UL TUR o
EN ARSBOK
1935
KULTUREN EN
ARSBOK TILL
MEDLEMMARNA
AV
KULTURHISTORISKA FORE NINGEN SODRA
FOR
SVERIGE
I 9 3 5
DENNA BOK AR REDlGERAD AV SVEN T. OCI!
THYCKT
l
EN
UPPLAGA
AV
4,500
KJELLBERG
EXEMPLAR
l
GHAVYRMANEH IIOS IIAKAN Olli.SSONS BOKTRYCKEHI l
LUNO.
KLICIIEEHNA
GRAFISKA
ANSTALT
1\HO
FRAN
OCH
PAPPERET
FINBRUKEN,
LUNO
A.-B.
STOCKHOLM.
1935
MALMO FHAN
DE ÄLDSTA LATINSKA LÅNEORDEN I SVENSKAN Av MARTIN P:~r NJLSSON
et finns ett stort antal latinska låneord, som äro så väl införlivade med vårt språk och så noga anslutit sig till d ess beskaffenhet, att ingen anar, att de äro låneord, om det ej särskildt på pekas. De ha mycket litet uppmärksammats av forskarna, och orsaken därtill torde vara att söka däri , att en framgångsrik behandling av d essa ord kräver ingående kunskaper på vidt skilda områden, både språkhistoria och kulturhistoria, särskildt den tidigare medeltidens och senantikens; man måste behärska detaljerna på båda hållen för att rätt uppskatta ordens vittnesbörd. Problemen kompliceras därav, att d e allra flesta av dessa ord torde vara fönnedlade till oss av våra grannar i söder. Intresset av denna förbisedela källa för vår äldre kulturhistoria är dock så stort, att en flyktig mönstring kan försvara sin plats, även om författaren icke är i stånd alt gå på djupet med ämnet. Dessa lå n äro så gamla, att uttalet av c som k framför mjuk vokal ännu var bevaradt i latinet, då de gjordes. Orden källare, kejsare, kista uttalas i danskan och lyskan med k , i svenskan har k-ljudet som alltid i denna ställning övergått till tje-ljud. Ordet draco har, som den tyska form en Drache visar, inlånats före den andra tyska ljudskridningen omkring 600, genom vilken k här övergick till ch. Anmärkningsvärclt är också det förhållandet, att ej så få av dessa ord endast förekomma i dialekter men icke i högsvenska. Jag har det intrycket, att de sydsvenska d ia lekterna äro rikast på gam la latinska låneord, e tt förhållande, som kan vara förklarligt av dessa trakters grannskap till sydligare länder , men som krä,·cr
D
7
noggrannare undersökning, innan man har rätt att yttra sig därom. Det lån, som historiska omständigheter visa som det äldsta, är emellertid ett s. k. översättningslån, veckodagarnas namn. De latinska gudanamnen i dies Solis, Lunae, Martis, Mercurii, J ovis, Veneris, Saturni (jämför de franska veckodagsnamnen!) ha utbytts mol germanska gudanamn. För Saturnus Lycks man emellertid icke ha haft någon lämplig germansk motsvarighet. Saturnus' namn är bevaradl i engelskans Saturday, i de skandinaviska språken kallas dagen lördag, den dag, då man lögade sig, tog ett bad, ett vittnesbörd om den tidens hygien. Veckodagarnas namn härstamma som bekant från astrologiska förec ställningar, vilka från tiden omkring Kristi födelse vunno en mycket vidsträckt utbredning i den antika världen och enligt de anförda språkliga vitLuesbörden övertagits av germanska folk, innan d e ännu övergått till kristendomen. Bland låncorden i fråga finnas några kulturhistoriskt intressan ta större grupper. Jag börjar med den, vars främmande ursprung ligger i öppen dag, nämligen ord, som röra kyrkan. Dc flesta av dessa äro grekiska men ha naturligtvis förmedlats av latinet. Hit höra kyrka (kyriake, Herrens hus), biskop (episkopos, tillsyningsman) , präst (presbyter, äldste), djäkne (diakonos), som betecknade en underordnad kyrklig funktionär m en slutligen övergick till ett namn på skolgossarna; det har för övrigt på senare tid ån yo inlånats i en form och en belydelse, som slå närmare de ursprungliga, diakon, en församlingstjänare, som tar sig av de fattiga och gamla och sjuka. Latinska ord äro prost (praepositus, egentligen överordnad ) och predika (praedicare) , som i vissa dialekter fått en till svenskan bättre a npassad form , präka. Som ett på bröd kan en fruktad världslig ämbetsman tillfogas, fogden , samma ord, som åter inlånats i sin latinska form , advokat. Om kyrkans och särskildt munkarnas verksamhet i kulturens tjänst vittnar den omfattande grupp av ord för kulturväxter och fruktträd, som latin et givit åt svenskan. Hit höra a lt börja med de båda allmänna orden planta och frukt (fructus) 8
sam l en hel rad av speciella växtnamn, beta, kål (caulis) , päron (pirus), äpple (malum abellianum, en äpplesort benämnd efter staden Abella}, körsbär (cerasia, b enämnd efter staden K erasus vid Svarta havet , från vilken körsbären infördes till Rom), krikon (graeca ), kvitten (c~'donia), för att icke tala om uppenbara eller förklätida namn på kryddväxter som fenkål och libsticka o. s. v. Här bör man också nämna det senlatinska verbet piluccare, som svenskan har i två form er, plocka och dialektiskt pela (jämför danskan pille), då det väl ursprungligen lånats för att beteckna nedplockningen av frukt. Den tjänst, som munkarna gjorde vår kultur, då de planterade och vårdade sina örlagårdar och fruktträdgårdar och lärde folket att följa sitt exempel, har efterlämnat blivande spår i vårt språk för den , som vill akta på dem. Munkarna icke blott odlade växter och träd utan byggde också kyrkor och kloster. Även på byggnadskonstens område voro de folkets läromästare, de införde bl. a. konsten a tt bränna tegel och bygga därmed. Även detta har satt talrika spår i språket, och d e hithörande orden utgöra den andra stora gruppen. Latinska låncord äro tegel (tegula), kalk (calx), mur (murus) , port (porta), post (i dörrpost, postis) , fönster (fenestra), som undanträngt d et inhemska ordet vindöga (danskans vindue}. Språkets vittnesbörd visar, alt inflytandet utsträckt sig även till de profana byggnaderna, vilkas gamla torftighet avlöstes av talrikare och bättre anpassade utrymmen. Till enrumshuset lades mindre kammare (camera) , kök (cucina) , och källare (cellarium) för bevarandet av hush å llsprodukter . Till och m ed ordet stuga är möjligen senlatinskt (exstufare}. Den gamla handkva rn en utbyttes mot e n av va !.ten driven mölla (molina). Vägarna förbättrades och fingo k an ske n ågon stenläggning; dialektorde t slräde, som är fullt presentabelt i danskan, kommer frå n det la tinska strata, se. via , d. v. s. stenlagd väg. Även å kerbruket utvecklades och synes ha erhållit impulser söderifrå n; åtminstone ett par namn på vanliga å k erbruksredskap ha inlå nats frå n latine t, ehuru de blott förekomma i sydsvenska dialekter. Pläjel, det skånska namnet på slagan, 9
torde vara latinets flagellum, som i flamskan har formen viegeL Skäran, med vilken säden avmejas, h eter i samma dialekter segel (tyskans Sichel, latin seetila, det heter en segel med tvåspets ig accent till skillnad från ett segel med enspetsig accent och n eutralt genus). Detta fall är förtjänt av särskild uppmärksamhet, då det visar, hur försiktig man måste vara vid konstaterandet av lån av kulturelement på språkliga grunder. Ett slags skära förekom redan i sten- och bronsåldern, men den hade en något avvikande form , liknade mera en lie med mycket kort ska f t, m eda n den skära, som användes in i vår tid , är starkt krumböjd. Ett liknande redskap var således kändt förut; anledningen till lå net av det latinska ordet får man kanske söka i införandet av en n y och mera ändamålsenlig form av redskapet, med vilken ett nytt namn följde. Ett liknande fall är, att det gamla ordet sjuda undanträngts i matlagningen av det latinska lå ne01·dct koka, vartill vi snart återkomma. Med ett par av de redan nämnda orden, kök och mölla, ha vi redan kommit in på en tredje ganska stor grupp, som vittnar om det inflytande, som vår materiella kultur och livsföring rönte söderifrån, nämligen de ord, som röra födans beredning och tillagning. Utom cucina, kök, har man också lånat det likbetydande culina, som lever kvar i dialektordet kylna, vilket vanligast är verb och då övergått till betyd elsen elda m en även förekommer som substantiv, rum , där man eldar. Betecknande är, att det inhemska ordet sjuda undanträngts av det latinska låneordet koka (coquere) och inskränkts till en betydelse, som icke har med matlagning att göra, ett förhållande, som är nog så lärorikt, då det röjer, varifrån impulserna till en bättre matlagning kommit. För övrigt höra till d enna grupp flera ord för kärl: kittel (catillus), kopp (cuppa), bägare (bicarium) , vidare disk (discus) och tavla (tabula), vilket ord dock icke som i engelskan fått betydelsen bord. Ordet betyder även spelbräde och synes i denna betydelse å terkomma i »dra tal» , den sydsvenska benämningen på kvarnspelet Helt naturligt är, att någr a ord, som tillhöra ett rikare ut-
lO
veckladt kulturliv, också lånats från latinet, ehuru de synas vara färre än de redan behandlade stora grupperna. Ordet köpa härstammar från det latinska caupo, vilket egentligen betyder krögare, men också hökare, småhandlande, ett ord, som verkligen rott upp sig i socialt avseende. Motsatsen är däremot fallet med ordet särk, som torde vara latinets sericum, sidenplagg. Vidare att nämna äro de ord, som röra skrivkonsten: skriva (scribere), papper (papyrus), brev (breve, egentligen kort skrivelse) i dialekt också användt att beteckna papper. Märkvärdigt nog har bokstaven fått behålla sitt inhemska namn. Det redan omnämnda ordet drake (draco) kan möjligen giva våra sagoforskare något att tänka på. Della djur förekomm er icke i verkligheten utan blott i sagan, och det ger kanske en fingervisning åt det håll, från vilket dc sagor kommit, som tala om drakar. En noggrann inventering av vårt ordförråd skulle säkerligen draga fram många flera dylika gamla latinska låneord, jag måste nöja mig m ed att anföra de lätt tillgängliga. En grundlig undersökning av en både kultur- och språkhistoriskt orienterad forskare skulle säkerligen giva intressa nta resultat och åtminstone i vissa fall kunna närmare bestämma inlåningstider och vägar. Jag har blott velat fästa uppmärksamheten på d e t intresse, som d e äldsta latinska lånearden erbjuda för vår äldre kulturhistoria, och i någon mån försökt att lämna en orientering om de upplysningar, som de m eddela om det inflytande, som vi fått mottaga söderifrån i äldre tid på vidsträckta och viktiga områden av vår andliga och materiella kultur och livsföring. Dessa la tinska , vanligen ej igenkända låneord, äro förblivande vittnesbörd om vår skuld till den gamla romarkulturcn.
11