling i Köpenhamn förvaras nämligen en alldeles liknande stämpel, som härstammar från Haverberg på Själland och använts för framställning av smycken i brakteatteknik. En annan liknande matris har funnits på platsen för det gamla Lödöse, en tredje finnes i Tönsberg museum och ytterligare andra finnas i British Museum, Victoria and Albert Museum och i Cluny Museum. 19 Alla dessa ha använts av guldsmeder vid tillverkning av smycken. Man har hamrat ut en tunn m etallplåt ovanpå matrisen och på så sätt få tt en kopia. Kanske har denna teknik varit vanligare än fynden av matriser vittna om. och i så fall bör det icke ha legat utanför en förfalskares hori sont att på samma sätt åstadkomma mynl med brakteatprägling. Men någon visshet därom står väl knappa st alt ernå. Vid medeltidens slut började en teknisk omvälvning inom myntpräglingstekniken. I samband med utgivandet av de till ytvidden stora talermynten blevo hammarpräglingens brister alltmer uppenbara. Talermynten fordrad e stor manuell kraft och ett jämnt tryck, som det var svårt att ernå enligt d en gamla präglingsmetoden. För att rå da bot på detta uppfanns då det s. k. f a Il v e r k e t, som betecknade ett stort framsteg. I fallverket var und erstämpeln endast rörlig i vertikalled, varigenom sned- och dubbelpräglingar icke kunde förekomma. Präglingen skedde genom att en tyngd föll ned på överstämpeln. En variation av fallverket var det vid Avesta under 1700-talet använda s l ä g g v e r k e t, där tyngden ersa ttes av en slägga, som sköttes för hand.

llild 10. Släggve rk frå n AvPsta. Tecknin g av E. Schwab

172~.

Sitt första stora tekniska framsteg gjorde m yntpräglingsteknjken em ellertid först vid mitten av 1500-talet, då v a l sv e r k e t togs i bruk för m ynttillverkning. Valsverk för slätvalsning av m etaller omtalas r edan så tidigt som vid slutet av 1400-talet, och LEONARDO DA VINCI betraktas såsom den förste valsverkskonstruktörcn. De t var em ellertid först omkring 1550, som man kom på id en alt förse valsa rna m ed graverin g, varigen om my ntpr~i glingen sk edde genom valsning. Uppfinnaren .synes ha varit greve REINHAHD zu SOLMS-LICH, som vid r iksdagen i Augsburg 1550/51 inlämnade ett utförligt ännu bevarat förslag till en ration alisering a v m yntpräglingen och på vå ren 1551 lät tillverka en valsverksm odelL Förslaget rönte -emellertid e tt fö rtvivla t motstå nd frå n myntmästarna, som vädrade minsk ade inkom ster, och greve Re inha rds ansträ n g-

ninga r syntes h a r önt m ycket liten fra mgån g. F ör st 1565 a nlades ett va lspräglingsverk i Ha ll i T y ro len ; d ess ä ld sta präglingsvalsar frå n å r 1565 äro ännu b evar a de."0 Det ä ldsta svenska va lsverket synes h a va rit det, som a n Ja des i S tockholm å r 1574 av tysk en i\IATTHIAS HINTZE. Kort d ä r efter , 1586, syn es en a nnan tysk , SE BASTIAN ScHOHAS, h a a nlagt ett va lsprä glingsverk i Nyköping fö r h ertig Ka rls r ä kning. Båda d essa va lsverk användes för prägling av silvermynt och torde r ela tivt sna rt h a n edlag ts. Det dröjde ä nda till 1625 innan d en svenska valsverkspräglingen bö rjade på a llva r. Då anla des va lspräglingsverk i Nyköping och Sä ter , vilka å r et därpå följdes av ännu ett, i Arboga . De m ynt, som präglats i valsverk , skilja sig frå n a ndra dä rigenom a tt de i a llmänhet h a en n ågot vä lvd y ta . Den omständigheten att m yntbilderna på valsarna m ås te gr a veras ovala för att avtrycken skulle bli cirkelrunda, h a r s tundom få tt till följd a tt prägeln ick e blivit exa kt rund . Det va r d essutom m ycket viktigt a tt valsarna in ställdes exa kt lika, ty i a nna t fa ll kommo stä mpelavtrycken på tena rna icke mitt em o t va randra . Med va lspräglingen följde a tt m yntpla ntsa rna fö rs t efter präglin gen skildes från ten arna. Tro ts den stor a ra tio na lisering, som m yntpräglin gen under gick genom valsverkets inför ande, skulle det em ellertid sn art visa sig a lt va lspräglingen icke visade sig ek onomiskt bä rkrafti g. Va lsverkspräglingens stö r sta vins t va r d en sn abbhet, var m ed va lsverket a rbeta d e, och det ä r typiskt a tt tekniken införd es i Sverige i samba nd m ed förber edelserna till Gustav II Adolfs polsk a krig. I det lå nga loppet blev em ellertid valsverk spräglingen d y rbar. F r a m stä llningen av präglingsvalsarn a var kostba r och fordra d e s tor precision. Vid mins ta valsfel m ås te h ela va lsen ka sseras och en n y iordnings tä llas. Därtili kom a tt iordningsställa nde t av m yntten a rna fo rdrade m era a rbe te och precision än tidigar e. Valsverkspr äglingen gick därför sn a ra re m ed förlust ä n m ed vinst. Valsverket h a de, såsom förut omnämnts, bl. a . den n ack d elen a tt det icke va r m öjligt a tt utby ta s tämpla rna ; om en 88

l:l ild 11. Stiitvcrk

P nr is

s lut et av 1700- ta let. E nli g t E . Lundma rk .

stä mpel på valsen skadades , m å ste h ela va lsen tillspillogivas. Denna olä genhet ledde till en va lsverk skonstruktion med lösa stä mpla r , d el s. k. f i c k v a l s v e r k e t. stämpla rna had e där det utseende, som bilderna 7- 9 visa. stämpelta ppa rna placera des i öppningar , »fick or», i valsen, och n ä r så b ehövdes kunde en stä m pelutby tas m ot en anna n. Fickvalsverk et (tyska: Tasch en werk ) a n vändes huvudsa kligen inom d et gamla tyska rikets områ de. De älds ta fi ckvalsstä mpla r , som ä ro bevara de, ä ro frå n mitten av 1600-talet, m en ända _in p å 1790-talet användes fi ck valsverk vid sydtyska m yntverk . I de sk a ndinaviska lä nde rna sy nes fickva lsverke t aldrig h a kommit till a nvän dn ing. hulluren äger tre fi ckva lsstämp lar. Den ena ä r en öster rikisk-ungersk h a lvta lerstämpel, a nvä nd vid m yntverket i 1\remnitz under kej sa r Leopold I :s tid (1658-1705). 21 Den a ndra än en 4-kreuzerstä mpel frå n vVi.irtember g fö r å r 1694. I ntressa ntast är kan ske den tredje s tämpeln , som a n vänts a v 89

r. ~

t~------··~ .

11ild 12. StölYerkss tiimplar till 1/ 6 rdr 1803 från myntve rket !C M. 15.382.

Stockholm.

d en niirnbergske räknepennings fa brika nten Lnza r Go ttlieb Lauffer (1663- 1709) för prägling av r ä knepenningar med d en e ngelske konungen \ Vilhelm lll:s bild."" Valsverk spräglingen upphörde i Sverige å r 1715, varefter man h~ir återgick till prägling av kopparmynt m edels t släggverk. Så lä nge kopparmyntninge n i Avesta varade (till å r 1830) tyck s släggverk et h a a n Yä nts där , tro ts a tt m a n i Stockholm använde det s. k . s t ö t- eli er s k r u v v e r k e t för präglin g a v silvermynt. I stötverk et hade man lyckats uppnå ett större tryck än tidigare varit m öjligt genom a ll f~i s ta överstämpel n i en kraftig, i ve rtikalled rörlig skruv, varigenom ele n genom skruvning kunde nä rm as eller avlägsn as frå n understäm peln . F r ån skruvens övre fö rlängda del ul gingo två horisontella armar , vid vilka fästs stor a tyn gder. Genom vridning av dessa a rmar höjdes överstämpeln, en m yntpla tta lades på understämpeln, varefter skruvarm a rna slö tles tillba ka och övers tämpeln m ed stor kraft s töttes mot understämpeln och ~t s tadko m e tt stäm 90

flild 13. Prii g lin gshall Ill l'd Uhlhorupressar

m~· nt,·c rk e t

Kö penhamn .

\:ll

pelavtryck å myntämnet Stötverket torde härstamma fråi1 Frankrike, där det emellertid - på grund av motstånd frå n myntm ~is tarna icke förrän r elativt sent blev infört. Till Tyskland kom del r edan omkring J 550, men först omkring 1700 hade det fulls tändigt utträn gt hammar- och vnlspräglingslekniken. I Sverige användes stötverket i slutet av 1600-talet, m en när tekniken infördes här är ännu obekant. Ungefär lika gammal som slötverket är m etoden att prägla i ring. Till att börja m ed användes en fjäderring, som var refflad eller försedd med inskription. Fjäderringen Jades inuti en annan ring, som placerades över understämpeln vid präglingen. Myntplattan lades inuti ringen , och vid prägligen pressades plattans kanter ut, varvid räfflingen eller inskriptionen trycktes in i myntets kant. Denna m etod hade till uppgift att förhindra att myntet blev beskuret i kanten utan alt d et märkles samt - vilket kanske var ännu viktigare - alt försvåra förfalskning. I slutet av 1600-ta let uppfanns e n a nnan räfflingsm e tod , enligt vilken myntet i ett s. k. l e t t e r v e r k pressades mot stålkanter , som tryckte in räfflingen eller inskriptionen . Ringpräglingen föll därefter för en tid i glömska, men i slutet av 1700-talet upptogs den å ter i förbättrad form. Till Sverige kom den dock icke förrän å r 1827 i samband m ed införandet av den Uhlhornska k n ä l e d s p r e s s e n vid myntverket i Stockholm. Det första svenska m yntet m ed randskrift syn es vara Karl XI :s 8-mark för år 1670, m en från och med Karl Xll:s tid blir dylik s. k. lettring vanlig p å de större silvermynten. Av bevarade mynt synes framgå att några av Karl XI:s och Karl XII :s 8-marker präglats i ring (fjäderring) , m en snart torde letterverket ha utträngt denna metod, varom de ojämna m yntkanterna och den ofta d åligt centrerade prägelbilden bära vittne. Stötverket användes i Sverige till å r 1827, då det utträngdes av knäledspressen, vars uppfinnare var en tysk m ekaniker, DIETRICH UHLHORN. 2 4 Med d en Uhlhornska myntpräglingsmaskinen kom myntpräglingstekniken in i e tt nytt skede. De

modern a präglings maskinerna äro endast relativt obetydligt förbättrade upplagor av Uhlhorns maskin , som m ed sina stora möjligheter till ytterligare m ekanisering had e m ycket litet gem ensamt m ed sina föregångar e. De största stötverken, vars armar eller balan shjul vredos av ett duss intal man , kunde åstadkomma högst c:a 30 m y nt i minute n. De moderna m askinerna, som visserligen drivas m ed elektrisk kraft - de äldsta Uhlhornpressarna drevos för hand - kunna på samma tid producera c:a 140, och 4-5 sådana maskin er kunde betjänas av en enda man. Så har m y ntpräglingsteknik en på oerhört kort tid förvandlats frå n h a ntverk till storindustri. De se naste hundra å rens utveckling inom präglin gsteknikens omr åde känne teckna s av oerhörda mek a niska framsteg , som det faller uta nför denna framställnings ram att skildra.

II . .MEDALJPRÄGLINGSTEKNlKEN. Ehuru minnes - och jubileumsmynt funnos redan under a ntiken är det inte förrän under den italienska renässansen so m m edaljer i vår tids mening uppstå. Man brukar betrakta veranesaren VITTORIG PISANELLOS framträd a nde såsom m edaljkonstens födelse, ehuru en eller annan m edalj sett dagen innan PISANELLOS första m edalj över Johan d e Paleolago 1438 kom till. PISANELLO fick må nga efterföljare i sitt h emland, och inom kort had e i Itali en uppstått en konstnärlig riktning , som dyrk ade >> den lilla skulpturen >> . De italienska renässansmed a ljerna voro g j u t n a, ty den dåtida präglingsteknik en - hammarpräglingen - tillät ick e prägling av m edaljer m ed så stor y tvidd so m d essa m edaljer hade. De italien ska mästarna tord e h a modellerat sina m edaljer i vax, varefter en m e tallre plik förfärdigades och använd es såsom gjutpatris. Efter gjutningen var det i allmänhet nödvändigt a t t överarbeta medaljen medelst ciselering. Frå n 93

Bild 14. O. F . Ric hma ns pa tr issvarv 179:3. K. M. 22.406.

slutet av 1400-talet och början a v 1500-talet finnas b evarade modeller i va x, trä , sten och jä rn samt gjutform a r a v brä n d lera. En s to r del av d e tyska r en ässan sm ed aljerna ä ro gjord a efter sten- och tr ä mod eller , var a v fl er a exempla r beva r a ts till vå ra dagar. Gjutforma rna till de tysk a m ed aljerna vor o o fta a v jä rn , varigen om dessa m eda ljer erh öllo en k ar ak teristisk blank yta . Vid milten av 1500-talet utträn gdes trä - och s tenm odellerna av vaxm od ellen. Seda n slötver ket uneler 1500-talet b örja de in föras vid de europeiska m y ntverken skapad es förutsä ttnin ga r för p r ä gl i n g av med aljer. Tekniken samman faller d ä r igenom i viss m å n m ed m y ntp räglingstekn iken så, som denna skil dr a ts i första avdelningen av d enn a u ppsats. De s törre kon stnärliga fo rdringa r , som s tä lleles p å en m edalj, fö rbjöd emellertid an vändning a v hjälppun sar a nna t ä n till inskription er , vilket gjorde m edaljgr avyren möd osammare än myn tgravy ren. An -

Bild 15.

Patrissvan·ens skära n o rdning.

vändningen av hjälppunsar omöjliggjordes f. ö. i de flesta fall på grund av de hos m edaljerna växlande prägelbilderna. Vanligen gjorde konstnären före graveringen en modell, »p o u s s e r i n g », i vax i samma storlek som den färdiga m edaljen .1 Av stålstämpeln togs sedan under arb etets gån g ett flertal avgjutn in gar i g ips eller bly, som jämfördes med pousseringen. Graverandel av en stämpel kunde taga flera veckor i ansprå k. När stämpeln var färdig blev den härdad och kunde sedan a n vä nd as för prägling. Liksom vid tillverkning av myntstämpla r a n vände sig m edaljgravörerna av p a t r i s e r, som i h ög grad underlättade arbetet, emedan det var lättare att gr avera upphöjt och positivt än fö rdjupa t och n egativt. I Sverige anvä n des m edaljpatriser redan under ARVID KARLSTEENS tid (167 2- 1718).~ Medan man vid graverin gen av m y nt försökte få gravyren så låg som möjligt, gick utvecklingen inom medaljkonsten ofta

i ra kt motsa tt riktning. Medaljer kunde därför ic ke präglas färdiga på en gång, ulan stä mpeln måste e rhå lla upprepade slag för att m edaljämnet skulle fylla ut a lla s tämpelns fördjupningar. För att därvid förhindra dubbelpräglinga r utrustades över- och understämplar m ed spår och s ty ranordninga r, så att stämplarna a lllid kommo i samma läge i förhå lla nde till va randra . l ä r p rägling i rin g under 1700-ta let definitivt införd es, motverkade detta i någo n m å n de olägenh eter , som de upprepa de präglingsslagen fö rorsakad e, därigenom a lt den del av godset, som a nna rs trän gde ut m ella n stä mpla rna , i stället kom gr avyren till godo. Under 1700-talet gjordes i Frankrike upprepade försök att unde rlä tta det Lidsödande a rbete, som m ed aljgravy ren var , genom a tt ko nstruera graveringsmaskiner. Sålunda uppfa nn fra nsma nnen HuLOT i Paris 1766 en >> t o u r a p o r t r a i t », en reduceringsmaskin, som är föregångaren till de a v alla moderna m edaljgr avö rer a nvända. I Sverige var man i slutet av 1700-talcl inne på sa mma väg, och å r 1793 tillverkad e OTTO FREDRIK HICHMAN på Sandsberg i Sun dborn , Dala rne, en intressant »m edaljsvarvstab , som 19 12 r äddades undan glömska och förstörelse av Kullurens d åvarande int endent, dr G. J :son 1\:arlin. OTTO FREDIUK RICI:IMAN föddes 1750 såsom tredje son t ill löjtna nten , enli gt a nna n kä lla kaptenen , vid Da lregeme ntet Otto Fredrik Richman , död i Stora Tuna 1762. Han var gift m ed Johanna Polheimer av de n bekan ta Stjärnsundsslä kte n. Om hans verkstad p å Sandsberg berättas 182:3 a tt h a n tillverkad e »laquerade thebrickor, thekök, kaffekannor m . fl. sådana arbcten» .3 Tyvärr har det icke varit förf. m öjligt att i Kungl. Myntets arkiv hitta n ågra u ppgifter om m edaljsva rven , va rför vi icke veta, om den varit Richmnns egen uppfinnin g. Detta ä r dock mindre troligt. Sannolikt var det vä l n ågon ä mbets man vid m ynt verket, som stod fö r iden , ka n ske efter påverk a n av de fra n ska kon struktionerna, m en det är i varje fall Richm a n, på vars lott det kommit att lösa dc m eka niska problem en. 96

Bild 16. Stämpel till L l'a Ahlbo rn s minn es m eda lj öve r indus tri - och konst uts tä llningen i Stoc kh olm 1866. K. M. 17.198. B ild 17. Puns av stål till C. M. Mellgre ns Gu s t<w Il Adolfs -m edalj 1832. K. M. 17.197.

Den Richmanska m edaljsvarven ha r varit avsedd för tillverkning av porträttpunsar. Den skiljer sig frå n de franska maskinerna därigenom a tt någon reducering ej kommer till stånd. Den färdiga punsen blir sålunda av exakt samma storlek som modellen. Då m edaljsvarven kom till Kulturen följd e därmed också e n h el serie vaxpousseringar samt avgjutningar i gips, bly och mässing, av vilka en h el del äro betydligt ä ldre än svarven ; flera av pousseringarna bära sålunda J. C. HEDLINGERs signatur. Vilken roll i m edaljtillverkningstekniken detta material spelat, är tills vidare oklart och kan först utredas efter studium a v arkivaller och förevarande jämförelsem a terial, vilket icke nu varit tillgängligt. Själva svarvningen ha r tillgå tt på följand e sä tt. Ett negativ a v metall - säkerligen en avgjutning av pausserin gen - placeras i svarven vid A, varvid fjäd ern B tryck er den i horisont alled rörliga axeln C m ot spetsen D. I a ndra änden på den skjutbara axeln, vid E , placeras så en skiva av järn. Vid användningen drages svarven för h a nd , var vid axeln C för sättes i rota tion. Negativet pressas därvid mol sp etse n D, som 7

följer varje upphöjning eller fördjupning i nega tivet. De rörelser, som därvid uppstå i axeln C, transporteras över mot svarvstålet F, som därvid utskär en bild i järnskivan vid E , vilken alltså blir en positiv kopia av n egativet vid A. Efter efterarbetning med gravstickel och punsar samt härdning bör jä rnskivan kunna användas såsom patris vid tillverkning av m edaljstämplar. Såsom förut nämnts hade redan under 1700-talets senare hälft en r e d u c e r i n g s m a s k i n konstruerats i Frankrike. Denna maskin, som var ba ser ad på pentagrafiden , slog kort efter å r 1800 igenom i Europa och bör a lltså, om d en Richmanska medaljsvarven verkligen kom till användning, snart h a utträngt denna. Den omsvängning i myntpräglingstekniken som d en Ulllhornska lmäledspressen medförde, lämnad e m edaljpräglingstekniken ganska oberörd. Den Uhlhornska maskinen var avsedd för snabbprägling och lämpade sig icke för prägling av m edaljer, som fordrade fl era kraftiga slag innan de voro utslagna. Stötverket användes sålunda ännu i dag för prägling av medaljer , m ed den skillnad likväl att pressens båda armar ersatts av ett balanshjul, som drives av en elektrisk motor.

KÄLLHXNVISNINGAR OCH NOTER.

I. Myntpräglingstekniken. A Il m ä n n a a r b e t e n. A. L usc HIN voN EBENGHEUTH, Allgem eine Munzkunde und Geldgeschichte d es Mittelalters und de1· n eu eren Zeit. 2. Auflage, Miinchen -Berlin 1926. - C. VON ERNST, Die Kuns t d es Miinzens von d e n ä ltesten Zeiten bis z ur Gegenw a rt. N umismatische Zeitschrift 1880. - M. voN B.-I.HHFELDT, Antilee Miinz lechnik, Berliner Mi.inzblätter 1904. - E . B.-1.nf:LON, T 1·a ite d es monn a ies. Grecques e t Roma ines, I. Paris 1901. B r a k t e a t p r ä g l i n g. H. HALKE, Dber di e Tecl111ik d er Braktea te nprägun g, Blä tter fiir Miinzfreunde 1892. H. l-IILDEBHAND,. Medeltidens bra ktea ter, Kungl. Vitterh ets-, Historie- och Antiqvite tsak a d emiens Må n a d sblad 1880. - De n samme, Den svenska m e d eltidens. brak teater. Antiqvarisk tidskrift IX: 4 - Jfr rubrik en Myntstä mpl a r _

V a l s v e r k s p r ä g l i n g. R. W unm, Die Einfi.ihrung der Walzenprägung unter Kurfurst August von Sachsen, Blätter fi.ir Miinzfreunde 1896. - .JoHANNSEN, OTTO, Die geschichtliche Entwicklung der Walzwerkstechnik. Di.isseldorf 1929. - F. UHLHORN, Die Erfindung des vValzwerkes und seine Förderung durch Graf Reinhard zu SolmsLich. Deutsch e l'vli.inzblälter 1935, s. 297 ff. - P. BAMBERG, Weitere Nachrichten zum m aschinelien Mi.inzbetrieb des Grafen Reinhard zu Solms. Deutsche l\IIi.inzbläller 1935, s. 317 ff. - C. SAHLIN, Valsverk inom den svenska m etallurgiska industrien intill börja n av 1870-talet. .Jernkontorets bergshistoriska skriftserie nr 3, Stockholm 1934. - N. L. R.~SMUSSON, Valsverksprägling i Sverige (recension av föregående). Numismatiska Meddelanden XXVIII. - T. G. APPELGREN i inledningen till a uktionskatalogen över Gustaf Cavallis samling av svenska koppm·skiljcmynt, Stockholm 1927. - Densamme, Myntväsendet i Sverige på Gus t ~1v II Adolfs tid i Ka talog över Gustav II Adolfsutställningen i Stockholm 1932. - Densamme, Några ord om präglingstekniken vid myntve rken i Säter, Nyk öping, Arboga och Avesta. Myntsamlernytt fra Norsk Numismatisk F01·ening, Bd I, 1934. - l sAc CoLLIJN, Matthias Hynntz Trychiar e, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen XVII, 1930. M y n t s t ä m p l a r. E. FIALA, Der Prägestempel und seine Geschichte in österreich. Katalog der Mi.inzen- und Medaillen-StempelSammlung des k. k. Hauptmi.inzamtes in Wien. Wien 1901. - A. LuscHIN VON EBENGHEUTH, Der Brakteatenstempel von Lettowitz. Numismatische Zeitschrift 1881. - H. H ALKE, Zwei neue Brakteatenstemp el, Berliner Mi.inzblätter 1908. - W. HÄVERNICK, Ein h essischer Braktea tenstempel a us der Zeit um 1290. Zeitschrift des Vereins fi.ir h essische Geschichte und L a ndeskunde. Bd 58. - A. LDEHR, Prägestempel und Gepräge. Der Mfmzensammler 1930. - Nordiska stämplar äro beskrivna av vV. BERG, E n svensk brakteatstämpeL Bidrag till k ännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia, VI; H. HILDEBRAND, Sveriges Medeltid I, s. 923; B. THORDEMAN, Brakteatstämpeln från L öd öse, Numisma tiska Meddelanden XXVII; E. LuNDMAR!.;, Metallbiten från Lödöse och numismatisk sakkunskap. Stockholm 1935; G. GALSTER i Numismatisk Forenings Medlemsblad Bind XIII s. 35 och :'323; J. BERG, Från gamla Lund. Några föremål i min samlin g. Lund 1932 s. 30. - Lundastämplarna komma att behandlas i ett större sammanhang i ett planera t arbete om myntverket i Lund. P u n s a r. A. MARKL, Ueber die I-l ers tellung d er Prägestempel in der Zeit der späteren römischen Kaiser . Numismatisch e Zeitschrift 1876. - A. LuscHIN voN EBENGREUTH, Ueber das Alter des Senkungsverfahren bei Anfertigung von Miinzstempeln. Numismatische Zeit-

schrift 1882. - A. JoRDAN, Ueber die Venvend ung YOn Punzen zu1· Anfertigung von 1\Hinzstempeln. Fra nkfurte•· Miinzzeitung 1901. P. JosEPH, Die Miinzstempel und Punzen in dem historischen Museum der Stadt Köln. Numismatische Zeitschrift 1888. 1 Jfr »In uen tarium widh Wadzstcnn slott Effter 1ö::n Ahrs Hechning», publicerat av CARL M. KJEr.r.nr. RG i Numismatiska Meddelanden XXI, s. 85. G. GALSTER, Reynold Jtmges Mentmesterregnskaber 15361540, Köpenhamn 1934, där även de tekniska termerna förklaras. 2 Kommenterad av E. BABf:r.o:-; i Traite des monnaies Grecques et Romaines, I, s. 898 f. a G. GALSTER, Et Montvlerksted ca. 1500. Numisma tisk Forenings Medlemsblad, Bind XIV, 1934, s. 43, där denna ofta reproducer ade bild utförligt kommenteras. • 0LA uS MAGN us, Historia de gentibus septentrionalibus, Romae 1535, Mikaelisgillets svenska översättning, del II, Stockholm 1912, s. 17. Den omständigheten att träsnittet skurits positivt i stället för negativt, va r av följt att myntpräglarna hålla hammaren i vänste•· hand, kan tyda på främmande förlaga. Jfr G. BERG, Ola us Magnus bilder ur de nordiska folkens liv. Nordiska museets och Skansens å rsbok 1934, s. 29 ff. 5 Såväl grekiska som romerska mynt tillYe1·kades även genom gju tning, m en denna teknik, som sna1·t fick vika för präglingsmetoden, faller utanför ramen för denn a uppsats. 6 »Vierschlag» har senast behandlats av R. G.-IF.TTENS, De•· Fund von Ludwiszeze, Halle 1934, s. 21. 7 C. G. BnuNrus, Nordens äldsta metropolitankyrka eller historisk och a rkilektonisk beskrifning öfver Lunds domkyrka. Andra upplagan, Lund 1854, s. 119. 8 P. l-IAUBERG, Da nmarks Mynlva!sen i Tidsrummet 1241- 1377. Erik Men ved, n :r ·l, var. 0 P. JosEPH, Ein norditalienischer Ml'inzfund. Frankfurter Munzzeitung 1906, s. 495, anser sig kunna konsta tera a nviindning nv punsar i Milano redan under 900-ta let. 10 Sveriges Medeltid I, s. 855. u A. JoRDAN i Frankfurter Miinzzeitung 1901 , s. 104 ff. 12 I hansestäderna a nvändes under 1< 100-talet 2 överstämpla!· för Yarje understämpel (W. JESSE, Der wendische Mi.inzyerein, Liibeck 1928, s. 156). I Prag levererades 1674 124 överstämplar till Il understämplar (FIALA a. a. s. 5, not). 1 3 F. voN ScHRöTTER, Das preussische MCmzwesen im 18. Jahrhundert, IV, Berlin 1913, s. 46. K. REGLING, Patri ze. vVörterbuch der Miinzkunde, Berlin-Leipzig 1930, s. 490.

100

" Avbildad av G. GALSTEn l Numisma tisk Forenings Medlemsbla d XIII s. 323. 1 ~ J . BERG, Frå n gamla Lund . Några föremä l i min samling. Lund 1932, s. 30, fig. 46--48. 1 " \V. HÄVERNICK, Ein hessischer Brakteatenstempel, s. 237. 17 Der Brakteatenstempel von Le ttowitz, s. 2;J5. 1 B E . Lu NDM.·\RK, Metallbiten från Löd öse och numismatisk sakkunskap. 1 o Matrisen från Haverberg är publicerad såsom reguljär brakteatstä mpel av H. HALKE, Ueber einen in Dänemark gefundenen Brakteal enstempel, Blätler fiir Miinzfreunde 1893, sp. 1810 ff. och J. ERBSTEIN, Zur Brakteatenstempel von Haverbj crg, Blätter fiir Miinzfreunde 1893, sp. 1818 ff. Först J. MENADIEB, Der Brakteatenstempel von Haverberg, Deutsch e Miinzen III, Berlin 1895, s. 29--39, h ar satt den i samband m ed smyckebrakteater. - Matrisen från Lödöse är publicerad av C. R. AF UGGLAs, Lödöse, Göteborg 1930, s. 599 ff, och Tönsber gma trisen a v T. KIELLAND, Norsk Guldsmedskunst i middelalderen, Oslo 1927, s. 311, 160 f., fig. 147, som även nämner de engelska m a trisern a. 20 Katalog der l'vliinzen- und Medaillen-Stempei-Sammlung des k. k. l la uptmiinzam ts in Wien, nr 92- 97, pi. 3. 21 Vid förfrågan hos professor dr A. Loehr, Wien, som välvilligt bestä mt stämpeln, har m eddela ts a tt någon h alvtaler, som präglats med exakt denna stämpel, ej finnes i myntkabinettet där. 2" .J. NEUMANN, Bcschreibung d es bekanntesten Kupfer-Miinzen, V. Prag 1868. Nr 3241 5. 2 3 V. LEMAIRE, Les proeecles de fabrication des monna ies et m ed ailles depuis la renaissance. Revue beige de numismatique 1892, s. 463 f. 24 C. H. NI ELSEN, Monten fra a lle Lande. Köpenhamn 1927, s. 2G fL

II. M.edaljpräglingstekniken. E. LuNDl\HHK, Medaljpräglingens teknik. Svenska slöjdföreningens tidskrift 1921. - V. LEM.-\IRE, Les proeectes de fabrication d es monnaies et medailles d epuis d e la renaissance. Revue beige de Numismatique 1892. - J. KowAR ZIK, Ueber die Entwicklung d er Mfmzen - und lVIedaillentechnik. Frankfurter Miinzzeitung 1908- 09. 1 I P. R. SPRENGELS »I-iandwerk und Ki"msle in Tabellen, dritte Sammlung», Berlin 1788, läm n as under avsnitte t »der Gold-und Silberarbelten> följ a nde recept på pousservax: »Pousslrwachs wird aus gelhem \ Vach s, weissem P ech und Terpentin geschmolzen. Die fliissige

l 01

Masse giesset man auf Wasser und !metet sie unter einander , d amit sie geschmeidig wird. Beim Kneten -..,verden die Finger zum öftern in Baumöl getunkt, damit das vVachs leicht seine Figur beim Poussiren ä ndert. Bloss des guten Aussehens wegen giebt man dem W ach s beim Kneten mit Zinnober eine rothe Farbe.>> 2 K. WAR BUnG, Hedlin ger, Göteborg 1890, s. 24. a K. E. FoRssLUND, .Med d alälven fr ån kä llorna till h avet, III : 3. Sundborn. Stockholm 1931, s. 62. Jag tackar dr Carl Sahlin för denn u h änvisning.

102